Mål T‑265/17

ExpressVPN Ltd

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

”EU-varumärke – Internationell registrering som designerar Europeiska unionen – Figurmärket EXPRESSVPN – Absolut registreringshinder – Yrkande om ändring – Enda yrkandet – Avvisning”

Sammanfattning – Tribunalens beslut (nionde avdelningen) av den 1 februari 2018

EU-varumärke – Överklagande – Talan vid unionsdomstolen – Tribunalens behörighet – Ändring av ett beslut från immaterialrättsmyndigheten – Bedömning med beaktande av överklagandenämndens behörighet – Ett enda yrkande om ändring

(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 45, 58.1, 64.1, 65.3, 131 och 132.1)

Eftersom klaganden i sitt yttrande om invändningen om rättegångshinder påstod sig endast ha yrkat att det överklagade beslutet skulle ”ändras” ”med följden att varumärket registreras” är det inte möjligt för tribunalen att tolka detta enda yrkande så att det både avser ett undanröjande och en ändring av nämnda beslut.

Tribunalen har dock redan slagit fast att eftersom en fullständig eller delvis ogiltigförklaring av ett beslut utgör ett villkor för att kunna bifalla ett yrkande om ändring i den mening som avses i artikel 65.3 i förordning nr 207/2009 om EU‑varumärken (nu artikel 72.3 i förordning 2017/1001), är det omöjligt att bifalla en sådan begäran om det inte yrkats att det överklagade beslutet ska ogiltigförklaras.

Då klaganden genom sitt överklagande har ansökt om ”att varumärket registreras av Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) i Europeiska unionens varumärkesregister” ska det, i vart fall, erinras om att tribunalens behörighet att ändra ett beslut syftar till att tribunalen ska fatta det beslut som överklagandenämnden borde ha fattat enligt bestämmelserna i förordning nr 207/2009.

Frågan huruvida det är möjligt att i sak pröva ett yrkande från klaganden som syftar till att tribunalen ska ändra ett beslut från en överklagandenämnd, måste därför bedömas med beaktande av överklagandenämndens behörighet enligt förordning nr 207/2009.

Det ska för det första framhållas att enligt artikel 64.1 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 71.1 i förordning 2017/1001), får överklagandenämnden, efter prövningen i sak av ett överklagande av ett beslut från någon av de enheter som avses i artikel 58.1 i samma förordning (nu artikel 66.1 i förordning 2017/1001), ”antingen vidta de åtgärder som kunnat vidtas av den enhet som meddelat det överklagade beslutet eller återförvisa ärendet till denna enhet för handläggning”. Härav följer att överklagandenämnden saknar behörighet att rikta ett föreläggande till den enhet som meddelat det beslut som överklagandenämnden prövat.

För det andra ska det erinras om att en registrering av ett EU-varumärke följer av ett konstaterande av att villkoren i artikel 45 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 51 i förordning 2017/1001) är uppfyllda, varvid det ska preciseras att de enheter vid myndigheten som har behörighet för registrering av EU-varumärken inte, i detta hänseende, antar något formellt beslut som kan överklagas.

I artikel 45.1 i förordning nr 207/2009 föreskrivs nämligen att ”[o]m en ansökan uppfyller de krav som fastställs i denna förordning och någon invändning inte har framställts inom den tid som anges i artikel 41.1, eller om en framställd invändning har avskrivits genom återkallelse eller avslag eller på något annat sätt, ska varumärket och de uppgifter som avses i artikel 87.2 föras in i registret” (artikel 41.1 i förordning nr 207/2009, nu artikel 46.1 i förordning 2017/1001, och artikel 87.2 i förordning nr 207/2009, nu artikel 111 i förordning 2017/1001).

Enligt artikel 131 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 160 i förordning 2017/1001) svarar granskarna för att på myndighetens vägnar fatta beslut om ansökningar om registrering av ett EU-varumärke, inbegripet de frågor som anges i artiklarna 36, 37 och 68 i nämnda förordning (nu artiklarna 41, 42 och 76 i förordning 2017/1001), utom när frågorna ligger inom en invändningsenhets befogenhet. Dessutom anges det i artikel 132.1 i förordningen (nu artikel 161.1 i förordning 2017/1001) att invändningsenheterna svarar för att fatta beslut om invändningar mot ansökningar om registrering av ett EU-varumärke.

Av artiklarna 45.1, 131 och 132.1 i förordning nr 207/2009 framgår att de behörigheter som granskaren och invändningsenheten anförtrotts inte syftar till ett fastställande av att samtliga villkor för registrering av ett EU-varumärke, vilka anges i artikel 45 i förordning nr 207/2009, är uppfyllda.

Det betyder att när ett beslut från en granskare eller en invändningsenhet har överklagats i enlighet med artikel 58.1 i förordning nr 207/2009, kan en överklagandenämnd, med beaktande av dess behörighet enligt artikel 64.1 i samma förordning, endast bli tvungen att uttala sig om vissa av villkoren för registrering av EU-varumärken, det vill säga antingen om registreringsansökans förenlighet med förordningens bestämmelser, eller om prövningen av en invändning som denna kan vara föremål för.

Det ska således konstateras att en överklagandenämnd inte är behörig att pröva ett yrkande om att den ska registrera ett EU-varumärke.

Under dessa omständigheter kan det inte heller ankomma på tribunalen att pröva ett yrkande om ändring som syftar till att tribunalen ska göra en ändring av ett beslut från en överklagandenämnd med denna innebörd.

(se punkterna 14–25)