FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM
(femte avdelningen i utökad sammansättning)
den 25 september 1997(1)
[234s"Dumpning - Statshandelsland - Likadan produkt - Individuell behandling -
Beräkning av dumpningsmarginal"[s
I mål T-170 /94,
Shanghai Bicycle Corporation (Group), bolag bildat enligt kinesisk rätt, Shanghai
(Folkrepubliken Kina), företrätt av Izzet M. Sinan, barrister, delgivningsadress:
advokatbyrån Arendt & Medernach, 8-10, rue Mathias Hardt, Luxemburg,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av juridiska rådgivarna Bjarne Hoff-Nielsen och
Jorge Monteiro, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna
Hans-Jürgen Rabe och Georg M. Berrisch, Hamburg och Bryssel, delgivningsadress:
Europeiska investeringsbanken, direktoratet för rättsfrågor, generaldirektören
Alessandro Morbilli, 100, boulevard Konrad Adenauer, Luxemburg,
svarande,
med stöd av
Europeiska gemenskapernas kommission,företrädd av juridiske rådgivaren
Eric White och Nicolas Khan, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
delgivningsadress: Carlos Gómez de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner,
Kirchberg, Luxemburg,
och
European Bicycle Manufacturers Association (EBMA),Paris, företrädd av
advokaten Jaques H.J. Bourgeois, Bryssel, delgivningsadress: advokatbyrån
Marc Loesch, 11, rue Goethe, Luxemburg,
intervenienter,
angående en talan om ogiltigförklaring av rådets förordning (EEG) nr 2474/93 av
den 8 september 1993 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import
till gemenskapen av cyklar som har sitt ursprung i Kina och slutgiltigt uttag av
preliminär antidumpningstull (EGT L 228, s. 1),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(femte avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden R. García-Valdecasas, samt domarna V. Tiili, J. Azizi,
R.M. Moura Ramos och M. Jaeger,
justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet
den 11 mars 1997,
följande
Dom
Bakgrund till talan
- Sökanden, Shanghai Bicycle Corporation (Group), är ett bolag bildat enligt kinesisk
rätt och en av de största tillverkarna och exportörerna av cyklar i Kina. Bolaget
exporterar även till Europeiska gemenskapen.
- I juli 1991 inkom klagomål till kommissionen från European Bicycle Manufacturers
Association (europeisk sammanslutning av cykelfabrikanter, nedan kallad EBMA),
enligt vilken cyklar med ursprung i Kina var föremål för en dumpning som hade
vållat väsentlig skada.
- Till följd av detta klagomål inledde kommissionen ett antidumpningsförfarande
angående import till gemenskapen av cyklar med ursprung i Taiwan och Kina, med
stöd av rådets förordning (EEG) nr 2423/88 av den 11 juli 1988 om skydd mot
dumpad eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i
Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 209, s. 1, nedan kallad
grundförordningen). Tillkännagivandet om att förfarandet hade inletts
offentliggjordes den 12 oktober 1991 (EGT C 266, s. 6).
- Inom ramen för detta förfarande skickade kommissionen ett frågeformulär till
exportörer och produktörer utanför gemenskaperna. Sökanden svarade genom
skrivelse av den 17 december 1991. Flera andra exportörer har också svarat.
- Den 5 februari 1992 begärde kommissionen ytterligare upplysningar om vilka typer
och modeller av cyklar som exporteras till gemenskapen. I sitt svar bifogade
sökanden handlingar som ändrade dess ursprungliga svar. Dessa ändringar rörde
de kvantiteter av cyklar som sökanden hade sålt och det värde som denna
försäljning representerade, exporten till gemenskapen samt ytterligare uppgifter om
de cykelmodeller som exporteras till gemenskapen.
- Den 9 juni 1992 hörde kommissionen vissa taiwanesiska och kinesiska exportörer.
- Kommissionen antog därefter förordning (EEG) nr 550/93 av den 5 mars 1993 om
införande av en preliminär antidumpningstull på import av cyklar som har sitt
ursprung i Kina (EGT L 58, s. 12, nedan kallad den preliminära förordningen,
fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). Den
preliminära tullsatsen fastställdes till 34,4 procent.
- Genom skrivelse av den 8 april 1993 lämnade sökanden sina skriftliga synpunkter,
varvid den framställde vissa invändningar. Vidare begärde sökanden uppgifter om
de metoder som kommissionen hade använt.
- Den 21 juni 1993 försåg kommissionen sökanden med en handling benämnd
"uppgiftslämnande handling", vilken innehöll de huvudsakliga omständigheter och
överväganden på grundval av vilka kommissionen avsåg att rekommendera rådet
att införa en slutgiltig antidumpningstull. Sökanden lämnade därefter skriftliga
synpunkter på denna handling och sammanträffade med de behöriga tjänstemännen
vid kommissionen.
- Rådet antog därpå förordning (EEG) nr 2474/93 av den 8 september 1993 om
införande av en slutgiltig antidumpningstull på import till gemenskapen av cyklar
som har sitt ursprung i Kina och slutgiltigt uttag av preliminär antidumpningstull
(EGT L 228, s. 1, nedan kallad förordning nr 2474/93 eller den ifrågasatta
förordningen). Den slutgiltiga tullsatsen fastställdes till 30,6 procent.
Förfarandet
- Sökanden väckte denna talan genom ansökan som ingavs till domstolens kansli
den 23 december 1993. Målet diariefördes under målnummer C-477/93.
- I rådets beslut 94/149/EKSG, EG av den 7 mars 1994 om ändring av beslut
93/350/Euratom, EKSG, EEG om ändring av beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom
om inrättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 66, s. 29)
anges att förstainstansrätten från och med den 15 mars 1994 är behörig att pröva
ärenden där fysiska eller juridiska personer har väckt talan med stöd av
artiklarna 173, 174 och 178 i EG-fördraget angående de åtgärder som vidtagits i
händelse av dumpning eller subventioner. Domstolen hänsköt därför, genom beslut
av den 18 april 1994, mål C-477/93 till förstainstansrätten. Målet diariefördes vid
förstainstansrättens kansli under målnummer T-170/94.
- Genom beslut av den 14 september 1994 gav ordföranden för förstainstansrättens
tredje avdelning kommissionen tillåtelse att intervenera till stöd för svarandens
yrkanden. Genom skrivelse av den 17 oktober 1994 förklarade sig kommissionen
avstå från att inkomma med interventionsinlaga.
- Genom beslut av den 20 oktober 1994 gav ordföranden för förstainstansrättens
tredje avdelning i utökad sammansättning EBMA tillåtelse att intervenera till stöd
för svarandens yrkanden och de två bilagorna till ansökan beviljades konfidentiell
behandling. EBMA ingav sin interventionsinlaga den 6 januari 1995. Sökanden
inkom med yttrande över denna inlaga den 3 mars 1995. På svarandens begäran
återupptogs det skriftliga förfarandet genom förstainstansrättens beslut av
den 26 april 1995 för att ge svaranden möjlighet att ta ställning till sökandens
yttrande över EBMA:s interventionsinlaga. Svaranden inkom med yttrande
den 2 juni 1995.
- Efter Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges
anslutning till Europeiska gemenskaperna omfördelades målet den 23 januari 1995
till tredje avdelningen i utökad sammansättning och en ny domare utsågs till
referent. Denne domare flyttades sedan till femte avdelningen i utökad
sammansättning och målet har följaktligen tilldelats denna avdelning.
- Efter det att referenten hade avgivit sin rapport beslöt förstainstansrätten (femte
avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet och vidta
processledningsåtgärder. Svaranden ingav de av förstainstansrätten begärda
handlingarna före dagen för sammanträdet.
- Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens muntliga frågor
vid det sammanträde som hölls den 11 mars 1997.
Yrkanden
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara förordning nr 2474/93, samt
- förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
- Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall
- avvisa talan,
- i andra hand, ogilla talan, samt
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
- EBMA har som intervenient yrkat att förstainstansrätten skall
- avvisa talan,
- i andra hand, ogilla talan, samt
- förplikta sökanden att ersätta interventionskostnaderna.
- Kommissionen har som intervenient yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan, samt
- förplikta sökanden att ersätta interventionskostnaderna.
Huruvida talan kan upptas till sakprövning
- Svaranden har med stöd av intervenienterna åberopat tre huvudsakliga grunder till
stöd för att talan skall avvisas. Den första grunden rör sökandens ställning som
juridisk person. Det andra grunden avser att sökanden inte skulle vara direkt och
personligen berörd. Den tredje grunden bygger på påståendet att talan är för vid
till sin omfattning.
Den första grunden för avvisning
Parternas argument
- Svaranden och intervenienterna har hävdat att sökanden inte kan anses vara en
juridisk person i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget. De
anser att uppgifterna om banden mellan det sökande bolaget och de tretton
enheter som ingår i bolagskoncernen, och om en av dessa enheters delägarskap i
ett annat bolag, är motstridiga och inte gör det möjligt att korrekt bedöma
sökandens rättsliga ställning och verksamhet. Det skulle inte heller framgå av de
uppgifter som lämnats av sökanden att denna är ett bolag som bedriver produktion
eller handel.
- Svaranden har vidare understrukit att det till ansökan, i motsats till vad som
föreskrivs i artikel 38.5 i domstolens rättegångsregler, inte har bifogats vare sig
sökandens stiftelseurkund, bolagsordning, stadgar eller annan motsvarande handling
eller ett nyligen utfärdat utdrag ur bolagsregistret.
- Sökanden har tillbakavisat svarandens och intervenienternas påstående om att den
inte är en juridiskt person. Den har i det avseendet bifogat repliken en kopia av
införandet i handelsregistret och har understrukit att de tretton enheter som ingår
i koncernen är produktionsenheter och inte skilda bolag. Vidare anser sökanden
att de förklaringar som den har lämnat i sitt svar på kommissionens frågeformulär,
angående sitt delägarskap i ett annat bolag, är fullkomligt klara och bekräftade av
sagda bolag.
Förstainstansrättens bedömning
- Upptagandet till sakprövning av en talan om ogiltigförklaring som väcks av en
enhet med stöd av artikel 173 i fördraget beror i första hand på om denna enhet
är en juridisk person. I det gemenskapsrättsliga domstolsförfarandet anses sökanden
vara en juridisk person om den har förvärvat ställning som juridisk person i enlighet
med den rätt som gäller för dess bildande (domstolens dom av
den 27 november 1984 i mål 50/84, Bensider m.fl. mot kommissionen, Rec. 1984,
s. 3991, punkterna 7 och 8) eller om den av gemenskapsinstitutionerna har
behandlats som en självständig juridisk enhet (domstolens domar av
den 8 oktober 1974 i mål 175/73, Union syndicale m.fl mot rådet, Rec. 1974, s. 917,
punkt 11-13, och i mål 18/74, Syndicat général du personnel mot kommissionen,
Rec. 1974, s. 933, punkt 7-9, samt förstainstansrättens dom av den 11 juli 1996 i
mål T-161/94, Sinochem Heilongjiang mot rådet, REG 1996, s. II-695, punkt 31).
- Enligt artikel 38.5 a i domstolens rättegångsregler och artikel 44.5 a i
förstainstansrättens rättegångsregler skall sökanden, om den är en privaträttslig
juridisk person, till sin ansökan bifoga stiftelseurkund, bolagsordning, stadgar eller
annan motsvarande handling eller ett nyligen utfärdat utdrag ur bolagsregister,
handelsregister, föreningsregister eller motsvarande register eller annat bevis för
dess rättsliga existens.
- I förevarande fall är sökanden moderbolag i Shanghai Bicycle Corporation Group,
som är ett producent- och exportföretag. Sökanden omfattar tretton
produktionsenheter. Den har i replikskedet framlagt en kopia av handelsregistret
som styrker att den registrerades av myndigheterna i Shanghaiprovinsen
den 21 maj 1993. Denna handling visar att sökanden är en "corporate legal person"
som tillhör Folkrepubliken Kina och som har ställning som juridisk person enligt
kinesisk rätt. Då ställningen som juridisk person enligt nationell rätt låter anta att
de grundläggande villkoren för att anses vara en juridisk person i den mening som
avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget är uppfyllda (domen i målet Bensider
m.fl. mot kommissionen, nämnd i punkt 26 ovan, punkterna 7 och 8) och då den
handling som styrker införandet i handelsregistret visar att det är fråga om en
juridisk person enligt kinesisk rätt, skall denna handling anses motsvara ett utdrag
som bevisar sökandens rättsliga existens, i den mening som avses i ovannämnda
bestämmelser i domstolens och förstainstansrättens rättegångsregler.
- För övrigt har gemenskapsinstitutionerna behandlat sökanden som en självständig
juridisk enhet under det administrativa förfarandet. Kommissionen har till exempel
fört en regelbunden skriftväxling med sökanden och godtog denna som motpart då
parterna hördes. Mot denna bakgrund kan gemenskapsinstitutionerna inte neka
sökanden ställning som självständig juridisk person under det rättegångsförfarandesom har efterträtt det administrativa förfarandet (domen i målet Sinochem
Heilongjiang mot rådet, nämnd i punkt 26 ovan, punkt 34).
- Det följer av ovannämnda omständigheter att vid den tidpunkt då sökanden väckte
talan var den en juridisk person i den mening som avses i artikel 173 i fördraget.
Den andra grunden för avvisning
Parternas argument
- Svaranden och intervenienterna har hävdat att den omtvistade förordningen inte
berör sökanden direkt och personligen i den mening som avses i artikel 173 fjärde
stycket i fördraget.
- De har erinrat om att i länder utan marknadsekonomi är det staten som styr
exportörerna och att det följaktligen är mot denna som antidumpningsförfarandena
och antidumpningsförordningarna är riktade och inte mot olika exportörer. De
anser att sökanden inte kan åberopa domen av den 29 mars 1979 i mål 113/77,
NTN Toyo Bearing Company m.fl mot rådet (Rec. 1979, s. 1185, punkt 11), i vilken
domstolen fastslog att en antidumpningsförordning som motsvarar ett "kollektivt
beslut" direkt och personligen berör i varje fall de producenter som finns
namngivna i denna. Sökanden skulle inte heller kunna åberopa domstolens dom av
den 21 februari 1984 i mål 239/82 och 275/82, Allied Corporation m.fl. mot
kommissionen (Rec. 1984, s. 1005, punkterna 11 och 12), i vilken
dumpningsförfarandet tillskrevs bolagen och inte staten. Enligt svaranden har
förordning nr 2474/93, i den mån som den är tillämplig på export som utförs från
ett statshandelsland, inte karaktären av ett "kollektivt beslut" som fattas mot
företag som namnges i förordningen. Enligt svarande kan sökanden inte heller
åberopa ovannämnda dom i målet Allied Corporation m.fl. mot kommissionen,
eftersom antidumpningsförfarandet i förevarande mål har tillskrivits Folkrepubliken
Kina och inte sökanden eller andra producenter och/eller exportörer.
- Sökanden anser sig vara direkt och personligen berörd av den ifrågasatta
förordningen. Dels skulle sökanden finnas namngiven i förordningen. Dels skulle
den ha deltagit i alla skeden av undersökningen. Den har hävdat att den uppfyller
de kriterier för upptagande till sakprövning som domstolen klarlade domen i målet
Allied Corporation m.fl. mot kommissionen (nämnd i punkt 32 ovan). Trots att
sökanden hela tiden behandlades som en part i förfarandet av de av kommissionens
tjänstemän som handlade ärendet vägrade kommissionen och rådet att använda de
upplysningar som sökanden hade lämnat. Det är just denna vägran som har givit
upphov till tvisten.
- Sökanden har hävdat att den är cykeltillverkare och har således invänt mot att den
skulle kunna likställas med en importör.
Förstainstansrättens bedömning
- Även om det med avseende på kriterierna i artikel 173 andra stycket i fördraget
stämmer att förordningarna om införande av antidumpningstullar genom sin natur
och räckvidd faktiskt har en normativ karaktär, eftersom de är tillämpliga på
flertalet berörda ekonomiska aktörer, är det för den skull inte uteslutet att
bestämmelserna kan beröra vissa ekonomiska aktörer personligen (se domstolens
dom av den 16 maj 1991 i mål C-358/89, Extramet Industrie mot rådet, Rec. 1991,
s. I-2501, punkt 13, och dom i målet Sinochem Heilongjiang mot rådet, nämnd i
punkt 26 ovan, punkt 45).
- Det är således vedertaget att de rättsakter genom vilka det införs
antidumpningstullar är av sådant slag att de direkt och personligen berör
producent- och exportföretag som kan visa att de har utpekats i kommissionens
eller rådets rättsakter eller berörts av de förberedande undersökningarna (se
domstolens dom i målet Allied Corporation m.fl. mot kommissionen, nämnd i
punkt 32 ovan, punkt 12, dom av den 23 maj 1985 i mål 53/83, Allied Corporation
m.fl. mot rådet, Rec. 1985, s. 1621, punkt 4, och dom i målet Extramet Industrie
mot rådet, nämnd i punkt 35 ovan, punkt 15) och, mer generellt, varje ekonomisk
aktör som kan visa att han har vissa specifika egenskaper som med hänsyn till
åtgärden i fråga särskiljer honom från varje annan ekonomisk aktör (se dom i
målet Extramet Industrie mot rådet, nämnd i punkt 35 ovan, punkterna 16 och 17,
och dom i målet Sinochem Heilongjiang mot rådet, nämnd i punkt 26 ovan,
punkt 46).
- Förstainstansrätten kan inte instämma i svarandens argument om att domen i målet
Allied Corporation m.fl. mot kommissionen (nämnd i punkt 32 ovan) inte kan
åberopas i detta fall på grund av att dumpningsförfarandet inte skall tillskrivas olika
kinesiska producenter och exportörer, utan Folkrepubliken Kina såsom stat. Det
framgår nämligen av förordning nr 2474/93, och särskilt av punkt 50 i
övervägandena angående beräkningen av dumpningsmarginalen, att
dumpningsförfarandena har tillskrivits kinesiska företag som exporterar cyklar till
gemenskapen.
- För övrigt får domstolsskyddet för de enskilda företag som berörs av en
antidumpningstull inte påverkas av det enda förhållandet att tullen i fråga är
enhetlig och har införts med avseende på en stat och inte med avseende på
enskilda företag.
- I förevarande fall måste det medges att sökanden är personligen berörd av den
ifrågasatta förordningen. För det första har de cyklar som bolaget tillverkar pålagts
en antidumpningstull. För det andra deltog bolaget i det administrativa förfarandet
så länge som detta var möjligt (det har besvarat kommissionens frågeformulär, låtit
sig höras och yttrat sig över den preliminära förordningen samt över den
"uppgiftslämnande handlingen"). Att sökanden har deltagit i förfarandet framgår
för övrigt uttryckligen av den ifrågasatta förordningen, i vilken sökanden således
"utpekas" (se förstainstansrättens dom av den 18 september 1996 i mål T-155/94,
Climax Paper mot rådet, REG 1996, s. II-873, punkterna 50 och 51).
- Svaranden har inte heller styrkt sitt påstående om att sökanden endast skulle
handla med cyklar och därmed borde likställas med en importör som fritt kan välja
sina tillverkare (se punkt 23 ovan).
- Sökanden berörs också direkt, eftersom en förordning om införande av en
antidumpningstull medför skyldighet för medlemsstaternas tullmyndigheter att ta
ut den införda tullen utan att dessa myndigheter lämnas något utrymme för eget
skön (domstolens dom av den 29 mars 1979 i mål 118/77, Iso mot rådet, Rec. 1979,
s. 1277, punkt 26, och domen i målet Climax Paper mot rådet, nämnd i punkt 39
ovan, punkt 53).
- Av vad som ovan anförts följer att den andra grunden för avvisning skall förkastas.
Den tredje grunden för avvisning
Parternas argument
- Enligt svaranden kan sökanden i vilket fall som helst inte yrka ogiltigförklaring av
förordningen i dess helhet, utan endast i den mån som sökanden inte har
undantagits från antidumpningstullen (domstolens dom av den 10 mars 1992 i
mål 174/87, Ricoh mot rådet, Rec. 1992, s. I-1335, punkt 7).
- Sökanden har understrukit att domen i målet Ricoh mot rådet, nämnd i punkt 43
ovan, rörde japanska bolag som rådet hade pålagt antidumpningstullar vilka hade
beräknats individuellt för vart och ett av dessa bolag. Domstolens resonemang,
enligt vilket ett bolag endast kan yrka ogiltigförklaring av bestämmelser varigenom
det påläggs en särskild antidumpningstull, skulle dock sakna relevans i samband
med ett antidumpningsförfarande som har vidtagits mot företag från ett land utan
marknadsekonomi, såsom fallet är med Folkrepubliken Kina. Svarandens
argumentation skulle leda till en ren "ond cirkel" vad gäller dumpningsförfaranden
som tillskrivs företag från länder utan marknadsekonomi.
- Av första sidan i ansökan skulle det för övrigt framgå att det yrkas ogiltigförklaring
av den ifrågasatta förordningen försåvitt den berör sökanden.
Förstainstansrättens bedömning
- Även om det inte preciseras i yrkandet i ansökan, framgår det av första sidan i
denna och av den bekräftelse som sökanden har lämnat vid sammanträdet att det
yrkas ogiltigförklaring av förordning nr 2474/93 "i den mån som den berör
sökanden".
- Av detta följer att talan bör tolkas på så sätt att den endast åsyftar en
ogiltigförklaring av förordningen i den mån som denna påverkar sökanden.
- Den tredje grunden för avvisning, att talan är för vid till sin omfattning, måste
således förkastas (se även domen i målet Climax Paper mot rådet, nämnd i
punkt 39 ovan, punkt 54-56).
- Av vad som ovan anförts följer att talan kan upptas till sakprövning.
Saken
- Sökanden har åberopat fem grunder till stöd för sin talan. Den första grunden
avser ett åsidosättande av artikel 2.12 i grundförordningen samt maktmissbruk i
samband med bestämningen av vilka produkter som skall underkastas
antidumpningstull. Den andra grunden avser att svaranden har åsidosatt artikel 2.13
i grundförordningen genom att använda en olämplig urvalsteknik. Som tredje grund
har sökanden hävdat att gemenskapsinstitutionerna, genom att inte bevilja
sökanden individuell behandling, har åsidosatt artiklarna 2.5, 2.9 och 13.3 i
grundförordningen samt artikel VI.2 i Allmänna tull- och handelsavtalet (nedan
kallat GATT). Den fjärde grunden avser att svaranden har åsidosatt artikel 7.4 b
och c i grundförordningen genom att vägra lämna uppgifter om metoden för
beräkning av dumpningsmarginalen. Som femte grund har sökanden åberopat ett
åsidosättande av artikel 13.3 i grundförordningen samt missbruk av befogenheten
att företa skönsmässig bedömning, eftersom den införda antidumpningstullen är
överdrivet hög.
Den första grunden: Felaktig definition av likadan vara (åsidosättande av artikel 2.12
i grundförordningen) samt maktmissbruk i samband med bestämningen av vilka
produkter som skall underkastas antidumpningstull
Parternas argument
- Sökanden har kritiserat svaranden för att ha låtit alla typer av cyklar omfattas av
en och samma bestämning av likadan vara, i stället för att dela in dem i fem skilda
kategorier, nämligen mountainbikes, sport- och tävlingscyklar, cyklar för turism,
barncyklar samt restkategorin övriga cyklar. Som framgår av kommissionens
frågeformulär grundade sig kommissionen ursprungligen på denna indelning, men
övergav den i sin preliminära förordning. Enligt sökanden har svaranden således
inte på korrekt sätt klassificerat produkterna för att bestämma normalvärdet och
dumpningsmarginalen.
- Alla cyklar skulle dock inte kunna anses vara likadana varor, eftersom det finns
grundläggande skillnader mellan de ovan uppräknade cykelkategorierna. Varje
kategori skulle nämligen vara riktad till en viss konsumentgrupp och avsedd för en
särskild användning.
- För att bestämma vad som är "likadana varor" i den mening som avses i
artikel 2.12 i grundförordningen, måste enligt sökanden hänsyn tas till de kriterier
som är vägledande för köparens val, oavsett vad som är produktens faktiska
användning, eftersom konkurrensen äger rum i köpskedet. Bland dessa kriterier
förekommer fysiska egenskaper och "funktionell utbytbarhet" (domstolens dom av
den 5 oktober 1988 i mål 294/86 och 77/87, Technointorg mot kommissionen och
rådet, Rec. 1988, s. 6077, dom av den 10 mars 1992 i mål C-176/87, Konishiroku
Photo Industry mot rådet, Rec. 1992, s. I-1493, dom av den 10 mars 1992 i mål
C-177/87, Sanyo Electric mot rådet, Rec. 1992, s. I-1535, generaladvokaten Lenz
förslag till avgörande inför domstolens dom av den 7 juli 1994 i mål C-75/92, Gao
Yao mot rådet, Rec. 1994, s. I-3141, I-3142, punkt 82).
- Sökanden anser dessutom att svaranden har missbrukat sin befogenhet att företa
skönsmässig bedömning, eftersom den inte har fastställt dumpningsmarginal och
skada för var och en av de olika ovannämnda cykelkategorierna. Till skillnad från
de taiwanesiska tillverkare och de kinesiska samriskföretag som huvudsakligen
exporterar mountainbikes och, i mindre utsträckning, tävlingscyklar till
gemenskapen, skulle sökanden exportera ett stort antal barncyklar, ett fåtal
mountainbikes och nästan inga tävlingscyklar.
- Svaranden har inledningsvis påpekat att begreppet "likadan vara" i
grundförordningen inte gör det möjligt att dra någon som helst slutsats beträffande
vilken vara eller varugrupp som kan bli föremål för en antidumpningsundersökning,
utan är avsedd att säkerställa en korrekt prisjämförelse för bestämningen av
normalvärdet och dumpningsmarginalen.
- Svaranden bestrider för det första att den till en början skulle ha gjort åtskillnad
mellan fem cykelkategorier.
- Det skulle för det andra ha varit på goda grunder som svaranden ansåg samtliga
cyklar vara en och samma vara, eftersom skillnaden mellan de olika kategorierna
är vag och dessa kategorier konkurrerar med varandra på grund av likheterna
mellan olika cykeltyper. Det skulle dessutom vara omöjligt att fastställa klara
kategorier av cyklar, eftersom nya cyklar som har egenskaper hämtade från olika
cykeltyper regelbundet dyker upp på marknaden.
- Sökanden anser att eftersom begreppet "likadan vara" i artikel 2.12 i
grundförordningen definieras som en vara som "i alla hänseenden" är lik den
ifrågavarande varan, måste det, för att följa sökandens resonemang, göras en
indelning av cyklarna i långt fler än fem kategorier. Det skulle nämligen inte
existera två cyklar som är identiskt lika, det vill säga lika "i alla hänseenden".
- Det skulle för det första framgå av domstolens dom av den 7 maj 1991 i mål
C-69/89, Nakajima mot rådet (Rec. 1991, s. I-2069, punkt 58), att om det saknas
allmänt vedertagna kriterier för att klassificera produkterna i olika kategorier, kan
alla berörda produkter anses vara likadana produkter. För det andra skulle
gemenskapsinstitutionerna förfoga över ett stort utrymme för eget skön när de
avgör frågan om likheten mellan berörda produkter, enligt det förslag till avgörande
som generaladvokaten Lenz avgav inför domen i målet Gao Yao mot rådet (nämnd
i punkt 53 ovan). För det tredje har gemenskapsinstitutionerna, enligt svaranden,
skäl för att behandla vissa produkter som en enda "likadan vara", om
undergrupperna inte är tydligt avgränsade, om vissa produkttyper kan klassificeras
i flera olika undergrupper och om det föreligger konkurrens mellan å ena sidanvissa produkttyper som ingår i angränsande undergrupper, och å andra sidan andra
produkttyper som tillhör åtskilda undergrupper (domstolens dom av
den 10 mars 1992 i mål C-179/87, Sharp Corporation mot rådet, Rec. 1992,
s. I-1635, punkt 26-28). Detta sista resonemang skulle även kunna tillämpas i
förevarande mål. Enligt den åberopade rättspraxisen skulle det åligga sökanden att
visa att gemenskapsinstitutionerna har gjort en felaktig bedömning vid
bestämningen av "likadan vara". Enligt svaranden har sökanden i detta fall inte
bevisat förekomsten av ett sådant fel.
- Intervenienten EBMA är helt enig med svaranden om att skillnaden mellan
cyklarna är obestämd, eftersom olika kategorier överlappar varandra. Enligt EBMA
råder dessutom en mycket hög grad av funktionell utbytbarhet mellan olika
cykeltyper, eftersom det är synnerligen enkelt att ta bort, lägga till eller byta ut
vissa komponenter i enlighet med kundens önskemål.
Förstainstansrättens bedömning
- I grundförordningen preciseras inte hur den vara eller den varugrupp som kan bli
föremål för en dumpningsundersökning skall definieras, och det ställs heller inga
krav på en detaljerad indelning vad avser produkten.
- Hänvisningen till begreppet "likadan vara" sker tillsammans med bestämningen av
normalvärdet och skadan. Enligt lydelsen av artikel 2.5 i förordningen skall en
dumpad varas normalvärde bestämmas genom jämförelse med en "likadan vara",
som faktiskt säljs, från ett tredje land med marknadsekonomi. Enligt artikel 2.12
i grundförordningen "skall med likadan vara avses en vara som är identisk med,
dvs. i alla hänseenden lik den ifrågavarande varan eller, om det inte finns en sådan
vara, en vara vars egenskaper i hög grad liknar den ifrågavarande varans". Enligt
artikel 4.4 i förordningen skall "den dumpade eller subventionerade importens
verkan ... bestämmas i förhållande till tillverkningen i gemenskapen av likadana
varor om tillgängliga uppgifter medger att denna kan fastställas separat".
- Det skall påpekas att institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig
bedömning i analysen av komplicerade ekonomiska förhållanden (se
förstainstansrättens dom av den 28 september 1995 i mål T-164/94, Ferchimex mot
rådet, REG 1995, s. II-2681, punkt 66) och att denna befogenhet omfattar
bestämningen av "likadana varor" för att beräkna normalvärdet med tillämpning
av ovannämnda bestämmelser.
- Domstolsprövningen av en sådan bedömning måste begränsas till en kontroll av att
handläggningsreglerna har iakttagits, att de sakomständigheter som har legat till
grund för det ifrågasatta valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa
sakomständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit något
maktmissbruk (se domstolens dom av den 7 maj 1987 i mål 255/84, Nachi Fujikoshi
mot rådet, Rec. 1987, s. 1861, punkt 21, och dom av den 14 mars 1990 i mål
C-156/87, Gestetner Holdings mot rådet och kommissionen, Rec. 1990, s. I-781,
punkt 63, samt domen i målet Ferchimex mot rådet, nämnd i punkt 63 ovan,
punkt 67).
- Det bör således prövas om gemenskapsinstitutionerna i förevarande fall har
överskridit sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning (se punkt 63 ovan), när
de funnit att "tillverkningen i gemenskapen av likadana varor" omfattar samtliga
cyklar, alla undergrupper sammantagna.
- I detta hänseende konstaterade domstolen i sina domar rörande
antidumpningstullar på fotokopieringsapparater för ordinärt papper med ursprung
i Japan (se exempelvis domstolens dom av den 10 mars 1992 i mål C-171/87, Canon
mot rådet, Rec. 1992, s. I-1237, punkterna 47,48 och 52, dom av den 10 mars 1992
i mål C-174/87, Ricoh mot rådet, Rec. 1992, s. I-1335, punkterna 35, 36 och 40, och
domen i målet Sharp Corporation mot rådet, nämnd i punkt 59 ovan, punkterna 25,
26 och 30), att gemenskapsinstitutionerna inte hade gjort en uppenbart oriktig
bedömning när de, för att bedöma vilken skada som vållats gemenskapens industri,
fann att "tillverkningen i gemenskapen av likadana varor" omfattade samtliga
fotokopieringsapparater, alla undergrupper sammantagna, med undantag för sådan
apparater som inte tillverkades i gemenskapen. Detta med anledning av att det,
enligt de marknadsundersökningar som låg till grund för institutionernas slutsatser,
inte fanns några klart avgränsade undergrupper för klassificering av
fotokopieringsapparater, eftersom vissa fotokopieringsapparater kunde klassificeras
i flera olika undergrupper med hänsyn till deras tekniska förutsättningar och
egenskaper, och eftersom det förekom konkurrens både mellan apparater som
ingick i angränsande undergrupper och mellan apparater som klassificerats i
undergrupper som inte gränsade till varandra.
- Som anges i den preliminära förordningen (se punkt 9-11 i övervägandena) och i
den ifrågasatta förordningen (se punkt 8 i övervägandena) har institutionerna
konstaterat att det inte är möjligt att fastställa några tydligt åtskilda kategorier av
cyklar med hänsyn till hur cyklarna slutligen används eller hur konsumenterna
uppfattar dem.
- Det kan konstateras att det finns flera cykelmodeller som utmärker sig genom
bland annat sin specifika utrustning. Cyklarna delas allmänt in i fem
underkategorier: mountainbikes, sport- och tävlingscyklar, cyklar för turism,
barncyklar samt restkategorin övriga cyklar.
- Det framgår inte desto mindre av handlingarna i målet och av de förklaringar som
parterna har lämnat under sammanträdet att dessa modeller inte är klart
avgränsade, eftersom vissa cyklar kan klassificeras i flera underkategorier, med
hänsyn till vissa av deras tekniska egenskaper och förutsättningar. För övrigt
förekommer det konkurrens såväl mellan cyklar som ingår i angränsande
underkategorier som mellan cyklar som klassificerats i skilda underkategorier.
- Dessa olikheter mellan cyklarna kan inte anses vara tillräckliga för att fastställa att
dessa modeller har olika funktioner eller uppfyller olika behov. Som för övrigt
framgår av punkt 8 i övervägandena till den ifrågasatta förordningen har
konsumenterna en tendens att använda multifunktionella cyklar, och möjligheten
att förändra modellerna genom att lägga till vissa komponenter gör att det är
mindre intressant, om det över huvud taget är relevant, att göra åtskillnad mellan
olika cykelkategorier med avseende på ett antidumpningsförfarande.
- Sökanden har i vilket fall som helst inte visat att institutionerna har gjort en
uppenbart oriktig bedömning av sakomständigheterna när de i förevarande ärende
har funnit att begreppet "likadan vara", i den mening som avses i artikel 2.12 i
grundförordningen, omfattar samtliga cyklar, alla kategorier sammantagna.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas på den första grunden.
Den andra grunden: Användning av en felaktig urvalsteknik (åsidosättande av
artikel 2.13 i grundförordningen)
Parternas argument
- Sökanden har som andra grund anklagat svaranden för att ha åsidosatt artikel 2.13
i grundförordningen. Denna artikel medför möjlighet att använda urvalsteknik
endast när det är fråga om en väsentlig transaktionsvolym. I detta fall borde
svaranden ha grundat sig på de oftast förekommande eller mest representativa
priserna.
- Enligt sökanden har urvalet i förevarande fall inte varit representativt. Svaranden
har nämligen inte tagit hänsyn till uppgifterna om de statsägda företag som har
besvarat frågeformuläret, med ett enda undantag. Detta företag hade visserligen
störst exportvolym, men det har också tillämpat mycket lägre priser än övriga
berörda exportörer. Sökanden anser att då statsägda företag har ett relativt litet
antal transaktioner, kunde och borde svaranden, om den ville använda
urvalstekniken, ha fastställt prisintervall eller grundat sig på de oftast
förekommande transaktionerna bland samtliga statsägda exportörer. Svaranden
borde åtminstone ha beaktat uppgifterna angående de statsägda företag som var
mer representativa än det utvalda bolaget, i synnerhet de uppgifter som lämnades
av sökanden. Sökanden anser sig vara den näst största statsägda exportören på den
berörda marknaden och sälja till "normalare priser".
- Svaranden skulle för övrigt ha begått ett grundläggande misstag i sitt urval, när den
ansåg bolaget Waimanly Bicycle Manufactory (nedan kallat Waimanly) vara ett
statsägt företag trots att detta bolag inte tillhör nämnda företagskategori.
- Enligt svaranden, stödd av intervenienterna, är villkoren för att tillämpa artikel 2.13
i grundförordningen uppfyllda. Svaranden har för det första erinrat om att
undersökningen avsåg export av cyklar med ursprung i Folkrepubliken Kina och
inte export från olika kinesiska företag. För det andra förekom det stora
prisskillnader och ett stort antal transaktioner. Varje typ av kinesisk cykel måste
motsvaras av en likadan modell som säljs på den taiwanesiska marknaden, för
beräkningen av normalvärdet, och av en modell som säljs på
gemenskapsmarknaden, för uppskattningen av underprissättningen. Att utvidga
urvalet till att omfatta andra exportörer och deras cykeltyper skulle ha medfört en
avsevärd ökning av antalet transaktioner att analysera och följaktligen lett till en
onödig fördröjning av förfarandet.
- Sökanden skulle sakna stöd för sin kritik mot att svaranden inte har låtit alla
exportörer ingå i urvalet. Bestämmelsen i fråga möjliggör ett urval på grundval av
selektivt utvalda exportörer, inte minst i ett fall som detta där ett stort antal av
dessa exportörer är berörda.
- Svaranden anser att urvalet i detta fall var representativt, eftersom det täckte 88
procent av all export till gemenskapen från de 20 bolag som har besvarat
frågeformuläret. Det skulle bland annat ha täckt exporten från de båda statsägda
bolagen Guanghzou Five Rams Bicycle Group och Waimanly. Denna export
representerar mer än 85 procent av den samlade export som under
undersökningsperioden utfördes av de statsägda företag som har besvarat
frågeformuläret.
- I motsats till vad sökanden har hävdat, skulle bolaget Waimanly vara ett statsägt
företag, eftersom det helt ägs av Foreign Trading Company of Po Ou Province,
som i sin helhet tillhör Folkrepubliken Kina.
Förstainstansrättens bedömning
- I artikel 2.13 i grundförordningen föreskrivas att "[o]m priserna varierar ... får
urvalsteknik, t.ex. användning av de oftast förekommande eller mest representativa
priserna användas för att fastställa normalvärde och exportpriser i de fall då en
avsevärd mängd transaktioner har förekommit."
- För att fastställa varornas normalvärde kan företagen väljas i förhållande till sin
representativitet vad avser export till gemenskapsmarknaden (se bland annat
domstolens dom av den 12 maj 1984 i mål 246/87, Continentale Produkten-Gesellschaft, Rec. 1989, s. 1151, punkt 12).
- Det framgår varken av ovannämnda bestämmelse eller av rättspraxis att
gemenskapsinstitutionerna skulle var tvungna att ta hänsyn till de oftast
förekommande eller mest representativa priserna för var och en av exportörern för
sig, snarare än de som avser alla exportörer sammantagna.
- Som gemenskapsinstitutionerna har påpekat framgår det av punkt 15 i
övervägandena till den preliminära förordningen och punkt 28 i övervägandena till
den ifrågasatta förordningen att de berörda företagen har valts med hänsyn till sin
representativitet i fråga om export till gemenskapsmarknaden. I det avseendet har
sökanden inte bestritt att de sex företag som ingick i urvalet representerade 88
procent av all export till gemenskapen från de företag som har besvarat
frågeformuläret (punkt 28 i det ifrågasatta beslutet).
- Vad beträffar sökandens påstående att Waimanly inte skulle kunna anses vara ett
statsägt företag, framgår det av alla de handlingar som kommissionen den 25
februari 1997 ingav till förstainstansrätten, och särskilt av ett telefaxmeddelande
som styrelsen för Waymanly skickade till kommissionen den 1 juli 1992, att
Waimanly är ett företag som helt ägs av en enhet kallad Foreign Trading Company
of Po Ou Province, som tillhör Folkrepubliken Kina. Gemenskapsinstitutionerna
hade således grund för sin åsikt att Waimanly var ett statsägt företag.
- Slutligen kan konstateras att artikel 2.13 i grundförordningen ger institutionerna ett
stort utrymme för skönsmässig bedömning (se domen i målet Ferchimex mot rådet,
nämnd i punkt 63 ovan). Förstainstansrättens prövning bör således begränsas till
en kontroll av att handläggningsreglerna har iakttagits, att de sakomständigheter
som har legat till grund för det ifrågasatta valet är materiellt riktiga, att
bedömningen av dessa sakomständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte
har förekommit något maktmissbruk (se de i punkterna 63 och 64 ovan nämnda
domarna i målen Nachi Fujikoshi mot rådet, punkt 21, Gestetner Holdings mot
rådet och kommissionen, punkt 63, och Ferchimex mot rådet, punkt 67).
- Av ovanstående följer att den enda omständigheten att svaranden har tagit hänsyn
till de priser som är representativa för de största exportörerna i varje fastställd
kategori, och inte till samtliga exportörers priser, inte är av sådant slag att den visar
att den omtvistade antidumpningstullen har införts på grundval av ett urval som
uppenbarligen inte är representativt.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas på den andra grunden.
Den tredje grunden: Vägran att bevilja vissa berörda exportörer individuell behandli
ng (åsidosättande av artiklarna 2.5, 2.9 och 13.3 i grundförordningen samt artikel V I.2
i GATT)
Parternas argument
- Sökanden har inledningsvis påpekat att gemenskapsinstitutionerna, vad avser
införande av antidumpningstullar, sedan några år tillämpar en politik som består
i att vägra bevilja företag från länder utan marknadsekonomi en individuell
behandling (se punkterna 33 och 34 i den preliminära förordningen). På grund av
denna omständighet har en enhetlig antidumpningstull införts för alla landets
exportörer och den tillämpas på alla produkter som exporteras till gemenskapen,
utan hänsyn till de dumpningsmarginaler som har fastställts för varje berördtillverkare eller exportör. Kommissionen och rådet tycks anse att införandet av
differentierade tullar för företag från ett land med planekonomi skulle locka staten
att ingripa och låta all export ske via det bolag som har påförts den lägsta tullen.
- Sökanden anser att tillämpningen av en sådan politik strider mot
grundförordningen, enligt vilken gemenskapsinstitutionerna skulle vara skyldiga att
i den mån det är möjligt bevilja exportörerna en individuell behandling oberoende
av varornas ursprungsland, åtminstone när företaget i full utsträckning har
samarbetat vid undersökningen.
- Den politik som förs av gemenskapsinstitutionerna, och som består i att inte
fastställa antidumpningstullarna på grundval av varje exportörs individuella
situation, skulle inte bara innebära att det inte tas hänsyn till varje exportörs
specifika karaktär vid beräkningen av det normalvärde som avser honom, utan även
att de skillnader som påverkar exportpriser och exportvolymer för varje exportör
ignoreras. En sådan praxis leder, enligt sökanden, till ett åsidosättande av de
grundläggande principer i GATT på området för antidumpningstullar (artikel VI.2
i GATT) som har fastslagits i artikel 8.3 i överenskommelsen av den 12 april 1979
om tillämpning av artikel VI i GATT (EGT L 71, 1980, s. 90, nedan kallad GATT:s
antidumpningskod) och återgivits i artikel 13.3 i grundförordningen, som har
följande lydelse: "Sådana tullar skall inte överstiga den tillfälligt uppskattade eller
slutgiltigt fastställda dumpningsmarginalen ... och bör vara mindre om det mindre
beloppet räcker för att undanröja skadan." Slutligen skulle denna praxis frånta de
berörda företagen, däribland sökanden, möjligheten till ett rättvist förfarande.
- Svaranden skulle inte kunna göra gällande förevändningen att sökanden kommer
från ett land som inte har marknadsekonomi, eftersom den enda skillnad som
lagstiftaren gör mellan bolagen i dessa länder och övriga bolag avser beräkningen
av normalvärdet.
- Sökanden har för övrigt hävdat att till och med inom ramen för den ifrågasatta
politiken borde gemenskapsinstitutionerna ha beviljat bolaget individuell
behandling. I detta hänseende skulle gemenskapsinstitutionerna, i de tidigare mål
som rörde varor med ursprung i Folkrepubliken Kina, ha beviljat individuell
behandling när exportörerna i fråga hade visat att de var oberoende av staten då
de drev exportpolitik och fastställde exportpriser (punkt 16 i övervägandena till den
ifrågasatta förordningen).
- Vad beträffar just sökandens oberoende av staten anser sig bolaget uppfylla de
kriterier som gemenskapsinstitutionerna har fastställt i kommissionens promemoria
av den 1 december 1992, vilken preciserar de handlingslinjer som kommissionen
avsåg att anta på området för dumpning beträffande samriskföretag i länder utan
marknadsekonomi. Sökanden har gjort gällande att den är fri att sälja sina
produkter till utlandet utan något tillstånd och att den i allmänhet säljer direkt till
oberoende importörer i gemenskapen, enligt fritt framförhandlade villkor.
- Det skulle i vilket fall som helst åligga gemenskapsinstitutionerna att bevisa att
bolagets export styrs av staten och inte bara presumera att så är fallet. Enligt
sökanden har institutionerna inte frambringat något bevis i det avseendet.
- Slutligen har sökanden anfört att Folkrepubliken Kina inte är ett statshandelsland,
utan ett land med "socialistisk marknadsekonomi" som utan att tillåta att företag
ägs av enskilda gör företagen ansvariga för sina vinster och förluster. Sökanden har
i detta avseende åberopat flera artiklar i ekonomisk facklitteratur som bekräftar att
den kinesiska ekonomin håller på att utvecklas till en marknadsekonomi. Det
faktum att den kinesiska staten, som varje annan stat, när som helst kan ändra sin
lagstiftning ändrar inte det förhållandet att företagen är oberoende i förhållande
till staten.
- Svaranden har gjort gällande att grundförordningen om antidumpning inte
innehåller något krav på att gemenskapsinstitutionerna skall behandla exportörerna
individuellt. Den har hävdat att det framgår av artikel 7.1 a i grundförordningen att
ett antidumpningsförfarande berör export från ett eller flera länder och inte export
från ett eller flera företag betraktade för sig. Vidare skulle artikel 13.2 i
grundförordningen endast medföra skyldighet att i antidumpningsförordningen ange
ursprungs- eller exportlandet och om möjligt leverantörens namn.
- Enligt svaranden finns det ingen bestämmelse i grundförordningen, artikel 13.3
inbegripen, som medför skyldighet att beräkna en individuell dumpningsmarginal
för varje exportör. Samma sak gäller GATT:s antidumpningsregler. Dessa regler
skulle ändå inte vara tillämpliga i detta fall, eftersom Folkrepubliken Kina inte är
avtalsslutande part i GATT.
- Svaranden har hävdat att sökanden i detta mål inte kunde behandlas individuellt.
Den har gjort gällande att det inte är styrkt att sökanden var fri att agera
oberoende av den kinesiska staten. Det skulle inte ha varit möjligt att behandla
exportörerna individuellt utan att göra avkall på de vidtagna skyddsåtgärdernas
effektivitet. På grund av statens möjlighet att styra underleverantörernas priser,
torde exportbolagens kostnader inte ha motsvarat de verkliga ekonomiska
förhållandena. Att ta hänsyn till individuella dumpningsmarginaler skulle
följaktligen ha kunnat ge ett av exportbolagen en obefogad konkurrensfördel,
eftersom staten skulle ha möjlighet att kringgå skyddsåtgärderna genom att leda
exporten via den exportör som har påförts lägst tull.
- Även om den statliga styrningen i Folkrepubliken Kina har minskat i vissa sektorer,
är de kinesiska exportföretagen, såsom sökanden, fortfarande ägda och styrda av
staten och kan således inte anses vara oberoende bolag som kan jämföras med dem
som verkar i en marknadsekonomi. Staten skulle till exempel alltid kunna dra
tillbaka tillståndet att utöva exportverksamhet för vilken exportör som helst. Enligt
svaranden är det hur som helst omöjligt, ens om man vidtar en undersökning på
plats, att kontrollera den exakta omfattningen av den statliga styrningen: dels
offentliggörs inte vissa lagar och utlänningar får inte tillgång till dem, dels
förekommer viss praxis som tränger undan lagen.
Förstainstansrättens bedömning
- Det finns inte någon bestämmelse i grundförordningen enligt vilken det är förbjudet
att införa av en enhetlig antidumpningstull för statshandelsländer (dom i målet
Climax Paper mot rådet, nämnd i punkt 39 ovan, punkt 92).
- I artikel 2.5 anges endast de kriterier enligt vilka normalvärdet skall bestämmas vid
import från länder utan marknadsekonomi. Artikel 2.9, om jämförelsen mellan
normalvärdet och exportpriset, avser endast prisjämförbarheten och de justeringar
som skall göras för att ta hänsyn till olikheter som påverkar denna jämförbarhet.
- Av artikel 2.13 följer att om priserna varierar, skall exportpriset normalt jämföras
med normalvärdet transaktion för transaktion. I förevarande fall har jämförelsen
skett på en sådan bas (se punkt 28 i övervägandena till den preliminära
förordningen). Men i motsats till vad sökanden har påstått betyder detta inte att
det inte kan fastställas en enhetlig antidumpningstull.
- Varken artikel 13.3 i grundförordningen eller artikel 8.3 i GATT:s
antidumpningskod - oberoende av frågan om denna är tillämplig i förevarande mål
eller ej - förbjuder införandet av en enhetlig tull eller medför skyldighet att
beräkna en dumpningsmarginal för varje exportör separat. Det krävs bara att
tullbeloppet, som kan vara ett enhetligt belopp, motsvarar dumpningsmarginalen,
som kan ha bestämts på ett enhetligt sätt.
- Även om det stämmer att dumpningsmarginalen i artikel 2.14 i grundförordningen
definieras (under a) som det belopp varmed normalvärdet överstiger exportpriset,
anges dock (under b) i denna artikel att "[d]å dumpningsmarginalerna varierar, får
vägda medeltal fastställas".
- I artikel 13.2 föreskrivs slutligen att antidumpningsförordningarna "skall ange bl.a.
den införda tullens belopp och typ, den vara som avses, ursprungs- eller
exportlandet, om möjligt leverantörens namn samt om möjligt de skäl på vilka
förordningen bygger". I det avseendet (se domen i målet Climax Paper mot rådet,
nämnd i punkt 39 ovan, punkt 93) framgår det visserligen av såväl denna
bestämmelses systematik som dess ändamål att skyldigheten att ange leverantörens
namn i antidumpningsförordningen i princip innebär en skyldighet att fastställa en
särskild antidumpningstull för varje leverantör, med det bör likväl understrykas att
det i denna bestämmelse preciseras att namnet endast behöver anges "om möjligt".
Lagstiftaren har således uttryckligen begränsat skyldigheten att ange leverantörens
namn, och därmed skyldigheten att fastställa en särskild antidumpningstull för varje
leverantör, till att gälla endast de fall där en sådan precisering är möjlig.
- Institutionerna har inte givit en felaktig tolkning åt uttrycket "om möjligt" genom
att föra den ifrågasatta politiken. Det måste nämligen konstateras att det inte är
möjligt att ange namnet på varje leverantör om det, för att undvika risken för att
antidumpningstullarna kringgås, är nödvändigt att införa en enhetlig tull för ett helt
land. Så är bland annat fallet när det är fråga om ett statshandelsland och
gemenskapsinstitutionerna, efter att ha undersökt de berörda exportörernas
situation, inte är övertygade om att dessa exportörer agerar på ett självständigt sätt
i förhållande till staten (se domen i målet Climax Paper mot rådet, nämnd i
punkt 39 ovan, punkt 94).
- Den ifrågasatta politiken strider inte heller mot grundförordningens ändamål och
anda. Som förstainstansrätten redan har konstaterat i sin dom i målet Climax Paper
mot rådet, nämnd i punkt 39 ovan, (punkt 95) har grundförordningen bland annat
till ändamål att skydda gemenskapen mot dumpad import. Vad beträffar
förordningens anda framgår det av olika bestämmelser att normalvärdet och
exportpriserna normalt skall fastställas individuellt för varje exportör. Detta vill
dock inte säga att gemenskapsinstitutionerna är skyldiga att göra så i varje enskilt
fall, och det betyder inte heller att de är skyldiga att införa en individuell
antidumpningstull för varje exportör. Gemenskapsinstitutionerna har genom
förordningens anda ett stort mått av frihet att avgöra när det är lämpligt att bevilja
de berörda exportörerna individuell behandling. Detta framgår av bland annat
artikel 2.14 b och artikel 13.2 enligt vilka gemenskapsinstitutionerna har möjlighet
att fastställa ett vägt medeltal av dumpningsmarginaler, och således en enhetlig
dumpningsmarginal för ett helt land, samt att införa en enhetlig antidumpningstull
för detta land.
- Av vad som ovan anförts följer att en politik som har till resultat att det införs en
enhetlig antidumpningstull för ett helt land varken strider mot grundförordningens
ordalydelse, ändamål eller anda, om denna politik är nödvändig för att
gemenskapen skall kunna skydda sig mot dumpning och mot risken för att
skyddsåtgärderna kringgås (se dom i målet Climax Paper mot rådet, nämnd i
punkt 39 ovan, punkt 96).
- Frågan om huruvida en exportör från ett statshandelsland agerar på ett tillräckligt
självständigt sätt i förhållande till staten för att kunna beviljas individuell behandling
är avhängig bedömningen av komplicerade sakomständigheter av såväl ekonomisk,
politisk som juridisk art. I detta hänseende bör erinras om att det framgår av
rättspraxis att institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i
fråga om komplicerade ekonomiska frågor (se domen i målet Ferchimex mot rådet,
nämnd i punkt 63 ovan, punkt 131) och att domstolsprövningen av denna
bedömning måste begränsas till en kontroll av att handläggningsreglerna har
iakttagits, att de sakomständigheter som har legat till grund för det ifrågasatta valet
är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa sakomständigheter inte är uppenbart
oriktig och att det inte har förekommit något maktmissbruk (se de i punkt 64 ovan
nämnda domarna i målen Nachi Fujikoshi mot rådet, punkt 21, och Gestetner
Holdings mot rådet och kommissionen, punkt 63). Det förhåller sig på samma sätt
med de faktiska omständigheterna av juridisk och politisk art i det ifrågavarande
landet, som gemenskapsinstitutionerna har att bedöma för att avgöra om en
exportör agerar på ett tillräckligt självständigt sätt i förhållande till myndigheterna
i ett statshandelsland för att få individuell behandling (se dom i målet Climax Paper
mot rådet, nämnd i punkt 39 ovan, punkt 98).
- De argument till förmån för införandet av en enhetlig tull som svaranden har
utvecklat i punkterna 17-21 i övervägandena till den ifrågasatta förordningen är i
detta fall relevanta. I synnerhet innehåller grundförordningen inte något krav på
individuell behandling, och det förefaller för övrigt troligt att kommissionen under
rådande omständigheter inte är i stånd att på plats kontrollera de kinesiska
exportörernas deklarationer.
- Det kan för övrigt anmärkas att de skäl som anges i punkt 19 i övervägandena till
den ifrågasatta förordningen, för att visa att det i ett land som Folkrepubliken Kina
är ytterst svårt att fastställa om ett kinesiskt företag verkligen är oberoende av
staten, inte förefaller vara uppenbart felaktiga. Sökanden har inte heller vederlagt
påståendet i sagda punkt 19 om att Folkrepubliken Kina vid tiden för
undersökningen höll på att övergå från en helt statsstyrd ekonomi till en delvis
marknadsorienterad ekonomi. Sökanden har inte heller bestritt påståendet att
statlig styrning i många avseenden finns kvar inom ekonomi och att det rättssystem
och de institutioner som är nödvändiga för en fungerande marknadsekonomi inte
är tillräckligt utvecklade och kända av ekonomiska aktörer och tjänstemän.
- Sökanden har inte heller bestritt att en företrädare för kinesiska regeringen somuppgav sig företräda alla cykeltillverkare vari kinesiska staten innehade en aktiepost
förklarade för kommissionen att kinesiska staten samordnade alla cykeltillverkares
verksamhet i Kina (punkt 26 i den ifrågasatta förordningen).
- För övrigt har sökanden både i sin ansökan och vid sammanträdet förklarat att
Folkrepubliken Kinas ekonomi inte är en marknadsekonomi i egentlig mening, utan
en "socialistisk marknadsekonomi", och har således underförstått medgivit att detta
land fortfarande är ett statshandelsland.
- Vad beträffar kommissionens promemoria av den 1 december 1992 är det
tillräckligt att påpeka att det rör sig om en intern promemoria och således ett av
kommissionens egna arbetsdokument, som varken kan ge upphov till välgrundade
förhoppningar hos sökanden (se domen i målet Climax Paper mot rådet, nämnd
i punkt 39 ovan, punkt 115) eller binda en annan gemenskapsinstitution.
- Av vad som ovan anförts följer att sökanden inte har lyckats visa att bolaget
verkligen stod fritt från de kinesiska myndigheternas inflytande.
Gemenskapsinstitutionerna har således inte gjort sig skyldiga till en uppenbart
oriktig bedömning av sakomständigheterna.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas på den tredje grunden.
Den fjärde grunden: Vägran att lämna uppgifter om metoden för beräkning
(åsidosättande av artikel 7.4 b i grundförordningen)
Parternas argument
- Sökanden har anklagat kommissionen för att ha brustit i sin skyldighet att lämna
uppgifter enligt artikel 7.4 b i grundförordningen, eftersom de uppgifter som har
yppats inte har varit tillräckliga för sökanden. Kommissionen skulle nämligen för
det första ha inskränkt sig till att lämna sökanden uppgifter om bolaget Guanghzou
Five Rams Bicycle Group och har då uteslutit alla upplysningar som rörde
sökanden. För det andra skulle den ha lämnat otillräckliga uppgifter om de
taiwanesiska cykelmodeller och priser på cykelmodeller som låg till grund för
beräkningen av normalvärdet. Slutligen skulle kommissionen ha lämnat
övergripande sifferuppgifter om den totala dumpningen och dumpningsmarginalen,
i stället för att lämna uppgifter transaktion för transaktion.
- Svaranden anser att gemenskapsinstitutionerna har uppfyllt de kriterier som
domstolen klarlade i sin dom av den 27 juni 1991 i mål C-49/88, Al-Jubail Fertilizer
och Saudi Arabian Fertilizer mot rådet (Rec. 1991, s. I-3187, punkt 17).
Kommissionen underrättade sökanden om metoden för beräkning av
antidumpningstullen i sin uppgiftslämnande handling. Den informerade dessutom
de sex exportörer som ingick i urvalet om alla inslag i beräkningen som angick dem.
Dessa uppgifter kunde av konfidentiella skäl inte utlämnas till andra företag,
däribland sökanden. För övrigt skulle dessa upplysningar knappast ha gjort det
möjligt för dessa andra företag att framställa relevanta synpunkter. Vidare hade
sökanden hur som helst tillgång till de icke-konfidentiella handlingar som fanns att
tillgå i kommissionens lokaler. Gemenskapsinstitutionerna skulle inte ha kunnat
lämna några mer detaljerade uppgifter om dumpningsmarginalen, eftersom det inte
hade beräknats någon individuell dumpningsmarginal. Enligt svaranden kan
sökanden inte kritisera institutionerna för att inte ha lämnat den uppgifter som
rörde bolaget i fråga. Sådana uppgifter skulle nämligen inte ha använts i den
mening som avses i den omtvistade bestämmelsen, eftersom sökanden inte ingick
i urvalet.
Förstainstansrättens bedömning
- I artikel 7.4 b i grundförordningen föreskrivs att "exportörer ... av den undersökta
varan ... kan begära att bli underrättade om de väsentliga omständigheter och
överväganden som ligger till grund för den planerade rekommendationen att inf
öra slutgiltiga tullar". Denna begäran skall vara skriftlig och ställas till
kommissionen (artikel 7.4 c i aa i samma förordning). I det fall då en tillfällig tull
tillämpats skall begäran om uppgifter inkomma senast en månad efter det att
tullens införande offentliggjorts (artikel 7.4 c i cc). I artikel 7.4 c ii och iii anges de
sätt på vilka kommissionen kan lämna den begärda informationen och inom vilka
tidsfrister detta skall ske.
- Enligt fast rättspraxis har rätten till försvar respekterats om det berörda företaget
under det administrativa förfarandet har getts tillfälle att tillkännage sin åsikt i
fråga om riktigheten och relevansen av åberopade förhållanden och omständigheter
samt, i förekommande fall, de handlingar som har beaktats (se till exempel
domstolens dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann-La Roche mot
kommissionen, Rec. 1979, s. 461, punkt 11, dom i målet Nakajima mot rådet,
nämnd i punkt 59 ovan, punkt 108, dom i målet Al-Jubail Fertilizer och Saudi
Arabian Fertilizer mot rådet, nämnd i punkt 118 ovan, punkt 17, samt
förstainstansrättens domar av den 29 juni 1995 i mål T-30/91, Solvay mot
kommissionen, REG 1995, s. II-1775, punkt 59, och mål T-36/91, ICI mot
kommissionen, REG 1995, s. II-1847, punkt 69, samt dom i målet Sinochem
Heilongjiang mot rådet, nämnd i punkt 26 ovan, punkt 75).
- Kommissionens skyldighet att lämna uppgifter måste dock stå i samklang med
förbudet att lämna ut konfidentiella uppgifter. I artikel 8.2 i grundförordningen
föreskrivs därför att varken gemenskapsinstitutionerna, medlemsstaterna eller
någon av deras tjänstemän får yppa någon uppgift som lämnats i enlighet med
denna förordning med begäran om konfidentiell behandling, annat än med
uppgiftslämnarens uttryckliga tillstånd. Gemenskapsinstitutionerna kan anse att
vissa uppgifter skall vara konfidentiella om röjande av dem sannolikt har en
avsevärd negativ verkan på uppgiftslämnaren eller källan (artikel 214 i fördraget
och artikel 8.3 i grundförordningen).
- Sökanden har i detta fall ingen grund för sin klagan över att de icke-konfidentiella
uppgifter som lämnades av kommissionen var otillräckliga. För det första har
kommissionen i den uppgiftslämnande handlingen framlagt uppgifter om den
berörda produkten, gemenskapsindustrin, urvalstekniken, normalvärdet,
exportpriserna, dumpningsmarginalen och den skada som vållats gemenskapen. För
det andra måste det medges inte bara att gemenskapsinstitutionerna saknar
skyldighet att beräkna dumpningsmarginalen för vart och ett av de berörda
företagen och införa en särskild antidumpningstull för varje företag (se domskälen
beträffande den tredje grunden ovan), utan även att gemenskapsinstitutionerna har
utrymme för eget skön när de väljer vilka företag som skall ingå i det urval som
skall ligga till grund för bestämningen av dumpningsmarginalen och vilken tull som
skall införas. Gemenskapsinstitutionerna måste därför tillerkännas rätten att inte
behöva samla in och använda uppgifter angående vissa företag. Av detta följer att
de inte heller är skyldiga att meddela sådana uppgifter som per definition och, a
fortiori i detta fall, inte har begärts och som följaktligen inte heller har använts. För
det tredje har sökanden inte bestritt att den hade tillgång till icke-konfidentiella
handlingar i kommissionens lokaler.
- Av vad som ovan anförts följer att talan inte heller kan bifallas på den fjärde
grunden.
Den femte grunden: Felaktig beräkning av dumpningsmarginalerna (åsidosättande av
artikel 13.3 i grundförordningen) samt maktmissbruk vad avser tullsatsen för den
införda antidumpningstullen
Parternas argument
- Sökanden har hävdat att svaranden har missbrukat sin befogenhet att företa
skönsmässig bedömning genom att öka dumpningsmarginalen på ett orimligt och
felaktigt sätt. Svaranden skulle, genom att tillämpa dumpningsmarginalen för det
bolag i urvalet som hade högst dumpningsmarginal, på konstlad väg ha ökat den
totala dumpningsmarginalen och tulltaxan för flertalet av de andra bolag som har
besvarat frågeformuläret. För dessa bolag skulle således tullbeloppet ha överskridit
den faktiska dumpningsmarginalen, i strid med artikel 13.3 i grundförordningen.
Svaranden skulle inte ha haft någon grund för att låta 27 procent av den export
som tillskrevs bolag som påstods ha underlåtit att samarbeta ingå i beräkningen av
dumpningsmarginalen, eftersom de upplysningar som hade lämnats av de kinesiska
exportörerna skulle vara tillräckliga för att sammanställa ett representativt urval.
Denna siffra på 27 procent, som härrör från okänd källa, skulle för övrigt vara helt
grundlös. Om denna siffra kommer från Europeiska gemenskapernas statistiska
byrå (Eurostat) kan det observeras att kommissionen ofta har klagat över att de
uppgifter som lämnas av denna tjänst är inexakta.
- Svaranden har preciserat att uppgiften om den totala volym cyklar som
exporterades från Folkrepubliken Kina till gemenskapen under
undersökningsperioden har lämnats av Eurostat. De uppgifter som har lämnats av
exportörerna skulle omfatta 73 procent av denna totala volym under
undersökningsperioden. Enligt svaranden har dumpningsmarginalen för återstående
27 procent bestämts på grundval av lämpligaste tillgängliga uppgifter, i enlighet
med artikel 7.7 b grundförordningen. Enligt fast praxis skall de relevanta
uppgifterna vara uppgifterna från det bolag, bland de bolag som har samarbetat,
som har högst dumpningsmarginal.
Förstainstansrättens bedömning
- Enligt 13.3 i grundförordningen får antidumpningstullens belopp inte överstiga den
tillfälligt uppskattade eller slutgiltigt fastställda dumpningsmarginalen eller
subventionen, och bör vara mindre om det mindre beloppet räcker för att
undanröja skadan.
- I detta fall framgår det av den preliminära förordningen (se punkt 37 i
övervägandena) och av den ifrågasatta förordningen (se punkt 50 i övervägandena)
att exporten från de företag som hade besvarat frågeformuläret utgjorde 73 procent
av den samlade exporten från Folkrepubliken Kina. Dumpningsmarginalen för
dessa bolag har bestämts med utgångspunkt i ett vägt medeltal av
dumpningsmarginalen för de olika modellerna hos de sex företag som ingick i
urvalet och för de återstående icke samarbetande exportörerna, som inte hade
besvarat frågeformuläret och som stod för 27 procent av exporten, på grundval av
artikel 7.7 b i grundförordningen. Enligt denna bestämmelse får preliminära eller
slutgiltiga, positiva eller negativa slutsatser dras på grundval av de uppgifter som
är tillgängliga, om en berörd part eller ett tredje land vägrar åtkomst till eller eljest
underlåter att inom rimlig tid tillhandahålla nödvändiga uppgifter eller väsentligt
försvårar undersökningen. I detta avseende ansåg kommissionen att de lämpligaste
tillgängliga uppgifterna var de som rörde det företag som hade den högsta
marginalen bland företagen i urvalet. På grundval av detta uppgår
dumpningsmarginalen för Kina uttryckt i procent av cif-värdet ("cost, insurance and
freight") nu till 30,6 procent.
- Av genomgången av den tredje grunden ovan, angående vägran att bevilja olika
berörda exportörer individuell behandling, framgår dels att den handlingslinje som
gemenskapsinstitutionerna följer inte strider mot grundförordningens lydelse,
ändamål och anda, dels att sökanden inte uppfyller de nödvändiga villkoren för att
åtnjuta individuell behandling, och institutionerna har således inte gjort sig skyldiga
till en uppenbart oriktig bedömning av sakomständigheterna.
- Enligt denna handlingslinje förutsätts vidare att exportörer i statshandelsländer i
allmänhet inte är fria från statligt inflytande och att ett av målen för denna politik
är att undvika att antidumpningstullar kringgås. Om institutionerna var förbjudna
att beräkna dumpningsmarginalen med beaktande av exporten från bolag som inte
samarbetat vid undersökningen, skulle myndigheterna i statshandelsländer, om ett
antidumpningsförfarande inleds, kunna beordra den exportör som har de högsta
exportpriserna att samarbeta med gemenskapsinstitutionerna och förbjuda andra
exportörer att göra detta. De skulle på detta sätt kunna säkerställa att en
antidumpningstull motsvarande den dumpningsmarginal som fastställts för den
exportör som har lägst marginal tillämpas på alla exportörer som är inblandade i
dumpningen (se domen i målet Climax Paper mot rådet, nämnd i punkt 39 ovan,
punkt 130).
- Det följer slutligen av artikel 2.14 b i grundförordningen, såsom har konstaterats
i punkt 107 ovan, att gemenskapsinstitutionerna har möjlighet att fastställa ett vägt
medeltal av dumpningsmarginaler, och således en enhetlig dumpningsmarginal för
ett helt land.
- Det kan för övrigt konstateras att det är på goda grunder som
gemenskapsinstitutionerna, i enlighet med artikel 7.7 b i grundförordningen, har
grundat sig på statistiken från Eurostat och på de uppgifter som lämnats av de
bolag som hade besvarat kommissionens frågeformulär, då dessa uppgifter var de
lämpligaste som fanns tillgängliga i detta fall, i den mening som avses i
ovannämnda bestämmelse.
- Det bör vidare påpekas att både beräkningen av exportpriser för exportörer som
inte har samarbetat vid undersökningen och beräkningen av den enhetliga
dumpningsmarginalen på grundval av tillgängliga uppgifter innebär en bedömning
av komplicerade ekonomiska omständigheter. Den rättsliga prövningen av en sådan
bedömning måste begränsas till en kontroll av att handläggningsreglerna har
iakttagits, att de sakomständigheter som har legat till grund för det ifrågasatta valet
är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa sakomständigheter inte är uppenbart
oriktig och att det inte har förekommit något maktmissbruk (se domen i målet
Nachi Fujikoshi mot rådet, nämnd i punkt 64 ovan, punkt 21, domen i målet
Gestetner Holdings mot rådet och kommissionen, nämnd i punkt 64 ovan,
punkt 63, och domen i målet Climax Paper mot rådet, nämnd i punkt 39 ovan,
punkt 135).
- I detta hänseende framgår det av den preliminära förordningen (se punkt 37 i
övervägandena) och av grundförordningen (se punkt 50 i övervägandena) att de
uppgifter som lämnades av de bolag som svarade på kommissionens frågeformulär
inte täckte den samlade kinesiska exporten av ifrågavarande produkt, utan endast
73 procent av den totala exporten från Folkrepubliken Kina. Det kan konstaterasatt för att räkna ut vilken del av exporten som skall tillskrivas exportörer som inte
har lämnat uppgifter har gemenskapsinstitutionerna, med tillämpning av
artikel 7.7 b i grundförordningen, grundat sig på statistik från Eurostat angående
den totala volym cyklar som importerats till gemenskapen från Folkrepubliken Kina
och på de uppgifter som lämnats av de bolag som har besvarat kommissionens
frågeformulär.
- Sökanden har inskränkt sig till att ifrågasätta den beräkning som har gjorts av
gemenskapsinstitutionerna, dock utan att lämna minsta bevis för att styrka att
denna är inexakt. Gemenskapsinstitutionerna har under alla omständigheter
grundat sig på de lämpligaste uppgifter som fanns tillgängliga.
- Vad beträffar metoden för beräkning av exportpriser för tillverkare som inte har
samarbetat vid undersökningen, kan gemenskapsinstitutionerna inte kritiseras för
att ha grundat sig på de lägsta priserna i urvalet, eftersom varje annan lösning
skulle ha inneburit att exportörerna uppmuntrades att vägra samarbeta (se domen
i målet Climax Paper mot rådet, nämnd i punkt 39 ovan, punkt 140). Det finns för
övrigt ingenting som tyder på att denna beräkning skulle vara oriktig eller att
svaranden skulle ha gjort en uppenbart oriktig bedömning av sakomständigheterna.
- Talan kan därför inte bifallas på den femte grunden.
- Av vad som ovan anförts följer att talan skall ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden är tappande part
och rådet samt intervenienten EBMA har yrkat att sökanden skall förpliktas ersätta
rättegångskostnaderna, skall sökanden, förutom sina egna rättegångskostnader, bära
de kostnader som har förorsakats rådet och intervenienten EBMA.
- Enligt artikel 87.4 i rättegångsreglerna skall institutioner som har intervenerat i ett
mål bära sina rättegångskostnader. Kommissionen skall därför bära sina
rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutarFÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(femte avdelningen i utökad sammansättning)
följande dom
- Talan ogillas
- Sökanden skall bära sina egna samt rådets och intervenienten EBMA:s
rättegångskostnader.
- Kommissionen skall bära sina rättegångskostnader.
García-ValdecasasTiili
Azizi
Moura Ramos Jaeger
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 25 september 1997.
H. Jung
R. García-Valdecasas
Justitiesekreterare
Ordförande
Innehåll
Bakgrund till talan II - 2
Förfarandet
II - 4
Yrkanden
II - 5
Huruvida talan kan upptas till sakprövning
II - 5
Den första grunden för avvisning
II - 5
Parternas argument
II - 5
Förstainstansrättens bedömning
II - 6
Den andra grunden för avvisning
II - 7
Parternas argument
II - 7
Förstainstansrättens bedömning
II - 8
Den tredje grunden för avvisning
II - 9
Parternas argument
II - 9
Förstainstansrättens bedömning
II - 10
Saken
II - 10
Den första grunden: Felaktig definition av likadan vara (åsidosättande av artikel 2.12
i grundförordningen) samt maktmissbruk i samband med bestämningen av vilka
produkter som skall underkastas antidumpningstull
II - 10
Parternas argument
II - 10
Förstainstansrättens bedömning
II - 12
Den andra grunden: Användning av en felaktig urvalsteknik (åsidosättande av artikel
2.13 i grundförordningen)
II - 14
Parternas argument
II - 14
Förstainstansrättens bedömning
II - 16
Den tredje grunden: Vägran att bevilja vissa berörda exportörer individuell
behandling (åsidosättande av artiklarna 2.5, 2.9 och 13.3 i grundförordningen
samt artikel VI.2 i GATT)
II - 17
Parternas argument
II - 17
Förstainstansrättens bedömning
II - 19
Den fjärde grunden: Vägran att lämna uppgifter om metoden för beräkning
(åsidosättande av artikel 7.4 b i grundförordningen)
II - 22
Parternas argument
II - 22
Förstainstansrättens bedömning
II - 23
Den femte grunden: Felaktig beräkning av dumpningsmarginalerna (åsidosättande av
artikel 13.3 i grundförordningen) samt maktmissbruk vad avser tullsatsen för den
införda antidumpningstullen
II - 24
Parternas argument
II - 24
Förstainstansrättens bedömning
II - 25
Rättegångskostnader
II - 27
1: Rättegångsspråk: engelska.