FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)

den 29 mars 2007

Mål T‑368/04

Luc Verheyden

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Ansökan om att föra över årlig ledighet till kommande år – Tjänstens krav – Sjukledighet – Skydd för berättigade förväntningar”

Saken: Dels ogiltigförklaring av de beslut som fattats av sökandens enhetschef den 4, 24 och 27 februari 2004 angående sökandens ansökan om att föra över de dagar för årlig ledighet som översteg tolvdagarsgränsen från år 2003 till år 2004 och det beslut som fattats av administrationen den 1 juni 2004, och som kom sökanden till handa den 14 juni 2004, om avslag på de klagomål som sökanden hade anfört, dels yrkande om att kommissionen skall förpliktas att utge ersättning för 32 ej uttagna och ej betalda dagar för årlig ledighet jämte ränta om 5,25 procent från dagen för anhängiggörande av talan samt att kommissionen skall förpliktas att utge skadestånd för ideell skada och för den skada som orsakats sökandens karriär och goda rykte.

Avgörande: Det beslut som fattats av sökandens överordnade den 27 februari 2005 att inte underteckna sökandens begäran om att föra över sin årliga ledighet från år 2003 till år 2004 ogiltigförklaras, i den del som det i det beslutet meddelas avslag på sökandens ansökan om överföring av de åtta dagar (utöver tolvdagarsgränsen) som chefen för personalresurser vid det gemensamma forskningscentrumet nämnt i ett e-postmeddelande av den 11 februari 2003. Kommissionen skall till sökanden betala ett belopp som motsvarar åtta trettiondedelar av hans månadslön vid tjänstgöringens upphörande jämte dröjsmålsränta från och med den 13 september 2004. Dröjsmålsräntan skall uppgå till den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner med tillägg av två procentenheter. Talan ogillas i övrigt. Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad och ersätta sökandens rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Ledighet – Årlig ledighet – Överföring

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 57, bilaga V, artikel 4)

2.      Tjänstemän – Ledighet – Årlig ledighet – Tjänstgöringens upphörande – Ersättning för icke uttagen ledighet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 59.1 första stycket, bilaga V, artikel 4)

3.      Tjänstemän – Ledighet – Årlig ledighet – Tjänstgöringens upphörande – Ersättning för icke uttagen ledighet

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga V, artikel 4)

1.      Administrationens prövning av en ansökan om att föra över dagar för årlig ledighet till kommande år, vilken har gjorts efter det att den frist som är fastställd i dess arbetsordning har löpt ut och vid vilken det har bortsetts från den fristen utan att det har angetts någon omständighet som tyder på att fristen inte under några omständigheter kunde frångås, står i överensstämmelse med principerna om omsorg och god förvaltningssed, vilka skall vara vägledande i administrationens relationer med personalen. Vid en talan mot ett beslut om avslag av en sådan ansökan kan administrationen därför inte ändra den inställning som har kommit till uttryck i de beslut som har fattats under det administrativa förfarandet, genom att först inför rätten göra gällande att tjänstemannens ansökan hade gjorts för sent. Genom att göra på detta sätt begär administrationen att gemenskapsdomstolen skall pröva lagenligheten av en omständighet som administrationen inte själv har tagit ställning till i det angripna beslutet och att den skall ifrågasätta en situation som administrationen redan har godtagit.

(se punkterna 41 och 42)

2.      Det följer av artikel 4 första stycket i bilaga V till tjänsteföreskrifterna att det endast är när en tjänsteman på grund av tjänstens krav inte utnyttjat sin årliga ledighet innan kalenderåret har löpt ut, som det antal dagar som förs över till det kommande året får överstiga tolv dagar. Den tjänsteman vars tjänstgöring har upphört har endast rätt till den i artikel 4 andra stycket i bilaga V föreskrivna ersättningen i en utsträckning som motsvarar antalet dagar för årlig ledighet som inte har tagits ut på grund av tjänstens krav. Uttrycket tjänstens intresse skall tolkas så, att det avser tjänsteåtaganden vilka, på grund av tjänstemannens plikter, har inneburit att han inte har kunnat åtnjuta den årliga ledighet som han har rätt till.

Detta begrepp kan inte tolkas så, att det innefattar det förhållandet att tjänstemannen har beviljats sjukledighet, och detta även om det fråga om långvarig sjukdom. Det framgår av bestämmelserna i artikel 59.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman endast har rätt till sjukledighet om han ”kan styrka att han är oförmögen att tjänstgöra”. I en sådan situation är tjänstemannen per definition befriad från skyldigheten att tjänstgöra och är därför inte i tjänst i den mening som avses i artikel 4 första stycket i bilaga V i tjänsteföreskrifterna.

En tjänsteman kan inte hänvisa till sin arbetsbelastning för att motivera en ansökan om att föra över ledighet till kommande år, när administrationen har funnit att arbetsbelastningen inte har hindrat tjänstemannen från att ta ut sin ledighet. Det ankommer nämligen inte på tjänstemannen att bedöma huruvida tjänstens intresse kräver att han inte tar ut någon ledighet för att han skall kunna utföra vissa uppgifter och att motsvarande antal dagar förs över till kommande år. Det är tjänstemannens överordnade som är behöriga att göra sådana bedömningar. Administrationen förfogar härvidlag över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och gemenskapsdomstolens kontroll är begränsad till en prövning av huruvida administrationen har hållit sig inom rimliga gränser och att den inte har utövat sin befogenhet på ett uppenbart oriktigt sätt. Denna kontroll innebär inte att gemenskapsdomstolen ersätter administrationens bedömning med sin egen bedömning.

(se punkterna 56, 61, 63 och 70–72)

Hänvisning till domstolen den 12 februari 1987, Bonino mot kommissionen, 233/85, REG 1987, s. 739, punkt 5; förstainstansrätten den 16 december 1999, T‑143/98, Cendrowicz mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑273 och II‑1341, punkt 61; förstainstansrätten den 9 juni 2005, T‑80/04, Castets mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑161 och II‑729, punkterna 28–30 och 33

3.      Administrationen får under året på förhand bestämma hur den har för avsikt att, när året är till ända, bedöma huruvida det föreligger skäl som hänför sig till tjänstens krav i den mening som avses i artikel 4 i bilaga V, vilka kan motivera att ledighetsdagar förs över till kommande år. Administrationen har ett tydligt intresse av denna möjlighet, i form av en så kallad upptagningsplan för ledighetsdagar, eftersom det därigenom blir möjligt att uppge för den tjänsteman som har för många ledighetsdagar på vilket sätt som administrationen kommer att godta dennes ansökningar om att föra över ledighet. Tjänstemannen och hans enhetschef har således möjligt att, i förväg och på ett förutsägbart sätt, få kännedom om vad som är lämpligt att göra under loppet av det aktuella året. Tjänstemannen kan ta ut sin ledighet utan att behöva oroa sig för att hans frånvaro är menlig för tjänstens intresse och enhetschefen kan bättre förutse de problem som orsakas av frånvaron av en av dennes underordnade.

En sådan upptagningsplan för ledighetsdagar strider inte mot tjänstens intresse eller mot tillämpliga bestämmelser i tjänsteföreskrifterna. De uppgifter i planen om den bedömning som administrationen kommer att göra av skäl som hänför sig till tjänstens intresse under det kommande året, och följaktligen om de ledighetsdagar som den anser kan föras över, utgör precisa försäkringar vilka är av sådant slag att de ger upphov till berättigade förväntningar hos adressaten.

(se punkterna 88–90)