Mål C‑367/15

Stowarzyszenie ”Oławska Telewizja Kablowa”

mot

Stowarzyszenie Filmowców Polskich

(begäran om förhandsavgörande från Sąd Najwyższy)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2004/48/EG – Artikel 13 – Immateriell och industriell äganderätt – Intrång – Beräkning av skadestånd – Lagstiftning i en medlemsstat – Skadestånd motsvarande två gånger det belopp som skulle ha betalats i ersättning”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 25 januari 2017

Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för immateriella rättigheter – Direktiv 2004/48 –/Åtgärder, förfaranden och sanktioner – Beviljande av skadestånd – En nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att ett belopp ska utgå motsvarande två gånger det belopp som skulle ha betalats i ersättning för ett godkännande att använda det berörda verket, och utan att den faktiska skadan behöver styrkas – Tillåtet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48, skäl 26 och artikel 13.1 andra stycket b)

Artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den aktuella lagstiftningen, enligt vilken en rättighetshavare, vars upphovsrätt har utsatts för intrång, kan begära att intrångsgöraren antingen ska betala ersättning för den skada som lidits med beaktande av alla relevanta omständigheter i det aktuella fallet, eller, utan att rättighetshavaren behöver styrka den faktiska skadan, betalning av ett belopp motsvarande två gånger det skäliga vederlaget som hade utgått vid tillstånd att använda det berörda verket.

Denna tolkning påverkas inte av det förhållandet att en ersättning som beräknas på grundval av ett belopp motsvarande två gånger den hypotetiska ersättningen inte är exakt proportionell i förhållande till den skada som rättighetshavaren faktiskt lidit. Detta förhållande utgör nämligen den naturliga karaktären på alla schablonersättningar, i likhet med den som uttryckligen föreskrivs i artikel 13.1 andra stycket b i direktiv 2004/48.

Denna tolkning påverkas inte heller av det förhållandet att direktiv 2004/48, såsom framgår av skäl 26, inte har till syfte att införa en skyldighet i form av ett straffliknande skadestånd. Tvärtemot vad den hänskjutande domstolen tycks anse, kan det förhållandet att direktiv 2004/48 inte innehåller någon skyldighet för medlemsstaterna att införa ett så kallat ”straffliknande” skadestånd, inte tolkas som ett förbud mot att anta en sådan åtgärd. Utan att det är nödvändigt att pröva huruvida införandet av så kallat straffliknande skadestånd strider mot artikel 13 i direktiv 2004/48, framgår det inte att den aktuella nationella bestämmelsen innebär en skyldighet att betala sådant skadestånd.

När det slutligen gäller argumentet att den skadelidande parten, för det fall den skulle kunna beräkna skadeståndet på grundval av ett belopp motsvarande två gånger den hypotetiska ersättningen, inte längre behöver styrka ett orsakssamband mellan den omständighet som ligger till grund för upphovsrättsintrånget och den skada som lidits, konstaterar domstolen att detta argument grundar sig på en alltför strikt tolkning av begreppet ”orsak”, enligt vilket den skadelidande rättighetshavaren ska styrka ett orsakssamband mellan denna omständighet och inte endast den skada som lidits utan även det exakta belopp som skadan uppgår till. En sådan tolkning är emellertid inte förenlig med idén om fastställandet av ett schablonmässigt skadestånd och således inte heller med artikel 13.1 andra stycket b i direktiv 2004/48 som medger denna typ av ersättning.

(Se punkterna 26–29, 32 och 33 samt domslutet)