FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)
den 19 maj 1999 (1)
Konkurrens - Artikel 81.1 EG (f.d. artikel 85.1) - Ensamåterförsäljaravtal -
Parallellimport
I mål T-175/95,
BASF Coatings AG, tidigare BASF Lacke und Farben AG, bolag bildat enligt tysk
rätt, Münster-Hiltrup (Tyskland), företrätt av advokaten Ferdinand Hermanns,
Düsseldorf, delgivningsadress: advokatbyrån Loesch et Wolter, 11, rue Goethe,
Luxemburg,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, inledningsvis företrädd av
Bernd Langeheine, därefter av Wouter Wils, båda vid rättstjänsten, i egenskap av
ombud, biträdda av advokaten Heinz-Joachim Freund, Bryssel, delgivningsadress:
rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 95/477/EG av den
12 juli 1995 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i fördraget (BASF
Lacke + Farben AG och SA Accinauto - ärende IV/33.802) (EGT L 272, s. 16),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)
sammansatt av ordföranden B. Vesterdorf samt domarna R.M. Moura Ramos och
P. Mengozzi,
justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den
13 januari och 2 april 1998,
följande
Dom
Bakgrund
Parterna i målet och den aktuella produkten
- 1.
- BASF Coatings AG (nedan kallat BASF eller sökanden), tidigare BASF Lacke und
Farben AG, som är ett bolag bildat enligt tysk rätt med säte i Münster-Hiltrup
(Tyskland), tillverkar bland annat fordonsreparationslacker av varumärket Glasurit.
År 1991 uppgick sökandens omsättning till 1 668 000 000 DM, varav
314 000 000 DM avsåg fordonsreparationslacker i hela världen och
243 000 000 DM dessa produkter inom gemenskapen.
- 2.
- Glasuritprodukterna saluförs av:
- BASF-koncernens dotterbolag i Nederländerna, Italien, Frankrike, Spanien,
Förenade kungariket, Irland, Österrike, Sverige och Finland,
- fristående återförsäljare i Belgien, Luxemburg, Danmark och Portugal som
är bundna av ensamåterförsäljaravtal,
- fem regionala ensamåterförsäljare i Tyskland,
- en fristående återförsäljare utan ensamrätt i Grekland.
- 3.
- Accinauto SA (nedan kallat Accinauto) är ett bolag bildat enligt belgisk rätt med
säte i Bryssel som sedan år 1937 saluför BASF-koncernens fordonsreparationslacker
i Belgien och Luxemburg. Sedan år 1974 är det ensamåterförsäljare för
Glasuritprodukter i dessa länder. Dess omsättning under räkenskapsåret 1991
uppgick till 738 000 000 BFR, varav ungefär 85 procent avsåg försäljning av BASF-produkter.
- 4.
- I Förenade kungariket och Irland saluförs BASF-koncernens
fordonsreparationslacker av BASF Coating and Inks Limited (nedan kallat BASF
C & I), som är ett helägt dotterbolag inom BASF-koncernen.
- 5.
- Fordonsreparationslacker skall särskiljas från lacker för nya fordon, även om de har
samma sammansättning och tillverkas i samma produktionskedjor. Lacker för nya
fordon är avsedda för bilfabrikanter, medan fordonsreparationslacker är avsedda
för reparationsverkstäder. Fordonsreparationslacker saluförs därför i helt andra
förpackningar och kvantiteter än lacker för nya fordon.
- 6.
- Under perioden 1985-1992 var slutkonsumenternas nettopriser för
fordonsreparationslacker, inbegripet priserna för Glasuritprodukter, i genomsnitt
högre i Förenade kungariket än i Belgien.
Det administrativa förfarandet
- 7.
- Den 28 januari 1991 ingav Ilkeston Motor Factories Ltd (nedan kallat IMF) och
Calbrook Cars Ltd, två bolag etablerade i Förenade kungariket och återförsäljare
av fordonsreparationslacker, en anmälan till kommissionen i vilken de påstod att
BASF och Accinauto hade åsidosatt gemenskapens konkurrensregler.
- 8.
- Enligt klagandena hade de köpt Glasuritprodukter - IMF direkt och Calbrook Cars
Ltd via IMF - av Accinauto sedan år 1986. Under sommaren 1990 stoppade
Accinauto sina leveranser efter ingripande från BASF. BASF och Accinauto hade
nämligen enligt klagandena ingått en överenskommelse för att förhindra
parallellimport av Glasuritprodukter till Förenade kungariket.
- 9.
- Den 26 juni 1991 verkställde kommissionen en undersökning i affärslokalerna
tillhörande BASF, BASF C & I, Accinauto och Technipaint, ett bolag som bildats
år 1982 av de båda verkställande direktörerna i Accinauto och som har sitt säte på
samma plats som Accinauto.
- 10.
- Kommissionen erhöll vidare skriftliga upplysningar av de olika parterna med stöd
av artikel 11 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen
om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204, svensk
specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8, nedan kallad förordning nr 17).
- 11.
- Den 12 maj 1993 riktade kommissionen ett meddelande om anmärkningar till
BASF och Accinauto.
- 12.
- Den 23 september 1993 ägde förhör rum i ärendet.
- 13.
- Efter samråd med rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor antog
kommissionen beslut 95/477/EG av den 12 juli 1995 om ett förfarande för
tillämpning av artikel 85 i fördraget (BASF Lacke + Farben AG och S.A.
Accinauto - ärende IV/33.802) (EGT L 272, s. 16, nedan kallat det omtvistade
beslutet). Beslutet delgavs sökanden den 21 juli 1995.
Det omtvistade beslutet
- 14.
- Kommissionen konstaterar i det omtvistade beslutet att avtalet mellan BASF och
Accinauto, enligt vilket Accinauto från och med den 8 oktober 1982 till och med
den 31 december 1991 var förpliktat att vidarebefordra förfrågningar från kunder
utanför avtalsområdet till BASF (Kundenanfragen weiterzuleiten), stred mot
artikel 81.1 EG (f.d. artikel 85.1). För sin delaktighet i överträdelsen ålades BASF
böter om 2 700 000 ECU och Accinauto böter om 10 000 ECU.
- 15.
- I övervägandena i beslutet påpekar kommissionen att Accinauto i artikel 2.2 första
stycket i det ensamåterförsäljaravtal som slöts mellan BASF och Accinauto i
juni-oktober 1982, med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 1982 (nedan
kallat 1982 års avtal), åtog sig att vidarebefordra förfrågningar från kunder
utanför avtalsområdet till BASF. Kommissionen anser att detta uttryck skall förstås
så, att den till vilken kundförfrågningarna vidarebefordras träder i stället för den
som vidarebefordrar. Följaktligen har Accinauto inte rätt att självständigt besluta
om det skall sälja till kunder utanför Belgien och Luxemburg. Det är BASF som
bestämmer om och under vilka villkor Accinauto, BASF eller tredje part får
effektuera dessa beställningar.
- 16.
- Kommissionen betonar i beslutet att dess tolkning av artikel 2 i avtalet bekräftas
av det sätt på vilket parterna ständigt har tillämpat denna artikel.
- 17.
- När IMF i mars 1986 för första gången tog kontakt med Accinauto, erhöll
sistnämnda bolag ett specialtillstånd att påbörja leveranser. BASF lämnade detta
tillstånd till Accinauto därför att det ville kanalisera och normalisera
parallellexporten av Glasuritprodukter till Förenade kungariket. Denna uppgift
bekräftar enligt kommissionen att BASF redan åren 1985-1986 vidtog åtgärder mot
parallellexport. Under nio månader märkte BASF de produkter som såldes av
återförsäljarna i Belgien, Nederländerna och Tyskland för att utröna genom vilka
kanaler Glasuritprodukterna anlände till den brittiska marknaden.
- 18.
- Enligt kommissionen begärde BASF i juni 1989 att Accinauto skulle stoppa
leveranserna till IMF och övriga brittiska kunder. Beslutet att stoppa den tidigare
tillåtna parallellimporten till Förenade kungariket fattades således av BASF.
- 19.
- Enligt kommissionen följde Accinauto emellertid inte det förbud som BASF ålade
det. Från och med juli 1989 fakturerade Accinauto leveranserna till IMF genom
Technipaint och fortsatte således sina leveranser till Förenade kungariket utan att
BASF kände till detta.
- 20.
- I slutet av maj 1990 stoppade Accinauto leveranserna till IMF sedan BASF skärpt
kontrollen. Enligt de uppgifter som lämnats av BASF C & I hade problemet med
parallellimport förvärrats och detta bolag hade bevis för att det fanns en belgisk
källa.
- 21.
- Efter den dagen iakttog Accinauto 1982 års avtal utan någon inskränkning. Enligt
kommissionen upphörde inte överträdelsen av konkurrensreglerna förrän den
1 januari 1992, då ett nytt försäljningsavtal undertecknat av parterna den
14 december 1992 och den 22 januari 1993 trädde i kraft med retroaktiv verkan.
Detta avtal innehåller inte längre den aktuella klausulen enligt vilken Accinauto är
skyldig att vidarebefordra förfrågningar från kunder utanför avtalsområdet till
BASF.
- 22.
- Kommissionen ansåg att artikel 2.2 i 1982 års avtal hade som syfte och verkan att
begränsa konkurrensen mellan Accinauto och andra återförsäljare av
fordonsreparationslacker av varumärket Glasurit, särskilt mellan Accinauto och
BASF C & I. Avtalet var av sådan art att det påverkade handeln mellan
medlemsstaterna genom att det begränsade parallellimporten av Glasuritprodukter
från Belgien till Förenade kungariket.
- 23.
- Kommissionen beslutade att ålägga BASF och Accinauto böter med hänvisning till
att förbudet mot passiv försäljning strider mot målet att inrätta en gemensam
marknad och utgör ett särskilt allvarligt åsidosättande av gemenskapsrätten, som
är entydig i denna fråga, inbegripet beträffande de produkter och den marknad
som berörs. Vidare fastställde kommissionen att BASF och Accinauto avsiktligt har
begått denna överträdelse.
Förfarandet
- 24.
- Förevarande talan väcktes genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli
den 25 september 1995.
- 25.
- I ansökan begärde sökanden att förstainstansrätten skulle förordna om följande
processledande åtgärder:
- förordna att sökandens styrelse skulle få tillgång till svarandens
originalhandlingar avseende det administrativa förfarandet,
- alternativt förordna att svaranden skulle inge samtliga handlingar avseende
det administrativa förfarandet till förstainstansrätten för att handlingar som
är till fördel för sökanden skulle kunna undersökas,
- förordna att sökanden skulle delges ett fullständigt protokoll från förhöret
den 23 september 1993 på tyska.
- 26.
- Målet, som ursprungligen tilldelades första avdelningen i utökad sammansättning,
tilldelades första avdelningen genom förstainstansrättens beslut av den 4 december
1997, fattat med stöd av artiklarna 14 och 51 i rättegångsreglerna.
- 27.
- På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (första
avdelningen) att det inte fanns anledning bifalla sökandens yrkande om
processledande åtgärder. Förstainstansrätten beslutade även att inleda det muntliga
förfarandet utan att vidta föregående åtgärder för processledning eller
bevisupptagning.
- 28.
- Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens muntliga frågor
vid den förhandling som ägde rum den 13 januari 1998.
- 29.
- Till följd av att en ny domare tillträdde sitt ämbete vid förstainstansrätten ändrades
första avdelningens sammansättning genom förstainstansrättens beslut av den
10 mars 1998.
- 30.
- Med hänvisning till artikel 33.2 i rättegångsreglerna beslutade förstainstansrätten
(första avdelningen), i sin nya sammansättning, med stöd av artikel 62 i
rättegångsreglerna att det muntliga förfarandet skulle återupptagas.
- 31.
- Parterna var inte närvarande vid förhandlingen den 2 april 1998. På förslag av
sökanden tillät förstainstansrätten, efter att ha hört svaranden, parterna att hänvisa
till sina muntliga yttranden av den 13 januari 1998 utan att höras på nytt och att
inge dessa yttranden i skriftlig version. Dessa inkom till förstainstansrättens kansli
den 14 april 1998.
Parternas yrkanden
- 32.
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara det omtvistade beslutet i den del som avser sökanden,
- i andra hand upphäva eller nedsätta de böter den ålagts i artikel 2 i detta
beslut,
- förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna,
- förplikta svaranden att ersätta kostnaderna för en bankgaranti som
sökanden tvingats upprätta som garanti för bötesbeloppet.
- 33.
- Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan,
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Yrkandena om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet
- 34.
- Sökanden har åberopat tre grunder till stöd för sin talan. Sökanden anser för det
första att kommissionen har åsidosatt väsentliga formföreskrifter genom att inte
iaktta sökandens rätt till försvar. Denna grund kan delas in i två delar, nämligen
dels att sökanden inte har fått tillgång till kommissionens handlingar, dels att hela
protokollet från förhöret inte översatts till tyska. Sökanden anser för det andra att
kommissionen har åsidosatt artikel 81.1 EG genom att felaktigt dra slutsatsen att
1982 års avtal stred mot denna bestämmelse. För det tredje anser sökanden att
kommissionen har missbrukat sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den
fastställde bötesbeloppet.
Den första grunden: Huruvida kommissionen har åsidosatt väsentliga formföreskrifter
Den första delen: Huruvida sökanden har vägrats tillgång till handlingarna i ärendet
- Parternas argument
- 35.
- Enligt sökanden har dess rätt till försvar åsidosatts under det administrativa
förfarandet, eftersom kommissionen har vägrat sökanden tillgång till samtliga
handlingar som upprättades under nämnda förfarande. För att ett kontradiktoriskt
förfarande skall kunna anses föreligga enligt förordning nr 17 måste kommissionen
bereda de berörda företagens ombud möjlighet att gå igenom originalhandlingarna
och besluta vilka handlingar de önskar åberopa till stöd för sin argumentation.
Kommissionen kan inte själv besluta vilka handlingar som är användbara för
försvaret.
- 36.
- Sökanden har påpekat att kommissionen endast bifogade kopior på en del av de
handlingar som finns i ärendet till meddelandet om anmärkningar, nämligen en lista
över handlingarna i ärendet samt nitton appendix och tre separata pärmar med
bilagor. Det framgick emellertid inte tillräckligt tydligt av denna lista vilken slags
handlingar det var fråga om vilka, enligt kommissionens ensidiga bedömning,
innehöll klagandenas affärshemligheter eller utgjorde svarandens interna
handlingar. Vidare saknades sidnumrering på de delgivna kopiorna eller så var
denna sidnumrering oläsbar, vilket hindrade sökanden från att kontrollera att de
var fullständiga och i överensstämmelse med originalen.
- 37.
- Det faktum att förhörsombudets kompetensområde har utökats genom en ny
bestämmelse, enligt vilken företagen via detta ombud kan försäkra sig om att de
kopior de fått tillgång till överensstämmer med originalen, bevisar att svaranden har
medgett att dess praxis i fråga om tillgång till handlingarna i ärenden strider mot
rättssäkerhetens krav. Det framgår av den handling från internationella
handelskammaren i Paris som bifogats repliken att denna uppfattning delas av det
europeiska näringslivet.
- 38.
- Enligt sökanden har kommissionen i förevarande fall, genom att avslå sökandens
begäran om att få tillgång till originalhandlingarna i ärendet och att få ta kopior på
handlingar som den inte har delgetts, inte uppfyllt de skyldigheter som åligger den
enligt förstainstansrättens rättspraxis (förstainstansrättens dom av den 17 december
1991 i mål T-7/89, Hercules Chemicals mot kommissionen, REG 1991, s. II-1711,
punkt 54, svensk specialutgåva, volym 11, av den 18 december 1992 i de förenade
målen T-10/92, T-11/92, T-12/92 och T-15/92, Cimenteries CBR m.fl. mot
kommissionen, REG 1992, s. II-2667, punkt 38, svensk specialutgåva, volym 13, av
den 1 april 1993 i mål T-65/89, BPB Industries och British Gypsum mot
kommissionen, REG 1993, s. II-389, punkt 30, svensk specialutgåva, volym 14, och
av den 29 juni 1995 i mål T-30/91, Solvay mot kommissionen, REG 1995, s. II-1775,
punkterna 59 och 81).
- 39.
- Enligt sökanden kan inte någon av de delgivna handlingarna anses vara till dess
fördel. Det är således troligt att kommissionen medvetet har underlåtit att delge
sökanden de handlingar i ärendet som är viktiga för sökandens försvar. Sökanden
har påpekat att det finns en möjlighet att vissa icke delgivna handlingar visar att
den inte på något sätt har hindrat parallellimport av Glasuritprodukter under
åren 1986-1991.
- 40.
- Kommissionen anser att den i förevarande fall har följt de regler om tillgång till
handlingar som följer av domstolens och förstainstansrättens rättspraxis (domarna
i de ovannämnda målen Hercules Chemicals mot kommissionen, punkt 54,
Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 41, BPB Industries och British
Gypsum mot kommissionen, punkt 31, och efter överklagande domstolens dom av
den 6 april 1995 i mål C-310/93 P, BPB Industries och British Gypsum mot
kommissionen, REG 1995, s. I-865). Enligt kommissionen kan sökanden av denna
rättspraxis inte dra slutsatsen att den har rätt att få tillgång till originalhandlingarna
för att kunna undersöka om kopiorna är fullständiga och i överensstämmelse med
dessa och för att försäkra sig om att den har fått tillgång till alla handlingar som
är till fördel och till nackdel för den.
- 41.
- Enligt kommissionen har delgivning av handlingar inte skett beroende på om de är
till fördel eller till nackdel för sökanden. Sökanden har av kommissionen erhållit
en komplett sammanfattning av samtliga handlingar i ärendet samt kopior på
samtliga dokument, med undantag för de handlingar som är konfidentiella.
Eftersom det av denna sammanfattning tillräckligt klart och precist framgår vilka
handlingar som inte är tillgängliga för sökanden, eller endast till viss del är
tillgängliga, har kommissionen inte helt och hållet vägrat att lämna ut handlingar
såsom den påstods ha gjort i förstainstansrättens ovannämnda dom i målet Solvay
mot kommissionen (punkterna 94 och 95) och i dom av den 29 juni 1995 i mål
T-36/91, ICI mot kommissionen (REG 1995, s. II-1847, punkterna 100 och 104).
- 42.
- Kommissionen har betonat att sökanden inte har begärt att få tillgång till vissa
specifika handlingar som nämns i sammanfattningen och som den inte delgavs på
grund av att de innehöll affärshemligheter rörande Accinauto och vissa
utomstående företag. Om sökanden hade framställt en sådan begäran skulle
kommissionen ha kunnat höra de berörda företagen och besluta i vilken mån
kommissionen hade kunnat lämna ut handlingarna i fråga utan att åsidosätta dessa
företags rätt till skydd av deras affärshemligheter.
- 43.
- Kommissionen har vidare erinrat om att sökanden inte har utnyttjat den möjlighet
att vända sig till förhörsombudet för att få bekräftat att sammanfattningen är
fullständig som den erbjöds genom skrivelse av den 15 september 1993.
- 44.
- Kommissionen anser således att sökandens påstående att handlingar av vikt för
sökandens försvar skulle ha undanhållits endast grundas på spekulationer och
antaganden. Sökanden har inga bevis för att sådana handlingar verkligen existerar.
- Förstainstansrättens bedömning
- 45.
- Enligt rättspraxis har förfarandet för att få tillgång till handlingarna i
konkurrensärenden till syfte att låta mottagarna av ett meddelande om
anmärkningar få kännedom om det bevismaterial som finns i kommissionens
handlingar, så att de på ett tillfredsställande sätt kan bemöta de slutsatser som
kommissionen kommit fram till i sitt meddelande om anmärkningar på grundval av
detta material. Rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet hör till de
processrättsliga skyddsregler som syftar till att skydda rätten till försvar och att
särskilt säkerställa det faktiska utövandet av rätten att yttra sig som föreskrivs i
artikel 19.1 och 19.2 i förordning nr 17. Kommissionen är förpliktad att ge de
företag som berörs av ett förfarande för tillämpning av artikel 81.1 EG tillgång till
alla handlingar, vare sig de är till för- eller nackdel för företaget, som
kommissionen inhämtat under undersökningen, med undantag för andra företags
affärshemligheter, kommissionens interna dokument och annan konfidentiell
information (domarna i de ovannämnda målen Hercules Chemicals mot
kommissionen, punkt 54, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkterna 38
och 41, domen av den 1 april 1993 i det ovannämnda målet BPB Industries och
British Gypsum mot kommissionen, punkterna 29 och 30, och domen i det
ovannämnda målet Solvay mot kommissionen, punkt 59).
- 46.
- Med hänsyn till principen om jämlikhet i medel, som i ett konkurrensmål
förutsätter att det berörda företaget har en lika stor kännedom om handlingarna
i målet som kommissionen, ankommer det inte på kommissionen ensam att avgöra
om handlingar som har beslagtagits i samband med bevisupptagningen kan rentvå
det berörda företaget. Följaktligen skall kommissionen åtminstone upprätta en
tillräckligt detaljerad lista över handlingar som inte bifogas meddelandet om
anmärkningar, så att det företag som mottar detta meddelande skall kunna begära
att få tillgång till specifika handlingar som kan vara till nytta för dess försvar
(domen i det ovannämnda målet Solvay mot kommissionen, punkterna 83 och 101).
- 47.
- I förevarande fall har kommissionen gett sökanden en lista över handlingarna i
ärendet samt nitton appendix och tre separata pärmar med bilagor som innehöll
kopior på de handlingar som var tillgängliga för den senare.
- 48.
- Det framgår av listan över de 1 336 sidorna i kommissionens akt att handlingarna
eller grupperna av handlingar hade delats in i tolv olika kategorier beroende på
deras art och innehåll och i sex olika kategorier beroende på deras
konfidentialitetsgrad. Sökanden fick inte tillgång till några handlingar i kategori F.
Sökanden hade endast delvis tillgång till den enda handling som klassificerats i
kategori D. I listan angavs för varje handling antalet sidor och tidpunkten för
upprättande, med undantag, beträffande de handlingar som inte lämnats ut, för de
handlingar som utgjorde sidorna 97, 103-105, 108-110, 167, 171, 622-626, 690 och
897-899 i akten.
- 49.
- Sedan den mottog denna lista, som den erhöll tillsammans med meddelandet om
anmärkningar, har sökanden inte ingett någon särskild begäran till kommissionen
om att få tillgång till en eller flera handlingar som den inte hade fått tillgång till.
I sin skrivelse av den 16 juni 1993 har den nämligen endast begärt att få tillgång
till kommissionens samtliga originalhandlingar, med hänvisning till att den endast
erhållit kopior på en del av de handlingar som kommissionen samlat in under
utredningen och att den, med anledning av att sidnumreringen var oläsbar, har haft
svårt att kontrollera att kopiorna var fullständiga och i överensstämmelse med
originalhandlingarna.
- 50.
- Förstainstansrätten konstaterar under dessa omständigheter att kommissionens
vägran att låta sökanden få tillgång till originalhandlingarna inte kan jämföras med
situationen i de ärenden som gav upphov till domarna i de ovannämnda målen
Solvay mot kommissionen och ICI mot kommissionen. Till skillnad från sökandena
i dessa ärenden förfogade BASF över en lista över samtliga handlingar i ärendet,
inklusive de icke delgivna handlingarna, som upprättats av kommissionens
generaldirektorat. Denna lista var tillräcklig för att sökanden skulle få kännedom
om ifrågavarande handlingar och i förekommande fall för att sökanden skulle
kunna bestrida kommissionens beslut att inte lämna ut handlingar av en viss art,
bland annat bilagor till klagomålet eller handlingar som återfanns hos Accinauto,
som sökanden eventuellt hade kunna åberopa till stöd för sitt försvar.
- 51.
- Eftersom sökanden aldrig framställde någon begäran, i vilken den angav att den
önskade få tillgång till handlingar med ett visst ursprung eller en viss kategori
handlingar, har kommissionen inte beretts möjlighet att uppfylla de skyldigheter
som den har gentemot det företag som vill få tillgång till handlingar som innehåller
affärshemligheter avseende utomstående företag eller andra företag som ärinvolverade i förfarandet. Under dessa omständigheter kan kommissionen inte
kritiseras för att inte ha förfarit på ett av de sätt som anges i punkterna 92 och 93
i domen i det ovannämnda målet Solvay mot kommissionen, nämligen ha upprättat
icke konfidentiella versioner av alla de handlingar som innehöll affärshemligheter
avseende klagandena och Accinauto eller, om detta skulle ha visat sig vara svårt att
genomföra, ha vänt sig till dessa företag för att erhålla handlingar där känsliga
uppgifter har strukits.
- 52.
- Härav följer att kommissionen med rätta kunde stödja sig på den sekretessplikt
som den har i fråga om vissa handlingar när den avslog sökandens begäran att få
tillgång till samtliga handlingar i målet.
- 53.
- Eftersom BASF inte heller vid förstainstansrätten har angett vilka handlingar som
felaktigt har ansetts konfidentiella eller vilka handlingar den har velat ha en icke
konfidentiell version av, har den inte visat att det finns ett behov av sådana
åtgärder för processledning som den har begärt.
- 54.
- Enbart sökandens påstående att det bland de delgivna handlingarna saknas
handlingar som är till fördel för denne är inte tillräckligt för att fastställa att sådana
handlingar verkligen existerar bland de handlingar som kommissionen med rätta
har kunnat underlåta att lämna ut till sökanden på grund av att de är konfidentiella
(domen av den 1 april 1993 i det ovannämnda målet BPB Industries och British
Gypsum mot kommissionen, punkt 33, och domen av den 6 april 1995 i det
ovannämnda målet BPB Industries och British Gypsum mot kommissionen, punkt
27).
- 55.
- Under dessa omständigheter kan sökandens yrkande att svaranden skall beordras
lämna ut samtliga handlingar i ärendet till sökanden inte bifallas.
- 56.
- När ett företag inte framför några särskilda uppgifter som gör att det finns skäl att
ifrågasätta att vissa handlingar i ärendet skall anses vara konfidentiella, åligger det
inte gemenskapsdomstolarna att undersöka varje handling som inte lämnats ut, för
att bedöma kommissionens argument för att inte lämna ut dem (domen av den 6
april 1995 i det ovannämnda målet BPB Industries och British Gypsum mot
kommissionen, punkt 30).
- 57.
- Vidare kan inte heller sökandens alternativa yrkande att kommissionen skall
beordras att inge samtliga handlingar i ärendet till förstainstansrätten bifallas.
- 58.
- Beträffande sökandens argument att de delgivna kopiorna saknade sidnumrering
eller att denna sidnumrering var oläsbar, vilket hindrade sökanden från att
kontrollera att de är fullständiga och i överensstämmelse med originalet, skall det
medges att bristfällig kopiering och sidnumrering av handlingar kan medföra att
dessa blir svåra att förstå. Kommissionen kan dock inte i förevarande fall anses ha
åsidosatt rätten till försvar på grund av den bristande sidnumreringen. Sökanden
har nämligen inte gjort gällande att kommissionen har vägrat lämna ut läsbara och
korrekt sidnumrerade kopior. Sökanden har inte heller valt att vända sig till
förhörsombudet för att få bekräftat att kopiorna är fullständiga jämfört med
originalhandlingarna, trots att den föreslagits detta.
- 59.
- De argument skall också underkännas som hänför sig till den kritik som riktats mot
kommissionens förfarande för utlämnande av handlingar, i synnerhet från
internationella handelskammaren i Paris, och det faktum att denna kritik erkändes
som befogad när kommission antog beslut 94/810/EKSG, EG av den 12 december
1994 om kompetensområdet för förhörsombudet vid kommissionens behandling av
konkurrensärenden (EGT L 330, s. 67; svensk specialutgåva, område 8, volym 3,
s. 13). Genom dessa allmänna argument kan det inte fastställas att rätten till
försvar har åsidosatts, vilket är en fråga som måste undersökas mot bakgrund av
de specifika omständigheterna i varje enskilt fall (domen i det ovannämnda målet
Solvay mot kommissionen, punkt 60).
- 60.
- Av vad ovan anförts följer att talan inte kan bifallas på grundens första del.
Den andra delen: Huruvida sökanden hade rätt att få hela förhörsprotokollet på
tyska
- Parternas argument
- 61.
- Sökanden har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 3.1 i rådets
förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i
Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 17, 1958, s. 385; svensk specialutgåva,
område 1, volym 1, s. 14) genom att inte ge sökanden tillgång till ett protokoll från
förhöret den 23 september 1993 helt och hållet avfattat på tyska. I denna artikel
föreskrivs följande: Skriftliga handlingar som någon av gemenskapens institutioner
ställer till en medlemsstat eller en person som lyder under en medlemsstats
jurisdiktion skall avfattas på den statens språk.
- 62.
- Enligt sökanden utgör förhörsprotokollet en sådan handling i förfarandet som avses
i artikel 19.1 i förordning nr 17 och i artikel 2.1 i kommissionens förordning
nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och
19.2 i förordning nr 17 (EGT 127, 1963, s. 2268; svensk specialutgåva, område 8,
volym 1, s. 32). I egenskap av berört företag hade sökanden rätt att få protokollet
på språket i den stat där den är etablerad (dom av den 15 juli 1970 i mål 41/69,
ACF Chemiefarma mot kommissionen, REG 1970, s. 661, punkterna 48 och 49;
svensk specialutgåva, volym 1, s. 457).
- 63.
- Det faktum att sökanden inte hade tillgång till en skriftlig översättning av de
yttranden som lämnades av övriga parter vid förhöret som uttryckte sig på franska
och engelska, bland annat de yttranden som lämnades av företrädare för Accinauto,
klagandena och medlemsstaterna, hindrade sökanden från att på bästa sätt
förbereda sitt försvar under det administrativa förfarandet. Även om dessa
yttranden simultantolkades vid förhöret genom kommissionens försorg, hade
sökanden behövt en tysk översättning av hela protokollet för att kunna förstå de
anmärkningar som riktades mot den, i synnerhet för att sökanden skulle kunna
utreda vissa omständigheter som togs upp vid detta tillfälle tillsammans med sina
anställda som inte var närvarande vid detta förhör. Sökandens rätt till försvar har
följaktligen åsidosatts.
- 64.
- Kommissionen anser däremot att förhörsprotokollet inte utgör en handling i den
mening som avses i artikel 3 i ovannämnda förordning nr 1 av den 15 april 1958.
Det framgår av rättspraxis att denna bestämmelse i konkurrensmål endast gäller
meddelanden om anmärkningar och beslut under det administrativa förfarandet.
Kommissionen har påpekat att kommentarer från företrädare för olika parter skall
antecknas i protokollet och protokollet översänds till parterna enbart för att de
skall kunna kontrollera att deras egna yttranden är korrekt nedtecknade
(förstainstansrättens dom av den 14 juli 1994 i mål T-77/92, Parker Pen mot
kommissionen, REG 1994, s. II-549, punkterna 72-75). Protokollet är inte en
handling som upprättas till förmån för de företag som deltar i förfarandet.
- 65.
- Sökanden kan i vart fall inte göra gällande att kommissionen har åsidosatt en
förfaranderegel, eftersom sökandens yttranden vid förhöret återgavs på tyska och
eftersom sökanden inte har gjort gällande att väsentliga uppgifter rörande sökanden
var felaktiga eller saknades i protokollet.
- Förstainstansrättens bedömning
- 66.
- Förstainstansrätten erinrar om att enligt artikel 9.4 i ovannämnda förordning
nr 99/63 av den 25 juli 1963 skall [d]et väsentliga innehållet i de yttranden som
avges av varje person som hörs ... antecknas i ett protokoll som skall läsas och
godkännas av honom.
- 67.
- I förevarande fall är det ostridigt att sökanden har haft möjlighet att få kännedom
om det väsentliga innehållet i sina yttranden vid förhöret den 23 september 1993,
vilka antecknats på tyska i protokollet, och att sökanden inte har gjort gällande att
väsentliga uppgifter rörande denne var felaktiga eller saknades i protokollet.
- 68.
- Sökanden har vidare inte bestritt att den tack vare simultantolkning hade möjlighet
att ta del av de yttranden som lämnades av övriga deltagare i förhöret.
- 69.
- Sökanden kan inte till stöd för sitt påstående att rätten till försvar har åsidosatts
göra gällande att det saknas en tysk översättning av de delar av protokollet som
redigerats på ett annat språk. Det förhållandet att översättning saknas kan
nämligen inte i förevarande fall medföra att det administrativa förfarandet skall
anses vara ogiltigt (domarna i de ovannämnda målen ACF Chemiefarma mot
kommissionen, punkt 52, och Parker Pen mot kommissionen, punkt 74).
- 70.
- Sökandens svårigheter att förbereda sitt försvar kan inte ändra denna bedömning,
eftersom den var företrädd vid förhöret och eftersom den av kommissionen har
erhållit en skriftlig version av de yttranden som lämnats av övriga deltagare på
originalspråket.
- 71.
- Talan kan därför inte bifallas på grundens andra del. Härav följer att talan inte kan
vinna bifall på den första grunden.
Den andra grunden: Huruvida kommissionen åsidosatte artikel 81.1 EG när den
fastslog att 1982 års avtal stred mot denna bestämmelse
- 72.
- Sökanden har i huvudsak bestritt att 1982 års avtal utgjorde en överenskommelse
som stred mot artikel 81.1 EG och som syftade till att förhindra parallellimport av
Glasuritprodukter till Förenade kungariket. Kommissionen har gjort en felaktig
bedömning, för det första när den tolkade artikel 2.2 i 1982 års avtal, för det andra
när den drog slutsatsen att dess tolkning stöds av hur parterna genomförde avtalet,
för det tredje när den analyserade avtalets inverkan på konkurrensen och på
handeln mellan medlemsstaterna och för det fjärde när den fastställde den tidpunkt
då den påstådda överträdelsen av konkurrensreglerna upphörde.
Den första delen: tolkningen av artikel 2.2 i 1982 års avtal
- Parternas argument
- 73.
- Sökanden har gjort gällande att uttrycket vidarebefordra förfrågningar från
kunder i artikel 2.2 i 1982 års avtal endast avser vidarebefordran av information
som den behöver för att på ett bättre sätt kunna planera sin
försäljningsorganisation och affärsstrategi samt för att kunna uppfylla marknadens
leveransbehov vid leveranssvårigheter.
- 74.
- Den har gjort gällande att begreppet vidarebefordra betyder informera både
i artikel 2.1 och 2.2. I denna artikel föreskrivs således ingen skyldighet att
vidarebefordra beställningar, eftersom denna implicit följer av den
ensamåterförsäljarrätt på avtalsområdet som Accinauto erhållit enligt artikel 1.
Vidare avser artikel 2 endast förfrågningar från kunder, vilka enbart syftar till att
erhålla upplysningar om leveransmöjligheter och leveransvillkor. Denna artikel
avsåg således inte kundbeställningar.
- 75.
- Enligt sökanden anges det inte i artikel 2.2 i avtalet att sökanden måste godkänna
Accinautos försäljning utanför sitt avtalsområde. Det är tillräcklig att jämföra denna
klausul med klausulen om tillverkarens godkännandeförbehåll i ett återförsäljaravtal
för Nigeria som sökanden också ingick år 1982.
- 76.
- Sökanden har påpekat att Accinauto, enligt artikel 4.1 och 4.2 i 1982 års avtal, åtog
sig att regelbundet informera sökanden om det allmänna marknadsläget och att
upprätta en årlig försäljningsrapport. Eftersom artikel 4 endast avsåg information
om verksamheten på avtalsområdet, täcktes informationen om förfrågningar till
Accinauto från kunder utanför avtalsområdet enbart av artikel 2.2 i avtalet.
Sökanden har påpekat att den även hade ett stort intresse av information om
försäljningen utanför avtalsområdet, bland annat för att undvika att denna
försäljning skulle räknas med i varje återförsäljares omsättning inom dess
avtalsområde. Vissa stöd som BASF betalade till sina återförsäljare, bland annat
bidrag för reklamkostnader, beräknades nämligen med utgångspunkt i deras
omsättning på deras respektive avtalsområde.
- 77.
- Sökanden har vidare påpekat att den historiska bakgrunden är relevant för att
förstå vilken vikt parterna i fråga har lagt vid frågan om avtalets förenlighet med
gemenskapens konkurrensregler. Det tidigare ensamåterförsäljaravtalet mellanAccinauto och föregångaren till BASF anmäldes till kommissionen år 1969. Efter
invändningar från denna strök parterna år 1970 en klausul enligt vilken Accinauto
inte skulle ha rätt att sälja de aktuella varorna utanför avtalsområdet.
- 78.
- Med hänsyn till den historiska bakgrunden försäkrade sökandens chefsjurist, vid
den tidpunkt då de förhandlingar fördes som ledde fram till 1982 års beslut,
sökanden att artikel 2.2 i dess ändrade lydelse var förenlig med gemenskapsrätten.
Eftersom parterna ansåg det uppenbart att denna klausul var i sin ordning, ansåg
de inte att det var nödvändigt att anmäla 1982 års avtal till kommissionen.
- 79.
- Kommissionen anser inte att sökandens argument till stöd för sin tolkning av
skyldigheten att vidarebefordra i artikel 2.2 är övertygande. Den har upprepat att
denna klausul innehåller ett dolt förbud mot passiv exportförsäljning utan
föregående godkännande och inte endast en skyldighet att vidarebefordra
information.
- Förstainstansrättens bedömning
- 80.
- Förstainstansrätten erinrar om att artikel 2.2 i 1982 års avtal är placerad under
rubriken Ensamåterförsäljarrätt och konkurrensförbud. I artikel 2.2 första stycket
föreskrivs följande: Återförsäljaren förpliktar sig att till [BASF] vidarebefordra
förfrågningar från kunder utanför avtalsområdet och att utanför avtalsområdet
varken värva kunder, inrätta filialer eller hålla lager för försäljning av produkter
som omfattas av avtalet.
- 81.
- Det är ostridigt i målet att det i den senare delen av avtalsklausulen i fråga
föreskrivs ett förbud för återförsäljaren att aktivt bedriva försäljningsverksamhet
utanför avtalsområdet, ett förbud som är förenligt med gemenskapens
konkurrensregler. Tvisten avser därför endast frågan hur den del av den aktuella
klausulen som avser passiv försäljning till kunder utanför avtalsområdet skall tolkas.
- 82.
- För att kunna avgöra om de parter som ingått 1982 års avtal har kommit överens
om att begränsa återförsäljarens frihet att passivt sälja de produkter som omfattas
av ensamåterförsäljaravtalet till kunder i andra medlemsstater och om parterna
följaktligen har ingått ett avtal som strider mot artikel 81.1 EG, skall
förstainstansrätten ta hänsyn till flera omständigheter. Förutom ordalydelsen av
artikel 2.2 och tillämpningsområdet för andra klausuler i avtalet som har ett
samband med återförsäljarens skyldighet i denna klausul, måste förstainstansrätten
även ta hänsyn till faktiska och rättsliga omständigheter vid ingåendet och
genomförandet av detta avtal, vilka bidrar till att klargöra avtalets syfte.
- 83.
- Det framgår tydligt av lydelsen av artikel 2.2 att parterna har kommit överens om
särskilda regler för hur förfrågningar från kunder utanför avtalsområdet skall
behandlas. Det preciseras dock varken varför dessa förfrågningar skall
vidarebefordras till tillverkaren eller vilka följder detta får för återförsäljarens frihet
att ägna sig åt passiv försäljning, i synnerhet när försäljningen sker till kunder i
andra medlemsstater.
- 84.
- Förstainstansrätten påpekar att det inom ramen för en bokstavstolkning av denna
klausul saknar betydelse att skyldigheten att vidarebefordra avser förfrågningar,
vilka endast avser att utröna Accinautos leveransmöjligheter och leveransvillkor,
men inte beställningar från kunder utanför avtalsområdet. Om en förfrågan som
vidarebefordras med tillämpning av denna klausul besvaras nekande, är det, såsom
kommissionen har betonat, meningslöst för kunden att lämna en beställning till
Accinauto. I och med att återförsäljaren är skyldig att vidarebefordra de
förfrågningar som föregår beställningarna går det inte att dra slutsatsen att han helt
och hållet har bibehållit sin beslutandefrihet och att han utan inskränkningar kan
verkställa beställningarna.
- 85.
- Beträffande införandet av artikel 2.2 i avtalet och fastställandet av dess syfte i
förhållande till andra klausuler om informationsutbyte mellan parterna, kan
förstainstansrätten för det första inte godta sökandens påstående att skyldigheten
att vidarebefordra i artikel 2.1 och 2.2 är av samma art som den
informationsskyldighet som föreskrivs i artikel 4 i samma avtal. Accinauto åtar sig
visserligen enligt artikel 4.1 och 4.2 att regelbundet informera BASF om
försäljningen och marknadssituationen inom avtalsområdet, men denna information
är allmän och skall endast preciseras i sammanställningar som upprättas i slutet av
varje kalenderår. I artikel 2.1 och 2.2 föreskrivs däremot att återförsäljaren eller
tillverkaren omedelbart skall informeras om förfrågningar kommer från kunder
inom avtalsområdet eller från kunder utanför detta område. Förstainstansrätten
konstaterar därför att skyldigheten att vidarebefordra i artikel 2, i och med att det
föreskrivs en ömsesidig anmälan av särskilda leveransförfrågningar, är av annan art
än den informationsskyldighet som föreskrivs i artikel 4.
- 86.
- För det andra framgår det av artikel 2.1 att sökandens skyldighet att till
återförsäljaren vidarebefordra samtliga förfrågningar och all information som kan
möjliggöra försäljning av de aktuella produkterna på avtalsområdet följer av att den
inte har rätt att använda andra distributionsnät på nämnda område. Den skyldighet
att vidarebefordra som föreskrivs i denna klausul, i likhet med förbudet att använda
andra distributionsnät, utgör själva innehållet i den ensamrätt som Accinauto
beviljats, eftersom skyldigheten är en förutsättning för att denna rätt faktiskt skall
kunna utnyttjas. Härav följer att förstainstansrätten inte kan godta sökandens
tolkning att begreppet vidarebefordra i artikel 2.1 och 2.2 enbart betyder att den
andra parten skall informeras om leveransförfrågningar.
- 87.
- Eftersom återförsäljarens skyldighet att vidarebefordra i artikel 2.2 i avtalet endast
avser förfrågningar från kunder utanför avtalsområdet, kan slutsatsen inte dras att
denna klausul enbart syftar till att förbättra sökandens möjligheter att planera sin
försäljningsorganisation och affärsstrategi. Kommissionen har med rätta påpekat
att om sökanden vill hålla sig informerad om kvantiteten av och kvaliteten på de
produkter som de förfrågningar som riktats till Accinauto avser, skulle skyldigheten
att vidarebefordra även gälla förfrågningar från kunder inom avtalsområdet. Denna
information skulle sökanden för övrigt ha kunnat erhålla i form av allmän
information eller genom sammanställningar, såsom föreskrivs i artikel 4 i avtalet,
och inte före varje leverans. BASF kan inte heller göra gällande att det på förhand
behövde information om destinationen för de produkter som beställts från
Accinauto för att enhetligt kunna dela upp begränsade leveranskvantiteter mellan
sina återförsäljare. Sökandens intresse av att erhålla information om
exportförsäljningen, bland annat för att räkna ut det reklambidrag som den
beviljade varje återförsäljare, hade även kunnat tillgodoses genom en skyldighet att
upprätta sammanställningar över denna försäljning.
- 88.
- Förstainstansrätten anser således att sökandens förklaring av syftet med
skyldigheten att vidarebefordra i artikel 2.2 i 1982 års avtal inte är av sådan art att
den kullkastar kommissionens påstående att denna klausul innehåller ett dolt
förbud mot passiv exportförsäljning utan föregående godkännande.
- 89.
- Vidare ger den historiska bakgrunden en förklaring till varför den omtvistade
klausulen är otydligt formulerad och till det dolda exportförbud som föreskrivs i
denna. Sökanden kan inte förneka det implicita innehållet i denna klausul med
hänvisning till att ett uttryckligt exportförbud föreskrivs i ett ensamåterförsäljaravtal
för Nigeria som sökanden också ingick år 1982. Eftersom detta avtal inte är
underkastat gemenskapens konkurrensregler, kunde parterna formulera sina
avsikter på ett tydligare sätt.
- 90.
- Under dessa omständigheter skall det undersökas om kommissionens tolkning av
artikel 2.2 även bekräftas av att parterna har genomfört en överenskommelse om
att hindra parallellimport av Glasuritprodukter till Förenade kungariket.
Den andra delen: avtalets genomförande
- Parternas argument
- 91.
- Sökanden anser att det framgår av det sätt på vilket det omtvistade avtalet har
genomförts att kommissionen har gjort en felaktig tolkning av begreppet
vidarebefordra. Den anser att dess tolkning av detta avtal stöds av de faktiska
omständigheterna.
- 92.
- När IMF i mars 1986 för första gången riktade en förfrågan till Accinauto, tog
Pierre Dudouet, verkställande direktör i detta bolag, endast kontakt med sökanden
i syfte att informera sig om situationen på marknaden och om huruvida de begärda
produkterna fanns tillgängliga. Pierre Dudouet exporterade sällan produkter och
trodde att beställningarna till den brittiska marknaden kunde omfatta mycket stora
kvantiteter. Då de av IMF begärda produkterna var lättsålda och då, enligt vad
som var brukligt på fordonsreparationsmarknaden, produkterna skulle levereras
med kort varsel, skulle eventuella leveransförseningar ha kunnat vara förödande för
kunderna. I motsats till vad kommissionen har påstått begärde Accinauto således
sökandens godkännande varken för att leverera produkterna till IMF eller för att
fastställa tillämpliga villkor avseende denna försäljning.
- 93.
- Accinauto levererade de begärda produkterna till IMF och affärsförbindelserna
mellan de två bolagen utvecklades därefter i positiv riktning. Fram till år 1990
ökade IMF sina beställningar konstant och Accinauto beviljade IMF större rabatter.
- 94.
- I slutet på denna period bidrog en försämrad växelkurs på engelska pund och
prisökningar i Belgien och Nederländerna till att parallellimporten av
Glasuritprodukter till Förenade kungariket stagnerade. Av detta skäl delade
sökanden inte den oro beträffande parallellimporten som BASF C & I gav uttryck
för i sitt telefax av den 28 mars 1990.
- 95.
- Då det emellertid blev brist på vissa Glasuritprodukter ombads Pierre Dudouet att
prioritera leveranser till kunder inom avtalsområdet.
- 96.
- Från och med juni 1989 fakturerades Accinautos försäljning till IMF via bolaget
Technipaint enbart för att skilja exporten från försäljningen i Belgien. Denna åtgärd
blev möjlig att genomföra år 1989 till följd av att ett nytt datorsystem togs i bruk.
Därigenom fick Accinauto bättre överblick över sina transaktioner och kunde
begränsa premiebetalningarna till sina medarbetare. Även BASF var mån om att
transaktionerna skulle registreras separat, eftersom det bidrog till
reklamkostnaderna inom avtalsområdet.
- 97.
- I motsats till vad som anges i punkterna 75 och 76 i övervägandena i det
omtvistade beslutet stoppade inte Accinauto sina leveranser till IMF i slutet av maj
1990 utan först i december 1990. Den första beställning som Accinauto erhöll efter
leveransen i slutet av maj 1990 var daterad den 4 december 1990. IMF gjorde inga
nya beställningar mellan dessa datum, trots hänvisningen till en framtida beställning
i den skrivelse som IMF:s advokater skickade till Accinauto den 3 juli 1990.
- 98.
- Accinauto fattade självständigt beslutet att stoppa leveranserna till IMF med
hänvisning till att detta företag inte var tillförlitligt och dessutom hade uppträtt
hotfullt. Sedan augusti 1989 hade IMF inte betalat sina fakturor i tid. Vid ett möte
med Accinauto den 5 juni 1990 hade IMF insisterat på ytterligare leveranser, trots
att det var svårt att få tag på ett stort antal Glasuritprodukter. IMF hotade
Accinauto med att inlämna ett klagomål om överträdelse av konkurrensreglerna
och med att etablera en filial i Belgien för att kunna ägna sig åt direktexport till
Förenade kungariket.
- 99.
- Genom skrivelse av den 7 februari 1991 informerade Accinauto, genom att bifoga
en kopia på Accinautos skrivelse till IMF av den 19 december 1990, för första
gången sökanden om att det definitivt hade brutit sina affärsförbindelser med IMF.
- 100.
- Sökanden har anklagat kommissionen för att inte ha beaktat åberopade
leveranssvårigheter, beträffande vilka sökanden lade fram trovärdig bevisning under
det administrativa förfarandet. Sökanden brottades under den aktuella perioden
med betydande leveranssvårigheter, som berodde på olika faktorer. De viktigaste
produktsortimenten, bland annat de populäraste basfärgerna, påverkades av dessa
leveranssvårigheter.
- 101.
- Sökanden införde ett informationsnät mellan sig och återförsäljarna, bland annat
Accinauto, för att kunna säkerställa regelbundna leveranser på den europeiska
marknaden vid en bristande tillgång på produkter. För att kunna uppfylla sin
leveransplikt gentemot kunder som beställt Glasuritprodukter ville sökanden få
överblick över varuflödet och försäljningssituationen på de olika nationella
marknaderna.
- 102.
- Vidare ansåg sökanden att den rätteligen kunde förvänta sig att
ensamåterförsäljarna skulle prioritera gamla kunder inom sina respektive
avtalsområden och inte använda de knappa resurserna till att acceptera nya
beställningar eller genomföra leveranser utanför avtalsområdet.
- 103.
- Att sökandens agerande är tillåtet framgår av övervägandena i kommissionens
förordning (EEG) nr 1983/83 av den 22 juni 1983 om tillämpning av fördragets
artikel 85.3 på grupper av ensamåterförsäljaravtal (EGT L 173, s. 1, svensk
specialutgåva, område 17, volym 1, s. 48, nedan kallad förordning nr 1983/83) och
av övervägandena i kommissionens förordning nr 67/67/EEG av den 22 mars 1967
om tillämpning av artikel 85.3 i fördraget på grupper av ensamrättsavtal (EGT 57,
1967, s. 849). Det är således tillåtet att i ett ensamåterförsäljaravtal införa en
klausul om att tillverkarna kan kontrollera om återförsäljaren följer det
huvudsakliga syftet med ett sådant avtal, det vill säga att agera intensivt på
avtalsområdet.
- 104.
- Sökanden anser att den åberopade bristen på produkter ger en annan bild av de
omständigheter som kommissionen har fastställt och leder till en annan förklaring
av de faktiska omständigheterna än den som fastställdes i det omtvistade beslutet
(domstolens dom av den 29 juni 1978 i mål 77/77, BP mot kommissionen,
REG 1978, s. 1513, punkterna 32 och 33, och av den 28 mars 1984 i de förenade
målen 29/83 och 30/83, CRAM och Rheinzink mot kommissionen, REG 1984,
s. 1679, punkt 16).
- 105.
- Kommissionen har upprepat sin slutsats att det bekräftas av det sätt på vilket
parterna har genomfört artikel 2.2 i avtalet, i synnerhet från och med mars 1986,
att tillverkaren förbehöll sig rätten att godkänna passiv försäljning. De förklaringar
som sökanden har lämnat är varken trovärdiga eller kan kullkasta kommissionens
rättsliga bedömning av de faktiska omständigheterna i det omtvistade beslutet.
Kommissionen har vidare betonat att sökanden redan under det administrativa
förfarandet hänvisade till sina leveranssvårigheter, vilka analyserades noga i detta
förfarande.
- 106.
- Svaranden har påpekat att sökandens version av de faktiska omständigheterna inte
stämmer överens med vad som sägs i handlingarna i ärendet. Det framgår av ett
internt meddelande av den 5 juni 1990, nämnt i punkterna 43 och 52 i
övervägandena i beslutet, att BASF hade gett Pierre Dudouet specialtillstånd att
leverera till IMF till följd av den första förfrågan som IMF framställde till
Accinauto i mars 1986. Det framgår av andra handlingar att leveranserna till IMF
verkligen stoppades på uppmaning av BASF och att Accinauto från och med juni
1989 fakturerade denna försäljning via Technipaint i avsikt att dölja den. Accinauto
stoppade slutligen exporten i maj 1990 sedan sökanden skärpt sin kontroll.
- 107.
- Enligt kommissionen kan de leveranssvårigheter som sökanden har hänvisat till inte
förklara avtalsparternas agerande, eftersom bristsituationen endast förelåg mellan
år 1988 och slutet av år 1990. Den har påpekat att det inte finns några spår, i
skriftväxlingen mellan sökanden och dess återförsäljare rörande parallellimporten
till Förenade kungariket, av att man fruktade att leveranserna till andra nationella
marknader eventuellt skulle vara otillräckliga. Att Accinautos specialtillstånd drogs
tillbaka berodde inte på de leveranssvårigheter som sökanden har hänvisat till utan
på att parallellimporten var till skada för BASF C & I och medförde en
prissänkning i Förenade kungariket.
- 108.
- I vart fall är de slutsatser som sökanden har dragit av domen i det ovannämnda
målet BP mot kommissionen och av övervägandena i förordning nr 1983/83
felaktiga. Tillverkaren kan inte tvinga ensamåterförsäljaren att enbart sälja
produkterna till kunder inom avtalsområdet genom att förbehålla sig en
motsvarande rätt att vägra leverera produkterna till återförsäljaren vid en
bristsituation. En sådan klausul skulle strida mot förordning nr 1983/83.
Kommissionen har påpekat att sökanden även måste acceptera nackdelarna med
denna förordning för att kunna dra nytta av fördelarna med den.
- Förstainstansrättens bedömning
- 109.
- Förstainstansrätten påpekar inledningsvis att den överträdelse av
konkurrensreglerna som fastslås i det omtvistade beslutet avser det faktum att
parterna har ingått ett avtal i syfte att hindra parallellimport av Glasuritprodukter
till Förenade kungariket. Bedömningen av det sätt på vilket 1982 års avtal har
genomförts syftar således enbart till att bekräfta att kommissionens tolkning av
artikel 2.2 i avtalet är riktig.
- 110.
- Sökanden har i detta sammanhang förnekat att det föreligger ett orsakssamband
mellan de faktiska omständigheter som tas upp i det omtvistade beslutet och
genomförandet av ett påstått avtal som strider mot artikel 81.1 EG. Enligt
sökanden förklaras avtalsparternas agerande av de leveranssvårigheter som BASF
brottades med under referensperioden samt av affärsmässiga beslut som Accinauto
fattade självständigt.
- 111.
- Kommissionen har emellertid med rätta påpekat att BASF:s leveranssvårigheter
endast förelåg åren 1988-1990 medan det omtvistade avtalet var gällande
åren 1982-1991.
- 112.
- De åberopade leveranssvårigheterna kan således inte förklara varför BASF under
åren 1985-1986 märkte de produkter som såldes av återförsäljarna i Belgien,
Nederländerna och Tyskland för att utröna genom vilka kanaler
Glasuritprodukterna anlände till den brittiska marknaden.
- 113.
- Dessa svårigheter bekräftar inte heller sökandens förklaring till varför den hade
kontakt med Accinauto i mars 1986, innan den första leveransen till IMF ägde rum.
Det förelåg nämligen inga objektiva skäl som tvingade Pierre Dudouet att på
förhand ta reda på om de beställda produkterna fanns tillgängliga.
- 114.
- Vidare intensifierades affärsförbindelserna mellan Accinauto och IMF år 1989, trots
att BASF brottades med allvarliga problem under hela detta år. När dessa
affärsrelationer avbröts i juni 1990, hade den åberopade bristsituationen till stor del
redan avhjälpts.
- 115.
- Det framgår för övrigt av interna meddelanden från BASF och av skrivelser från
BASF C & I och Accinauto till BASF att problemet med parallellimporten var dess
effekt på det brittiska dotterbolagets verksamhet snarare än att denna import gav
upphov till leveranssvårigheter som kunde påverka leveranserna till kunder i
Belgien och Luxemburg.
- 116.
- Härav följer att de svårigheter som störde sökandens leveranser i förevarande fall
inte i väsentlig omfattning inverkade på genomförandet av 1982 års avtal.
Sökandens argument att dess agerande var tillåtet i en bristsituation, bland annat
mot bakgrund av domen i det ovannämnda målet BP mot kommissionen och
övervägandena i förordning nr 1983/83, är således inte relevanta vid prövningen i
detta mål.
- 117.
- Förstainstansrätten konstaterar att Accinauto, enligt ett internt meddelande från
BASF av den 5 juni 1990, hade erhållit ett specialtillstånd att leverera till IMF:
Innehavaren till firman [IMF] i Derby insisterar på ytterligare leveranser av
fordonsreparationslacker för bilar genom Accinauto (1989 cirka 10 ton). För denna
kund hade Pierre Dudouet på sin tid ett specialtillstånd till leverans genom herr
Kunath. Vid det tillfället gavs tillstånd för en begränsad leverans från Bryssel.
Bakgrund: Ingen volymökning genom andra återförsäljare i Belgien. Skulle
ytterligare leveranser inte medges hotar man med rättsliga åtgärder. ... Pierre
Dudouet avvaktar information om hur ärendet skall drivas vidare!
- 118.
- I en skrivelse av den 7 juni 1989 till BASF hänvisade Pierre Dudouet till det
sammanhang i vilket detta tillstånd hade beviljats och bibehållits fram till den
dagen:
För tre till fyra år sedan beslutade Glasurit, till följd av den betydande
parallellimporten till England, att med vår hjälp sätta på ett särskilt märke för varje
kund på de produkter som vi säljer för att leveransens ursprung enkelt skall kunna
bevisas. ... Vi har kommit överens med Glasurit om att försöka kanalisera och
normalisera de här inköpen för att kunna följa våra kunders inköpsvolymer
oberoende av försäljningen utanför avtalsområdet. ... Vi gör Er uppmärksamma på
att om vi avslutar detta nätverk kan vi inte längre garantera att våra 70 försäljare
eller större karosseriverkstäder inte frestas eller tillfrågas om att göra affärer med
Storbritannien, vilket påtagligt skulle störa vår inre marknad.
- 119.
- Det framgår tydligt av dessa handlingar att Accinauto, till skillnad från vad
sökanden har påstått, inte agerade självständigt inom ramen för sina
affärsförbindelser med IMF. Att BASF strängt kontrollerade Accinautos export
bekräftas av ett annat internt meddelande daterat i juni 1990:
Härmed bifogas Accinautos svar på vår fråga hur mycket [Glasurit]produkter som
exporterats från Belgien till Storbritannien. Vi bör utgå från att Pierre Dudouet
säger sanningen. Han vet mycket väl att han är beroende av oss och han kommer
inte att vilja riskera något.
- 120.
- Talan kan följaktligen inte bifallas på den grunden att kommissionen felbedömt
genomförandet av 1982 års avtal.
Den tredje delen: Huruvida avtalet inverkade på konkurrensen och på handeln
mellan medlemsstaterna
- Parternas argument
- 121.
- Sökanden har gjort gällande att kommissionen inte i tillräcklig utsträckning har tagit
hänsyn till de särdrag som den brittiska marknaden för fordonsreparationslacker
uppvisar.
- 122.
- Den har påstått att kostnaderna för att marknadsföra sådana produkter var och är
högre i Förenade kungariket än på övriga europeiska marknader. Det relativt sena
införandet på den brittiska marknaden av produkter enligt den så kallade nya
tekniken medförde att BASF C & I ådrogs höga kostnader för att sprida denna
teknik och för att säkra att service efter försäljningen fanns att tillgå hos
verkstäderna. Näringsidkare som saluför flera märken och parallellimportörer, som
varken erbjuder tekniskt stöd eller ett komplett produktsortiment, drar nytta av de
tjänster som tillverkaren eller ensamåterförsäljaren tillhandahåller utan att det
kostar dem något.
- 123.
- Sökanden har uppgett att parallellimporten av Glasuritprodukter ökade på grund
av den prisskillnad på marknaden för fordonsreparationslacker som förelåg mellan
Förenade kungariket och gemenskapens övriga medlemsstater. Denna prisskillnad
förklarades främst av de högre marknadsföringskostnaderna i Förenade kungariket,
men även av det system för priskontroll som belgiska staten införde i Belgien i
början av 1980-talet för att förhindra prisökningar för slutkonsumenterna.
- 124.
- Kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den fastslog att
Glasuritprodukternas ställning på den brittiska marknaden och de existerande
prisskillnaderna mellan Belgien och Förenade kungariket var sådana att de gynnade
en betydande parallellimport, vilken stoppades genom 1982 års avtal.
- 125.
- Sökanden har bestritt riktigheten av de marknadsandelar som anges i punkt 16 i
övervägandena i det omtvistade beslutet och som påstås representera andelen
parallellimport av Glasuritprodukter av den totala försäljningen av dessa produkter
på den brittiska marknaden i Förenade kungariket under åren 1986-1990. I själva
verket var det årliga värdet på parallellimporten mycket lägre än 2 000 000 DM per
år, eftersom Accinautos totala försäljning till IMF låg långt under 500 000 DM per
år, även under de bästa åren.
- 126.
- BASF har uppgett att det pris som är av intresse vid en konkurrensbedömning är
återförsäljarens nettoförsäljningspris, vilket motsvarar katalogpriset minus
rabatter som ges till köparen. Emellertid minskar enligt sökanden prisskillnaderna
mellan Belgien och Förenade kungariket avsevärt om jämförelsen görs mellan
nettoförsäljningspriserna i stället för katalogpriserna. Sökanden har som exempel
hänvisat till skillnaderna mellan de katalogpriser och de nettopriser somAccinauto och BASF C & I år 1988 tog ut för produkterna i linjerna 21 och 54.
Härav följer enligt sökanden att parallellimport endast var lönsam då importörerna
beviljades tillräckligt stora rabatter.
- 127.
- Vad gäller prisskillnaderna har sökanden presenterat nya siffror. Den anser att det
bevisas av bilagorna 55 och 56 som den har gett in i målet att de rabatter som
BASF C & I beviljade kunde uppgå till 52 procent, vilket innebär att
nettoförsäljningspriset i Förenade kungariket låg mycket nära de nettopriser som
Accinauto tog ut i Belgien, trots skillnaderna mellan katalogpriserna. Sökanden
har erinrat att den, tillsammans med sitt svar på meddelandet om anmärkningar,
lämnade in en tabell som jämför priserna under åren 1988-1991. Denna tabell visar
att BASF sålde en del varor till ett lägre pris i Förenade kungariket än i Belgien,
vilket förklarar varför IMF hela tiden krävde att Accinauto skulle lämna större
rabatter.
- 128.
- Kommissionen har vidare underlåtit att beakta det faktum att inte bara Accinauto
utan även andra återförsäljare i övriga medlemsstater kunde utgöra en
leveranskälla för parallellimport till Förenade kungariket. Enligt sökandens senaste
uppgifter sålde ett stort antal företag, förutom Accinauto, Glasuritprodukter för
import till Förenade kungariket under referensperioden. Parallellimportörerna var
helt på det klara med vilka leveranskällor som fanns i gemenskapens olika
medlemsstater och gjorde gemensamma inköp hos de återförsäljare som höll de
lägsta priserna inom varje produktlinje. Detta bekräftas av att IMF köpte vissa
produkter av Accinauto på uppdrag av Calbrook Cars Ltd, medan det bolaget
köpte andra produkter på bättre villkor i Nederländerna och Tyskland.
- 129.
- Enligt sökanden utgjorde Accinautos export endast en liten del av den totala
parallellimporten av tvåkomponentlacker av varumärket Glasurit till Förenade
kungariket. Denna export motsvarade nämligen inte mer än 1 procent av
försäljningen av dessa produkter på den brittiska marknaden. Sökanden har således
bestritt kommissionens slutsats att det omtvistade avtalet märkbart påverkade
handeln mellan medlemsstaterna.
- 130.
- Kommissionen har svarat att de prisskillnader som fastslås i det omtvistade beslutet
framgår av handlingar som återfanns hos BASF och att dessa prisskillnader
uppmuntrade till parallellexport från Belgien till Förenade kungariket. Det är inte
fastställt att BASF C & I beviljade sådana höga rabatter som sökanden har påstått,
vilket skulle ha minskat de faktiska skillnaderna mellan nettoförsäljningspriserna
på Glasuritprodukter i linjerna 21 och 54. Om dessa rabatter i genomsnitt verkligen
uppgick till 50 procent var de mycket högre än de rabatter som beviljades inom
andra avtalsområden. Sökanden har i vart fall själv medgett i sin ansökan att
prisskillnaderna mellan Förenade kungariket och de övriga medlemsstaterna var ett
av skälen till parallellimporten.
- 131.
- Kommissionen anser sig vidare ha visat att det omtvistade avtalet var sådant att det
märkbart kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och har erinrat om att
den inte är skyldig att bevisa att handeln mellan medlemsstaterna verkligen har
påverkats märkbart (domstolens dom av den 1 februari 1978 i mål 19/77, Miller
mot kommissionen, REG 1978, s. 131, punkt 15). Den har påpekat att den har
genomfört de undersökningar som var nödvändiga och att den i det omtvistade
beslutet har redogjort för sina slutsatser beträffande de berörda företagens ställning
på marknaden, omfattningen av deras produktion och export liksom deras
prispolitik.
- 132.
- De nya tabeller som sökanden har ingett, angående de rabatter som BASF C & I
beviljade fyra av sina viktigaste kunder åren 1988 och 1989, är inte övertygande.
Det framgår inte heller av bilaga 54 att prisskillnaderna mellan Belgien och
Förenade kungariket var obetydliga. Kommissionen har påpekat att den har
medgett att prisskillnaderna beträffande produkterna i linjerna 21 och 54, som var
mycket stora under åren 1985-1986, minskade betydligt under åren 1989-1990. Det
var nämligen till följd av parallellimporten som sökanden försökte jämna ut
prisskillnaderna mellan de två länderna, vilket visar hur viktigt det är att
parallellimport kan utövas fritt.
- Förstainstansrättens bedömning
- 133.
- Enligt artikel 81.1 EG är alla avtal mellan företag som har till syfte eller resultat
att hindra konkurrensen inom den gemensamma marknaden förbjudna, under
förutsättning att de kan påverka handeln mellan medlemsstater. Det framgår av
fast rättspraxis att en klausul som syftar till att förhindra att en köpare vidaresäljer
eller exporterar den vara han anskaffat till sin natur är ägnad att avskärma
marknaderna och således påverka handeln mellan medlemsstaterna (domstolens
dom i det ovannämnda målet Miller mot kommissionen, punkt 7, och dom av den
31 mars 1993, kallad pappersmassedomen, i de förenade målen C-89/85,
C-104/85, C-114/85, C-116/85, C-117/85 och C-125/85-C-129/85, Ahlström
Osakeythiö m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I-1307, punkt 176; svensk
specialutgåva, volym 14). När det visar sig att försäljningen för åtminstone en av
parterna i det konkurrensbegränsande avtalet utgör en icke oväsentlig andel av den
aktuella marknaden, är artikel 81.1 EG tillämplig (domarna i de ovannämnda
målen Miller mot kommissionen, punkt 10, och Parker Pen mot kommissionen,
punkt 44).
- 134.
- I förevarande fall har sökanden varken bestritt kommissionens definition av den
relevanta produktmarknaden, det vill säga den brittiska marknaden för
fordonsreparationslacker, eller det faktum att dess marknadsandel på denna
marknad år 1991 uppgick till 16 procent, varav 12 procent representerade
Glasuritprodukterna. Sökanden har endast bestritt att parallellimporten uppgick till
sådana volymer som svaranden har påstått i punkt 16 i det omtvistade beslutet.
Med hänsyn till sökandens ställning på den relevanta marknaden samt det faktum,
vilket sökanden själv har bekräftat, att priserna på Glasuritprodukterna under åren
1986-1991 i genomsnitt var högre på denna marknad än i de övriga
medlemsstaterna, bland annat i Belgien, har kommissionen med rätta dragit
slutsatsen att det omtvistade avtalet kunde påverka handeln mellan
medlemsstaterna.
- 135.
- Förstainstansrätten konstaterar under dessa omständigheter att detta avtal, på
grund av sitt syfte, utgör en konkurrensbegränsning som är förbjuden enligt
artikel 81.1 EG, utan att det är nödvändigt att undersöka om det, såsom sökanden
har hävdat, inte märkbart har påverkat den relevanta marknaden (domstolens dom
av den 13 juli 1966 i de förenade målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig mot
kommissionen, REG 1966, s. 429, svensk specialutgåva, volym 1, s. 277, och
förstainstansrättens dom av den 7 juli 1994 i mål T-43/92, Dunlop Slazenger mot
kommissionen, REG 1994, s. II-441, punkt 127).
- 136.
- Härav följer att sökandens övriga invändningar mot kommissionens bedömning att
det skett en överträdelse av ovannämnda bestämmelse i fördraget inte är relevanta,
eftersom dessa invändningar, oavsett om de är välgrundade eller inte, inte kan leda
till slutsatsen att ett avtal med sådant syfte och sådan omfattning som det
förevarande inte strider mot gemenskapens konkurrensregler.
Den fjärde delen: Den tidpunkt då överträdelsen upphörde
- Parternas argument
- 137.
- För det fall att förstainstansrätten skulle fastslå att sökanden har åsidosatt
konkurrensreglerna, har sökanden gjort gällande att denna överträdelse upphörde
senast i slutet av juni 1990. Det framgår enligt sökanden tydligt av dess skrivelse till
Accinauto av den 21 juni 1990 att det bolaget fritt kunde bestämma över sin
försäljning. Kommissionen har i vart fall själv medgett att skrivelsen av den
22 juni 1990, som BASF skickade till IMF:s advokater och som Accinauto erhöll
en kopia av, var tillräckligt begriplig och tydlig på denna punkt.
- 138.
- Svaranden har upprepat att det konkurrensbegränsande avtalet inte upphörde
förrän då parterna upphävde den omtvistade klausulen. Den anser att Accinauto
med hänsyn till omständigheterna inte kunde tolka kopian på den skrivelse som
skickats till klagandens advokater i juni 1990 på så sätt att sökanden avsade sig den
rätt att godkänna exporten som den hade förbehållit sig i artikel 2.2 i 1982 års
avtal. Syftet med denna skrivelse var endast att förhindra eventuella krav från IMF.
- Förstainstansrättens bedömning
- 139.
- Eftersom den överträdelse som fastslogs i det omtvistade beslutet bestod i att
parterna hade ingått och deltagit i ett ensamåterförsäljaravtal i vilket en av
klausulerna stod i strid med artikel 81.1 EG, har kommissionen på goda grunder
dragit slutsatsen att nämnda överträdelse inte upphörde förrän vid den tidpunkt då
de två parterna upphävde den aktuella klausulen. Det framgår av rättspraxis att det
faktum att en klausul som syftar till att begränsa konkurrensen inte har genomförts
av de avtalsslutande parterna inte är ett tillräckligt skäl att undanta klausulen från
förbudet i artikel 81.1 EG (domen i det ovannämnda målet Miller mot
kommissionen, punkt 7, och den ovannämnda pappersmassedomen, punkt 175). I
förevarande fall framgår det inte av de skrivelser som sökanden har åberopat att
parterna i praktiken hade för avsikt att upphäva den omtvistade klausulen. Såsom
kommissionen har påpekat avsåg de tydliga formuleringarna i skrivelsen av den 22
juni 1990 i själva verket att försvaga de påståenden om konkurrensbegränsande
beteende som klaganden IMF hade framfört till parterna.
- 140.
- Av vad anförts ovan följer att talan kan inte bifallas på den grunden att artikel 81.1
EG åsidosatts.
Den tredje grunden: Huruvida kommissionen missbrukat sitt bedömningsutrymme när
den fastställde bötesbeloppet
- Parternas argument
- 141.
- Sökanden anser att kommissionen överskred sitt utrymme för skönsmässig
bedömning när den vid fastställandet av bötesbeloppet underlät att beakta att den
påstådda överträdelsen var mindre allvarlig och endast pågick under en begränsad
tid och att sökanden befann sig i en svår ekonomisk situation och saknade uppsåt.
- 142.
- BASF anser att frågan hur allvarlig överträdelsen är skall bedömas mot bakgrund
av den inverkan som det påstått konkurrensbegränsande avtalet hade på handeln.
Det omtvistade avtalet hade emellertid ingen inverkan, eftersom det inte
genomfördes av parterna. Även om det skulle ha tillämpats påverkade det inte den
löpande parallellimporten från Belgien till Förenade kungariket. Leverans vägrades
endast en gång, nämligen i december 1990. Detta beslut fattades dock inte till följd
av avtalet utan det fattades självständigt av Accinauto. Vidare var omfattningen av
den parallellimport som berördes av 1982 års avtal obetydlig jämfört med den
totala försäljningen av Glasuritprodukter i Förenade kungariket.
- 143.
- Kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den fastställde att överträdelsen
pågick under hela avtalsperioden, det vill säga mellan den 8 oktober 1982, då
avtalet ingicks, och den 1 januari 1992, då det nya avtalet trädde i kraft. För det
första har svaranden själv medgett att avtalets verkan inte började märkas förrän
från och med år 1986. För det andra vägrade Accinauto endast att verkställa en
leverans och sökanden gjorde senast i juni 1990 klart för Accinauto att det hade
rätt att ägna sig åt passiv försäljning i gemenskapens övriga medlemsstater.
Sökanden anser därför att kommissionen var orättvis och uppenbart åsidosatte
proportionalitetsprincipen när den fastslog att överträdelsen omfattade hela
avtalsperioden.
- 144.
- Sökanden har även gjort gällande att böternas funktion inte kan vara att varaktigt
förvärra ett företags ekonomiska problem, även om böterna skall bestraffa en
lagöverträdelse och ha en avskräckande verkan. Vid fastställandet av bötesbeloppet
borde kommissionen inte helt och hållet ha bortsett från att BASF C & I gjorde
stora förluster under åren 1985-1995 och att sökanden själv förutsågs gå med
förluster år 1995. Under dessa omständigheter hade ett symboliskt bötesbelopp
varit lämpligt.
- 145.
- Sökanden har än en gång betonat att de jurister som rådfrågades vid den tidpunkt
då avtalet ingicks ansåg att den omtvistade klausulen var förenlig med
gemenskapsrätten. Parterna och deras medarbetare var därför under den tid detta
avtal var gällande inte medvetna om att de åsidosatte fördragets konkurrensregler.
- 146.
- Kommissionen har erinrat om att exportförbud i sig är mycket allvarliga
överträdelser av konkurrensreglerna, eftersom de på konstlad väg upprätthåller
prisskillnader mellan de olika medlemsstaternas marknader och äventyrar den fria
handeln inom gemenskapen (domstolens dom av den 7 juni 1983 i de förenade
målen 100/80, 101/80, 102/80 och 103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot
kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 107; svensk specialutgåva, volym 7,
s. 133). Hur stor marknadsandelen var för den parallellimport som överträdelsen
avsåg är utan betydelse för frågan hur allvarlig överträdelsen var. För övrigt har
kommissionen redan vederlagt sökandens påstående att 1982 års avtal saknade
ekonomisk effekt, bland annat på parallellimporten från Belgien till Förenade
kungariket, samt påståendet att avtalet inte inverkade på Accinautos beslut.
- 147.
- Svaranden anser att överträdelsen inleddes redan vid den tidpunkt då parterna
införde en klausul i ensamåterförsäljaravtalet om att tillverkaren förbehölls en
godkännanderätt och att den fortsatte under hela den period då avtalet var
gällande (domstolens dom av den 8 november 1983 i de förenade målen
96/82-102/82, 104/82 105/82, 108/82 och 110/82, IAZ m.fl. mot kommissionen,
REG 1983, s. 3369, punkt 59). Enbart det förhållandet att Accinauto inte besvarade
sökandens skrivelser av den 21 och den 22 juni 1990 kunde inte rätteligen medföra
att 1982 års avtal hade ändrats. Enligt artikel 12.2 i avtalet måste ändringar i
avtalet vara skriftliga.
- 148.
- Det saknades anledning att nedsätta böterna på grund av de förluster som
sökanden och dotterbolaget BASF C & I hade drabbats av, eftersom kommissionen
inte är skyldig att ta hänsyn till att beslutets mottagare går med förlust. De förluster
som det brittiska dotterbolaget drabbades av under åren 1985-1989 kompenserades
i vart fall av de vinster som BASF gjorde på försäljningen av
fordonsreparationslacker i Förenade kungariket under samma period.
- 149.
- Kommissionen har bestritt sökandens påstående att den saknade uppsåt att
begränsa konkurrensen, eftersom parterna inte var medvetna om att de åsidosatte
konkurrensrätten. Den felaktiga rättsliga bedömning som sökandens jurister
eventuellt gjorde kan inte på något sätt förändra det faktum att sökandens avsikt
var att tvinga Accinauto att vidarebefordra kundförfrågningar och att således
kontrollera parallellimporten till Förenade kungariket.
- 150.
- Svaranden har för övrigt påpekat att bötesbeloppet på 2 700 000 ECU med god
marginal understiger tio procent av sökandens omsättning under föregående
räkenskapsår, vilket är den övre gräns som föreskrivs i artikel 15.2 i förordning
nr 17.
Förstainstansrättens bedömning
- 151.
- Enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 får kommissionen besluta om att ålägga varje
företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt artikel 81.1 EG böter om
lägst 1 000 ECU och högst 1 000 000 ECU, eller ett högre belopp, som dock inte
får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag
som deltagit i överträdelsen. Inom dessa gränser skall bötesbeloppet fastställas med
hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått (domen i det
ovannämnda målet Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 118,
och förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-327/94, SCA Holding mot
kommissionen, REG 1998, s. II-1373, punkt 175).
- 152.
- Förstainstansrätten erinrar om att det, för att en överträdelse av fördragets
konkurrensregler skall anses vara uppsåtlig, inte är nödvändigt att företaget var
medvetet om att det överträdde förbudet i dessa regler, utan det räcker att det var
medvetet om att det omtvistade beteendet syftade till att begränsa konkurrensen
(domen i det ovannämnda målet IAZ m.fl. mot kommissionen, punkt 45, och
förstainstansrättens dom av den 14 juli 1994 i mål T-66/92, Herlitz mot
kommissionen, REG 1994, s. II-531, punkt 45). Såsom framgår av
förstainstansrättens tidigare konstateranden har sökanden inte kunnat undgå att
känna till att den omtvistade klausulen i 1982 års avtal hade till syfte att begränsa
parallellimporten och därmed att motverka fördragets syfte att genomföra den inre
marknaden genom att avskärma olika nationella marknader. Det yttrande från en
juridisk rådgivare som sökanden har åberopat kan inte rentvå sökanden i detta
hänseende (domen i det ovannämnda målet Miller mot kommissionen, punkt 18).
- 153.
- I förevarande fall konstaterar förstainstansrätten att kommissionen har respekterat
den övre gräns som föreskrivs i förordning nr 17, vilken avser det berörda
företagets totala omsättning (domen i det ovannämnda målet Musique Diffusion
française m.fl. mot kommissionen, punkt 119, och förstainstansrättens dom av den
6 oktober 1994 i mål T-83/91, Tetra Pak mot kommissionen, REG 1994, s. II-755,
punkt 247; svensk specialutgåva, volym 16). Svaranden uppgav vid förhandlingen
att beloppet på 2 700 000 ECU utgör 7,5 procent av den omsättning på
36 600 000 ECU som, enligt de uppgifter som sökanden har lämnat, försäljningen
av Glasuritprodukter uppgick till år 1991 i Förenade kungariket, Belgien och
Luxemburg. Bötesbeloppet utgör således endast 0,3 procent av sökandens totala
omsättning år 1991, vilken uppgick till ungefär 834 000 000 ECU
(1 668 000 000 DM, se punkt 1 ovan).
- 154.
- Enligt fast rättspraxis skall böternas storlek graderas alltefter omständigheterna
kring överträdelsen och hur allvarlig överträdelsen är. Vid bedömningen av hur
allvarlig överträdelsen är skall konkurrensbegränsningens art beaktas
(förstainstansrättens domar i det ovannämnda målet Parker Pen mot
kommissionen, punkt 92, och dom av den 22 oktober 1997 i de förenade målen
T-213/95 och T-18/96, SCK och FNK mot kommissionen, REG 1997, s. II-1739,
punkt 246).
- 155.
- I det omtvistade beslutet fastställde kommissionen på goda grunder att den aktuella
överträdelsen var särskilt allvarlig, bland annat med hänsyn till den aktuella
konkurrensbegränsningens art och den starka ställning som BASF hade på den
europeiska marknaden för fordonsreparationslacker.
- 156.
- Kommissionens bedömning av hur länge överträdelsen pågick är vidare inte på
något sätt felaktig, eftersom denna överträdelse bestod i att parterna ingick ett
avtal som till viss del stred mot artikel 81.1 EG. Även om förstainstansrätten inte
hade kunnat fastställa att parterna hade genomfört den omtvistade klausulen,
kvarstår dock det faktum att enbart dess existens hade kunnat skapa en visuell och
psykologisk effekt som leder till en uppdelning av marknaden (domarna i de
ovannämnda målen Miller mot kommissionen, punkt 7, och Herlitz mot
kommissionen, punkt 40). Överträdelsen inleddes således vid den tidpunkt då 1982
års avtal ingicks och varade ända fram till den tidpunkt då den omtvistade
klausulen faktiskt upphävdes.
- 157.
- Det skall även påpekas att kommissionen ansåg det utgöra en förmildrande
omständighet att överträdelsen upphörde den 1 januari 1992, det vill säga före den
12 maj 1993 då parterna mottog meddelandet om anmärkningar.
- 158.
- Slutligen kan kommissionen inte klandras för att den inte ansåg det utgöra en
förmildrande omständighet att sökanden eventuellt befann sig i ekonomiska
svårigheter. Sökanden skulle nämligen i sådant fall beviljas en oberättigad
konkurrensfördel jämfört med företag som anpassat sig till marknadsvillkoren på
ett bättre sätt (domen i det ovannämnda målet IAZ m.fl. mot kommissionen,
punkt 55).
- 159.
- Förstainstansrätten drar därför slutsatsen att kommissionen inte överskred det
utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över i detta hänseende när
den fastställde sökandens böter till 2 700 000 ECU.
- 160.
- Av vad anförts framgår att sökandens samtliga yrkanden skall ogillas, utan att det
är nödvändigt att pröva yrkandet om ersättning för kostnader för den bankgaranti
som utställdes som säkerhet för bötesbeloppet.
Rättegångskostnader
- 161.
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden
skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat
målet, skall kommissionens yrkande bifallas.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)
följande dom:
- 1.
- Talan ogillas.
- 2.
- Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.
VesterdorfMoura Ramos
Mengozzi
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 19 maj 1999.
H. Jung
B. Vesterdorf
Justitiesekreterare
Ordförande