Förenade målen C‑582/17 och C‑583/17
Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie
mot
H.
och
R.
(begäran om förhandsavgörande från Raad van State (Nederländerna))
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 2 april 2019
”Begäran om förhandsavgörande – Fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning (EU) nr 604/2013 – Artikel 18.1 b–d – Artikel 23.1 – Artikel 24.1 – Återtagandeförfarande – Ansvarighetskriterier – Ny ansökan som lämnas in i en annan medlemsstat – Artikel 20.5 – Förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat pågår – Återkallande av ansökan – Artikel 27 – Rättsmedel”
1. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Rättsmedel mot ett beslut om överföring av en sökande av internationellt skydd – Omfattningen av rättsmedlet – Beslutet om överföring har fattats under ett övertagande- eller återtagandeförfarande – Saknar betydelse – Gränser
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artiklarna 9, 18.1 b–d och 27.1)
(se punkterna 42–44)
2. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Återtagandeförfarande – Tillämpningsområde – Sökande som innan förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat har slutförts lämnar den medlemsstat där den första ansökan om internationellt skydd gavs in och ger in en ny ansökan i en andra medlemsstat – Omfattas
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artiklarna 18.1 b–d, 20.5, 23.1 och 24.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32)
(se punkterna 48–54)
3. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Rättsmedel mot ett beslut om överföring av en sökande av internationellt skydd i samband med ett återtagandeförfarande – Möjlighet att åberopa en felaktig tillämpning av kriteriet om familjemedlemmar som har beviljats internationellt skydd – Föreligger inte – Undantag
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artiklarna 9, 18.1 b–d, 20.5, 23.1, 24.1 och 27.1)
(se punkterna 58–64, 66–70, 74–86 samt domslutet)
Resumé
I domen H. och R. (C‑582/17 och C‑583/17), som meddelades den 2 april 2019, prövade domstolen (stora avdelningen) huruvida behöriga myndigheter, innan de gör en framställan om återtagande av en sökande av internationellt skydd, är skyldiga att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av ansökan, särskilt på grundval av ansvarighetskriteriet i artikel 9 i förordning nr 604/2013(1) (nedan kallad Dublin III‑förordningen). I den artikeln anges att om en familjemedlem till sökanden har beviljats rätt att i egenskap av person som beviljats internationellt skydd vistas i en medlemsstat, ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av ansökan. I det aktuella fallet hade de nederländska myndigheterna vänt sig till de tyska myndigheterna med en framställan om återtagande av två syriska medborgare som hade gett in en första ansökan om internationellt skydd i Tyskland innan de lämnade den staten och gav in en ny ansökan i Nederländerna. De berörda personerna hade åberopat att deras respektive makar, vilka hade beviljats internationellt skydd, befann sig i Nederländerna. De nederländska myndigheterna hade emellertid lämnat dessa påståenden utan avseende och därför beslutat att inte pröva deras ansökningar. Som skäl för detta hade myndigheterna angett att en sökande inte kan åberopa artikel 9 i Dublin III‑förordningen i samband med ett återtagandeförfarande.
Domstolen erinrade i sin dom inledningsvis om att återtagandeförfarandet är tillämpligt på de personer som avses i artikel 20.5 eller i artikel 18.1 b-d i Dublin III‑förordningen. Den slog sedan fast att det fallet att en tredjelandsmedborgare lämnar in en ansökan om internationellt skydd i en första medlemsstat och därefter lämnar denna stat för att lämna in en ny ansökan i en andra medlemsstat omfattas av tillämpningsområdet för detta förfarande, oberoende av huruvida ansökan som lämnades in i den första medlemsstaten har återkallats eller huruvida prövningen av den, i enlighet med direktiv 2013/32,(2) redan har inletts i den medlemsstaten.
Domstolen påpekade därefter att även om det förhållandet att ett överföringsbeslut har fattats efter ett förfarande för övertagande eller återtagande inte påverkar omfattningen av rätten till ett effektivt rättsmedel mot ett sådant beslut, som garanteras i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, kvarstår det faktum att olika slags bestämmelser gäller för dessa två förfaranden, varvid denna skillnad får återverkningar på vilka bestämmelser i förordningen som kan åberopas till stöd för ett överklagande av ett överföringsbeslut. Domstolen anförde att en central del i övertagandeförfarandet består i att – på grundval av kriterierna i kapitel III i Dublin III‑förordningen – fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av ansökan om internationellt skydd, och att den medlemsstat där en sådan ansökan har lämnats in endast får göra en framställan om övertagande till en annan medlemsstat om den anser att det är den andra medlemsstaten som är ansvarig för prövningen av ansökan. Dessa ansvarighetskriterier är däremot inte relevanta för återtagandeförfarandet, eftersom det endast krävs att den anmodade medlemsstaten uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 20.5 (det vill säga att det är fråga om den medlemsstat där ansökan först lämnades in och där förfarandet för fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av ansökan pågår), eller i artikel 18.1 b–d i Dublin III‑förordningen (det vill säga att det är fråga om den medlemsstat där den första ansökan lämnades in och som efter förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat har erkänt sitt eget ansvar för att pröva ansökan).
Domstolen anförde vidare att det förhållandet att ansvarighetskriterierna i kapitel III i Dublin III‑förordningen inte är relevanta i ett återtagandeförfarande bekräftas av att det i artikel 22 i förordningen visserligen på ett ingående sätt anges hur dessa kriterier ska tillämpas i ett övertagandeförfarande, men att artikel 25 i förordningen, som rör återtagandeförfarandet, inte innehåller någon motsvarande bestämmelse. I den artikeln anges endast att den anmodande medlemsstaten är skyldig att utföra de kontroller som är nödvändiga för att kunna fatta beslut om framställan om återtagande.
Domstolen erinrade dessutom om den allmänna systematiken i Dublin III‑förordningen, där unionslagstiftarens avsikt har varit att införa två självständiga förfaranden (det vill säga övertagandeförfarandet och återtagandeförfarandet), som är tillämpliga i olika fall och regleras av olika slags bestämmelser, och anförde att denna systematik talar emot en motsatt tolkning, det vill säga att en framställan om övertagande får göras endast om den anmodade medlemsstaten kan utpekas som ansvarig medlemsstat enligt ansvarighetskriterierna i kapitel III i förordningen. Nyss nämnda motsatta tolkning skulle även kunna hindra att ett av Dublin III‑förordningens mål uppnås, nämligen målet att förhindra att det uppstår sekundära förflyttningar av sökande av internationellt skydd. En sådan tolkning skulle nämligen innebära att de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där den andra ansökan lämnats in i praktiken gavs möjlighet att ompröva den bedömning som de behöriga myndigheterna i den första medlemsstaten gjort – efter förfarandet för fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av ansökan – av huruvida den själv är ansvarig medlemsstat. Härtill kommer att en sådan tolkning skulle kunna medföra att den grundläggande principen i Dublin III‑förordningen undergrävdes, det vill säga principen om att en ansökan om internationellt skydd endast ska prövas av en enda medlemsstat.
Mot bakgrund av detta slog domstolen fast att ansvarighetskriterierna i kapitel III i Dublin III‑förordningen inte får åberopas till stöd för ett överklagande av ett beslut om överföring som fattats i samband med ett återtagandeförfarande.
Domstolen erinrade dock om att de ansvarighetskriterier som anges i artiklarna 8–10 i Dublin III‑förordningen syftar till att bidra till att skydda barnets bästa och de berörda personernas familjeliv, och anförde att om den berörda personen har inkommit med uppgifter till den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten som klart visar att den medlemsstaten ska betraktas som ansvarig medlemsstat enligt kriteriet i artikel 9 i förordningen, ankommer det i sådant fall på den medlemsstaten – i enlighet med principen om lojalt samarbete – att erkänna sitt eget ansvar i ett fall som omfattas av artikel 20.5 i förordningen (det vill säga när förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ännu inte har avslutats i den första medlemsstaten). I ett sådant fall gäller således att tredjelandsmedborgaren undantagsvis får åberopa nämnda ansvarskriterium till stöd för ett överklagande av ett överföringsbeslut som fattats avseende honom eller henne.