FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

den 7 juni 2006 (*)

”Statligt stöd – Postsektorn – Offentligt företag med uppdrag att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse – Logistik- och försäljningsstöd till ett dotterbolag som inte har monopolställning – Överklagande – Återförvisning till förstainstansrätten”

I mål T-613/97,

Union française de l’express (UFEX), Roissy‑en‑France (Frankrike),

DHL International SA, Roissy‑en‑France,

Federal express international (France) SNC, Gennevilliers (Frankrike),

CRIE SA, Asnières (Frankrike),

företrädda av advokaterna É. Morgan de Rivery och J. Derenne,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av G. Rozet och D. Triantafyllou, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

med stöd av

Republiken Frankrike, företrädd av G. de Bergues, R. Abraham och F. Million, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

av

Chronopost SA, Issy‑les‑Moulineaux (Frankrike), företrätt av advokaterna V. Bouaziz Torron och D. Berlin,

och av

La Poste, Paris (Frankrike), företrätt av advokaten H. Lehman, med delgivningsadress i Luxemburg,

intervenienter,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 98/365/EG av den 1 oktober 1997 om stöd som Frankrike påståtts ha beviljat SFMI‑Chronopost (EGT L 164, 1998, s. 37),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Jaeger samt domarna V. Tiili, J. Azizi, E. Cremona och O. Czúcz,

justitiesekreterare: handläggaren K. Andová,

med hänsyn till domstolens dom av den 3 juli 2003,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet efter återförvisningen och till förhandlingen den 15 juni 2005,

följande

Dom

1        Denna dom meddelas efter återförvisning av målet till förstainstansrätten genom domstolens dom av den 3 juli 2003 i de förenade målen C‑83/01 P, C‑93/01 P och C‑94/01 P, Chronopost m.fl. mot UFEX m.fl. (REG 2003, s. I‑6993) (nedan kallad domstolens dom), i vilken domstolen upphävde förstainstansrättens dom av den 14 december 2000 i mål T‑613/97, UFEX m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. II‑4055) (nedan kallad förstainstansrättens dom).

 Bakgrund till tvisten

2        Det franska postverket (nedan kallat La Poste), som är ett lagstadgat monopol verksamt inom sektorn för normal postbefordran, utgjorde en del av den franska administrationen fram till slutet av år 1990. Från och med den 1 januari 1991 omorganiserades La Poste till en offentligrättslig juridisk person enligt bestämmelserna i lag 90‑568 av den 2 juli 1990 om organisationen av den offentliga post‑ och telekommunikationsverksamheten (JORF av den 8 juli 1990, s. 8069, nedan kallad lag 90‑568). Genom denna lag tillåts La Poste bedriva viss konkurrensutsatt verksamhet, däribland leverans av expresspost.

3        Société française de messagerie internationale (nedan kallat SFMI) är ett privaträttsligt bolag som från och med slutet av år 1985 har fått sköta driften av La Postes expresspostverksamhet. Detta företag bildades med ett bolagskapital på 10 miljoner franska franc (FRF) (ungefär 1 524 490 euro), fördelat mellan Sofipost (66 procent) – vilket är helägt av La Poste – och TAT Express (34 procent) – ett dotterbolag till flygbolaget Transport aérien transrégional (nedan kallat TAT).

4        Frankrikes post- och telekommunikationsministerium fastställde genom föreskrifter av den 19 augusti 1986 formerna för driften och marknadsföringen av den expressposttjänst som SFMI tillhandahöll under namnet EMS/Chronopost. Enligt dessa föreskrifter skulle La Poste tillhandahålla SFMI logistik‑ och försäljningsstöd. De avtalsrättsliga förhållandena mellan La Poste och SFMI reglerades genom avtal, varav det första slöts år 1986.

5        År 1992 ändrades strukturen i SFMI:s expresspostverksamhet. Sofipost och TAT bildade ett nytt bolag, Chronopost SA. Även i detta bolag var ägarfördelningen 66 respektive 34 procent. Bolaget Chronopost, som till och med den 1 januari 1995 hade ensamrätt till La Postes nätverk, inriktade sin verksamhet på nationell expresspost. SFMI köptes upp av GD Express Worldwide France, ett dotterbolag till ett internationellt samriskföretag med karaktär av koncentration som har godkänts genom kommissionens beslut av den 2 december 1991 och som består av det australiska företaget TNT och postverken i fem andra länder (ärende IV/M.102 – TNT/Canada Post, DBP Postdienst, La Poste, PTT Poste och Sweden Post) (EGT C 322, s. 19). SFMI behöll den internationella expresspostverksamheten och Chronopost skulle fungera som agent och tillhandahålla tjänster med avseende på den franska hanteringen av internationella försändelser (nedan kallat SFMI‑Chronopost).

6        Syndicat français de l’express international (SFEI), som efterträtts av Union française de l’express (UFEX) och i vilken de övriga tre sökandena är medlemmar, är en branschorganisation bildad enligt fransk rätt som omfattar nästan alla företag som erbjuder expressposttjänster i konkurrens med SFMI‑Chronopost.

7        SFEI lämnade den 21 december 1990 in ett klagomål till kommissionen, eftersom SFEI bland annat ansåg att det logistik‑ och försäljningsstöd som La Poste tillhandahållit SFMI utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i EG‑fördraget (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse). I klagomålet påtalades främst att den ersättning som SFMI betalat för det av La Poste tillhandahållna stödet inte motsvarade en ersättning enligt normala marknadsvillkor. Skillnaden mellan marknadspriset för att erhålla sådana tjänster och det pris som faktiskt hade betalats av SFMI utgjorde statligt stöd. En ekonomisk studie som på begäran av SFEI hade utförts av konsultbolaget Braxton bifogades klagomålet i syfte att visa med vilket belopp stödet utgick under åren 1986─1989.

8        Genom skrivelse av den 10 mars 1992 informerade kommissionen SFEI om att dess klagomål avskrivits. SFEI och andra företag väckte den 16 maj 1992 talan vid domstolen om ogiltigförklaring av kommissionens beslut. Domstolen fann inte anledning att döma i saken (domstolens beslut av den 18 november 1992 i mål C‑222/92, SFEI m.fl. mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen) efter det att kommissionen genom beslut av den 9 juli 1992 hade återkallat beslutet av den 10 mars 1992.

9        Kommissionen begärde in upplysningar av Republiken Frankrike, vilka lämnades i en skrivelse av den 21 januari, i ett telefax av den 3 maj och i en skrivelse av den 18 juni 1993.

10      SFEI och andra företag väckte den 16 juni 1993 talan vid Tribunal de commerce de Paris mot SFMI, Chronopost, La Poste med flera. Till ansökan bifogades en andra studie från företaget Braxton, i vilken de uppgifter som lämnats i den första studien var uppdaterade samt den period under vilken stöd påstods ha utgått utsträcktes till och med slutet av år 1991. Genom beslut av den 5 januari 1994 framställde Tribunal de commerce de Paris en begäran om förhandsavgörande till domstolen med flera frågor rörande tolkningen av artikel 92 i fördraget och artikel 93 i EG‑fördraget (nu artikel 88 EG), varav en rörde begreppet statligt stöd under de i målet aktuella omständigheterna. Till sitt skriftliga yttrande av den 10 maj 1994 fogade den franska regeringen en ekonomisk studie som genomförts av företaget Ernst & Young. I dom av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI m.fl. (REG 1996, s. I‑3547) (nedan kallad domen i målet SFEI) fann domstolen att ”en offentlig verksamhets tillhandahållande av logistiska och kommersiella tjänster till sina privaträttsliga dotterbolag, vilka bedriver verksamhet som är öppen för fri konkurrens, kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget, om den ersättning som utges för dessa tjänster är lägre än den som skulle ha utgått enligt normala marknadsvillkor” (punkt 62).

11      Under tiden hade Republiken Frankrike, genom en skrivelse av den 20 mars 1996, av kommissionen underrättats om att ett förfarande enligt artikel 93.2 i fördraget hade inletts. Republiken Frankrike meddelade kommissionen sina synpunkter i detta avseende den 30 maj 1996.

12      Kommissionen offentliggjorde den 17 juli 1996 i Europeiska gemenskapernas officiella tidning ett meddelande om att ett förfarande enligt artikel 93.2 i fördraget hade inletts om det stöd som Frankrike påstods ha beviljat SFMI‑Chronopost (EGT C 206, s. 3).

13      SFEI lämnade i en skrivelse till kommissionen av den 17 augusti 1996 sina synpunkter på detta meddelande. Till denna skrivelse bifogade SFEI en ny ekonomisk studie från konsultföretaget Bain & Co. SFEI utvidgade dessutom sitt klagomål av den 21 december 1990 till att avse vissa nya åtgärder, däribland användning av La Postes varumärkesimage, privilegierat tillträde till Radio Frances sändningar, tull‑ och skatteprivilegier samt investeringar som La Poste gjort i plattformar för hantering av paketpost.

14      I september år 1996 översände kommissionen SFEI:s synpunkter till Republiken Frankrike. Republiken Frankrike svarade genom att översända en skrivelse till kommissionen och till denna bifoga en ekonomisk studie som utförts av konsultföretaget Deloitte Touch Tohmatsu (nedan kallad Deloitterapporten).

15      Genom en skrivelse till kommissionen av den 7 november 1996 insisterade SFEI på att få yttra sig över samtliga uppgifter i ärendet. SFEI begärde därför att få del av de svar som den franska regeringen hade översänt till kommissionen och som SFEI ännu inte hade fått del av (det vill säga skrivelserna av den 21 januari och den 18 juni 1993) samt, allteftersom de inkom, ytterligare uppgifter som den franska regeringen lämnade till kommissionen.

16      Genom skrivelse av den 13 november 1996 avslog kommissionen SFEI:s begäran att få del av de ovannämnda handlingarna.

17      SFEI tillskrev återigen kommissionen den 21 april 1997 och begärde information om hur ärendet framskred och i synnerhet om den franska regeringens svar på den skrivelse som hade inlett förfarandet och dess synpunkter i skrivelsen av den 17 augusti 1996 liksom om kommissionens reaktion och avsikter. Genom skrivelse av den 30 april 1997 avslog kommissionen begäran avseende de handlingar som den innehade med hänvisning till att dessa var strikt konfidentiella.

18      Den 1 oktober 1997 antog kommissionen beslut 98/365/EG om stöd som Frankrike påståtts ha beviljat SFMI‑Chronopost (EGT L 164, 1998, s. 37) (nedan kallat det omtvistade beslutet), om vilket SFEI underrättades genom en skrivelse av den 22 oktober 1997.

19      Kommissionen fann i det omtvistade beslutet att det var lämpligt att skilja mellan två typer av åtgärder. Den första typen bestod i att La Poste till SFMI‑Chronopost hade tillhandahållit dels logistikstöd genom att ge SFMI‑Chronopost tillgång till La Postes infrastruktur för insamling, sortering, transport och distribution av sina försändelser, dels försäljningsstöd genom att SFMI‑Chronopost gavs direkt tillgång till La Postes kunder och goodwill. Den andra typen bestod i speciella åtgärder, såsom privilegierad tillgång till Radio France samt skatte‑ och tullförmåner.

20      Kommissionen ansåg att den avgörande frågan var ”huruvida villkoren för La Postes och SFMI‑Chronoposts mellanhavanden är jämförbara med villkoren för ett liknande avtal mellan ett privat moderbolag, som mycket väl kan ha en monopolställning (till exempel genom att ha exklusiva rättigheter), och dess dotterbolag”. De interna priser till vilka man utbyter produkter eller tjänster mellan företag i samma koncern medför enligt kommissionen inte några ekonomiska fördelar om de är ”beräknade på grundval av full kostnadstäckning (det vill säga totala kostnader plus avkastning på eget kapital)”.

21      I detta avseende anmärkte kommissionen att SFMI‑Chronoposts betalningar inte täckte de totala kostnaderna under de två första årens drift, men däremot kostnaderna exklusive kostnader för huvud‑ och regionkontor. Kommissionen ansåg, för det första, att det inte var onormalt att de betalningar som ett nytt företag såsom SFMI‑Chronopost gör under startperioden bara täcker de rörliga kostnaderna. För det andra ansåg kommissionen att Republiken Frankrike hade visat att den ersättning som SFMI‑Chronopost hade betalat sedan år 1988 täckte samtliga La Postes kostnader och avkastningen på det egna kapital som La Poste investerat. Kommissionen hade dessutom beräknat att internräntan på den investering som La Poste gjort i egenskap av aktieägare vida översteg den kapitalkostnad, det vill säga den normala avkastning som en privat investerare skulle kräva under motsvarande förhållanden, som bolaget hade år 1986. La Poste hade följaktligen tillhandahållit sitt dotterbolag logistik‑ och försäljningsstöd enligt normala marknadsvillkor och det utgjorde alltså inte statligt stöd.

22      Såvitt avser den andra typen, det vill säga de speciella åtgärderna, ansåg kommissionen att SFMI‑Chronopost inte hade åtnjutit några fördelar med avseende på tullbehandling, stämpelskatt, löneskatt eller betalningsfrister. Vad gäller nyttjandet av La Postes fordon som reklambärare ansåg kommissionen att detta skulle anses utgöra ett normalt försäljningsstöd mellan ett moderbolag och dess dotterbolag. SFMI‑Chronopost hade inte heller åtnjutit någon specialbehandling vad avsåg reklamsändningar i Radio France. Kommissionen kunde också konstatera att La Postes åtaganden i samband med att kommissionen den 2 december 1991 godkände samriskföretaget inte utgjorde statligt stöd.

23      I artikel 1 i det omtvistade beslutet konstaterar kommissionen följande:

”Det logistik‑ och försäljningsstöd som La Poste har gett sitt dotterbolag SFMI‑Chronopost, övriga ekonomiska transaktioner mellan de två företagen, förhållandet mellan SFMI‑Chronopost och Radio France, det tullsystem som tillämpas på La Poste och SFMI‑Chronopost, det system för löne‑ och stämpelskatt som tillämpas på La Poste samt dess investeringar på … i plattformar för hantering av paketpost utgör inte statligt stöd till förmån för SFMI‑Chronopost.”

24      Den 2 december 1997 anmodade SFEI kommissionen att senast den 17 december 1997 översända telefaxet av den 3 maj 1993, skrivelsen av den 30 maj 1996 och Deloitterapporten, vilka samtliga tre omnämndes i det omtvistade beslutet. Samma dag begärde sökandena även att det franska ekonomi‑ finans‑ och industriministeriet skulle översända Deloitterapporten. Den 9 december 1997 ingav de till kommissionen samma begäran om tillgång till administrativa handlingar.

25      Genom skrivelse av den 15 december 1997 avslog kommissionen SFEI:s begäran med hänvisning till uppförandekodexen för allmänhetens tillgång till rådets och kommissionens handlingar (EGT L 340, 1993, s. 41; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 86). Kommissionen gjorde därvid gällande att när begäran avser en handling som en institution innehar, men som har upprättats av en annan fysisk eller juridisk person eller av en medlemsstat, skall den riktas till den som upprättat handlingen. Kommissionen åberopade dessutom undantagen om skydd för företagshemligheter och om sekretess.

26      Sökandena väckte talan i förevarande mål genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 december 1997.

27      Den 12 mars 1998 framställde sökandena en begäran om företeende av handlingar. Syftet med begäran var att kommissionen skulle tillhandahålla de handlingar som nämnts i beslutet och som sökandena inte hade haft tillgång till innan beslutet fattades, nämligen telefaxet av den 3 maj 1993, skrivelsen av den 30 maj 1996, det skriftliga svaret på SFEI:s synpunkter från augusti 1996 och Deloitterapporten. Samtliga dessa handlingar hade den franska regeringen översänt till kommissionen. Genom skrivelse av den 7 maj 1998 uppmanade förstainstansrätten kommissionen att förete de två sistnämnda begärda handlingarna. Dessa handlingar översändes den 26 maj 1998.

28      Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 2 juni 1998 begärde Republiken Frankrike att få intervenera till stöd för svarandens yrkanden. Chronopost och La Poste begärde samma sak genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 juni 1998.

29      Republiken Frankrike, Chronopost och La Poste tilläts genom beslut av den 7 juli 1998 av ordföranden på förstainstansrättens fjärde avdelning i utökad sammansättning att intervenera till stöd för svarandens yrkanden.

30      Den 23 juli 1998 inkom sökandena med en andra begäran om företeende av handlingar. Genom skrivelse av den 10 november 1998 underrättade förstainstansrätten sökandena om sitt beslut att för närvarande inte tillmötesgå denna begäran.

31      I sin replik begärde sökandena att de handlingar som fanns i bilaga 10 till repliken skulle behandlas konfidentiellt och att endast förstainstansrätten skulle ha tillgång till dessa handlingar. Genom skrivelser av den 5 januari och den 10 februari 1999 preciserade sökandena att begäran endast avsåg La Poste och Chronopost. Ordföranden på förstainstansrättens fjärde avdelning i utökad sammansättning beslöt den 5 mars 1999 att, i förhållande till La Poste och Chronopost, medge konfidentiell behandling av vissa uppgifter.

32      Sökandena anförde fyra grunder till stöd för sin talan om ogiltighetsförklaring. Den första grunden avsåg att ”rätten till försvar åsidosatts, särskilt rätten till tillgång till handlingar”. Den andra grunden avsåg ”bristande motivering”. Den tredje grunden avsåg ”faktiska fel” och ”en uppenbart oriktig bedömning” och den fjärde ”åsidosättande av begreppet statligt stöd”. Den fjärde grunden bestod av två delar, som båda avsåg att kommissionen hade åsidosatt begreppet statligt stöd dels genom att i sin analys av ersättningen för de stödtjänster som La Poste tillhandahållit SFMI‑Chronopost inte beakta normala marknadsvillkor, dels genom att vid tillämpningen av detta begrepp bortse från vissa åtgärder som enligt sökandena hade vidtagits till förmån för SFMI‑Chronopost.

33      Förstainstansrätten biföll talan såvitt avser den fjärde grundens första del och ogiltigförklarade till följd härav delvis artikel 1 i det omtvistade beslutet. Såvitt avser sökandenas övriga grunder och argument prövade förstainstansrätten endast den första grunden avseende åsidosättande av rätten till försvar samt de argument som framfördes i samband med den tredje grunden avseende faktiska fel och uppenbart oriktiga bedömningar, i den utsträckning dessa inte sammanföll med dem som prövats redan i samband med den fjärde grunden. Talan ansågs inte kunna vinna bifall i något av fallen.

34      Genom var sin ansökan som inkom till domstolens kansli den 19 respektive den 23 februari 2001 överklagade Chronopost, La Poste och Republiken Frankrike förstainstansrättens dom med stöd av artikel 56 i domstolens stadga.

35      Chronopost, La Poste och Republiken Frankrike åberopade flera grunder till stöd för sina överklaganden. Den första grunden avsåg åsidosättande av artikel 92.1 i fördraget på grund av en felaktig tolkning av begreppet normala marknadsvillkor.

36      Genom dom av den 3 juli 2003 biföll domstolen talan på den första grunden. Den upphävde förstainstansrättens dom och återförvisade målet till förstainstansrätten samt förordnade att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.

 Förfarandet efter återförvisningen

37      Målet tilldelades förstainstansrättens fjärde avdelning i utökad sammansättning. När sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar ändrades genom förstainstansrättens beslut av den 13 september 2004 (EUT C 251, s. 12) förordnades referenten att tjänstgöra på tredje avdelningen i utökad sammansättning, och förevarande mål tilldelades därför denna avdelning.

38      Sökandena och svaranden har i enlighet med artikel 119.1 i förstainstansrättens rättegångsregler inkommit med inlagor. Med tillämpning av artikel 119.3 i rättegångsreglerna gav förstainstansrätten sökandena och svaranden tillstånd att inkomma med ytterligare inlagor. Intervenienterna inkom i enlighet med artikel 119.1 i rättegångsreglerna med sina inlagor efter det att nämnda parter hade inkommit med de ytterligare inlagorna.

39      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredje avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet. Inom ramen för de åtgärder för processledning som föreskrivs i artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler anmodade rätten parterna att inkomma med vissa handlingar och att skriftligen besvara vissa frågor, vilket skedde inom den föreskrivna fristen.

40      Parterna utvecklade sin talan och besvarade förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 15 juni 2005. Efter förhandlingen anmodades kommissionen och La Poste att inkomma med vissa handlingar. Vidare fastställdes en frist inom vilken övriga parter fick inkomma med yttranden över sistnämnda handlingar. Sökandena inkom med sina yttranden inom den föreskrivna fristen.

41      Det muntliga förfarandet avslutades den 23 augusti 2005.

42      Genom skrivelser som inkom den 30 september respektive den 4 oktober 2005 begärde Chronopost och La Poste att få bemöta sökandenas yttranden avseende de handlingar som på anmodan av förstainstansrätten hade lämnats in under förhandlingen.

43      Genom beslut av den 27 oktober 2005 förordnade förstainstansrätten (tredje avdelningen i utökad sammansättning) att det muntliga förfarandet skulle återupptas i enlighet med artikel 62 i rättegångsreglerna.

44      Förstainstansrätten vidtog även en åtgärd för processledning i enlighet med artikel 64 i rättegångsreglerna, vilken bestod i att till handlingarna i målet bilägga de yttranden som Chronopost och La Poste ingav den 30 september respektive den 4 oktober 2005. Även de övriga parternas yttranden bilades handlingarna i målet.

45      Det muntliga förfarandet avslutades därefter på nytt den 19 december 2005.

 Parternas yrkanden efter återförvisningen

46      Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall

–        ogiltigförklara det omtvistade beslutet,

–        förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna i mål T‑613/97, och

–        förplikta Republiken Frankrike, Chronopost och La Poste att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna i de förenade målen C‑83/01 P, C‑93/01 P och C‑94/01 P samt i mål T-613/97 efter återförvisningen.

47      Kommissionen har, med stöd av Republiken Frankrike och La Poste, yrkat att förstainstansrätten skall

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

48      Chronopost har yrkat att förstainstansrätten skall

–        i första hand avvisa talan och i andra hand ogilla den, samt

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

 Rättslig bedömning

1.     Inledande synpunkter

49      Efter domstolens dom och återförvisningen till förstainstansrätten av förevarande mål har sökandena alltjämt åberopat den andra, den tredje och den fjärde grunden som åberopades i det förfarande som ledde till förstainstansrättens dom, det vill säga grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten, grunden avseende materiella oriktigheter och uppenbart oriktiga bedömningar vid analysen av ersättningen för de stödtjänster som tillhandahållits av La Poste samt grunden avseende felaktig tillämpning av begreppet statligt stöd. Den sistnämnda grunden består av två delar, varav den ena avser att kommissionen har åsidosatt begreppet normala marknadsvillkor, såsom detta begrepp har definierats i domstolens dom, och den andra att kommissionen inte har tagit hänsyn till vissa aspekter av begreppet statligt stöd.

50      Förstainstansrätten erinrar inledningsvis om att domstolen upphävde förstainstansrättens dom på grund av felaktig tillämpning av artikel 92.1 i fördraget. Enligt domstolen hade felet sitt ursprung i förstainstansrättens konstaterande att kommissionen, i sin analys av huruvida det logistik‑ och försäljningsstöd som La Poste tillhandahållit SFMI‑Chronopost utgjorde statligt stöd, borde ha undersökt om de totala kostnader som La Poste hade för att tillhandahålla logistikstödet överensstämde med de faktorer som ett företag som bedriver verksamhet på normala marknadsvillkor borde ha beaktat vid fastställandet av ersättningen för de tillhandahållna tjänsterna. Förstainstansrätten hade härav dragit slutsatsen att kommissionen åtminstone borde ha kontrollerat att det vederlag som La Poste erhöll var jämförbart med vad som skulle ha begärts av ett privat finansieringsbolag eller en privat företagskoncern som inte har en monopolställning, som har en övergripande eller sektorsinriktad strukturpolitik och som agerar utifrån ett långsiktigt perspektiv. Domstolen anmärkte att förstainstansrätten vid sin bedömning, som grundade sig på en felaktig rättstillämpning, hade bortsett från att ett företag som La Poste befinner sig i en situation som skiljer sig mycket från situationen för ett privat företag som bedriver sin verksamhet på normala marknadsvillkor, och preciserade härvid följande (punkterna 34–40 i domstolens dom):

”34       La Poste har nämligen fått i uppdrag att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 90.2 i EG‑fördraget (nu artikel 86.2 EG) (se domstolens dom av den 19 maj 1993 i mål C‑320/91, Corbeau, REG 1993, s. I‑2533, punkt 15; svensk specialutgåva, tillägg, s. 77). En sådan tjänst består huvudsakligen i en skyldighet att säkerställa insamling, befordran och utdelning av post till förmån för samtliga konsumenter inom den berörda medlemsstatens hela territorium, till enhetliga taxor och på likartade kvalitetsvillkor.

35       La Poste var i detta syfte tvunge[t] att skaffa sig, eller försågs med, en betydande infrastruktur och stora tillgångar (’postnätet’) som gjorde att den kunde tillhandahålla den grundläggande posttjänsten till samtliga konsumenter, även inom glest befolkade områden, där taxorna inte täckte kostnaderna för tillhandahållandet av den ifrågavarande tjänsten.

36       På grund av egenskaperna hos den allmänt tillgängliga tjänst som La Poste via sitt nät måste tillhandahålla grundas inrättandet och underhållet av detta nät inte på en rent affärsmässig logik. Som det erinrades om i punkt 22 i föreliggande dom har UFEX m.fl. dessutom medgivit att ett sådant nät som SFMI‑Chronopost har kunnat utnyttja uppenbarligen inte är ett marknadsmässigt nät, och det skulle följaktligen aldrig ha inrättats av ett privat företag.

37       Logistik‑ och försäljningsstödet är för övrigt oskiljaktigt förenat med La Postes nät eftersom den just består i att bereda tillgång till detta nät, som saknar motsvarighet på marknaden.

38       Eftersom det inte går att jämföra La Postes situation med situationen för en privat företagskoncern som inte har monopolställning, skall de ”normala marknadsvillkoren”, som med nödvändighet är hypotetiska, under dessa förutsättningar bedömas i förhållande till tillgängliga uppgifter om objektiva och kontrollerbara omständigheter.

39       I föreliggande fall kan La Postes kostnader för att tillhandahålla sitt dotterbolag logistik‑ och försäljningsstöd utgöra sådana objektiva och kontrollerbara omständigheter.

40       På denna grundval kan det uteslutas att det förekommit något statligt stöd till SFMI‑Chronopost om det för det första kan slås fast att den begärda ersättningen vederbörligen täcker alla ytterligare rörliga kostnader som förorsakats av tillhandahållandet av logistik- och försäljningsstödet, [ett skäligt bidrag till] fasta kostnader som följer av utnyttjandet av det allmänna postnätet, liksom en [rimlig] avkastning på eget kapital i den utsträckning som det egna kapitalet används för SFMI‑Chronoposts konkurrensutsatta verksamhet, och om det för det andra inte finns något som tyder på att dessa faktorer har undervärderats eller fastställts godtyckligt.”

51      Med hänsyn till domstolens bedömning enligt ovan anser förstainstansrätten att grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten skall prövas först. Grunden avseende materiella oriktigheter och uppenbart oriktiga bedömningar, liksom grunden avseende felaktig tillämpning av begreppet statligt stöd, vilka sammanfaller, skall därefter prövas tillsammans.

2.     Huruvida kommissionen har åsidosatt motiveringsskyldigheten

 Parternas argument

52      Sökandena har påtalat att kommissionen i det omtvistade beslutet bara har hänvisat till de ekonomiska rapporter som den har använt som underlag, utan att närmare ange vilka uppgifter i rapporterna som ledde till slutsatsen att SFMI‑Chronopost inte har mottagit sådant statligt stöd och som kan prövas av gemenskapsdomstolarna.

53      Sökandena har för det första anfört att det är obestridligt att det omtvistade beslutet främst grundar sig på slutsatserna i Deloitterapporten, vilken kommissionen vägrade att översända till dem och vilken ensam kunde förklara innehållet i det omtvistade beslutet. Deloitterapporten är en väsentlig beståndsdel av det omtvistade beslutets motivering och borde ha översänts till sökandena senast vid tidpunkten för beslutet, vilket går sökandena emot, i syfte att göra det möjligt för dem att utöva sina rättigheter.

54      För det andra har sökandena gjort gällande att motiveringen avseende logistikstödet är otillräcklig. Kommissionen har inte någonstans i det omtvistade beslutet angett hur de ”totala kostnaderna”, som den har åsatt samtliga tjänster som är typiska för expresspostverksamheten, är fördelade. Kommissionens motivering på denna punkt är uppenbart otillräcklig med avseende på sökandenas möjlighet att förstå den och förstainstansrättens möjlighet att pröva den, eftersom den inte innehåller några uppgifter om på vilka faktiska omständigheter kommissionen grundat sin slutsats att ”den totala ersättning som SFMI‑Chronopost har betalat för det logistikstöd som La Poste har tillhandahållit överstiger de totala rörelsekostnaderna för detta stöd under perioden 1986–1995” och motiveringen kunde således inte ligga till grund för slutsatsen att det förelåg statligt stöd.

55      För det tredje anser sökandena att motiveringen avseende försäljningsstödet är otillräcklig. Kommissionen har inte någonstans angett vilken del av de totala kostnaderna som motsvarar kostnaderna för försäljningsstödet, och inte heller vilka specifika tjänster inom ramen för försäljningsstödet som motsvaras av nämnda del. Härtill kommer att detta är svårt att kontrollera, eftersom det saknas en definition av begreppet marknadsföringskostnader. Sökandena anser dessutom att kommissionen endast har bemött de mycket precisa bedömningar som sökandena har tillhandahållit angående kostnaderna för säljfrämjande åtgärder avseende SFMI:s varor och värdet av användningen av La Postes varumärkesimage med vag kritik.

56      Enligt sökandena borde kommissionen ha inkluderat de kostnadstabeller som översändes från den franska regeringen. Bristen på motivering kan inte ursäktas med att kommissionen inte ville tynga det omtvistade beslutet eller med hänsyn till affärssekretessen. Sökandena har påpekat att referensperioden för det första klagomålet (1986–1990) redan var ”inaktuell ur kommersiellt hänseende”. Kommissionens bedömning var följaktligen abstrakt och motiveringen otillräcklig.

57      För det fjärde har sökandena anfört att det finns en motsägelse i skälen till det omtvistade beslutet som är jämställbar med en brist på motivering när det gäller den så kallade retrospektiva metoden. Kommissionen förklarade nämligen först att priset för logistikstödet har beräknats genom att multiplicera antalet behandlade objekt eller deras vikt med enhetspriset för de olika transaktionerna, för att därefter konstatera att La Poste inte hade någon kostnadsbokföring förrän år 1992.

58      Sökandena har vidare påpekat att en motivering skall bedömas mot bakgrund av de enskilda omständigheterna, och att dessa i det nu aktuella fallet kräver en särskilt utförlig motivering. Dessa omständigheter är enligt sökandena att det inte skett någon anmälan, att det administrativa förfarandet pågick orimligt länge (beslutet antogs 81 månader efter det första klagomålet), att det fanns särskilda svårigheter – vilka har erkänts av kommissionen – särskilt beträffande frågan huruvida de omtvistade åtgärderna kunde anses utgöra statligt stöd, att det föreföll sannolikt att det var fråga om statligt stöd, vilket kommissionen medgett, att kommissionen återkallade ett första beslut om avskrivning efter det att talan hade väckts om ogiltigförklaring av detsamma, att kommissionen agerat försumligt under tre års tid (från och med den 9 juli 1992, då kommissionen återkallade sitt beslut, till och med den 24 oktober 1995, det vill säga dagen för den offentliga förhandlingen vid domstolen i målet SFEI), att riktlinjerna i domen i målet SFEI måste beaktas, att sökandena inte fick tillgång till handlingarna i ärendet – inte ens under förutsättningen att eventuellt konfidentiella uppgifter togs bort – samt att de omtvistade åtgärderna har förts in i registret över icke anmälda stödåtgärder. Sökandena har slutligen tillagt att de har tillhandahållit kommissionen mer och mer detaljerade ekonomiska studier.

59      Kommissionen anser att den, i motsats till vad sökandena har påstått, i det omtvistade beslutet (under punkt D.1) har förklarat hur de ”totala kostnaderna” är fördelade. De olika delarna av den metod som La Poste har använt sig av och som kommissionen har godtagit har beskrivits där, liksom resultatet av den, det vill säga täckningsgraden för de totala kostnader som La Poste har haft under de olika åren. Enligt kommissionen är det tillräckligt för en prövning av om det föreligger statligt stöd att ange vilken metod som har använts och vilka resultat som erhållits, och det är inte nödvändigt att inkludera därmed sammanhängande tabeller, vilka i alltför hög grad skulle tynga texten i kommissionens beslut. Kommissionen har tillagt att det inte finns något krav i rättspraxis som innebär att motiveringen måste innehålla samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter, särskilt inte när det är fråga om val av olika tekniska lösningar.

60      Kommissionen har anmärkt att de franska myndigheterna tillhandahöll uppgifterna om fördelningen av de totala kostnaderna den 30 maj 1996. I denna fördelning gjordes huvudsakligen, med vissa variationer mellan åren, åtskillnad mellan transaktioner som genomförts av kontor, sorteringscentraler och anställda inom La Poste. I de ovannämnda kostnadstabellerna visades alltid de totala kostnaderna i jämförelse med enhetspriserna för underkontraktering i syfte att fastställa en årlig täckningsgrad. Dessa sifferuppgifter hade emellertid karaktären av företagshemlighet, eftersom de visade kostnadsstrukturen och de ekonomiska flödena mellan ett moderbolag och dess dotterbolag.

61      Chronopost har betonat att kommissionens motiveringsskyldighet gentemot någon som har lämnat in ett klagomål består i att ange skälen för att de faktiska och rättsliga omständigheter som har åberopats i klagomålet inte var tillräckliga för att bevisa förekomsten av ett statligt stöd. Det är emellertid inte nödvändigt att tillhandahålla en specifik motivering för varje vald teknisk lösning eller för omständigheter som är uppenbart irrelevanta, som saknar betydelse eller som uppenbart saknar direkt samband med saken.

62      Chronopost anser att motiveringen i det omtvistade beslutet är tillräcklig. Bolaget har betonat att kommissionen inte är skyldig att inkludera samtliga kostnadsbokföringsberäkningar i det omtvistade beslutet. Chronopost har dessutom påpekat att den påstådda bristen i motiveringen till det omtvistade beslutet inte påtalades av vare sig förstainstansrätten eller domstolen, trots att otillräcklig motivering är en fråga som rör tvingande rätt och därför kan prövas ex officio. I motsats till den slutsats som sökandena har dragit av rättspraxis är det tillräckligt att kommissionen anger vilka beräkningar som har använts.

 Förstainstansrättens bedömning

 Rättspraxis i fråga om motivering

63      Förstainstansrätten erinrar om att den motivering som krävs enligt artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 190 i fördraget inte skall ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink's France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

64      Vad särskilt beträffar ett sådant beslut genom vilket kommissionen fastslår att en åtgärd som är föremål för ett klagomål inte utgör statligt stöd, skall det fastslås att kommissionen under alla omständigheter är skyldig att i tillräcklig mån meddela den som har anfört klagomålet skälen till att de faktiska och rättsliga omständigheter som åberopats i klagomålet inte var tillräckliga för att bevisa förekomsten av ett statligt stöd. Kommissionen är emellertid inte skyldig att ta ställning till omständigheter som uppenbarligen är irrelevanta, som saknar betydelse eller som uppenbart saknar direkt samband med saken (det ovannämnda målet kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, punkt 64).

65      Det skall vidare betonas att när kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter är det av särskilt grundläggande betydelse att de i gemenskapernas rättsordning föreskrivna skyddsreglerna för det administrativa förfarandet iakttas. Bland dessa skyddsregler återfinns bland annat den behöriga institutionens skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet och att i tillräcklig mån motivera sina beslut (domstolens dom av den 21 november 1991 i mål C-269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I-5469, punkt 14; svensk specialutgåva, volym 11, s. 453).

66      Dessutom är kommissionen visserligen inte skyldig att i motiveringen till de beslut som den ser sig nödsakad att fatta för att garantera tillämpningen av konkurrensreglerna omnämna alla de faktiska och rättsliga omständigheter samt de överväganden som lett den till att fatta ett sådant beslut. Kommissionen är emellertid enligt artikel 190 i fördraget skyldig att åtminstone nämna de omständigheter och de överväganden som har väsentlig betydelse för beslutets systematik, för att möjliggöra för gemenskapsdomstolarna och berörda parter att få kännedom om under vilka villkor kommissionen har tillämpat fördraget (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i de förenade målen T‑374/94, T‑375/94, T‑384/94 och T‑388/94, European Night Services m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II‑3141, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

67      Det framgår även av rättspraxis att ett beslut utom i undantagsfall skall innehålla en motivering som skall finnas i själva beslutet och motiveringen kan inte för första gången och i efterhand formuleras i domstol (se förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑295/94, Buchmann mot kommissionen, REG 1998, s. II‑813, punkt 171, och domen i det ovannämnda målet European Night Services m.fl. mot kommissionen, punkt 95 och där angiven rättspraxis). Den berörde skall nämligen i princip underrättas om motiveringen samtidigt med beslutet som går honom emot. En bristfällig motivering kan inte rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för beslutet under förfarandet vid domstolen (domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 463). När ett beslut av kommissionen om tillämpning av artikel 92 i fördraget saknar viktiga uppgifter kan kommissionen följaktligen inte åtgärda detta genom att vid förstainstansrätten för första gången åberopa uppgifter och andra bedömningsgrunder som gör det möjligt att konstatera att den har tillämpat artikel 92 i fördraget korrekt, såvida det inte rör sig om bedömningsgrunder som inte har bestridits av någon part under det föregående administrativa förfarandet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet European Night Services m.fl. mot kommissionen, punkt 96).

68      Härav följer att de argument som har framförts av kommissionens ombud vid förstainstansrätten inte kan avhjälpa den bristande motiveringen i det omtvistade beslutet (se förstainstansrättens dom av den 18 januari 2005 i mål T‑93/02, Confédération nationale du Crédit mutuel mot kommissionen, REG 2005, s. II‑143, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

69      Själva beslutsdelen i och skälen för ett beslut, vilket enligt artikel 190 i fördraget måste vara motiverat, utgör nämligen en odelbar enhet, varför det ankommer enbart på kommissionsledamöternas kollegium att i enlighet med kollegialitetsprincipen anta båda delarna samtidigt. Kollegiet har exklusiv behörighet att företa ändringar av skälen som avser mer än rena rättelser av stavning eller grammatik (domen i det ovannämnda målet Confédération nationale du Crédit mutuel mot kommissionen, punkt 124, i vilken det hänvisas till domstolens dom av den 15 juni 1994 i mål C‑137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl., REG 1994, s. I‑2555, punkterna 66–68; svensk specialutgåva, volym 15, s. I‑201).

70      Härvid erinrar förstainstansrätten om att gemenskapsdomstolarnas prövning vid en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 173 i EG‑fördraget (nu artikel 230 EG) skall avse endast det omtvistade beslutets lagenlighet. Förstainstansrätten skall således inte kompensera eller komplettera kommissionens eventuellt bristande motivering genom att lägga till eller ersätta omständigheter som inte framgår av det omtvistade beslutet.

71      Förstainstansrätten skall således pröva huruvida det omtvistade beslutet, vilket grundar sig på komplicerade ekonomiska bedömningar, har fattats med iakttagande av ovannämnda principer. Mot bakgrund av den rättspraxis som nämnts ovan i punkterna 66–70 skall frågan huruvida kommissionen har iakttagit motiveringsskyldigheten prövas enbart i förhållande till skälen i det omtvistade beslutet.

 Omfattningen av prövningen av huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits i det aktuella fallet

72      Förstainstansrätten skall pröva huruvida kommissionen har iakttagit sin motiveringsskyldighet enligt artikel 190 i fördraget såvitt avser slutsatsen att SFMI‑Chronopost inte har erhållit något statligt stöd. Detta innebär, mot bakgrund av de principer som domstolen fastställde i sin dom och som har angetts i punkt 50 ovan, att en prövning skall ske särskilt av huruvida det omtvistade beslutet är tillräckligt motiverat dels med avseende på frågan huruvida den ersättning som begärdes från SFMI‑Chronopost täcker för det första de ytterligare rörliga kostnader som förorsakats av tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet, för det andra ett skäligt bidrag till de fasta kostnaderna till följd av utnyttjandet av postnätet och för det tredje en rimlig avkastning på eget kapital i den utsträckning som det egna kapitalet använts för SFMI‑Chronoposts konkurrensutsatta verksamhet, dels med avseende på frågan huruvida det finns något som tyder på att dessa faktorer har undervärderats eller fastställts godtyckligt.

73      Det framgår visserligen klart av fyrtionionde–femtiosjätte skälen i det omtvistade beslutet varför kommissionen inte godtog den av sökandena föreslagna kostnadsberäkningsmetoden. För att förstainstansrätten skall kunna pröva lagenligheten av kommissionens bedömning beträffande förekomsten av statligt stöd måste motiveringen emellertid även innehålla en tillräckligt utförlig förklaring till hur kommissionen, genom att använda den så kallade totalkostnadsmetoden, har beräknat och bedömt La Postes kostnader, inbegripet de kostnader som domstolen har ansett är relevanta i sin dom i överklagandemålet, och till den ersättning som i detta avseende begärdes från SFMI‑Chronopost. Mot denna bakgrund kan förstainstansrätten inte godta Chronoposts argument att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat, på grund av att vare sig förstainstansrätten eller domstolen har prövat frågan om bristande motivering, vilken omfattas av tvingande rätt. Varken förstainstansrätten eller domstolen var nämligen skyldig att pröva frågan om bristande motivering av denna anledning, med hänsyn till att förstainstansrätten, i första instans, ogiltigförklarade det omtvistade beslutet enbart på grund av felaktig tillämpning av artikel 92 i fördraget (punkterna 64–79 i förstainstansrättens dom) och med hänsyn till att domstolens prövning avsåg enbart lagenligheten av förstainstansrättens tillämpning som låg till grund för nämnda slutsats (punkterna 31–42 i domstolens dom).

74      Förstainstansrätten anser därför att det är nödvändigt att pröva huruvida kommissionen i tillräcklig mån har motiverat sin bedömning avseende för det första frågan om täckningen av de ytterligare rörliga kostnader som förorsakats av tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet, för det andra frågan om skäligt bidrag till de fasta kostnaderna till följd av utnyttjandet av postnätet och för det tredje frågan om rimlig avkastning på eget kapital.

 Det omtvistade beslutets motivering avseende de ytterligare rörliga kostnader som förorsakats av tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet

75      Såvitt avser de ytterligare rörliga kostnader som La Poste haft till följd av att företaget har tillhandahållit logistik‑ och försäljningsstöd till SFMI‑Chronopost anges följande i trettiotredje skälet i det omtvistade beslutet:

”För att beräkna totalbeloppet för de stödtjänster som tillhandahålls SFMI‑Chronopost beräknar La Poste först sina direkta rörelsekostnader – förutom kostnaderna för huvudkontoret och regionkontoren – som funktion av produktionskedjan (grundläggande aktiviteter) motsvarande tillhandahållandet av befordringstjänster och deras reella volym. Kostnaderna för huvudkontoret och regionkontoren fördelas sedan proportionellt efter självkostnadspriset för varje tjänst.

När det gäller produktionskedjan har La Poste inte något redovisningssystem som medger att man kan beräkna de reella kostnaderna för att tillhandahålla detta logistikstöd till SFMI‑Chronopost. Fram till år 1992 beräknade man kostnaderna på grundval av uppskattningar. De tjänster som tillhandahölls SFMI‑Chronopost delades upp i en serie grundläggande aktiviteter för vilka man före 1992 inte hade gjort några tidsstudier. För att fastställa dessa kostnader likställde La Poste dessa tjänster med befintliga posttjänster av liknande karaktär, för vilka man redan hade gjort tidsstudier och kostnadsberäkningar (till exempel försändelse av ett rekommenderat brev). 1992 beräknade man tidsåtgången och kostnaden för aktuella aktiviteter med beaktande av reella befordrade volymer expresspost. Dessa beräkningar gjorde det möjligt för La Poste att uppskatta den reella kostnaden för sitt logistikstöd.”

76      Kommissionen fann i detta hänseende följande i femtiosjunde skälet i det omtvistade beslutet:

”Kommissionen anser att de interna priser till vilka man utbyter produkter eller tjänster mellan företag i samma koncern inte medför några som helst ekonomiska fördelar om det handlar om priser som är beräknade på grundval av full kostnadstäckning (det vill säga totala kostnader plus avkastning på eget kapital). I detta fall täcker SFMI-Chronoposts betalningar inte de totala kostnaderna under de två första årens drift, men däremot kostnaderna exklusive kostnader för huvud- och regionkontor. Kommissionen anser inte att denna situation är onormal med tanke på att verksamhetsintäkterna från ett nytt företag inom en koncern kan inskränka sig till att täcka de rörliga kostnaderna under startperioden. När företaget väl har etablerat sig på marknaden bör de intäkter det genererar överstiga de rörliga kostnaderna, så att företagen bidrar till att täcka koncernens fasta kostnader. Under de två första räkenskapsåren (1986 och 1987) täckte SFMI‑Chronoposts betalningar inte bara de rörliga kostnaderna, utan även en del av de fasta kostnaderna (till exempel för lokaler och fordon). Frankrike har påvisat att den ersättning som SFMI Chronopost har betalat för stödet sedan 1988 täcker alla La Postes kostnader, och att man dessutom har gett ett bidrag till dess avkastning på eget kapital. Följaktligen har posten tillhandahållit logistik- och försäljningsstödet under normala marknadsvillkor, och därmed utgjorde det inte något statligt stöd.”

77      I dessa skäl anges inte i tillräcklig utsträckning vare sig exakt vilken räckvidd kommissionen har ansett att de ekonomiska och redovisningsmässiga begreppen har eller exakt vilka kostnader den har analyserat för att nå slutsatsen att det inte var fråga om statligt stöd. Detta medför att förstainstansrätten inte kan pröva frågan huruvida kostnaderna verkligen motsvarar de ytterligare rörliga kostnader som förorsakats av tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet i den mening som avses i domstolens dom.

78      Såvitt avser begreppet direkta rörelsekostnader, som nämns i trettiotredje skälet i det omtvistade beslutet, har kommissionen i sin skrivelse av den 27 maj 2005, som svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten, bara anmärkt att det rörde sig om hänförbara kostnader. Kommissionen angav i denna skrivelse tilläggsvis att dessa kostnader för La Postes del även omfattade en del av de fasta kostnaderna, förutom kostnaderna för huvudkontoret och regionkontoren.

79      Det framgår emellertid inte av det omtvistade beslutet vilka de direkta rörelsekostnaderna var, och inte heller vilka kostnader i La Postes redovisning som är direkt hänförliga till de olika aktivteterna. De hänförbara kostnaderna varierar nämligen i de olika företagen beroende på vilket redovisningssystem som använts.

80      Förstainstansrätten anser härutöver att denna fråga inte heller klargörs av de skrivelser som kommissionen har inkommit med under rättegången och som förstainstansrätten under alla omständigheter inte kan ta hänsyn till vid prövningen av det omtvistade beslutets motivering (se ovan punkterna 66–70). I dessa skrivelser har kommissionen förklarat att på grundval av kostnadsbokföringen, vilken innehåller en rimlig uppdelning av de olika posterna, var tillvägagångssättet i det omtvistade beslutet att dela upp de olika kostnaderna (köp av externa varor och tjänster, personal, avskrivningar och underhåll av anläggningstillgångar) beroende på om de var rörelsekostnader (aktiviteter hänförliga till kontoren, transport, distribution eller sortering eller finansiell aktivitet) – bestående i direkta kostnader (rörliga kostnader, det vill säga hänförliga till ett behandlat objekt, och fasta kostnader) – eller strukturella (regionala eller nationella administrativa strukturer för postverksamheten eller för de finansiella tjänsterna, gemensamma strukturer) – bestående i indirekta kostnader (endast fasta). Därefter har de indirekta (fasta) strukturella kostnaderna (såväl gemensamma kostnader som kostnader hänförliga enbart till postverksamheten eller de finansiella tjänsterna) hänförts till ”postaktiviteterna” proportionellt i förhållande till de rörliga (direkta) kostnaderna för varje aktivitet. De indirekta kostnaderna (strukturella icke rörliga kostnader, till vilka hänförs även reklam‑ och försäljningskostnader på central nivå och avdelningsnivå) fördelades sålunda på de fyra postaktiviteterna (insamling, distribution, sortering och transport) proportionellt i förhållande till de kostnader som är direkt hänförliga till var och en av aktiviteterna. Kostnaden för de olika arbetsenheterna (arbetsminut eller transporterat ton) beräknades genom att de reella totala kostnaderna för varje aktivitet dividerades med det exakta antalet uppmätta arbetsminuter (eller antal transporterade ton). Den totala kostnaden för de tjänster som La Poste tillhandahöll sitt dotterbolag bestämdes genom att denna enhetskostnad multiplicerades med den tid (eller den transporterade vikt) som de tjänster som tillhandahållits SFMI‑Chronopost tog i anspråk.

81      Förstainstansrätten anser att dessa förklaringar bara styrker slutsatsen att motiveringen i det omtvistade beslutet är alldeles för allmänt formulerad för att förstainstansrätten skall kunna pröva lagenligheten av kommissionens bedömning avseende huruvida täckning har skett av samtliga kostnader som uppkommit till följd av att La Poste har tillhandahållit SFMI‑Chronopost logistik‑ och försäljningsstöd. Motiveringens otillräcklighet förstärks av att kommissionen i det omtvistade beslutet använder olika ekonomiska och redovisningsmässiga begrepp på ett oprecist sätt. Det är nämligen inte möjligt att med hjälp av femtiosjunde skälet i det omtvistade beslutet, enligt vilket ”[SFMI‑Chronoposts betalningar u]nder de två första räkenskapsåren (1986 och 1987) täckte … inte bara de rörliga kostnaderna, utan även en del av de fasta kostnaderna (till exempel för lokaler och fordon)”, avgöra exakt vilka kostnader som avses med ”en del av de fasta kostnaderna”, vilka SFMI‑Chronopost påstås ha täckt.

82      I det omtvistade beslutet finns det heller inte någon förklaring till hur de tjänster som tillhandahölls SFMI‑Chronopost delades upp i en serie grundläggande aktiviteter eller på vilket sätt La Poste likställde dessa tillhandahållanden med befintliga posttjänster av liknande karaktär. Före år 1992 hade det inte genomförts några tidsstudier av de tjänster som tillhandahölls SFMI‑Chronopost, och fram till år 1992 beräknades de reella kostnaderna i samband med tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet till SFMI‑Chronopost på grundval av uppskattningar. Kommissonen borde därför i det omtvistade beslutet ha förklarat hur La Poste hade gått till väga för att likställa tillhandahållandena, detta för att göra det möjligt för Republiken Frankrike och övriga berörda liksom förstainstansrätten att kontrollera huruvida det hade förekommit sakfel eller gjorts felbedömningar i samband med nämnda tillvägagångssätt.

83      Exakta förklaringar skulle ha varit särskilt nödvändiga för att göra det möjligt att kontrollera på vilket sätt försäljningsstödet till SFMI‑Chronopost beaktades vid beräkningen av de totala kostnaderna. På samma sätt som de tjänster som tillhandahölls SFMI‑Chronopost, vilka var knutna till en viss produkt, enligt kommissionen hölls åtskilda från La Postes övriga aktiviteter, skulle det ha behövts en motivering avseende förekomsten av och storleken på kostnaderna i samband med försäljningsstödet. Det framgår emellertid inte på något sätt av förklaringarna i det omtvistade beslutet på vilket sätt kommissionen har tagit hänsyn till nämnda stöd vid beräkningen av de totala kostnaderna.

84      I det omtvistade beslutet skulle det följaktligen ha behövts en relevant motivering i detta hänseende och åtminstone en allmän sammanfattning av kostnadsbokföringsberäkningarna avseende de tjänster som tillhandahölls SFMI‑Chronopost, eventuellt efter det att hemliga uppgifter hade tagits bort.

85      Av det ovan anförda följer att det omtvistade beslutet är otillräckligt motiverat såvitt avser kommissionens bedömning av de ytterligare rörliga kostnader som har uppkommit till följd av logistik‑ och försäljningsstödet.

 Motiveringen avseende skäligt bidrag till de fasta kostnaderna till följd av utnyttjandet av postnätet

86      Såvitt avser bidraget till de fasta kostnaderna till följd av utnyttjandet av postnätet framgår det av trettiotredje skälet att ”[k]ostnaderna för huvudkontoret och regionkontoren fördelas … proportionellt efter självkostnadspriset för varje tjänst”.

87      Det skall anmärkas att det inte är möjligt att mot bakgrund av enbart det omtvistade beslutet avgöra vilka typer av kostnader som ingår i kostnaderna för huvudkontoret och regionkontoren. Förstainstansrätten kan särskilt inte pröva huruvida en del av kostnaderna för huvudkontoret och regionkontoren, såsom kommissionen har påstått, utgör kostnader som kan kvalificeras som fasta kostnader till följd av utnyttjandet av postnätet och som därför borde ha tagits i beaktande vid beräkningen av ersättningen från SFMI‑Chronopost. Frågan huruvida de skall kvalificeras på detta sätt är emellertid särskilt viktig, eftersom kommissionen i det omtvistade beslutet även har funnit att kostnaderna för La Postes huvudkontor och regionkontor inte till 100 procent täcktes av den ersättning som SFMI‑Chronopost betalade under åren 1986 och 1987. Tvärtom framgår det av trettiotredje skälet i det omtvistade beslutet att täckningsgraden för de totala kostnaderna bara var 70,3 procent för år 1986 och 84,3 procent för år 1987.

88      Kommissionen har i synnerhet inte klart angett vilka kostnader som enligt kommissionen utgjorde de fasta kostnaderna till följd av SFMI‑Chronoposts utnyttjande av La Postes nät. I det omtvistade beslutet anges i synnerhet inte huruvida det finns andra fasta kostnader än kostnaderna för huvudkontoret och regionkontoren som borde ha ansetts utgöra fasta kostnader till följd av utnyttjandet av postnätet och som antagligen inte omfattas av kategorin ytterligare rörliga kostnader som förorsakats av tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet till SFMI-Chronopost. Förstainstansrätten kan därför inte pröva huruvida bidraget till de fasta kostnaderna var korrekt mot bakgrund av de krav som domstolen uppställde i sin dom.

89      Under dessa förhållanden är det omtvistade beslutet följaktligen inte tillräckligt motiverat i det avseendet att förstainstansrätten saknar möjlighet att på grundval av beslutet pröva dels huruvida kostnaderna för huvudkontoret och regionkontoren omfattar de fasta kostnaderna till följd av utnyttjandet av postnätet, dels huruvida La Poste hade andra fasta kostnader i samband med utnyttjandet av postnätet som ersättningen från SFMI‑Chronopost borde ha täckt enligt de krav som domstolen fastställde i sin dom i överklagandemålet.

 Motiveringen avseende rimlig avkastning på eget kapital

90      Såvitt avser avkastningen på eget kapital fastslog kommissionen följande i femtiosjunde skälet i det omtvistade beslutet: ”Frankrike har påvisat att den ersättning som SFMI‑Chronopost har betalat för stödet sedan 1988 täcker alla La Postes kostnader, och att man dessutom har gett ett bidrag till dess avkastning på eget kapital.” Det framgår emellertid inte av det omtvistade beslutet hur stort bidrag SFMI‑Chronopost utgav till La Postes avkastning på eget kapital.

91      Det framgår visserligen av det omtvistade beslutet att kommissionen har beräknat internräntan. Det anges emellertid inte huruvida internräntan har beräknats för att visa att villkoret om privat investerare var uppfyllt och/eller för att beräkna avkastningen på eget kapital. I detta hänseende anges i femtioåttonde skälet i det omtvistade beslutet endast att ”[k]ommissionen har … också undersökt frågan om La Postes uppträdande i egenskap av aktieägare i SFMI‑Chronopost är affärsmässigt motiverat mot bakgrund av principen om en privat investerare i en marknadsekonomi” och att ”[f]ör att fastställa huruvida La Poste har uppträtt som en privat investerare i en marknadsekonomi bör kommissionen undersöka moderbolagets avkastning i form av utdelning och kapitalökning”.

92      Även om beräkningen av internräntan, såsom denna framgår av det omtvistade beslutet, gjordes i syfte att få fram avkastningen på eget kapital hänförligt till SFMI‑Chronoposts konkurrensutsatta verksamhet, framgår det inte av det omtvistade beslutet vilket kapital som kommissionen anser vara faktiskt hänförligt till nämnda verksamhet, en omständighet som har legat till grund för kommissionens slutsats att något statligt stöd inte föreligger. I detta hänseende har kommissionen endast angett, i femtionionde skälet i det omtvistade beslutet, att ”[f]ör att beräkna internräntan har kommissionen å ena sidan beaktat La Postes kapitaltillskott under 1986 och å den andra utdelningarna från SFMI‑Chronopost under perioden 1986–1991 och värdet på detta företag 1991”. Kommissionen har i sextioandra skälet i det omtvistade beslutet tillagt att den har ”beräknat internräntan och jämfört den med SFMI-Chronoposts egna kapitalkostnad för 1986 (13,65 %), det år då företaget grundades och inledde sin verksamhet. Detta gör det möjligt för kommissionen att bekräfta om investeringens avkastning i sin helhet var tillräcklig.” Kommissionen har därav dragit slutsatsen att den internränta som den har räknat fram vida överstiger kapitalkostnaden för år 1986 samt att de finansiella transaktioner som ägde rum mellan La Poste och SFMI‑Chronopost under åren 1986–1991 följaktligen inte innehöll några inslag av statligt stöd. I det omtvistade beslutet anges sålunda endast att kommissionen har tagit hänsyn till dels det kapitaltillskott som La Poste gjorde år 1986, dels de finansiella transaktioner som utfördes mellan La Poste och dess dotterbolag under perioden 1986–1991. Kommissionen har däremot inte tillräckligt klart angett vilka finansiella transaktioner som avses.

93      Även under antagandet att internräntan tillräckligt exakt avspeglar avkastningen på eget kapital hänförligt till SFMI‑Chronoposts konkurrensutsatta verksamhet, kan förstainstansrätten i alla händelser ändå inte pröva huruvida den eventuella avkastningen på det egna kapitalet har varit rimlig i den mening som avses i punkt 40 i domstolens dom, eftersom uträkningen av internräntan inte finns med i det omtvistade beslutet.

 Motiveringen avseende täckningen av kostnaderna i allmänhet

94      Kommissionens slutsatser återfinns i femtiosjunde skälet i det omtvistade beslutet, och lyder enligt följande: ”Under de två första räkenskapsåren (1986 och 1987) täckte SFMI‑Chronoposts betalningar inte bara de rörliga kostnaderna, utan även en del av de fasta kostnaderna (till exempel för lokaler och fordon). Frankrike har påvisat att den ersättning som SFMI‑Chronopost har betalat för stödet sedan 1988 täcker alla La Postes kostnader, och att man dessutom har gett ett bidrag till dess avkastning på eget kapital.” Förstainstansrätten anser att dessa slutsatser endast utgörs av allmänna påståenden. Det omtvistade beslutet innehåller nämligen inte någon detaljerad prövning av de olika delarna av beräkningen av ersättningen för de ifrågavarande stödtjänsterna eller för kostnaderna för infrastrukturen till följd av nämnda stödtjänster och inte heller några sifferuppgifter från analysen av de därmed sammanhängande kostnaderna. Kommissionen har i detta avseende endast slagit fast att La Postes totala kostnader täcktes av ersättningen från SFMI‑Chronopost, utan att därvid närmare redogöra för de sifferuppgifter och beräkningar på vilka den har grundat analysen och slutsatserna.

95      Under dessa omständigheter är det omöjligt för förstainstansrätten att pröva huruvida den av kommissionen använda metoden och de olika stegen i kommissionens analys är felfria och förenliga med de principer som enligt domstolens dom skall tillämpas för att fastställa huruvida statligt stöd föreligger.

 Behovet av en detaljerad motivering

96      Förstainstansrätten erinrar dessutom om att motiveringsskyldighetens omfattning skall bedömas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, vilka, i förekommande fall, kan tala för att det behövs en mer detaljerad motivering.

97      De omständigheter som talar för att det behövs en mer detaljerad motivering i det nu aktuella fallet är för det första att beslutet var ett av de första besluten som avsåg den komplicerade frågan om beräkning av kostnader som uppkommer för ett moderbolag som har monopolställning och som tillhandahåller logistik‑ och försäljningsstöd till sitt dotterbolag som inte har monopolställning med avseende på tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd. För det andra borde kommissionen, med hänsyn till att den återkallade det första beslutet om avskrivning av den 10 mars 1992 efter det att talan om ogiltighet hade väckts och efter domstolens dom i målet SFEI, ha motiverat sitt ställningstagande på de bestridda punkterna med så mycket större noggrannhet och precision. Slutligen borde även den omständigheten att sökandena inkom med flera ekonomiska studier under det administrativa förfarandet ha föranlett kommissionen att ge en omsorgsfull motivering med svar på de huvudsakliga argument som framförts av sökandena och för vilka det fanns stöd i de ekonomiska studierna.

98      Under dessa omständigheter anser förstainstansrätten att det omtvistade beslutets motivering inte uppfyller kraven enligt artikel 190 i fördraget. Motiveringen innehåller nämligen endast en mycket allmän redogörelse för kommissionens metod att bedöma kostnaderna och för det erhållna slutresultatet. Kommissionen har däremot inte med erforderlig precision fördelat La Postes olika kostnader för att tillhandahålla SFMI‑Chronopost logistik‑ och försäljningsstöd eller de fasta kostnaderna till följd av utnyttjandet av postnätet och har inte heller angett vad avkastningen på eget kapital uppgick till.

99      Såvitt avser kommissionens argument att sifferuppgifterna som nämnda beräkningar grundar sig på har karaktären av företagshemlighet, är det tillräckligt att konstatera att kommissionen kunde ha förklarat de använda metoderna och de utförda beräkningarna utan att avslöja eventuella företagshemligheter. Denna möjlighet bekräftas i övrigt av kommissionens förklaringar under rättegången, bland annat i dess skrivelser och i dess svar på förstainstansrättens muntliga och skriftliga frågor. Kommissionen kunde under alla förhållanden ha tillhandahållit censurerade uppgifter och icke konfidentiella versioner av sina analyser.

100    Förstainstansrätten kan följaktligen inte på grundval av det omtvistade beslutet pröva vare sig förekomsten av eller storleken på de olika kostnader som omfattas av begreppet totala kostnader såsom detta har definierats av kommissionen i det omtvistade beslutet. Förstainstansrätten kan därför inte heller på grundval av det omtvistade beslutet pröva lagenligheten av kommissionens bedömning i detta hänseende eller bedömningens förenlighet med de krav som enligt domstolens dom skall vara uppfyllda för att det skall kunna fastställas att statligt stöd inte föreligger.

101    Härav följer att det omtvistade beslutet skall förklaras ogiltigt på grund av bristande motivering i den del det anges att det logistik‑ och försäljningsstöd som La Poste har tillhandahållit SFMI‑Chronopost inte utgör statligt stöd.

3.     Huruvida kommissionen har åsidosatt begreppet statligt stöd

 Inledande anmärkningar

102    Med hänsyn till det ovan anförda kan förstainstansrätten inte pröva de argument som sökandena har åberopat till stöd för den fjärde grundens första del avseende att SFMI‑Chronopost inte täckte kostnaderna, att vissa av kommissionen beaktade faktorer undervärderats och fastställs godtyckligt, att det har förekommit felaktigheter i de justeringar i redovisningen som har genomförts i bilaga 4 till Deloitterapporten, att internräntan var onormalt hög och skälen till SFMI‑Chronoposts lönsamhet.

103    Sökandenas övriga argument avseende den fjärde grundens första del, det vill säga de påstådda uppenbara felaktigheterna i samband med den ”retrospektiva” linjära metoden, liksom att La Poste inte hade någon kostnadsbokföring under den relevanta perioden, kommer att behandlas nedan.

 Huruvida kommissionen har åsidosatt begreppet normala marknadsvillkor

 Användningen av den retrospektiva metoden

–       Parternas argument

104    Sökandena anser att det inte var motiverat att använda den retrospektiva metoden vid beräkningarna avseende åren 1986–1992, eftersom La Poste inte hade någon kostnadsbokföring år 1992. De har betonat att kommissionen kände till att det inte fanns någon kostnadsbokföring redan innan den antog det omtvistade beslutet. Sökandena har härvid erinrat om att det franska konkurrensrådet (Conseil de la concurrence) redan år 1996 anmärkte att La Postes redovisning inte medgav fördelning av kostnaderna för nätet. Kommissionen borde följaktligen inte ha godtagit en metod för bedömning av La Postes kostnader som grundade sig på en sådan redovisning.

105    Sökandena har härav dragit slutsatsen att kommissionen inte kunde fördela La Postes rörliga kostnader för sina underleverantörsuppdrag.

106    Sökandena har framhållit tre felaktigheter. För det första var den totala enhetskostnaden för produktionen inom expresspostverksamheten inte konstant, utan sjönk i betydande utsträckning i takt med den ökade produktionsvolymen. Den metod som kommissionen har valt innebär emellertid att hänsyn inte tas till ökade inkomster på grund av skalfördelar. Denna metod medför följaktligen att kostnaderna för de tjänster som SFMI‑Chronopost tillhandahölls under startperioden undervärderades, och detta gäller i än högre grad med hänsyn till att det rör sig om en typ av tjänst som redan från början gav upphov till betydande fasta kostnader. Sökandena anser i detta avseende att användningen av den retrospektiva linjära metoden innebar att kostnaderna framstod som tre gånger lägre än de faktiskt var.

107    För det andra är inte den deflator som har valts, det vill säga den totala lönesummans tillväxttakt, relevant ur ekonomisk synvinkel. Enligt sökandena kan inte den totala lönesummans utveckling användas som deflator för La Postes kostnader, eftersom kostnaden för behandling av en försändelse från SFMI‑Chronopost inte på något sätt är avhängig antalet anställda vid La Poste. Betydande ökningar av antalet anställda kan ha skett till följd av konjunkturen eller av andra skäl som saknar samband med SFMI‑Chronoposts aktiviteter. För att beräkna kostnaderna för en enskild aktivitet (underleverantörsuppdrag utförda åt SFMI‑Chronopost) borde i stället tillväxttakten för kostnaden för en minuts arbete på postkontoren och sorteringscentralerna ha använts. Enligt sökandena skulle det således ha varit lämpligare att använda ”punkt 539”, det vill säga tillväxttakten för en minuts arbete.

108    För det tredje anser sökandena att kommissionen borde ha använt de fakturor som upprättats på grundval av internprislistorna i stället för den retrospektiva metoden. Sökandena har preciserat att det inte var motiverat att använda den retrospektiva metoden, eftersom La Poste och SFMI‑Chronopost år 1986 ingick avtal där det angavs en exakt metod för att fastställa de totala kostnaderna för underleverantörstjänster och eftersom dessa totala kostnader är faktiska kostnader.

109    Sökandena anser under dessa omständigheter att de har visat att det fanns en alternativ, exaktare, metod än den retrospektiva metoden att tillgå.

110    Såvitt avser kommissionens påstående att argumentet avseende den linjära retrospektiva metoden utgör en ny grund har sökandena gjort gällande att definitionen av begreppet normala marknadsvillkor ändrades genom tolkningen i domstolens dom och inte genom en ändring av sökandenas grund. Den aktuella grunden har hela tiden avsett frågan huruvida La Postes kostnader för logistikstödet täcktes. Ett argument som sökandena har formulerat om efter talans väckande kan tas upp till sakprövning. Sökandena har bara ändrat framställningen av grunderna för att ta hänsyn till domstolens dom.

111    Sökandena har även anfört att de inte har fått kännedom om detaljerna i den retrospektiva metoden genom det omtvistade beslutet, eftersom de inte fick tillgång till Deloitterapporten förrän efter förstainstansrättens åtgärder för processledning. De har därför inte närmare kunnat utveckla sin argumentation avseende den retrospektiva metoden förrän i repliken.

112    Kommissionen har i första hand gjort gällande att kritiken mot den linjära retrospektiva metoden, vilken enligt sökandena felaktigt innebär att hänsyn inte tas till skalfördelar, utgör en ny grund som således inte tas upp till sakprövning.

113    I andra hand har kommissionen gjort gällande att resonemanget om skalfördelar bara hade varit relevant om företaget hade börjat etablera ett nytt nät. SFMI‑Chronopost var emellertid endast ett resultat av La Postes diversifiering, och La Poste vann sålunda tack vare sitt nät effektiva skalfördelar genom att utöva en verksamhet som var mycket närbesläktad med den huvudsakliga verksamheten. Kommissionen har erinrat om att Chronoposts transaktionsvolym år 1992 var i storleksordningen 1/3000 av La Postes.

114    Kommissionen har medgett att det var först från och med år 1992 som La Poste utförde precisa och homogena tidsstudier avseende samtliga posttransaktioner och införde en tillförlitlig kostnadsbokföring med exaktare beräkning av ”arbetsenheternas” kostnader vid den tidpunkt då de uppkom. Detta var enligt kommissionen anledningen till att den på experters inrådan godtog den retrospektiva metoden såvitt avsåg förfluten tid. Kommissionen har gjort gällande att metoden grundade sig på tillförlitliga uppgifter för år 1992 och att den har tillämpats på SFMI‑Chronoposts tidigare genomförda transaktioner, vilka har tagits upp i redovisningen varje år sedan år 1986 och kontrollerats av revisorerna.

115    Kommissionen har anfört att dess användning av en sådan typ av allomfattande metod, liksom de uppgifter ur räkenskaperna på grundval av vilka metoden har tillämpats, i princip har godtagits av förstainstansrätten i dess dom av den 27 februari 1997 i mål T‑106/95, FFSA m.fl. (REG 1997, s. II‑229) punkt 103 och följande punkter.

116    Kommissionen har, med stöd av Republiken Frankrike, anfört att sökandena varken har bevisat att det finns någon alternativ, exaktare, metod eller att kommissionen har grundat sitt beslut på materiellt oriktiga uppgifter eller har överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning på området.

117    Såvitt avser uppgifterna avseende år 1992 har kommissionen betonat att de franska myndigheterna den 24 maj 1996 översände rättelsen för år 1992, beräkningarna avseende åren 1986–1991, vilka sedan dess har grundat sig på de faktiska priserna och enhetskostnaderna extrapolerade från år 1992, samt beräkningarna avseende åren 1993–1995, vilka grundade sig på uppgifterna från kostnadsbokföringen för aktuellt år.

118    Kommissionen har erinrat om att domstolen i sin dom har betonat att de normala marknadsvillkoren skall bedömas i förhållande till tillgängliga uppgifter om objektiva och kontrollerbara omständigheter. Kommissionen har härav dragit slutsatsen att det saknades anledning att ifrågasätta ovannämnda uppgifter, eftersom redovisningen från år 1992 var den enda tillgängliga och det inte fanns några exaktare uppgifter.

119    Såvitt avser den deflator som har använts i den retrospektiva metoden, det vill säga utvecklingen av den totala lönesumman, har kommissionen anfört att den användes som index för kostnadsutvecklingen på grund av att den ansågs vara mest representativ för La Postes totala kostnader för att kunna aktualisera kostnaderna med utgångspunkt från år 1992, eftersom den totala lönesumman utgjorde ungefär 75 procent av La Postes kostnader. Kommissionen anser att sökandena inte har kunnat föreslå något lämpligare index för den berörda perioden. Punkt 539 skulle ha varit ett alltför partiellt index, eftersom det finns två punkt 539, en för kontoren och en för sorteringen, till vilka skall läggas ”statistik 742” för distributionen och kostnaden för transporterad vikt. Kommissionen har gjort gällande att den omständigheten att man valde en mer generell deflator inte kan utgöra en uppenbart oriktig bedömning. Den har vidare gjort gällande att sökandena inte ens har försökt visa de uppräknade kostnaderna för perioden 1986–1992 enligt den alternativa metoden.

120    Kommissionen har anmärkt att prisöverenskommelserna mellan La Poste och SFMI är helt irrelevanta för att fastställa de totala kostnaderna, eftersom syftet med dessa är att bestämma ersättningen för tjänsterna och La Postes kommersiella ersättning. Enligt kommissionen måste de totala faktiska kostnaderna beräknas på ett annat sätt och sedan jämföras med den utbetalade ersättningen för att det skall vara möjligt att avgöra huruvida statligt stöd har förelegat.

121    Republiken Frankrike har preciserat att La Poste inte var skyldigt att uppfylla samma krav på redovisning som kommersiella företag förrän år 1991, då den allmänna reformen enligt lag 90‑568 genomfördes. Kommissionen har tillagt att La Poste har utvecklat tillräckligt precisa och homogena metoder för beräkning av kostnader. Dessa metoder har sedan år 1992 gjort det möjligt för La Poste att exaktare beräkna de reella kostnaderna som uppkommit till följd av dotterbolagets verksamhet. Kommissionen anser således att den metod som den har använt i det omtvistade beslutet grundar sig på de mest tillförlitliga faktorerna för analys av kostnaderna, med vederbörlig hänsyn till den särskilda situation som ett företag som La Poste befinner sig i.

–       Förstainstansrättens bedömning

122    Inledningsvis skall förstainstansrätten pröva kommissionens påstående att sökandenas argument avseende den retrospektiva metoden utgör en ny grund och följaktligen inte kan tas upp till sakprövning.

123    Enligt artikel 48.2 första stycket i rättegångsreglerna får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet.

124    I det nu aktuella målet är det tillräckligt att konstatera att sökandena redan i punkterna 212–220 i sin ansökan kritiserade den retrospektiva metoden, enligt vilken kostnaderna för perioden 1986–1991 har värderats på grundval av kostnaderna för år 1992. Sökandena har särskilt gjort gällande att ”extrapoleringen bakåt i tiden förutsätter att kostnaderna och priserna för underleverantörstjänster har utvecklats konstant och parallellt”. Sökandena har inte åberopat en ny eller separat grund genom att på detta sätt precisera sin argumentation avseende att extrapoleringen bakåt i tiden var linjär, utan endast utvecklat sitt resonemang i frågan, vilken togs upp redan i ansökan.

125    Förstainstansrätten erinrar även om att sökandena var tvungna att väcka talan utan att ha haft tillgång till vare sig Deloitterapporten eller den franska regeringens svar. Dessa handlingar översändes nämligen inte till sökandena förrän efter de åtgärder för processledning som vidtogs i maj år 1998.

126    I detta hänseende påpekar förstainstansrätten att den retrospektiva metoden förklarades på ett kortfattat sätt i det omtvistade beslutet. Endast trettiotredje och fyrtiotredje skälen i det omtvistade beslutet innehåller redogörelser för denna metod. Det framgår dock inte på ett entydigt sätt av nämnda skäl att extrapoleringen bakåt i tiden var linjär.

127    Under dessa förhållanden kan sökandena inte lastas för att inte ha anfört detaljerad kritik avseende den retrospektiva metodens linjära karaktär i sin ansökan. Argumentationen avseende den retrospektiva metodens linjära karaktär kan således tas upp till sakprövning.

128    Såvitt avser prövningen i sak erinrar förstainstansrätten om att kommissionens bedömning avseende hur den, i avsaknad av kostnadsbokföring, har beräknat de kostnader som La Poste har haft till följd av att företaget tillhandahållit dotterbolaget logistik‑ och försäljningsstöd innefattar en komplicerad ekonomisk bedömning. Kommissionen har emellertid ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den antar en rättsakt efter en komplicerad ekonomisk bedömning, och domstolsprövningen av en sådan rättsakt skall, även om den skall vara i princip ”fullständig” vad avser frågan huruvida en åtgärd omfattas av artikel 92.1 i fördraget, endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de uppgifter om de faktiska omständigheterna som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. I synnerhet ankommer det inte på förstainstansrätten att ersätta beslutsfattarens ekonomiska bedömning med sin egen (förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i de förenade målen T-126/96 och T-127/96, BFM och EFIM mot kommissionen, REG 1998, s. II‑3437, punkt 81, av den 12 december 2000 i mål T‑296/97, Alitalia mot kommissionen, REG 2000, s. II‑3871, punkt 105, och av den 6 mars 2003 i de förenade målen T‑228/99 och T‑233/99, Westdeutsche Landesbank Girozentrale och Land Nordrhein‑Westfalen mot kommissionen, REG 2003, s. II‑435, punkt 282).

129    Den linjära retrospektiva metoden bestod i det aktuella fallet av att först deflatera kostnaden för varje produkt. I detta syfte användes kostnaden för år 1992 som bas, och den totala lönesummans tillväxttakt användes som deflator. Den sålunda framräknade deflaterade kostnaden multiplicerades sedan med produktens aktivitetsvolym för det aktuella året.

130    Sökandena har bestritt den retrospektiva metodens linjära karaktär, i huvudsak mot bakgrund av att denna metod innebär att hänsyn inte tas till ökade inkomster på grund av skalfördelar. Enligt sökandena borde den totala enhetskostnaden för produktionen inom expresspostverksamheten minska i takt med den ökade produktionsvolymen.

131    Detta resonemang är tillämpligt när ett privat företag inleder sin verksamhet, och särskilt när det skapar ett helt nytt distributionsnät. Det är inte tillämpligt vid start av en ny aktivitet som endast utgör en liten del av en redan befintlig verksamhet, där merparten av de fasta kostnaderna redan bärs. I en sektor såsom den som är aktuell i förevarande mål, där de fasta kostnaderna är betydande, men är en följd av förekomsten av La Postes nät och inte är avhängiga dotterbolagets aktivitet, kan sökandenas resonemang inte godtas.

132    Sökandena har inte heller bestritt kommissionens påståenden bland annat om att det inte var möjligt att vinna några verkliga skalfördelar, eftersom SFMI‑Chronoposts transaktioner var marginella i förhållande till La Postes totala försändelsevolym.

133    Under dessa omständigheter kan det konstateras att sökandena inte har visat att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den valde att använda den linjära retrospektiva metoden.

134    Såvitt avser sökandenas kritik av valet av år som utgångspunkt för extrapoleringen bakåt i tiden erinrar förstainstansrätten om att La Poste utgjorde en del av den franska administrationen fram till år 1991 och därför inte var skyldigt att ha någon kostnadsbokföring. Det var först när lag 90‑568 trädde i kraft som La Poste blev redovisningsskyldigt på samma villkor som privata företag.

135    Såvitt avser valet av år 1992 som utgångspunkt för extrapoleringen av kostnaderna bakåt i tiden har kommissionen oemotsagd anfört att det var först från och med år 1992 som exakta tidsstudier och kostnadsbokföringen möjliggjorde en exakt beräkning av kostnaderna för de tjänster som tillhandhölls SFMI‑Chronopost.

136    Kommissionen var tvungen att kompensera den omständigheten att La Poste inte hade någon kostnadsbokföring före år 1992. Eftersom redovisningen för år 1992 var den första som genomfördes på grundval av systemet med kostnadsbokföring hade kommissionen rätt att använda sig av den. Detta gäller i än högre grad med hänsyn till att de normala marknadsvillkoren skall bedömas i förhållande till tillgängliga uppgifter om objektiva och kontrollerbara omständigheter, såsom domstolen fann i sin dom. Sökandena har i övrigt inte kunnat visa att det fanns andra, exaktare, uppgifter.

137    Kommissionen hade dessutom, till följd av det vida utrymme för skönmässig bedömning som den har på området, rätt att kompensera avsaknaden av kostnadsbokföring hos La Poste före år 1992 genom att använda sig av den retrospektiva metoden.

138    Mot bakgrund av det ovan anförda anser förstainstansrätten att sökandena inte har visat att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning när den valde vilket år som skulle gälla som utgångspunkt för extrapoleringen bakåt i tiden.

139    Såvitt avser de argument som sökandena har anfört med stöd av den franska revisionsrättens rapport, skall det erinras om att sökandena inte har visat vilket objektivt underlag som kommissionen borde ha använt i stället för La Postes redovisning för år 1992. Även under antagandet att La Postes redovisning för år 1992 inte byggde på någon kostnadsbokföring kan kommissionen sålunda inte anses ha gjort någon uppenbart oriktig bedömning, eftersom den hade rätt att använda La Postes redovisning, vilken gjorde det möjligt att bedöma de ifrågavarande stödtjänsterna i förhållande till de reella kostnaderna i den mening som avses i domstolens dom.

140    Såvitt avser den valda deflatorn, det vill säga den totala lönesummans tillväxttakt, där den totala lönesumman utgörs av samtliga löner och arbetsgivarnas sociala avgifter, har kommissionen förklarat att det var ett logiskt val med hänsyn till att lönerna utgjorde 75 procent av La Postes kostnader för nätet.

141    Det är riktigt att den totala lönesummans tillväxttakt är knuten till den allmänna utvecklingen av antalet anställda vid La Poste och att det skulle ha varit bättre att beräkna kostnaden för en enskild aktivitet genom att utgå från arbetsenhetskostnaden. Om en kostnad uppskattas till 100 år 1992 och den totala lönesumman har utvecklats med 5 procent mellan åren 1991 och 1992 uppgår den bakåt i tiden extrapolerade kostnaden för år 1991 till 95,2, i enlighet med vad som framgår av Deloitterapporten från år 1996.

142    Sökandena har emellertid inte visat att kommissionens påstående att lönerna utgjorde huvuddelen av La Postes kostnader är felaktigt och att kommissionen sålunda har gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att välja att använda den totala lönesumman som deflator. Sökandena har heller inte bevisat att La Postes kostnader skulle ha blivit högre än de blev genom extrapoleringen bakåt i tiden om en annan deflator hade använts.

143    La Poste har dessutom, som svar på sökandenas påståenden under förfarandet vid förstainstansrätten, lagt fram två kompletterande rapporter från Deloitte, närmare bestämt en från år 1999 och en från år 2004, i vilka en beräkning genom extrapolering bakåt i tiden har skett genom användning av punkt 539 (kontor) och genomsnittskostnaden för en anställd. Resultaten av dessa beräkningar, för vilka det finns en redogörelse i bilaga 4 till rapporten från år 1999 och på sidan 17 i rapporten från år 2004, visar att användningen av de två nämnda koefficienterna endast medför en lätt minskning av La Postes totala kostnader för åren 1986–1992 jämfört med resultatet när kostnaderna beräknas med användning av den totala lönesumman som deflator. Av dessa beräkningar framgår det sålunda att en användning av den deflator som sökandena har föreslagit inte medför någon ökning av La Postes totala kostnader för tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet till dess dotterbolag.

144    Sökandena har följaktligen inte visat att extrapoleringen bakåt i tiden skulle ha lett till ett annat resultat – än mindre ett resultat i form av högre kostnader för La Poste – om kommissionen hade valt en annan deflator. Sökandena har följaktligen inte visat att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning vid valet av deflator.

145    Såvitt avser sökandenas argument att kommissionen borde ha använt avtalen mellan La Poste och SFMI‑Chronopost i stället för den retrospektiva metoden är det tillräckligt att, såsom kommissionen har gjort, konstatera att avtalen mellan La Poste och SFMI‑Chronopost är irrelevanta när de totala kostnaderna skall fastställas, eftersom syftet med dem är att bestämma ersättningen för tjänsterna och La Postes kommersiella ersättning. Kommissionen har med rätta betonat att en prisöverenskommelse inte är jämställbar med en kostnadsbokföring och sålunda är irrelevant vid beräkning av kostnader.

146    Sökandena har följaktligen inte förklarat hur en exaktare beräkning av de kostnader som uppkommit till följd av tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet till SFMI-Chronopost skulle ha kunnat uppnås genom användning av avtalen i stället för den retrospektiva metoden.

147    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas på den fjärde grundens första del i den del denna avser den retrospektiva metoden.

 Huruvida kommissionen har underlåtit att beakta vissa aspekter av begreppet statligt stöd

 Överföringen av Postadex

–       Parternas argument

148    Sökandena anser att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att den vederlagsfria överföringen av Postadex är naturlig med hänsyn till förhållandet mellan bolag inom samma koncern. För det första anser de att kommissionen har fel när den anser att den vederlagsfria överföringen av en immateriell tillgång, såsom goodwill, är en normal handling i ett förhållande mellan ett moderbolag och dess dotterbolag. Enligt sökandena föranleder överföring av en tillgång från ett moderbolag till dess dotterbolag vanligen ersättning, antingen genom ett kapitaltillskott eller genom att moderbolaget får en fordran på dotterbolaget. Det ligger sällan i ett moderbolags intresse att överföra en tillgång utan vederlag.

149    De anser att en oberoende expert skulle ha fastställt värdet av Postadex till över 38 miljoner FRF (cirka 5 793 062 euro). Postadex senaste årliga omsättning vid tidpunkten för överföringen uppgick nämligen till detta belopp.

150    Sökandena har anfört att om kommissionen anser att det uppskattade värdet av Postadex (38 miljoner FRF) utgjorde ett kapitaltillskott från La Poste till SFMI skulle TAT, som har tecknat aktier till ett värde av 3,4 miljoner FRF (518 326,66 euro) av det totala kapitalet på 10 miljoner FRF (1 524 490,17 euro) inte förfoga över 34 procent av SFMI:s kapital utan endast 7 procent.

151    För det andra har kommissionen inte tagit hänsyn till att det, i motsats till vad som gäller för en privat koncern, var med hjälp av resurser som La Poste hade i egenskap av lagstadgat monopol som Postadextjänsten kunde skapas, finansieras och utvecklas, en tjänst som inte omfattas av något monopol. Kommissionen har i det aktuella fallet åsidosatt sin beslutspraxis inom telekommunikationssektorn. Sökandena har härvid hänvisat till riktlinjerna för tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler inom telekommunikationssektorn (EGT C 233, 1991, s. 2). I riktlinjerna stadgas följande: ”Subventionering mellan konkurrensutsatta verksamheter på området för tjänster eller utrustning riskerar, om kostnaderna hänförs till verksamheter som omfattas av monopol, att medföra en snedvridning av konkurrensen i strid med artikel 86.”

152    För det tredje har kommissionen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att överföringen av Postadex inte utgör statligt stöd till förmån för SFMI-Chronopost därför att den inte inbegriper några ekonomiska fördelar för sistnämnda bolag. Sökandena har härvid erinrat om att begreppet statligt stöd är definierat utifrån verkningarna av den omtvistade åtgärden och inte utifrån den erhållna förmånens karaktär.

153    Kommissionen har anfört att överföringen av Postadex inte har medfört någon kostnad för La Poste och att domstolen i sin dom endast hänför sig till ersättningen avsedd för kostnadstäckning.

154    Kommissionen anser att överföringen av Postadex till SFMI‑Chronopost är en logisk följd av att detta dotterbolag skapades för att det skulle ansvara för La Postes expresspostverksamhet. Kommissionen har dessutom gjort gällande att Postadexkunderna inte hade något bokföringsmässigt värde och att det var omöjligt att värdera den ekonomiska förmån som denna åtgärd innebar. Kommissionen anser därför att det inte var fråga om statligt stöd.

155    I andra hand har kommissionen gjort gällande att den godtog klagandenas värdering av Postadex till 38 miljoner FRF (cirka 5 793 062 euro) i syfte att visa att internräntan trots detta var högre än kapitalkostnaden.

156    Kommissionen har avslutningsvis anfört att den inte ansåg att det var nödvändigt att göra några bedömningar utöver dem som anges i klagomålet, eftersom överföringen av Postadex skedde i överensstämmelse med normala förhållanden inom koncernen och tillräckligt hög ersättning utgick till La Poste i egenskap av investerare.

157    Kommissionen har tillagt att argumentet avseende den påstådda omvärderingen av TAT:s del av SFMI:s kapital är en ny grund som inte föranleds av omständigheter som har framkommit först under rättegången och att det därför är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning. Kommissionen har i andra hand gjort gällande att det omtvistade beslutet avsåg frågan huruvida SFMI‑Chronopost har mottagit statligt stöd från La Poste, och att eventuellt statligt stöd till TAT följaktligen i princip borde omfattas av ett annat beslut med ett annat föremål än det omtvistade beslutet.

–       Förstainstansrättens bedömning

158    Enligt fast rättspraxis har begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget ett mycket vitt tillämpningsområde. Syftet med denna bestämmelse är nämligen att förhindra att handeln mellan medlemsstaterna påverkas av förmåner som beviljats av offentliga myndigheter och som på olika sätt snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion (domstolens dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709, punkt 26, svensk specialutgåva, volym 2, s. 321, och av den 15 mars 1994 i mål C‑387/92, Banco Exterior de España, REG 1994, s. I‑877, punkt 12). Begreppet stöd omfattar således inte enbart konkreta förmåner som subventioner, lån och förvärv av kapitalandelar i företag, utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har identiskt lika effekter (domen i det ovannämnda målet Banco Exterior de España, punkt 13).

159    Bland indirekta förmåner med samma effekter som subventioner är det viktigt att nämna tillhandahållande av varor eller tjänster på förmånliga villkor (se domstolens dom av den 20 november 2003 i mål C‑126/01, GEMO, REG 2003, s. I‑13769, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

160    Det framgår dessutom av fast rättspraxis att det i artikel 92.1 i fördraget inte görs någon åtskillnad mellan statliga åtgärder med hänsyn till deras orsaker eller syften, utan de definieras i stället med utgångspunkt i vilka verkningar de har (se domen i det ovannämnda målet GEMO, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

161    Såvitt avser överföringen av Postadex har kommissionen i huvudsak påstått att denna överföring inte har medfört någon kostnad och att den sålunda inte utgör statligt stöd, eftersom domstolen i sin dom endast hänför sig till ersättning avsedd för kostnadstäckning.

162    Kommissionens argument att överföringen av Postadex till SFMI‑Chronopost är en logisk följd av att detta dotterbolag skapades, och att överföringen därmed inte utgör statligt stöd, kan emellertid inte godtas.

163    För det första skiljer sig åtgärden från logistik‑ och försäljningsstödet.

164    Det har nämligen framgått att La Poste överförde Postadexkunderna utan något som helst vederlag. Det har framgått av kommissionens svar på förstainstansrättens frågor att SFMI‑Chronopost inte har utgett någon ersättning för överföringen av Postadexkunderna.

165    Postadexkunderna utgör en immateriell tillgång med ett ekonomiskt värde. Dessutom var det med hjälp av de resurser som La Poste hade i egenskap av lagstadgat monopol som Postadextjänsten kunde skapas. Överföringen av en sådan immateriell tillgång utgör en förmån för mottagaren.

166    Beslutet att överföra Postadex till SFMI‑Chronopost kan vidare tillskrivas staten. Formerna för hur SFMI skall bedriva och marknadsföra sin expresspostverksamhet under namnet EMS/Chronopost har nämligen fastställts genom föreskrifter från post‑ och teleministeriet av den 19 augusti 1986.

167    Överföringen av Postadex till SFMI‑Chronopost utgjorde sålunda statligt stöd, eftersom La Poste inte erhöll något vederlag från SFMI‑Chronopost.

168    Detta konstaterande påverkas inte av kommissionens påstående att Postadexkunderna inte hade något bokföringsmässigt värde.

169    Även om det rör sig om en svårligen kvantifierbar enhet betyder detta nämligen inte att den saknar värde. Förstainstansrätten erinrar om att upprättande och marknadsföring av adressregister för vissa aktiviteter utgör självständiga ekonomiska verksamheter.

170    I det aktuella målet kan det konstateras att avtalen med Postadexkunderna överfördes till SFMI, såsom framgår av de franska myndigheternas skrivelse av den 21 januari 1993. Dessutom påpekas det i rapporten från SFMI:s styrelse av den 12 maj 1987 att ”överföringen av Postadex‑aktiviteten till Chronopost genomfördes gradvis mellan den 1 januari och den 30 juni 1986” och att ”överföringen hittills kan anses ha skett utan märkbara kundförluster”.

171    Härav följer att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att överföringen av Postadexkunderna inte utgjorde något statligt stöd därför att den inte innebar några ekonomiska fördelar. Det omtvistade beslutet skall följaktligen ogiltigförklaras i den del kommissionen ansåg att överföringen av Postadex från La Poste till SFMI‑Chronopost inte utgjorde statligt stöd.

 La Postes image

–       Parternas argument

172    Sökandena anser att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att La Postes image inte skilde sig från överföringen av Postadextjänsten eller tillgången till postnätet. Sökandena har betonat att La Postes image utgör en immateriell tillgång som har ett självständigt ekonomiskt värde och som är ett resultat av samtliga de faktorer som är kännetecknande för La Poste (gul färg, logotyp och motto). Sökandena har härvid betonat att det ekonomiska värdet av La Postes image utgör en stor konkurrensmässig fördel som kan vara avgörande när ett företag skall etablera sig på en marknad. Sökandena anser vidare att fördelen av varumärkesimagen är definitiv när ett företag väl har etablerat sig på en viktig del av marknaden tack vare denna fördel.

173    Den vederlagsfria överföringen till SFMI‑Chronopost av La Postes varumärkesimage, vilken har ett betydande ekonomiskt värde och är finansierad av inkomsterna från monopolverksamheten, utgör enligt sökandena således statligt stöd.

174    Sökandena anser att även om användningen av La Postes image som sådan inte har kostat La Poste något, borde hänsyn trots allt ha tagits till en alternativkostnad. Sökandena anser att det i domstolens dom hänvisas till de reella kostnaderna endast i den utsträckning som det är fråga om tillgång till nätet, vilket inte grundar sig på en rent affärsmässig logik. La Poste bör emellertid begära ersättning när man låter dotterbolaget använda till exempel La Postes fordon i reklamsyfte.

175    Kommissionen har anfört att varumärkesimagen inte medför någon kostnad eller utebliven vinst för La Poste som inte redan har beaktats genom totalkostnadsmetoden. Kommissionen har konstaterat att sökandena fortsätter att resonera i termer om ökande förmåner i stället för i kostnadstermer och försöker fastställa den korrekta ersättningen från SFMI‑Chronopost för aktiviteten. Ett sådant angreppssätt går dock inte ihop med totalkostnadsmetoden, som är en allomfattande metod där till och med avskrivningar och underhåll av moderbolagets lokaler beaktas.

176    Kommissionen har tillagt att det inte finns någon marknad eller något intresse för vare sig affischutrymme eller La Postes varumärkesimage.

–       Förstainstansrättens bedömning

177    Om La Postes varumärkesimage är en immateriell tillgång betyder detta inte nödvändigtvis att användningen av denna skiljer sig från det logistik‑ och försäljningsstöd som La Poste tillhandahållit SFMI‑Chronopost. I brist på uppgifter som visar att användningen av varumärkesimagen utgör en överföring av ett annat slag anser förstainstansrätten att användningen av La Postes varumärkesimage snarare följer av tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet och utgör en del av detta. Denna slutsats påverkas inte av sökandenas påpekanden i bilaga 4 till sitt skriftliga yttrande. Sökandena har där hänfört sig endast till La Postes reklam, där Chronopost presenteras i egenskap av en av La Postes tjänster, liksom till SFMI‑Chronoposts uttalanden, där bolaget uttrycker sin önskan ”att använda La Postes kontakter med stora leverantörer för att närma sig vissa potentiella kunder under bästa möjliga förhållanden”. Dessa omständigheter bekräftar tvärtom att användningen av La Postes varumärkesimage utgör en del av logistik‑ och försäljningsstödet, vilket La Poste påstår sig ha tillhandahållit mot ett vederlag motsvarande minst La Postes totala kostnader.

178    Härav följer att kommissionen inte har gjort något fel genom att anse att dotterbolagets användning av La Postes varumärkesimage inte utgjorde ett statligt stöd som var avskilt från ersättningen för La Postes totala kostnader. Mot bakgrund av vad som slagits fast i punkterna 72–85 ovan i samband med prövningen av grunden att kommissionen har åsidosatt motiveringsskyldigheten erinrar förstainstansrätten emellertid även om att den saknar möjlighet att pröva huruvida villkoren för begreppet statligt stöd är uppfyllda med avseende på tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet till SFMI‑Chronopost, i vilket ingår användningen av La Postes varumärkesimage.

179    Mot bakgrund av det ovan anförda skall talan bifallas på den fjärde grundens andra del såvitt avser överföringen av Postadextjänsten. Talan kan däremot inte vinna bifall på nämnda delgrund såvitt avser användningen av La Postes varumärkesimage.

4.     Huruvida det har förekommit uppenbart oriktiga bedömningar och materiella oriktigheter

 Allmänna anmärkningar

180    Såvitt avser den tredje grunden angående uppenbara felbedömningar och materiella oriktigheter underkändes en del av de invändningar som åberopats till stöd för denna grund genom förstainstansrättens dom, och dessa omfattades inte av överklagandet till domstolen. Dessa invändningar avsåg bland annat reklamsändningar i Radio France, tullbehandlingen av SFMI‑Chronoposts försändelser samt stämpelskatt (förstainstansrättens dom, punkterna 95–124). Såvitt avser de kvarvarande argumenten framgår det av punkterna 92 och 93 i förstainstansrättens dom och av sökandenas skrivelser att de sammanfaller med de grunder som redan har prövats i den domen. Detta framgår uttryckligen av sökandenas skriftliga yttrande (punkt 84). Den enda delen av den aktuella grunden till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring som inte har prövats är den som avser den förmån som SFMI‑Chronopost påstås ha åtnjutit genom att La Poste inte är mervärdesskatteskyldigt och bara behöver betala reducerad löneskatt.

 Parternas argument

181    Sökandenas argument är huvudsakligen att La Poste betalade löneskatt enligt en enhetlig skattesats på 4,25 procent, medan en genomsnittlig skattesats på 9,15 procent tillämpades på övriga företag. Denna förmån överfördes enligt sökandena på SFMI‑Chronopost. Även under antagandet att SFMI‑Chronopost ersatte La Postes totala kostnader var dessa totala kostnader nämligen lägre än dem som ett normalt företag skulle ha varit tvunget att bära.

182    Sökandena har bestritt kommissionens bedömning enligt vilken den förmån som La Poste åtnjöt genom att bara behöva betala en reducerad löneskatt mer än väl uppvägs av den nackdel som det innebär att vara tvungen att betala mervärdesskatt på inköpen. La Poste var inte oinskränkt skattskyldigt för löneskatt på samma sätt som andra företag som inte behövde betala mervärdesskatt på åtminstone 90 procent av omsättningen. Sökandena har påpekat att den normala skattesatsen för löneskatt är 4,25 procent, men att denna skattesats är 8,50 procent för den del av individuella årslöner som ligger mellan 40 780 FRF (6 216,87 euro) och 81 490 FRF (12 423,07 euro) och 13,60 procent för den del av nämnda löner som överstiger 81 490 FRF (12 423,07 euro). Fram till och med den 1 september 1994 betalade La Poste emellertid löneskatt enligt en reducerad enhetlig skattesats på 4,25 procent, och skatten beräknades på enbart lönerna (och således inte på tillägg och naturaförmåner). Den reducerade skattesatsen är således uppenbart förmånlig i förhållande till den vägda genomsnittliga skattesatsen på 9,15 procent. Under dessa omständigheter kan inte denna förmån anses uppvägas av mervärdesskatteskyldigheten, utan den reducerade skattesatsen medför tvärtom en utebliven vinst för staten.

183    Sökandena har även betonat att det saknas jämförbarhet och en gemensam mätmetod för La Postes skattesituation såvitt avser löneskatt och mervärdesskatt. Löneskatten baseras nämligen på företagets totala lönesumma medan beskattningsunderlaget för mervärdesskatten utgörs av leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster. Den normala mervärdesskattesatsen på 20,6 procent är inte heller jämförbar med skattesatserna för löneskatt på 4,25, 8,50 eller 13,60 procent. Sökandena anser således att omfattningen av La Postes skattebörda på grund av att företaget inte är mervärdesskatteskyldigt har bedömts felaktigt.

184    Sökandena har även anfört att den omständigheten att en skatteförmån neutraliseras av andra skattekostnader inte förändrar förmånens karaktär av statligt stöd. Kommissionens begäran om att de franska myndigheterna skulle dra in förmånen visar att det är fråga om en skatteförmån. Sökandena har även anmärkt att i det aktuella fallet har ”merkostnaden” som uppstår på grund av att La Poste inte är mervärdesskatteskyldigt inte något samband med ett uppdrag att utföra en allmännyttig tjänst när det gäller SFMI‑Chronoposts verksamhet, som är konkurrensutsatt.

185    Kommissionen har för det första anmärkt att La Poste beskattas hårdare än sina konkurrenter. Detta bekräftas av uppgifterna från de franska myndigheterna, vilka har uppskattat den mervärdesskatt som La Poste har betalat och som inte är återbetalningsbar till 274 miljoner FRF (41 771 030,72 euro) och betalad löneskatt till 74 miljoner FRF (11 281 227,28 euro) år 1993. De har på detta sätt beräknat den totala skattebelastningen till 352 miljoner FRF (53 662 054,07 euro) för La Poste. Denna belastning har ingen motsvarighet hos de konkurrenter som inte är skyldiga att betala löneskatt och som kan dra av den mervärdesskatt som de betalar.

186    För det andra är den påstådda affärsmässiga fördelen att La Postes kunder inte behöver betala mervärdesskatt på La Postes tjänster inte reell. Kommissionen menar att La Postes mervärdesskattebefrielse neutraliserar förmånen som det åtnjuter med avseende på löneskatten. Enligt de franska myndigheternas uppgifter är den största delen av La Postes omsättning (83,4 procent) ett resultat av transaktioner med mervärdesskatteskyldiga kunder, vilka således kan dra av mervärdesskatten som de betalar till La Postes konkurrenter, men inte löneskatten som läggs på La Postes priser. Denna slutliga kostnad utgör en betydligt större belastning än skyldigheten att lägga ut en summa mervärdesskatt som kan återfås, och den innebär en affärsmässig nackdel för La Poste.

187    Republiken Frankrike har anfört att i motsats till vad sökandena har hävdat, genom påståendet att ”den allmänna skattesatsen på löner är en följd av precisa fiktiva beräkningar som den franska regeringen har utfört och som gör det möjligt att åstadkomma jämvikten …”, har skattesatserna på löner och motsvarande tröskelvärden inte fastställts i syfte att åstadkomma jämvikt med de företag som är mervärdesskatteskyldiga. Republiken Frankrike har härvid tillagt att en sådan lösning vore omöjlig i praktiken, med hänsyn till de två skatternas mycket skilda mekanismer. För att behålla den ekonomiska jämvikten skulle dessutom varje ändring av mervärdesskattesatsen kräva en motsvarande ändring av löneskattesatsen, vilket inte är realistiskt.

188    Republiken Frankrike är dessutom av samma mening som kommissionen såvitt avser att mervärdesskattebefrielsen inte innebär någon konkurrensfördel för La Poste. Republiken Frankrike har anmärkt att löneskatten delvis utgör en slutlig kostnad (den får dras av från underlaget för beräkning av bolagsskatten), medan mervärdesskatten är avdragsgill i sin helhet (skatt på skatt) och i förekommande fall kan återfås. Republiken Frankrike har slutligen anfört att La Postes kostnader således ökar genom betalningen av löneskatt och genom att det inte har rätt att dra av mervärdesskatt på kostnader.

 Förstainstansrättens bedömning

189    Sökandena har i huvudsak anfört att även om det hade varit tillräckligt att ta hänsyn till endast de totala kostnader som La Poste har förorsakats genom tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet, vilket de har bestritt, var dessa kostnader lägre för SFMI‑Chronopost än de skulle ha varit för ett privat företag, eftersom La Poste kan tillhandahålla samma tjänster till en lägre kostnad på grund av att bolaget är undantaget från mervärdesskatteskyldighet och betalar en reducerad löneskatt.

190    I detta hänseende är det tillräckligt att konstatera att det i domstolens dom endast uppställs krav på att dotterbolaget ersätter det offentliga företagets kostnader. Domstolen tar således ingen hänsyn till huruvida kostnaderna är lägre än kostnaderna för ett bolag som är verksamt under normala marknadsvillkor. Mot bakgrund av domstolens dom påverkas följaktligen inte prövningen avseende förekomsten av statligt stöd av antagandet att en del av La Postes kostnader subventioneras genom de av sökandena påtalade skatteåtgärderna, eftersom det enligt domstolen är tillräckligt att kostnaderna för att tillhandahålla logistik‑ och försäljningsstödet har täckts.

191    Härav följer att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden i den del denna avser den indirekta förmån som SFMI‑Chronopost har åtnjutit tack vare La Postes påstådda skatteförmåner.

 Rättegångskostnader

192    Enligt förstainstansrättens dom skulle kommissionen bära sin rättegångskostnad och ersätta 90 procent av sökandenas rättegångskostnader. Intervenienterna skulle bära sina kostnader.

193    Domstolen förordnade i sin dom att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare. I enlighet med artikel 121 i rättegångsreglerna ankommer det således på förstainstansrätten att i denna dom besluta om samtliga rättegångskostnader som har uppkommit i de olika förfarandena.

194    Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad om parterna ömsesidigt tappar målet på en eller flera punkter. I förevarande mål har merparten av sökandenas yrkanden vunnit bifall vid förfarandet efter återförvisningen.

195    Efter en skälighetsbedömning av omständigheterna i målet beslutar förstainstansrätten att kommissionen skall bära sina rättegångskostnader och ersätta 75 procent av sökandenas rättegångskostnader vid förstainstansrätten och domstolen, med undantag för dem som uppkommit till följd av interventionen. Sökandena skall bära återstoden av sina rättegångskostnader vid förstainstansrätten och domstolen.

196    Republiken Frankrike, Chronopost och La Poste, vilka har intervenerat i målet, skall med tillämpning av artikel 87.4 första och tredje styckena i rättegångsreglerna bära sina rättegångskostnader vid förstainstansrätten och domstolen.

Mot denna bakgrund beslutar förstainstansrätten (tredje avdelningen i utökad sammansättning) följande:

1)      Kommissionens beslut 98/365/EG av den 1 oktober 1997 om stöd som Frankrike påstås ha beviljat SFMI‑Chronopost ogiltigförklaras i den del det däri fastställs att varken det logistik‑ och försäljningsstöd som La Poste har tillhandahållit sitt dotterbolag SFMI‑Chronopost eller överföringen av Postadex utgör statligt stöd till förmån för SFMI‑Chronopost.

2)      Kommissionen skall bära sina rättegångskostnader och ersätta 75 procent av sökandenas rättegångskostnader vid förstainstansrätten och domstolen, med undantag för dem som uppkommit till följd av interventionen.

3)      Sökandena skall bära återstoden av sina rättegångskostnader vid förstainstansrätten och domstolen.

4)      Republiken Frankrike, Chronopost SA och La Poste skall bära sina rättegångskostnader vid förstainstansrätten och domstolen.

Jaeger Tiili Azizi

Cremona        Czúcz

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 juni 2006.

E. Coulon        M. Jaeger

Justitiesekreterare        Ordförande

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

Förfarandet efter återförvisningen

Parternas yrkanden efter återförvisningen

Rättslig bedömning

1.  Inledande synpunkter

2.  Huruvida kommissionen har åsidosatt motiveringsskyldigheten

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Rättspraxis i fråga om motivering

Omfattningen av prövningen av huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits i det aktuella fallet

Det omtvistade beslutets motivering avseende de ytterligare rörliga kostnader som förorsakats av tillhandahållandet av logistik‑ och försäljningsstödet

Motiveringen avseende skäligt bidrag till de fasta kostnaderna till följd av utnyttjandet av postnätet

Motiveringen avseende rimlig avkastning på eget kapital

Motiveringen avseende täckningen av kostnaderna i allmänhet

Behovet av en detaljerad motivering

3.  Huruvida kommissionen har åsidosatt begreppet statligt stöd

Inledande anmärkningar

Huruvida kommissionen har åsidosatt begreppet normala marknadsvillkor

Användningen av den retrospektiva metoden

–  Parternas argument

–  Förstainstansrättens bedömning

Huruvida kommissionen har underlåtit att beakta vissa aspekter av begreppet statligt stöd

Överföringen av Postadex

–  Parternas argument

–  Förstainstansrättens bedömning

La Postes image

–  Parternas argument

–  Förstainstansrättens bedömning

4.  Huruvida det har förekommit uppenbart oriktiga bedömningar och materiella oriktigheter

Allmänna anmärkningar

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: franska.