TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen)
den 21 februari 2018 (*)
”EU-varumärke – Beslut av en överklagandenämnd om att återkalla ett tidigare beslut – Artikel 80 i förordning (EG) nr 207/2009 (nu artikel 103 i förordning (EU) 2017/1001) – Den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt får återkallas”
I mål T‑727/16,
Repower AG, Brusio (Schweiz), företrätt av advokaterna R. Kunz-Hallstein och H.P. Kunz-Hallstein,
klagande,
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet(EUIPO), företrädd av J. Crespo Carrillo, i egenskap av ombud,
motpart,
varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var
repowermap.org, Bern (Schweiz), företrädd av advokaten P. González-Bueno Catalán de Ocón,
angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s femte överklagandenämnd den 3 augusti 2016 (ärende R 2311/2014–5 (REV)) om ett ogiltighetsförfarande mellan repowermap.org och Repower,
meddelar
TRIBUNALEN (femte avdelningen),
sammansatt av ordföranden D. Gratsias samt domarna A. Dittrich och P.G. Xuereb (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 10 oktober 2016,
med beaktande av EUIPO:s svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 27 februari 2017,
med beaktande av intervenientens svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 21 februari 2017,
med beaktande av tribunalens skriftliga frågor till parterna och parternas svar på dessa frågor som inkom till tribunalens kansli den 31 juli och den 14 augusti 2017,
med beaktande av att ingen av parterna tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Den 26 juni 2009 beviljades klagandebolaget Repower AG, vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), skydd inom Europeiska unionen för den internationella registreringen nr 1020351 av ordmärket REPOWER, enligt rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i dess ändrade lydelse (ersatt av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU‑varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)).
2 De varor och tjänster som det beviljade skyddet för detta varumärke avsåg omfattas av klasserna 4, 9, 37, 39, 40 och 42 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning av respektive klass:
– Klass 4: ”Elektrisk energi, inklusive elektrisk energi från biogas; elektrisk energi från vatten-, vind- och solkraft”.
– Klass 9: ”Apparater och instrument för vetenskapliga, nautiska, geodetiska, fotografiska, kinematografiska och optiska ändamål, samt apparater och instrument för lantmäteri, vägning, mätning, signalering, kontroll (övervakning), livräddning och undervisning; apparater och instrument för ledning, växling, transformering, ackumulering, reglering eller kontroll av elektricitet; apparater för inspelning, upptagning, sändning eller återgivning av ljud eller bilder; magnetiska databärare, inspelningsbara minnesskivor; försäljningsautomater samt mekanismer för myntstyrda apparater; kassaapparater, räknare, databehandlingsutrustning och datorer, eldsläckare; elektriska apparater och instrument (ingående i denna klass), såsom elektriska apparater för starkströmsteknik, för ledning, transformering, ackumulering, reglering eller kontroll av elektricitet, för svagströmsteknik, för fjärröverföring; fotovoltaiska celler (solceller); brandlarmsystem; elektriska övervakningsapparater, stöldlarm, kontrollsystem för byggnader, videosystem; porttelefoner och ringklockor; radio- och tv-system; system för högfrekvensteknik och regleringsteknik, datorutrustning för databehandling (datorer); analoga anslutningar, internetanslutningar, elektroniska anordningar för telefonkonferenser, elektroniska anordningar för deltagarkonferenser; mobiltelefoner, radiotelefoner, telefoner och telefaxapparater; elektriska uttag, kommutatorer, kontrollpaneler, akustiska ledare, elektriska kablar, elektrisk tråd, säkringar”.
– Klass 37: ”Byggnation; reparation; installationstjänster; byggnation och reparation samt underhåll av överföringssystem och distributionssystem, anläggningar för medelhög och låg spänning, offentliga belysningssystem och elektriska installationer; tjänster för underhåll i samband med elektriska installationer i byggnader och företag; montering, underhåll och reparation av elektroniska installationer; byggnation, reparation och underhåll av distributionssystem för elektricitet; montering, underhåll och reparation av datorhårdvara, särskilt datanät; installation, underhåll och reparation på området för telekommunikationsinstallationer, kombinationsinstallation och manöverdon för kommutatorer; tjänster av värmeinstallatörer; installation och underhåll av transformatorstationer och distributionssystem för elektrisk energi; installation och underhåll av offentlig vägbelysning; byggnation, installation och underhåll av stora fabriker för stora värmepumpar; utrustning för elmätare och fjärreläer (fjärrstyrda reläer) åt kunder; installation av nätverkskomponenter (datorhårdvara) åt leverantörer av telekommunikationstjänster; installation, underhåll och reparation av datorhårdvara på telekommunikationsområdet; teknisk rådgivning i samband med byggnation; rådgivning på området för ovannämnda tjänster”.
– Klass 39: ”Transport; emballering eller paketering samt magasinering av gods; anordnande av resor; distribution av energi; leverans av datorhårdvara; professionell rådgivning i samband med överföring (distribution) av energi; rådgivning på området för ovannämnda tjänster”.
– Klass 40: ”Produktion av energi”.
– Klass 42: ”Vetenskapliga eller teknologiska tjänster samt forskning och utveckling som är relaterad till dessa tjänster; industriell analys och forskning; design eller utveckling av hårdvara och mjukvara för datorer; planering inom eldistribution, elektriska installationer, säkerhetssystem och telekommunikation; professionell rådgivning i samband med datorsystem; teknisk expertbedömning av elektriska installationer; ingenjörstjänster och kvalitetsbedömning vad gäller verksamhet som avser godkännandemätning och information samt kontroll av installationer i samband med energiförsörjning; installationer, underhåll och reparation av programvara på telekommunikations- och kontrollområdet; kvalitetsmätningar av nätverk; konfigurering av aktiva beståndsdelar (programvara) på datanätverk; anordnande av centrala datasäkerhetstjänster; utveckling och installation av programvara för anslutning av telefonsystem till datornätverk och för integrering av telefon/dator; rådgivning inom områdena för ovannämnda tjänster för adressändring; kvalitetskontroll; rådgivning avseende energibesparing, nämligen information om elenergiförbrukning”.
3 Den 3 juni 2013 ingav intervenienten, repowermap.org, en ansökan om ogiltighetsförklaring av det omstridda varumärket med stöd av artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009 (nu artikel 59.1 a i förordning 2017/1001), jämförd med artikel 7.1 b och c i förordning nr 207/2009 (nu artikel 7.1 b och c i förordning 2017/1001). Intervenienten hävdade att det omstridda varumärket var beskrivande och saknade särskiljningsförmåga med avseende på samtliga de varor och tjänster som täcks av detta varumärke.
4 Den 9 juli 2014 biföll annulleringsenheten ansökan om ogiltighetsförklaring med avseende på följande tjänster, vilka täcks av det omstridda varumärket och omfattas av klasserna 37 och 42:
– Klass 37: ”Byggnation; reparation; installationstjänster; byggnation och reparation samt underhåll av överföringssystem och distributionssystem, anläggningar för medelhög och låg spänning, offentliga belysningssystem och elektriska installationer; byggnation, reparation och underhåll av distributionssystem för elektricitet; installation och underhåll av transformatorstationer och distributionssystem för elektrisk energi; installation och underhåll av offentlig vägbelysning; byggnation, installation och underhåll av stora fabriker för stora värmepumpar; rådgivning på området för ovannämnda tjänster”.
– Klass 42: ”Teknologiska tjänster samt forskning och utveckling som är relaterad till dessa tjänster; teknisk expertbedömning av elektriska installationer; ingenjörstjänster vad gäller verksamhet som avser beviljande, mätning och information samt kontroll av installationer i samband med energiförsörjning”.
5 Annulleringsenheten avslog ansökan om ogiltighetsförklaring med avseende på de andra varor och tjänster som täcks av det omstridda varumärket (nedan kallade de resterande varorna och tjänsterna). Vad beträffar det omstridda varumärkets beskrivande karaktär, påpekade annulleringsenheten att det skulle undersökas huruvida ordet ”repower” hade ett direkt och konkret samband med de varor och tjänster som täcks av det omstridda varumärket, ur en engelskspråkig genomsnittskonsuments synvinkel i unionen. Den fann att detta ord kunde förstås i betydelsen ”åter starta, särskilt följande: utrusta (en båt) med en ny motor” och ”bygga om eller byta ut energikällan eller motorn till något, som till exempel en bil eller ett kraftverk” och att detta ord användes enbart dels i samband med motorer, dels på energiområdet och särskilt i samband med energianläggningar. Annulleringsenheten ansåg följaktligen att ordet ”repower” omedelbart upplyste engelskspråkiga konsumenter om att de tjänster som avses i punkt 4 ovan var tjänster avsedda för att åter starta eller byta ut en motor eller energikällan till energianläggningar eller hade till syfte en sådan återstart eller ett sådant utbyte. Annulleringsenheten fann även att de resterande varorna och tjänsterna inte hade något samband med återstart eller utbyte av motorer eller utbyte av energikällan till energianläggningar. Vad beträffar det omstridda varumärkets särskiljningsförmåga, angav annulleringsenheten att intervenienten inte hade visat att ordet ”repower” hade varit föremål för allmän användning i handeln för att beteckna de resterande varorna och tjänsterna.
6 Den 8 september 2014 överklagade intervenienten annulleringsenhetens beslut till EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009 (nu artiklarna 66–71 i förordning 2017/1001).
7 Genom beslut av den 8 februari 2016 ogillade EUIPO:s femte överklagandenämnd överklagandet (nedan kallat beslutet av den 8 februari 2016). Vad beträffar det omstridda varumärkets beskrivande karaktär, påpekade överklagandenämnden först att de varor och tjänster som täcks av det omstridda varumärket framför allt riktade sig till en genomsnittskonsument och till fackmän, att omsättningskretsens uppmärksamhet varierade från normal till hög nivå och att det skulle tas hänsyn till en engelskspråkig konsument i unionen, eftersom det omstridda varumärket bestod av ett engelskt ord. Vidare erinrade överklagandenämnden om de definitioner av ordet ”repower” som annulleringsenheten hade gett och underkände intervenientens argument avseende innebörden av detta ord. Slutligen slog överklagandenämnden, i punkt 34 i beslutet av den 8 februari 2016, fast att den ”sammanfattningsvis ans[åg] att de bevis som ingetts av [intervenienten] inte k[unde] styrka att [det omstridda] kännetecknet ofta använd[es] på energiområdet och [var] beskrivande för de resterande varornas och tjänsternas egenskaper”. Vad beträffar det omstridda varumärkets särskiljningsförmåga, fann överklagandenämnden att det inte hade visats att det omstridda kännetecknet utgjorde en sedvanlig beteckning för de varor och tjänster som täcks av detta varumärke och att det därför kunde uppfattas som ett varumärke.
8 Intervenienten ingav ett överklagande av beslutet av den 8 februari 2016, vilket inkom till tribunalens kansli den 26 april 2016. Målet registrerades under målnummer T‑188/16.
9 Genom ett meddelande av den 22 juni 2016 informerade femte överklagandenämnden parterna om att den, efter det att överklagandet hade ingetts till tribunalen i mål T‑188/16, repowermap/EUIPO – Repower (REPOWER), hade konstaterat att beslutet av den 8 februari 2016 var otillräckligt motiverat i den mening som avses i artikel 75 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 94 i förordning 2017/1001). Överklagandenämnden angav att den, på grund av denna otillräckliga motivering och med tillämpning av artikel 80 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 103 i förordning 2017/1001), ansåg att det var lämpligt att återkalla beslutet av den 8 februari 2016, för att göra en utförlig analys av det omstridda varumärkets särskiljningsförmåga och beskrivande karaktär mot bakgrund av de varor och tjänster som omfattas av kännetecknet. Överklagandenämnden anmodade parterna att inkomma med yttrande avseende dess avsikt att återkalla beslutet av den 8 februari 2016.
10 Klagandebolaget översände sitt yttrande den 5 juli 2016. Bolaget hävdade att så länge artikeldelen i beslutet av den 8 februari 2016 inte ändrades, kunde den utgöra stöd för skälen, enligt villkoren i artikel 83 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 107 i förordning 2017/1001) – i vilken det föreskrivs att i den mån förordning nr 207/2009, kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, 1995, s. 1) (upphävd genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1430 av den 18 maj 2017 om komplettering av förordning nr 207/2009 samt om upphävande av förordningar nr 2868/95 och (EG) nr 216/96 (EUT L 205, 2017, s. 1)), kommissionens förordning (EG) nr 2869/95 av den 13 december 1995 om de avgifter som skall betalas till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (EGT L 303, 1995, s. 1) (upphävd genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424 av den 16 december 2015 om ändring av förordning nr 207/2009 och av förordning nr 2868/95 samt om upphävande av förordning nr 2869/95 (EUT L 341, 2015, s. 21)), eller kommissionens förordning (EG) nr 216/96 av den 5 februari 1996 om processordningen för överklagningsnämnderna vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (EGT L 28, 1996, s. 11), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 2082/2004 av den 6 december 2004 (EUT L 360, 2004, s. 8) (upphävd genom delegerad förordning 2017/1430), inte innehåller förfarandebestämmelser ska EUIPO beakta de processrättsliga principer som är allmänt erkända i medlemsstaterna. Klagandebolaget ansåg däremot att ett återkallande av beslutet av den 8 februari 2016 med stöd av artikel 80 i förordning nr 207/2009, vilken inte fanns eller inte längre fanns med i den konsoliderade version av förordning nr 207/2009 som publicerades på internet i databasen EUR-Lex, inte var möjligt, eftersom den artikeln endast gav EUIPO:s granskare befogenhet och en bristfällig motivering inte utgjorde ett handläggningsfel i den mening som avses i artikel 80 i förordning nr 207/2009. Slutligen hävdade bolaget att det framgick av det beslut som meddelades av EUIPO:s stora besvärskammare den 28 april 2009 (ärende R 323/2008-G) (nedan kallat besvärskammarens beslut) att beslut av EUIPO som var föremål för ett pågående överklagande vid tribunalen inte kunde återkallas.
11 Intervenienten översände sitt yttrande den 20 juli 2016. Den framhöll att artikel 80 i förordning nr 207/2009, i egenskap av specialbestämmelse, var tillämplig i stället för de allmänna principer som det hänvisades till i artikel 83 i förordning nr 207/2009. Intervenienten påpekade även att svaret på frågan huruvida en otillräcklig motivering utgjorde ett handläggningsfel var oklart och att det förelåg en betydande sannolikhet för att det inte var tillåtet att återkalla beslutet av den 8 februari 2016 på grund av otillräcklig motivering. Intervenienten ansåg att det med hänsyn till dessa omständigheter var bäst att fullfölja förfarandet vid tribunalen i mål T‑188/16, repowermap/EUIPO – Repower (REPOWER).
12 Genom beslut av den 3 augusti 2016 återkallade EUIPO:s femte överklagandenämnd beslutet av den 8 februari 2016 (nedan kallat det överklagade beslutet). Överklagandenämnden förklarade att artikel 80 i förordning nr 207/2009 fortfarande var tillämplig efter ikraftträdandet av förordning 2015/2424, i motsats till de tvivel som parterna hade gett uttryck för. Vidare påpekade den att EUIPO var skyldig att motivera sina beslut och bland annat analysera registreringshindren mot bakgrund av de aktuella varorna och tjänsterna, med följden att den otillräckliga motiveringen, vilken konstaterades i beslutet av den 8 februari 2016, utgjorde ett uppenbart handläggningsfel, i den mening som avses i artikel 80 i förordning nr 207/2009, som måste rättas.
Parternas yrkanden
13 Klagandebolaget har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det överklagade beslutet, och
– förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.
14 EUIPO har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klagandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.
15 Intervenienten har yrkat att tribunalen ska ogilla överklagandet.
Rättslig bedömning
16 Klagandebolaget har åberopat fyra grunder. Som första grund har det gjorts gällande att det saknades rättslig grund. Den andra grunden avser att överklagandenämnderna saknar behörighet att återkalla sina beslut. Klagandebolaget har som tredje grund gjort gällande att artikel 80 i förordning nr 207/2009, EUIPO:s riktlinjer för granskning samt principerna om god förvaltningssed, rättssäkerhet och rättskraft åsidosattes. Den fjärde grunden avser slutligen en bristfällig motivering.
Den första grunden: Det saknades rättslig grund
17 Klagandebolaget har anfört att artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 103.1 i förordning 2017/1001), vilken överklagandenämnden stödde sig på för att återkalla beslutet av den 8 februari 2016, inte längre var i kraft när det överklagade beslutet antogs. Enligt klagandebolaget trädde ändringen av artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 genom förordning 2015/2424 i kraft först från och med den 1 oktober 2017. Fram till detta datum var artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess ändrade lydelse, inte i kraft. Detta förklarar varför artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 hade utgått i den konsoliderade versionen av förordning nr 207/2009.
18 EUIPO har hävdat att det överklagade beslutet är grundat på artikel 80 i förordning nr 207/2009 i dess lydelse innan den ändrades genom förordning 2015/2424 (nedan kallad artikel 80 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse). Intervenienten har gjort gällande att artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 var i kraft när det överklagade beslutet antogs. Den har tillagt att även om denna artikel inte var i kraft, innebär det inte att det överklagade beslutet saknade rättslig grund. Artikel 83 i förordning nr 207/2009, vilken hänvisar till allmänna principer, skulle kunna utgöra rättslig grund, eftersom bland dessa principer återfinns principen att en administration får rätta sina beslut på vissa villkor.
19 Det är ostridigt att den rättsliga grund som omnämns i det överklagade beslutet är artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 och att denna artikel ändrades genom förordning 2015/2424.
20 I den första meningen i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, föreskrevs följande:
”Om byrån har fört in en uppgift i registret eller fattat ett beslut som är behäftat med ett uppenbart handläggningsfel som byrån har gjort, ska byrån se till att den införda uppgiften tas bort eller att beslutet återkallas.”
21 I den första meningen i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, efter att den ändrats genom förordning 2015/2424 (nedan kallad artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess nya lydelse), föreskrivs numera följande:
”Om immaterialrättsmyndigheten har fört in en uppgift i registret eller fattat ett beslut som är behäftat med ett uppenbart fel som immaterialrättsmyndigheten har gjort, ska den se till att den införda uppgiften tas bort eller att beslutet återkallas.”
22 Artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, avser följaktligen beslut som är behäftade med ett uppenbart handläggningsfel, medan artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess nya lydelse, avser beslut som är behäftade med ett uppenbart fel.
23 Överklagandenämnden angav i punkt 13 i det överklagade beslutet att ”[e]nligt artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 gäller att om immaterialrättsmyndigheten fattar ett beslut, får beslutet återkallas om det är behäftat med ett uppenbart fel som immaterialrättsmyndigheten har gjort”.
24 I punkt 16 i det överklagade beslutet framhöll dock överklagandenämnden att artikel 75 i förordning nr 207/2009, enligt vilken överklagandenämndernas beslut ska innehålla beslutets grunder, var en förfarandebestämmelse, att beslutet av den 8 februari 2016 var otillräckligt motiverat och att denna otillräckliga motivering utgjorde ett uppenbart handläggningsfel i den mening som avses i artikel 80 i förordning nr 207/2009.
25 Eftersom överklagandenämnden vinnlade sig om att beteckna den otillräckliga motiveringen av beslutet av den 8 februari 2016 som ett uppenbart handläggningsfel, finner tribunalen att den rättsliga grund som omnämns i det överklagade beslutet är artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, vilket EUIPO för övrigt bekräftade i sin svarsskrivelse.
26 Det framgår av artikel 4 första stycket i förordning 2015/2424 att denna förordning trädde i kraft den 23 mars 2016. Det framgår dock även av artikel 4 andra stycket i nämnda förordning att ändringen av artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, trädde i kraft först från och med den 1 oktober 2017.
27 Detta betyder dock inte – i motsats till vad klagandebolaget i huvudsak har hävdat – att artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, upphävdes från och med ikraftträdandet av förordning 2015/2424 den 23 mars 2016, och fram till ikraftträdandet av dess ändring den 1 oktober 2017. Det betyder endast att fram till den 1 oktober 2017 var det artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, som gällde.
28 I den konsoliderade version av förordning nr 207/2009 som publicerades på internet i databasen EUR-Lex under den övergångsperiod som angetts i punkt 27 ovan, vilken beaktade de ändringar som infördes genom förordning 2015/2424, innehåller visserligen artikel 80 i förordning nr 207/2009 endast en punkt, nämligen artikel 80.3 (nu artikel 103.3 i förordning 2017/1001). Såsom klagandebolaget självt har framhållit innehöll dock den konsoliderade versionen följande uppgift på första sidan:
”Den här texten är endast avsedd som ett dokumentationshjälpmedel och har ingen rättslig verkan. EU-institutionerna tar inget ansvar för innehållet. De autentiska versionerna av motsvarande rättsakter, inklusive ingresserna, publiceras i Europeiska unionens officiella tidning och finns i EUR-Lex.”
29 Det framgår dock av den version av förordning 2015/2424 som publicerades i Europeiska unionens officiella tidning att artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, fortfarande var tillämplig när det överklagade beslutet antogs.
30 Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden: Överklagandenämnderna saknar behörighet att återkalla sina beslut
31 Klagandebolaget har gjort gällande att även om artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, hade varit tillämplig, saknade överklagandenämnden behörighet att anta det överklagade beslutet. I det avseendet har bolaget, för det första, hävdat att det framgår av artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, att befogenheten att återkalla beslut som avses i artikel 80.1 endast tillkommer de avdelningar vid EUIPO som omnämns i artikel 58.1 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 66.1 i förordning 2017/1001). Överklagandenämnden är, i egenskap av överklagandeinstans, inte behörig att återkalla de beslut som den har fattat. För det andra har klagandebolaget gjort gällande att det i punkt 1.2 i avsnitt 6 i del A i EUIPO:s riktlinjer för granskning, som avser befogenheten att upphäva beslut, inte föreskrivs att överklagandenämnderna får återkalla sina beslut. För det tredje har klagandebolaget gjort gällande att det även framgår av punkt 23 i besvärskammarens beslut att artikel 80 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, inte ska tillämpas i förfarandet för överklagande, och följaktligen inte av överklagandenämnderna.
32 EUIPO och intervenienten har bestritt klagandebolagets argument. Som svar på frågan huruvida artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, var tillämplig när det överklagade beslutet antogs, uppgav EUIPO att bestämmelsen inte var tillämplig. Intervenienten hävdade tvärtom, i sin svarsskrivelse, att bestämmelsen var tillämplig.
33 Tribunalen påpekar inledningsvis att artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, ger ”immaterialrättsmyndigheten”, och därmed överklagandenämnderna som är en av dess enheter, befogenhet att återkalla beslut. Klagandebolagets argument i syfte att visa att så inte är fallet är inte övertygande.
34 För det första framgår det av artikel 1 led 74 i förordning 2015/2424, jämförd med artikel 4 i samma förordning, att artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, ersattes från och med den 23 mars 2016 av en ny artikel 80.3, vilken avser delegeringen av befogenhet till Europeiska kommissionen. Det framgår även av bestämmelserna i förordning 2015/2424 att artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, från och med den 1 oktober 2017 ska bli artikel 80.4 i förordning nr 207/2009, i dess nya lydelse. Det tycks därav följa att artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, hade utgått från och med den 23 mars 2016 till och med den 1 oktober 2017. Det kan dock inte anses att detta var lagstiftarens avsikt. Tvärtom anser tribunalen att artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, och artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess nya lydelse, samexisterade från den 23 mars 2016 till den 1 oktober 2017 och således att artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, var tillämplig när det överklagade beslutet antogs.
35 I artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, vilken har åberopats av klagandebolaget, föreskrivs följande:
”Denna artikel ska inte inverka på parternas möjlighet att överklaga enligt artiklarna 58 och 65 eller möjligheten att rätta till språk- eller skrivfel och uppenbara felaktigheter i byråns beslut samt felaktigheter som byrån gjort vid registreringen av varumärket eller offentliggörandet av registreringen, i enlighet med de former och villkor som fastställs i tillämpningsföreskrifterna.”
36 Artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, hänvisar således till artikel 58 i samma förordning, men även till artikel 65 i förordningen (nu artikel 72 i förordning 2017/1001).
37 Även om artikel 58.1 i förordning nr 207/2009 räknar upp de beslut av EUIPO:s avdelningar som får överklagas till EUIPO, och även om inte överklagandenämndernas beslut anges bland dessa beslut, föreskrivs det i artikel 65.1 i förordningen (nu artikel 72.1 i förordning 2017/1001) att ”[b]eslut av överklagandenämnden i fråga om överklaganden får överklagas till tribunalen”.
38 Eftersom artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, inte bara hänvisar till bestämmelserna om överklagande till överklagandenämnden, utan även till bestämmelserna om överklagande av överklagandenämndernas beslut till tribunalen, saknar klagandebolaget fog för sitt påstående att det framgår av artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, att befogenheten att återkalla beslut, som avses i artikel 80.1, tillkommer endast de avdelningar vid EUIPO som räknas upp i artikel 58 i förordning nr 207/2009. Det framgår tvärtom av hänvisningen i artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, till artikel 65 i samma förordning att befogenheten att återkalla beslut, som föreskrivs i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, även tillkommer överklagandenämnderna.
39 För det andra ska det påpekas att det i punkt 1.2 i avsnitt 6 i del A i EUIPO:s riktlinjer för granskning, som har åberopats av klagandebolaget, föreskrivs att ”beslut om upphävande/annullering fattas av den avdelning eller enhet som fattade beslutet eller förde in posten i registret och [besluten] kan överklagas i enlighet med artikel 58.2 i förordning nr 207/2009”.
40 I dessa bestämmelser i EUIPO:s riktlinjer för granskning, vilka avser befogenheten att återkalla beslut, omnämns visserligen inte överklagandenämnderna. Dylika riktlinjer utgör dock endast en kodifiering av det förhållningssätt som EUIPO själv föresätter sig att följa. Riktlinjernas bestämmelser kan inte i sig ha företräde framför bestämmelserna i förordningarna nr 207/2009 och nr 2868/95 och inte heller påverka unionsdomstolens tolkning av dessa. De ska i stället tolkas i enlighet med bestämmelserna i förordningarna nr 207/2009 och nr 2868/95 (dom av den 27 juni 2012, Interkobo/harmoniseringskontoret – XXXLutz Marken (my baby), T‑523/10, EU:T:2012:326, punkt 29).
41 Av bestämmelserna i EUIPO:s riktlinjer för granskning, vilka har åberopats av klagandebolaget, kan följaktligen inte slutsatsen dras att överklagandenämnderna inte har befogenhet att återkalla sina beslut, eftersom det framgår av artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, jämförd med artikel 65 i nämnda förordning, att befogenheten att återkalla beslut, vilken föreskrivs i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, även tillkommer överklagandenämnderna.
42 För det tredje ska det påpekas att det i punkt 23 i besvärskammarens beslut, som klagandebolaget har åberopat, föreskrivs följande:
”Efter det att överklagandet har ingetts är endast överklagandenämnderna behöriga att avgöra ärendet och den enhet som fattade det överklagade beslutet är inte längre behörig. Från och med den tidpunkten är det endast nämnden som får fatta beslut i ärendet. Efter prövning får den eventuellt hänskjuta ärendet till enheten för vidare handläggning. Efter det att ett överklagande har ingetts får den granskare som har fattat det överklagade beslutet vidta rättelse av beslutet endast på de strikta villkor som föreskrivs i artikel 61 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 69 i förordning 2017/1001). Granskaren är således bunden av det förfarande för omprövning som föreskrivs i nämnda bestämmelse och får inte på eget initiativ besluta att tillämpa bestämmelser om återkallande, såsom bestämmelserna i artikel 80 i förordning nr 207/2009, vilka är tillämpliga utanför ramen för förfarandet för överklagande.”
43 Av punkt 23 i besvärskammarens beslut följer endast att besvärskammaren ansåg att en granskare inte kunde återkalla ett beslut som vederbörande hade fattat om beslutet hade överklagats till en överklagandenämnd. I nämnda punkt tog besvärskammaren inte ställning till överklagandenämndernas egen befogenhet att återkalla beslut. Punkt 23 i besvärskammarens beslut är således inte relevant i förevarande fall.
44 För övrigt ska det framhållas att tribunalen redan har slagit fast att den omständigheten att ett överklagande av ett kommissionsbeslut var anhängigt vid tribunalen när beslutet återkallades inte utgjorde hinder för att återkalla detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2015, Socitrel och Companhia Previdente/kommissionen, T‑413/10 och T‑414/10, EU:T:2015:500, punkt 187). Det finns inget som tyder på att lösningen bör vara en annan i fråga om ett beslut av en överklagandenämnd. Tvärtom ska det anses att när tribunalen fastställer att det saknas anledning att döma i saken till följd av återkallandet av beslutet av en överklagandenämnd, som har överklagats till tribunalen, medger den underförstått att överklagandenämnderna är behöriga att återkalla sina beslut och att de får göra det även om dessa beslut har överklagats till tribunalen (beslut av den 21 oktober 2014, Gappol Marzena Porczyńska/harmoniseringskontoret – Gap (ITM) (GAPPol), T‑125/14, ej publicerat, EU:T:2014:1121, beslut av den 27 juli 2015, Deere och Münch/harmoniseringskontoret (EXHAUST‑GARD), T‑236/15, ej publicerat, EU:T:2015:567, och beslut av den 14 juni 2017, Márquez Alentà/EUIPO – Fiesta Hotels & Resorts (Återgivning av en myra), T‑657/16, ej publicerat, EU:T:2017:425).
45 Härav följer att klagandebolaget saknar fog för sitt påstående att överklagandenämnderna inte är behöriga att återkalla sina beslut.
46 Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den andra grunden.
Den tredje grunden: Artikel 80 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, EUIPO:s riktlinjer för granskning samt principerna om god förvaltningssed, rättssäkerhet och rättskraft åsidosattes
47 Klagandebolaget har hävdat att en bristfällig motivering inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, eftersom det inte är fråga om ett handläggningsfel, utan om en felaktig materiell rättstillämpning. I det avseendet har bolaget åberopat punkt 1.1 i avsnitt 6 i del A i EUIPO:s riktlinjer för granskning, som avser befogenheten att återkalla beslut, av vilken det bland annat framgår att ”[d]et ska göras åtskillnad mellan handläggningsfel och fel i sak, vilka inte kan leda till ett återkallande”. Klagandebolaget har även gjort gällande att enligt punkt 1.3.1 i avsnitt 6 i del A i EUIPO:s riktlinjer för granskning, kan ett beslut som har överklagats till en överklagandenämnd inte återkallas. Denna princip bör analogt tillämpas på överklagandenämndernas beslut. Klagandebolaget har även hävdat att det vore oförenligt med principerna om god förvaltningssed, rättssäkerhet och rättskraft om vilken instans som helst fritt kunde ändra saken i pågående förfaranden. För övrigt har klagandebolaget, i sina svar på tribunalens skriftliga frågor, gjort gällande att den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt får återkallas, vilken hade åberopats av EUIPO och intervenienten i deras svarsskrivelser, inte kunde utgöra rättslig grund för det överklagade beslutet. Klagandebolaget har vidare gjort gällande att motiveringen i beslutet av den 8 februari 2016, som hänvisar till annulleringsenhetens beslut, var tillräcklig och att överklagandenämnden enligt rättspraxis inte var skyldig att motivera sitt beslut med avseende på varje vara eller tjänst.
48 EUIPO har hävdat att beslutet av den 8 februari 2016 var bristfälligt motiverat och att en bristfällig motivering utgör ett uppenbart handläggningsfel. EUIPO har i det avseendet gjort gällande att tribunalen, i domen av den 18 oktober 2011, Reisenthel/harmoniseringskontoret – Dynamic Promotion (Spjällådor och korgar) (T‑53/10, EU:T:2011:601, punkt 37), slog fast att ett åsidosättande av rätten till försvar utgjorde ett misstag som påverkade det förfarande som ledde fram till antagandet av ett beslut, och kunde därmed anses ha påverkat det sakliga innehållet i nämnda beslut. I den domen slog tribunalen även fast en allmän rättsprincip, enligt vilken det är tillåtet att retroaktivt återkalla en rättsstridig administrativ rättsakt som har gett upphov till individuella rättigheter, under förutsättning att den institution från vilken rättsakten härrör uppfyller villkoren om återkallande inom en rimlig tid och om skydd för berättigade förväntningar hos mottagaren av rättsakten (dom av den 18 oktober 2011, Spjällådor och korgar, T‑53/10, EU:T:2011:601, punkt 40). I förevarande fall handlade överklagandenämnden inom en rimlig tid och iakttog skyddet för berättigade förväntningar hos mottagaren av rättsakten.
49 EUIPO har i det avseendet gjort gällande att antagandet av ett beslut som kan överklagas till tribunalen inte framstår som en tydlig försäkran eller en tydlig, ovillkorlig och samstämmig uppgift som kan väcka grundade förhoppningar hos klagandebolaget och ge rätt att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar. Detta gäller än mer eftersom beslutet av den 8 februari 2016, på grund av den bristfälliga motiveringen, klart utgjorde en rättsstridig administrativ rättsakt. Vidare anser EUIPO att den omständigheten att överklagandenämndernas beslut kan överklagas till tribunalen och själva förekomsten i den gällande lagstiftningen av en bestämmelse som uttryckligen föreskriver återkallande, nämligen artikel 80 i förordning nr 207/2009, utesluter möjligheten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar i förevarande fall.
50 EUIPO har även framhållit att antagandet av det överklagade beslutet var förenligt inte bara med lydelsen i artikel 80 i förordning nr 207/2009, utan även med syftet med denna bestämmelse, eftersom EUIPO, om överklagandenämnden inte hade antagit det överklagade beslutet, skulle ha varit tvungen att konstatera att det saknades en motivering i sin svarsskrivelse i målet T‑188/16, repowermap/EUIPO – Repower (REPOWER), avseende överklagandet av beslutet av den 8 februari 2016. I bästa fall skulle det nya beslutet ha kunnat antas först mot slutet av år 2017, medan ett nytt beslut däremot redan hade kunnat antas efter antagandet av det överklagade beslutet.
51 EUIPO har slutligen hävdat att överklagandenämnderna inte är bundna av EUIPO:s riktlinjer för granskning och att det överklagade beslutet inte strider mot principen om god förvaltningssed.
52 Intervenienten har gjort gällande att det ankommer på tribunalen att tolka begreppet handläggningsfel i den mening som avses i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, och den har framhållit att överklagandenämnden iakttog rättssäkerhetsprincipen, eftersom beslutet av den 8 februari 2016 återkallades inom en rimlig tid och det var uppenbart att beslutets motivering var otillräcklig.
53 Det framgår av det överklagade beslutet att överklagandenämnden antog beslutet på grund av att den, i beslutet av den 8 februari 2016, hade åsidosatt skyldigheten att motivera sina beslut och särskilt skyldigheten att analysera registreringshindren mot bakgrund av de varor och tjänster som täcks av det omstridda varumärket.
54 Det ska således först fastställas huruvida en bristfällig motivering kan utgöra ett uppenbart handläggningsfel i den mening som avses i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse.
55 Tribunalen har preciserat att ett handläggningsfel enligt artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, var ett fel som fick följder med avseende på handläggningen (dom av den 15 mars 2011, Ifemy’s/harmoniseringskontoret – Dada & Co Kids (Dada & Co. kids), T‑50/09, EU:T:2011:90, punkt 31, och beslut av den 9 september 2011, Biodes/harmoniseringskontoret – Manasul Internacional (LINEASUL), T‑598/10, ej publicerat, EU:T:2011:458, punkt 9). Tribunalen har även framhållit att en prövning av sakfrågor, eller rentav en ändring av det beslut som överklagandenämnden har fattat, inte fick företas med stöd av artikel 80 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse (dom av den 1 juli 2009, Okalux/harmoniseringskontoret – Messe Düsseldorf (OKATECH), T‑419/07, EU:T:2009:238, punkt 33, och beslut av den 9 september 2011, LINEASUL, T‑598/10, ej publicerat, EU:T:2011:458, punkt 9).
56 I domen av den 22 november 2011, mPAY24/harmoniseringskontoret – Ultra (MPAY24) (T‑275/10, ej publicerad, EU:T:2011:683, punkterna 23 och 24), har vidare tribunalen funnit att en rättelse till ett beslut av en överklagandenämnd, varigenom en punkt hade lagts till i beslutet som avsåg det omstridda varumärkets beskrivande karaktär med avseende på de varor och tjänster som omfattades av varumärket, avsåg själva innehållet i det rättade beslutet. Tribunalen har därav inte bara dragit slutsatsen att denna rättelse inte hade kunnat antas med stöd av regel 53 i förordning nr 2868/95 (nu artikel 102.1 i förordning 2017/1001), i vilken det föreskrivs att ”endast språkliga fel, skrivfel och uppenbara misstag [får] rättas”, utan även att den inte hade kunnat antas med stöd av artikel 80 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, på grund av att villkoren för att tillämpa denna artikel inte var uppfyllda i det aktuella fallet, eftersom det inte hade begåtts något uppenbart handläggningsfel.
57 I det mål som avgjordes genom domen av den 22 november 2011, MPAY24 (T‑275/10, ej publicerad, EU:T:2011:683), syftade den punkt som överklagandenämnden hade lagt till i sin rättelse till att komplettera motiveringen i det rättade beslutet. Det framgår således av ovannämnda dom att en komplettering av motiveringen i ett beslut påverkar själva innehållet i beslutet och att en bristfällig motivering inte kan anses utgöra ett handläggningsfel i den mening som avses i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse.
58 Denna slutsats påverkas inte av domen av den 18 oktober 2011, Spjällådor och korgar (T‑53/10, EU:T:2011:601), som EUIPO har åberopat. I punkt 37 i nämnda dom slog tribunalen fast att ett åsidosättande av rätten till försvar utgjorde ett misstag som påverkade det förfarande som ledde fram till antagandet av ett beslut av en överklagandenämnd, och det därmed kunde anses ha påverkat det sakliga innehållet i nämnda beslut. Av detta påstående och av rättspraxis, enligt vilken begreppet ”uppenbart misstag” inte kan avse ett misstag som kan påverka det sakliga innehållet i ett beslut, drog tribunalen slutsatsen att ett åsidosättande av rätten till försvar inte utgjorde ett uppenbart misstag, i den mening som avses i artikel 39 i kommissionens förordning (EG) nr 2245/2002 av den 21 oktober 2002 om tillämpning av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning (EGT L 341, 2002, s. 28), som kunde rättas. Av punkt 37 i domen av den 18 oktober 2011, Spjällådor och korgar (T‑53/10, EU:T:2011:601), går det följaktligen inte att dra någon slutsats vad gäller frågan huruvida en bristfällig motivering utgör ett ”uppenbart handläggningsfel” i den mening som avses i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse.
59 Av det ovan anförda följer att överklagandenämnden inte kunde grunda det överklagade beslutet på artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse.
60 Vidare ska tribunalen pröva huruvida det överklagade beslutet, såsom EUIPO har hävdat, kunde grundas på den allmänna rättsprincip som följer av rättspraxis, enligt vilken det är tillåtet att retroaktivt återkalla en rättsstridig administrativ rättsakt som har gett upphov till individuella rättigheter, under förutsättning att den institution från vilken rättsakten härrör uppfyller villkoren om återkallande inom en rimlig tid och om skydd för berättigade förväntningar hos mottagaren av rättsakten, som har kunnat förlita sig på att denna var rättsenlig (se dom av den 18 oktober 2011, Spjällådor och korgar, T‑53/10, EU:T:2011:601, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
61 Det ska inledningsvis erinras om att då förfarandet vid överklagandenämnderna är av administrativ art (se dom av den 11 juli 2013, Metropolis Inmobiliarias y Restauraciones/harmoniseringskontoret – MIP Metro (METRO), T‑197/12, ej publicerad, EU:T:2013:375, punkt 54 och där angiven rättspraxis), är de beslut som fattas av överklagandenämnderna av administrativ art och till följd därav kan överklagandenämnderna i princip stödja sig på den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt får återkallas, för att återkalla sina beslut.
62 Det ska dock fastställas huruvida återkallandet av ett beslut av en överklagandenämnd kan grunda sig på denna allmänna rättsprincip, med hänsyn till att det i förordning nr 207/2009 finns en bestämmelse om återkallande av beslut som fattats av EUIPO:s enheter.
63 Domen av den 18 oktober 2011, Spjällådor och korgar (T‑53/10, EU:T:2011:601), som EUIPO har åberopat, ger inget svar på denna fråga. I den domen prövade visserligen tribunalen, efter att ha konstaterat att ett beslut om rättelse av en överklagandenämnd inte hade kunnat antas med stöd av artikel 39 i förordning nr 2245/2002, huruvida detta beslut hade kunnat antas med stöd av den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt får återkallas retroaktivt. I rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1) och i förordning nr 2245/2002 finns det dock inte någon bestämmelse, motsvarande artikel 80 i förordning nr 207/2009, som reglerar förfarandet för att återkalla beslut som fattats i fråga om formgivning.
64 I domen av den 12 september 2007, González y Díez/kommissionen (T‑25/04, EU:T:2007:257, punkt 97), och domen av den 18 september 2015, Deutsche Post/kommissionen (T‑421/07 RENV, EU:T:2015:654, punkt 47), vilka meddelades i mål rörande statligt stöd, framhöll tribunalen – efter att ha konstaterat att kommissionen inte kunde återkalla sitt beslut med stöd av artikel 9 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999. s. 1), vilken reglerar kommissionens befogenhet att återkalla beslut – att möjligheten för kommissionen att återkalla ett beslut rörande statligt stöd inte var begränsad till enbart den situation som avses i artikel 9 i nämnda förordning, vilken endast är ett särskilt uttryck för den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt som har gett upphov till individuella rättigheter får återkallas retroaktivt. Tribunalen tillade att ett sådant återkallande alltid var möjligt under förutsättning att den institution, från vilken rättsakten härrörde, uppfyllde villkoren avseende iakttagandet av en rimlig tidsfrist och de berördas berättigade förväntningar, vilka hade förlitat sig på att rättsakten var lagenlig.
65 Det framgår således av de domar som har nämnts ovan i punkt 64 att även om lagstiftaren reglerade förfarandet för återkallande av en institutions rättsakter, får denna institution återkalla en rättsakt med stöd av den allmänna rättsprincipen om att rättsstridiga administrativa rättsakter får återkallas under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda.
66 Även om det, såsom klagandebolaget har framhållit, är riktigt att det i artikel 83 i förordning nr 207/2009 föreskrivs att ”[i] den mån denna förordning eller tillämpningsföreskrifterna, avgiftsbestämmelserna eller förfarandereglerna för överklagandenämnden inte innehåller förfarandebestämmelser ska byrån beakta de processrättsliga principer som är allmänt erkända i medlemsstaterna” och denna artikel enligt rättspraxis endast är tillämplig när det finns en lucka eller tvetydighet i förfarandebestämmelserna (se dom av den 13 september 2010, Travel Service/harmoniseringskontoret – Eurowings Luftverkehrs (smartWings), T‑72/08, ej publicerad, EU:T:2010:395, punkt 76 och där angiven rättspraxis), föreskrivs det emellertid inte i nämnda artikel att EUIPO inte får beakta dessa principer när det finns förfarandebestämmelser. Eftersom begreppet uppenbart handläggningsfel inte definieras i de ovannämnda förordningarna, är artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, under alla omständigheter inte otvetydig och således inte tillräckligt klar för att utesluta en tillämpning av artikel 83 i förordning nr 207/2009.
67 Det ska därför fastställas huruvida villkoren för att tillämpa den allmänna rättsprincipen om att rättsstridiga administrativa rättsakter får återkallas, vilka har angetts ovan i punkt 60, är uppfyllda i förevarande fall.
68 Vad beträffar iakttagandet av en rimlig tidsfrist, ska det påpekas att frågan huruvida tidsfristen för återkallande är rimlig måste bedömas utifrån omständigheterna i varje aktuellt fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2010, Bui Van/kommissionen, T‑491/08 P, EU:T:2010:191, punkterna 58–63).
69 I förevarande fall underrättades parterna redan den 22 juni 2016, det vill säga fyra månader och två veckor efter antagandet av beslutet av den 8 februari 2016, om överklagandenämndens avsikt att återkalla detta beslut. Det överklagade beslutet, varigenom beslutet av den 8 februari 2016 återkallades, antogs dessutom den 3 augusti 2016, det vill säga knappt sex månader efter antagandet av beslutet av den 8 februari 2016.
70 Tribunalen anser följaktligen att beslutet av den 8 februari 2016 återkallades inom en rimlig tid.
71 Vad gäller iakttagandet av principen om skydd för berättigade förväntningar på att beslutet av den 8 februari 2016 var lagenligt, ska det påpekas att när en talan om ogiltigförklaring har väckts avseende ett beslut, kan mottagaren av detta beslut inte ha berättigade förväntningar på att beslutet är lagenligt så länge unionsdomstolen inte har meddelat något definitivt avgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C‑199/06, EU:C:2008:79, punkt 68).
72 För övrigt framgår det av rättspraxis att om den återkallade rättsakten är behäftad med en uppenbar rättsstridighet, borde mottagaren av denna rättsakt, i egenskap av aktsam ekonomisk aktör, ha hyst tvivel om dess lagenlighet och kan inte göra anspråk på några berättigade förväntningar på att den var lagenlig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 1991, Cargill/kommissionen, C‑248/89, EU:C:1991:264, punkt 22, och dom av den 20 november 2002, Lagardère och Canal+/kommissionen, T‑251/00, EU:T:2002:278, punkterna 147–149).
73 EUIPO har hävdat att beslutet av den 8 februari 2016, såsom intervenienten hade påpekat i sin talan om ogiltigförklaring av nämnda beslut i mål T‑188/16, repowermap/EUIPO – Repower (REPOWER), saknade motivering vad gäller förhållandet mellan det omstridda varumärket och de varor och tjänster som täcks av detta varumärke, vilket gör att klagandebolaget inte kunde ha några berättigade förväntningar på att beslutet var lagenligt.
74 Tribunalen erinrar om att det framgår av fast rättspraxis att den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 har samma omfattning som den motiveringsskyldighet som stadgas i artikel 296 andra stycket FEUF och att dess syfte är att dels ge dem som berörs därav kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden så att de kan tillvarata sina rättigheter, dels ge unionsdomstolen möjlighet att utföra sin prövning av beslutets lagenlighet (se dom av den 8 oktober 2015, Société des produits Nestlé/harmoniseringskontoret (NOURISHING PERSONAL HEALTH), T‑336/14, ej publicerad, EU:T:2015:770, punkt 11 och där angiven rättspraxis).
75 Vidare är överklagandenämnden inte skyldig att ta ställning till alla argument som parterna har åberopat. Det räcker att den redogör för de omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för beslutets systematik (se dom av den 8 oktober 2015, NOURISHING PERSONAL HEALTH, T‑336/14, ej publicerad, EU:T:2015:770, punkt 15 och där angiven rättspraxis).
76 Slutligen ska det även påpekas att ett varumärkes beskrivande karaktär ska bedömas dels utifrån de varor eller tjänster som registreringsansökan avser, dels utifrån hur omsättningskretsen, som ska anses bestå av konsumenterna av dessa varor eller tjänster, uppfattar varumärket (se dom av den 9 november 2016, Smarter Travel Media/EUIPO (SMARTER TRAVEL), T‑290/15, ej publicerad, EU:T:2016:651, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
77 Det omstridda varumärkets förhållande till de varor och tjänster som täcks av detta varumärke hör således till de rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för systematiken i ett beslut avseende ett varumärkes beskrivande karaktär.
78 Beslutet av den 8 februari 2016 innehåller endast en punkt, nämligen punkt 34, som avser det omstridda varumärkets förhållande till de resterande varorna och tjänsterna (se punkt 7 ovan). Överklagandenämnden gav inte någon beskrivning av dessa varor och tjänster och deras egenskaper, vilket gör att det inte går att förstå varför den ansåg att det omstridda varumärket inte var beskrivande för dessa varor och tjänster.
79 I inlagan innehållande grunderna för överklagandet vid överklagandenämnden hade dessutom intervenienten utförligt, på nästan fem sidor, förklarat varför det omstridda varumärket skulle anses vara beskrivande för de resterande varorna och tjänsterna. Exempelvis hade intervenienten hävdat att det omstridda varumärket var beskrivande för varorna ”elektrisk energi, inklusive elektrisk energi från biogas; elektrisk energi från vatten-, vind- och solkraft”, vilka omfattas av klass 4, eftersom ordet ”repower” kunde uppfattas som syftet med dessa varor, vilket var att på nytt ge energi till en maskin, en apparat eller en annan elförbrukande användning. Intervenienten hade även hävdat, dels att det omstridda varumärket var beskrivande för tjänster för energiproduktion, vilka omfattas av klass 40, eftersom ordet ”repower” kunde uppfattas som start av nya anläggningar för energiproduktion eller utbyte av ineffektiva energianläggningar, dels att detta varumärke var beskrivande för tjänsterna ”distribution av energi; professionell rådgivning avseende överföring (distribution) av energi; rådgivning på området för ovannämnda tjänster”, vilka omfattas av klass 39, på grund av att dessa tjänster gjorde det möjligt att åter starta eller förnya distributionen av energi och förbättra energieffektiviteten eller resultatet av distributionen av energi. Det framgår visserligen av den rättspraxis som har angetts i punkt 75 ovan att överklagandenämnden inte är skyldig att ta ställning till alla argument som parterna har åberopat. Det är dock uppenbart att punkt 34 i beslutet av den 8 februari 2016 inte är tillräckligt för att bemöta intervenientens argument om det omstridda varumärkets förhållande till de resterande varorna och tjänsterna.
80 Vidare är det riktigt att när överklagandenämnden fastställer annulleringsenhetens beslut i sin helhet, och med hänsyn till att det råder funktionell kontinuitet mellan annulleringsenheter och överklagandenämnder, vilket kommer till uttryck i artikel 64.1 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 71.1 i förordning 2017/1001), utgör detta beslut, liksom dess motivering, en del av bakgrunden till överklagandenämndens beslut. Parterna känner till denna bakgrund och den gör det möjligt för rätten att fullt ut utöva sin lagenlighetskontroll vad gäller frågan huruvida överklagandenämndens bedömning var befogad (se dom av den 18 mars 2015, Naazneen Investments/harmoniseringskontoret – Energy Brands (SMART WATER), T‑250/13, ej publicerad, EU:T:2015:160, punkt 16 och där angiven rättspraxis). Även om det antas att annulleringsenhetens beslut i förevarande fall var tillräckligt motiverat, kvarstår det faktum att överklagandenämnden måste, åtminstone kortfattat, bemöta intervenientens utförliga argument. Vidare ska det tilläggas att det inte framgår klart av beslutet av den 8 februari 2016 att annulleringsenhetens beslut fastställdes i sin helhet av överklagandenämnden.
81 Slutligen saknar klagandebolaget fog för sitt påstående att överklagandenämnden kunde nöja sig med en övergripande motivering. Domstolen har nämligen angett att en sådan möjlighet endast föreligger med avseende på varor och tjänster som har ett tillräckligt direkt och konkret samband med varandra för att det ska kunna anses att de utgör en kategori eller grupp som är tillräckligt enhetlig (dom av den 17 oktober 2013, Isdin/Bial-Portela, C‑597/12 P, EU:C:2013:672, punkt 27). Det framgår dock varken uttryckligen eller underförstått av det överklagade beslutet att de resterande varorna och tjänsterna utgjorde en kategori eller grupp som var tillräckligt enhetlig i den mening som avses i domen av den 17 oktober 2013, Isdin/Bial-Portela (C‑597/12 P, EU:C:2013:672).
82 Den bristfälliga motiveringen i beslutet av den 8 februari 2016 vad beträffar det omstridda varumärkets förhållande till de resterande varorna och tjänsterna borde därför ha väckt tvivel hos klagandebolaget, i egenskap av aktsam ekonomisk aktör, om beslutets lagenlighet.
83 Eftersom det är tillåtet att återkalla ett rättsstridigt beslut endast om vissa villkor är uppfyllda, går det inte, såsom klagandebolaget har gjort, att med framgång hävda att det vore oförenligt med principerna om god förvaltningssed, rättssäkerhet och rättskraft om vilken instans som helst fritt kunde ändra saken i pågående förfaranden.
84 Vidare är den allmänna rättsprincipen om att ett rättsstridigt beslut får återkallas förenlig med principen om god förvaltningssed. Det har nämligen upprepade gånger slagits fast att det är legitimt och främjar en god förvaltning att korrigera de fel och brister som ett beslut är behäftat med (se dom av den 15 juli 2015, Socitrel och Companhia Previdente/kommissionen, T‑413/10 och T‑414/10, EU:T:2015:500, punkt 176 och där angiven rättspraxis).
85 Enligt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar fordras det visserligen att en rättsstridig rättsakt återkallas inom rimlig tid och att det beaktas i vilken omfattning den berörde eventuellt har haft anledning att förlita sig på att rättsakten var rättsenlig. Ett sådant återkallande är emellertid inte desto mindre i princip tillåtet (se dom av den 4 maj 2006, kommissionen/Förenade kungariket, C‑508/03, EU:C:2006:287, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
86 Slutligen ska det påpekas att överklagandenämndernas beslut inte har någon rättskraft, bland annat eftersom, såsom har påpekats i punkt 61 ovan, förfarandena vid EUIPO är av administrativ art, och inte av dömande art (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 8 december 2015, Giand/harmoniseringskontoret – Flamagas (FLAMINAIRE), T‑583/14, ej publicerad, EU:T:2015:943, punkt 21).
87 Det ska dessutom även påpekas att det faktum att överklagandet av beslutet av den 8 februari 2016, i mål T‑188/16, repowermap/EUIPO – Repower (REPOWER), var anhängigt vid tribunalen när beslutet återkallades inte utgjorde hinder för att återkalla detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2015, Socitrel och Companhia Previdente/kommissionen, T‑413/10 och T‑414/10, EU:T:2015:500, punkt 187).
88 Härav följer att de villkor som uppställs i den rättspraxis som har angetts i punkt 60 ovan är uppfyllda i förevarande fall.
89 Trots att det finns en annan rättslig grund medför emellertid det förhållandet att fel rättslig grund har valts att den aktuella rättsakten ska ogiltigförklaras när detta misstag kan anses ha påverkat innehållet i rättsakten, särskilt genom att medföra att förfarandet för att anta den inte gått till på rätt sätt (dom av den 18 oktober 2011, Spjällådor och korgar, T‑53/10, EU:T:2011:601, punkt 41).
90 Av den rättspraxis som avser den allmänna rättsprincipen om att rättsstridiga administrativa rättsakter får återkallas retroaktivt går det inte att utläsa att något särskilt förfarande ska användas för att återkalla sådana rättsakter (dom av den 18 oktober 2011, Spjällådor och korgar, T‑53/10, EU:T:2011:601, punkt 42).
91 Tribunalen finner således att det misstag som överklagandenämnden begick beträffande valet av tillämplig rättslig grund inte motiverar att det överklagade beslutet ogiltigförklaras. En annan lösning skulle för övrigt vara svår att förena med principen om god rättskipning. Om det överklagade beslutet ogiltigförklarades på grund av att fel rättslig grund valdes, skulle tribunalen även behöva ogiltigförklara beslutet av den 8 februari 2016 som är bristfälligt motiverat. Det skulle dels tvinga överklagandenämnden att fatta ett nytt beslut i ogiltighetsförfarandet avseende det omstridda varumärket mellan repowermap.org och Repower, vilket antagligen skulle vara identiskt med det beslut som den antog den 26 september 2016 efter återkallandet av beslutet av den 8 februari 2016, dels tvinga klagandebolaget att inge ett nytt överklagande av det nya beslutet.
92 Klagandebolagets övriga argument är inte heller övertygande.
93 Vad först beträffar argumentet om att artikel 83 i förordning nr 207/2009 hänvisar till de allmänna processrättsliga principerna i medlemsstaterna och inte till unionsrättens allmänna principer, och att EUIPO var skyldig att redogöra för de allmänna principerna i nationell rätt genom att stödja sig på de principer som är tillämpliga i alla medlemsstater utan undantag, påpekar tribunalen följande. Den allmänna rättsprincipen, enligt vilken administrationen har möjlighet att ompröva och i förekommande fall återkalla en rättsstridig administrativ rättsakt, grundar sig på medlemsstaternas rättsordningar och har erkänts alltsedan domstolens första domar (dom av den 12 juli 1957, Algera m.fl./Gemensamma församlingen, 7/56 och 3/57–7/57, EU:C:1957:7, s. 115 och 116, dom av den 22 mars 1961, Snupat/Höga myndigheten, 42/59 och 49/59, EU:C:1961:5, s. 160, och dom av den 13 juli 1965, Lemmerz-Werke/Höga myndigheten, 111/63, EU:C:1965:76, s. 852). Sedan erkännandet av denna princip har domstolen och tribunalen vid ett flertal tillfällen erinrat om förekomsten av denna princip, vilken grundar sig på medlemsstaternas rättsordningar (dom av den 3 mars 1982, Alpha Steel/kommissionen, 14/81, EU:C:1982:76, punkt 10, dom av den 5 december 2000, Gooch/kommissionen, T‑197/99, EU:T:2000:282, punkt 53, dom av den 12 september 2007, González y Díez/kommissionen, T‑25/04, EU:T:2007:257, punkt 97, och dom av den 11 juli 2013, BVGD/kommissionen, T‑104/07 och T‑339/08, ej publicerad, EU:T:2013:366, punkt 63). Unionsdomstolarna har följaktligen konsekvent slagit fast att denna princip erkändes i medlemsstaternas nationella rättsordningar. Klagandebolaget har inte gett exempel på någon medlemsstat där denna princip inte har erkänts. Bolaget har endast gjort gällande att i exempelvis Tyskland innebär principen om devolutiv verkan att den föregående instansens behörighet upphör vid överklagande till domstol. Detta argument avser dock inte förekomsten av principen att administrationen har möjlighet att ompröva, och i förekommande fall återkalla, en individuell administrativ rättsakt, utan endast villkoren för att utöva denna möjlighet.
94 Vad därefter beträffar argumentet att sådana principer som principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om god förvaltningssed och rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för att återkalla ett beslut som har överklagats till tribunalen, eftersom det finns en risk för att de två instanserna kommer fram till olika slutsatser, påpekar tribunalen att när ett beslut av en överklagandenämnd återkallas medan detta beslut har överklagats till tribunalen och överklagandet således är anhängigt, ska tribunalen fastställa att det saknas anledning att döma i saken. Det finns därför inte någon risk för att tribunalen kommer fram till en annan slutsats än överklagandenämnden.
95 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte bifallas såvitt avser denna grund.
Den fjärde grunden: Bristfällig motivering
96 Klagandebolaget har hävdat att överklagandenämnden åsidosatte sin motiveringsskyldighet, eftersom den inte prövade de argument som åberopades vid nämnden. Bolaget har gjort gällande att det i sitt yttrande vid överklagandenämnden redan hade åberopat alla argument som det nu åberopar vid tribunalen. Överklagandenämnden granskade dock inte besvärskammarens beslut i det överklagade beslutet. Överklagandenämnden nöjde sig med att påstå att artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, fortfarande var tillämplig och att beslutet av den 8 februari 2016 var behäftat med ett handläggningsfel och den bemötte inte de övriga argumenten.
97 EUIPO och intervenienten har inte tagit ställning till denna grund.
98 Det framgår av det överklagade beslutet att överklagandenämnden redogjorde för de omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för det överklagade beslutets systematik, i den mening som avses i den rättspraxis som har angetts i punkt 75 ovan. Överklagandenämnden angav nämligen att artikel 80 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, fortfarande var i kraft, att EUIPO var skyldig att motivera sina beslut och bland annat analysera registreringshindren mot bakgrund av de varor och tjänster som täcks av det omstridda varumärket och att beslutet av den 8 februari 2016 återkallades på grund av att det hade en bristfällig motivering som utgjorde ett uppenbart handläggningsfel.
99 Överklagandenämnden var inte skyldig att bemöta det argument som avsåg besvärskammarens beslut, vilket inte var relevant i förevarande fall.
100 Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den fjärde grunden.
101 Av det ovan anförda följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
102 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
103 Enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna får dock tribunalen, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader. Vidare föreskrivs det i artikel 135.2 i rättegångsreglerna att tribunalen får besluta att en rättegångsdeltagare, även om denne vunnit målet, helt eller delvis ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av deltagarens uppträdande, inbegripet vid tiden före det att talan väcktes.
104 Vidare ska det påpekas att tribunalen får förplikta en institution, vars beslut inte har ogiltigförklarats, att ersätta rättegångskostnaderna på grund av brister i institutionens beslut, vilket kan ha föranlett en rättegångsdeltagare att väcka talan mot beslutet (se dom av den 9 september 2010, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, T‑387/08, ej publicerad, EU:T:2010:377, punkt 177 och där angiven rättspraxis).
105 I förevarande fall har klagandebolaget tappat målet. Bolaget skulle dock inte ha varit tvunget att inge förevarande överklagande och intervenienten skulle inte ha varit tvungen att intervenera, om EUIPO inte hade varit tvungen att anta det överklagade beslutet för att återkalla beslutet av den 8 februari 2016 som hade en bristfällig motivering. Vidare grundar sig det överklagade beslutet felaktigt på artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, vilket kan ha föranlett klagandebolaget att inge överklagandet i förevarande mål.
106 Tribunalen anser följaktligen att omständigheterna i förevarande fall gör det motiverat att slå fast att EUIPO ska bära sina rättegångskostnader och ersätta både klagandebolagets och intervenientens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (femte avdelningen)
följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Repower AG och repowermap.org.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 februari 2018.
Underskrifter