FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

NICHOLAS EMILIOU

föredraget den 22 februari 2024(1)

Mål C‑339/22

BSH Hausgeräte GmbH

mot

Electrolux AB

(begäran om förhandsavgörande från Svea hovrätt (Stockholm, Sverige))

”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Civilrättsligt samarbete – Behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Exklusiv behörighet – Talan som avser giltighet av patent – Artikel 24.4 – Räckvidd – Intrångstalan – Invändning om patents ogiltighet som bestridandegrund – Konsekvenser för behörigheten för den domstol vid vilken intrångstalan väckts – Patent registrerade i tredjeland – ’Reflexiv verkan’ hos artikel 24.4”

I.      Inledning

1.        Förevarande begäran om förhandsavgörande från Svea hovrätt (Stockholm, Sverige) rör tolkningen av förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.(2)

2.        Med sina frågor vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida domstolarna i unionens medlemsstater, enligt nämnda förordning, är behöriga att pröva en talan om intrång i ett patent som registrerats i andra medlemsstater, särskilt när patentets giltighet bestrids av svaranden. Som jag kommer att förklara i förevarande förslag till avgörande råder det stor osäkerhet i denna fråga, bland annat på grund av ett tvetydigt avgörande från EU-domstolen i form av domen i målet GAT.(3) Förevarande begäran om förhandsavgörande ger EU-domstolen tillfälle att bekräfta en av de många möjliga tolkningarna av detta avgörande.

3.        För det andra har EU-domstolen ombetts att klargöra huruvida domstolarna i medlemsstaterna är behöriga att pröva tvister om giltighet av patent som registrerats i tredjeländer. I detta avseende måste EU-domstolen ta ställning till den känsliga och återkommande frågan om huruvida vissa bestämmelser i Bryssel Ia-förordningen är tillämpliga på ”externa” situationer på samma sätt som på ”EU-interna” behörighetskonflikter, eller har en ”reflexiv verkan”, vilket kommer att förklaras i förevarande förslag till avgörande.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Internationell rätt

4.        Genom konventionen om meddelande av europeiska patent, som undertecknades i München (Tyskland) den 5 oktober 1973 och trädde i kraft den 7 oktober 1977, i den version som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet har det, såsom framgår av artikel 1 i konventionen (nedan kallad EPC), skapats en ”för de fördragsslutande staterna gemensam rätt såvitt avser meddelande av patent på uppfinningar”.

5.        I artikel 2.2 EPC föreskrivs följande: ”Europeiskt patent skall i varje fördragsslutande stat för vilken det meddelats ha samma verkan och regleras av samma bestämmelser som ett i den staten meddelat nationellt patent”.

B.      Bryssel Ia-förordningen

6.        I artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs att ”[om] inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap”.

7.        Artikel 24 i den förordningen har rubriken ”Exklusiv behörighet”. I artikel 24.4 föreskrivs följande:

”Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:

…

4.      Om talan, oavsett om det är fråga om ett käromål eller ett svaromål, avser registrering eller giltighet av patent …, domstolarna i den konventionsstat där deposition eller registrering har begärts eller har ägt rum …

Med förbehåll för den behörighet som det europeiska patentverket har enligt [EPC], ska domstolarna i varje medlemsstat ha exklusiv behörighet vid talan som angår registreringen eller giltigheten av ett europeiskt patent som har meddelats för den medlemsstaten.”

C.      Svensk rätt

8.        I 61 § andra stycket patentlagen (1967:837), föreskrivs följande: ”Förs talan rörande patentintrång och gör den mot vilken talan förs gällande att patentet är ogiltigt, får frågan om ogiltighet prövas endast sedan talan om detta har väckts. Domstolen ska förelägga den som gör gällande att patentet är ogiltigt att inom viss tid väcka sådan talan”.

III. Bakgrund, det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

9.        Företaget BSH Hausgeräte GmbH (nedan kallat BSH) är innehavare av det europeiska patentet EP 1 434 512 som skyddar en uppfinning som avser dammsugare. Patentet har meddelats för (och validerats i) Österrike, Frankrike, Tyskland, Grekland, Italien, Nederländerna, Spanien, Sverige, Turkiet och Förenade kungariket.

10.      Den 3 februari 2020 väckte BSH talan mot Aktiebolaget Electrolux (nedan kallat Electrolux), ett bolag med säte i Sverige, vid Patent- och marknadsdomstolen (Sverige). Talan grundas på Electrolux påstådda intrång i EP 1 434 512 i de olika stater för vilka patentet hade meddelats. BSH yrkar bland annat att Electrolux skulle förbjudas att fortsätta att utnyttja den patenterade uppfinningen i alla dessa stater och förpliktas att betala ersättning för den skada som det olovliga utnyttjandet medfört.

11.      I sitt svaromål yrkade Electrolux att Patent- och marknadsdomstolen skulle avvisa talan såvitt avsåg de österrikiska, franska, tyska, grekiska, italienska, nederländska, spanska, turkiska och brittiska delarna av EP 1 434 512 (de utländska patenten). Som grund för avvisningsyrkandet anförde Electrolux bland annat att de utländska patenten var ogiltiga.

12.      Electrolux hävdade vidare att svenska domstolar, mot bakgrund av denna bestridandegrund, inte är behöriga att pröva talan om intrång i de utländska patenten. Intrångstalan ska anses ”avse giltigheten av patent” i den mening som avses i artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen, och enligt den bestämmelsen har domstolarna i de olika medlemsstaterna där dessa patent har validerats exklusiv behörighet vid en talan som angår ”deras” patent.

13.      BSH genmälde att de svenska domstolarna är behöriga att pröva intrångstalan med stöd av artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen, eftersom Electrolux har hemvist i Sverige. Artikel 24.4 är inte tillämplig, eftersom den talan som BSH har väckt inte i sig ”avser giltigheten av patent” i den mening som avses i den bestämmelsen. Om svaranden i en sådan talan om patentintrång gör gällande att patentet är ogiltigt ska, enligt 61 § andra stycket patentlagen, den domstol vid vilken talan väckts dessutom förelägga svaranden att väcka en separat talan med detta innehåll vid behörig domstol. I förevarande mål bör Electrolux således väcka en separat ogiltighetstalan i respektive stat där det utländska patentet meddelats. Parallellt kan Patent- och marknadsdomstolen avgöra intrångsfrågan i en särskild dom och därefter vilandeförklara målet i avvaktan på en slutlig dom i ogiltighetsmålet. Vad slutligen gäller den turkiska ”delen” av EP 1 434 512 gjorde BSH gällande att artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen under alla omständigheter inte var tillämplig på patent som meddelats av tredjeländer, vilket innebär att den inte kan påverka svenska domstolars behörighet.

14.      Genom beslut av den 21 december 2020 avvisade Patent- och marknadsdomstolen talan i den del den avsåg intrång i de utländska patenten. Även om de svenska domstolarna vid den tidpunkt då talan väcktes var behöriga att pröva talan enligt artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen, blev artikel 24.4 i samma förordning tillämplig när Electrolux som bestridandegrund anförde att dessa patent var ogiltiga. Enligt denna bestämmelse har domstolarna i andra stater exklusiv behörighet att pröva frågan om giltighet, och eftersom denna fråga är av avgörande betydelse för utgången av den intrångstalan som BSH har väckt, har den hänskjutande domstolen förklarat sig sakna behörighet att pröva målet vad gäller de utländska patenten. Den hänskjutande domstolen ansåg sig även obehörig att pröva den del av talan som avsåg det turkiska patentet, eftersom den ansåg att bestämmelsen i artikel 24.4 ger uttryck för en internationellt vedertagen princip om jurisdiktion enligt vilken endast domstolar i stater som har meddelat ett patent kan pröva dess giltighet.

15.      BSH har överklagat detta beslut till Svea hovrätt (Stockholm). BSH har gjort gällande att artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen inte är tillämplig på en talan om patentintrång. Eftersom Electrolux har åberopat ogiltighet som bestridandegrund är behörigheten emellertid fördelad enligt följande: de svenska domstolarna har med stöd av artikel 4.1 behörighet att pröva intrångsfrågan, medan giltighetsfrågan enligt artikel 24.4 ska avgöras av domstolarna i respektive registreringsstat. De svenska domstolarna är även behöriga med avseende på det turkiska patentet med stöd av artikel 4.1 i samma förordning. Behörigheten för den stat där svaranden har hemvist är nämligen en vedertagen princip i internationell rätt. Electrolux har för sin del gjort gällande att artikel 24.4 är tillämplig i ett intrångsmål där ogiltighet åberopas som bestridandegrund. Svenska domstolar är inte behöriga att pröva hela målet, eftersom frågan om intrång i patentet inte går att särskilja från frågan om patentets giltighet.

16.      Det är mot denna bakgrund som Svea hovrätt (Stockholm) beslutade att vilandeförklara målet och begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende följande frågor:

”1)      Ska artikel 24.4 i [Bryssel Ia-förordningen] tolkas så, att ordalydelsen ’talan, oavsett om det är fråga om ett käromål eller ett svaromål, som avser registrering eller giltighet av patent’, innebär att en nationell domstol, som i enlighet med artikel 4.1 i nämnda förordning konstaterat sig behörig att pröva en tvist om patentintrång, inte längre är behörig att pröva intrångsfrågan, om en invändning görs om att det ifrågavarande patentet är ogiltigt, eller ska bestämmelsen tolkas så, att den nationella domstolen endast blir obehörig att pröva invändningen om ogiltighet?

2)      Påverkas svaret i fråga 1 av om det i nationell rätt finns bestämmelser, motsvarande de som finns i 61 § andra stycket patentlagen, som innebär att en ogiltighetsinvändning som framställs i ett intrångsmål för att kunna prövas förutsätter att svaranden väcker en separat talan om ogiltighet[?]

3)      Ska artikel 24.4 i Bryssel I‑förordningen tolkas så, att den gäller i förhållande till en domstol i ett tredjeland, dvs. i det aktuella fallet så att den även ger exklusiv behörighet för domstol i Turkiet för den del av det europeiska patentet som validerats där[?]”

17.      Förevarande begäran om förhandsavgörande, daterad den 24 maj 2022, ingavs samma dag. Skriftliga yttranden har inkommit från BSH, Electrolux, den franska regeringen och Europeiska kommissionen och intervenienterna deltog i den förhandling som hölls den 22 juni 2023.

IV.    Bedömning

18.      Förevarande mål rör behörigheten för medlemsstaternas domstolar att pröva en talan om intrång i europeiska patent som påstås ha begåtts i flera stater. Innan jag i mer detalj behandlar de frågor som ställts till domstolen anser jag att det är lämpligt att ge läsaren, som kanske inte är fullt medveten om den oreda som råder på detta komplexa rättsområde, en översikt över de relevanta materiella bestämmelserna och behörighetsreglerna.

19.      På ett allmänt plan är patent immateriella rättigheter som beviljas av stater till följd av registreringsförfaranden som de nationella patentmyndigheterna genomför i enlighet med de krav för meddelande av patent (eller ”patenterbarhet”) som uppställs i deras nationella lagstiftning. Sådana patent ger innehavaren vissa ensamrätter när det gäller den patenterade uppfinningen (väsentligen ett handelsmonopol), vars omfattning definieras i denna lagstiftning. Eftersom en stat i princip endast har suverän befogenhet att reglera handeln inom sitt territorium är det skydd som ges således begränsat (vilket brukar kallas principen om patents territorialitet). Nackdelen med detta system är att den som ansöker om skydd för en och samma uppfinning i flera stater måste inge en separat patentansökan i var och en av dessa stater.

20.      EPC antogs för att (som vi kommer att se, delvis) lösa detta problem. Genom denna konvention, som är bindande för de 39 konventionsstaterna, däribland medlemsstaterna och Turkiet, infördes ett självständigt system för meddelande av så kallade europeiska patent via ett centraliserat registreringsförfarande vid Europeiska patentverket (nedan kallat EPO), med säte i München.(4) I konventionen föreskrivs bland annat enhetliga krav på patenterbarhet. EPO ges i uppgift att pröva europeiska patentansökningar mot bakgrund av dessa krav.(5) När kraven är uppfyllda meddelar EPO ett europeiskt patent för en, flera eller samtliga fördragsslutande parter (beroende på sökandens önskemål).(6) I det nationella målet erhöll BSH genom detta förfarande EP 1 434 512, vilket meddelades för flera medlemsstater och för Turkiet.

21.      Trots sitt namn är ett europeiskt patent emellertid inte en enhetlig rättighet som säkerställer ett enhetligt skydd för den aktuella uppfinningen i de stater för vilka patentet har meddelats. Ett ”europeiskt patent” består nämligen i allt väsentligt av ett nät av nationella ”delar” som likställs med de patent som meddelas av de aktuella staterna. Patentet ska således ”valideras” av respektive patentmyndighet i dessa stater. De nationella ”delarna” av ett europeiskt patent är i sig oberoende av varandra. Var och en av dessa delar ger patenthavaren samma ensamrätt till den patenterade uppfinningen som ett ”vanligt” nationellt patent(7) och är i samma utsträckning begränsade till det nationella territoriet. Ett europeiskt patent får dessutom i princip(8) endast upphävas ”del” för ”del”, där upphävandet av en ”del” endast får verkan i den stat för vilken patentet meddelades.(9)

22.      När en viss uppfinning skyddas av ett europeiskt patent kan tredje mans otillåtna användning av uppfinningen följaktligen leda till att patenthavarens ensamrätt åsidosätts i flera stater (nämligen de stater för vilka det patentet har meddelats). I det nationella målet har BSH anklagat Electrolux för precis den typen av patentintrång i flera stater. Eftersom ett europeiskt patent inte är en enhetlig rättighet anses å andra sidan patentintrång i flera stater rättsligt sett utgöra en samling nationella patentintrång, där intrång i var och en av dessa ”delar” ska bedömas separat, mot bakgrund av tillämplig nationell rätt.(10) BSH:s talan mot Electrolux utgörs i själva verket av en samling käromål om intrång som grundar sig på de olika ”delarna” av EP 1 434 512.

23.      Tvister rörande europeiska patent, inbegripet en intrångstalan, är också något som det ankommer på de fördragsslutande parterna och deras nationella domstolar att pröva.(11) EPC fördelar inte heller behörighet mellan domstolar i gränsöverskridande tvister.(12) Denna fråga ska avgöras mot bakgrund av de internationellt privaträttsliga regler som tillämpas av de fördragsslutande parternas domstolar.

24.      I unionens medlemsstater fastställs behörighet vid gränsöverskridande tvister mellan enskilda av bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen (13) när svaranden, i likhet med Electrolux, har hemvist i en sådan medlemsstat.

25.      De behörighetsregler som föreskrivs i detta instrument (och i dess föregångare)(14) (nedan kallat Brysselsystemet) kan med avseende på sådana tvister summeras i följande dikotomi.

26.      Å ena sidan regleras tvister om ”registrering eller giltighet av patent” av en särskild bestämmelse i artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen, enligt vilken domstolarna i den medlemsstat som har meddelat patentet i fråga (nedan kallad registreringsstaten) har exklusiv behörighet. När registreringen eller giltigheten av ett europeiskt patent ifrågasätts har var och en av domstolarna i de olika medlemsstater för vilka patentet har meddelats exklusiv behörighet med avseende på sin nationella ”del”.(15) Denna bestämmelse är tvingande. Parterna får inte avtala bort denna behörighet(16) och om talan väcks vid ”fel” domstol är den domstolen enligt artikel 27 i förordningen skyldig att självmant förklara sig obehörig.(17)

27.      Å andra sidan regleras alla andra mål rörande patent av förordningens allmänna bestämmelser. I princip inbegriper detta en talan om patentintrång, eftersom en sådan inte ”avser” registrering eller giltighet av patent, utan deras verkställighet.(18) Dessa bestämmelser ger enskilda ett visst utrymme att välja domstol.

28.      Medan domstolarna i registreringsstaten är behöriga att pröva en intrångstalan med stöd av artikel 7.2 i Bryssel Ia-förordningen,(19) är denna behörighet inte exklusiv utan fakultativ. En sådan talan kan således väckas vid andra domstolar. I synnerhet kan patenthavaren enligt artikel 4.1 i nämnda förordning väcka talan vid domstol i den medlemsstat där svaranden har hemvist. När ett intrång i ett europeiskt patent har ägt rum i flera stater har patenthavaren ett uppenbart intresse av en sådan lösning.

29.      Enligt artikel 7.2 i Bryssel Ia-förordningen är behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där registreringen skett nämligen territoriellt begränsad. I enlighet med punkt 22 ovan får domstolarna i varje stat för vilken ett europeiskt patent har meddelats endast döma i den utsträckning som deras ”del” och deras nationella territorium berörs.(20) Patenthavaren, som vill få gottgörelse för den totala skadan, tvingas därför väcka en separat talan i var och en av dessa stater.

30.      Enligt artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen är behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist däremot universell. Den kan således utsträckas till intrång i det europeiska patentet som begås i samtliga stater för vilka patentet har meddelats.(21) Dessa domstolar kan bevilja ersättning för den totala skada som patenthavaren lidit eller förbjuda fortsatt intrång i samtliga dessa stater. Sammanfattningsvis gör denna bestämmelse det möjligt för patenthavaren att kumulera alla sina käromål om patentintrång vid, och få gottgörelse för den totala skadan från, ett enda forum. I förevarande fall har BSH utnyttjat just denna möjlighet och väckt hela sin talan mot Electrolux vid den behöriga patentdomstolen i Sverige, där Electrolux har hemvist.

31.      Mot denna bakgrund är den hänskjutande domstolen osäker på huruvida detta faktiskt är möjligt i det nationella målet och, om så är fallet, i vilken utsträckning. Denna osäkerhet grundas på att Electrolux som bestridandegrund har gjort gällande att de olika delar av EP 1 434 512 som BSH grundar sitt käromål på är ogiltiga.(22) Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida, och i vilken utsträckning, artikel 24.4 är tillämplig och har företräde framför artikel 4.1. Enligt artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen har dessa domstolar endast exklusiv behörighet med avseende på den svenska delen av patentet, medan andra domstolar har exklusiv behörighet med avseende på de utländska delarna. Det är inte möjligt att kumulera käromålen i ett enda forum och en fragmentering av dem är därför oundviklig.

32.      Den hänskjutande domstolens första och andra fråga, som det är lämpligt att pröva tillsammans, avser närmare bestämt huruvida en intrångstalan omfattas av artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen vid en invändning om att det underliggande patentet är ogiltigt. Om så är fallet undrar den hänskjutande domstolen om denna bestämmelse innebär att denna domstol i förevarande fall (vad gäller de utländska delarna av EP 1 434 512) rent allmänt berövas sin behörighet att pröva intrångstalan, eller om detta endast gäller frågan om giltighet. Jag kommer att undersöka den frågan i avsnitt A i förevarande förslag till avgörande.

33.      För det fall EU-domstolen besvarar de två första frågorna på så sätt att artikel 24.4 är relevant i en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet, avser den tredje frågan huruvida denna bestämmelse även är tillämplig med avseende på giltigheten av den turkiska delen av EP 1 434 512. Jag kommer att undersöka den frågan i avsnitt B i förevarande förslag till avgörande.

A.      Det materiella tillämpningsområdet för artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen (den första och den andra frågan)

34.      Som framgår ovan förefaller tillämpningsområdet för artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen vara tydligt. Enligt denna bestämmelse omfattar registreringsstatens exklusiva behörighet endast en talan som ”avser registrering eller giltighet av patent”, inte en talan som ”avser” andra patentrelaterade frågor, inbegripet intrång.

35.      I praktiken rymmer dessa begrepp en viss tvetydighet och är denna dikotomi ibland ganska vag. Även om ett patents giltighet kan bli föremål för en särskild talan (om upphävande eller ogiltighet), kan en invändning om ett patents ogiltighet även göras som en bestridandegrund i ett intrångsmål. Genom att hävda att den rätt som anförts till stöd för intrångstalan är ogiltig försöker den påstådda intrångsgöraren förmå domstolen att ogilla intrångstalan.(23) Electrolux gjorde en sådan invändning om ogiltighet i det nationella målet.

36.      Att domstolarna i registreringsstaten har exklusiv behörighet att pröva en talan som faller inom den första kategorin har det aldrig rått någon tvekan om. Huruvida, och i vilken utsträckning, detta även gäller i det andra fallet har däremot länge varit föremål för diskussioner.

37.      Medlemsstaternas domstolar har ställts inför denna fråga sedan början av 1990-talet, då patenthavare började utnyttja möjligheten att i enlighet med de allmänna bestämmelserna i Brysselsystemet kumulera sina käromål om patentintrång i en enda talan. Den ursprungliga lydelsen av den omtvistade bestämmelsen om exklusiv behörighet, såsom denna (vid den tidpunkten) angavs i artikel 16.4 i Brysselkonventionen, gav inte någon vägledning i frågan. Domstolarna anlade i huvudsak följande tre synsätt:

–        För det första ansåg vissa domstolar, särskilt domstolar i Tyskland, att den aktuella bestämmelsen om exklusiv behörighet inte är tillämplig när en invändning om ogiltighet görs i samband med en intrångstalan. Domstolar utanför registreringsstaten kan enligt de allmänna bestämmelserna i konventionen pröva sådana tvister och inom ramen för detta avgöra det aktuella patentets eller de aktuella patentens giltighet.

–        För det andra ansåg andra domstolar, särskilt domstolar i Förenade kungariket, att när en invändning om ogiltighet görs innebär detta att en talan om patentintrång ”avser giltigheten av patent” och således omfattas av den exklusiva behörighet som tillkommer domstolarna i registreringsmedlemsstaten eller registreringsmedlemsstaterna.

–        För det tredje ansåg en sista grupp av domstolar, däribland domstolar i Nederländerna, att den omtvistade bestämmelsen var tillämplig vid en invändning om ogiltighet i ett intrångsmål, men på ett något sofistikerat sätt. Enligt dessa domstolar var det nämligen endast giltighetsfrågan som omfattades av registreringsstatens exklusiva behörighet. Andra domstolar kunde pröva intrångsfrågan.(24)

38.      Genom sin dom i målet GAT anslöt sig EU-domstolen år 2006 till denna debatt. Det målet rörde inte i sig en intrångstalan. Det rörde en talan genom vilken ett bolag yrkade att de tyska domstolarna skulle fastställa att bolaget inte hade gjort intrång i två franska patent som innehades av ett tyskt bolag (nedan kallat en negativ fastställelsetalan), bland annat grundat på att dessa patent var ogiltiga. Dessa domstolar misstänkte att artikel 16.4 i Brysselkonventionen kunde vara relevant och hänsköt en fråga om detta till EU-domstolen för förhandsavgörande. I sitt svar fokuserade EU-domstolen emellertid inte på de specifika omständigheterna i det målet. I stället slog den i allmänna ordalag fast att den regel om exklusiv behörighet som (vid den tidpunkten) föreskrevs i den bestämmelsen ”avser alla tvister om … giltighet av ett patent, oavsett om frågan aktualiserats som rättslig grund för ett käromål eller som en invändning”.(25) I motsats till vad BSH har gjort gällande är detta svar tillräckligt allmänt hållet för att bland annat omfatta ett scenario där en intrångstalan har väckts och det inom ramen för denna har gjorts en ogiltighetsinvändning. Hänvisningen till ”en invändning” lades uppenbarligen till i detta syfte.(26)

39.      Några år senare kodifierade lagstiftaren domen i målet GAT i artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen genom att i den bestämmelsen specificera att den exklusiva behörighet som tillkommer registreringsstaten omfattar en talan som avser giltighet av patent ”oavsett om det är fråga om ett käromål eller ett svaromål”.

40.      Detta räckte dock inte för att bringa klarhet i frågan, för att uttrycka det milt. Svaret i domen i målet GAT (och numera i artikel 24.2 i Bryssel Ia-förordningen) gav upphov till fler frågor än svar. Medan detta svar innebar en obefogad dödsstöt för det första synsättet ovan, 1) lät EU-domstolen (och unionslagstiftaren) i stället de nationella domstolarna och parterna fortsätta diskussionerna om huruvida det andra eller det tredje synsättet var korrekt 2).

1.      Den obefogade domen i målet GAT

41.      När en talan rör två olika frågor (i förevarande fall frågan om intrång och frågan om giltighet) som omfattas av ömsesidigt exklusiva behörighetsregler (i förevarande fall de allmänna bestämmelserna när det gäller frågan om intrång och artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen när det gäller frågan om patents giltighet), följer EU-domstolen vissa pragmatiska principer för att avgöra vilken eller vilka domstolar som har behörighet att pröva målet.

42.      Vid fastställandet av vilka behörighetsregler som ska tillämpas, ska sådana förfaranden för det första kvalificeras utifrån huvudföremålet (eller ”föremålet”) för kärandens talan, och varje prejudiciell fråga som annars skulle kunna tas upp, särskilt genom svaromål, ska lämnas utan avseende.(27)

43.      För det andra är den domstol som anges i de tillämpliga behörighetsreglerna behörig att pröva hela målet, det vill säga inte bara käromålet utan även svaromålet, även om svaromålet rör en annan fråga som normalt ska prövas av en annan domstol.(28) I processuellt hänseende utgör nämligen ett sådant svaromål en integrerad del av käromålet och ska logiskt sett handläggas på samma sätt som detta.

44.      Om domstolen hade följt dessa principer i målet GAT, hade den valt det första synsättet i punkt 37 ovan. Eftersom det rör sig om en intrångstalan inom ramen för vilken en invändning om ogiltighet har framställts, är huvudföremålet (eller ”föremålet”) för talan helt enkelt intrång. Frågan om giltighet är däremot ett utmärkt exempel på en prejudiciell fråga. Eftersom det inte går att göra intrång i ett ogiltigt patent, måste domstolen först fastställa giltigheten av den rättighet som käranden grundar sig på, för att sedan kunna avgöra huvudfrågan om huruvida svarandens handlingar gjorde intrång i de rättigheter som följer av den aktuella rättigheten. Enligt dessa principer borde en sådan talan med hänsyn till detta syfte och oberoende av invändningar, ha omfattats av de (vid den tidpunkten) allmänna bestämmelserna i Brysselkonventionen. De domstolar som enligt dessa allmänna bestämmelser är behöriga att pröva en intrångstalan, särskilt domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, borde även ha haft behörighet att pröva svaromålet.

45.      Det är uppenbart att detta inte är vad domstolen kom fram till i domen i målet GAT. I denna dom ansåg domstolen att regeln om exklusiv behörighet vid ”en talan … som avser giltighet av patent” även är tillämplig på tvister där denna fråga enbart har tagits upp i ett svaromål. Härigenom gjorde domstolen en tolkning som, såvitt jag vet, är unik i Brysselsystemet. Denna lösning avviker nämligen till och med från de lösningar som domstolen hittills hade valt med stöd av de andra regler om exklusiv behörighet som (numera) anges i artikel 24 i Bryssel Ia-förordningen. I enlighet med de ovan diskuterade principerna ansåg domstolen att dessa andra regler endast är tillämpliga när en fråga som avses däri utgör föremålet för talan.(29)I flera språkversioner av förordningen (men tyvärr inte i alla) följer detta synsätt till och med av själva ordalydelsen av denna bestämmelse.(30) I sin dom i målet BVG, som meddelades några år efter domen i målet GAT, fann domstolen dessutom att regeln om exklusiv behörighet i fråga om giltigheten av beslut som fattas av bolag eller deras organ (numera i artikel 24.2 i den förordningen) inte är tillämplig på förfaranden där en sådan fråga endast tas upp i ett svaromål.(31)

46.      Som påpekats ovan är de exakta konsekvenserna av tolkningen i domen i målet GAT osäkra, och kommer att behandlas i avsnitt 2 nedan. I förevarande fall är det tydligt att dessa domstolar, i motsats till vad BSH har gjort gällande, när talan om patentintrång väcks utanför den medlemsstat där registreringen skett och en invändning om ogiltighet har gjorts, inte är behöriga att i form av en prejudiciell fråga avgöra huruvida de berörda patenten är giltiga.

47.      Tyvärr anser jag att domstolens ganska kortfattade resonemang i domen i målet GAT inte ger någon övertygande motivering för denna lösning.

48.      Domstolens första argument avser den position som ”[regeln om exklusiv behörighet] intar i [Brysselkonventionens] systematik” (det vill säga att denna regel har företräde framför de allmänna behörighetsreglerna) och dess ”tvingande karaktär”.(32) Jag finner inte detta argument särskilt övertygande.(33) Dessa omständigheter talar nämligen snarare för den motsatta tolkningen.

49.      Reglerna om exklusiv behörighet utgör undantag i Brysselsystemet. De måste därför tolkas restriktivt.(34) De är endast tänkta att tillämpas i ”vissa bestämda fall”.(35) I domen i målet BVG slog domstolen dessutom fast att en strikt tolkning av dessa regler är ”än mer påkallad” just därför att de har företräde framför de allmänna bestämmelserna och är tvingande.(36) Om artikel 24.4 är tillämplig berövas kärandena den möjlighet att välja forum som de annars hade haft, vilket kan leda till att talan väcks mot svarande utanför den medlemsstat där dessa har hemvist, där de i regel har bättre förutsättningar att försvara sig.

50.      Domstolens tolkning i domen i målet GAT kan däremot inte beskrivas som annat än ”vid”.(37) Giltigheten av patent är visserligen i sig en ”väldefinierad” fråga. Trots det kan den tas upp i en mängd ”mindre väl definierade” tvister som rör andra frågor.(38)

51.      De två andra skäl som domstolen anger i domen i målet GAT rör det allmänna mål om rättssäkerhet som eftersträvas med Brysselsystemet.(39)Domstolen förklarade i huvudsak att om den omtvistade regeln om exklusiv behörighet inte kan tillämpas när en ogiltighetsinvändning framställs i samband med en intrångstalan (och så vidare), och domstolar utanför registreringsstaten, där en sådan talan väcks, fick lov att avgöra den frågan genom en prejudiciell fråga skulle detta ”leda till en flerdubbling av” antalet domstolar med behörighet att avgöra den frågan. Detta skulle ”påverka förutsebarheten hos konventionens behörighetsregler” och ”öka risken för motstridiga avgöranden” i frågan, vilket skulle undergräva rättssäkerheten.(40)

52.      Jag finner inte heller detta argument särskilt övertygande. Om man ”ser till hela bilden” talar detta återigen snarare för en motsatt tolkning. Ur ett perspektiv hindrar den lösning som valdes i domen i målet GAT olika domstolar från att inta motstridiga uppfattningar beträffande ett patents giltighet. Ur ett annat perspektiv kan domen i målet GAT göra att det blir svårt för patenthavarna att veta hur Brysselsystemet fungerar vid mål om patentintrång.

53.      Medan detta system i regel gör det möjligt för patenthavaren att väcka en sådan talan utanför registreringsstaten, bland annat vid domstolarna i svarandens medlemsstat, skapar den lösning som valdes i domen i målet GAT  en osäkerhet om huruvida dessa domstolar skulle kunna besluta om åtgärder för att undanröja intrånget eller åtminstone göra detta inom rimlig tid. Om en invändning om ogiltighet skulle framställas av den påstådda intrångsgöraren vid någon tidpunkt under förfarandet, skulle dessa domstolar nämligen inte enbart kunna pröva denna invändning och fullfölja målet, utan skulle, beroende på hur denna lösning ska förstås, antingen förlora sin behörighet och vara tvungen att avvisa målet eller bli tvungna att vilandeförklara målet till dess att domstolarna i registreringsmedlemsstaterna har fastställt huruvida patentet är giltigt (se vidare avsnitt 2 nedan).

54.      Oavsett vad som är den korrekta tolkningen har domen i målet GAT gjort det mindre attraktivt att kumulera käromål om intrång rörande de olika delarna av ett europeiskt patent vid dessa domstolar. Genom domen uppmuntras patenthavare i stället att väcka en separat talan i de olika stater där dessa delar har registrerats, eftersom de åtminstone med säkerhet vet att domstolarna i dessa stater är behöriga att pröva både intrånget i ”deras del” och denna dels giltighet (vilket jag förklarade närmare i punkterna 26, 28 och 29 ovan). Detta innebär i sin tur en risk för att olika domstolar kommer fram till olika slutsatser i samma intrångstvist.

55.      Sådan osäkerhet och/eller sådan komplexitet beträffande säkerställandet av att patentet iakttas är ännu mindre önskvärt eftersom immateriella rättigheter skyddas som en grundläggande rättighet, särskilt i artikel 17.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Enligt den bestämmelsen ska patenthavare åtnjuta en ”hög” skyddsnivå för sina immateriella rättigheter i unionen. Det är därför absolut nödvändigt att det snabbt går att väcka en civilrättslig talan och få gottgörelse vid intrång. Detta är även ett krav enligt den grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i stadgan. I samband med detta erinrar jag om att det i artikel 41.2 i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallad TRIPS-avtalet)(41) anges att ”[f]örfarandena för säkerställandet av skydd för immaterialrätter … [inte skall] vara onödigt komplicerade eller kostsamma eller medföra … omotiverade dröjsmål”. Detta gäller enligt min mening även de relevanta reglerna om internationell behörighet och hur dessa fungerar.

56.      Enligt domstolens fasta rättspraxis angående tolkningen av reglerna om exklusiv behörighet i Brysselsystemet(42) var den enda fråga som domstolen var tvungen att besvara i domen i målet GAT (men inte diskuterade) under alla omständigheter huruvida det särskilda syfte som eftersträvades med den omtvistade regeln om exklusiv behörighet ”krävde” att nämnda regel även var tillämplig på en intrångstalan inom ramen för vilken det gjorts en invändning om ogiltighet. Enligt min mening ska denna fråga besvaras nekande.

57.      Till att börja med vill jag undanröja lite av förvirringen kring vad detta syfte är. Den förklaring som domstolen vanligtvis ger i detta avseende (och som den ”i förbigående” nämnde i domen i målet GAT) är att ett av syftena med den aktuella regeln är god rättskipning. Enligt domstolen har registreringsstatens domstolar ”bättre förutsättningar” att pröva tvister som avser registrering eller giltighet av patent, på grund av den ”materiella och rättsliga närheten” mellan sådana tvister och den staten.(43) Enligt min mening är detta emellertid inte det verkliga skälet till denna regel.

58.      Som påpekades i punkterna 19 och 21 ovan regleras patent av lagen i den stat där registreringen skedde. Det finns viss kraft i argumentet att exempelvis en tysk domstol har ”bättre förutsättningar” att tillämpa tysk patenträtt (på grund av språket, kunskap om den rätten och så vidare).(44) Eftersom ett patent endast skyddas i den stat där det har registrerats, finns det dessutom vanligtvis en faktisk närhet mellan tvister som rör detta patent och den staten.

59.      Dessa konstateranden förklarar emellertid endast varför domstolarna i registreringsstaten får pröva sådana tvister. De motiverar exempelvis varför dessa domstolar enligt Brysselsystemet är behöriga att pröva en talan om intrång som avser deras territorium.(45) Sådana konstateranden gör det däremot inte möjligt att förstå varför dessa domstolar och inga andra ska vara exklusivt behöriga i tvister om registrering eller giltighet av patent.(46) I synnerhet är patenträtten i registreringsstaten inte så unik att det endast är domstolarna i denna stat som kan förstå den.(47) Även om det kan vara svårare för domstolarna i en annan medlemsstat är de fullt kapabla att tillämpa en sådan utländsk rätt. Att hävda motsatsen skulle innebära ett ifrågasättande av själva grundvalarna för Brysselsystemet (och hela den internationella privaträtten).(48)

60.      Det verkliga skälet till den omtvistade regeln står att finna i den omständigheten att, såsom angavs i Jenard-rapporten ”meddelandet av ett patent … innebär ett utövande av nationell suveränitet”.(49) Det enda tvingande skälet till att föreskriva en sådan regel om exklusiv behörighet är den (traditionella) roll som de statliga myndigheterna har vid utfärdandet av sådana immateriella rättigheter, vilken nämns i punkt 19 ovan,(50) särskilt den omständigheten att de nationella myndigheterna har till uppgift att pröva patentansökningar, bevilja dem när de relevanta kraven är uppfyllda och registrera patent i enlighet därmed. Enligt min mening innebär detta konstaterande inte heller att den lösning som valdes i domen i målet GAT  var ”nödvändig”.

61.      Tvister vars föremål är registrering eller giltighet av patent är nämligen till sin natur sådana att de ifrågasätter registreringsstatens statsförvaltnings funktion.(51) Kärnan i tvisten är huruvida den behöriga statliga myndigheten (patentmyndigheten) ”utförde sitt arbete” på ett korrekt sätt. Med en talan om upphävande begär en kärande i synnerhet att den hänskjutande domstolen ska pröva huruvida denna myndighet gjorde en riktig bedömning när den beviljade patentet, och om så inte var fallet ogiltigförklara patentet. En sådan förklaring har till sin natur en allmängiltig verkan (erga omnes) och kan som sådan göras gällande mot myndigheten i fråga. I det avgörande som meddelas av domstolen kan myndigheten till och med föreläggas att rätta sina register i enlighet därmed. Naturligtvis bör sådana beslut endast meddelas av domstolarna i registreringsstaten. Respekt för staternas suveränitet gäller här. För staterna skulle det vara oacceptabelt om de åtgärder som deras myndigheter vidtar kan beivras av domstolarna i en utländsk stat och dessa domstolar kan ge myndigheterna instruktioner om hur de ska sköta sina nationella register.(52)

62.      Ett mål om patentintrång påverkar däremot inte registreringsstatens statsförvaltnings funktion, inte ens om invändningen om att det patent som det påstås ha gjorts intrång i är ogiltigt görs i ett svaromål. Domstolen prövar denna fråga som en prejudiciell fråga, men endast i syfte att avgöra intrångsfrågan. Den enda konsekvens som detta kan få är att domstolen ogillar intrångstalan. Ett sådant beslut rör nämligen enskildas privata intressen och har således i allmänhet endast verkningar inter partes.(53) Det kan inte inkräkta på registreringsstatens suveränitet, eftersom det inte påverkar dess statsförvaltning och inte heller påstår sig ha en sådan påverkan. Ur rättslig synvinkel påverkas inte patentets giltighet. Statsförvaltningen tar inte emot några instruktioner från en domstol i en annan suverän stat.

2.      Korrekt tolkning av domen i målet GAT

63.      Mot bakgrund av det ovan anförda är domen i målet GAT enligt min mening (och enligt majoriteten av den litteratur som jag har konsulterat)(54) ett olyckligt beslut. Om den lösning som angavs i denna dom grundade sig enbart på denna slutsats, skulle jag ha rekommenderat domstolen att ogiltigförklara domen och förklara att bestämmelserna om exklusiv behörighet att pröva en talan om giltigheten av patent inte är tillämpliga när en invändning om ogiltighet görs inom ramen för en talan om patentintrång, eftersom det avgörande som meddelas av den domstol vid vilken talan väckts endast har verkningar inter partes.(55)

64.      Som jag påpekade ovan kodifierade unionslagstiftaren emellertid denna dom i artikel 24.4 i Bryssel Ia-konventionen.(56) Såsom unionsrätten för närvarande ser ut är domstolen således ”bakbunden” av den lösning som den ursprungligen valde. På uppmaning av den hänskjutande domstolen har den att välja mellan två möjliga tolkningar av domen i målet GAT (och dess kodifiering), vilka motsvarar det andra och det tredje synsättet i punkt 36 ovan.

65.      Enligt den första tolkningen, som förespråkas av Electrolux och som jag betecknar som ”vid”, är (eller blir) domstolarna i registreringsmedlemsstaten enligt artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen exklusivt behöriga att pröva en intrångstalan när en invändning om ogiltighet görs inom ramen för denna talan. Enligt artikel 27 i denna förordning ska varje annan domstol förklara sig obehörig.

66.      Enligt den andra tolkningen, som förespråkas av kommissionen och som jag betecknar som ”restriktiv”, har domstolarna i registreringsstaten, om en invändning om ogiltighet görs inom ramen för en intrångstalan, enligt artikel 24.2 i Bryssel Ia-förordningen endast exklusiv behörighet vad gäller prövningen av frågan om giltighet. Andra domstolar kan ha (eller behålla sin) behörighet att pröva frågan om intrång enligt de allmänna bestämmelserna i den förordningen.

67.      Av gällande unionsrätt framgår inte tydligt vilken av dessa tolkningar som är korrekt. Även om, såsom Electrolux har gjort gällande, den ”vida” tolkningen av domslutet i domen i målet GAT och ordalydelsen i artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen förefaller vara den mest naturliga tolkningen,(57) kan dessa aspekter rimligtvis även tolkas på ett ”restriktivt” sätt. Även om domstolen i domen i målet GAT slog fast att den omtvistade regeln om exklusiv behörighet ”avser alla tvister om … giltighet av ett patent”, angav den inte i vilken utsträckning. Formuleringen är helt enkelt tvetydig. Vidare stöder domstolens senare praxis inte den ena eller den andra tolkningen av domen i målet GAT, eftersom den innehåller motstridiga uppgifter i detta avseende. Å ena sidan förefaller domstolen, såsom Electrolux har påpekat, i sin dom i målet BVG(58) förorda en vid tolkning. Å andra sidan förefaller domstolen, såsom kommissionen har påpekat, i sin dom i målet Roche Nederland m.fl.(59) förorda en ”restriktiv” tolkning. Slutligen gav lagstiftaren inte uttryck för någon ståndpunkt i frågan genom sina formuleringar i artikel 24.4 eller i ett skäl i förordningen.(60)

68.      För att pröva tvisten är det därför lämpligt att gå till det system som införts genom Bryssel Ia-förordningen och till de mål som eftersträvas genom denna förordning i allmänhet och genom artikel 24.4 i synnerhet. Mot bakgrund av dessa omständigheter bör domstolen avvisa den vida tolkningen av domen i målet GAT (avsnitt a) och i stället förorda den ”restriktiva” tolkningen (avsnitt b). Domstolen bör också ge nationella domstolar vägledning om hur denna tolkning ska genomföras (avsnitt c).

a)      De kritiska bristerna med en ”vid” tolkning

69.      För det första är en ”vid” tolkning av domen i målet GAT svår att förena med det system som införts genom Bryssel Ia-förordningen. I enlighet med upphovsmännens vilja är den exklusiva behörigheten för domstolarna i registreringsstaten enligt detta system ett undantag som är begränsat till ”tvister avseende registrering eller giltighet av patent”. En talan om patentintrång och andra patenttvister kan i regel anhängiggöras vid andra domstolar.

70.      Om domen i målet GAT emellertid ska förstås på det sätt som Electrolux har föreslagit skulle undantaget, såsom kommissionen har påpekat, i själva verket bli en regel. Eftersom invändningar om ogiltighet ofta görs i samband med en talan om intrång omfattas en sådan talan ofta av den exklusiva behörigheten för domstolarna i registreringsstaten. Tillämpningen av de allmänna behörighetsreglerna, och de valmöjligheter som dessa ger patenthavarna, begränsas till de fall där en sådan invändning inte görs.

71.      För det andra, i motsats till vad Electrolux har gjort gällande, skulle en ”vid” tolkning av domen i målet GAT äventyra den förutsebarhet och säkerhet i fråga om domstols behörighet som eftersträvas med Bryssel Ia-förordningen,(61) eftersom kvalificeringen av en talan om intrång och följaktligen de behörighetsregler som är tillämpliga på en sådan talan skulle bero på huruvida en invändning om ogiltighet har gjorts (vilket strider mot den princip som angavs i punkt 42 ovan).

72.      För att behörigheten att pröva en talan om patentintrång ska vara förutsebar måste det nämligen vara lätt för patenthavarna att avgöra vid vilken domstol de kan väcka en sådan talan. Vid en ”vid” tolkning av domen i målet GAT skulle det emellertid vara svårt för patenthavarna att i förväg avgöra huruvida en sådan talan omfattas av registreringsstatens exklusiva behörighet eller kan väckas vid andra domstolar, eftersom patenthavarna inte har någon kontroll över vilken försvarsstrategi den påstådda intrångsgöraren tänker använda sig av.(62)

73.      Om patenthavaren väljer att väcka talan utanför registreringsstaten, exempelvis vid domstolarna i den medlemsstat där den påstådda intrångsgöraren har hemvist, skulle dessa domstolars behörighet dessutom vara osäker. Behörigheten kan nämligen försvinna om den påstådda intrångsgöraren gör en invändning om ogiltighet. Dessa domstolar skulle bli tvungna att förklara sig obehöriga att fortsätta prövningen av målet.(63) Även om en sådan bestridandegrund enligt forumets processregler inte bara kan åberopas i början av rättegången, utan även i ett senare skede, inbegripet vid ett överklagande, skulle ett mål som pågått under flera månader, eller till och med flera år, plötsligt nå vägs ände. Den påstådda intrångsgöraren kan även vara strategisk och välja när en sådan invändning ska göras, och i praktiken ”sabotera” målet. Såsom BSH och kommissionen har påpekat skulle detta få dramatiska följder för patenthavaren. Enligt Bryssel Ia-förordningen, i dess nuvarande lydelse, finns det nämligen ingen möjlighet för domstolarna i en medlemsstat att överföra ett mål till en domstol i en annan medlemsstat. De domstolar vid vilka talan först väcktes kan endast avvisa målet och överlåta åt käranden att väcka en ny talan i registreringsstaten.

74.      Till råga på allt är det kanske inte längre möjligt för patenthavaren att göra detta. Preskriptionstiden för att väcka intrångstalan kan nämligen ha löpt ut under tiden. Patenthavaren skulle nämligen, utan egen förskyllan, berövas alla möjligheter att väcka talan mot ett åsidosättande av sina immateriella rättigheter. Ett sådant resultat skulle strida mot artikel 17.2 och artikel 47 i stadgan och artikel 41.2 i TRIPS-avtalet.

75.      Även om det fortfarande vore möjligt för patenthavaren att göra detta, skulle denne, vid intrång i ett europeiskt patent som berör flera stater, dessutom vara tvungen att väcka talan om patentintrång i samtliga berörda stater för att få full gottgörelse.(64) Det skulle inte vara möjligt att kumulera käromålen vid ett forum. Flera domstolar skulle bli indragna i vad som i allt väsentligt är samma tvist, vilket som jag påpekade i punkt 54 ovan riskerar att leda till motstridiga beslut.

76.      I motsats till vad Electrolux har gjort gällande går en ”vid” tolkning av domen i målet GAT utöver vad som ”krävs” för att uppnå det särskilda målet med artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen, vilket, såsom påpekades i punkterna 60 och 61 ovan, är att säkerställa att hänsyn tas till registreringsstatens suveränitet. När en invändning om ogiltighet görs i samband med en intrångstalan kan nämnda mål även vid en vid tolkning endast innebära ett ”krav” på att domstolarna i den staten ska ha exklusiv behörighet att pröva frågan om giltighet, men inte frågan om intrång.

b)      En ”restriktiv” tolkning av domen i målet GAT är det minst dåliga alternativet

77.      En restriktiv tolkning av domen i målet GAT fungerar betydligt bättre när det gäller samtliga ovannämnda aspekter. Principen är fortfarande att intrångsmål regleras av de allmänna bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen. För patenthavaren är behörigheten som sådan förutsebar och säker. Om patenthavaren väcker talan utanför registreringsstaten, och den påstådda intrångsgöraren gör en invändning om ogiltighet, förlorar de domstolar vid vilka talan väckts inte sin behörighet att pröva talan. Det ”enda” som händer är att dessa domstolar inte kan avgöra det aktuella patentets eller patentens giltighet, som enligt undantagsregeln i artikel 24.4 endast kan fastställas av domstolarna(65) i registreringsstaten. Vid ett intrång i ett europeiskt patent som berör flera stater gör denna tolkning dessutom det möjligt att delvis kumulera målen vid ett forum. Det är endast patentets giltighet som, om denna bestrids, ska fastställas i de olika stater för vilka patentet meddelades.

78.      Såsom kommissionen har konstaterat innebär denna tolkning av domen i målet GAT att domstolen inom ramen för Brysselsystemet har godtagit ett undantag från principen att behörigheten att pröva en talan omfattar varje potentiellt svaromål (se punkt 43 ovan). Trots detta är förekomsten av ett sådant undantag, även om det är unikt inom detta system, inte helt okänt. Liknande undantag finns nämligen i medlemsstaters bestämmelser om territoriell behörighet på vissa områden som omfattas av exklusiv behörighet enligt nationell rätt.(66)

79.      Av detta följer i praktiken att när en talan om intrång i ett patent som registrerats i en medlemsstat pågår vid domstolarna i en annan medlemsstat och det framställs en invändning om ogiltighet ankommer det på den påstådda intrångsgöraren att, eftersom dessa domstolar varken kan avgöra giltighetsfrågan eller (enligt Bryssel Ia-förordningen i dess nuvarande lydelse) hänskjuta en prejudiciell fråga till myndigheterna i registreringsstaten, väcka talan om ogiltighet vid dessa myndigheter (om vederbörande inte redan hade gjort det), så att de kan avgöra denna fråga.(67)

80.      Electrolux har, inte utan grund, invänt att uppdelningen av intrångsfrågan och giltighetsfrågan på två mål som anhängiggjorts i olika medlemsstater är diskutabel ur rättskipningssynpunkt. Dessa frågor är nämligen nära förbundna med varandra.(68) Som jag förklarade i punkt 44 ovan måste frågan om patentets giltighet i princip besvaras innan det går att fastställa huvudfrågan om patentintrång. Utöver den omständigheten att lagstiftningen i registreringsstaten är tillämplig på båda frågorna, är dessa i huvudsak beroende av samma omständighet, nämligen hur patentkraven är konstruerade.(69)

81.      Även om det enligt min mening rent praktiskt inte alltid är idealiskt att frågorna om giltighet och intrång avgörs av olika domstolar och/eller myndigheter,(70) är det inte heller omöjligt. På nationell nivå har flera medlemsstater, och som synes även Sverige,(71) nämligen antagit ett ”parallellt system” i patentärenden, inom ramen för vilket dessa frågor avgörs av olika domare i olika och särskilda förfaranden.(72)

82.      Även om frågorna om giltighet och intrång således ska ”delas upp”, följer härav inte, såsom Electrolux har gjort gällande, att när en invändning om ogiltighet görs i ett mål om patentintrång bör, eller kan, den domstol vid vilken talan väckts systematiskt bortse från denna invändning, presumera att patentet är giltigt och meddela ett slutligt avgörande i frågan om intrång, oberoende av det ogiltighetsmål som eventuellt pågår parallellt i en annan medlemsstat.

83.      Såsom BSH och kommissionen har gjort gällande kan artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen inte tolkas så. I annat fall skulle den påstådda intrångsgöraren helt berövas ett av de mest effektiva skydden mot falska påståenden om intrång. Detta skulle utgöra en oacceptabel begränsning av deras rätt till försvar, vilken bland annat garanteras i artikel 47 i stadgan och som Brysselsystemet syftar till att säkerställa. (73)

84.      Dessutom skulle detta i vissa fall kunna leda till att motstridiga domar meddelas. Dels skulle nämligen de domstolar som har att pröva talan om patentintrång kunna erkänna intrånget, dels skulle myndigheterna i registreringsstaten därefter kunna ogiltigförklara patentet. Dessa myndigheter skulle även kunna bekräfta patentets giltighet, men med tillämpning av en restriktiv tolkning av patentkraven (vilket i regel utesluter ett fastställande av patentintrång), medan de domstolar som har att pröva talan om patentintrång skulle kunna erkänna patentintrång inom ramen för en vid tolkning av patentkraven (vilket skulle ha fått den domstol som har att pröva patentets giltighet att ogiltigförklara patentet).(74)

85.      Som jag kommer att förklara närmare i följande avsnitt finns det omständigheter under vilka de domstolar som har att pröva en talan om patentintrång har rätt att presumera att patentet är giltigt och följaktligen pröva målet oberoende av en invändning om ogiltighet. Under andra omständigheter kommer emellertid iakttagandet av rätten till försvar att tvinga dessa domstolar att invänta att myndigheterna i registreringsstaten fastställer patentets giltighet innan de meddelar ett slutligt och samstämmigt avgörande i intrångsfrågan.(75)

86.      Därför måste ärendehanterings- och/eller förfarandeåtgärder ibland vidtas för att säkerställa samordning av intrångs- och ogiltighetsmålen. Electrolux har påpekat att det varken i Bryssel Ia-förordningen eller i unionsrätten i allmänhet föreskrivs någon lösning i detta avseende. Mer specifikt skulle artikel 30.1 i den förordningen kunna göra det möjligt för de domstolar som har att pröva talan om patentintrång att vilandeförklara målet till dess att myndigheterna i registreringsstaten har fastställt patentets giltighet, men endast om talan först väckts vid dessa. I denna bestämmelse föreskrivs inte någon gottgörelse vid ett senare ogiltighetsförfarande. Såsom BSH och kommissionen har gjort gällande kan, och ibland bör, emellertid de domstolar vid vilka intrångstalan har väckts, så länge unionslagstiftaren inte har antagit några sådana bestämmelser,(76) tillämpa de lösningar som föreskrivs i dessa domstolars processrätt (lex fori).

87.      Electrolux har genmält att ett sådant åberopande av nationell processrätt riskerar att äventyra den enhetliga behandlingen av mål och parter i medlemsstaterna, eftersom olika domstolar kan ha olika befogenheter eller tillämpa dessa på olika sätt. Enligt min mening är detta ytterligare en nackdel med domen i målet GAT som inte kan undvikas. Dessutom är detta inte helt och hållet en fråga för nationell rätt. Som jag kommer att förklara närmare i följande avsnitt sätter unionsrätten i hög grad ramarna för direktivet, genom att säkerställa en tillräcklig grad av enhetlighet.

88.      Slutligen hävdas det ofta att en ”restriktiv” tolkning av GAT inte heller är idealisk för att på ett effektivt sätt säkerställa att patent iakttas. Att dela upp giltighetsfrågan och intrångsfrågan på två mål medför ökade kostnader och mer besvär för parterna. Att de domstolar som har att pröva mål om patentintrång i vissa fall måste invänta ett svar på giltighetsfrågan från myndigheterna i registreringsstaten skulle nämligen kunna fördröja förfarandet, trots att det i regel är viktigt för patenthavaren att ett sådant intrång snabbt bestraffas och förbjuds.(77) Det kan även sporra de påstådda intrångsgörarna att ”sabotera” eller fördröja väckandet och fullföljandet av en ogiltighetstalan för att försvåra handläggningen av intrångsmålet. Även om jag i allmänhet instämmer i dessa invändningar (vilket följer av avsnitt 1), rör det sig ändå om det ”minsta dåliga” alternativet av de två möjliga synsätt som återstår att välja mellan efter domen i målet GAT. Dessutom kan man komma till rätta med ovannämnda problem genom att vidta pragmatiska åtgärder, vilket jag kommer att diskutera närmare nedan.

c)      Praktiska riktlinjer för nationella domstolar

89.      Vid förhandlingen diskuterade intervenienterna, på domstolens uppmaning, hur domstolar utanför registreringsstaten bör agera när de prövar en talan om intrång i samband med vilken det har gjorts en invändning om ogiltighet. Även om denna fråga, som jag har redogjort för ovan, i huvudsak omfattas av dessa domstolars processregler, är EU-domstolen enligt min mening behörig att fastställa riktlinjer i detta avseende. Jag erinrar om att enligt fast rättspraxis får processregler inte undergräva den ändamålsenliga verkan av Bryssel Ia-förordningen och ska därför tillämpas i överensstämmelse därmed.(78) De principer som anges i TRIPS-avtalet och i direktiv 2004/48 samt, när det gäller patenthavaren, rätten till ett effektivt rättsmedel och, för den påstådda intrångsgörarens del, rätten till försvar, vilka båda skyddas av artikel 47 i stadgan, sätter också ramar för nationell rätt i detta avseende.

90.      När den påstådda intrångsgöraren (på ett korrekt sätt)(79) har gjort en invändning om ogiltighet är en lösning som ofta förordas av kommentatorer och diskuterats vid EU-domstolen att låta de domstolar vid vilka talan om patentintrång väckts att, om detta är tillåtet enligt deras processregler (vilket jag utgår från vanligtvis är fallet),(80) vilandeförklara målet till dess att det aktuella patentets giltighet har fastställts av myndigheterna i registreringsstaten.(81)

91.      Även om detta visserligen är en tänkbar lösning delar jag BSH:s uppfattning att dessa domstolar inte automatiskt bör bevilja en begäran om vilandeförklaring. De måste nämligen undersöka frågan noggrant innan de gör detta, på grund av de (potentiellt betydande) förseningar som en sådan åtgärd oundvikligen skulle leda till i intrångsmålet. En begäran om vilandeförklaring bör endast beviljas om denna åtgärd enligt artikel 3 i direktiv 2004/48 och artikel 41 i TRIPS-avtalet är proportionerlig och skälig och förseningen är ”motiverad”. Dessa domstolar ska således ges möjlighet att göra en avvägning mellan dels kraven på ett effektivt förfarande och patenthavarens rätt till ett effektivt rättsmedel, dels god rättskipning och den påstådda intrångsgörarens rätt till försvar.

92.      Såsom BSH och kommissionen har gjort gällande ska de domstolar som prövar intrångstalan först bedöma hur allvarlig invändningen om ogiltighet är. Enligt min mening innebär artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen inte ett förbud för dessa domstolar att göra en preliminär bedömning av hur myndigheterna i registreringsstaten bör avgöra frågan.(82) De bör endast överväga att bevilja en begäran om vilandeförklaring när invändningen har en verklig möjlighet att vinna framgång. Eftersom patent meddelas efter det att patentmyndigheterna har gjort en förhandskontroll av att kravet på patenterbarhet är uppfyllt, presumeras de i allmänhet vara giltiga. De skäl som den påstådda intrångsgöraren anför måste således redan vid ett första påseende framstå som tillräckligt starka för att kunna ifrågasätta denna presumtion. Om så inte är fallet kan domstolarna utgå från att patentet är giltigt och följaktligen avgöra frågan om patentintrång. Med hänsyn till processeffektivitet och patenthavarens rätt till ett effektivt rättsmedel vore det inte heller särskilt logiskt att fördröja patentintrångsmål vid grundlösa svaromål. Dessutom finns ingen risk (eller åtminstone en försumbar) för motstridiga avgöranden, eftersom det inte finns någon (rimlig) chans att registreringsstaten senare ogiltigförklarar patentet.(83) En sådan bedömning begränsar även möjligheten för intrångsgörarna att åberopa en falsk bestridandegrund som förhalningstaktik.(84)

93.      Om invändningen om ogiltighet är allvarligt menad ska de domstolar som har att pröva målet vilandeförklara detta. Under sådana omständigheter innebär rätten till försvar nämligen vanligtvis ett krav på att så sker.(85) Detsamma gäller för kravet på god rättskipning, eftersom ovannämnda risk för motstridiga avgöranden skulle vara betydande. Såsom kommissionen har gjort gällande ska dessa domstolar, för att säkerställa processeffektivitet och för att undvika att den påstådda intrångsgöraren använder sig av förhalningstaktik, emellertid fastställa en frist inom vilken den påstådda intrångsgöraren måste väcka en ogiltighetstalan i registreringsstaten (om denne inte redan har gjort detta). Om den påstådda intrångsgöraren inte gör så, bör dessa domstolar upphäva vilandeförklaringen, utgå från att patentet är giltigt och avgöra frågan om patentintrång. När en sådan vilandeförklaring har beviljats bör dessa domstolar följa hur ogiltighetsmålet fortskrider och besluta att förlänga eller upphäva vilandeförklaringen i enlighet därmed.

94.      Slutligen finns det inget som hindrar de domstolar som prövar intrångsmålet från att, under den tid handläggningen av målet vilar, fatta beslut om interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, i form av ett interimistiskt beslut om förbud mot att fortsätta handlingar som eventuellt utgör intrång (återigen beroende på hur allvarligt menat bestridandet av giltigheten är).(86) EU-domstolen behöll nämligen uttryckligen en sådan möjlighet i sin dom i målet Solvay,(87) och denna möjlighet bör användas när den står i proportion till skyddet av patenthavarens rättigheter.

B.      Den reflexiva verkan hos artikel 24.4 (den tredje frågan)

95.      Av avsnitt A i förevarande förslag till avgörande följer att även om svenska domstolar med stöd av artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen är behöriga att pröva den intrångstalan som väckts av BSH, kan de inte avgöra giltigheten av de delar av det europeiska patentet som det påstås ha gjorts intrång i. Enligt artikel 24.4 i den förordningen har domstolarna i de olika medlemsstater där dessa delar har validerats exklusiv behörighet att avgöra den frågan.

96.      Med hänsyn till att BSH:s talan även grundar sig på den del av det europeiska patentet som validerats i Turkiet och som Electrolux har ifrågasatt, vill den hänskjutande domstolen genom sin tredje fråga få klarhet i huruvida nämnda artikel 24.4 i den förordningen ”gäller i förhållande till en domstol i ett tredjeland”, det vill säga huruvida den i det nationella målet ”ger exklusiv behörighet” till de turkiska domstolarna för denna fråga.

97.      Om denna fråga tolkas bokstavligen är svaret uppenbart. Som en del av unionsrätten är Bryssel Ia-förordningen bindande för medlemsstaterna. Den fastställer deras domstolars behörighet. Detta instrument kan inte på något sätt tilldela domstolar i tredjeländer behörighet. Unionen har ingen befogenhet i detta avseende. De sistnämnda domstolarnas behörighet beror på dessa tredjeländers egna regler om internationell privaträtt.

98.      För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar kan EU-domstolen emellertid inte begränsa sig till en sådan uppenbar slutsats. Mot bakgrund av sammanhanget i det nationella målet konstaterar jag att den tredje frågan i huvudsak inte avser den positiva verkan av artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen, som ger domstolar behörighet, utan den negativa verkan av denna bestämmelse, som berövar domstolar behörighet. Det handlar i själva verket om att få klarhet i huruvida denna bestämmelse berövar domstolarna i medlemsstaterna möjligheten att pröva giltigheten av patent från tredjeland, på samma sätt som dessa domstolar saknar behörighet att pröva patent som registrerats i andra medlemsstater.

99.      Såsom den franska regeringen har konstaterat ger denna fråga, tolkad på detta sätt, upphov till en övergripande fråga vars relevans går långt utöver räckvidden för förevarande mål. Det rör sig nämligen om en fråga som kan uppkomma i samband med alla områden för vilka artikel 24 i Bryssel Ia-förordningen innehåller en regel om exklusiv behörighet. Vad händer exempelvis om en talan väcks vid medlemsstaternas domstolar om giltigheten av sakrätt i fast egendom (vilket tas upp i artikel 24.1), men fastigheten är belägen i Kina? Samma fråga kan även uppkomma när det gäller exklusiva avtal om val av domstol. När ett sådant avtal pekar ut domstolarna i en medlemsstat som behöriga berövar en annan bestämmelse i förordningen, nämligen artikel 25, alla andra domstolar deras behörighet. Vad händer emellertid om talan väcks vid domstolarna i en medlemsstat trots att det finns ett liknande avtal till förmån för domstolar i tredjeland?

100. Hur denna fråga ska besvaras är däremot mycket oklart. Frågan har nämligen lett till omfattande diskussioner i doktrinen och vid de nationella domstolarna. EU-domstolen har än så länge inte lämnat något tydligt och fullständigt svar på frågan. Som jag i de följande avsnitten kommer att förklara närmare beror frågans komplexitet på att Brysselsystemet är bristfälligt utformat vad gäller systemets territoriella tillämpningsområde (1) och att det därför krävs en mer ingående analys av hur man på bästa sätt ”täpper till luckorna” i detta system i dessa scenarion (2).

1.      Brysselsystemets ”bristfälliga utformning”

101. Ovannämnda bristfälliga utformning är till viss del ett resultat av en paradox. Å ena sidan är det uppenbart att det territoriella tillämpningsområdet för Bryssel Ia-förordningen omfattar tvister med stark anknytning till tredjeländer. Enligt artikel 4.1 i den förordningen, tolkad mot bakgrund av domen i målet Owusu,(88) är denna förordning nämligen territoriellt tillämplig på alla gränsöverskridande tvister när svaranden, i likhet med Electrolux, har hemvist i en medlemsstat. Detta innebär inte enbart ”EU-interna” tvister. Tvister som, utöver en anknytning till den partens hemvist, har anknytning till tredjeländer omfattas också av tillämpningsområdet, även när saken har ett nära samband med en sådan stat, eller när det föreligger ett avtal om val av domstol till förmån för domstolarna i ett tredjeland.(89) Det är i princip endast när svaranden inte har hemvist i Europeiska unionen som frågan inte omfattas av Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde, i enlighet med artikel 6.1 i den förordningen.

102. Å andra sidan har Brysselsystemet faktiskt inte utformats för tvister med anknytning till tredjeländer. Systemet utformades till största delen för EU-interna tvister. Detta framgår tydligt av artiklarna 24 och 25 i Bryssel Ia-förordningen. Lydelsen av den förstnämnda bestämmelsen begränsar tillämpningsområdet till tvister som har en nära anknytning till en ”medlemsstat”. Den sistnämnda bestämmelsen avser endast avtal om val av domstol som avser ”domstolarna i en medlemsstat”. Ett scenario med tvister med liknande anknytning till tredjeländer var inte något som förutsågs när dessa bestämmelser utarbetades. Följaktligen sägs det i allmänhet inget om hur en sådan anknytning eventuellt påverkar behörigheten för medlemsstaternas domstolar. (90)

2.      Att ”täppa till” luckorna i Brysselsystemet

103. När en domstol i en medlemsstat har att pröva en tvist som dels involverar en svarande i unionen, dels har en stark koppling till ett tredjeland (på grund av att tvisten rör ett föremål som har nära anknytning till den staten eller på grund av att den omfattas av ett exklusivt avtal om val av domstol till förmån för den statens domstolar), innebär den omständigheten att det inte sägs något om denna fråga i Bryssel Ia-förordningen att det är oklart hur den domstolen ska agera. Tre möjliga svar kan hämtas från doktrinen och de diskussioner som förts vid domstolen i förevarande mål.

104. Enligt ett extremt svar, som inte stöds av någon av intervenienterna vid domstolen, är artikel 24 eller artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen analogt tillämpliga i detta fall. Enligt den relevanta bestämmelsen saknar en domstol i en medlemsstat således behörighet att pröva en sådan tvist och är skyldig att avvisa målet.

105. Ett annat extremt svar, som stöds av BSH, den franska regeringen (motvilligt)(91) och kommissionen, är att de allmänna bestämmelserna i den förordningen ska tillämpas i stället. Härav följer bland annat att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist har behörighet enligt artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen. Förutom i vissa undantagsfall är de dessutom tvungna att utöva denna behörighet, och måste således pröva målet.

106. Mellan dessa ytterligheter finns ett tredje svar, som stöds av Electrolux. Det motsvarar den teori om ”reflexiv verkan” (effet réflexe) som utarbetades av Georges Droz för många år sedan.(92) Den går ut på att även om en domstol i en medlemsstat med stöd av denna förordning kan ha behörighet att pröva en tvist som har en sådan anknytning till ett tredjeland, kan den avstå från att pröva tvisten, när detta ”återspeglar” det system som inrättats däri.

107. Enligt min mening kan dessa två extrema svar inte godtas och jag förordar ett svar som ligger mitt emellan dessa. Som jag kommer att förklara i de följande avsnitten ska, eftersom artiklarna 24 och 25 inte kan tillämpas under sådana omständigheter (a), förordningens allmänna bestämmelser tillämpas i stället (b). En domstol i en medlemsstat är emellertid inte skyldig att utöva den behörighet som den har enligt dessa bestämmelser i sådana situationer (c). Jag kommer därefter att ange under vilka förutsättningar en sådan domstol har rätt att förklara sig obehörig (d).

a)      Artiklarna 24 och 25 kan inte tillämpas

108. Även om en del av doktrinen antyder något annat(93) står det enligt min mening klart att artiklarna 24 och 25 i Bryssel Ia-förordningen inte som sådana kan tillämpas på tvister med anknytning till tredjeländer.

109. En sådan tolkning skulle stå i direkt strid med den uttryckliga ordalydelsen i dessa två artiklar, vilka, som redan påpekats, endast avser tvister som har ett nära samband med en ”medlemsstat” och avtal om val av domstol som pekar ut domstolar i en ”medlemsstat”.(94) Att genom ett analogt resonemang utvidga tillämpningsområdet för dessa bestämmelser till att även omfatta liknande fall som involverar tredjeländer skulle dessutom vara oförenligt med principen om restriktiv tolkning av undantag, vilket BSH, den franska regeringen och kommissionen har gjort gällande. Domstolen har för övrigt redan vägrat att göra detta. I domen i målet IRnova slog domstolen fast att eftersom artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen ”inte reglerar” tvister om giltigheten av patent från tredjeland ”kan den bestämmelsen inte anses vara tillämplig” i en sådan situation (detta resonemang kan överföras på samtliga bestämmelser i artikel 24).(95) På samma sätt ansåg domstolen i domen i målet Coreck Maritime,(96) vad gäller den bestämmelse i Brysselkonventionen som motsvarade artikel 25, att ”[a]rtikel 17 … i konventionen, såsom följer av dess ordalydelse … inte är tillämplig på [ett avtal om val av domstol] genom [vilket] en domstol i tredjeland utpekas”.

110. Som den franska regeringen dessutom har påpekat är det system som inrättats med stöd av artiklarna 24 och 25 i Bryssel Ia-förordningen, enligt vilket medlemsstaternas domstolar är skyldiga att avvisa talan till förmån för de domstolar som anges i dessa bestämmelser, endast av betydelse för ”EU-interna” tvister. Enligt denna förordning är det under sådana omständigheter så att om en domstol saknar behörighet, har en annan domstol behörighet. Så är inte fallet vid ”externa” tvister. Som jag redan påpekat beror behörigheten för domstolarna i ett tredjeland på deras egen internationella privaträtt. Även om dessa domstolar i allmänhet anser sig vara behöriga när tvistefrågan har en nära anknytning till deras territorium, eller när de har pekats ut i ett prorogationsavtal, är så inte alltid fallet. Om domstolarna i medlemsstaterna skulle berövas behörighet i en sådan situation skulle detta utgöra en form av rättsvägran. Dessutom motiveras den strikta, nästan automatiska, skyldigheten för medlemsstaternas domstolar att hänvisa parter till andra domstolar med stöd av artiklarna 24 och 25 av det ”ömsesidiga förtroende” som dessa stater har för varandras rättsliga institutioner.(97) Detta förtroende omfattar inte tredjeländer. Det kan inte presumeras att parterna skulle ha tillgång till en rättvis rättegång i en sådan stat. I vissa fall kan det till och med uteslutas.

b)      Förordningens allmänna bestämmelser ska tillämpas i stället

111. Eftersom artiklarna 24 och 25 i Bryssel Ia-förordningen inte är tillämpliga på tvister med anknytning till tredjeländer är den logiska följden av detta, vilket BSH, Electrolux, den franska regeringen och kommissionen också har gjort gällande, att de allmänna bestämmelserna ska tillämpas i det system som införts genom denna förordning. Härav följer bland annat att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga att pröva en sådan tvist med stöd av artikel 4.1 i den förordningen.

112. Denna systematiska tolkning stöds av flera av de protokoll som åtföljer Brysselinstrumenten.(98)Framför allt ställde sig domstolen (i plenum) underförstått (men tydligt) bakom denna tolkning i sitt yttrande 1/03 (Nya Luganokonventionen).(99) I förevarande fall räcker det att erinra om att detta avgörande avsåg frågan huruvida unionen hade exklusiv befogenhet att ingå Lugano II‑konventionen, vilken i sin tur var beroende av huruvida konventionen skulle ”påverka” Brysselsystemet.(100) Domstolen ansåg att så var fallet. Den preciserade att när det gäller tvister mellan en svarande som har hemvist i en medlemsstat, men som har nära anknytning till ett tredjeland som är part i nämnda konvention, eller som omfattas av ett avtal om val av domstol till förmån för dess domstolar, ger den framtida konventionen tredjelandet exklusiv behörighet,(101) medan domstolarna i den medlemsstaten skulle ha varit behöriga enligt förordningen.(102)

c)      Medlemsstaternas domstolar kan inte vara skyldiga att utöva den behörighet som följer av de allmänna bestämmelserna i förordningen

113. Även om domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga att pröva tvister med sådan anknytning till tredjeländer som avses i artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen, delar jag inte den uppfattning som BSH, den franska regeringen och kommissionen har gett uttryck för och enligt vilken dessa domstolar är skyldiga att, förutom i ett fåtal undantagsfall, utöva denna behörighet. Enligt min mening krävs detta varken av förordningens ordalydelse och tillhörande rättspraxis (1) eller är detta förenligt med Brysselsystemets mål (2). Den omständigheten att internationella avtal i vissa situationer kan avhjälpa de problem som en sådan tolkning skulle ge upphov till är inte skäl nog att ställa sig bakom denna tolkning (3) och det är inte heller unionslagstiftarens påstådda avsikt (4).

1)      Villkoren i förordningen och tillhörande rättspraxis

114. Det huvudargument som BSH, den franska regeringen och kommissionen har anfört grundar sig på Bryssel Ia-förordningens lydelse. Enligt dem följer det av lydelsen av artikel 4.1 (”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten …”) att behörigheten enligt den bestämmelsen i princip är av tvingande karaktär. Det innebär att när talan väcks vid domstolarna i den staten är dessa i allmänhet skyldiga att pröva målet. I domen i målet Owusu,  förklarade domstolen, med avseende på motsvarande bestämmelse i Brysselkonventionen (artikel 2), dessutom att ”det … endast är möjligt att göra undantag från principregeln i denna artikel när detta uttryckligen medges i” Brysselsystemet.(103) I det målet hade en tvist anhängiggjorts vid domstolarna i Förenade kungariket (som vid den tidpunkten fortfarande var en medlemsstat) mot, bland annat, en svarande med hemvist i den staten, rörande en skadeståndsgrundande händelse som inträffat i Jamaica. Den första frågan som dessa domstolar hade att ta ställning till var huruvida de hade rätt att förklara sig obehöriga till förmån för de jamaicanska domstolarna, i enlighet med teorin om forum non conveniens i  common law.(104)EU-domstolen besvarade denna fråga nekande, med motiveringen att Brysselsystemet inte innehåller något sådant undantag.(105)

115. Eftersom Bryssel Ia-förordningen inte innehåller några uttryckliga undantag för tvister som har nära anknytning till tredjeländer eller omfattas av ett avtal om val av domstol till förmån för domstolar i tredjeland, följer det av detta att domstolarna i en medlemsstat, vid vilka en sådan tvist har anhängiggjorts och som de är behöriga att pröva med stöd av artikel 4.1 i den förordningen, är skyldiga att pröva målet. De kan endast förklara sig obehöriga under de särskilda omständigheter som följer av vissa bestämmelser som unionslagstiftaren lade till genom antagandet av Bryssel Ia-förordningen, nämligen artiklarna 33 och 34, det vill säga vid samtidiga förfaranden vid domstolar i tredjeland, och endast när tvisten redan var anhängig vid de sistnämnda domstolarna när talan väcktes vid domstolarna i medlemsstaterna.(106)

116. Enligt min mening är detta ett alltför förenklat resonemang.

117. Att enbart av den omständigheten att det i Bryssel Ia-förordningen saknas bestämmelser om tvister med stark anknytning till tredjeländer dra slutsatsen att medlemsstaternas domstolar i allmänhet är skyldiga att bortse från denna anknytning och pröva sådana tvister bygger på en felaktig logik. En sådan slutsats bortser nämligen från den omständigheten att detta instrument, såsom anges i punkt 102 i förevarande förslag till avgörande, inte utformades med sådana tvister i åtanke. Denna omständighet förklarar förordningens allmänna tystnad på denna punkt och varför det enligt min mening inte går att dra några eventuellt positiva konsekvenser härav.(107)

118. Det är inte heller rimligt att, enbart på grundval av den omständigheten att det enligt artiklarna 33 och 34 i Bryssel Ia-förordningen numera uttryckligen är tillåtet för medlemsstaternas domstolar att förklara sig obehöriga att bland annat pröva sådana tvister där samtidiga förfaranden pågår vid domstolarna i ett tredjeland, dra slutsatsen att det är uteslutet att göra detta i alla andra fall. Jag upprepar att förordningen är tyst på denna punkt. Det finns nämligen inget i dessa bestämmelsers lydelse eller i de tillhörande skälen som tyder på att de är avsedda att på ett uttömmande sätt reglera möjligheten för medlemsstaternas domstolar att förklara sig obehöriga till förmån för domstolar i tredjeland.(108)

119. Vidare går det med stöd av domen i målet Owusu nämligen inte att göra den bokstavstolkning som BSH, den franska regeringen och kommissionen har föreslagit. Domstolens påstående att de enda möjliga undantagen från den tvingande verkan av (vad som numera är) artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen är de undantag som uttryckligen anges däri gjordes visserligen utan några förbehåll. Samtidigt vägrade domstolen emellertid att besvara den hänskjutande domstolens andra fråga, som närmare bestämt avsåg huruvida medlemsstaternas domstolar är skyldiga att utöva behörighet även när de har att pröva tvister som har nära anknytning till tredjeländer, eller trots avtal om val av domstol i vilka domstolarna i tredjeland pekas ut som behöriga, med motiveringen att dessa situationer inte var i fråga i det nationella målet. Det är uppenbart att om avsikten var att domstolens påstående skulle omfatta även dessa situationer, skulle den ha besvarat de två frågorna tillsammans. Domstolen har i stället uttryckligen uteslutit dem från sin dom.(109)

120. Slutligen visar (enligt min mening ganska tydligt) åtminstone två andra avgöranden från domstolen, som inte har diskuterats av intervenienterna och som meddelades före respektive efter domen i målet Owusu, att medlemsstaternas domstolar faktiskt inte är skyldiga att pröva tvister som har en så nära anknytning till tredjeländer, trots att det saknas uttryckliga bestämmelser om detta i Brysselsystemet.

121. I domen i målet Coreck Maritime, preciserade domstolen, efter att ha slagit fast att artikel 17 i Brysselkonventionen inte är ”tillämplig” på avtal om val av domstol i tredjeland, att om talan väcks vid en domstol i en medlemsstat trots ett sådant avtal, är denna domstol ”skyldig att bedöma [avtalets] giltighet enligt tillämplig lag, i vilken innefattas de kollisionsregler som gäller på den ort där domstolen är belägen”.(110) Detta resonemang innebär logiskt sett att om den nationella domstolen konstaterar att avtalet är giltigt, kan den ge avtalet verkan och förklara sig obehörig till förmån för de utpekade domstolarna.

122. I domen i målet Mahamdia fann domstolen att domstolarna i en medlemsstat, som var behöriga att pröva en tvist om anställning enligt de skyddsbestämmelser som (vid den tidpunkten) föreskrevs på detta område i Bryssel I‑förordningen, inte var behöriga att ge verkan åt ett prorogationsavtal i vilket domstolarna i ett tredjeland utpekas. Domstolen gjorde emellertid detta på grund av att det omtvistade avtalet inte iakttog de begränsningar som uppställs i Brysselsystemet beträffande parternas självständighet i frågor som rör anställning.(111) Den logiska följden av detta är att medlemsstaternas domstolar, när sådana begränsningar iakttas (se även punkt 150 nedan), har rätt att ge verkan åt ett prorogationsavtal till förmån för domstolar i tredjeland.(112)

123. Även om dessa domar rörde avtal om val av domstol, kan den allmänna tanke som de ger uttryck för (att medlemsstaternas domstolar i vissa situationer kan avstå från att utöva sin behörighet, även i avsaknad av uttryckliga bestämmelser om detta i Brysselsystemet) enligt min mening överföras på tvister som har en nära anknytning till tredjeländer.

2)      Teleologisk och konsekvent tolkning av förordningen

124. Rent principiellt anser jag att även om det, som jag påpekat ovan, inte vore önskvärt att helt och hållet beröva medlemsstaternas domstolar behörigheten att pröva tvister med sådan anknytning till tredjeländer som avses i artikel 24 eller artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen, skulle det vara omotiverat att tvinga dessa domstolar att pröva dem.

125. För det första skulle en sådan tolkning strida mot de skäl, relaterade till grundläggande principer, som ligger till grund för artiklarna 24 och 25 i Bryssel Ia-förordningen.

126. Jag erinrar om att existensberättigandet för (de flesta) reglerna om exklusiv behörighet i artikel 24 i Bryssel Ia-förordningen är hänsyn till vissa suveräna rättigheter och intressen. Tvister om sakrätt i fast egendom (artikel 24.1) rör staternas traditionella suveränitet när det gäller att kontrollera mark inom deras gränser. Tvister om giltigheten av inskrivningar i offentliga register eller patent (artikel 24.3 och 24.4) rör frågan om de berörda statsförvaltningarnas funktion. Tvister om verkställighet av domar (artikel 24.5) rör direkt staters rätt att utöva verkställighetsbehörighet på sitt territorium. Staterna skulle inte godta att utländska domstolar ingriper i sådana frågor. De kan endast avgöras av ”deras” domstolar.(113)Anmärkningsvärt nog ansåg unionslagstiftaren att detta politiska mål är så viktigt att lagstiftaren föreskrev att artikel 24 i Bryssel Ia-förordningen ska tillämpas så snart en medlemsstats suveräna rättigheter och intressen står på spel, oberoende av var svaranden har hemvist.(114)

127. Följaktligen har jag svårt att se logiken bakom påståendet att domstolarna i en medlemsstat är förbjudna att pröva huruvida en lagfart till en fastighet belägen i en annan medlemsstat är giltig, eller huruvida tvångsåtgärder som vidtas av den statens myndigheter (och så vidare) är lämpliga, men däremot i allmänhet får göra exakt detta gentemot ett tredjeland. Uppfattningen att svenska domstolar i nationella mål skulle vara förbjudna att avgöra giltigheten av exempelvis den tyska delen av det aktuella europeiska patentet, även i form av en rent prejudiciell fråga, men skulle ha varit skyldiga att uttala sig om det turkiska patentets giltighet om en sådan talan hade väckts vid dessa domstolar, är förbryllande. Samma suveräna rättigheter och intressen iakttas i det första fallet, men förkastas helt i det andra fallet.(115)

128. En sådan tolkning av Bryssel Ia-förordningen kan ifrågasättas ur folkrättslig synvinkel. Även om det finns olika uppfattningar i denna fråga håller de flesta med om att det i internationell rätt fastställs gränser för staters behörighet på privaträttens område.(116) Kommissionen har visserligen med rätta gjort gällande att när svaranden i ett tvistemål har hemvist i en medlemsstat ger en sådan anknytning till dess territorium enligt folkrätten normalt sett denna stat behörighet att pröva tvisten. Om tvisten emellertid inkräktar på en annan stats rättigheter är det emellertid av yttersta vikt att den staten gör gällande sin behörighet. Jag har svårt att se att platsen för svarandens hemvist skulle kunna utgöra skäl för den förstnämnda statens inblandning i den sistnämnda statens inre angelägenheter. Detta skulle kunna betraktas som ett åsidosättande av principen om suverän likställdhet.(117) Bryssel Ia-förordningen måste tolkas på ett sätt som är förenligt med dessa grundläggande principer.(118) Det system som fastställs i den förordningen är nämligen inte isolerat från resten av världen och kan inte helt vederlägga påståendena om exklusiv behörighet för tredjeländer.

129. I artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen förespråkas å sin sida en policy till förmån för parternas självbestämmanderätt. Unionslagstiftaren ansåg det önskvärt att främja möjligheten för avtalsparter att ”välja domstol”.(119) Genom att på förhand avgöra frågan om vilken domstol eller vilka domstolar som ska pröva eventuella tvister till följd av avtal ökar avtal om val av domstol rättssäkerheten och förutsebarheten i tvister, vilket i sin tur gynnar internationell handel (och är ett skäl till att företag ofta använder detta instrument). Även i detta fall har unionslagstiftaren ansett att denna policy är så viktig att den, när domstolarna i en medlemsstat anges i ett sådant avtal, i princip(120)har uppdragit åt alla andra domstolar att avsäga sig behörigheten till förmån för de domstolar som parterna har valt och att artikel 25 ska tillämpas oberoende av var svaranden har hemvist.(121)

130. Följaktligen har jag än en gång svårt att se logiken bakom påståendet att medlemsstaternas domstolar ska vara skyldiga att verkställa avtal om val av domstol till förmån för domstolarna i en annan medlemsstat, men däremot i regel ignorera liknande avtal som pekar ut domstolar i tredjeland. Detta skulle undergräva de politiska mål som eftersträvas i Brysselsystemet. Parternas vilja skulle respekteras i det första fallet, och förkastas i det andra fallet. Om medlemsstaternas domstolar vore skyldiga att utöva sin behörighet trots sådana avtal, skulle dessa instrument förlora sitt föremål att säkerställa rättssäkerheten. Ett företag som är etablerat i Europeiska unionen och ett företag som är etablerat i Förenta staterna skulle exempelvis inte kunna nå en bindande kompromiss till förmån för domstolarna i New York (Förenta staterna). Företaget etablerat i Förenta staterna skulle fritt kunna bryta sitt åtagande genom att väcka talan vid domstolarna i den medlemsstat där unionsföretaget är etablerat. Om talan först väcktes vid dessa domstolar, skulle dessa inte ha rätt att verkställa det aktuella avtalet.(122)

131. Sett till de övergripande rättsnormerna, det vill säga denna gång de grundläggande rättigheterna, skulle en sådan tolkning av Bryssel Ia-förordningen återigen vara tveksam. Partsautonomi är nämligen ett uttryck för avtalsfriheten, som skyddas av unionsrätten, bland annat artikel 16 i stadgan.(123) Denna frihet innebär att en stats rättsordning i princip ska ge verkan åt avtalsparternas vilja. Om det vore förbjudet för medlemsstaternas domstolar att, enligt en extrem uppfattning om Bryssel Ia-förordningens ”tvingande verkan”, ge verkan åt avtal om val av domstol till förmån för domstolar i tredjeland, skulle detta innebära en allvarlig och enligt min mening omotiverad begränsning av denna frihet.(124) Domstolen kan således inte ställa sig bakom den tolkningen.(125)

132. För det andra strider denna tolkning även mot de allmänna målen med Brysselsystemet. I synnerhet förefaller en skyldighet för domstolarna i medlemsstaterna, när dessa är behöriga enligt bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen, att pröva giltigheten av lagfarter till fastigheter belägna inom ett tredjelands territorium, eller av patent från tredjeland (och så vidare), eller tvister som omfattas av avtal om val av domstol som pekar ut domstolarna i ett tredjeland, knappast bidra till den rättssäkerhet som förordningen syftar till att uppnå i fråga om domstols behörighet.

133. Detta är uppenbart, särskilt när det gäller avtal om val av domstol. Parterna förväntar sig att endast de domstolar som de har valt kommer att pröva deras potentiella tvist. Att vissa domstolar i en medlemsstat kan vara skyldiga att döma i saken trots ett sådant avtal skulle krossa dessa förväntningar.

134. Precis som Electrolux har hävdat skulle en sådan lösning dessutom knappast bidra till god rättskipning. Även om de avgöranden som medlemsstaternas domstolar meddelar i sådana tvister skulle anses gälla i unionen, skulle de nämligen sannolikt ignoreras i de aktuella tredjeländerna (just för att de berör en suverän rättighet eller ett suveränt intresse eller för att de har meddelats i strid med ett avtal om val av domstol).(126) Det är uppenbart att ett beslut om giltigheten av en lagfart eller ett patent är av ringa värde om det inte kan användas i den stat där fastigheten är belägen eller det registrerade patentet har registrerats. Vad gäller ett avgörande som meddelats i strid med ett avtal om val av domstol gäller att även om käranden kan få en viss strategisk fördel av att inleda ett förfarande i den medlemsstat där svaranden har hemvist (med anledning av att svarandens tillgångar i allmänhet finns i den staten), eftersom domen skulle förlora sin verkan i det tredjeland som ursprungligen valts, finns det inget som hindrar att samma tvist även prövas där, efter att den andra parten väckt talan i den staten. I samtliga dessa fall finns det risk för att domstolar i en medlemsstat och domstolar i ett tredjeland som prövar samma tvist meddelar motstridiga domar.

3)      Internationella konventioner ger inte ett heltäckande svar

135. Den franska regeringen och kommissionen har påpekat att i avsaknad av särskilda bestämmelser i Bryssel Ia-förordningen ges en lösning på ovannämnda invändningar i de internationella konventioner om domstols behörighet på privaträttens område som är bindande för unionen och dess medlemmar. Under vissa villkor(127) har sådana konventioner företräde framför Brysselsystemet. När sådana konventioner är tillämpliga ska behörigheten för domstolarna i medlemsstaterna regleras av konventionsbestämmelserna i stället. De två viktigaste instrumenten(128) i detta avseende är Lugano II‑konventionen och Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol.(129) Den förstnämnda konventionen innehåller bestämmelser som motsvarar artiklarna 24 och 25 i Bryssel Ia-förordningen. Enligt den andra konventionen ska de fördragsslutande parternas domstolar verkställa exklusiva avtal om val av domstol.

136. I dessa internationella konventioner presenteras visserligen en ideallösning på de ovan diskuterade problemen. Konventionerna säkerställer att medlemsstaternas domstolar respekterar de berörda tredjeländernas rättigheter och intressen samt rättigheterna och intressena för privata parter som är villiga att anförtro sina tvister till vissa domstolar i tredjeländer. De garanterar också ömsesidighet mellan de berörda staterna och att de domar som meddelats av motsvarande domstolar i dessa stater erkänns och verkställs i samtliga fördragsslutande parter.

137. Det går emellertid inte att undvika att detta är en (mycket) partiell lösning. Dessa konventioner har till sin natur företräde framför Brysselsystemet endast i de fall då det tredjeland som berörs av tvisten, eller vars domstolar har pekats ut genom ett avtal om val av domstol, är part i den aktuella konventionen.(130) Förutom för medlemsstaterna är Lugano II‑konventionen exempelvis endast bindande för staterna i Europeiska frihandelssammanslutningen och Schweiziska edsförbundet. Den erbjuder ingen lösning när patentet i fråga, såsom i förevarande fall, är registrerat i Turkiet. På samma sätt är för närvarande endast en handfull tredjeländer bundna av Haagkonventionen.(131) Det är således endast i vissa situationer som sådana konventioner tillhandahåller en lösning på de ovan diskuterade problemen.

138. Ju fler tredjeländer som tillsammans med Europeiska unionen är parter i sådana internationella konventioner, särskilt Haagkonventionen, desto mer kommer dessa konventioner att vara relevanta i internationella tvister och bidra till visshet på området. I praktiken kommer dock aldrig alla tredjeländer i världen, eller ens en majoritet av dessa, att bli parter i konventionerna. De multilaterala lösningarna kan således inte (och kommer aldrig att kunna) kompensera behovet av kraftfulla ensidiga lösningar i Brysselsystemet. Skyldigheten för medlemsstaternas domstolar att pröva tvister som har nära anknytning till tredjeländer är inte en av dessa.

4)      Unionslagstiftarens påstådda ”uppenbara avsikt”

139. BSH, den franska regeringen och kommissionen har emellertid gjort gällande, eller åtminstone antytt, att unionslagstiftarens ”uppenbara avsikt” vid antagandet av Bryssel Ia-förordningen var att medlemsstaternas domstolar, när de har behörighet enligt detta instrument, ska vara skyldiga att pröva tvister med stark anknytning till tredjeländer, utom vid tillämpning av artiklarna 33 och 34 i förordningen. Den franska regeringen är väl medveten om de brister i denna lösning som räknats upp ovan och är således inte nöjd med resultatet. Den har dock gjort gällande att det inte ankommer på domstolen att genom tolkning korrigera lagstiftarens avsikt.

140. Jag kan inte annat än att hålla med om den allmänna tanke som ligger till grund för denna invändning. Jag anser emellertid inte att den är relevant i förevarande fall.

141. För det första delar jag den uppfattning som generaladvokaten Bobek gav uttryck för i sitt förslag till avgörande i målet BV,(132) nämligen att unionslagstiftarens avsikt i princip endast är avgörande när denna klart anges i den antagna lagstiftningen. Som jag har förklarat, bland annat i punkt 118 ovan, är så inte fallet här. Om lagstiftarens avsikt var den som den franska regeringen och kommissionen har påstått, hade lagstiftaren haft goda möjligheter att åtminstone ange detta i ett särskilt skäl i Bryssel Ia-förordningen.

142. Vad för det andra gäller det som hände under den lagstiftningsprocess som ledde fram till antagandet av denna förordning, delar jag också generaladvokaten Bobeks uppfattning att domstolen i allmänhet ska undvika ”en nästan arkeologisk utgrävning” av förarbetena till ett instrument och känna sig bunden av de händelser, idéer och avsikter som domstolen har (åter)upptäckt på detta sätt, särskilt som detta i allmänhet inte ger en klar, utan snarare komplex och vag, bild.(133)Det är just detta som är fallet är.

143. Såsom den franska regeringen och kommissionen har påpekat framgår det av de relevanta förarbetena att unionslagstiftaren var medveten om problematiken kring tillämpningen av Brysselsystemet på ”externa” situationer.(134) Även om kommissionens ursprungliga förslag endast innehöll en ny bestämmelse om samtidiga förfaranden, har det vid flera tillfällen under lagstiftningsprocessen, både vid Europaparlamentet(135) och vid rådet, särskilt av den franska och den brittiska delegationen,(136) lagts fram förslag som syftar till att införa regler som föreskriver ett utrymme för skönsmässig bedömning för att förklara sig obehörig i frågor som har nära anknytning till ett tredjeland eller vid förekomsten av ett avtal om val av domstol som pekar ut domstolar i tredjeländer. Det är uppenbart att dessa förslag avvisades av lagstiftaren, eftersom endast bestämmelserna om samtidiga förfaranden återfinns i den slutliga texten (numera artiklarna 33 och 34 i Bryssel Ia-förordningen).

144. Det är dock viktigt att inte dra några förhastade slutsatser. I de offentligt tillgängliga handlingarna ges endast en liten (om ens någon) förklaring till varför unionslagstiftaren avvisade dessa förslag(137) eller, vilket är ännu viktigare för förevarande syften, vilka konsekvenser unionslagstiftaren ansåg att avsaknaden av sådana särskilda bestämmelser i Brysselsystemet skulle ha för medlemsstaternas domstolars behörighet i tvister med nära anknytning till tredjeländer. Jag har i synnerhet inte funnit något som tyder på, och än mindre något uttryckligt påstående om, att lagstiftaren genom att inte införa sådana regler ville förvägra medlemsstaternas domstolar möjligheten att förklara sig obehöriga. Den enda interna handling från rådet som jag har hittat som diskuterar den franska och den brittiska regeringens förslag är en not från den tyska delegationen, som tyder på motsatsen. I noten förklarade denna delegation att den motsatte sig dessa förslag, men att detta framför allt berodde på att ”Bryssel I‑förordningen inte definitivt reglerar den internationella behörigheten för domstolar i medlemsstaterna i förhållande till den internationella behörigheten för domstolar i tredjeländer” och att det därför bland annat ”även fortsättningsvis bör vara medlemsstaternas nationella rätt som självständigt reglerar verkan av ett avtal som ger domstolar i ett tredjeland behörighet”.(138) Den förklaringen påminner om slutsatserna i domen i målet Coreck Maritime, som diskuterades i punkt 121 ovan.(139)

145. För övrigt måste lagstiftarens vägran att lägga till sådana bestämmelser, med undantag för artiklarna 33 och 34 i Bryssel Ia-förordningen, enligt min mening undersökas i sitt sammanhang. Jag erinrar om att kommissionens ursprungliga avsikt med lagstiftningsförslaget var att genomföra en fullständig ”internationalisering” av Brysselsystemet genom att utvidga det till att omfatta svarande med hemvist i tredjeländer.(140) Lagstiftaren avfärdade emellertid denna tanke, bland annat på grund av den inverkan som en sådan utvidgning kunde få för unionens förbindelser med sina internationella partner och på grund av parternas svårigheter att få avgöranden från medlemsstaternas domstolar erkända i utlandet. I detta sammanhang förefaller lagstiftaren inte ha haft för avsikt att föreskriva en heltäckande lösning för tvister med nära anknytning till tredjeländer. Tvärtom ville lagstiftaren inte behandla frågan mer än nödvändigt och reglerade endast samtidiga förfaranden samt överlät (för tillfället) resten åt nationell rätt.(141)

146. Slutligen anser jag att unionslagstiftaren under alla omständigheter aldrig har haft befogenhet att ålägga domstolarna i en medlemsstat att uttala sig i frågor som inkräktar på tredjeländers suveräna rättigheter och intressen, eller att tvinga dessa domstolar att generellt motsätta sig avtal om val av domstol i vilka en sådan stat pekas ut. Det är uppenbart att folkrätten och artikel 16 i stadgan, i egenskap av normer av högre rang, reglerar lagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning vid antagandet av ett sådant sekundärrättsligt instrument som Bryssel Ia-förordningen. I punkterna 128 och 131 ovan förklarade jag varför en sådan lösning vore oförenlig med dessa normer av högre rang. Även om lagstiftaren hade rätt att välja att i detta instrument lägga till bestämmelser som reglerar under vilka villkor en domstol i en medlemsstat kan förklara sig obehörig till förmån för domstolarna i ett tredjeland i dessa situationer, eller inte lägga till sådana bestämmelser, kan det sistnämnda valet inte få den verkan som den franska regeringen och kommissionen har gjort gällande.

d)      Medlemsstaternas domstolar kan förklara sig obehöriga att pröva sådana tvister, när detta ”återspeglar” systemet i förordningen

147. Tillsammans med Electrolux anser jag att även om domstolarna i en medlemsstat, med stöd av bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen, kan ha behörighet att pröva tvister som har nära anknytning till tredjeländer eller som omfattas av ett exklusivt avtal om val av domstol som pekar ut deras domstolar, har de enligt samma förordning rätt att förklara sig obehöriga att pröva målet. Detta är helt enkelt det enda rationella svaret, varigenom syftet med det instrumentet uppnås och dess förenlighet med normer av högre rang säkerställs.

148. Just för dessa tvister måste ett underförstått undantag från den tvingande verkan av artikel 4.1 i den förordningen anses föreligga. Eftersom detta instrument (ännu) inte innehåller några bestämmelser som ger medlemsstaternas domstolar rätt att förklara sig obehöriga i sådana fall, ska denna tystnad tolkas så, att det är tillåtet för dessa domstolar att förklara sig obehöriga med stöd av deras nationella rätt. Det är vad domstolen antydde i domen i målet Coreck Maritime.

149. Medlemsstaternas domstolar har emellertid inte ett obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning när de, på grundval av nationell rätt, förklarar sig obehöriga att pröva dessa tvister (vilket den sistnämnda domen, läst för sig, kan ge intryck av). Som Georges Droz förklarade för länge sedan, och som den överväldigande majoriteten av de domstolar(142) och akademiker(143) som har undersökt frågan har bekräftat sedan dess, kan medlemsstaternas domstolar endast göra detta när detta ”återspeglar” det system som inrättats genom Bryssel Ia-förordningen. Mer specifikt kan de göra detta i de fall där domstolen, om det hade funnits en liknande anknytning till en medlemsstat, borde ha förklarat sig obehörig med stöd av artiklarna 24 och 25 i den förordningen.(144)

150. Detta krav på ”återspegling” innebär att en domstol i en medlemsstat endast kan vägra att utöva sin behörighet i en tvist med anknytning till ett tredjeland om föremålet för tvisten omfattas av det materiella tillämpningsområdet för någon av de bestämmelser om exklusiv behörighet som anges i artikel 24,(145) eller om talan har väckts vid den domstolen trots ett avtal om val av domstol som uppfyller villkoren i artikel 25(146) (så att en av dessa i en liknande ”EU-intern” tvist skulle ha varit tillämplig). Enligt domen i målet Mahamdia innebär ”återspeglingen”, vad gäller dessa avtal, att sådana åtgärder endast bör vidtas när begränsningarna av deras verkningar vid ”EU-interna” tvister iakttas. En domstol i en medlemsstat kan inte ge verkan åt ett sådant avtal om tvisten omfattas av den exklusiva behörigheten för domstolarna i en annan medlemsstat eller om avtalet inte uppfyller förordningens bestämmelser om skydd för svagare avtalsparter (försäkringstagare, konsumenter eller arbetstagare).(147)

151. Ett sådant krav på ”återspegling” är både logiskt och viktigt. Om en domstol i en medlemsstat kan förklara sig obehörig i en ”extern” situation, när den enligt artiklarna 24 och 25 i Bryssel Ia-förordningen skulle ha varit tvungen att göra detsamma vid en ”EU-intern” situation, säkerställs en enhetlig tillämpning av Brysselsystemet. Det gör det också möjligt att i båda fallen uppnå de mål som eftersträvas med dessa bestämmelser. Däremot finns det ingen anledning att behandla ”externa” situationer mer förmånligt än ”EU-interna” tvister. Om unionsrätten inte hade satt ramarna för de nationella domstolarnas behörighet skulle företag lätt kunna kringgå de överordnande regler som ger medlemsstaterna exklusiv behörighet eller skyddar svagare avtalsparter, genom att inkludera avtal om val av domstol som ingåtts avseende tredjeländer i sina avtal. Dessa regler skulle således förlora en betydande del av sin ändamålsenliga verkan.(148)

152. Om dessa villkor är uppfyllda är kravet på ”återspegling” inte så långtgående att det tvingar domstolen i en medlemsstat att förklara sig obehörig på det sätt som krävs enligt artiklarna 24 eller 25 i förordningen i de fall dessa är direkt tillämpliga, det vill säga per automatik. I punkt 110 ovan förklarade jag varför så inte kan vara fallet. En risk för rättsvägran skulle kunna uppstå, i strid med artikel 47 i stadgan. Den hänskjutande domstolen ska därför tillerkännas ett begränsat utrymme för skönsmässig bedömning för att kontrollera att i) domstolarna i de berörda tredjeländerna har exklusiv behörighet enligt sina egna regler om internationell privaträtt och ii) att dessa parter kan få tillgång till ett effektivt rättsmedel. Om så inte är fallet bör domstolen i den medlemsstat där talan väckts inte förklara sig obehörig. I motsatt fall bör den göra detta. Om frågan är oklar bör den vilandeförklara målet till dess att parterna har väckt talan vid domstolen i det berörda tredjelandet (och det står klart att den domstolen kommer att döma i saken) inom ramen för ett förfarande som garanterar en rättvis rättegång.(149)

153. I målet vid den nationella domstolen framgår det av det ovan anförda att även om artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen inte är direkt tillämplig på frågan om det turkiska patentets giltighet, vilket Electrolux har bestritt i sitt svaromål, kan denna bestämmelse ha en ”reflexiv verkan” på de svenska domstolarnas behörighet. Det innebär att dessa domstolar kan använda sina befogenheter enligt nationell rätt för att avstå från att pröva denna fråga och vilandeförklara målet till dess att de turkiska domstolarna, på de villkor som angetts ovan, har avgjort frågan om patentets giltighet.

154. I motsats till vad den franska regeringen har antytt är erkännandet av ett sådant underförstått undantag från den tvingande verkan av artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen inte contra legem eller, för att uttrycka det annorlunda, innebär detta inte en ”omskrivning” av den förordningen. Denna lösning innebär inte att domstolen är skyldig att avvika från texten, i vilken det som jag erinrar om inte sägs någonting om den aktuella frågan och som således är öppen för en sådan teleologisk och konsekvent tolkning.  Om inte annat kan det sporra unionslagstiftaren till att behandla frågan i samband med översynen av detta instrument.

155. Erkännandet av ett sådant (begränsat) utrymme för nationell rätt innebär inte heller att domen i målet Owusu upphävs, i motsats till vad BSH och kommissionen har hävdat. Jag erinrar om att domstolen specifikt har uteslutit tvister med nära anknytning till tredjeländer eller avtal om val av domstol till förmån för domstolar i tredjeländer från sin bedömning. Följaktligen kan den mycket väl erkänna ett undantag som är anpassat till dessa situationer från sitt till synes förbehållslösa uttalande om den tvingande verkan av (den nuvarande) artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen.(150)Härigenom blir denna dom dessutom förenlig med domen i målet Coreck Maritime. Den tolkning som föreslås i förevarande förslag till avgörande har nämligen den inte helt försumbara fördelen att den bringar alla avgöranden som rör den aktuella frågan i överensstämmelse med varandra (från den tidigaste, domen i målet Coreck Maritime, till den senaste, domen i målet IRnova), medan varje annan tolkning skulle tvinga domstolen att avvika från vissa av dessa prejudikat.

156. Intervenienterna har emellertid genmält att om domstolarna i medlemsstaterna skulle ha rätt att förklara sig obehöriga i de aktuella fallen, med stöd av de befogenheter som är förbehållna dem enligt nationell rätt, skulle detta strida mot, om inte bokstaven så åtminstone syftet med, domen i målet Owusu. En sådan lösning skulle nämligen skapa samma problem som doktrinen om forum non conveniens.

157. Enligt min mening håller denna jämförelse inte för en närmare granskning.

158. Tillämpningen av doktrinen forum non conveniens, som var i fråga målet Owusu, skulle ha gett medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid beslut att inte utöva behörighet i någon ”extern” tvist som grundar sig på forumets lämplighet, med hänsyn till en mängd faktorer. Ett sådan flexibelt tillvägagångssätt, med en bedömning från fall till fall, stred helt mot andan i Brysselsystemet, som bygger på tydliga regler. Det skulle allvarligt ha påverkat förutsebarheten vad gäller domstols behörighet enligt detta system, vilket i sin tur skulle ha stridit mot rättssäkerhetsprincipen och det rättsliga skyddet för personer med hemvist inom unionen (eftersom svaranden inte rimligen hade kunnat förutse var talan kunde väckas mot honom eller henne och käranden inte hade haft någon garanti för att den domstol vid vilken talan väckts, trots att den pekats ut av detta system, faktiskt skulle pröva målet). Slutligen skulle den enhetliga tillämpningen av detta system i medlemsstaterna ha påverkats, eftersom denna doktrin endast erkänns i några av dessa.(151)

159. I förevarande fall föreslår jag däremot att medlemsstaternas domstolar ska tillerkännas ett snävt utrymme för skönsmässig bedömning och endast ska kunna förklara sig obehöriga under särskilda omständigheter där, och i den mån, detta ”återspeglar” de lösningar som är tillämpliga enligt artiklarna 24 och 25 i Bryssel Ia-förordningen. De grunder på vilka en domstol i en medlemsstat kan göra detta (en tredjestats exklusiva behörighet, avtal om val av domstol till förmån för domstolarna i den staten) är således begränsade och precisa, i motsats till doktrinen om forum non conveniens. Erkännandet av ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning ger således inte upphov till samma typ av osäkerhet som tillämpningen av den doktrinen skulle ha gett upphov till. Enligt Brysselsystemet får domstolarna ges ett begränsat utrymme för skönsmässig bedömning när detta gagnar de mål som eftersträvas med det systemet.(152) Så är fallet här.

160. Ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning påverkar inte möjligheten att förutse vilken domstol som är behörig. Vad gäller de föremål för en talan som avses i artikel 24 kan en rimligt informerad kärande rimligen förutse att han eller hon bör väcka talan (och en rimligt informerad svarande förutse att en talan kan väckas mot honom eller henne) vid domstolarna i det berörda tredjelandet. Dessutom kommer det knappast som en överraskning för dessa parter att talan måste väckas vid de domstolar som anges i ett avtal som de tidigare har ingått. Denna lösning gör det nämligen lättare att förutse behörigheten, eftersom den bidrar till att ”EU-interna” och ”externa” tvister behandlas på ett likvärdigt sätt.

161. Denna lösning stärker också rättssäkerheten, eftersom den bland annat gör det möjligt för medlemsstaternas domstolar att ge verkan åt avtal som syftar till att säkerställa denna. Det rättsliga skyddet för personer med hemvist i unionen stärks också. Lösningen förhindrar att det inleds rättsprocesser mot svaranden vid domstolarna i dennes medlemsstat som skulle resultera i meningslösa beslut, eller processer som otillbörligt inletts i strid med ett sådant avtal. Det rättsliga skyddet för käranden garanteras också, eftersom käranden alltid kan väcka talan vid medlemsstaternas domstolar om denne inte har kunnat få sin sak prövad vid domstolarna i det berörda tredjelandet.

162. Vad slutligen gäller den enhetliga tillämpningen av bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen i medlemsstaterna, påpekar jag att när vissa medlemsstater har tillämpat doktrinen om forum non conveniens är det i dessa stater vedertaget att domstolarna inte bör ta sig an mål som rör tvister med nära anknytning till ett tredjeland och att prorogationsavtal som pekar ut utländska domstolar i princip ska verkställas.(153) Domstolarna i samtliga medlemsstater har således i sin nationella rätt i regel rätt att förklara sig obehöriga under sådana omständigheter. Även om de exakta villkoren för att göra detta i princip kan variera mellan medlemsstaterna, erinrar jag om att unionsrätten sätter ganska tydliga ramar för den nationella rätten, vilket jag redogör närmare för i punkterna 150 och 152 ovan. Härigenom säkerställs att medlemsstaternas domstolar tillämpar en sådan lösning på ett tillräckligt konsekvent sätt.

V.      Förslag till avgörande

163. Mot bakgrund av det ovan anförda förslår jag att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Svea hovrätt (Sverige) på följande sätt:

1)      Artikel 24.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område

ska tolkas så,

att när en talan väcks vid domstolarna i en medlemsstat angående intrång i ett patent som registrerats i en annan medlemsstat, och den påstådda intrångsgöraren framställer en invändning om ogiltighet, är dessa domstolar inte behöriga att pröva frågan om patentets giltighet.

2)      Artikel 24.4 i förordning nr 1215/2012

ska tolkas så,

att den bestämmelsen inte är tillämplig på giltigheten av ett patent som har registrerats i ett tredjeland. Medlemsstaternas domstolar får emellertid inte pröva frågan om patentets giltighet när de är behöriga enligt någon annan bestämmelse i den förordningen.

1      Originalspråk: engelska.

2      Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen).

3      Dom av den 13 juli 2006 (C‑4/03, EU:C:2006:457) (nedan kallad domen i målet GAT).

4      Se artiklarna 1, 2.1 och 10–25 EPC. Det system som fastställs i EPC utgör inte en del av unionsrätten, eftersom unionen själv inte är part i konventionen.

5      Se artiklarna 52–57 och 94–97 EPC.

6      Se artiklarna 3 och 79 EPC.

7      Se artiklarna 2.2 och 64.1 EPC.

8      I artiklarna 99–105 EPC föreskrivs ett invändnings- och begränsningsförfarande genom vilket en person vid EPO kan ansöka om ett centraliserat och europeiskt upphävande av ett ”europeiskt patent” inom nio månader efter det att patentet meddelades.

9      Se artikel 138 EPC. Jag understryker att det efter en tumultartad rad av diskussioner och förslag har skapats ett ”europeiskt patent med enhetlig verkan” inom ramen för ett fördjupat samarbete mellan flera medlemsstater. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1257/2012 av den 17 december 2012 om genomförande av ett fördjupat samarbete för att skapa ett enhetligt patentskydd (EUT L 361, 2012, s. 1), får ett ”europeiskt patent” som meddelats av EPO via det centraliserade EPC-förfarandet under vissa villkor ges ”enhetlig verkan” i de deltagande medlemsstaterna. Ett sådant patent ger patenthavaren ett enhetligt skydd i samtliga dessa stater. Som en enhetlig rättighet kan patentet dessutom endast upphävas med avseende på alla dessa stater. Detta nya system trädde i kraft den 1 juni 2023. Det är emellertid inte relevant i förevarande mål. Den aktuella rättigheten är nämligen inte ett ”europeiskt patent med enhetlig verkan”.

10      Se artikel 64.3 EPC och artikel 8.1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

11      Prövningen av tvister om ”europeiska patent med enhetlig verkan” har däremot anförtrotts ett särskilt forum, nämligen den enhetliga patentdomstolen (se avtalet om den enhetliga patentdomstolen (EUT C 175, 2013, s. 1)).

12      EPC innehåller visserligen ett protokoll av den 5 oktober 1973 om behörig domstol och erkännande av beslut rörande rätten att få europeiskt patent. Såsom framgår av protokollets rubrik reglerar protokollet emellertid behörigheten på ett snävt område, nämligen de anspråk på ”rätten att få europeiskt patent” (se artikel 60 EPC) som formuleras under ansökningsförfarandet.

13      Dessa tvister omfattas av begreppet ”på privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 (se dom av den 8 september 2022, IRnova, C‑399/21, EU:C:2022:648, punkt 30 (nedan kallad domen i målet IRnova)).

14      Bryssel Ia-förordningen ersatte rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen), som i sin tur hade ersatt konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 304, 1978, s. 36) (nedan kallad Brysselkonventionen). Jag understryker att domstolens tolkning av dessa tidigare instrument kan överföras på motsvarande bestämmelser i Bryssel Ia-förordningen (se, bland annat, domen i målet IRnova (punkterna 29 och 37)). I förevarande förslag till avgörande gör jag därför endast åtskillnad mellan dessa instrument när så är påkallat.

15      EPO får sin behörighet enligt det centraliserade upphävningsförfarandet i EPC (se fotnot 8 ovan) genom artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen.

16      Se artiklarna 25.4 och 26.1 i Bryssel Ia-förordningen.

17      Slutligen kan en domstol vägra att erkänna en dom som har meddelats av en domstol i strid med denna regel i en annan medlemsstat (se artikel 45.1 e i förordningen).

18      Se dom av den 15 november 1983, Duijnstee (288/82, EU:C:1983:326, punkterna 23–25), domen i målet GAT (punkterna 15 och 16), och domen i målet IRnova (punkterna 40 och 48). Se även den förklarande rapport om Brysselkonventionen som utarbetats av Paul Jenard (EGT C 59, 1979, s. 1, särskilt s. 36) (nedan kallad Jenard-rapporten).

19      I artikel 7.2 föreskrivs att om ”talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden”, kan en person stämmas ”vid domstolen för den ort där skadan inträffade”. För det första ger tredje mans intrång i de ensamrätter som ett patent ger innehavaren rätt till ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i denna bestämmelse. För det andra är ”den ort där skadan inträffade” belägen i den stat där det patent som är föremål för intrång registrerades. Eftersom de rättigheter som följer av ett patent endast är skyddade i den stat som meddelat patentet, kan dessa rättigheter endast åsidosättas där (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2012, Wintersteiger (C‑523/10, EU:C:2012:220, punkterna 27 och 28).

20      Se, analogt, dom av den 22 januari 2015, Hejduk (C‑441/13, EU:C:2015:28, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis).

21      Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Pinckney (C‑170/12, EU:C:2013:400, punkt 46).

22      Förutom den svenska delen verkar det som.

23      Se domen i målet GAT (punkt 17). Svaranden i intrångsmål kan också väcka genkäromål om ogiltighet, vilket inte är ett svaromål utan ett självständigt käromål. Den påstådda intrångsgöraren vill inte bara att talan om patentintrång ska ogillas, utan önskar ett separat avgörande om det aktuella patentets giltighet. I praktiken rör det sig om en talan om ogiltighet som väckts i samband med ett intrångsmål. Talan tillhör således den första kategorin.

24      Se, för hänvisningar till rättspraxis från domstolar i olika medlemsstater, Fawcett, J.J. och Torremans, P., Intellectual Property and Private International Law, Oxford Private International Law Series, 2^nd ed., §§ 7.22–7.26.

25      Se domen i målet GAT (punkt 31 och domslutet). Eller med andra ord att den kan tillämpas ”oavsett i vilket processuellt sammanhang [denna fråga] aktualiseras, oberoende av om det anförs som rättslig grund för ett käromål eller som en invändning” (se punkt 25 i den domen).

26      Scenariot med en intrångstalan i vilken en invändning om ogiltighet görs var något som domstolen uttryckligen beaktade på flera ställen i sin dom (se domen i målet GAT (punkterna 17 och 26)).

27      Se, bland annat, dom av den 8 maj 2003, Gantner Electronic (C‑111/01, EU:C:2003:257, punkterna 25 och 26), dom av den 12 maj 2011, Berliner Verkehrsbetriebe  (C‑144/10, EU:C:2011:300, punkterna 37 och 38) (nedan kallad domen i målet BVG), och dom av den 16 november 2016, Schmidt (C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 25).

28      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 1978, Meeth (23/78, EU:C:1978:198, punkterna 7–9), och dom av den 13 juli 1995, Danværn Production (C‑341/93, EU:C:1995:239, punkterna 13–16). Se även Hartley, T., Civil Jurisdiction and Judgments in Europe, Oxford University Press, Oxford, 2017, § 9.39.

29      Se, bland annat, dom av den 3 oktober 2013, Schneider (C‑386/12, EU:C:2013:633, punkt 29), dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines (C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkterna 40 och 41), och dom av den 10 juli 2019, Reitbauer m.fl. (C‑722/17, EU:C:2019:577, punkt 44). Se även Jenard-rapporten, s. 34 och 39, och Gothot, P. och Holleaux, D., La Convention de Bruxelles du 27 septembre 1968: compétence judiciaire et effets des jugements dans la CEE, Paris, Jupiter, 1985, s. 83, § 141.

30      I vissa versioner, såsom den tyska versionen, anges att reglerna om exklusiv behörighet är tillämpliga på tvister där den fråga som avses utgör huvudföremålet eller föremålet för talan. Andra språkversioner använder vagare uttryck.

31      Se domen i målet BVG (särskilt punkterna 37 och 47).

32      Domen i målet GAT (punkterna 24, 26 och 27).

33      Den omständigheten att den omtvistade regeln om exklusiv behörighet är ”tvingande” säger inte på förhand något om dess räckvidd eller skälen till att den ska tillämpas i alla mål där giltigheten av patent diskuteras, inte ens som en prejudiciell fråga. Domstolens argument att ”käranden redan genom formuleringen av yrkandena i stämningsansökan [annars skulle] kunna kringgå … denna behörighetsregel” (domen i målet GAT, punkt 27 (min kursivering)) har endast betydelse i förhållande till omständigheterna i målet GAT. Det kan inte förklara varför denna regel även ska tillämpas när ogiltigheten åberopas av svaranden, till exempel inom ramen för en intrångstalan.

34      Se, bland annat, domen i målet IRnova (punkt 39 och där angiven rättspraxis).

35      Se skäl 15 i Bryssel Ia-förordningen.

36      Se domen i målet BVG (punkt 32).

37      Dom av den 12 juli 2012, Solvay (C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 47).

38      Utöver i samband med en intrångstalan kan en ogiltighetsinvändning göras mot en talan om underlåtenhet att betala den avgift som föreskrivs i ett licensavtal och så vidare.

39      Se skäl 15 i Bryssel Ia-förordningen och, bland annat, dom av den 9 december 2021, HRVATSKE ŠUME (C‑242/20, EU:C:2021:985, punkt 30).

40      Domen i målet GAT (punkterna 28 och 29).

41      Avtal om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter, vilket utgör bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som undertecknades den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående på gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336,1994, s. 1).

42      Se, bland annat, dom av den 5 oktober 2017,  Hanssen Beleggingen (C‑341/16, EU:C:2017:738, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

43      Se, bland annat, domen i målet IRnova (punkterna 36 och 40).

44      Se, för ett liknande resonemang, domen i mål GAT (punkt 22).

45      Trots vad domstolen lät påskina i punkt 48 i domen i målet IRnova, föreligger denna ”materiella eller rättsliga närhet” även vid en intrångstalan. Intrång i ett patent fastställs också mot bakgrund av lagen i den stat där registreringen skedde. På samma sätt finns det en materiell närhet mellan tvisten och den staten (se punkterna 22 och 28 ovan). Av dessa skäl har domstolen i sin praxis angående artikel 7.2 i Bryssel Ia-förordningen slagit fast att domstolarna i denna stat även ”har bäst förutsättningar” att pröva sådana tvister (se, bland annat, dom av den 19 april 2012, Wintersteiger, C‑523/10, EU:C:2012:220, punkterna 27 och 28).

46      Se Usunier, L., Compétence judiciaire, reconnaissance et exécution des décisions en matière civile et commerciale. – Compétence. Règles de compétence exclusives. Article 24 du règlement (UE) n° 1215/2012, JurisClasseur Droit international, Fasc. 584–160, § 3.

47      Tvärtom. Medlemsstaternas patenträtt har harmoniserats genom flera internationella fördrag, bland annat TRIPS-avtalet. Vad gäller tvister om europeiska patents giltighet erinrar jag dessutom om att kravet på patenterbarhet (som utgör kärnan i dessa tvister) anges i EPC. Detta krav är således identiskt i samtliga fördragsslutande parters nationella lagstiftning.

48      Även om god rättskipning var det syfte som eftersträvades med artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen kan detta syfte inte innebära ett ”krav” på att den lösning som presenterades i domen i målet GAT, ska användas, eftersom det kan leda till dålig rättskipning vid en intrångstalan (se punkterna 53 och 54 ovan).

49      Jenard-rapporten, s. 36.

50      Något som domstolen noterade, men inte diskuterade, i domen i målet GAT (punkt 23).

51      Även om denna förklaring gäller för ”vanliga” nationella patent, är den mindre trovärdig för europeiska patent. Jag erinrar om att dessa patent meddelas av EPO, eftersom de nationella statsförvaltningarnas inblandning i processen begränsas till det formella kravet på ”validering” i respektive stat.

52      Se, bland annat, Gothot, P., och Holleaux, D., a.a., s. 88 och 89, § 155, Treppoz, E., ”Répertoire de droit international – Contrefaçon”, Dalloz, §§ 5, 9, 10, 11 och 30, Fawcett, J.J. och Torremans, P., a.a., s. 19, Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., Compétence et exécution des jugements en Europe: matières civile et commerciale: règlements 44/2001 et 1215/2012, Conventions de Bruxelles (1968) et de Lugano (1988 et 2007), LGDJ, Paris, 6^th ed., 2018, s. 162, § 120, och Usunier, L., a.a., §§ 3 och 63.

53      Domstolens argument i domen i målet GAT (punkt 30), nämligen att fastställandet av ogiltighet i ett avgörande av ett intrångsmål enligt vissa nationella processregler har verkan mot envar (erga omnes) och att tolkningen av artikel 16.4 i Brysselkonventionen inte kan variera beroende på vilken verkan ett sådant avgörande har enligt nationell rätt, är missriktat. Domstolen kunde i stället mycket väl (och helt legitimt) ha slagit fast att en processrättslig bestämmelse enligt vilken fastställandet av giltighet i en dom om intrång har verkan mot envar (erga omnes) borde upphävas på grund av att dess tillämpning undergräver den ändamålsenliga verkan av artikel 16.4 (se dom av den 15 maj 1990, Hagen, C‑365/88, EU:C:1990:203, punkterna 17 och 20).

54      Se, bland annat, Szychowska, K., ”Quelques observations sous les arrêts de la Cour de justice dans les affaires C‑4/03 GAT et C‑539/03 Roche”, Revue de Droit Commercial Belge, 2007, no 5, Kur, A., ”A farewell to cross-border injunctions? The ECJ decisions GAT v. LuK and Roche Nedertland v. Primus and Goldenberg”, International Review of Intellectual Property and Competition Law, volym 37, 2006, s. 844, Treppoz, E., a.a., och Ancel, M.-E., ”Brevet – L’arrêt GAT: une occasion manquée pour la défense de la propriété intellectuelle en Europe’, Communication Commerce électronique, 2007, no 5, étude 10.

55      Se European Max Planck Group on Conflict of Laws in Intellectual Property, Draft Principles for Conflict of Laws in Intellectual Property, 25 mars 2011, artikel 2:401.2 och artikel 4:202. Se, i Förenta staterna, The American Law Institute, Intellectual Property: Principles Governing Jurisdiction, Choice of Law, and Judgements in Transnational Disputes, 2008, §§ 211.2, 212.4 och 213.2.

56      Denna kodifiering förefaller i hög grad bero på tillfälligheter. Redan kort efter meddelandet av domen i målet GAT förefaller dessa formuleringar ha lagts till i vad som senare skulle bli artikel 22.4 i konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som undertecknades den 30 oktober 2007 (EUT L 339, 2007, s. 3) (nedan kallad Lugano II-konventionen), för att säkerställa att denna bestämmelse var förenlig med motsvarande behörighetsregel i Brysselsystemet, såsom denna tolkats i den domen (se den förklarande rapporten av Fausto Pocar om [Lugano II-konventionen] (EUT C 319, 2009, s. 1), § 102). När rådet sedan godkände konventionen på unionens vägnar åtog det sig att göra detsamma vid omarbetningen av Bryssel I-förordningen för att säkerställa parallelliteten mellan de båda instrumenten (se bilaga I till rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 om ingående av konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 147, 2009, s. 1, bilaga I).

57      Härav följer att artikel 24.4 inte omfattar ”frågan” om giltighet av patent i sig, utan varje ”talan” där denna fråga tas upp. Om en intrångstalan vid vilken en invändning om ogiltighet har gjorts ska anses utgöra en talan som ”avser giltighet av patent” i den mening som avses i den bestämmelsen, blir den logiska konsekvensen av den klassificeringen att den talan omfattas av registreringsmedlemsstatens exklusiva behörighet.

58      Eftersom domstolen uppenbarligen var medveten om motsättningen mellan dess tolkningar av regeln om exklusiv behörighet i (vad som nu är) artikel 24.2 i Bryssel Ia-förordningen och domen i målet GAT försökte domstolen i domen i målet BVG att göra en skillnad mellan dessa två fall. I förevarande mål räcker det att erinra om att domstolen i det sammanhanget sammanfattade GAT genom att konstatera att domstolarna i den medlemsstat där registreringen har ägt rum har ”exklusiv behörighet att pröva samtliga tvister som rör frågor om patentets giltighet” (domen i målet BVG, punkt 46 (min kursivering)).

59      Dom av den 13 juli 2006 (C‑539/03, EU:C:2006:458). I den domen uteslöt domstolen möjligheten för en patenthavare att vid den domstol där en av intrångsgörarna har hemvist kumulera käromål mot flera intrångsgörare med stöd av artikel 6.1 i Brysselkonventionen (nu artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen). Bland de skäl som anfördes i detta avseende angav domstolen att även om detta hade varit möjligt kommer tvisteföremålet oundvikligen ”att splittras upp, åtminstone delvis”, om patentens giltighet bestrids, eftersom ”[d]enna fråga … omfattas av den exklusiva behörigheten … för domstolarna i … [registreringsstaten]” (punkt 40) (min kursivering).

60      Någon sådan framgår inte heller av förarbetena till förordningen. Lagstiftaren avvisade inte ett förslag om att ange att när ogiltighet åberopas som bestridandegrund vid en intrångstalan bör de domstolar vid vilka talan har väckts endast vara tvungna att vilandeförklara målet till dess att domstolarna i registreringsstaten har avgjort frågan om giltighet. Ett sådant förslag lades aldrig fram av kommissionen eller föreslogs under lagstiftningsprocessen. Lagstiftaren förefaller knappt, eller inte alls, ha diskuterat denna fråga.

61      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2003, Gantner Electronic  (C‑111/01, EU:C:2003:257, punkterna 24–32), dom av den 15 maj 2003, Préservatrice Foncière Tiard (C‑266/01, EU:C:2003:282), och BVG (punkt 35).

62      Ibland kan patenthavaren dock ana att den påstådda intrångsgöraren kommer att framställa en invändning om ogiltighet. I förevarande fall har Electrolux gjort gällande att BSH borde ha kunnat ana detta, eftersom tvisten om både giltigheten av och intrånget i det aktuella europeiska patentet har pågått i mer än 10 år. Så är emellertid inte alltid fallet. Även när en patenthavare kan förutse att en sådan bestridandegrund kommer att åberopas, kan denne inte vara helt säker på att så kommer att ske. Ett beslut att väcka talan blir något av en chansning, grundat på sannolikheten för att en invändning om ogiltighet görs.

63      I motsats till vad Electrolux har gjort gällande anser jag inte heller att en sådan konsekvens skulle vara förenlig med artikel 27 i Bryssel Ia-förordningen. Jag erinrar om att enligt den bestämmelsen ska en domstol förklara sig obehörig om en talan som väckts vid den domstolen ”huvudsakligen rör” bland annat giltighet av ett patent som registrerats i en annan medlemsstat. Att anse att en intrångstalan ”huvudsakligen rör” giltighet om den frågan enbart har tagits upp som en prejudiciell fråga skulle vara en alltför långtgående tolkning av denna formulering.

64      Electrolux argument att Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16) innebär en harmonisering av de processregler som är tillämpliga på intrångsmål, så att patenthavarna åtnjuter ett likvärdigt skydd i alla medlemsstater, är missriktat. Att vara tvungen att väcka en separat talan i flera medlemsstater i stället för en enda talan är i sig ett problem (även om var och en av de domstolar vid vilka talan väcks erbjuder tillräckliga garantier).

65      Eller mer allmänt myndigheterna i den staten. En talan om ogiltighet kan även väckas vid den relevanta patentmyndigheten.

66      Se, exempelvis, artikel 49 i Code de procédure civile (franska civilprocesslagen).

67      Eftersom det är den påstådda intrångsgöraren som bestrider det aktuella patentets giltighet är det logiskt att skyldigheten att väcka ogiltighetstalan åvilar denne. Dessutom förekommer positiv fastställelse i fråga om ett patents giltighet inte i alla medlemsstater (se rapporten från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av [Bryssel I-förordningen] (KOM(2009) 174 slutlig, 21 april 2009, s. 6–7) (nedan kallad 2009 års rapport från kommissionen)).

68      Se domen i målet BVG (punkt 46).

69      Patentkraven definierar gränserna för den patenterade uppfinningen och fastställer vad patentet omfattar eller inte omfattar. Hur dessa krav är konstruerade är således avgörande för att fastställa huruvida de handlingar som den påstådda intrångsgöraren har begått omfattas av patentets tillämpningsområde och därmed utgör intrång i detta. Patentkraven är också avgörande för att fastställa om patentet är giltigt eller inte. Ett av de vanliga villkoren för att meddela ett patent för en viss uppfinning är nämligen uppfinningens ”nyhetsvärde”. Vid bedömningen av detta krav jämförs den aktuella uppfinningen, såsom den definieras i patentkraven, med teknikens ”tidigare” ståndpunkt (se, vad gäller europeiska patent, artikel 54 och artikel 69.1 EPC).

70      Än en gång hade denna komplexitet kunnat undvikas genom att helt enkelt tillåta domstolar utanför registreringsstaten att, när talan om patentintrång väcks vid dessa, avgöra patentets giltighet som en prejudiciell fråga (se avsnitt 1 ovan).

71      Den hänskjutande domstolen förklarar att enligt 61 § andra stycket patentlagen får, om det förs en talan om patentintrång och den mot vilken talan förs gör gällande att patentet är ogiltigt, frågan om ogiltighet prövas endast sedan en separat talan om detta väckts.

72      Se Tang, Z. S., ”Validity in patent infringement proceedings – A new approach to transnational jurisdiction”, Queen Mary Journal of Intellectual Property, 2021, s. 47–68.

73      Se skäl 38 i Bryssel Ia-förordningen och dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka (C‑327/10, EU:C:2011:745, punkt 48).

74      Detta möjliggör även ett strategiskt agerande från patenthavarens sida. Patenthavaren skulle kunna göra gällande en restriktiv tolkning av patentkraven vid den domstol som ska pröva giltigheten för att undvika slutsatsen att patentet omfattar teknikens tidigare ståndpunkt och således är ogiltigt, och göra gällande en annan och vidare tolkning av dessa krav vid den domstol som är behörig att pröva patentintrång, i syfte att låta den påstådda intrångsgörarens handlingar omfattas av dess behörighet.

75      För tydlighetens skull är en ”restriktiv” tolkning av domen i målet GAT, vilket Electrolux vidhåller, fortfarande inte idealisk sett till svarandens rätt till försvar. För att kunna försvara sig effektivt mot en falsk talan om intrång räcker det inte att en svarande åberopar en grund för försvar inom ramen för intrångstalan, utan svaranden måste dessutom väcka en ogiltighetstalan i den stat eller de stater där patentet registrerades (vilket inte bara är mindre praktiskt utan också betydligt dyrare). Rätten till försvar är emellertid inte någon absolut rättighet (se, bland annat, dom av den 15 mars 2012, G, C‑292/10, EU:C:2012:142, punkt 49). I domen i målet GAT ansåg domstolen (och därefter unionslagstiftaren) uppenbarligen att en sådan begränsning av dessa rättigheter var nödvändig för att säkerställa iakttagandet av registreringsstatens exklusiva behörighet.

76      Se European Max Planck Group on Conflict of Laws in Intellectual Property, Principles for Conflict of Laws in Intellectual Property – Draft, artikel 2:703.1.

77      Se Hess, B., Pfeiffer, T., och Schlosser, P., Report on the Application of Regulation Brussels I in the Member States (Study JLS/C4/2005/03), Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg, 2007, § 818.

78      Se, bland annat, dom av den 15 maj 1990, Hagen (C‑365/88, EU:C:1990:203, punkterna 17, 19 och 20).

79      I intrångsmål är det uppenbart att artikel 24.4 i Bryssel Ia-förordningen blir aktuell om den påstådda intrångsgöraren har gjort en sådan invändning med iakttagande av de villkor avseende tidpunkt och form som eventuellt föreskrivs i forumets processregler. I den mån dessa villkor inte gör det orimligt svårt eller i praktiken omöjligt för svaranden att göra detta, är det enligt unionsrätten inte möjligt att invända mot villkoren.

80      Den hänskjutande domstolen har i synnerhet förklarat att en intrångstalan enligt svensk processrätt kan vilandeförklaras till dess att talan om ogiltighet har avgjorts.

81      Se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i målet GAT (C‑4/03, EU:C:2004:539, punkt 46), Pocar, F., a.a., § 102, och Hartley, T., a.a., § 12.34.

82      Se, analogt, dom av den 12 juli 2012, Solvay (C‑616/10, EU:C:2012:445, punkterna 49 och 50).

83      Dessa domstolar kan även meddela ett interimistiskt och verkställbart beslut om intrång, med förbehåll för ett motsatt beslut om giltighet.

84      Se förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i målet GAT (C‑4/03, EU:C:2004:539, punkt 46), och Tang, Z. S., a.a., s. 47–68.

85      Naturligtvis bör samtliga omständigheter beaktas. Prövningen av ogiltighetstalan kanske redan befinner sig i ett sent skede, så att det inte är nödvändigt att vilandeförklara intrångsmålet (och så vidare).

86      Se artikel 9 i direktiv 2004/48.

87      Dom av den 12 juli 2012 (C‑616/10, EU:C:2012:445, punkterna 31–51).

88      Dom av den 1 mars 2005, Owusu  (C‑281/02, EU:C:2005:120, punkterna 24 to 35) (nedan kallad domen i målet Owusu).

89      Vissa experter försvarar den motsatta ståndpunkten. De anser att även om svarandens hemvist är det viktigaste kriteriet för att Brysselsystemet ska vara tillämpligt, följer det av artikel 6.1 i Bryssel Ia-förordningen att vid sådana tvister är det endast situationen för egendomen i fråga (och så vidare) eller de domstolar som anges i avtalet som är relevant. När dessa omständigheter är hänförliga till tredjeländer omfattas tvisten således inte av förordningens tillämpningsområde. Olyckligtvis är detta inte vad som faktiskt sägs i förordningen. I artikel 6.1 anges att principen att nationella behörighetsregler ska tillämpas om svaranden inte har hemvist i Europeiska unionen ”om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna … 24 och 25”. Den tydliga innebörden av denna formulering är att tvisten i ett sådant fall ändå omfattas av bestämmelserna i denna förordning när de faktorer som avses i dessa båda bestämmelser pekar ut en medlemsstat. Innebörden kan inte utsträckas så att detta system inte omfattar tvister mot svarande i unionen som rör fast egendom belägen i ett tredjeland eller i ett avtal om val av domstol i vilket domstolarna i ett tredjeland anges som behöriga. Denna tolkning bekräftas av domstolens praxis (se, bland annat, dom av den 19 juli 2012, Mahamdia,  C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 39 (nedan kallad domen i målet Mahamdia), och domen i målet IRnova, punkterna 25–28).

90      För att vara rättvis underlät Bryssel Ia-förordningen, till skillnad från dess föregångare, inte helt och hållet att ta upp denna fråga, utan berörde den i förbigående (se punkt 115 nedan).

91      Den franska regeringen anser nämligen att denna lösning inte är önskvärd men att förordningens ordalydelse gör att den måste tillämpas (se punkterna 115 och 139 nedan).

92      Se Droz, G., Compétence judiciaire et effets des jugements dans le Marché commun, Paris, Dalloz, 1972, §§ 164–169 och 204.

93      Se, bland annat, Mayer, P., Heuzé, V., och Remy, B., Droit international privé, LGDJ, Paris, 12^th ed., 2019, § 360.

94      På samma sätt ålägger artikel 27 i den förordningen endast en domstol i en medlemsstat att förklara sig obehörig till förmån för ”en domstol i en annan medlemsstat”.

95      Domen i målet IRnova (punkterna 34 och 35).

96      Dom av den 9 november 2000 (C‑387/98, EU:C:2000:606, punkterna 17 respektive 19) (nedan kallad domen i målet Coreckmaritime).

97      Se dom av den 9 december 2003, Gasser (C‑116/02, EU:C:2003:657, punkt 72).

98      Se Jenard, P. och Möller, G., Report on the Lugano Convention (EGT C 189, 1990, s. 57), § 54, och Almeida Cruz, M., Desantes Real, M. and Jenard, P., Report on the Convention of San Sebastián (EGT C 189, 1990, s. 35) § 25.

99      Yttrande av den 7 februari 2006 (nedan kallat yttrande 1/03, EU:C:2006:81).

100      Se dom av den 31 mars 1971, kommissionen/rådet (22/70, EU:C:1971:32, punkterna 17–22).

101      Se punkt 135 nedan.

102      Yttrande 1/03 (punkt 153). Att artikel 4.1 kan tillämpas när tvister med tredjeland uppvisar den typ av anknytning som avses i artiklarna 24 och 25 i Bryssel Ia-förordningen följer även av artiklarna 33 och 34 i förordningen (se fotnot 107 nedan).

103      Se domen i målet Owusu (punkt 37).

104      Enligt teorin om forum non conveniens, som är vanlig i common law-länderna, kan en domstol förklara sig obehörig med motiveringen att en domstol i en annan stat skulle vara bättre lämpad att pröva tvisten (se domen i målet Owusu (punkt 8)). I det målet ansåg de domstolarna i Förenade kungariket att en domstol i Jamaica var bättre lämpad att pröva målet.

105      Domstolen avvisade även tillämpningen av teorin om forum non conveniens av principiella skäl (se punkt 156 nedan).

106      Dessa bestämmelser omfattar situationer där ett visst käromål (artikel 33) eller konnexa käromål (artikel [34]) samtidigt är anhängiga vid en domstol i en medlemsstat och vid en domstol i ett tredjeland. Beroende på vilken bestämmelse som är relevant får domstolen i medlemsstaten, om den har behörighet enligt artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen, under vissa villkor förklara sig obehörig till förmån för domstolen i tredjeland. Ett av dessa villkor är att detta ”är nödvändig[t] för en god rättskipning”. Skäl 24 i den förordningen tar upp tvister med nära anknytning till tredjeländer. I skälet anges att ”[n]är domstolen i den berörda medlemsstaten beaktar behovet av en korrekt rättskipning bör den bedöma” bland annat  ”huruvida domstolen i tredjelandet har exklusiv behörighet att ta upp talan till prövning i det enskilda fallet när en domstol i en medlemsstat skulle ha exklusiv behörighet”. När artikel 33 eller artikel 34 är tillämplig får medlemsstaternas domstolar således indirekt beakta denna anknytning och förklara sig obehöriga, inte av dessa skäl i sig, utan på grund av litispendens. Som påpekades ovan är dessa bestämmelser emellertid endast tillämpliga när domstolen i tredjeland är den första domstol vid vilken talan väckts och inte den andra domstol vid vilken talan väckts.

107      Enligt min mening är artikel 4.1 i Bryssel Ia-förordningen även tyst i den fråga som är i fråga i förevarande mål. Den bestämmelsen måste nämligen läsas tillsammans med artikel 5.1. Enligt den förstnämnda bestämmelsen ”ska” talan mot svaranden väckas vid domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, och enligt den andra bestämmelsen får ”[t]alan mot [dessa] väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna [i förordningen]”. I dessa bestämmelser behandlas sålunda endast behörighetsfördelningen mellan medlemsstaterna. De tar inte upp frågan huruvida, och i så fall på vilka villkor, domstolarna i den stat där svaranden har hemvist kan förklara sig obehöriga till förmån för domstolarna i ett tredjeland.

108      Se Briggs, A., Civil Jurisdiction and Judgments, Informa Law, Oxon, 2015, 6th ed., s. 345 och 316–362, Mills, A., Party Autonomy in Private International Law, Cambridge University Press, Cambridge, 2018, s. 217. I synnerhet återfinns artiklarna 33 och 34 i Bryssel Ia-förordningen inte i ett separat avsnitt med rubriken ”Möjlighet att förklara sig obehörig till förmån för domstolar i tredjeland”. De ingår i stället i kapitel II, avsnitt 9, i förordningen, med rubriken ”Litispendens och mål som har samband med varandra”. Inte heller i de bestämmelserna anges exempelvis att ”en domstol i en medlemsstat endast får förklara sig obehörig till förmån för domstolar i ett tredjeland när …”. I stället anges att ”när” litispendens föreligger får domstolen i medlemsstaten göra detta om de angivna villkoren är uppfyllda. Detsamma gäller skäl 24 i den förordningen. I detta anges endast att en domstol i en medlemsstat, vid samtidiga förfaranden, får beakta den nära anknytningen mellan målet och det aktuella tredjelandet vid bedömningen av huruvida den ska förklara sig obehörig. Det anges inte att sådana anknytningar får beaktas endast i en sådan situation.

109      Se domen i målet Owusu (punkterna 48–52). Det hävdas ibland att yttrande 1/03 talar för en sådan bokstavstolkning. Det stämmer emellertid inte. I det yttrandet behandlas över huvud taget inte frågan om huruvida medlemsstaternas domstolar är skyldiga att utöva den behörighet som de har enligt Brysselsystemet. På samma sätt behandlade EU-domstolen i domen i målet IRnova inte frågan om huruvida – eftersom artikel 24.4 inte är ”tillämplig” på tvister som rör validering av patent som registrerats i tredjeländer – domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är skyldiga att pröva detta. EU-domstolen behövde inte göra det, eftersom det målet inte rörde giltighet (se punkterna 36–48 i den domen).

110      Domen i målet Coreck (punkt 19 och där angiven rättspraxis).

111      Se domen i målet Mahamdia (punkterna 60–66).

112      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Mahamdia (punkt 65). Se, även, Kistler, A.R.E., ”Effect of exclusive choice-of-court agreements in favour of third states within the Brussels I Regulation Recast”, Journal of Private International Law, Vol. 14, No. 1, 2018, s. 79 och 81–83, Hartley, T.C., a.a., §§13.19–13.21. Att godta den uppfattning som BSH, den franska regeringen och kommissionen har gett uttryck för skulle således även innebära ett godtagande av den märkliga föreställningen att domstolen (1) underförstått upphävde domen i målet Coreck Maritime i domen i målet Owusu och (2) förde ett rent akademiskt resonemang i domen i målet Mahamdia.

113      Se, vad gäller artikel 24.1 i Bryssel Ia-förordningen, förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet ČEZ  (C‑343/04, EU:C:2006:13, punkterna 35–39), vad gäller artikel 24.4 i den förordningen, punkt 60 ovan, vad gäller artikel 24.5 i den förordningen, dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler  (C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 26). Se, allmänt, Jenard-rapporten, s. 35 och 38, Usunier, L., a.a., §§ 3, 43 och 59, Droz, G., a.a., §§ 137 och 156, Gaudemet-Tallon, H., Ancel, M.-E., a.a., §§ 104 och 118, Hartley, T., a.a., s. 212, och Gothot, P., Holleaux, D., §§ 154, 155 och 158.

114      Se skäl 14 samt artikel 6.1 och artikel 24 i Bryssel Ia-förordningen.

115      Eller skulle närmare bestämt kunna beaktas, men endast vid samtidiga förfaranden, och inte om anhängiggörandet vid domstolarna i medlemsstaterna skedde så lite som en dag före anhängiggörandet vid domstolarna i tredjeland (se punkt 115 ovan), vilket vore inkonsekvent eller till och med absurt. Det ”särskilda förhållandet” mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater kan inte motivera en sådan skillnad i behandling. Dessa staters rättigheter beaktas i artikel 24, inte på grund av deras egenskap av medlemmar i Europeiska unionen, utan enbart på grund av att de är suveräna enheter i världsordningen.

116      Se, bland annat, Roorda, L. och Ryngaert, C., ”Public International Law Constraints on the Exercise of Adjudicatory Jurisdiction in Civil Matters”, i Forlati, S., och Franzina, P. (eds), Universal Civil Jurisdiction – Which Way Forward?, BRILL, 2020, s. 74–95, och Mills, A., ”Rethinking Jurisdiction in International Law”, The British Yearbook of International Law (2014), Vol. 84, No. 1, s. 187–239.

117      Se, bland annat, Roorda, L. och Ryngaert, C., a.a., s. 77, 82 och 87, Mills, A., Party Autonomy in Private International Law, s. 233, Usunier, L., a.a., §§ 1, 43 och 67. BSH och kommissionen har emellertid gjort gällande att även om domstolarna i en medlemsstat exempelvis skulle ogiltigförklara ett patent som meddelats av ett tredjeland, skulle detta inte inkräkta på denna stats suveränitet, eftersom detta beslut inte skulle erkännas där. Enligt min mening är detta argument missriktat av två skäl. För det första skulle ett tredjeland förklara sig obehörigt att fatta ett sådant beslut just för att det skulle uppfattas som ett ingrepp på ett suveränt område. Eftersom ett sådant avgörande aldrig skulle kunna verkställas i den staten finns det för det andra ännu större anledning till att medlemsstaternas domstolar inte bör vara behöriga att avgöra frågan till att börja med (se punkt 134 nedan).

118      Se, bland annat, dom av den 16 juni 1998, Racke (C‑162/96, EU:C:1998:293, punkt 46), och dom av den 26 april 2022, Polen/parlamentet och rådet (C‑401/19, EU:C:2022:297, punkt 70). Även om domstolen felaktigt ansåg att det inte finns några sådana begränsningar av domstolarnas behörighet i internationell rätt, såsom Electrolux har hävdat, skulle det ändå strida mot principen om internationell hövlighet om en domstol i en medlemsstat prövar frågor som påverkar ett tredjelands rättigheter.

119      Se skälen 14 och 19 i Bryssel Ia-förordningen, samt, bland annat, dom av den 7 juli 2016, Hőszig (C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 44).

120      Förutsatt att villkoren i artikel 25 är uppfyllda och att de begränsningar som följer av de skyddsvärda behörighetsreglerna respekteras (se punkt 150).

121      Se skäl 14, artikel 6.1 och artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen.

122      Se punkt 115 ovan. Det skulle sporra parterna till en ohälsosam ”kapplöpning” till domstolarna, eftersom varje part skulle försöka agera först, antingen för att se till att avtalet om val av domstol verkställs eller för att övertrumfa det.

123      Se dom av den 12 januari 2023, TP (Audiovisuell redigerare för statlig television) (C‑356/21, EU:C:2023:9, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

124      En sådan begränsning uppfyller inte villkoren i artikel 52.1 i stadgan. För det första är den inte ”föreskriven i lag”, eftersom ett så drastiskt resultat är en följd av att det saknas särskilda bestämmelser i Bryssel Ia-förordningen på detta område. För det andra kan det knappast anses att den ”verkligen svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen” (se närmare i punkt 161 nedan). Även om det hade funnits ett sådant mål skulle det vara omöjligt att försvara denna begränsning, eftersom den är inkonsekvent, eller rent av absurd. Jag erinrar om att medlemsstaternas domstolar skulle ha rätt att ge verkan åt avtal om val av domstol till förmån för tredjeland, men inte om anhängiggörandet vid domstolarna i medlemsstaterna skedde så lite som en dag före anhängiggörandet vid domstolarna i tredjeland (se punkt 115 ovan).

125      Se, bland annat, dom av den 26 april 2022, Polen/parlamentet och rådet (C‑401/19, EU:C:2022:297, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

126      Att vägra att erkänna en utländsk dom som har meddelats i strid med den anmodade statens exklusiva behörighet är en vanlig åtgärd i nationell rätt. Inom unionen föreskrivs denna möjlighet också i artikel 45.1 e ii i Bryssel Ia-förordningen och i internationella konventioner, såsom konventionen om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område (se artikel 5.3 och artikel 6 i den konventionen).

127      Se artiklarna 71.1 och 73.3 i Bryssel Ia-förordningen, och dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland (C‑533/08, EU:C:2010:243).

128      Jag erinrar om att EPC däremot inte innehåller några bestämmelser om internationell behörighet, utom i vissa undantagsfall som inte är relevanta i förevarande mål (se punkt 23 ovan). Såsom samtliga intervenienter har framhållit ska en stat som är part i EPC, såsom Turkiet, därför likställas med alla andra tredjeländer vid tillämpningen av bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen.

129      Konvention godkänd genom rådets beslut av den 4 december 2014 om godkännande på Europeiska unionens vägnar av Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol (EUT L 353, 2014, s. 5) (nedan kallad Haagkonventionen).

130      Se artiklarna 22 och 23 i Lugano II-konventionen och artikel 3 a i Haagkonventionen.

131      Nämligen Kina, Mexiko, Montenegro, Singapore, Ukraina och Förenade kungariket (se Haagkonferensen för internationell privaträtt, statustabell, 37, konvention av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol (tillgänglig på https://www.hcch.net/en/instruments/conventions/status-table/?cid=98).

132      C‑129/19, EU:C:2020:375, punkterna 117–123.

133      Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet BV (C‑129/19, EU:C:2020:375, punkt 123).

134      Mot bakgrund av den framtida omarbetningen av Brysselsystemet lyftes denna fråga i flera undersökningar som kommissionen hade beställt, (se, bland annat, Hess, B., Pfeiffer, T., och Schlosser, P., a.a., §§ 360–362 och 388) och i 2009 års rapport från kommissionen (s. 5). Dessutom har kommissionen samrått med berörda parter i denna fråga (se Europeiska kommissionen, 21 april 2009, Grönbok om översyn av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (KOM(2009) 175 slutlig), s. 4).

135      Se Europaparlamentet, utskottet för rättsliga frågor, dok. 2010/0383(COD), 19 oktober 2011, ändringsförslagen 106, 112 och 113.

136      Europeiska unionens råd, dok. 9474/11 ADD 8, 8 juni 2011, Note from the United Kingdom delegation to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 7–15, dok. 9474/11 ADD 14, 16 juni 2011, Note from the French delegation to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 8–18, dok. 8000/12, 22 mars 2012, Note from the United Kingdom delegation to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 1–8, dok. 8205/12, 27 mars 2012, Note from the French delegation to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 1–7.

137      Europeiska unionens (då) kommande godkännande av Haagkonventionen nämns vid några tillfällen (se Europeiska unionens råd, dok. 9549/12, 4 maj 2012, Note from the delegation of the United-Kingdom to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 2) och skulle kunna förklara varför lagstiftaren har valt att inte i förordningen införa bestämmelser om val av domstol till förmån för tredjeländer.

138      Europeiska unionens råd, dok. 13756/11 ADD 1, 9 september 2011, Note from German delegation to Working Party on Civil Law Matters (Brussels I), s. 3 (min kursivering).

139      Ett argument som har framförts i doktrinen är att unionslagstiftaren faktiskt ville frånta medlemsstaternas domstolar rätten att ge verkan åt avtal om val av domstol till förmån för domstolar i tredjeländer, eftersom detta skulle uppmuntra tredjeländer att ansluta sig till Haagkonventionen (se Beaumont, P., ”The revived Judgments Project in The Hague’, Netherlands Internationaal Privaatrecht (NIPR), 2014, Vol. 4, s. 532–539). Författaren tillhörde förvisso den arbetsgrupp hos rådet som utformade Bryssel Ia-förordningen. Ett sådant sakkunnigutlåtande kan emellertid knappast vara tillräckligt för att fastställa unionslagstiftarens avsikt, särskilt när det motsägs av uttalanden från andra delegationer. Under alla omständigheter är blotta tanken på att lagstiftaren skulle ha haft för avsikt att offra partsautonomin i förordningen för att främja den på internationell nivå i sig häpnadsväckande.

140      Se kommissionens förslag, artikel 4.2.

141      Se, bland annat, Europaparlamentet, utskottet för rättsliga frågor, dok. A7-0320/2012, 15 oktober 2012, betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning) (COM(2010)748), rådet, dok. 9474/11 ADD 9, 10 juni 2011, Note from the Belgian delegation to Working Party on Civil Law Matters, s. 3.

142      Se, bland annat, i Förenade kungariket, High Court, Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen, avdelningen Queen’s Bench (handelsrättsliga avdelningen)), Konkola Copper Mines plc mot Coromin [2005] 2 Lloyd’s Rep. 555, High Court, Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen, avdelningen Queen’s Bench (handelsrättsliga avdelningen)), Ferrexpo AG mot Gilson Investments [2012] EWHC 721 (Comm), i Frankrike, Cour de cassation, Chambre Civile 1 (Högsta domstolen, arbets- och socialrättsliga avdelningen), 2 april 2014, 13-11.192, FR:CCASS:2014:C100356. Se dessutom Nuyts, A., Study on Residual Jurisdiction, General Report, 2007, s. 73–80.

143      Se, bland annat, Nuyts, A., ”La théorie de l’effet réflexe”, i Le droit processuel et judiciaire européen, Bruxelles La Charte, 2003, s. 73–89, Mills, A., Party Autonomy in Private International Law, s. 138, Harris, J., ”Stay of proceedings and the Brussels Convention”, ICLQ, 2005, Vol. 54, s. 933–950, Bachmeir, T. och Freytag, M., ”Discretional elements in the Brussels Ia Regulation”, Journal of Private International Law, 2022, Vol. 18, No. 2, s. 296–316, Kistler, A.R.E., a.a., s. 66–95, Fawcett, J.J. och Torremans, P., a.a., § 7.218, Usunier, L., a.a., § 14, De Verneuil Smith, P., Lasserson, B. och Rymkiewicz, R., ”Reflections on Owusu: The Radical Decision in Ferrexpo”, Journal of Private International Law, 2012, Vol. 8, no 2, s. 389–405, Dicey, A.V., Morris, J.H.C. och Collins, L.A.C., The Conflict of Laws, Sweet & Maxwell U.K., 2012, 15^th ed., §§ 12.021–12.024. Se Goodwin, J., ”Reflexive effect and the Brussels I Regulation”, Law Quarterly Review, 2013, Vol. 129, s. 317–320, Takahashi, K., ”Review of the Brussels I Regulation: A Comment from the Perspectives of Non-Member States (Third States)”, Journal of Private International Law, 2012, Vol. 8, no 1, s. 8–11, Briggs, A., a.a., §§ 2.305–2.308, Gaudemet-Tallon, H., Ancel, M.-E., a.a., § 106, Gothot, P. och Holleaux, D., a.a., §§ 37 och 142.

144      Detta är naturligtvis en ofullständig ”återspegling” av den lösning som följer av artiklarna 24 och 25 för EU-interna tvister. Där saknar alla andra domstolar än de som pekats ut behörighet och är skyldiga att förklara sig obehöriga.

145      Det räcker exempelvis inte att en tvist rör ett patent från tredjeland. I enlighet med artikel 24.2 i Bryssel Ia-förordningen måste den dessutom specifikt avse patentets giltighet eller registrering.

146      Förutom om avtalet rör utpekandet av domstolarna i en medlemsstat.

147      Se artiklarna 5, 19, 23 och 25.4 i Bryssel Ia-förordningen.

148      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet  Mahamdia (punkt 64).

149      Se Kistler, A.R.E., a.a., s. 89 och 90, Nuyts, A., ”La théorie de l’effet reflexe”, § 6, Mills, A., Party Autonomy in Private International Law, s. 138 och 233, Goodwin, J., a.a., s. 317–320, Gaudemet-Tallon, H. och Ancel, M.-E., a.a., § 106, Bachmeir, T. och Freytag, M., a.a., s. 309, och Usunier, L., a.a., § 14.

150      Analogt fastställde domstolen i sin dom av den 27 juni 1991, Overseas Union Insurance m.fl.  (C‑351/89, EU:C:1991:279), utan förbehåll, en princip som reglerar hur reglerna om litispendens i Brysselsystemet ska tillämpas (”den domstol vid vilken talan väckts senare [är] inte i något fall … bättre lämpad än den domstol vid vilken talan först väckts att uttala sig om den sistnämnda domstolens behörighet”) (punkt 23). Samtidigt lät domstolen uttryckligen frågan anstå om huruvida den domstol vid vilken talan väckts senare har exklusiv behörighet (se punkt 20). I sin dom av den 3 april 2014, Weber (C‑438/12, EU:C:2014:212, punkt 53 och följande punkter), medgav domstolen slutligen ett undantag från den principen, i just det fall som domstolen ursprungligen hade låtit anstå.

151      Se domen i målet Owusu (punkterna 38–43).

152      Se artiklarna 30, 33 och 34 i Bryssel Ia-förordningen. Den (låga) grad av osäkerhet som följer av ett så begränsat utrymme för skönsmässig bedömning är dessutom alltid att föredra framför den absoluta säkerhet, och de absurda konsekvenser, som en skyldighet för domstolarna i Europeiska unionen att pröva sådana mål skulle leda till.

153      Se Nuyts, A., Study on residual jurisdiction, §§ 93–96 och 103.