Language of document : ECLI:EU:T:2013:258

Mål T‑146/09

Parker ITR Srl

och

Parker-Hannifin Corp.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för lastslangar – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Fastställande av priser, marknadsfördelning och utbyte av kommersiellt känslig information – Ansvar för överträdelsen – Böter – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Berättigade förväntningar – Övre gräns på 10 procent – Förmildrande omständigheter – Samarbete”

Sammanfattning – Tribunalens dom (första avdelningen) av den 17 maj 2013

1.      Konkurrens – Unionsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Kriteriet ekonomisk kontinuitet hos företaget – Villkor

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

2.      Konkurrens – Unionsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion för att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande i sina helägda dotterbolag – Beviskrav på det företag som önskar bryta denna presumtion

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Beräkningsmetod som fastställts i kommissionens riktlinjer – Fastställande av grundbeloppet för böterna – Fastställande av försäljningsvärdet – Kriterier

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/2, punkterna 13 och 18)

4.      Europeiska unionens lagstiftning – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor – Administrationens tydliga försäkringar

5.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Maximibelopp – Beräkning – Relevant omsättning – Den sammanlagda omsättningen för samtliga företag som ingår i den ekonomiska enhet som agerar i egenskap av företag – Gränser

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, art. 23.2)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar och varaktighet – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Obegränsad behörighet – Verkan

(Artiklarna 81.1 EG och 229 EG; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 23.2, 23.3 och 31)

1.      Enligt principerna om personligt ansvar och om att straff ska vara individuella, vilka är tillämpliga på unionens konkurrensregler, är det den fysiska eller juridiska person som ledde ett företag när en överträdelse begicks som ska hållas ansvarig för densamma. Detta gäller även om ansvaret för driften av företaget inte längre åvilar denna person när beslutet om fastställelse av överträdelsen antas. Den som bär ansvar för företagets – eller företagets enheters – rättsstridiga beteende är således den juridiska person som ledde det ifrågavarande företaget vid tidpunkten för överträdelsen, även om de mänskliga och materiella resurser som medverkade till överträdelsen har överlåtits till tredje man efter överträdelseperioden.

En fysisk eller juridisk person som inte är gärningsman kan trots det bli föremål för sanktionsåtgärder till följd av gärningen när den fysiska eller juridiska person som har begått överträdelsen har upphört att existera i juridiskt eller ekonomiskt hänseende, för att undvika att ett företag undgår sanktioner av den enkla anledningen att identiteten har ändrats till följd av omstruktureringar, överlåtelse eller andra ändringar i juridiskt eller organisatoriskt avseende. Det är fråga om kriteriet om ekonomisk kontinuitet. Ett byte av ett företags rättsliga form och namn leder således inte till att ett nytt företag utan ansvar för det tidigare företagets konkurrensbegränsande beteenden ska anses ha bildats, när det i ekonomiskt hänseende föreligger identitet mellan de båda företagen.

Det förhållandet att en juridisk person fortsätter att existera såsom rättssubjekt utesluter inte, enligt unionsrättens konkurrensregler, att det kan röra sig om en övergång av en del av den juridiska personens verksamheter till en annan, som därigenom blir ansvarigt för det förstnämnda företagets agerande. En sådan sanktionsåtgärd är särskilt tillåten då dessa enheter kontrollerades av samma person och, mot bakgrund av de nära banden ekonomiskt och organisatoriskt sett mellan dessa enheter, i huvudsak tillämpade samma instruktioner avseende affärsverksamheten.

Däremot har domstolen funnit att det föreligger ekonomisk kontinuitet endast när den juridiska person som är ansvarig för företagets drift juridiskt sett har upphört att existera först efter det att överträdelsen begicks, i ett fall med två existerande och verksamma företag av vilka det ena företaget överlåtit en viss del av sin verksamhet till det andra företaget, och där det inte fanns något strukturellt samband dem emellan.

Kriteriet om ekonomisk kontinuitet gör det således möjligt att, under särskilda omständigheter som är strikt begränsade enligt rättspraxis, säkerställa en effektiv tillämpning av principen om personligt ansvar för den som begått en överträdelse och införa sanktionsåtgärder mot en juridisk person, som visserligen är en annan än den som begick överträdelsen men till vilken det föreligger strukturella band. Genom att tillämpa kriteriet om ekonomisk kontinuitet kan kommissionen alltså införa sanktionsåtgärder mot en annan juridisk person än den som begått överträdelsen, trots en juridisk konstruktion inom ett företag som syftar till att skapa ett artificiellt hinder mot sanktioner på grund av överträdelser av konkurrensreglerna som begåtts av en eller flera av de juridiska personer som utgör företaget.

Syftet med kriteriet om ekonomisk kontinuitet – när rättsregler som preskriptionsreglerna utgör hinder mot att ett företag ådrar sig sanktionsåtgärder på grund av en överträdelse av konkurrensrätten, eller när företaget som överlåtit den juridiska personen som begått överträdelsen till en utomstående har försvunnit – är emellertid inte att tillåta att retroaktivt söka och tillskriva ett annat företag ansvar för gärningar som det första företaget begått, om det inte finns strukturella band som kopplar dem samman i ekonomiskt och organisatoriskt avseende eller om överlåtelsen av den juridiska personen som begått överträdelsen har skett i oegentligt syfte.

(se punkterna 85–95 och 98)

2.      Se domen.

(se punkterna 173–178, 181, 184 och 193)

3.      Se domen.

(se punkterna 205–212)

4.      Se domen.

(se punkt 217)

5.      Se domen.

(se punkt 227)

6.      Se domen.

(se punkterna 246–250)