Talan väckt den 9 april 2009 - Parker ITR och Parker-Hannifin mot kommissionen

(Mål T-146/09)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Parker ITR Srl (Veniano, Italien) och Parker-Hannifin Corp. (Mayfield Heights, Förenta staterna) (ombud: juristerna B. Amory, F. Marchini Càmia och F. Amato)

Svarande: Europeiska gemenskapernas kommission

Sökandenas yrkanden

Sökandena yrkar att förstainstansrätten ska

ogiltigförklara beslutet i den del Parker ITR hålls ansvarigt från den 1 april 1986 till den 9 juni 2006 och Parker Hannifin hålls ansvarigt från den 31 januari 2002 till den 9 juni 2006,

väsentligt sätta ned de böter som sökandena anförts, och

förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandenas rättegångskostnader.

Grunder och huvudargument

Sökandena yrkar ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2009) 428 slutlig av den 28 januari 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet i ärende COMP/39406 - Marina slangar, i den del sökandena hålls ansvariga för att ha deltagit i en enda och fortlöpande överträdelse på området för marina slangar inom EES. Enligt beslutet bestod överträdelsen i fördelning av anbud, fastställande av priser, fastställande av kvoter, fastställande av försäljningsvillkor, uppdelning av den geografiska marknaden, samt utbyte av känslig information om priser, försäljningsvolymer och upphandlingsförfaranden.

Sökandena stödjer sina anspråk på nio grunder.

Inom ramen för de tre första grunderna, som avser tillskrivande av ansvar, hävdar sökandena följande:

Sökandena gör för det första gällande att det angripna beslutet, genom att Parker OTR hålls ansvarigt för den överträdelse som före den 1 januari 2002 begåtts av lagliga enheter som fortfarande existerar, driver ekonomisk verksamhet och ingår i ett annat företag, utgör ett åsidosättande av principen om personligt ansvar, ett missbruk av dess befogenhetsramar i syfte att kringgå bestämmelserna om preskription, samt ett åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen och motiveringsskyldigheten.

Sökandena hävdar för det andra att det angripna beslutet, genom att de hålls ansvariga för det rättsstridiga beteendet av den anställde vid Parker ITR, utgör ett åsidosättande av principen om personligt ansvar, eftersom i) den anställde var engagerad i kartellens verksamhet för sin egen personliga vinning, ii) den anställde vid uppnåendet av sina rättsstridiga vinster ledde Parker ITR's affärsenhet för olja och gas oberoende av sökandena, iii) Parker ITR drabbades av skada till följd av den anställdes rättsstridiga beteende.

För det tredje anför sökandena att det angripna beslutet är felaktigt i det att Parker Hannifin hålls ansvarigt för perioden den 31 januari 2002-9 juni 2006, eftersom sökandena har vederlagt varje antagande om att Parker Hannifin haft ett avgörande inflytande över de marina olje- och gasverksamheter som bedrevs av dess helägda dotterbolag Parker ITR, och eftersom inte något av de argument eller handlingar som det hänvisas till i det angripna beslutet påverkar detta vederläggande eller utgör bevis på att Parker Hannifin haft ett avgörande inflytande över Parker ITR under denna period.

Vad beträffar de återstående sex grunderna, som avser bötesbeloppet, gör sökandena gällande följande:

De hävdar för det fjärde att det är uppenbart att det angripna beslutet är felaktigt i det att överträdelsen från den 1 april 1986 till den 13 maj 1997 definierades som antingen en enda och fortlöpande överträdelse eller som en upprepad överträdelse i den mening som avses i artikel 25.2 andra satsen i förordning 1/2003.¹ Enligt sökandenas uppfattning var kommissionens möjligheter att ålägga böter för överträdelsen från den 1 april 1986 till den 13 maj 1997 följaktligen preskriberade.

Sökandena anför för det femte att det angripna beslutet är felaktigt i det att Parker ITR anses ha haft en ledande roll i kartellen från den 11 juni 1999 till den 30 september 2001.

De hävdar för det sjätte att det angripna beslutet utgör ett åsidosättande av principen om personligt ansvar och ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten såvitt avser höjningen av de böter som Parker Hannifin ålades för den ledarroll som det påstås att Parker ITR hade.

Sökandena anför för det sjunde att det angripna beslutet utgör ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar genom att försäljningar av varor som fakturerades bolag som var etablerade inom EES beaktades vid beräkningen av den "totala försäljningen inom EES", i den mening som avses i punkt 18 i kommissionens riktlinjer om böter,² trots att varorna inte hade levererats inom EES.

För det åttonde hävdar sökandena att den omständigheten att Parker Hannifins sammantagna omsättning lades till grund för beräkningen av taket på 10 procent för den andel av böterna som Parker ITR ensamt ansågs betalningsansvarigt för innebär att det genom det angripna beslutet har gjorts en felaktig tolkning av artikel 23 i förordning 1/2003, att principen om personligt ansvar har åsidosatts och att motiveringsskyldigheten har åsidosatts.

Sökandena anför för det nionde att det angripna beslutet utgör ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och motiveringsskyldigheten, eftersom sökandena inte beviljades någon nedsättning av böterna för samarbete.

____________

¹ - Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1).

² - Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2).