Mål T‑727/16
Repower AG
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet
”EU-varumärke – Beslut av en överklagandenämnd om att återkalla ett tidigare beslut – Artikel 80 i förordning (EG) nr 207/2009 (nu artikel 103 i förordning (EU) 2017/1001) – Den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt får återkallas”
Sammanfattning – Tribunalens dom (femte avdelningen) av den 21 februari 2018
1. EU-varumärke – Förfarandebestämmelser – Borttagande eller återkallelse – Överklagandenämndernas behörighet
(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 65, 80.1 och 80.3)
2. EU-varumärke – Förfarandebestämmelser – Borttagande eller återkallelse – Villkor –Uppenbart handläggningsfel – Otillräcklig motivering – Omfattas inte
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 80)
3. EU-varumärke – Förfarandebestämmelser – Hänvisning till allmänna principer – Den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt får återkallas retroaktivt
(Rådets förordning nr 207/2009)
4. EU-varumärke – Förfarandebestämmelser – Hänvisning till allmänna principer – Den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt får återkallas retroaktivt – Förenlighet med principen om god förvaltningssed
(Rådets förordning nr 207/2009)
5. Institutionernas rättsakter – Återkallande – Rättsstridiga rättsakter – Villkor
6. EU-varumärke – Förfarandebestämmelser – Motivering av beslut – Artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 – Samma innebörd som artikel 296 FEUF
(Artikel 296 FEUF; rådets förordning nr 207/2009, artikel 75 första meningen)
7. Institutionernas rättsakter – Val av rättslig grund – Fel – Ogiltigförklaring av akten – Villkor
1. I punkt 1.2 i avsnitt 6 i del A i EUIPO:s riktlinjer för granskning föreskrivs att ”beslut om upphävande/annullering fattas av den avdelning eller enhet som fattade beslutet eller förde in posten i registret och [besluten] kan överklagas i enlighet med artikel 58.2 i förordning nr 207/2009”.
I dessa bestämmelser i EUIPO:s riktlinjer för granskning, vilka avser befogenheten att återkalla beslut, omnämns visserligen inte överklagandenämnderna. Dylika riktlinjer utgör dock endast en kodifiering av det förhållningssätt som EUIPO själv föresätter sig att följa. Riktlinjernas bestämmelser kan inte i sig ha företräde framför bestämmelserna i förordningarna nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken och nr 2868/95 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken och inte heller påverka unionsdomstolens tolkning av dessa. De ska i stället tolkas i enlighet med bestämmelserna i förordningarna nr 207/2009 och nr 2868/95.
Av bestämmelserna i EUIPO:s riktlinjer för granskning kan följaktligen inte slutsatsen dras att överklagandenämnderna inte har befogenhet att återkalla sina beslut, eftersom det framgår av artikel 80.3 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, jämförd med artikel 65 i nämnda förordning, att befogenheten att återkalla beslut, vilken föreskrivs i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, även tillkommer överklagandenämnderna.
För övrigt ska det framhållas att tribunalen redan har slagit fast att den omständigheten att ett överklagande av ett kommissionsbeslut var anhängigt vid tribunalen när beslutet återkallades inte utgjorde hinder för att återkalla detta. Det finns för övrigt inget som tyder på att lösningen bör vara en annan i fråga om ett beslut av en överklagandenämnd. Tvärtom ska det anses att när tribunalen fastställer att det saknas anledning att döma i saken till följd av återkallandet av beslutet av en överklagandenämnd, som har överklagats till tribunalen, medger den underförstått att överklagandenämnderna är behöriga att återkalla sina beslut och att de får göra det även om dessa beslut har överklagats till tribunalen.
(se punkterna 39–41 och 44)
2. Tribunalen har preciserat att ett handläggningsfel enligt artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, var ett fel som fick följder med avseende på handläggningen. Tribunalen har även framhållit att en prövning av sakfrågor, eller rentav en ändring av det beslut som överklagandenämnden har fattat, inte fick företas med stöd av artikel 80 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse.
I domen av den 22 november 2011, mPAY24/harmoniseringskontoret – Ultra, T‑275/10, har vidare tribunalen funnit att en rättelse till ett beslut av en överklagandenämnd, varigenom en punkt hade lagts till i beslutet som avsåg det omstridda varumärkets beskrivande karaktär med avseende på de varor och tjänster som omfattades av varumärket, avsåg själva innehållet i det rättade beslutet. Tribunalen har därav inte bara dragit slutsatsen att denna rättelse inte hade kunnat antas med stöd av regel 53 i förordning nr 2868/95 (nu artikel 102.1 i förordning 2017/1001) om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken, i vilken det föreskrivs att ”endast språkliga fel, skrivfel och uppenbara misstag [får] rättas”, utan även att den inte hade kunnat antas med stöd av artikel 80 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, på grund av att villkoren för att tillämpa denna artikel inte var uppfyllda i det aktuella fallet, eftersom det inte hade begåtts något uppenbart handläggningsfel.
I det mål som avgjordes genom domen av den 22 november 2011, MPAY24, T‑275/10, syftade den punkt som överklagandenämnden hade lagt till i sin rättelse till att komplettera motiveringen i det rättade beslutet. Det framgår således av ovannämnda dom att en komplettering av motiveringen i ett beslut påverkar själva innehållet i beslutet och att en bristfällig motivering inte kan anses utgöra ett handläggningsfel i den mening som avses i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse.
Denna slutsats påverkas inte av domen av den 18 oktober 2011, Spjällådor och korgar T‑53/10, som Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) har åberopat. I punkt 37 i nämnda dom slog tribunalen fast att ett åsidosättande av rätten till försvar utgjorde ett misstag som påverkade det förfarande som ledde fram till antagandet av ett beslut av en överklagandenämnd, och det därmed kunde anses ha påverkat det sakliga innehållet i nämnda beslut. Av detta påstående och av rättspraxis, enligt vilken begreppet ”uppenbart misstag” inte kan avse ett misstag som kan påverka det sakliga innehållet i ett beslut, drog tribunalen slutsatsen att ett åsidosättande av rätten till försvar inte utgjorde ett uppenbart misstag, i den mening som avses i artikel 39 i kommissionens förordning (EG) nr 2245/2002 om tillämpning av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning, som kunde rättas. Av punkt 37 i domen av den 18 oktober 2011, Spjällådor och korgar T‑53/10, går det följaktligen inte att dra någon slutsats vad gäller frågan huruvida en bristfällig motivering utgör ett ”uppenbart handläggningsfel” i den mening som avses i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse.
(se punkterna 55–58)
3. Då förfarandet vid överklagandenämnderna är av administrativ art är de beslut som fattas av överklagandenämnderna av administrativ art och till följd därav kan överklagandenämnderna i princip stödja sig på den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt får återkallas, för att återkalla sina beslut.
Det ska dock fastställas huruvida återkallandet av ett beslut av en överklagandenämnd kan grunda sig på denna allmänna rättsprincip, med hänsyn till att det i förordning nr 207/2009 finns en bestämmelse om återkallande av beslut som fattats av Europeiska unionens immaterialrättsmyndighets (EUIPO) enheter.
Domen av den 18 oktober 2011, Spjällådor och korgar T‑53/10, som EUIPO har åberopat, ger inget svar på denna fråga. I den domen prövade visserligen tribunalen, efter att ha konstaterat att ett beslut om rättelse av en överklagandenämnd inte hade kunnat antas med stöd av artikel 39 i förordning nr 2245/2002 om tillämpning av rådets förordning nr 6/2002 om gemenskapsformgivning, huruvida detta beslut hade kunnat antas med stöd av den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt får återkallas retroaktivt. I rådets förordning nr 6/2002 och i förordning nr 2245/2002 finns det dock inte någon bestämmelse, motsvarande artikel 80 i förordning nr 207/2009, som reglerar förfarandet för att återkalla beslut som fattats i fråga om formgivning.
I domen av den 12 september 2007, González y Díez/kommissionen, T‑25/04, punkt 97, och domen av den 18 september 2015, Deutsche Post/kommissionen, T‑421/07 RENV, punkt 47, vilka meddelades i mål rörande statligt stöd, framhöll tribunalen – efter att ha konstaterat att kommissionen inte kunde återkalla sitt beslut med stöd av artikel 9 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 FEUF vilken reglerar kommissionens befogenhet att återkalla beslut – att möjligheten för kommissionen att återkalla ett beslut rörande statligt stöd inte var begränsad till enbart den situation som avses i artikel 9 i nämnda förordning, vilken endast är ett särskilt uttryck för den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt som har gett upphov till individuella rättigheter får återkallas retroaktivt. Tribunalen tillade att ett sådant återkallande alltid var möjligt under förutsättning att den institution, från vilken rättsakten härrörde, uppfyllde villkoren avseende iakttagandet av en rimlig tidsfrist och de berördas berättigade förväntningar, vilka hade förlitat sig på att rättsakten var lagenlig.
Det framgår således av de domar som har nämnts i punkten ovan att även om lagstiftaren reglerade förfarandet för återkallande av en institutions rättsakter, får denna institution återkalla en rättsakt med stöd av den allmänna rättsprincipen om att rättsstridiga administrativa rättsakter får återkallas under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda.
Även om det är riktigt att det i artikel 83 i förordning nr 207/2009 föreskrivs att ”[i] den mån denna förordning eller tillämpningsföreskrifterna, avgiftsbestämmelserna eller förfarandereglerna för överklagandenämnden inte innehåller förfarandebestämmelser ska byrån beakta de processrättsliga principer som är allmänt erkända i medlemsstaterna” och denna artikel enligt rättspraxis endast är tillämplig när det finns en lucka eller tvetydighet i förfarandebestämmelserna (se dom av den 13 september 2010, Travel Service/harmoniseringskontoret – Eurowings Luftverkehrs (smartWings), T‑72/08, ej publicerad, punkt 76 och där angiven rättspraxis), föreskrivs det emellertid inte i nämnda artikel att EUIPO inte får beakta dessa principer när det finns förfarandebestämmelser. Eftersom begreppet uppenbart handläggningsfel inte definieras i de ovannämnda förordningarna, är artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, i dess tidigare lydelse, under alla omständigheter inte otvetydig och således inte tillräckligt klar för att utesluta en tillämpning av artikel 83 i förordning nr 207/2009.
(se punkterna 61–66)
4. Den allmänna rättsprincipen om att ett rättsstridigt beslut får återkallas är förenlig med principen om god förvaltningssed. Det har nämligen upprepade gånger slagits fast att det är legitimt och främjar en god förvaltning att korrigera de fel och brister som ett beslut är behäftat med.
Enligt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar fordras det för övrigt visserligen att en rättsstridig rättsakt återkallas inom rimlig tid och att det beaktas i vilken omfattning den berörde eventuellt har haft anledning att förlita sig på att rättsakten var rättsenlig. Ett sådant återkallande är emellertid inte desto mindre i princip tillåtet.
Slutligen ska det påpekas att överklagandenämndernas beslut inte har någon rättskraft, bland annat eftersom, förfarandena vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) är av administrativ art, och inte av dömande art.
(se punkterna 84–86)
5. Se domen.
(se punkt 72)
6. Se domen.
(se punkterna 74 och 75)
7. Se domen.
(se punkt 89)