Mål C‑268/15

Fernand Ullens de Schooten

mot

État belge

(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Bruxelles)

”Begäran om förhandsavgörande – Grundläggande friheter – Artiklarna 49, 56 och 63 FEUF – En situation där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till en medlemsstat – En medlemsstats utomobligatoriska ansvar för skada som enskilda lidit till följd av att den nationella lagstiftaren och de nationella domstolarna åsidosatt unionsrätten”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 15 november 2016

1.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Befogenheter som tilldelats unionen – Fråga rörande statens utomobligatoriska ansvar för åsidosättanden av unionsrätten – Omfattas

(Artikel 267 FEUF)

2.        Unionsrätt – Enskildas rättigheter – Medlemsstats överträdelse – Åsidosättande av grundläggande friheter som skyddas av fördraget med anledning av en nationell lagstiftning som inte har gränsöverskridande verkan – Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda – Föreligger inte

(Artiklarna 49 FEUF, 56 FEUF och 63 FEUF)

1.      Domstolen får med anledning av en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF enbart tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats.

När det gäller en begäran om förhandsavgörande rörande tolkning av principen om statens utomobligatoriska ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten, utgör denna princip en del av unionens rättsordning. Skadelidande enskilda personer har mot bakgrund av detta ansvar rätt till skadestånd när tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att syftet med den unionsrättsliga bestämmelse som har överträtts är att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen av denna bestämmelse är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet och den skada som de enskilda har lidit. Samma förutsättningar gäller för en medlemsstats utomobligatoriska ansvar för skada som vållats genom ett avgörande som meddelats av en domstol som dömer i sista instans, när avgörandet strider mot en bestämmelse i unionsrätten. Denna princip om statens utomobligatoriska ansvar omfattas således av EU-domstolens behörighet att tolka unionsrätten.

(se punkterna 40–43)

2.      Unionsrätten ska tolkas så, att en medlemsstats bestämmelser om utomobligatoriskt ansvar för skada som vållats till följd av ett åsidosättande av unionsrätten är inte tillämpliga beträffande en skada som en enskild påstår sig ha lidit på grund av ett påstått åsidosättande av en grundläggande frihet enligt artiklarna 49, 56 eller 63 FEUF genom en nationell lagstiftning som är tillämplig utan åtskillnad på medborgarna i denna stat och medborgare i andra medlemsstater, när det, i en situation där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till en medlemsstat, inte finns något samband mellan saken eller omständigheterna i det nationella målet och dessa artiklar.

Då en nationell domstol har framställt en begäran om förhandsavgörande rörande en situation där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, kan inte EU-domstolen – utan någon annan indikation från den nationella domstolen än att den aktuella nationella lagstiftningen är tillämplig utan åtskillnad på medborgarna i den berörda medlemsstaten och medborgarna i andra medlemsstater – anse att begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av EUF-fördragets bestämmelser om de grundläggande friheterna är nödvändig för att den nationella domstolen ska kunna avgöra den där anhängiggjorda tvisten. De konkreta omständigheter som visar att det finns ett samband mellan saken eller omständigheterna i en tvist, där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till den berörda medlemsstaten, och artiklarna 49, 56 eller 63 FEUF, måste nämligen framgå av begäran om förhandsavgörande. I en sådan situation där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, ankommer det följaktligen på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, till EU-domstolen ange på vilket sätt tvisten i det nationella målet har en sådan anknytning till unionsbestämmelserna om de grundläggande friheterna som gör den begärda tolkningen nödvändig för att avgöra tvisten, trots att tvisten är av rent intern karaktär.

(se punkterna 54, 55 och 58 samt domslutet)