Language of document : ECLI:EU:T:2014:555

Mål T‑260/11

Konungariket Spanien

mot

Europeiska kommissionen

”Fiske – Bevarande av fiskeresurser – Spaniens överskridande av de fiskekvoter för makrill i zonerna VIIIc, IX och X samt i Europeiska unionens vatten i CECAF 34.1.1 som tilldelats för år 2010 – Avdrag från de fiskekvoter som tilldelats för åren 2011–2015 – Rätten till försvar – Rättssäkerhet – Berättade förväntningar – Likabehandling”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 18 juni 2014

1.      Fiske – Bevarande av fiskeresurser – System med fiskekvoter – Avdrag från de fiskekvoter som tilldelats för ett visst år till följd av överfiske under föregående år – Förordning nr 1224/2009, artikel 105 – Kommissionens skyldigheter och utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 1224/2009, artikel 105.1, 105.2 och 105.6; rådets förordning nr 2371/2002, artikel 30)

2.      EU-rätt – Principer – Rätten till försvar – Iakttagande i administrativa förfaranden – Räckvidd

3.      EU-rätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor – Tydliga försäkringar som meddelats av administrationen

4.      EU-rätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Gränser – Gemensam fiskeripolitik – Anpassning till förändringarna i de ekonomiska förhållandena – Inte möjligt att åberopa skyddet för berättigade förväntningar – Skyddet beviljas inte för en person som gjort sig skyldig till en uppenbar överträdelse av gällande bestämmelser

(Rådets förordning nr 23/2010; kommissionens förordning nr 165/2011)

5.      EU-rätt – Principer – Likabehandling – Begrepp – Skillnad i behandling om situationerna i faktiskt och rättsligt hänseende är olika och följaktligen inte är jämförbara – Åsidosättande föreligger inte

1.      Användningen av ordet ”får” i artikel 105.6 i förordning nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs visar dels att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller den principiella frågan huruvida kommittén för fiske och vattenbruk som inrättats genom artikel 30 i förordning nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken ska föreläggas ett förslag om att anta tillämpningsföreskrifter, när en medlemsstat har överskridit de kvoter som den tilldelats för ett visst år, dels att detta utrymme för skönsmässig bedömning även omfattar en möjlighet för kommissionen att för det syftet välja mellan de olika ämnen och medel som omfattas av nämnda förordning. Av detta följer att en medlemsstat utgår från ett felaktigt antagande om den hävdar att kommissionen var skyldig att anta tillämpningsföreskrifter för att kunna genomföra de medel som den förfogar över enligt artikel 105.1 och 105.2 i denna förordning.

Enligt artikel 105.1 i nämnda förordning har kommissionen däremot en normbunden behörighet, eftersom kommissionen, om den har konstaterat att en medlemsstat har överskridit fiskekvoterna, är skyldig att göra avdrag från denna medlemsstats framtida kvoter. På samma sätt ger inte heller artikel 105.2 i samma förordning kommissionen något utrymme för skönsmässig bedömning vad beträffar de följder som sådant överfiske under ett givet år ska medföra, utan den ålägger kommissionen att under det eller de följande åren göra avdrag från den kvot som den medlemsstaten förfogar över genom att använda en på förhand fastställd multiplikationsfaktor beroende på den konstaterade procentsatsen för överskridandet. Härav följer att den totala volymen på de avdrag som ska göras är resultatet av en exakt beräkning, vars parametrar – nämligen procentsatsen för överskridandet och multiplikationsfaktorn – konkret föreskrivs i själva bestämmelsen, vilket gör att kommissionen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning att fastställa ett tak för dessa.

Härav följer att bestämmelserna i artikel 105.1 och 105.2 i förordning nr 1224/2009, särskilt de som avser beräkningen av den totala storleken på de avdrag som ska göras, är tillräckligt klara, precisa och ovillkorliga och de kan därför omedelbart tillämpas av kommissionen.

(se punkterna 40, 41, 44 och 45)

2.      Rätten att yttra sig innebär att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt. Iakttagandet av denna princip ska följaktligen säkerställas såväl när särskilda bestämmelser helt och hållet saknas som när det föreligger bestämmelser vilka i sig inte tar någon hänsyn till nämnda princip. När unionens institutioner har ett utrymme för skönsmässig bedömning är det av än mer grundläggande betydelse att de garantier som enligt unionsrätten tillerkänns i administrativa förfaranden iakttas.

Rätten att yttra sig ska följaktligen tillämpas när administrationen avser att anta en rättsakt som går någon emot, det vill säga en rättsakt som kan påverka den enskildes eller den berörda medlemsstatens intressen på ett ogynnsamt sätt, utan att dess tillämpning är avhängig av att det finns en uttrycklig bestämmelse med den innebörden i sekundärrätten.

(se punkterna 62–64)

3.      Se domen.

(se punkt 84)

4.      När en försiktig och medveten näringsidkare kan förutse att en unionsåtgärd kommer att vidtas som kan påverka hans intressen, kan han inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar när denna åtgärd har vidtagits. Näringsidkare kan inte heller med fog förvänta sig att rådande förhållanden ska bestå när dessa kan ändras inom ramen för unionsinstitutionernas skön. Detta gäller särskilt på ett sådant område som den gemensamma fiskeripolitiken, vilken ständigt är föremål för anpassning med hänsyn till förändringarna i de ekonomiska förhållandena. Slutligen kan ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar inte åberopas av en person som gjort sig skyldig till en uppenbar överträdelse av gällande bestämmelser.

(se punkterna 87 och 88)

5.      Se domen.

(se punkt 93)