Mål C‑399/11
Stefano Melloni
mot
Ministerio Fiscal
(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Constitucional (Spanien))
ˮPolissamarbete och straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Överlämnande mellan medlemsstaterna – Beslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen – Verkställighet av ett straff som har beslutats genom utevarodom – Möjlighet till förnyad prövning av domen”
Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 26 februari 2013
1. Institutionernas rättsakter – Tillämpning i tiden – Handläggningsregler – Tillämpning på tvister som pågår vid den tidpunkt då reglerna träder i kraft – Artikel 4a i rambeslut 2002/584 – Tillämpning på erkännande och verkställighet av beslut i förfaranden om överlämnande som pågick när rambeslutet trädde i kraft
(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artiklarna 4a och 8.2)
2. Straffrättsligt samarbete – Rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras – Arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett straff som har beslutats genom utevarodom – Verkställighet beroende av villkoret att det i den utfärdande medlemsstaten kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning av det beslut som fattats genom utevarodom – Oförenlighet
(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 4a.1)
3. Straffrättsligt samarbete – Rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras – Arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett straff som har beslutats genom utevarodom – Skyldighet att överlämna på de villkor som föreskrivs i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 – Åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång – Åsidosättande av rätten till försvar – Föreligger inte
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 48.2; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 4a.1)
4. Grundläggande rättigheter – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Skyddsnivå – Grundläggande rättigheter som skyddas av en medlemsstats grundlag – Arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett straff som har beslutats genom utevarodom – Möjlighet för en medlemsstat, i syfte att förhindra en kränkning av den rätt till en rättvis rättegång och den rätt till försvar som skyddas i medlemsstatens grundlag, att förena överlämnandet av en person med ett villkor om att domen i fråga måste kunna bli föremål för förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten – Föreligger inte
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 53; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 4a.1)
1. Se domen.
(se punkterna 31 och 32)
2. Artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att den innebär hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten, i sådana situationer som anges i nämnda bestämmelse, förenar verkställigheten av en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett straff, med ett villkor om att utevarodomen måste kunna bli föremål för förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten.
Den lösning som unionslagstiftaren har valt – att uttömmande föreskriva i vilka situationer verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa en utevarodom inte bör anses åsidosätta rätten till försvar – är oförenlig med bibehållandet av en möjlighet för den verkställande rättsliga myndigheten att, i syfte att garantera den berörda personens rätt till försvar, förena verkställigheten med villkoret att den berörda domen måste kunna bli föremål för förnyad prövning.
(se punkterna 44 och 46 samt punkt 1 i domslutet)
3. Artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299, strider inte mot rätten till ett effektivt rättsmedel eller till en rättvis rättegång i artikel 47, eller mot rätten till försvar enligt artikel 48.2, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och den är således förenlig med de krav som följer av nämnda artiklar.
Rätten att personligen närvara vid förhandlingen utgör visserligen en grundläggande del av rätten till en rättvis rättegång, men den är inte absolut. Den tilltalade kan av egen fri vilja uttryckligen eller underförstått avsäga sig denna rätt under förutsättning att avsägelsen är otvetydig och åtföljs av de minimigarantier som motsvarar situationens allvar. Det får inte heller vara oförenligt med något viktigt allmänintresse. Även om den tilltalade inte har varit personligen närvarande vid förhandlingen kan rätten till en rättvis rättegång inte anses åsidosatt om han eller hon underrättades om tid och plats för förhandlingen eller försvarades av ett juridiskt ombud som fått detta i uppdrag av honom eller henne.
Dessutom, såsom följer av artikel 1 i rambeslut 2009/299, är syftet med att i nämnda rambeslut harmonisera villkoren för att verkställa europeiska arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa avgöranden som meddelats efter förhandlingar vid vilka den tilltalade inte har varit personligen närvarande, att stärka de processuella rättigheterna för personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden och att samtidigt förbättra ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden mellan medlemsstaterna.
(se punkterna 49, 51, 53 och 54 samt punkt 2 i domslutet)
4. Artikel 53 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den inte tillåter att en medlemsstat, i syfte att förhindra en kränkning av den rätt till en rättvis rättegång och den rätt till försvar som skyddas i medlemsstatens grundlag, förenar överlämnandet av en person som har dömts i sin utevaro med ett villkor om att domen i fråga måste kunna bli föremål för förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten.
Varje annan tolkning av artikel 53 i stadgan skulle innebära att principen om unionsrättens företräde åsidosattes, eftersom sådana tolkningar skulle tillåta en medlemsstat att hindra tillämpningen av unionsrättsakter som är helt förenliga med stadgan på den grunden att de inte respekterar de grundläggande rättigheter som skyddas av medlemsstatens grundlag.
Artikel 53 i stadgan bekräftar visserligen att när en unionsrättsakt kräver nationella genomförandeåtgärder förblir nationella myndigheter och domstolar behöriga att tillämpa nationella normer för skydd av grundläggande rättigheter förutsatt att tillämpningen av dessa normer inte undergräver den skyddsnivå som föreskrivs i stadgan, såsom den tolkats av domstolen, eller unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan. Artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299, innebär emellertid att medlemsstaterna inte kan vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder när den berörda personen befinner sig i någon av de fyra situationer som beskrivs i nämnda bestämmelse.
Att tillåta en medlemsstat att göra gällande artikel 53 i stadgan i syfte att förena överlämnandet av en person som dömts i sin utevaro med villkoret, vilket inte föreskrivs i rambeslut 2009/299, att domen måste kunna bli föremål för förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten i syfte att undvika en kränkning av rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar, skyddade i den verkställande medlemsstatens grundlag, skulle innebära – genom att enhetligheten i den i rambeslutet fastställda normen för skydd av de grundläggande rättigheterna därigenom ifrågasätts – att principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande som rambeslutet ska stärka åsidosattes och att rambeslutets verkan undergrävdes.
(se punkterna 58, 60, 61, 63 och 64 samt punkt 3 i domslutet)