Language of document :

Talan väckt den 7 juli 2021 – UniCredit Bank mot Gemensamma resolutionsnämnden

(Mål T-402/21)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Sökande: UniCredit Bank AG (München, Tyskland) (ombud: advokaterna F. Schäfer, H. Großerichter och F. Kruis)

Svarande: Gemensamma resolutionsnämnden (SRB)

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut av den 14 april 2021 om beräkningen av förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden för år 2021 (SRB/ES/2021/22) och bilagan till detta beslut, i den mån de rör sökanden, och

förplikta Gemensamma resolutionsnämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden följande grunder.

Första grunden: Beslutet av den 14 april 2021 strider mot en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263 andra stycket FEUF, eftersom det inte antogs i vederbörlig ordning.

Andra grunden: Beslutet av den 14 april 2021 och bilagorna I–III till beslutet strider mot väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 263 andra stycket FEUF och mot rätten till god förvaltning, eftersom det inte innehåller en tillräcklig motivering enligt artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

Tredje grunden: Beslutet av den 14 april 2021 och bilagorna I–II till beslutet strider mot rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 första stycket i stadgan, eftersom det i praktiken är omöjligt att få till stånd en effektiv domstolsprövning av beslutet i sak.

Fjärde grunden: Beslutet av den 14 april 2021 och dess bilagor är rättsstridigt, eftersom artiklarna 4–7 och 9 i den delegerade förordningen (EU) 2015/631 är rättsstridiga. De åsidosätter institutens rätt till ett effektivt domstolsskydd, eftersom de leder till intransparenta beslut, som antas med stöd av dessa bestämmelser.

Femte grunden: Om det antas att den intransparenta beräkningen av institutens bidrag anges redan i artikel 70.2 i förordning nr 806/20142 och artikel 103.2 och 103.7 i direktiv 2014/59,3 är dessa rättsakter rättsstridiga av de skäl som anges i samband med den fjärde grunden och det ska därför slås fast att de inte är tillämpliga.

Sjätte grunden: Beslutet av den 14 april 2021 strider mot artiklarna 6, 7 och 20.1 i den delegerade förordningen (EU) 2015/63, i och med att svaranden i samband med beräkningen av multiplikatorn för riskjustering varken beaktade den riskindikator som avser den stabila nettofinansieringskvoten eller den riskindikator som avser minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder och inte heller de riskindikatorer som avser komplexitet (complexity) och möjligheten till resolution (resolvability).

Sjunde grunden: Beslutet av den 14 april 2021 och bilagorna I–III till beslutet strider mot väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 263 andra stycket FEUF och mot rätten till god förvaltning enligt artikel 41.2 a i stadgan, eftersom sökanden inte hördes innan beslutet antogs.

____________

1 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44).

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010(EUT L 225, 2014, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190).