Förenade målen C‑504/16 och C‑613/16
Deister Holding AG
och
Juhler Holding A/S
mot
Bundeszentralamt für Steuern
(begäran om förhandsavgörande, som har hänskjutits av Finanzgericht Köln)
”Begäran om förhandsavgörande – Direkt beskattning – Etableringsfrihet – Direktiv 90/435/EEG – Artikel 1.2 – Artikel 5 – Moderbolag – Holdingbolag – Källskatt på utdelning till ett i landet icke hemmahörande moderholdingbolag – Befrielse – Skatteundandragande, skatteflykt och missbruk – Presumtion”
Sammanfattning – Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 20 december 2017
1. Tillnärmning av lagstiftning – Gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater – Direktiv 90/435 – Fullständig harmonisering – Föreligger inte – Möjlighet att pröva om en nationell lagstiftning på samma område är förenlig med primärrätten
(Rådets direktiv 90/435, i dess lydelse enligt direktiv 2006/98, artikel 1.2)
2. Unionsrätt – Tolkning – Texter på flera språk – Bristande överensstämmelse mellan de olika språkversionerna – Saknar betydelse
(Rådets direktiv 90/435, i dess lydelse enligt direktiv 2006/98, artikel 1.2)
3. Tillnärmning av lagstiftning – Gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater – Direktiv 90/435 – Vinstutdelning från ett dotterbolag till moderbolaget är befriad från källskatt i dotterbolagets medlemsstat – Utdelning från ett dotterbolag med hemvist i landet till ett moderbolag med hemvist i ett annat land – Generell regel om befrielse från källskatt – Undantag från denna regel i händelse av missbruk eller bedrägeri – Aktier i moderbolaget som innehas av personer som inte har rätt till en sådan befrielse – Nationell lagstiftning som generellt utesluter dessa personer från att omfattas av befrielsen – Icke motbevisbar presumtion om bedrägeri eller missbruk – Otillåtlighet
(Artikel 49 FEUF; Rådets direktiv 90/435, i dess lydelse enligt direktiv 2006/98, artiklarna 1.2 och 5.1)
1. Se domen.
(se punkterna 45 och 46)
2. Se domen.
(se punkterna 54–57)
3. Artikel 1.2 jämförd med artikel 5.1 i rådets direktiv 90/435/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2006/98/EG av den 20 november 2006, samt artikel 49 FEUF, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats skattelagstiftning, som den som är i fråga i de nationella målen, vilken, i fall då aktier i ett utländskt moderbolag ägs av personer som inte skulle ha rätt till återbetalning av eller befrielse från källskatt om de erhållit utdelning direkt från ett dotterbolag med hemvist i medlemsstaten, nekar befrielse från källskatt på kapitalavkastning vad gäller utdelningar till detta moderbolag, om någon av de omständigheter som anges i nämnda lagstiftning är för handen.
Härvidlag kan det konstateras att en sådan lagstiftning, genom att ställa upp ett sådant krav för att omfattas av denna befrielse, varvid skattemyndigheten inte är skyldig att lägga fram ens ett indicium som tyder på frånvaron av ekonomiska motiv eller på bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk, inför, såsom framgår av punkt 62 ovan, en allmän presumtion för bedrägeri och annan oredlighet eller missbruk. Därmed undergräver lagstiftningen syftet med moder- och dotterbolagsdirektivet, särskilt artikel 5.1, nämligen att undvika dubbelbeskattning av utdelningar från ett dotterbolag med hemvist i medlemsstaten till moderbolag med hemvist utanför medlemsstaten för att underlätta samarbete och grupperingar av bolag på unionsnivå.
Domstolen påpekar härvidlag att moder- och dotterbolagsdirektivet inte innehåller några krav vad gäller arten av den ekonomiska verksamhet som bedrivs av bolag som omfattas av dess tillämpningsområde eller storleken på intäkterna från dessa bolags egna ekonomiska verksamhet.
Den omständigheten att det utländska moderbolagets verksamhet består i att förvalta tillgångar tillhörande dess dotterbolag eller att detta moderbolags intäkter endast härrör från denna förvaltning kan inte i sig medföra att det föreligger ett rent konstlat upplägg som inte återspeglar den ekonomiska verkligheten. Omständigheten att förvaltningen av tillgångarna inte anses som en ekonomisk verksamhet inom ramen för mervärdesskatt är irrelevant i detta sammanhang, eftersom den skatt som är i fråga i det nationella målet och mervärdesskatt har olika rättsliga ramar, med olika syften.
I motsats till vad som föreskrivs i den lagstiftning som är aktuell i de nationella målen krävs vidare för att fastställa att det föreligger ett sådant upplägg att det från fall till fall görs en helhetsbedömning av situationen i fråga, på grundval av faktorer som organisatoriska, ekonomiska eller andra viktiga variabler för den koncern som det aktuella moderbolaget ingår i samt koncernens strukturer och affärsstrategier.
Vad gäller frågan huruvida ett bolag med hemvist i landet och ett bolag utan hemvist i landet vilka tar emot utdelningar från ett dotterbolag med hemvist i landet befinner sig i jämförbara situationer ska det påpekas att, såsom nämns i punkt 50 i denna dom, undantaget från källskatt för utdelningar från ett dotterbolag till moderbolaget syftar till att undvika dubbelbeskattning av dessa utdelningar.
Domstolen har förvisso, när det gäller de bestämmelser som en medlemsstat föreskriver för att förhindra eller minska kedjebeskattning eller dubbelbeskattning av vinst som ett bolag med hemvist i landet delar ut, funnit att de aktieägare med hemvist i landet som tar emot utdelningen inte nödvändigtvis befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för utdelningsmottagande aktieägare med hemvist i en annan medlemsstat. Emellertid har domstolen även slagit fast att när en medlemsstat vad gäller utdelningar som erhålls från ett bolag med hemvist i landet utövar sin beskattningsrätt inte endast avseende aktieägare med hemvist i landet, utan även avseende aktieägare utan hemvist i landet, närmar sig situationen för dessa aktieägare utan hemvist i landet den situation som gäller för aktieägare med hemvist i landet (dom av den 7 september 2017, Eqiom och Enka, C‑6/16, EU:C:2017:641, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
(se punkterna 69, 72–74, 92, 93 och 100 samt domslutet)