Begäran om förhandsavgörande framställd av Juzgado de Primera Instancia nº 8 de Donostia – San Sebastián (Spanien) den 16 noveember 2023 – FG mot Caja Rural de Navarra SCC
(Mål C-699/23)
Rättegångsspråk: spanska
Hänskjutande domstol
Juzgado de Primera Instancia nº 8 de Donostia – San Sebastián
Parter i det nationella målet
Kärande: FG
Svarande: Caja Rural de Navarra SCC
Tolkningsfrågor
1. Strider det mot principen om transparens att näringsidkaren tar ut en ”uppläggningsavgift” för att tillhandahålla vissa tjänster som denne inte specificerar, varken beträffande deras innehåll eller beträffande den tid som denne har lagt ned på dem, vilket innebär att det är omöjligt för konsumenten att kontrollera dels att den uttagna avgiften överensstämmer med det som avtalats, eller med avgiftstaxan, eller, under alla förhållanden, med vad som är rimligt för den typ av tjänst som tillhandahållits, dels att olika tjänster inte överlappar varandra och att konsumenten inte betalar för tjänster vars ersättning redan ingår i låneräntan och att näringsidkaren inte tar dubbelt betalt för någon annan tjänst?
2. Strider det mot principen om transparens att näringsidkaren, när denne marknadsförde den ränta som erbjöds vid hypotekslån riktade till konsumenter, inte också marknadsförde den ”uppläggningsavgift” som måste betalas när det marknadsförda avtalet ingicks, i synnerhet med tanke på att denna avgift utgjorde en känd, på förhand bestämd och oföränderlig procentsats av det beviljade lånebeloppet, oavsett vilket detta belopp var?
3. Om prövningen av låneansökan och åtgärder i samband med den, insamling och analys av uppgifter om sökandens kreditvärdighet och dennes återbetalningsförmåga under lånets hela löptid samt bedömningen av de säkerheter som erbjuds är några av de tjänster som uppläggningsavgiften täcker när låneansökan godkänns och låneavtalet ingås, och om dessa tjänster inte debiteras om låneansökan avslås, kan det då anses röra sig om tjänster som är utmärkande för bankverksamheten, som ingår i dess säkerhetsprotokoll och som banken måste bekosta, i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU1 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet?
4. Om uppläggningsavgiften utgör ersättning för tjänster som inte är utmärkande för långivarens verksamhet och den därför ska erläggas utöver låneräntan, borde då inte långivaren på grund av detta lämna konsumenten en faktura med specifikationer och mervärdesskatt för alla tjänster som har tillhandahållits?
5. Strider det mot principen om transparens att en näringsidkare som tagit ut en uppläggningsavgift som ersättning för ett antal mycket konkreta tjänster inte innan avtalet ingicks fastställde en prislista med timpriset för var och en av dessa tjänster och överlämnade denna till konsumenten, så att konsumenten på förhand skulle kunna få kännedom om den slutliga kostnaden för låneavtalet och kunna jämföra priset för dessa tjänster med de priser som andra näringsidkare erbjuder?
6. Är det förenligt med principen om transparens att näringsidkaren tar betalt för ett antal mycket konkreta tjänster som är nödvändiga för det avtal som parterna önskar ingå, i form av en procentuell andel av det totala beviljade lånebeloppet, vilket innebär att samma tjänst, som tillhandahållits av samma antal personer och under samma tid, faktureras som ”uppläggningsavgift” med olika belopp beroende på vilket lånebelopp som beviljats i varje enskilt fall?
7. Ska artikel 4.2 i direktiv 93/13/EEG1 tolkas på så sätt att den utgör hinder för en kontroll av om kravet på transparens har iakttagits som innebär att utgångspunkten för en oskälighetsprövning av avtalsvillkor rörande uppläggningsavgift är om avgiften överstiger ett visst belopp som bygger på statistik över uppläggningsavgifter som hämtats från internet?
8. Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13/EEG tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell rättspraxis som innebär att bedömningen av om uppläggningsavgiften är oproportionerlig görs på grundval av statistikuppgifter om uppläggningsavgifter som tillämpades i Spanien vid en tid då det inte gjordes någon oskälighetsprövning av avtalsvillkor rörande uppläggningsavgift?
9. Strider det mot effektivitetsprincipen att näringsidkaren i avtal som ingåtts innan Konungariket Spanien hade införlivat direktiv 2014/17/EU med nationell rätt tar ut en uppläggningsavgift som utgör ersättning för kontrollen av den potentiella låntagarens kreditvärdighet och bedömningen av låneutsikterna, när dessa bedömningar efter införlivandet av direktivet inte längre får medföra några kostnader för den potentiella låntagaren?
10. Ska artikel 3.1 i direktiv 93/13/EEG tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell rättspraxis som den som följer av Tribunal Supremos dom 816/2023 av den 29 maj 2023, enligt vilken det vid en oskälighetsprövning av ett avtalsvillkor rörande ”uppläggningsavgift” inte krävs att det i villkoret anges vilka tjänster som uppläggningsavgiften utgör ersättning för eller vilket pris som tas ut, och att det vid denna oskälighetsprövning bara prövas huruvida det aktuella villkoret tydligt anger det belopp som konsumenten ska betala och att det inte överskrider den gräns som fastställts för att uppläggningsavgiften ska anses vara oproportionerlig?
____________
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).
1 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).