Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 22 februari 2024(1)
Mål C‑76/22
QI
mot
Santander Bank Polska S.A.
(begäran om förhandsavgörande från Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Polen))
”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 2014/17/EU – Konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet – Artikel 25.1 – Förtidsåterbetalning av lånet – Nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden – Begreppet ’konsumentens sammanlagda kreditkostnad’ – Metod för beräkning av nedsättningen”
1. Enligt artikel 25.1 i direktiv 2014/17/EU(2) har en konsument som har tagit en kredit som avser bostadsfastighet rätt att betala tillbaka krediten helt eller delvis innan avtalet löper ut (med nedsättning av räntan och kostnaderna under avtalets återstående löptid).
2. Domstolen har redan uttalat sig om nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden till förmån för konsumenten till följd av förtidsåterbetalning vid av denna typ av avtal.(3) Domstolen kommer även att behöva göra detta avseende den andra delen av ekvationen: den (eventuella) ersättningen till kreditgivaren för direkta kostnader för förtidsåterbetalningen.(4)
3. Den domstol som har framställt förevarande begäran om förhandsavgörande har begärt att EU-domstolen ska göra vissa klargöranden vad gäller konsumentens rättigheter. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i vilken metod som ska användas vid beräkningen av nedsättningen av de kostnader som ingår i den sammanlagda kreditkostnaden, när förtidsåterbetalning sker.
I. Tillämpliga bestämmelser: Direktiv 2014/17
4. Skäl 66 har följande lydelse:
”Konsumenters förmåga att återbetala krediter före löptidens utgång kan spela en viktig roll för att främja konkurrens på den inre marknaden och unionsmedborgarnas fria rörlighet och hjälpa till att skapa den flexibilitet under kreditavtalets löptid som behövs för att främja finansiell stabilitet i enlighet med rekommendationerna från rådet för finansiell stabilitet. Det föreligger dock stora skillnader mellan de nationella principerna och villkoren för konsumenternas förmåga att återbetala sin kredit och gällande villkor för en sådan förtidsåterbetalning. Med beaktande av mångfalden hypotekslånemekanismer och det breda produktutbudet är vissa standarder för förtidsåterbetalning av kredit väsentliga på unionsnivå för att säkerställa att konsumenterna har möjlighet att återbetala sina skulder i förtid och att tillitsfullt jämföra erbjudanden för att finna de produkter som bäst passar deras behov. Medlemsstaterna bör därför, antingen genom lagstiftning eller genom andra medel som t.ex. avtalsklausuler, se till att konsumenterna har rätt till förtidsåterbetalning. Medlemsstaterna bör dock kunna fastställa villkoren för utövandet av denna rätt. Dessa villkor kan vara tidsbegränsningar för utövandet av denna rätt, olika behandling alltefter typen av kreditränta eller restriktioner beträffande omständigheterna för utövandet av rätten. Om förtidsåterbetalningen skulle infalla under en period där krediträntan är bunden, kan utövandet av denna rätt förenas med ett rättmätigt intresse hos konsumenten som ska fastställas av medlemsstaten. Ett sådant berättigat intresse kan exempelvis föreligga vid skilsmässa eller arbetslöshet. Det får i de villkor som fastställs av medlemsstaterna föreskrivas att kreditgivaren ska ha rätt till skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella kostnader med direkt koppling till förtidsbetalningen av krediten. I fall där medlemsstaterna föreskriver att kreditgivaren ska ha rätt till ersättning bör sådan ersättning vara skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsåterbetalningen av krediten i enlighet med de nationella bestämmelserna om ersättning. Ersättningen bör inte överstiga kreditgivarens finansiella förlust.”
5. I artikel 25 föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att konsumenten har rätt att helt eller delvis fullgöra sina förpliktelser enligt ett kreditavtal innan detta löper ut. I sådana fall ska konsumenten ha rätt till en nedsättning av konsumentens sammanlagda kreditkostnad, där nedsättningen ska utgöras av räntan och kostnaderna under avtalets återstående löptid.
2. Medlemsstaterna får fastställa att utövandet av rätten enligt punkt 1 ska omfattas av vissa villkor. Sådana villkor kan vara tidsbegränsningar för utövandet av denna rätt, olika behandling alltefter typen av kreditränta eller tidpunkten då konsumenten utövar rätten, eller restriktioner beträffande omständigheterna för utövandet av rätten.
3. Medlemsstaterna får föreskriva att kreditgivaren, om det är motiverat, ska ha rätt till skälig och objektiv ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsåterbetalningen men får inte ålägga konsumenten någon sanktion. Ersättningen får i det avseendet inte överstiga kreditgivarens finansiella förlust. Medlemsstaterna får på dessa villkor föreskriva att ersättningen inte ska överstiga en viss nivå eller endast ska tillåtas för en viss tidsperiod.
4. Om en konsument vill återbetala sina skulder enligt ett kreditavtal innan detta löper ut, ska kreditgivaren utan dröjsmål efter det att begäran mottagits på papper eller annat varaktigt medium till konsumenten lämna den information som behövs för att bedöma detta alternativ. Denna information ska åtminstone innehålla en uppskattning av kostnaderna för konsumenten av att återbetala skulderna innan kreditavtalet löper ut och klart och tydligt ange alla antaganden som tillämpas. Alla antaganden som använts ska vara rimliga och kunna motiveras. Alla antaganden som använts ska vara rimliga och kunna motiveras.
5. Om förtidsbetalningen infaller under en period där krediträntan är bunden får medlemsstaterna föreskriva att utövandet av den rätt som avses i punkt 1 ska vara förbundet med villkoret att konsumenten ska ha ett legitimt intresse av förtidsbetalningen.”
II. Bakgrund, tvisten och tolkningsfrågorna
6. QI ingick, i egenskap av konsument, den 15 september 2017, ett avtal om hypotekslån för bostadsköp med den rättsliga företrädaren för Santander Bank Polska S.A. (nedan kallad Santander Bank), för 106 600 polska zloty (PLN).
7. Avtalet föreskrev en löptid på 360 månader och innehöll en ”avgift för uppläggning av lånet” på 2,50 procent av lånebeloppet.(5) Denna avgift angavs som en del av den sammanlagda kreditkostnaden.
8. Den 4 april 2019 (det vill säga 19 månader efter avtalets ingående) återbetalade QI hela lånet i förtid.
9. QI ansåg att Santender Bank skulle betala tillbaka en del av uppläggningsavgiften för lånet, motsvarande en period på 341 månader. QI uppskattade beloppet till 2 462,78 PLN och krävde tillbaka detta av Santender Bank.
10. Den 20 juli 2020 avvisade Santender Bank QI:s krav. Santender Bank hävdade att uppläggningsavgiften för lånet var en engångsavgift och att den inte omfattades av den proportionella återbetalningsskyldigheten.
11. Som en försiktighetsåtgärd påpekade Santender Bank att om en del av uppläggningsavgiften skulle vara återbetalningsbar, ska den del som ska återbetalas inte stå i proportion till förhållandet mellan låneperioderna, utan till den ersättning som kreditgivaren förväntat sig för konsumentens användning av finansieringen.
12. Det är mot denna bakgrund som Sąd Rejonowy dla track y-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa, Polen), som ska avgöra målet, har hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1. Ska artikel 25.1 i direktiv 2014/17/EU tolkas på samma sätt som artikel 16.1 i direktiv 2008/48/EG, det vill säga ska den bestämmelsen tolkas så, att konsumentens rätt till en nedsättning av den sammanlagda kostnaden för hypotekslånet vid förtidsåterbetalning av lånet omfattar alla kostnader som konsumenten har ålagts, inklusive uppläggningsavgiften?
2. Ska skyldigheten enligt artikel 25.1 i direktiv 2014/17/EU att sätta ner den sammanlagda kostnaden för hypotekslånet vid förtidsåterbetalning av detta lån tolkas så, att den sammanlagda kostnaden för hypotekslånet ska nedsättas i proportion till förhållandet mellan den tidsperiod som löper från dagen för den förtidsåterbetalning av lånet till den dag som ursprungligen avtalats som återbetalningsdatum och den tidsperiod som ursprungligen avtalats och som avser tiden från dagen för utbetalning av lånet till dagen för fullständig återbetalning, eller ska nedsättningen av den sammanlagda kostnaden för hypotekslånet stå i proportion till förlusten av den förväntade nyttan för långivaren, det vill säga förhållandet mellan den ränta som återstår att betala efter förtidsåterbetalning av lånet (för perioden från och med dagen efter den faktiska fullständiga återbetalningen till och med dagen för den ursprungligen avtalade fullständiga återbetalningen) och den ränta som ska betalas för hela den ursprungligen överenskomna löptiden för låneavtalet (från dagen för utbetalningen av lånet till dagen då den överenskomna fullständiga återbetalningen av lånet äger rum)?
III. Förfarandet vid domstolen
13. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 5 februari 2022.
14. Förfarandet vid EU-domstolen vilandeförklarades i avvaktan på domen i mål C‑555/21, UniCredit Bank Austria.
15. Domstolen meddelade denna dom den 9 februari 2023 och underrättade den hänskjutande domstolen härom och frågade den hänskjutande domstolen om den, mot bakgrund av innehållet i domen, vidhöll sin begäran om förhandsavgörande.
16. Den 22 mars 2023 svarade den hänskjutande domstolen EU-domstolen att den vidhöll sin begäran om förhandsavgörande.
17. QI, Santander Bank, den tjeckiska, den italienska, den polska och den portugisiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
18. Det ansågs inte nödvändigt att hålla muntlig förhandling.
IV. Bedömning
A. Metoder för beräkning av nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden, för det fall beloppet för avgiften för uppläggning av lånet omfattas av återbetalningsskyldigheten
19. På domstolens begäran kommer detta förslag till avgörande att inriktas på den andra tolkningsfrågan.
20. Logiskt sett ska domstolen endast besvara denna fråga om den anser att avgiften för uppläggning av lånet utgör en kostnad som omfattas av den nedsättning som föreskrivs i artikel 25.1 i direktiv 2014/17, vilket är föremålet för den första tolkningsfrågan.
21. Jag kommer därför att, som en arbetshypotes, utgå från att den första frågan besvaras jakande. Om svaret blir nekande kommer mina kommentarer att vara överflödiga.
22. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 25.1 i direktiv 2014/17 ska tolkas så, att den föreskriver en metod för att beräkna nedsättningen(6) av den sammanlagda kreditkostnaden (eller en del som ingår i denna sammanlagda kostnad), när konsumenten betalar tillbaka sin skuld till kreditgivaren i förtid.
23. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida två kriterier, eller metoder, för att fastställa i vilken mån avgiften för uppläggning av lånet ska sättas ned proportionellt vid en eventuell förtidsbetalning, är förenliga med direktiv 2014/17.(7)
24. Enligt det första kriteriet är andelen av nedsättningen den kvot som erhålls genom att dividera
– tidsperioden (i dagar) mellan dagen efter den fullständiga förtidsåterbetalningen och den avtalsenliga återbetalningsdagen för lånet
– med tidsperioden (i dagar) mellan dagen för utbetalning av lånet och dagen för den ursprungligen avtalade fullständiga återbetalningen.(8)
25. Enligt det andra kriteriet ska nedsättningen stå i proportion till förhållandet (kvoten) mellan
– den ränta som borgenären har förlorat (ränta för perioden från dagen för förtidsåterbetalningen till dagen för den ursprungligen avtalade fullständiga återbetalningen), och
– den totala räntan (för perioden från dagen då krediten löstes till den avtalade dagen för fullständig återbetalning).(9)
26. QI försvarar den första metoden och hävdar att den andra metoden inte är praktiskt genomförbar. QI påpekar att på den polska marknaden har hypotekslån rörlig ränta. Det är därför inte möjligt att med säkerhet fastställa vilken ränta långivaren förväntade sig att få efter den dag då förtidsbetalningen av lånet ägde rum.(10)
27. Kommissionen, som förordar samma metod, har grundat sitt ställningstagande på att direktiv 2014/17 inte innehåller någon hänvisning till någon särskild metod. Kommissionen har utifrån denna tystnad dragit slutsatsen att ”[d]et är unionslagstiftarens avsikt att nedsättningen ska betraktas som en ren följd av en förtidsbetalning, vilket innebär att beräkningen inte medför några svårigheter”.(11)
28. Enligt den italienska, den polska och den portugisiska regeringen är direktiv 2014/17 inte avsett att reglera denna aspekt, som således ska regleras av varje medlemsstat.(12) På grundval av detta gemensamma yttrande har följande angetts:
– Den polska regeringen har förespråkat en linjär proportionalitet som, eftersom den är en metod som är ”mer begriplig och transparent för konsumenterna, lätt att tillämpa samt förutsägbar”, väl svarar mot målet att ge konsumenterna en hög skyddsnivå.(13)
– Den italienska regeringen har inte uttalat sig, annat än att beräkningskriteriet inte måste vara detsamma för samtliga kostnader som är föremål för en nedsättning enligt artikel 25 i direktiv 2014/17. Den anser inte heller att detta hypotetiska enda kriterium måste stämma överens med den linjära proportionaliteten.(14)
– Den portugisiska regeringen lämnar frågan öppen.(15)
29. Santander Bank förespråkar att den andra metoden används, eftersom den står i proportion till förlusten av nyttan för långivaren.(16)
30. Av de skäl som jag kommer att förklara anser jag att inget av de två föreslagna kriterierna väljs i direktiv 2014/17. I själva verket reglerar direktivet inte metoden för att beräkna hur stor del av den sammanlagda kreditkostnaden som ska sättas ned för (eller, i förekommande fall, återbetalas till) konsumenten, när konsumenten återbetalar sina skulder i förtid.
31. Denna ståndpunkt överensstämmer på sätt och vis med den ståndpunkt som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för genom att vidhålla sin begäran om förhandsavgörande vad gäller den andra frågan. I sitt svar av den 22 mars 2023 hävdade nämnda domstol att den gjorde detta ”eftersom båda de två alternativ som lagts fram beträffande nedsättningen av kostnader kan anses vara godtagbara”, samtidigt som den tillade att den ”lutar åt en proportionell nedsättning”.
B. Tolkning av direktiv 2014/17
1. Tolkning utifrån ordalydelsen
32. Det finns inga anvisningar i texten i direktiv 2014/17 om hur nedsättningen av den sammanlagda kostnaden för en kredit som återbetalas före den avtalade tidpunkten ska beräknas.
33. I artikel 25.1 i direktiv 2014/17 anges endast föremålet för nedsättningen (den sammanlagda kreditkostnaden), de poster som nedsättningen gäller (ränta och andra kostnader) och den tidsmässiga avgränsningen av dem (återstående avtalstid).
34. I artikel 25.4 föreskrivs att den konsument som önskar göra en förtidsåterbetalning ska få ”den information som behövs för att bedöma detta alternativ”. Därefter preciseras vad denna information minst ska omfatta, utan att det hänvisas till några beräkningskriterier.
35. I artikel 13 i direktiv 2014/17, som rör den allmänna grundläggande information som kreditgivaren ska tillhandahålla om kreditavtalet, anges i punkt 1 k att den ska innehålla en ”beskrivning av de villkor som direkt rör återbetalning i förtid”, utan att det preciseras vilka dessa är.
36. Det finns inte heller något uttryck för någon särskild beräkningsmetod i det standardiserade EU-faktabladet,(17) vars punkt 9 återger rätten till återbetalning i förtid och föreskriver ett krav på att i förekommande fall precisera villkoren för att utöva denna rätt.(18)
2. Förarbeten
37. Den europeiska regleringen av konsumentkrediter i allmänhet inleddes med direktiv 87/102/EEG,(19) som följdes av direktiv 2008/48/EG.(20) Det var emellertid först genom direktiv 2014/17 som det infördes ett gemensamt regelverk för konsumentkreditavtal för vilka säkerhet ställts i form av inteckning eller annan jämförbar säkerhet i bostadsfastighet.
38. I de tre ovannämnda direktiven föreskrivs att konsumenten har rätt till förtidsåterbetalning av lånet.(21) I detta avseende sammanfaller förarbetena avseende följande:
– Det rådde delade meningar om huruvida en sådan rättighet borde stadfästas i ett europeiskt instrument, mot bakgrund av å ena sidan de olika lösningarna i medlemsstaterna och å andra sidan svårigheten att finna en balans mellan alla de intressen som finns.(22)
– Det förekom ingen diskussion om nedsättningen av den totala kreditkostnaden i samband med förtidsbetalning av krediten. Denna nedsättning, som enligt direktiv 87/102 ska vara ”skälig”, ska enligt de två andra direktiven tillämpas på räntor och kostnader, och domstolen har uttalat sig om alla dessa i detalj.(23)
39. Förslaget att anta ett enhetligt kriterium för beräkningen av den ovannämnda nedsättningen görs endast vad gäller direktiv 87/102, med en eventuell reform av detta i åtanke.(24) Om jag inte misstar mig togs det inte upp igen i förhandlingarna om direktiv 2008/48 och inte heller om direktiv 2024/17 om kreditavtal som avser bostadsfastighet.(25)
3. Kontext
40. En systematisk tolkning leder inte heller till att det fastställs ett särskilt kriterium för att kvantifiera nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden i artikel 25.1 i direktiv 2014/17.
41. Jag har i ett annat mål förklarat att direktiv 2014/17 innehåller en ofullständig reglering av kreditavtal för bostadsfastigheter och att det, med vissa undantag, genomför en minimiharmonisering.(26)
42. Vad gäller förtidsåterbetalning av krediter har unionslagstiftaren erkänt konsumentens rätt att göra detta och att detta ska åtföljas av en nedsättning av den totala kostnad som ska betalas. Däremot överlåter nämnda lagstiftare åt medlemsstaterna att avgöra hur denna rättighet ska säkerställas(27) och tillåter dem att villkora utövandet av denna rättighet, genom att de ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.(28)
43. Även om metoden för att beräkna justeringen av den sammanlagda kreditkostnaden inte uttryckligen anges bland de frågor som det ankommer på varje nationell lagstiftare att besluta om, anser jag att det är en av dem:
– dels för att förteckningen över dessa områden är exemplifierande,(29)
– dels eftersom avsaknaden av ett omnämnande av denna beräkning står i kontrast till den detaljerade regleringen i direktiv 2014/17 av hur andra värden ska fastställas.(30)
44. Inte heller av artikel 25 i direktiv 2014/17, i dess helhet, kan det utläsas någon särskild metod för att beräkna den nedsättning som är tvistig i förevarande mål.
45. Jag anser inte att det är lämpligt att dra slutsatsen att kriteriet ”räntekurva” gäller utifrån hänvisningen i artikel 25.3 i direktiv 2014/17(31) till en rätt till ersättning för kreditgivaren.(32) Enligt denna punkt får varje nationell lagstiftare avgöra huruvida en sådan rätt föreligger eller inte.
46. Enligt min mening är det, mot bakgrund av artikel 25.4 i direktiv 2014/17, uteslutet att föredra den andra metoden, det vill säga den linjära proportionaliteten, på grund av att den är (påstått) enkel(33) eller ”enklast” för konsumenten.(34)
47. Enligt denna bestämmelse är kreditgivaren skyldig att ge information till den konsument som uttrycker sin avsikt att betala krediten i förtid. Det ankommer konkret på näringsidkaren att göra ”åtminstone … en uppskattning av kostnaderna för konsumenten av att återbetala skulderna innan kreditavtalet löper ut och klart och tydligt ange alla antaganden som tillämpas. Alla antaganden som använts ska vara rimliga och kunna motiveras.”
48. Genom att ålägga kreditgivaren denna skyldighet erkänner unionslagstiftaren den inneboende svårigheten i de beräkningar som är förknippade med förtidsåterbetalning av krediten. Samtidigt utesluter man att det blir konsumenten som får göra dessa beräkningar,(35) vilket enligt min mening talar emot en särskild preferens för ett visst beräkningskriterium bara för att det anses vara enkelt, eller det enklaste.
49. Slutligen, och ur ett bredare perspektiv, erinrar jag om att direktiv 2008/48 inte heller föreskriver någon särskild beräkningsmetod och att domstolen, när den tolkat direktivet, inte heller har uttalat sig om detta.(36)
4. Syfte
50. Direktiv 2014/17 harmoniserar aspekter av kreditavtal som avser bostadsfastigheter i syfte att ”underlätta utvecklingen av en väl fungerande inre marknad med ett starkt konsumentskydd” vad gäller dessa avtal. Det syftar även till att ”se till att konsumenter som söker efter [dessa] avtal kan göra så i trygg förvissning om att de institut som de har att göra med agerar på ett professionellt och ansvarsfullt sätt”.(37)
51. Det handlar i linje härmed om att ”bidra till att en mer transparent, effektiv och konkurrenskraftig inre marknad utvecklas genom konsekventa, flexibla och rättvisa kreditavtal avseende fast egendom samtidigt som en hållbar utlåning och ett hållbart låntagande främjas, vilket därmed skapar ett starkt konsumentskydd”.(38)
52. Att tillåta återbetalning av en kredit innan avtalet löpt ut kommer i detta sammanhang att främja ”konkurrens på den inre marknaden och unionsmedborgarnas fria rörlighet” och hjälpa till att skapa ”den flexibilitet under kreditavtalets löptid som behövs för att främja finansiell stabilitet i enlighet med rekommendationerna från rådet för finansiell stabilitet”. För att tjäna dessa mål erbjuds konsumenten att söka efter produkter som tillgodoser hans eller hennes behov även under avtalets löptid.(39)
53. Jag anser inte att en särskild metod för att beräkna nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden kan härledas, direkt eller indirekt, från dessa mål. I synnerhet som det i direktiv 2014/17 i sig erkänns att det föreligger väsentliga skillnader mellan medlemsstaterna avseende ”de nationella principerna och villkoren för konsumenternas förmåga att återbetala sin kredit”, och det uttryckligen anges att avsikten är att respektera dessa skillnader.(40)
54. I synnerhet finner jag inte i syftet att uppnå ”ett starkt konsumentskydd” tillräckligt stöd för att välja en metod som utesluter den andra. Jag ser ingen anledning att utifrån detta syfte dra slutsatsen att unionslagstiftaren föredrar ett kriterium för beräkning av nedsättningen (i teorin begripligare och lättare för konsumenten att omsätta i praktiken), bland alla godtagbara kriterier.
55. Det är en annan sak att omständigheterna kring denna nedsättning, såsom beräkningsmetoden, varken rättsligt eller de facto får leda till att rätten till återbetalning i sig upphävs eller att konsumenterna avskräcks från att utöva den.(41)
56. I direktiv 2014/17 erkänns den låga finansiella utbildningsnivån bland konsumenter som tar krediter som avser bostadsfastighet.(42) Utifrån denna utgångspunkt blir den högkvalitativa information som näringsidkaren ska tillhandahålla den centrala punkten i konsumentskyddet.(43)
57. Genom direktiv 2014/17 befrias konsumenten från att behöva göra beräkningar avseende förtidsåterbetalning av en kredit och konsumenten skyddas i detta hänseende genom de bestämmelser som inför en skyldighet att förklara för konsumenten, på ett transparent sätt,(44) hur nedsättningen av den sammanlagda kostnaden för lånet kommer att fastställas.
58. I direktiv 2014/17 föreskrivs uttryckligen att om konsumenten begär att få utöva sin rätt till förtidsåterbetalning av krediten, ska kreditgivaren utan dröjsmål, på papper eller på annat varaktigt medium, ge konsumenten den information som är nödvändig för att bedöma detta alternativ. Den ska åtminstone innehålla en redogörelse för de ekonomiska konsekvenserna av återbetalningen, med en tydlig förklaring av varifrån de härrör.(45)
59. Vid fullgörandet av denna skyldighet, liksom alla andra skyldigheter i samband med fullgörandet av avtalet, omfattas näringsidkaren av de förhållningsregler som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2014/17.(46) Konsumenten åtnjuter dessutom det skydd som följer av andra direktiv.(47)
C. Nödvändigheten av att precisera beräkningsmetoden för nedsättningen i kreditavtalet
60. Direktiv 2014/17 syftar inte till att konsumenten ska vara ansvarig för att beräkna den nedsättning som följer av en förtidsåterbetalning av krediten. Jag anser under alla omständigheter att låntagaren har rätt att i förväg få veta hur beräkningen kommer att genomföras och, när den väl har genomförts, kontrollera hur den har genomförts.
61. Informationsskyldigheten enligt artikel 25.4 i direktiv 2014/17 garanterar inte i sig denna rätt, eftersom den endast aktualiseras när konsumenten begär att krediten ska återbetalas i förtid. Det standardiserade EU-faktabladet innehåller inte bokstavligen någon beskrivning av det beräkningskriterium som ska tillämpas på nedsättningen när den ska ske.(48)
62. För områden som ligger nära det som är aktuellt här, såsom det som regleras i direktiv 2008/48, har domstolen uttalat följande:
– Den har slagit fast att kreditgivaren ska tillsända konsumenten ”en kopia av kreditavtalet samt all information om återbetalning av krediten som inte återfinns i själva avtalet men som är nödvändig för att dels kontrollera beräkningen av det belopp som motsvarar den nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden som konsumenten kan göra anspråk på efter förtidsåterbetalningen, dels göra det möjligt för konsumenten att väcka en eventuell talan om indrivning av detta belopp”.(49)
– Vad gäller ersättningen vid förtidsåterbetalning av lån har domstolen angett att avtalet ”ska innehålla uppgift om metoden för att beräkna den kompensation som ska betalas vid förtidsåterbetalning av lånet, så att [en genomsnittskonsument lätt] kan fastställa det kompensationsbelopp som ska betalas vid förtidsåterbetalning på grundval av de upplysningar som lämnats i detta avtal”.(50)
63. Jag anser att denna praxis går att överföra på nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden som föreskrivs i artikel 25.1 i direktiv 2014/17. När konsumenten ingår avtalet kommer han eller hon således med säkerhet att känna till: a) att han eller hon har rätt att återbetala lånet i förtid, och b) hur den sammanlagda kreditkostnaden, dvs. hur parametrarna för justering av den sammanlagda kreditkostnaden, ska justeras om han eller hon i framtiden beslutar att i förväg återbetala sina skulder.
D. Bedömning av dessa överväganden i förevarande fall
64. Om domstolen godtar det synsätt som jag förespråkar, kommer den att kunna slå fast att direktiv 2014/17 inte tar ställning för (och inte heller vare sig kräver eller förbjuder) något av de kriterier som den hänskjutande domstolen har angett i sin andra tolkningsfråga. Följaktligen måste den domstolens avgörande grunda sig på argument med en annan innebörd.
65. Den hänskjutande domstolen har i sina beslut om hänskjutande och om bekräftelse av begäran om förhandsavgörande ställt sig bakom en nedsättning som är ”proportionerlig mot förhållandet mellan den period under vilken avtalet inte kommer att fullgöras (genom förtidsbetalning) och den ursprungligen avtalade perioden, under vilken avtalet skulle tillämpas”.(51)
66. Den polska regeringen har påpekat att detta är den formel som andra domstolar i denna medlemsstat följer, och att den nationella rättsordningen inte innehåller någon bestämmelse om beräkning av justeringen av den sammanlagda kreditkostnaden.(52)
67. Den omständigheten att denna formel, av de två som anges, är den enklaste eller till och med den mest begripliga för genomsnittskonsumenten(53) innebär inte att den är den enda som är tillåten enligt direktiv 2014/17. Jag understryker att detta direktiv inte kräver att en lösning väljs framför en annan, men inte heller förbjuder att den lösning som den hänskjutande domstolen förefaller föredra tillämpas ”som standard”.
E. Begränsning i tiden av rättsverkningarna av den dom som meddelas av domstolen
68. Enligt den italienska regeringen skulle ett avgörande av domstolen som innebär att artikel 25 i direktiv 2014/17 ska tolkas så, att den föreskriver ett eller flera särskilda kriterier för att beräkna nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden, inom den närmaste framtiden kunna leda till att villkor i kreditavtal för bostadsköp som föreskriver andra kriterier blir ogiltiga eller verkningslösa.
69. Enligt denna regering skulle ett uttalande av domstolen med denna innebörd ge upphov till en ny ström av tvister, såväl i domstol som utanför domstol. Den yrkar därför att EU-domstolen ska begränsa den tidsmässiga verkan av en sådan dom, så att den får verkan ex nunc (för framtiden).(54)
70. Om EU-domstolen instämmer i mitt förslag förlorar den italienska regeringens begäran sitt föremål. Under alla omständigheter anser jag att den begränsning i tiden som denna regering förordar inte är lämplig, eftersom det, såsom i mål C‑555/21, UniCredit Bank Austria,(55) inte har visats att de villkor som uppställs i domstolens praxis i detta avseende är uppfyllda.(56)
V. Förslag till avgörande
71. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att den andra frågan som Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Polen) hänskjutit för förhandsavgörande besvaras enligt följande:
Artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010
ska tolkas så, att
för det fall konsumenten utövar sin rätt att helt eller delvis fullgöra de skyldigheter som följer av kreditavtalet innan detta löper ut, föreskriver bestämmelsen inte någon särskild metod för att beräkna nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden, vad gäller de kostnader som hänför sig till avtalets återstående löptid.