TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)

den 14 juli 2016 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för lastslangar för oljeprodukter – Avtal om fastställande av priser, uppdelning av marknader och utbyte av kommersiellt känslig information – Ansvar för överträdelsen – Principen ekonomisk kontinuitet – Principen om personligt ansvar – Böter – Försvårande omständigheter – Ledande roll – Taket på 10 procent – Obegränsad behörighet”

I mål T‑146/09 RENV,

Parker Hannifin Manufacturing Srl, tidigare Parker ITR Srl, Corsico (Italien),

Parker-Hannifin Corp., Mayfield Heights, Ohio (Förenta staterna),

företrädda av advokaterna B. Amory, F. Marchini Camia och É. Barbier de La Serre,

sökande

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av V. Bottka, S. Noë och R. Sauer, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan på grundval av artikel 263 FEUF om i första hand ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2009) 428 slutlig av den 28 januari 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG‑fördraget och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.406 – Lastslangar för oljeprodukter), i den del som avser sökandena, och i andra hand en talan på grundval av artikel 263 FEUF om undanröjande eller kraftig nedsättning av de böter som ålagts sökandena i nämnda beslut,

meddelar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen),

sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen (referent) samt domarna J. Schwarcz och A. M. Collins,

justitiesekreterare: handläggaren M. Junius,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 februari 2016,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Förevarande mål är en del av tvisten som rör kartellen för lastslangar för oljeprodukter, mot vilken Europeiska kommissionen vidtog sanktionsåtgärder i beslut K(2009) 428 slutlig av den 28 januari 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.406 – Lastslangar för oljeprodukter) (nedan kallat det angripna beslutet).

2        Det angripna beslutet riktade sig till tolv bolag, däribland Bridgestone Corporation och Bridgestone Industrial Limited (nedan tillsammans kallade Bridgestone), The Yokohama Rubber Company Limited (nedan kallat Yokohama), Dunlop Oil & Marine Limited (nedan kallat DOM), den första sökanden, Parker ITR Srl (som senare blev Parker Hannifin Manufacturing Srl) (nedan kallat Parker ITR), den andra sökanden, Parker‑Hannifin Corp (nedan kallat Parker‑Hannifin) och Manuli Rubber Industries SpA (nedan kallat Manuli).

3        I det angripna beslutet fann kommissionen att mellan åren 1986–2007 hade en grupp företag som var verksamma inom sektorn för lastslangar för oljeprodukter deltagit i en världsomspännande kartell och kommissionen ålade dem böter på ett belopp på totalt 131 000 000 euro.

4        Bolaget ITR Rubber (som därefter blev Parker ITR), bildat den 27 juni 2001 av moderbolaget ITR SpA i Saiag-koncernen, var verksamt på lastslangssektorn från och med den 1 januari 2002, vilket var den tidpunkt då ITR överförde sina tillgångar inom sektorn till ITR Rubber, för att sälja dem till Parker-Hannifin i Parker-koncernen. Försäljningen av ITR Rubber till Parker-Hannifin fick verkan från och med den 31 januari 2002.

5        I det angripna beslutet ansåg kommissionen att principen om personligt ansvar inte skulle tillämpas och att principen om ekonomisk kontinuitet i förevarande fall skulle tillämpas, eftersom Parker ITR var den ekonomiska efterträdaren för den verksamhet som avsåg ITR:s och Saiag SpA:s lastslangsverksamhet och bolaget borde därmed vara ansvarigt för den överträdelse som ITR och Saiag hade gjort sig skyldiga till före den 1 januari 2002, vilket var den tidpunkt då tillgångarna i lastslangssektorn överfördes till bolaget. Parker‑Hannifin hölls solidariskt ansvarigt för Parker ITR:s handlande från och med att bolaget förvärvades den 3l januari 2002. Kommissionen ansåg således att Parker ITR var ansvarigt för överträdelsen under perioden 1 april 1986–2 maj 2007 och påförde bolaget böter på 25 610 000 euro, för vilket Parker‑Hannifin var solidariskt betalningsansvarigt för 8 320 000 euro.

6        Den 9 april 2009 väckte Parker ITR och Parker-Hannifin talan vid tribunalen om i första hand ogiltigförklaring av det angripna beslutet i den del det rörde dem och i andra hand en nedsättning av de påförda böterna.

7        I domen av den 17 maj 2013, Parker ITR och Parker-Hannifin/kommissionen (T‑146/09, EU:T:2013:258) (nedan kallad tribunalens dom), fann tribunalen att principen om ekonomisk kontinuitet inte var tillämplig i situationer som den aktuella och att principen om personligt ansvar skulle tillämpas. Tribunalen ansåg således att det i förvarande fall rörde sig om en överlåtelse, från det företag som var inblandat i kartellen, nämligen Saiag och dess dotterbolag ITR, av en del av ITR:s verksamhet till ett utomstående företag, nämligen Parker-Hannifin, eftersom bildandet av ITR Rubber och ITR:s överlåtelse av tillgångarna till företaget bestod i att ett dotterbolag bildades för verksamhetsgrenen gummislangar i syfte att överlåta det till Parker-Hannifin (punkt 115 i tribunalens dom). Det fanns emellertid inte samband mellan det överlåtande företaget, Saiag eller ITR, och förvärvaren, Parker-Hannifin (punkt 116 i tribunalens dom). Enligt principen om personligt ansvar, ankom det däremot på kommissionen att fastställa att ITR och Saiag var ansvariga för överträdelsen till och med den 1 januari 2002 och därmed kunde inte kommissionen hålla ITR Rubber (som senare blev Parker ITR) ansvarigt för perioden före denna tidpunkt (punkterna 118 och 119 i tribunalens dom). Tribunalen ogiltigförklarade således det angripna beslutet i den del det konstaterades att Parker ITR hade deltagit i överträdelsen under perioden före den 1 januari 2002 och det belopp som påfördes Parker ITR fastställdes till 6 400 000 euro, för vilket Parker‑Hannifin var solidariskt betalningsansvarigt för 6 300 000 euro.

8        Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 1 augusti 2013 överklagade kommissionen tribunalens dom.

9        I domen av den 18 december 2014, kommissionen/Parker Hannifin Manufacturing och Parker-Hannifin (C‑434/13 P, EU:C:2014:2456) (nedan kallad domen i målet om överklagande), fann domstolen att tribunalen felaktigt hade sammanfogat två olika transaktioner, i och med att den endast hade beaktat överlåtelsen av ITR Rubber till Parker‑Hannifin trots att det dessförinnan hade skett en överföring av ITR:s tillgångar till ITR Rubber inom koncernen, vilket var relevant för tillämpningen av principen om ekonomisk kontinuitet (punkterna 46, 49, och 54 i domen i målet om överklagande). Enligt domstolen skulle principen tillämpas på grund av de strukturella banden mellan ITR och dess helägda dotterbolag ITR Rubber vid tidpunkten för överföringen av tillgångarna till ITR Rubber (punkt 55 i domen i målet om överklagande). Domstolen preciserad dock att det inte behövde vara fråga om ekonomisk kontinuitet om det inte förelåg några faktiska band, i form av att ITR hade ett avgörande inflytande över ITR Rubber, vilket inte hade prövats i första instans (punkterna 56 och 65 i domen i målet om överklagande). Domstolen upphävde således punkterna 1–3 i domslutet i tribunalens dom och återförvisade målet till tribunalen för ny prövning.

10      I punkterna 1–34 i tribunalens dom och i punkterna 6–17 i domen i målet om överklagande finns en utförlig beskrivning av bakgrunden till tvisten, bland annat vad gäller lastslangssektorn, sökandenas historik och det angripna beslutet.

 Förfarandet och parternas yrkanden

11      Till följd av domen i målet om överklagande tilldelades målet, i enlighet med artikel 118.1 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, tribunalens sjätte avdelning.

12      Eftersom en domare i sjätte avdelningen hade fått förhinder, utsåg tribunalens ordförande en annan domare för att göra sammansättningen fullständig.

13      Mot bakgrund av referentens rapport beslutade tribunalen (sjätte avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i dess rättegångsregler, kommissionen att inkomma med vissa handlingar. Kommissionen svarade på denna anmodan inom den föreskrivna fristen.

14      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 24 februari 2016.

15      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet i den del Parker ITR hålls ansvarigt för överträdelsen under perioden 1 april 1986–31 januari 2002,

–        kraftigt sätta ned det bötesbelopp som sökandena påförts, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

16      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan om ogiltigförklaring i dess helhet, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna som är hänförliga till förfarandena i målen T‑146/09, C‑434/13 P och T‑146/09 RENV.

 Rättslig bedömning

 Avgränsning av föremålet för talan efter återförvisningen

 Parternas argument

17      Sökandena har hävdat att när tribunalen prövar ett mål efter återförvisning ska den pröva samtliga grunder som sökandena har åberopat, såvitt de återspeglas i en av delarna i domslutet i den dom som domstolen upphävde, inklusive de grunder som i första instans ansågs vara verkningslösa och som enbart godtogs som en konsekvens av att en grund, som ska omprövas till följd av återförvisningen, godtogs.

18      Sökandena har även angett i sina yttranden att de återkallar den andra, den tredje, den fjärde, den sjunde och den nionde grunden.

19      Kommissionen har hävdat att tribunalen inte inom ramen för förevarande mål efter återförvisning kan göra en ny bedömning av påståenden som inte åberopades i den ursprungliga talan eller påståenden som tribunalen underkände i sak och som inte omfattades av överklagandet, bland annat de påståenden om den övre gränsen på 10 procent av omsättningen som åberopades inom ramen för den åttonde grunden. Kommissionen har dessutom hävdat att en ny prövning är utesluten i ett mål efter återförvisning såvitt den avser frågor som domstolen, i domen i målet om överklagande, har prövat slutgiltigt.

 Tribunalens bedömning

20      Såsom angetts ovan i punkt 18, har sökandena återkallat den andra, den tredje, den fjärde, den sjunde och den nionde grunden.

21      Vidare anges det i artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som enligt artikel 53 första stycket i stadgan är tillämplig på tribunalen, att om överklagandet är välgrundat och ärendet är återförvisat till tribunalen för avgörande i ärendet, är denna bunden av domstolens beslut i rättsfrågor.

22      Efter det att domstolen har upphävt och återförvisat ett mål till tribunalen, anhängiggörs således målet enligt artikel 215 i rättegångsreglerna vid tribunalen genom återförvisningen och tribunalen ska återigen pröva samtliga grunder om ogiltigförklaring som sökanden har åberopat, förutom de delar i artikeldelen som domstolen inte upphävt och de överväganden som utgör den nödvändiga grunden för dessa delar, eftersom de har vunnit laga kraft (dom av den 14 september 2011, Marcuccio/kommissionen, T‑236/02, EU:T:2011:465, punkt 83).

23      I förevarande mål upphävde domstolen, genom domen i målet om överklagande, punkterna 1–3 i domslutet i tribunalens dom, återförvisade målet till tribunalen för avgörande av målet i sak och anstod i frågan om rättegångskostnader. Med anledning av domstolens återförvisning av målet, ankommer det därmed på tribunalen att pröva samtliga grunder som sökandena har åberopat till stöd för sin talan, i den mån de utgör grunden för punkterna 1–3 i domslutet i tribunalens dom, som upphävdes av domstolen, samtidigt som tribunalen är bunden av de rättsfrågor som avgjorts i domen i målet om överklagande.

24      Det följer av tribunalens dom att punkterna 1–3 i domslutet grundar sig på att tribunalen biföll talan såvitt avsåg den första grundens första del, den femte grunden och den sjätte grunden, som sökandena hade åberopat, och på de felaktigheter som konstaterades vid prövningen av dessa grunder.

25      Vad slutligen gäller den åttonde grunden ska det anges att i domen i målet om överklagande avvisade domstolen sökandenas argument genom vilket de bestred tribunalens bedömning av deras åttonde grund för talan med hänvisning till att de inte hade gett in ett anslutningsöverklagande genom en separat handling, som är åtskild från svarsskrivelsen, mot en sådan bedömning.

26      I punkterna 94–97 i domen i målet om överklagande slog domstolen nämligen fast följande:

”94.      I punkt 228 i den överklagade domen fann tribunalen … att talan inte kunde vinna bifall på den åttonde grunden för talan, som rörde överträdelseperioden efter den 1 januari 2002, inklusive perioden 1–31 januari 2002, under vilken ITR Rubber ännu inte tillhörde Parker-Hannifin-koncernen.

95      Tribunalens bedömning återspeglas i den beräkningsmetod den använt för att göra en ny beräkning av de böter som Parker ITR påförts och i punkt 3 i domslutet där den inte gjorde åtskillnad mellan perioden 1–31 januari 2002 och tiden efter detta datum.

96      Det ska således konstateras att tribunalen prövade och avgjorde den rättsfråga som Parker ITR och de Parker-Hannifin tagit upp i samband med den åttonde grunden, genom att underkänna detta resonemang.

97      Under dessa förhållanden och då motparterna inte, såsom krävs enligt artikel 176.2 rättegångsreglerna, har gett in ett anslutningsöverklagande genom en separat handling, som är åtskild från svarsskrivelsen, mot tribunalens bedömning av deras åttonde grund för talan, ska deras resonemang avseende tillämpningen av artikel 23.1 i förordning nr 1/2003 avvisas.”

27      Mot bakgrund av domstolens bedömning, särskilt i punkt 97 i domen i målet om överklagande, och eftersom tribunalen underkände den åttonde grunden för perioden efter den 1 januari 2002, ska denna del av domen, som inte överklagades och som därmed inte upphävdes av domstolen, anses ha vunnit laga kraft.

28      I punkt 228 i tribunalens dom ansåg dock tribunalen att på grund av att talan vann bifall såvitt avsåg den första grunden var den åttonde grunden var verkningslös, i den mån den avsåg perioden före den 1 januari 2002 och tribunalen prövade inte invändningarna om åsidosättande av principen om personligt ansvar, proportionalitetsprincipen och motiveringsskyldigheten, såvitt dessa avsåg den aktuella perioden.

29      Det ska dessutom konstateras att tribunalen i sin dom grundade sin bedömning av den åttonde grunden, vad gäller överträdelseperioden före den 1 januari 2002, på att talan bifölls såvitt avsåg den första grunden och detta utgör, såsom särskilt framgår av punkterna 253 och 255 i domen, den nödvändiga grunden för punkterna 1–3 i domslutet, vilka domstolen upphävde.

30      Tribunalen kan således inte anses ha prövat den åttonde grunden i sak, i den del den avser perioden före den 1 januari 2002.

31      Därmed ska den sökandenas åttonde grund prövas såvitt den avser perioden före den 1 januari 2002.

32      Mot bakgrund av det anförda ska tribunalen efter återförvisningen pröva målet i sak och pröva den första, den femte, den sjätte och, under de förutsättningar som beskrivits ovan i punkt 31, den åttonde grunden.

 Den första grunden: Den felaktiga bedömningen att hålla Parker ITR ansvarigt för överträdelseperioden före den 1 januari 2002

33      Den första grunden är uppdelad i tre delar. Den första delen avser ett åsidosättande av principen om personligt ansvar. Sökandena har som andra invändning gjort gällande maktmissbruk och ett kringgående av artikel 25 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1). Såvitt avser den tredje invändningen har sökandena gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om likabehandling och sin motiveringsskyldighet.

34      Kommissionen har bestritt de argument som sökandena har anfört till stöd för den första grunden.

 Huruvida argumenten om motiveringen avseende banden mellan ITR och ITR Rubber kan tas upp till sakprövning

35      Inom ramen för den första grundens första del avseende åsidosättande av principen om personligt ansvar, har sökandena bland annat gjort gällande att det angripna beslutet saknar en tillräcklig motivering vad gäller tillämpningen av principen om ekonomisk kontinuitet på grund av banden mellan ITR och ITR Rubber, som åberopades för första gången i det angripna beslutet, och i synnerhet då denna tillämpning frångår kommissionens tidigare beslutspraxis, enligt vilken principen om personligt ansvar skulle ha tillämpats.

36      Kommissionen har påpekat att ett sådant argument som anförts av sökandena i deras yttranden över talan efter återförvisningen, utgör en ny grund som införts i den grund som ursprungligen åberopades, vilket ändrar dess innehåll och den kan således inte tas upp till sakprövning.

37      I den första grunden, såsom den angivits i ansökan, saknas förvisso en hänvisning till bristande motivering vad specifikt beträffar kommissionens tillämpning av principen om ekonomisk kontinuitet på grund av de befintliga banden mellan ITR och ITR Rubber.

38      Åsidosättandet av motiveringsskyldigheten utgör dock tvingande rätt och ska prövas ex officio och förevarande prövning kan göras när som helst under rättegången (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkterna 48–50).

39      Sökandena har vidare inom ramen för den första grundens tredje del gjort gällande att kommissionen åsidosatte sin motiveringsskyldighet vad gäller att ITR Rubber hölls ansvarigt för överträdelseperioden före den 1 januari 2002 enligt principen om ekonomisk kontinuitet, och kommission frångick därigenom sin tidigare beslutspraxis som bygger på principen om personligt ansvar. De argument som sökanden har anfört i sina yttranden, efter det att domen om återförvisning meddelades, om att kommissionen inte i tillräcklig mån hade motiverat varför principen om ekonomisk kontinuitet tillämpades på grund av banden mellan ITR och ITR Rubber, kan således anses ha ett nära samband med de argument som anförts inom ramen för den första grundens tredje del som avser åsidosättandet av motiveringsskyldigheten och anses som en utveckling av dessa argument (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2010, Gütermann och Zwicky/kommissionen, T‑456/05 och T‑457/05, EU:T:2010:168, punkt 199).

40      Under dessa omständigheter ska dessa argument anses kunna prövas i sak, eftersom de är knutna till den första grundens tredje del, inom ramen för vilken de ska prövas.

 Huruvida Parker ITR kunde hållas ansvarigt för den överträdelse som ITR begick perioden före den 1 januari 2002

41      Inom ramen för den första grundens första del har sökandena gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i enlighet med principen om ekonomisk kontinuitet och i strid med principen om personligt ansvar, höll Parker ITR ansvarigt för den överträdelse som ITR begick perioden före den 1 januari 2002, som är det datum då Parker ITR blev verksamt på lastslangssektorn.

–       Tillämpning av principen om ekonomisk kontinuitet

42      I punkt 46 i domen i målet om överklagande, slog domstolen fast följande:

”46      … [D]et [ska] konstateras att, genom att i punkt 116 i den överklagade domen fastställa att principen om ekonomisk kontinuitet inte är tillämplig i ett fall där, såsom i förevarande fall, det inte föreligger några strukturella band mellan det överlåtande företaget, det vill säga Saiag … eller dess dotterbolag ITR …, och det övertagande företaget, vilket identifierats som Parker–Hannifin, har tribunalen, i sin bedömning, sammanfogat två olika transaktioner. Tribunalen underlät att beakta det förhållandet att ITR …, i ett tidigare skede, hade överfört sin verksamhet inom lastslangssektorn till ett av sina dotterbolag innan det, i ett senare skede, överlät detta dotterbolag till Parker‑Hannifin.”

43      I punkterna 50–53 i domen i målet om överklagande ansåg domstolen följande om tillämpningen av principen om ekonomisk kontinuitet:

”50      … [D]et lämpliga datumet för bedömningen av huruvida det rör sig om en överföring av verksamheter inom en koncern eller mellan oberoende företag, för att avgöra huruvida det föreligger ekonomisk kontinuitet, måste vara det datum då själva överföringen äger rum.

51      Även om det är nödvändigt att det vid detta datum föreligger strukturella band mellan det överlåtande företaget och förvärvaren som gör det möjligt att, mot bakgrund av principen om personligt ansvar, fastställa att de båda enheterna utgör ett enda företag krävs det emellertid inte, mot bakgrund av syftet med principen om ekonomisk kontinuitet, att dessa band föreligger under hela överträdelseperioden eller fram till dess att beslutet att beivra överträdelsen fattas …

52      På samma sätt och av samma skäl krävs det inte att de strukturella band som gör det möjligt att fastställa att det rör sig om ett fall av ekonomisk kontinuitet fortsätter att föreligga under en viss minimiperiod som i vilket fall som helst inte skulle kunna fastställas annat än i varje enskilt fall och i efterhand.

53      Vad … gäller beaktandet, vid fastställandet av förekomsten av ekonomisk kontinuitet, av syftet med verksamhetsöverlåtelsen, innebär rättssäkerhetsprincipen att inte heller den omständigheten, som det hänvisas till i punkt 115 i den överklagade domen, att den förvärvande enheten bildats och mottagit tillgångarna i syfte att senare överlåta dem till ett oberoende utomstående företag, kan tillmätas någon betydelse. Beaktandet av det ekonomiska motivet till att ett dotterbolag bildas och syftet att, förr eller senare, överlåta detta dotterbolag till ett utomstående företag inför nämligen, vid tillämpningen av principen om ekonomisk kontinuitet, subjektiva faktorer som är oförenliga med en öppen och förutsebar tillämpning av denna princip.”

44      I punkterna 54–56 slog domstolen fast att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den inte tillämpade principen om ekonomisk kontinuitet, på följande sätt:

”54      Vad … gäller påståendet i punkt 116 i den överklagade domen att kommissionen, under de aktuella omständigheterna, borde ha hållit de tidigare näringsidkarna ansvariga för överträdelsen för perioden före verksamhetsöverlåtelsen, ingår detta i ett felaktigt resonemang, genom vilket tribunalen direkt avfärdade förekomsten av ekonomisk kontinuitet. Det framgår emellertid under alla omständigheter av fast rättspraxis att den omständigheten att den enhet som begick överträdelsen fortfarande existerar inte i sig utgör hinder för att den enhet till vilken dess ekonomiska verksamhet har överförts påförs sanktioner …

55      Mot bakgrund av det ovan anförda ska det konstateras att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning både när den i punkterna 115 och 116 i den överklagade domen slog fast, utan att beakta de band som förelåg mellan ITR … och ITR Rubber vid tidpunkten för överföringen av verksamheterna mellan dessa två enheter, att det inte rådde ekonomisk kontinuitet i förevarande fall på grund av avsaknaden av strukturella band mellan den överlåtande enheten och den förvärvande enheten, vilka identifierats som Saiag … eller ITR … och Parker‑Hannifin.

56      Ett sådant fel kan emellertid visa sig vara verkningslöst för det fall det ändå inte kan vara fråga om ekonomisk kontinuitet, på grund av att det inte förelåg några faktiska band mellan ITR … och ITR Rubber. Det är ur detta perspektiv de argument som motparterna har lagt fram ska prövas, beträffande att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att det inte förelåg ekonomisk kontinuitet då kommissionen hade underlåtit att i det omtvistade beslutet kontrollera om ITR Rubber stod under ITR[:s] … faktiska kontroll.”

45      För det första framgår det av det ovan anförda att för att pröva tillskrivningen av ansvar för den överträdelse som ITR begick under perioden före den 1 januari 2002, ska tribunalen beakta överföringen, inom koncernen, av verksamheten på lastslangssektorn från ITR till ITR Rubber.

46      För det andra framgår det av domen i målet om överklagande att det datum som ska beaktas för att bedöma om principen om ekonomisk kontinuitet ska tillämpas, är datumet för den aktuella verksamhetsöverföringen.

47      För det tredje framgår det av domstolens överväganden i domen i målet om överklagande att syftet med Saiags och dotterbolaget ITR:s överlåtelse av lastslangsverksamheten till Parker-Hannifin, ett bolag i Parker-koncernen, genom bildandet av ett dotterbolag för verksamheten, nämligen bildandet av bolaget ITR Rubber, inte ska beaktas. Enligt domstolen är nämligen syftet och det ekonomiska motivet för en sådan transaktion utan relevans.

48      För det fjärde följer det härav att efter verksamhetsöverföringen inom koncernen mellan ITR och dess helägda dotterbolag ITR Rubber, kunde inte i förevarande fall tillämpningen av principen om ekonomisk kontinuitet uteslutas med beaktande av de strukturella band som förelåg mellan dessa två bolag vid datumet för den aktuella överföringen, nämligen den 1 januari 2002.

49      Det framgår slutligen av domstolens överväganden att principen om ekonomisk kontinuitet inte behöver vara tillämplig i förevarande fall, trots de strukturella banden mellan ITR och ITR Rubber, om ITR inte hade någon faktisk kontroll över ITR Rubber i form av ett avgörande inflytande. Ett sådant inflytande ska anses föreligga såvida inte Parker ITR och Parker-Hannifin bryter presumtion om att ITR hade ett avgörande inflytande över ITR Rubber vid tidpunkten för överföringen inom Saiag-koncernen, den 1 januari 2002.

–       Presumtion om avgörande inflytande

50      I skäl 370 i det angripna beslutet fastställde kommissionen att vid tidpunkten för överlåtelsen av den otillåtna verksamheten från ITR till ITR Rubber, stod dessa enade i ekonomiskt hänseende såsom moderbolag och helägt dotterbolag och att de ingick i samma företag. Sökandena har inte bestritt dessa strukturella band.

51      I punkt 62 i domen i målet om överklagande underströk domstolen att det ankom på sökandena att bryta denna motbevisbara presumtion om att ITR hade ett avgörande inflytande över ITR Rubber genom ingivande av bevis på att dotterbolaget agerar självständigt på marknaden.

52      I punkterna 65 och 66 i domen i målet om överklagande angav nämligen domstolen att tribunalen gjorde en felaktig rättslig bedömning när den underlät att, i syfte att kontrollera huruvida kommissionen hade gjort en korrekt tillämpning av principen om ekonomisk kontinuitet i förevarande fall, pröva de omständigheter som sökandena åberopat beträffande frågan huruvida det förelåg faktiska band i form av att ITR utövade ett avgörande inflytande över ITR.

53      Inom ramen för det aktuella målet efter återförvisningen till tribunalen, ska tribunalen därmed pröva om de omständigheter som sökandena åberopat räcker för att visa att dotterbolaget ITR Rubber agerade självständigt på marknaden.

54      Tribunalen ska pröva om ansvaret för den överträdelse som moderbolaget, det vill säga ITR, begick kan tillskrivas dotterbolaget, ITR Rubber, mot bakgrund av den rättspraxis som domstolen tog upp i punkt 58 i domen i målet om överklagande. Det framgår emellertid av denna rättspraxis att i det särskilda fall där ett moderbolag helt eller nästan helt äger ett dotterbolag som har begått en överträdelse av Europeiska unionens konkurrensregler, föreligger en motbevisbar presumtion om att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolaget. I ett sådant fall räcker det att kommissionen visar att moderbolaget helt eller nästan helt äger dotterbolaget för att presumtionen ska vara tillämplig. Presumtion kan emellertid brytas och de enheter som önskar bryta ifrågavarande presumtion kan framlägga alla omständigheter rörande ekonomiska, organisatoriska och juridiska förbindelser som förenar dotterbolaget med moderbolaget och som de anser visar att dotterbolaget och moderbolaget inte utgör en enda ekonomisk enhet, utan att dotterbolaget beter sig självständigt på marknaden (se dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 60 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 maj 2013, Eni/kommissionen, C‑508/11 P, EU:C:2013:289, punkt 47 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 juli 2013, Schindler Holding m.fl./kommissionen, C‑501/11 P, EU:C:2013:522, punkterna 105–111).

–       Huruvida presumtionen om avgörande inflytande kan brytas

55      Sökandena har gjort gällande att ITR inte hade ett avgörande inflytande över ITR Rubber med beaktande av följande omständigheter.

56      För det första har sökandena gjort gällande att från och med bolagets bildande den 27 juni 2001 till den 1 januari 2002, bedrev inte ITR Rubber någon ekonomisk verksamhet som ITR, under förevarande period, kunde ha ett avgörande inflytande över eller ge någon instruktion i affärshänseende till sitt dotterbolag.

57      Det räcker att framhålla, såsom bland annat följer av punkt 56 och följande punkter i domen i målet om överklagande och som sökandena själva medgav vid förhandlingen, att den tidpunkt som ska beaktas vid bedömningen av om det fråga om ekonomisk kontinuitet är tidpunkten för verksamhetsöverlåtelsen från ITR till ITR Rubber. Sökandenas argument som avser perioden före överlåtelsen är därmed verkningslösa.

58      Sökandena har medgett att från och med verksamhetsöverlåtelsen från ITR till ITR Rubber, den 1 januari 2002, fortsatte ITR Rubber med den normala verksamheten och utövade således de verksamheter som hade överförts till bolaget.

59      Sökandena har för det andra hävdat att enligt artikel 7.21 i överlåtelseavtalet till Parker‑Hannifin kunde varken Saiag, ITR eller ITR Rubber, mellan den 1 januari 2002 och den 31 januari 2002, vidta någon som helst åtgärd inom ramen för verksamheten inom gummisektorn som kunde påverka Parker-Hannifins intressen i egenskap av kommande förvärvare utan att bolaget i förväg gav sitt samtycke. Detta hindrade inte enbart Saiag och ITR från att utöva något som helst inflytande och ännu mindre ett avgörande inflytande över ITR Rubber, utan det gav även Parker-Hannifin rätten att kontrollera ITR Rubber tillsammans med ITR.

60      Det ska i detta avseende anges att enligt artikel 7.21 i överlåtelseavtalet förpliktades säljaren, ITR, bland annat att se till att ITR Rubber verkade och drevs inom den normala affärsverksamheten och förvärvarens samtycke krävdes för alla beslut som inte föll inom den normala affärsverksamheten. Förvärvarens samtycke krävdes bland annat för ändringar i de anställdas lönesystem, utdelning, kapitalutgifter som översteg 100 000 euro eller försäljning av tillgångar om det inte ingick i den normala affärsverksamheten.

61      För det första är det ostridigt att datumet för överlåtelsen av ITR Rubber till Parker-Hannifin är den 31 januari 2002. Den omständigheten att det i överlåtelseavtalet från den 5 december 2001 föreskrevs hur ITR Rubber skulle drivas från den tidpunkten till den tidpunkt då uppgörelsen om överlåtelsen faktiskt fullbordades, kan således inte anses som en överlåtelse av det säljande bolagets faktiska kontroll till det förvärvande bolaget. Såsom sökandena själva har medgett syftade nämligen dessa bestämmelser till att skydda förvärvarens intressen så att bolaget eller andelarna i fråga, och i synnerhet deras värden, bevarades ända till dess att uppgörelsen var fullbordad i ett tillstånd som återspeglade det som beaktades av förvärvaren när överlåtelseavtalet undertecknades.

62      Trots att säljarens skyldigheter mot förvärvaren under den så kallade mellanliggande perioden, innan överlåtelsen fullbordades, utgjorde rättigheterna för köparen, särskilt vad gäller förhandstillståndet för handlingar som föll utanför den normala affärsverksamheten, var de till sin natur tillfälliga och beroende av att uppgörelsen faktiskt fullbordades.

63      Det ska slutligen konstateras att enligt artikel 7.21 i överlåtelseavtalet förpliktade sig ITR att se till att ITR Rubber verkade och drevs inom den normala affärsverksamheten under den mellanliggande perioden, som löpte från och med att avtalet undertecknades till det att uppgörelsen fullbordades. En sådan förpliktelse innebar emellertid att ITR faktiskt kunde fatta beslut om hur ITR Rubber skulle drivas. ITR behövde visserligen i förväg erhålla Parler‑Hannifins samtycke för beslut som inte föll innanför den normala affärsverksamheten. Enligt överlåtelseavtalet var dock ITR behörigt och skyldigt att säkerställa ITR Rubbers normala affärsverksamhet. I motsats till vad sökandena har hävdat, utgjorde denna skyldighet, som ITR förpliktades i överlåtelseavtalet, snarare ett tecken på att dotterbolaget ITR Rubber inte agerade självständigt på marknaden.

64      Även om ITR Rubber, under den så kallade mellanliggande perioden, inte kunde anses vara kontrollerat av Parker‑Hannifin, kunde inte heller bolaget betraktas som en självständig enhet som helt oberoende kunde besluta om sin verksamhet, eftersom ITR säkerställde att ITR Rubber inte frångick sin normala affärsverksamhet, särskilt vad gäller affärspolitiken. Med anledning av moderbolagets förpliktelse, kunde ITR således inte ensidigt besluta att exempelvis ändra sin affärspolitik eller att upphöra med sin verksamhet, vilket hade varit möjligt om ITR Rubber hade varit en helt självständig enhet.

65      Vidare var det är även ITR som den 1 januari 2002 överlät, till ITR Rubber, de enda tillgångar som bolaget ägde, medan ITR Rubber dessförinnan, såsom sökandena har bekräftat, var ett bolag utan tillgångar och verksamhet.

66      Det ska dessutom konstateras att ända till dess att uppgörelsen hade fullbordats var överlåtelsen av ITR Rubber till Parker‑Hannifin inte definitiv. I likhet med vad kommissionen har påpekat, kunde följaktligen ITR i egenskap av ensam ägare till ITR Rubber, under den så kallade mellanliggande perioden, avstå från överlåtelsen, dock med risken att behöva ersätta den framtida förvärvaren genom bland annat de ersättningsmekanismer som föreskrevs i själva avtalet.

67      Sökandena har för det tredje gjort gällande att den period på en månad under vilken ITR ägde 100 procent av ITR Rubber – efter det att lastslagslangsverksamheten hade överförts och innan överlåtelsen till Parker‑Hannifin hade fullgjorts – utgjorde en alltför kort period för att ITR eller Saiag skulle kunna utöva ett avgörande inflytande över ITR Rubber, även om ITR hade en sådan behörighet.

68      Längden på den period under vilken ITR, efter överlåtelsen av lastslangsverksamheten, var ensam ägare av ITR Rubber, kan i sig inte utgöra en omständighet som gör det möjligt fastställa att ITR Rubber agerade självständigt på marknaden under denna period.

69      Det ska nämligen konstateras att vid den tidpunkt då verksamheten i fråga faktiskt överfördes till ITR Rubber, nämligen den 1 januari 2002, ägde ITR 100 procent av sitt dotterbolag och att, såsom angavs ovan i punkt 63, enligt överlåtelseavtalet till Parker‑Hannifin, som under tecknades den 5 december 2001, skulle ITR säkerställa, även om det var under en kort period, att ITR Rubber verkade och drevs inom den normala affärsverksamheten.

70      Såsom har angetts ovan i punkt 66, hade ITR, ända till dess att överlåtelsen till Parker‑Hannifin hade fullgjorts, en behörighet att besluta om överlåtelsen av ITR Rubber, och ITR hade kunnat utöva behörigheten när som helst innan uppgörelsen fullbordades. Dessutom var inte tidpunkten för när uppgörelsen fullbordades på förhand fastställd i överlåtelseavtalet, eftersom överlåtelsen bland annat var beroende av att vissa villkor vara uppfyllda i förväg. Även om Parker‑Hannifins köp av ITR Rubber fullbordades den 31 januari 2002, hade det kunnat äga rum vid en annan tidpunkt, bland annat senare.

71      Det faktum att perioden mellan överföringen av lastslangsverksamheten till ITR Rubber och överlåtelsen av ITR Rubber till Parker‑Hannifin slutligen endast varade en månad, kan således inte anses som en omständighet som gör det möjligt att fastställa att ITR Rubber, trots att det var ITR:s helägda dotterbolag, agerade självständigt på marknaden.

72      Det följer härav att de omständigheter som sökandena har åberopat inte kan anses vara tillräckliga för att styrka att ITR Rubber, under perioden 1–31 januari 2002, agerade självständigt på marknaden. Sökandena har därmed inte brutit presumtionen att ITR hade ett avgörande inflytande över sitt helägda dotterbolag ITR Rubber.

73      Under dessa omständigheter ska det konstateras att kommissionen inte gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att Parker ITR, enligt principen om ekonomisk kontinuitet, kunde hållas ansvarigt för sin företrädare ITR:s beteende på grund av att de tillgångar som hörde till överträdelsen överfördes till ITR Rubber, med beaktande av de befintliga banden mellan ITR och ITR Rubber vid överföringen, särskilt innehavet av 100 procent av ITR Rubbers kapital, vilket gör det möjligt att presumera att moderbolaget hade ett avgörande inflytande över sitt dotterbolag.

74      Talan kan således inte vinna bifall på den första delen av den första grunden.

 Tillämpning av artikel 25 i förordning nr 1/2003

75      I artikel 25 i förordning nr 1/2003 föreskrivs att för kommissionens befogenhet att ålägga böter eller föreläggande av viten gäller en preskriptionstid på fem år, som vid fortsatta eller upprepade överträdelser räknas från och med den dag då överträdelsen upphörde. Preskriptionstiden ska avbrytas av åtgärder som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstats konkurrensmyndighet i syfte att undersöka eller ingripa mot överträdelsen.

76      Sökandena har hävdat att det i förevarande fall finns objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter på att det enda syftet med att hålla Parker ITR ansvarigt för den överträdelse som begicks av dess företrädare var att kringgå preskriptionstiden i artikel 25 i förordning nr 1/2003.

77      Kommissionen har gjort gällande att, såsom följer av fast rättspraxis, den har en befogenhet att företa en skönsmässig bedömning vad gäller att bestämma mottagarna av ett beslut när det är fråga om ekonomisk succession. Kommissionen utövade befogenheten korrekt.

78      I förevarande fall har det konstaterats att principen om ekonomisk kontinuitet är tillämplig på grund av de band som förelåg mellan ITR och ITR Rubber vid överföringen av lastslangverksamheten, eftersom presumtionen om att ITR hade ett avgörande inflytande över ITR Rubber inte har brutits. Att ITR Rubber tillskrevs ansvar för en enda, fortlöpande överträdelse från den 1 april 1986 till den 2 maj 2007 följer således, vad gäller perioden före den 1 januari 2002 då föregångaren ITR deltog i överträdelsen, av att principen om ekonomisk kontinuitet tillämpades, vilket ovan i punkt 73 fastställdes ha gjorts korrekt. Denna tillskrivning av ansvar kan, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, därmed inte följa av ett maktmissbruk eller ett kringgående av artikel 25 i förordning nr 1/2003.

79      Det följer härav att preskriptionstiden av denna enda, fortlöpande överträdelse som tillskrevs Parker ITR inte började löpa förrän den 2 maj 2007, vilket var den tidpunkt då kommissionen, som hade inlett ett undersökningsförfarande, företog ett antal inspektioner hos bland annat Parker ITR. Kommissionens befogenhet att ålägga Parker ITR sanktioner för överträdelsen var således i förevarande fall inte preskriberad.

80      Under dessa omständigheter ska talan ogillas såvitt avser den andra delen av sökandenas första grund avseende maktmissbruk och ett kringgående av artikel 25 i förordning nr 1/2003.

 Motiveringsskyldigheten och principen om likabehandling

81      Vad gäller påståendet att motiveringsskyldigheten åsidosattes, ska det prövas om det angripna beslutet var tillräckligt motiverat i fråga om tillämpningen av principen om ekonomisk kontinuitet för att hålla Parker ITR ansvarigt för perioden före den 1 januari 2002, inklusive vad gäller de befintliga banden mellan ITR och ITR Rubber.

82      Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 253 EG vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till eller andra personer som direkt och personligen berörs av den kan ha av att få förklaringar. Det krävs inte att samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 63, dom av den 30 september 2003, Tyskland/kommissionen, C‑301/96, EU:C:2003:509, punkt 87, och dom av den 22 juni 2004, Portugal/Kommissionen, C‑42/01, EU:C:2004:379, punkt 66).

83      I skälen 327–329 i det angripna beslutet redogjorde kommissionen för sitt resonemang som ledde till att den inte tillämpade principen om personligt ansvar och till att den i förevarande fall tillämpade principen om ekonomisk kontinuitet. Efter det att kommissionen hade redogjort för de situationer där den fann att principen om personligt ansvar var tillämplig, angav således kommissionen att om däremot den juridiska person som är ansvarig för överträdelsen upphör att existera, genom att den upptas i en annan juridisk enhet, ska den sistnämnda enheten hållas ansvarig. I skäl 328 angav kommissionen principen att när ett företag överlåter en del av sin verksamhet till ett annat företag och det finns ett ekonomiskt band mellan överlåtaren och förvärvaren, kan överlåtarens tidigare beteende överföras till förvärvaren, även om överlåtaren inte har upphört att existera.

84      I skäl 370 i det angripna beslutet angav kommissionen specifikt, genom att hänvisa till sitt resonemang i skäl 328, vilka omständigheter som ledde till att kommissionen med tillämpning principen om ekonomisk kontinuitet höll ITR Rubber, som senare blev Parker ITR, ansvarigt för överträdelsen före den 31 januari 2002, nämligen de ekonomiska banden mellan moderbolaget och dotterbolaget vars kapital moderbolaget ägde till 100 procent.

85      Det ska även anges att i skäl 369 i det angripna beslutet redogjorde kommissionen för de argument mot tillämpningen av principen om ekonomisk kontinuitet som sökandena hade anfört som svar på meddelandet om invändningar, genom att göra gällande att det bland annat inte fanns några band mellan dels Parker ITR, tidigare ITR Rubber, dels ITR och Saiag-koncernen.

86      I skälen 370–373 i det angripna beslutet besvarade kommissionen dessa argument genom att bland annat ange att även om ITR:s tillgångar hade överförts till ITR Rubber i syfte att sälja dem vidare till Parker-Hannifin, skedde överföringen vid en tidpunkt då båda företagen tillhörde samma koncern. Enligt den rättspraxis som slogs fast i domen av den 11 december 2007, ETI m.fl. (C‑280/06, EU:C:2007:775), innebar detta att ITR:s ansvar kunde tillskrivas ITR Rubber enligt principen om ekonomisk kontinuitet. Kommissionen preciserade även att den omständigheten att banden senare bröts mellan ITR och ITR Rubber inte kunde ändra en sådan slutsats.

87      Det angripna beslutet återger därmed på ett klart och otvetydigt sätt de omständigheter som kommissionen grundade sig på för att slå fast att principen om ekonomisk kontinuitet i förevarande fall var tillämplig, inklusive vad beträffar de befintliga banden mellan ITR och ITR Rubber, samtidigt som kommissionen besvarade samtliga argument som sökanden hade anfört vid det administrativa förfarandet.

88      Vad gäller det påstådda åsidosättandet av principen om likabehandling med anledningen av att principen om ekonomisk kontinuitet tillämpades gentemot ITR Rubber och inte gentemot DOM, trots att DOM, enligt sökandena, befann sig i en mycket liknande situation, framgår det av fast rättspraxis att denna princip kräver att lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen, C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

89      I förevarande fall framgår det av skäl 19 i det angripna beslutet att DOM, som bildades av Unipoly-koncernen, förvärvade BTR-koncernens tillgångar inom lastslangssektorn. Vad gäller DOM, överfördes således de aktuella tillgångarna mellan två bolag som inte var bundna till varandra med strukturella band, nämligen dels BTR, dels DOM i Unipoly-koncernen.

90      Vad gäller ITR Rubber är det däremot, såsom konstaterades ovan i punkt 45 och enligt domen i målet om överklagande, verksamhetsöverföringen inom lastslangssektorn från ITR till ITR Rubber, moderbolag respektive dotterbolag i Saiag-koncernen, som ska beaktas, eftersom syftet och det ekonomiska motivet med en sådan överföring saknar, såsom framgår av punkt 53 i domen, relevans.

91      Det följer emellertid av övervägandena i domen i målet om överklagande, som angetts ovan i punkterna 42 och 43, att principen om ekonomisk kontinuitet är tillämplig under omständigheter där det finns strukturella och faktiska band mellan det bolag som deltog i överträdelsen och det dotterbolag till vilket tillgångarna, som hörde till överträdelsen, överfördes för att säljas till ett utomstående företag. Enligt förevarande rättspraxis kan däremot inte principen om ekonomisk kontinuitet tillämpas i de fall där de tillgångar som hör till överträdelsen överförs till ett dotterbolag som bildats i den förvärvande koncernen och som saknar strukturella band med säljaren.

92      Kommissionen kan således inte klandras för att ha agerat i strid med principen om likabehandling när den tillämpade principen om ekonomisk kontinuitet gentemot ITR Rubber och inte vad gäller DOM, eftersom de två situationerna inte var jämförbara.

93      Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje delen av den första grunden eller såvitt avser någon del av denna grund.

 Den femte grunden: Rättsstridig höjning av det bötesbelopp som påförts Parker ITR för den ledande roll som Parker ITR påstods ha haft vid överträdelsen

94      Sökandena har för det första bestritt att ITR hade en ledande roll för kartellen från den 11 juni 1999 till den 30 september 2001, vilket kommissionen inte har styrkt. De har vidare bestritt att ITR:s påstådda ledande roll ska tillskrivas ITR Rubber. De har slutligen bestritt höjningen av det bötesbelopp som påförts Parker ITR för ITR:s ledande roll.

95      Kommissionen har hävdat att de omständigheter som den sig grundade sig på, i sin helhet, styrker att ITR bidrog till att kartellen på nytt blev helt funktionsduglig och ITR utförde särskilt den väsentliga uppgiften att få Yokohama att delta i kartellen. Detta motiverade att det bötesbelopp som Parker ITR påfördes höjdes med 30 procent. Kommissionen har även angett att det var motiverat att nämna Parker ITR, eftersom det var den ekonomiska efterträdaren till ITR.

 Huruvida ITR Rubber kunde tillskrivas ITR:s ledande roll

96      Vad gäller hänvisningen i det angripna beslutet till Parker ITR och inte till ITR i egenskap av ledare för kartellen under en period som Parker ITR, ursprungligen kallat ITR Rubber, ännu inte fanns, ska det inledningsvis anges, såsom fastställdes ovan i punkt 73, att enligt principen om ekonomisk kontinuitet borde Parker ITR hållas ansvarigt för ITR:s beteenden, även före ITR Rubbers bildande den 27 juni 2001. Utan att det påverkar påståendet om ITR:s ledande roll i sak, kan således kommissionen inte klandras för att hänvisat till Parker ITR, tidigare ITR Rubber, vad gäller den ledande roll som ITR tilldelades under perioden 11 juni 1999–30 september 2001.

 Den ledande roll som tilldelades ITR

97      I skäl 243 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att under perioden 11 juni 1999–30 september 2001 samordnande ITR kartellen tillsammans med W.

98      Vid fastställelsen av bötesbeloppet i fall där en överträdelse har begåtts av flera företag ska, enligt fast rättspraxis, deras respektive roller i överträdelsen under den tid som de deltog i denna slås fast. Därav följer att den ledande roll som ett eller flera företag haft i en konkurrensbegränsande samverkan ska beaktas vid fastställelsen av bötesbeloppet, eftersom de företag som haft en sådan roll bär ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen (se dom av den 11 juli 2014, Sasol m.fl./kommissionen, T‑541/08, EU:T:2014:628, punkt 355 och där angiven rättspraxis).

99      I enlighet med dessa principer finns det i punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade riktlinjerna), som har rubriken ”Försvårande omständigheter”, en icke-uttömmande förteckning över omständigheter som kan leda till en höjning av böternas grundbelopp, bland vilka en ledande roll vid överträdelsen anges.

100    För att det ska anses att ett företag har haft en ledande roll i en konkurrensbegränsande samverkan krävs att det har varit en betydelsefull drivande kraft i samverkan eller att det hade ett särskilt och konkret ansvar för samverkans sätt att fungera. Detta förhållande kan bland annat anses föreligga om företaget, genom regelbundna initiativ, spontant ger en stark impuls till samverkan eller om man kan sluta sig till att det rör sig om ett sådant förhållande med hänsyn till flera indicier som sammantagna avslöjar företagets engagemang i att säkerställa att samverkan blev stabil och framgångsrik (dom av den 15 mars 2006, BASF/kommissionen, T‑15/02, EU:T:2006:74, punkterna 299, 300, 351, 370–375 och 427, och dom av den 27 september 2012, Shell Petroleum m.fl./kommissionen, T‑343/06, EU:T:2012:478, punkt 198).

101    Det förhåller sig så när företaget vid möten inom den konkurrensbegränsande samverkan har företrätt ett annat företag som självt inte deltagit och meddelat resultaten av mötena till detta företag (dom av den 15 mars 2006, BASF/kommissionen, T‑15/02, EU:T:2006:74, punkt 439). Så är också fallet när det framgår att företaget har haft en central roll i den konkurrensbegränsande samverkans konkreta funktion, exempelvis genom att organisera flera möten, samla in och sprida information bland deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan och vara den som oftast formulerar förslag som avser dess funktion (dom av den 27 september 2012, Koninklijke Wegenbouw Stevin/kommissionen, T‑357/06, EU:T:2012:488, punkt 284).

102    Slutligen kan två bolag, eller flera, samtidigt ha en ledande roll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2006, BASF/kommissionen, T‑15/02, EU:T:2006:74, punkterna 439 och 440, och dom av den 26 april 2007, Bolloré m.fl./kommissionen, T‑109/02, T‑118/02, T‑122/02, T‑125/02, T‑126/02, T‑128/02, T‑129/02, T‑132/02 och T‑136/02, EU:T:2007:115, punkt 561).

103    Det är mot bakgrund av ovannämnda överväganden som det ska prövas om kommissionen, på grundval av tillräcklig bevisning, gjorde en riktig bedömning när den fann att ITR faktiskt hade en ledande roll för kartellen mellan den 11 juni och den 30 september 2001.

104    För att fastställa att ITR hade en ledande roll stödde sig kommissionen, i det angripna beslutet, utöver Yokohamas redogörelser i detta sammanhang, på följande uppgifter som bekräftar dessa redogörelser.

105    För det första, i skäl 461 i det angripna beslutet stödde sig kommissionen bland annat på de faxmeddelanden som ITR skickade till andra medlemmar i kartellen. Dessa handlingar, som utgör en del av handlingarna i målet, har för övrigt inte ifrågasatts av sökandena, men sökandena har dock bestritt kommissionens tolkning av dem. Dessa handlingar som är daterade mellan juni 1999 och juni 2001, visar bland annat att ITR och andra medlemmar i kartellen kommunicerade regelbundet, även efter januari 2000, vilket sökandena själva medgav vid förhandlingen.

106    De framgår av förevarande kommunikation att ITR:s anställde, P., presenterade sig själv som samordnare för en undergrupp av deltagare i kartellen, vilket bekräftar Yokohamas redogörelse.

107    Vidare visar förevarande korrespondensen att under förevarande period tog den person som var anställd hos ITR initiativ till att samla in konfidentiella uppgifter från andra deltagare, bland annat Yokohama och Trelleborg, och till att samordna deras deltagande i offentliga upphandlingar. Det framgår även av de handlingar som kommissionen stödde sig på att ITR särskilt såg till att kartellen beaktade en gemensam marknadsandel med Yokohama och att Yokohamas deltagande i möten underlättades.

108    För det andra, vad gäller de faxmeddelanden som ITR skickade den 11 och den 21 juni 1999, som det hänvisas till i skäl 179 i det angripna beslutet, ska det, i motsats till vad sökandena har hävdat, anges att det faktum att de avser senare offentliga upphandlingar, påverkar inte slutsatsen att ITR ansågs vara samordnare för kartellen under den period då faxmeddelandena skickades. Det är just samordningen av kartelldeltagarnas strategier inför kommande offentliga upphandlingar som ITR kritiseras för.

109    För det tredje visar bland annat handlingarna från oktober 1999, som det hänvisas till i skälen 189 och 196 i det angripna beslutet, att under förevarande period inledde företrädaren för ITR ett nära samarbete med Yokohama och personen i fråga utförde andra samordningsuppgifter för en del av kartellmedlemmarna, vilket bidrog till kartellens funktion. Detta har inte bestritts av sökandena.

110    För det fjärde, vad gäller de meddelanden som ITR skickade i december 1999 efter det möte som ägde rum i London (Förenade kungariket) den 10 december 1999, ska det konstateras att enbart den omständigheten, som sökandena inte har bestritt, att företrädaren ansvarade för att skicka sådana meddelanden visar att personen i fråga hade en dominerande roll i upprätthållandet och uppföljningen av kartellens verksamhet efter mötet, oberoende av om ITR:s företrädares förslag slutligen godtogs eller inte.

111    För det femte, vad gäller ordförandeskapet för mötet, är det visserligen ostridigt att det inte i protokollet finns någon uttrycklig hänvisning till den person som var ordförande. Utöver Yokohamas redogörelser, stödde sig dock kommissionen på, utan att det har motbevisats av sökandena, de handlingar som visar att ITR hade skickat en inbjudan till mötet till Yokohama och att ITR hade kommunicerat efter mötet och på den omständigheten ITR:s deltagande i mötet angavs sist i protokollet. Dessa omständigheter utgör åtminstone indicier på en avgörande roll i fråga om att förbereda, hålla i och följa upp mötet.

112    För det sjätte har inte sökandena bestritt att ITR inledde ett nära samarbete med Yokohama, vilket framgår av flera handlingar som det hänvisas till i skälen 219 och 241 i det angripna beslutet och som visar att ITR organiserade möten med Yokohama och upprätthöll korrespondensen avseende förevarande samarbete med inte enbart Yokohama utan även med andra medlemmar i kartellen, under en period mellan bland annat januari 2000 och juni 2001.

113    Att aktivt åta sig att säkerställa Yokohamas deltagande, en av de två japanska aktörerna, och därmed säkerställa att två företag som utgör nästan en fjärdedel av den globala marknaden deltar i kartellen, kan emellertid i sig anses som en nyckelfaktor för att återupprätta och förstärka kartellen.

114    Att överlämna information om samarbetet till övriga medlemmar i kartellen bidrog vidare till att försäkra dem om denna del av kartellen och generellt om kartellens funktion.

115    Protokollet från mötet den 11 och den 12 juni 2001 bekräftar att vid den tidpunkten uppfattades Yokohama och ITR inom kartellen som aktörer som hade ett så nära samarbete på marknaden att de tilldelades en gemensam kvot.

116    Förevarande bevisning om ITR:s nära samarbete med Yokohama och om att ITR säkerställde dess deltagande i kartellen, kunde således beaktas av kommissionen till stöd för sin slutsats att ITR hade en ledande roll för kartellen.

117    För det sjunde ska det, i motsats till vad sökandena har hävdat, konstateras att den bevisning som kommissionen beaktade, inklusive bevisningen om den nära samordningen mellan Yokohama och ITR, är hänförlig till en period som åtminstone sträckte sig från den 11 juni 1999 till juni 2001. Det framgår dessutom av handlingarna i målet att från och med oktober 2001 ansvarade inte längre ITR för att samordna Yokohamas deltagande i kartellen, vilket sökandena inte har bestritt. Kommissionen fann således att den 30 september 2001 var den tidpunkt på ITR:s verksamhet som ledare för kartellen upphörde.

118    Mot bakgrund av samtliga omständigheter som har prövats, ska det slås fast att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den betraktade ITR som ledare för kartellen under den period som åtminstone sträckte sig från den 11 juni och till den 30 september 2001.

119    Förevarande slutsats påverkas inte av sökandenas argument avseende den bevisning som de anser motbevisar uppfattningen att ITR hade en ledande roll för kartellen.

120    Den omständigheten att Yokohama och ITR från kommersiell synpunkt var intresserade av kartellens syften, motbevisar inte att Yokohamas deltagande i kartellen förenklades med hjälp av ITR i egenskap av samordnare, under den period som kommissionen har beaktat.

121    Den roll som spelades av andra kartellmedlemmar, såsom Bridgestone och DOM samt W. och dess företag, som enligt sökandena säkerställde ledningen och samordningen av kartellen under långa perioder under kartellens existens, och den omständigheten att de uppfattades som huvudkoordinatorerna för kartellen av de andra medlemmarna, är vidare inte oförenliga med den ledande roll som kommissionen tilldelade ITR. Vad specifikt gäller perioden 11 juni 1999–30 september 2001, visar inte de omständigheter som sökandena har åberopat att W. genom bland annat sina företag var ensam samordnare för kartellen. De samordningsuppgifter som ITR säkerställde under perioden var nämligen inte av sådant slag att de uteslöt att en huvudsamordnare ansvarade för kartellens globala ledning. Denna samexistens förklarar bland annat varför ITR inte närvarade vid alla kartellmöten.

122    Den omständigheten att andra medlemmar betvivlade att ITR hade en roll som samordnare för kartellen och att den inte var formaliserad, påverkar slutligen inte kommissionens slutsats att ITR agerade som samordnare åtminstone för gruppen ITR/ Yokohama och säkerställde en viss samordning med de andra kartellmedlemmarna, särskilt efter mötet den 10 december 1999. De tvivel som bland annat Manuli gav uttryck för i juni 1999 beträffande en europeisk samordnare för kartellen, påverkar nämligen inte de olika handlingar som kommissionen lade fram och som styrker att ITR faktiskt samordnade andra kartelldeltagare, oavsett om och under hur lång tid fasta undergrupper var formellt upprättade i kartellen.

 Höjningen av böterna på grund av ITR:s ledande roll

123    Sökandena har bestritt höjningen på 30 procent av det bötesbelopp som påfördes ITR Parker på grund av ITR:s ledande roll, som de inte anser är motiverad, särskilt i förhållande till att samma höjning tillämpades på de böter som påfördes Bridgestone, som samordnade kartellen under elva år.

124    I punkt 28 i riktlinjerna föreskrivs att grundbeloppet kan höjas om kommissionen konstaterar att det finns försvårande omständigheter, till exempel att företaget har haft en ledande roll vid överträdelsen.

125    Det följer av rättspraxis att ett företag som spelat en ledande roll i en kartell bär ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen (dom av den 3 mars 2011, Siemens/kommissionen, T‑110/07, EU:T:2011:68, punkt 367).

126    Det följer även av fast rättspraxis att kommissionen, vid fastställandet av varje bötesbelopp, förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning och att den inte är skyldig att tillämpa någon exakt matematisk formel (dom av den 6 april 1995, Martinelli/kommissionen, T‑150/89, EU:T:1995:70, punkt 59, dom av den 14 maj 1998, Mo och Domsjö/kommissionen, T‑352/94, EU:T:1998:103, punkt 268, och dom av den 13 juli 2011, Polimeri Europa/kommissionen, T‑59/07, EU:T:2011:361, punkt 251).

127    Såsom konstaterades ovan i punkterna 118–119, gjorde kommissionen i förevarande fall en riktig bedömning när den fann att ITR hade en ledande roll i kartellen mellan den 11 juni 1999 och den 30 september 2001.

128    Kommissionen har specifikt i skälen 457–463 i det angripna beslutet avseende försvårande omständigheter, vad gäller ITR, hänvisat till slutsatserna avseende den roll som ITR:s företrädare hade under den period som löpte mellan juni 1999 och september 2001. Kommissionen preciserade där att ITR samordnade en del av kartellen parallellt med W. och påpekade att det var just under denna period som kartellen återupprättades efter att ha genomgått en instabil period.

129    Det har nämligen inte bestritts att kartellen genomgick en relativ inaktiv period från maj 1997 till juni 1999. Såsom angavs ovan i punkterna 105 och 108, var det just från och med juni 1999 som ITR samordnade en del av kartelldeltagarna.

130    Kommissionen påpekade även i punkt 458 i det angripna beslutet att ITR:s insats var avgörande för att lyckas övervinna vissa kartellmedlemmars tvivel och att återupprätta kartellen.

131    ITR inledde nämligen, såsom sökandena själva har medgett, ett närmare samarbete med Yokohama genom att samordna de båda företagens deltagande i kartellen, trots att Yokohama uppenbart var tveksamt till att sluta sig till kartellen på grund av bolagets dåliga relation till sin japanska konkurrent, Bridgestone. Sökandena har själva medgett att förevarande rivalitet förekom innan kartellen återupprättandes år 1999, vilket ITR:s ingripande bidrog till.

132    Höjningen på 30 procent av de böter som påfördes Parker ITR för sin ledande roll framstår således som motiverad av omständigheterna i förevarande fall.

133    Eftersom sökandenas argument att samma höjning på 30 procent tillämpades på de böter som påfördes Bridgestone, trots att bolaget samordnade kartellen under elva år, förstås som ett åberopande av principen om likabehandling, ska tribunalen, enligt den rättspraxis som nämndes ovan i punkt 88, pröva om dessa två situationer är jämförbara.

134    Vad gäller höjningen på 30 procent av de böter som påfördes Bridgestone, hänvisade kommissionen i skälen 458 och 462 i det angripna beslutet till sina konstateranden att under en elvaårsperiod mellan åren 1986–1997, samordnade Bridgestone kartellen, bland annat i förhållande till de japanska deltagarna medan Dunlop/DOM samordnade kartellen i förhållande till de europeiska deltagarna.

135    Av de uppgifter som kommissionen beaktade vid sina konstateranden avseende försvårande omständigheter, framgår således att Bridgestone visserligen samordnade kartellen i förhållande till vissa deltagare under en period som sträckte sig över elva år, men att ITR samordnade en del av kartelldeltagarna under två år.

136    Dessa två situationer är inte jämförbara i sak. Det ska dock anges att enligt den rättspraxis som angavs ovan i punkt 88, förefaller det finns sakliga skäl för att behandla dessa situationer lika, med beaktande av att ITR, trots att bolaget endast ägnade sig åt samordning under två år, på ett betydande sätt bidrog till att kartellen återupprättades med framgång. Mot bakgrund av överträdelsens allvar och ansvaret för denna, framstår det nämligen som motiverat att höjningen av de böter som påfördes Parker ITR för ITR:s samordning under en kritisk tidpunkt för kartellen, var lika stor som höjningen av det bötesbelopp som påfördes Bridgestone för den samordning som sträckte sig över en längre tidsperiod.

137    Under dessa omständigheter kan inte kommissionen kritiseras för att i utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning ha höjt de böter som påfördes Parker ITR och Bridgestone med samma procentsats.

138    Även om det antogs att kommissionen felaktigt hade tillämpat samma höjning på enbart 30 procent av de böter som påfördes Bridgestone, trots den uträckta perioden under vilken bolaget hade en ledande roll för kartellen, skulle en sådan rättsstridig åtgärd som gynnat någon annan inte kunna motivera att sökandena vinner framgång med grunden om ogiltigförklaring. Enligt fast rättspraxis ska nämligen principen om likabehandling eller icke‑diskriminering tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridig åtgärd som har gynnat någon annan (se dom av den 3 mars 2011, Siemens/kommissionen, T‑110/07, EU:T:2011:68, punkt 358 och där angiven rättspraxis).

139    Av vad som ovan anförts följer att talan ska ogillas såvitt avser sökandenas femte grund.

 Den sjätte grunden: Åsidosättande av principen om personligt ansvar och bristande motivering för höjningen av de böter som påfördes Parker‑Hannifin för den ledande roll som Parker ITR:s antogs ha haft

140    Sökandena har gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om personligt ansvar när den beaktade den ledande roll som ITR tilldelades från den 11 juni 1999 till den 30 september 2001 för att höja den del av böterna för vilken Parker‑Hannifin var solidariskt betalningsansvarigt. De har dessutom åberopat att kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten, eftersom det i det angripna beslutet saknas skäl till varför en höjning på 30 procent tillämpades på det bötesbelopp som Parker‑Hannifin var ansvarigt för.

141    Vad gäller åsidosättandet av principen om personligt ansvar, framgår det att av fast rättspraxis att om ett moderbolag kan tillskrivas ansvar för ett dotterbolags rättsstridiga beteende kan dessa bolag anses utgöra en och samma ekonomiska enhet under tiden för överträdelsen och de utgör således ett enda företag i den mening som avses i unionens konkurrensrätt. Kommissionen kan under dessa omständigheter hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för dess dotterbolags rättsstridiga beteende under denna period, och följaktligen, för erläggande av det bötesbelopp som dotterbolaget ålagts (se dom av den 10 april 2014, Areva m.fl./kommissionen, C‑247/11 P och C‑253/11 P, EU:C:2014:257, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

142    Det har dessutom slagits fast att vid fastställande av det externa förhållandet vid solidariskt ansvar, det vill säga förhållandet mellan kommissionen och de olika personer som utgör företaget, vilka kan krävas på hela det bötesbelopp som företaget ålagts, är kommissionen underkastad vissa begränsningar, särskilt principen om att straff och sanktioner ska vara individuella, enligt vilken det bötesbelopp som enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska betalas solidariskt, ska fastställas med hänsyn till hur allvarlig den överträdelse är som kan läggas det berörda företaget individuellt till last, liksom till hur länge den har pågått (dom av den 10 april 2014, kommissionen m.fl./Siemens Österreich m.fl., C‑231/11 P–C‑233/11 P, EU:C:2014:256, punkt 52).

143    En metod för solidariskt ansvar som gör det möjligt för kommissionen att kräva att ett av moderbolagen betalar böter som ålagts ett företag som moderbolaget aldrig varit en del av, strider emellertid mot principen om att straff och sanktioner ska vara individuella (dom av den 10 april 2014, Areva m.fl./kommissionen, C‑247/11 P och C‑253/11 P, EU:C:2014:257, punkterna 126–133).

144    Ett företag kan närmare bestämt inte hållas ansvarigt för överträdelser som dotterbolagen självständigt begått innan de förvärvades. Dessa företag ska nämligen själva svara för sina överträdelser före detta förvärv, utan att det förvärvande företaget kan hållas ansvarigt för dessa (dom av den 16 november 2000, Cascades/kommissionen, C‑279/98 P, EU:C:2000:626, punkterna 77–79, och dom av den 4 september 2014, YKK m.fl./kommissionen, C‑408/12 P, EU:C:2014:2153, punkt 65).

145    Mot bakgrund av det anförda ska det prövas om kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den tillämpade en höjning på 30 procent av det bötesbelopp som Parker‑Hannifin skulle betala solidariskt.

146    Det ska erinras om att tribunalen ovan i punkt 118 konstaterande att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att ITR hade en ledande roll för kartellen under perioden 11 juni 1999–30 september 2001. Varken ITR eller efterträdaren ITR Rubber ansågs ha bedrivit någon verksamhet i den ledande rollen utöver förevarande period, vilket kommissionen bekräftade vid förhandlingen.

147    Det framgår dessutom att ITR Rubber, till vilket det dåvarande moderbolag ITR överförde alla sina tillgångar inom lastslagssektorn den 1 januari 2002, såldes till Parker-Hannifin i Parker-koncernen den 31 januari 2002. Kommissionen fann således i skäl 389 i det angripna beslutet att bolaget Parker‑Hannifin var solidariskt betalningsansvarigt för Parker ITR:s beteende från och med köpet av ITR Rubber den 31 januari 2002.

148    Tribunalen erinrar vidare om den metod kommissionens använde i det angripna beslutet för att beräkna bötesbeloppet.

149    Inledningsvis beräknade således kommissionen böternas grundbelopp på följande sätt:

–        I skälen 420–428 i det angripna beslutet preciserade kommissionen att den berörda försäljningen skulle beräknas utifrån det årliga genomsnittsvärdet för den försäljning som genomförts av de största tillverkarna av lastslangar inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EEE) under de tre hela räkenskapsåren före överträdelsens slut, nämligen 32 710 069 euro.

–        Med beaktande av överträdelsens globala omfattning, ansåg kommissionen i skälen 429–433 i det angripna beslutet, att beloppet skulle multipliceras med varje deltagares andel av världsmarknaden och att i Parker ITR:s fall uppgick andelen till 12,1 procent.

–        Efter multipliceringen kom kommissionen i skäl 436 i det angripna beslutet fram till ett belopp på 3 955 777 euro för Parker ITR:s berörda försäljning.

–        För överträdelsens allvar slog kommissionen i skäl 445 fast att med beaktande av omständigheterna i förevarande fall, överträdelsens art, den geografiska omfattningen och de sammanlagda marknadsandelar som berördes, skulle 25 procent av värdet på de berörda försäljningarna beaktas.

–        Beträffande överträdelsens varaktighet ansåg kommissionen i skäl 448 i det angripna beslutet att överträdelsen varade i 19 år och 5 dagar för Parker ITR och i 5 år, 3 månader och 3 dagar för Parker-Hannifin, vilket innebar ett multipliceringstal på 19 respektive 5,5.

–        I skäl 449 fann kommissionen att till detta värde skulle det tilläggas ett belopp som uppgick till 25 procent av försäljningsvärdet, som ett ytterligare belopp i avskräckande syfte.

–        I skäl 455 i det angripna beslutet angav kommissionen att uträkningarna ovan gav ett grundbelopp på 19 700 000 euro för Parker ITR och på 6 400 000 euro för Parker-Hannifin.

150    Efter att ha räknat fram två grundbelopp, nämligen ett grundbelopp för Parker ITR och ett grundbelopp Parker-Hannifin, angav kommissionen därefter i skäl 463 i det angripna beslutet att grundbeloppet för de böter som påfördes Parker ITR skulle höjas med 30 procent med hänsyn till försvårande omständigheter.

151    I skäl 471 i det angripna beslutet höjde inte enbart kommissionen grundbeloppet för Parker ITR med 30 procent, vilket gav ett belopp på 25 610 000 euro, utan även för Parker-Hannifin, som gav ett belopp på 8 320 000 euro.

152    Det framgår av ovanstående överväganden att trots att kommissionen inte ansåg att Parker-Hannifin var solidariskt ansvarigt förrän från och med den 31 januari 2002, höjdes grundbeloppet för de böter som Parker-Hannifin var solidariskt betalningsansvarigt för på grund av detta ansvar, med 30 procent på grund av försvårande omständigheter för att ITR hade ledande roll mellan den 11 juni 1999 och den 30 september 2001, en period då Parker-Hannifin inte hade något band till ITR eller dess efterträdare ITR Rubber.

153    Det framgår således av det ovan anförda att det bötesbelopp som Parker-Hannifin skulle betala solidariskt inte grundades på allvaret av den överträdelse som dotterbolaget ITR Rubber ensamt hade gjort sig skyldig till efter förvärvet den 31 januari 2002.

154    Därmed gjorde kommissionen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den tillämpade en höjning på 30 procent av det bötesbelopp som Parker‑Hannifin skulle betala solidariskt på grund av försvårande omständigheter bestående i att ITR hade ledande roll mellan den 11 juni 1999 och den 30 september 2001.

155    Under dessa omständigheter ska talan bifallas såvitt avser sökandens sjätte grund utan att det är nödvändigt att pröva argumenten om åsidosättandet av motiveringsskyldigheten som sökandena åberopande inom ramen för denna grund.

156    Därmed ska artikel 2 första stycket e i det angripna beslutet ogiltigförklaras i den del en höjning på 30 procent tillämpades på det bötesbelopp som Parker‑Hannifin skulle betala solidariskt på grund av försvårande omständigheter bestående i att ITR hade ledande roll mellan den 11 juni 1999 och den 30 september 2001.

 Den åttonde grunden: Beräkningen av taket på tio procent av omsättningen

157    Såsom konstaterades ovan i punkt 31, ska sökandenas åttonde grund prövas i den del den avser perioden före den 1 januari 2002.

158    Inom ramen för den åttonde grunden har sökandena gjort gällande tre anmärkningar. Den första anmärkningen avser ett åsidosättande av artikel 23.2 i förordning 1/2003. Såvitt avser den andra anmärkningen har sökandena gjort gällande att principen om personligt ansvar åsidosattes. Som tredje anmärkning har sökandena gjort gällande att kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten.

159    Beträffande anmärkningen om åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, föreskrivs följande i den bestämmelsen:

”Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a)      överträder artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG], …

För varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.

…”

160    Det ska även erinras om den rättspraxis som följer av domen av den 4 september 2014, YKK m.fl./kommissionen (C‑408/12 P, EU:C:2014:2153). I punkt 60 i domen angav domstolen följande:

”När … ett företag, som kommissionen har bedömt som ansvarigt för en överträdelse av artikel 81, förvärvas av ett annat företag inom vilket det, i egenskap av dotterbolag, behåller sin ställning som separat ekonomisk enhet, ska kommissionen beakta omsättningen för varje företag var för sig i syfte att, i förekommande fall, tillämpa taket på 10 procent på dem.”

161    I punkterna 63 och 64 i domen av den 4 september 2014, YKK m.fl./kommissionen (C‑408/12 P, EU:C:2014:2153), slog domstolen dessutom fast följande:

”63      Det ska i det avseendet påpekas att syftet med det i artikel 23.2 fastställda taket på 10 procent av omsättningen för varje företag som deltagit i överträdelsen bland annat är att undvika att åläggande av böter som överstiger detta tak går utöver nämnda företags betalningsförmåga vid den tidpunkt då det av kommissionen hålls ansvarigt för överträdelsen och en ekonomisk påföljd påförs.

64      Konstaterandet i föregående punkt får stöd av bestämmelsen i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 enligt vilken det, med avseende på taket på 10 procent, krävs att detta beräknas på grundval av omsättningen för det år som föregår kommissionens beslut om påföljder för en överträdelse. Detta krav är till fullo uppfyllt när, som i förevarande fall, taket beräknas endast utifrån dotterbolagets omsättning med avseende på de böter som det åläggs ensamt och som avser perioden innan det köptes upp av moderbolaget … Under dessa omständigheter ska således den strukturella utvecklingen av det ansvariga företaget i egenskap av ekonomisk enhet beaktas vid beräkningen av böterna.”

162    Det framgår av artikel 2 första stycket e i det angripna beslutet att Parker‑Hannifin har hållits solidariskt ansvarigt för ett belopp på 8 320 000 euro av det bötesbelopp på 25 610 000 euro som ålades Parker ITR. Det följer härav att den andel av böterna som ska anses ha ålagts Parker ITR ensamt uppgick till 17 290 000 euro. Mot bakgrund av den felaktighet som konstaterades ovan i punkt 154 och slutsatsen ovan i punkt 156, ska dock inte tribunalen beakta höjningen på 30 procent som tillämpades på böternas grundbelopp på 6 400 000 euro, som Parker-Hannifin skulle betala solidariskt. Med beaktande av det anförda ska den andel av böterna som Parker ITR i själva verket ålades ensamt anses uppgå till 19 210 000 euro.

163    Mot bakgrund av den ansvarsfördelning mellan Parker ITR och Parker‑Hannifin som kommissionen ansåg föreligga, såsom den beskrevs i skäl 389 i det angripna beslutet, anser tribunalen att den andel av böterna som Parker ITR ensamt är betalningsansvarigt för omfattar den ekonomiska företrädaren ITR:s deltagande i överträdelsen under perioden 1 april 1986–31 december 2001 och bolagets egen delaktighet mellan den 1 och den 31 januari 2001. Det är inte förrän från och med den 31 januari 2002 som Parker‑Hannifin ansågs vara ansvarigt i egenskap av moderbolag till Parker ITR och på grundval härav hölls Parker‑Hannifin solidariskt ansvarigt tillsammans med Parker ITR för en del av böterna.

164    I skäl 474 i det angripna beslutet angav kommissionen, som stödde sig på den omsättning som finns i den del av beslutet som avser de företag som berördes av förfarandet, att de bötesbelopp som dessa företag ålades inte skulle överstiga det tak på 10 procent av omsättningen som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Vad gäller sökandena, angav emellertid kommissionen i skäl 36 i det angripna beslutet att Parker-Hannifins globala sammanlagda omsättning för budgetåret 2006, som löpte ur den 30 juni, uppgick till 7 410 miljoner euro.

165    Det framgår av det angripna beslutet att kommissionen således enbart beaktade Parker‑Hannifins globala omsättning när den beräknade det tak på 10 procent av omsättningen som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, även för den del av böterna som Parker ITR ensamt hölls ansvarigt för, särskilt för perioden före den 1 januari 2002.

166    I likhet med vad sökandena med rätta har gjort gällande tillämpade emellertid kommissionen felaktigt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 i och med att den inte beräknade taket på grundval av enbart Parker ITR:s omsättning vad gäller den del av böterna som bolaget ålades ensamt, vilket även nödvändigtvis gäller perioden före den 1 januari 2002 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, YKK m.fl./kommissionen, C‑408/12 P, EU:C:2014:2153, punkt 64).

167    Av det anförda följer att den åttonde grunden, såsom den begränsades i punkt 31 ovan, ska godtas, utan att det är nödvändigt att pröva den andra och tredje invändningen, som sökandena åberopat inom ramen för denna grund.

168    Artikel 2 första stycket e i det angripna beslutet ska därmed ogiltigförklaras i den del kommissionen inte beräknade taket på 10 procent, som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, på grundval av enbart Parker ITR:s omsättning vad gäller den del av böterna som Parker ITR ensamt hölls ansvarigt för under perioden före den 1 januari 2002.

 Den obegränsade behörigheten

169    Tribunalens obegränsade prövningsrätt enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 med tillämpning av artikel 229 EG innebär, utöver en kontroll av påföljdens lagenlighet, att den har behörighet att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning, och följaktligen undanröja, sätta ned eller öka det bötesbelopp som ålagts. Av detta följer att unionsdomstolarna är behöriga att utöva sin fulla prövningsrätt när frågan om böternas belopp har väckts och att de får utöva sin behörighet i detta avseende såväl för att sätta ned bötesbeloppet som för att öka det (dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkterna 61 och 62).

170    Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalens fastställande av böter inte är en exakt räkneoperation. Tribunalen är vidare inte bunden av kommissionens beräkningar eller av dess riktlinjer vid sin bedömning, när den avgör en talan i enlighet med sin fulla prövningsrätt. Tribunalen måste göra en egen bedömning, med beaktande av samtliga omständigheter i målet (se dom av den 5 oktober 2011, Romana Tabacchi/kommissionen, T‑11/06, EU:T:2011:560, punkt 266 och där angiven rättspraxis).

171    Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska, när bötesbeloppet fastställs, dessutom hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

172    Som påpekas i artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bör straffets stränghet inte heller vara oproportionerligt i förhållande till lagöverträdelsen.

173    Enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 får inte bötesbeloppet överstiga 10 procent av företagets föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.

174    Det framgår av rättspraxis, bland annat den som fastställdes i domen av den 4 september 2014, YKK m.fl./kommissionen (C‑408/12 P, EU:C:2014:2153), att för att tillämpa det tak som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, ska det aktuella dotterbolagets omsättning beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, YKK m.fl./kommissionen, C‑408/12 P, EU:C:2014:2153, punkt 97). Eftersom det inte är Parker-koncernens sammanlagda omsättning, utan enbart dotterbolaget Parker ITR:s omsättning som ska beaktas för att justera bötesbeloppet till bolagets betalningsförmåga, ska tribunalen, under dessa omständigheter, stödja sig på Parker ITR:s totala omsättning, inklusive försäljningen inom koncernen, för att beräkna taket på 10 procent.

175    Domstolen har även slagit fast att, när bötesbeloppet fastställs, hänsyn ska tas till hur länge överträdelserna pågått och till alla omständigheter som kan påverka bedömningen av överträdelsernas allvar, såsom bland annat de enskilda företagens beteende och roll vid genomförandet av de samordnade förfarandena (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen, C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

176    I domen i målet om överklagande upphävde domstolen bland annat punkterna 2 och 3 i domslutet i tribunalens dom genom vilka böterna som kommissionen hade påfört Parker ITR och Parker-Hannifin ogiltigförklarades och efter tribunalens överväganden om utövandet av den obegränsade behörigheten fastställdes bötesbeloppet som påfördes Parker ITR till 6 400 000 euro, för vilket Parker-Hannifin var solidariskt betalningsansvarigt för 6 300 000 euro.

177    Efter återförvisningen av målet till tribunalen, har sökandena gjort gällande att de grunder som de har åberopat motiverar att det angripna beslutet ogiltigförklaras och att tribunalen följaktligen utövar sin obegränsade behörighet för att sätta ned det ålagda bötesbeloppet.

178    I förevarande fall finner tribunalen – mot bakgrund av sin bedömning av den sjätte och den åttonde grunden samt med beaktande av de felaktigheter som konstaterats ovan i punkterna 154 och 166 – att det är lämpligt att den, utöver partiell ogiltigförklaring av det angripna beslutet, såsom slogs fast ovan i punkterna 156 och 168, utövar sin obegränsade prövningsrätt som följer av artikel 31 i förordning nr 1/2003 och ersätter kommissionens bedömning med sin egen i fråga om vilket bötesbelopp som sökandena ska påföras.

179    Tribunalen anser således att det är lämpligt att beakta följande omständigheter.

180    För det första utgör handlingarna i målet tillräckliga bevis för att kartellen utgjorde en allvarlig överträdelse, mot bakgrund av att syftet har varit fördelning av anbud, fastställande av priser, kvoter och försäljningsvillkor, uppdelning av geografiska marknader och utbyte av känslig information om priser, försäljningsvolymer och anbudsförfaranden. Det var vidare fråga om en världsomspännande kartell.

181    För det andra, vad specifikt gäller överträdelsens varaktighet, var det en riktig bedömning att hålla ITR Rubber (som därefter blev Parker ITR) ansvarigt för sin ekonomiska företrädares, det vill säga ITR:s, deltagande i överträdelsen för perioden 1 april 1986–31 december 2001 och för sitt eget deltagande under perioden 1 januari 2002–2 maj 2007. Det var vidare korrekt att hålla Parker‑Hannifin solidariskt ansvarigt i egenskap av moderbolag för Parker ITR för perioden 31 januari–2 maj 2007.

182    För det tredje är det fastställt att ITR hade en ledande roll för kartellen mellan den 11 juni 1999 och den 30 september 2001, vilket var en kritisk period för kartellen efter en relativt inaktiv period och ITR bidrog på ett betydande sätt till att kartellen med framgång återupprättades. Däremot har varken ITR eller efterträdaren ITR Rubber ansetts ha haft en ledande roll utöver denna period.

183    Med beaktande av dessa överväganden, anser tribunalen att det bötesbelopp på 19 210 000 euro som kommissionen ålade Parker ITR ensamt innebär att en effektiv sanktionsåtgärd vidtogs mot det rättsstridiga beteende på ett sätt som inte är försumbart och som förblir tillräckligt avskräckande. Varje bötesbelopp som är högre än detta skulle vara oproportionerligt med hänsyn till överträdelsen.

184    Med anledning av det lagstadgade taket på 10 procent av den totala omsättningen, som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, ska dock tribunalen vid tillämpningen av artikeln beakta företagets, nämligen Parker ITR:s, sammanlagda omsättning, från det räkenskapsår som föregick beslutet om de aktuella böterna, nämligen, i Parker ITR:s fall, räkenskapsåret 2008, som avslutades den 30 juni. Det framgår av Parker ITR:s bokslut av den 30 juni 2008, som bifogats de yttranden som sökandena avgett efter det att domen i målet om överklagande meddelades, särskilt av sida 18, att den sammanlagda omsättningen, inklusive från de interna försäljningarna, uppgick till 135 457 283 euro för räkenskapsåret 2008.

185    Tribunalen bedömer således att det bötesbelopp som Parker ITR ensamt ska anses vara ansvarigt för i förevarande fall inte ska överstiga 10 procent att den omsättning som angavs ovan i punkt 184, det vill säga 13 545 728 euro.

186    Tribunalen finner slutligen att det bötesbelopp som Parker‑Hannifin ska hållas solidariskt ansvarigt för ska sättas ned, mot bakgrund av särskilt överträdelsens allvar och av att bolagets deltagande i överträdelsen i egenskap av Parker ITR:s moderbolag inte påbörjades förrän den köpte Parker ITR den 31 januari 2002, när bolaget inte längre hade en ledande roll för kartellen, och att bötesbeloppet ska fastställas till 6 400 000 euro.

187    Tribunalen finner därmed att det totala bötesbelopp som åläggs Parker ITR ska fastställas till 19 945 728 euro, för vilket Parker-Hannifin ska vara solidariskt betalningsansvarigt för 6 400 000 euro.

188    Talan ogillas i övrigt.

 Rättegångskostnader

189    Om rättegångsdeltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, ska enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna vardera deltagaren bära sina rättegångskostnader.

190    Med hänsyn till omständigheterna i målet beslutar tribunalen att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande:

1)      Artikel 2 första stycket e i kommissionens beslut K(2009) 428 slutlig av den 28 januari 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.406 – Lastslangar för oljeprodukter) ogiltigförklaras i den del en höjning på 30 procent tillämpades på det bötesbelopp som Parker‑Hannifin Corp. skulle betala solidariskt på grund av försvårande omständigheter bestående i att ITR SpA hade en ledande roll mellan den 11 juni 1999 och den 30 september 2001 och i den del som Europeiska kommissionen inte på grundval av enbart Parker ITR Srl:s omsättning beräknade taket på 10 procent av omsättningen, som föreskrivs i artikel 23.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG], vad gäller den del av böterna för vilken Parker ITR ensamt var ansvarigt för perioden före den 1 januari 2002.

2)      Det bötesbelopp som ålagts Parker Hannifin Manufacturing Srl, tidigare Parker ITR, fastställs till 19 945 728 euro, för vilket Parker-Hannifin är solidariskt betalningsansvarigt för 6 400 000 euro.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      Parker Hannifin Manufacturing, Parker-Hannifin och kommissionen ska bära sina egna rättegångskostnader.

Frimodt Nielsen Schwarcz Collins

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 14 juli 2016.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: engelska.