FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen)
den 15 september 1998 (1)
Jordbruk - Finansiering av interventionsåtgärder - Uppskjuten betalning för
lagring av ett parti olivolja i väntan på kontroll av oljans egenskaper - Talan om
ogiltigförklaring och skadestånd
I mål T-54/96,
Oleifici Italiani SpA, bolag bildat enligt italiensk rätt, Ostuni (Italien),
Fratelli Rubino Industrie Olearie SpA, bolag bildat enligt italiensk rätt, Bari
(Italien),
företrädda av advokaterna Antonio Tizzano, Gian Michele Roberti och
Francesco Sciaudone, Neapel, 36, place du Grand Sablon, Bryssel,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren
Eugenio de March, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten Alberto Dal Ferro,
Vicenza, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner,
Kirchberg, Luxemburg,
angående en talan om dels ogiltigförklaring av den skrivelse som kommissionen
den 7 februari 1996 riktade till bland annat Azienda per gli Interventi nel Mercato
Agricolo, ett italienskt interventionsorgan, och genom vilken kommissionen påstås
ha beordrat att all betalning för lagring av olivolja avseende regleringsåren 1991/92
och 1992/93 skulle stoppas i väntan på en kontroll av vaxinnehållet, dels ersättning
för den skada som sökanden påstår sig ha lidit på grund av kommissionens
handlande,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden A. Kalogeropoulos samt domarna C.W. Bellamy och
J. Pirrung,
justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den
10 juni 1998,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Finansieringen av interventionsåtgärder inom olivoljesektorn
- 1.
- I rådets förordning nr 136/66/EEG av den 22 september 1966 om den
gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter (EGT 172, 1966,
s. 3025; svensk specialutgåva, område 3, volym 1, s. 167, nedan kallad
grundförordningen) föreskrivs bland annat att gemenskapen skall ge finansiellt stöd
åt produktionen av olivolja (fjärde övervägandet). Det har i detta syfte införts ett
system, inom ramen för vilket det interventionsorgan som har utsetts i varje
olivoljeproducerande medlemsstat köper upp, till interventionspris, den olivolja med
ursprung i gemenskapen som det erbjuds. Interventionspriset beror på oljans
kvalitet, vilken avgörs genom hänvisning till de beteckningar och definitioner som
anges i bilagan till förordningen. Denna bilaga innehåller följande beteckningar, i
sjunkande kvalitetsordning:
1. Jungfruolja ...
a) Extra ...
b) Fin ...
c) Ordinär ...
d) Bomolja ...
2. ...
3. ...
4. Olja av olivrestprodukter ..
5. ...
6. ...
7. ...
- 2.
- I rådets förordning (EEG) nr 729/70 av den 21 april 1970 om finansiering av den
gemensamma jordbrukspolitiken (EGT L 94, s. 13; svensk specialutgåva, område 3,
volym 3, s. 23, nedan kallad förordning nr 729/70) anges i artikel 3.1 att Europeiska
utvecklings- och garantifonden för jordbruket (nedan kallad EUGFJ) skall, med
stöd av artikel 1.2 b i förordningen, finansiera de interventioner som är avsedda att
stabilisera jordbruksmarknaderna och som i enlighet med
gemenskapsbestämmelserna företas inom ramen för den gemensamma
organisationen av jordbruksmarknaderna.
- 3.
- Enligt artikel 4 i sagda förordning skall medlemsstaterna utse myndigheter och
organ med befogenhet att utföra de betalningar som är knutna till interventionen
(punkt 1), varvid kommissionen skall ställa nödvändiga medel till medlemsstaternas
förfogande för att de utsedda organen skall kunna företa dessa betalningar i
enlighet med gemenskapsbestämmelser och nationell lagstiftning (punkt 2).
- 4.
- Enligt artikel 5.2 i samma förordning skall kommissionen vid årets början besluta
om ett förskott till de utsedda organen och under årets lopp besluta om ytterligare
betalningar skall göras för att täcka utgifter som skall bäras av dessa organ
(artikel 5.2 a). Dessutom skall kommissionen före utgången av påföljande år
granska och godkänna organens årsredovisning (artikel 5.2 b).
- 5.
- På grundval av förordning nr 729/70 har rådet antagit förordning nr (EEG)
nr 1883/78 av den 2 augusti 1978 om allmänna bestämmelser för finansiering av
interventioner genom garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och
garantifonden för jordbruket (EGT L 216, s. 1; svensk specialutgåva, område 3,
volym 10, s. 84), enligt vilken uppköp och därmed sammanhängande åtgärder som
ett interventionsorgan genomför inom olivoljesektorn, och då särskilt avtal om
lagring samt materiella åtgärder i samband med lagring, kan finansieras i enlighet
med förordning nr 729/70.
Kvalitetskontrollen av den olivolja som erbjuds till intervention
- 6.
- I artikel 8.1 i förordning nr 729/70 föreskrivs att medlemsstaterna skall, i enlighet
med nationella bestämmelser i lagar och andra författningar, vidta de åtgärder som
är nödvändiga för att försäkra sig om att de transaktioner som finansieras av
EUGFJ verkligen äger rum och att de genomförs korrekt, samt för att förhindra
och beivra oegentligheter. Enligt artikel 9.1 skall medlemsstaterna till
kommissionens förfogande ställa alla uppgifter som behövs för att EUGFJ skall
fungera väl och vidta alla åtgärder som kan underlätta den kontroll som
kommissionen anser vara nödvändig inom ramen för förvaltningen av
gemenskapsfinansieringen.
- 7.
- Kommissionen har genom förordning (EEG) nr 3472/85 av den 10 december 1985
(EGT L 333, s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 19, s. 228, nedan kallad
förordning nr 3472/85) fastställt närmare föreskrifter om interventionsorganens
uppköp och lagring av olivolja. Enligt artikel 1 i denna förordning, i dess lydelse
enligt kommissionens förordning (EEG) nr 1859/88 av den 30 juni 1988
(EGT L 166, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 26, s. 231), skall
interventionen begränsas till sådan olivolja som avses i punkt 1 i bilagan till
grundförordningen - det vill säga jungfruolja (extra, fin, ordinär och bomolja) - och
vars halt av vatten, orenheter eller fettsyror inte överskrider ett visst procenttal.
- 8.
- Enligt artikel 2.4 i förordning nr 3472/95 får den erbjudna olivoljan inte godtas
förrän interventionsorganet, med hjälp av analysmetoder som fastställs i
gemenskapens rättsakter, har kontrollerat att oljan inte innehåller vissa angivna
ämnen. Dessa analyser skall utföras av fristående laboratorier. Om
interventionsorganet finner att olja som erbjudits för intervention inte är av den
kvalitet som angetts, får erbjudandet om köp återtas. I dessa fall skall alla
kostnader för den erbjudna oljans inlagring, lagring och avhämtning bäras av den
som erbjuder denna olja (punkt 6).
- 9.
- Den 11 juli 1991 antog kommissionen förordning (EEG) nr 2568/91 om egenskaper
hos olivolja och olivolja av pressrester och om lämpliga analysmetoder (EGT L 248,
s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 38, s. 174, nedan kallad förordning
nr 2568/91). Denna förordning är avsedd att möjliggöra en bättre åtskillnad mellan
de olika typer av olja som anges i bilagan till grundförordningen och att säkerställa
de berörda produkternas renhet och kvalitet (andra övervägandet). I artikel 1 i
denna förordning fastslås att endast oljor vars respektive egenskaper
överensstämmer med dem som anges i bilaga 1 till förordningen skall anses vara
olivolja i den mening som avses i grundförordningen. Enligt artikel 2 skall dessa
egenskaper bestämmas i enlighet med de analysmetoder som anges i de olika
bilagorna till förordning nr 2568/91. Till en början innehöll förordning nr 2568/91
inte någon bestämning av vaxinnehållet i olja. Däremot föreskrevs en bestämning
av halten alifatiska alkoholer enligt en metod som beskrevs i bilaga 4.
- 10.
- Den 29 januari 1993 antog kommissionen förordning (EEG) nr 183/93 om ändring
av förordning (EEG) nr 2568/91 om egenskaper hos olivolja och olivolja av
pressrester och om lämpliga analysmetoder (EGT L 22, s. 58; svensk specialutgåva,område 3, volym 48, s. 54, nedan kallad förordning nr 183/93). I andra
övervägandet i denna förordning påpekas att det har visat sig att det i vissa fall
är nödvändigt att ändra eller närmare ange analysmetoderna. Villkoret angående
alifatiska alkoholer har ersatts av ett villkor om bestämning av vaxinnehållet, varvid
det anges att denna metod används särskilt för att skilja mellan olivolja som
framställts genom pressning och olivolja som framställts genom extraktion [olja av
olivrestprodukter]. Förordning nr 183/93 trädde i kraft den 20 februari 1993, i
enlighet med artikel 2. Den nya metoden för bestämning av vaxinnehållet började
dock tillämpas från och med den 1 juli 1993 med avseende på olivolja som
[förpackats] från och med den dagen.
- 11.
- Slutligen ändrade kommissionen förordning nr 3472/85 för att säkerställa en bättre
kvalitetskontroll av den olja som erbjuds till intervention och komplettera de
analysmetoder som används i detta syfte. Den 29 juni 1994 antog kommissionen
nämligen förordning (EG) nr 1509/94 om ändring av förordning (EEG) nr 3472/85
om interventionsorgans inköp och lagring av olivolja (EGT L 162. s. 31; svensk
specialutgåva, område 3, volym 19, s. 228). Ändringen har medfört att kontrollen
av oljan bland annat skall ske med hjälp av metoden för bestämning av
vaxinnehållet.
Bakgrund till tvisten
- 12.
- De sökande bolagen ingår bland de företag som Azienda per gli Interventi nel
Mercato Agricolo (det italienska interventionsorganet, nedan kallat AIMA) har
anförtrott lagringen och, rent allmänt, genomförande av interventionsåtgärder på
den italienska marknaden för olivolja.
- 13.
- Under regleringsåren 1991/92 och 1992/93 lagrade sökandena flera tusen ton
jungfruolja. Enligt sökandenas påståenden, som inte har bestritts av kommissionen,
har följande inträffat:
- Inlagringen av oljan i fråga skedde innan ovannämnda förordning nr 1509/94
och, till en del, förordning nr 183/93 antogs.
- Efter att ha utfört kontroller och analyser konstaterade AIMA att de
erbjudna oljorna fullt ut uppfyllde gemenskapskraven och utbetalade själv
de sedvanliga erättningsbeloppen till ägarna av oljan.
- Resultatet av dessa analyser och kontroller tillkännagavs för kommissionen,
som vid denna tidpunkt inte kom med några invändningar.
- 14.
- I november 1993 inledde EUGFJ en undersökning, i enlighet med artikel 9 i
förordning nr 729/70, rörande kvantiteten av och kvaliteten på den olivolja som
varit föremål för intervention i Italien. I samband med denna undersökning togs
stickprover av oljan hos sökanden Oleifici Italiani SpA (nedan kallad OleificiItaliani) i närvaro av de företrädare för nationella myndigheterna. Ett exemplar av
dessa stickprover skickades till ett statligt spanskt analyslaboratorium.
- 15.
- Vid den analys som företogs i januari 1994 - bland annat med användning av den
metod som innebär en bestämning av vaxinnehållet - fann analyslaboratoriet att
vaxinnehållet [var] högre än det tillåtna och att det [förekom] olja av
olivrestprodukter, men att de kontrollerade oljorna i övrigt motsvarade kraven i
de gällande gemenskapsbestämmelserna.
- 16.
- Kommissionen drog härav slutsatsen att - i motsats till vad som hade deklarerats
- 31,5 procent av de testade oljorna inte var jungfruolja, att 46 procent inte var olja
med kvaliteten hos extra jungfruolja utan bomolja och att 15,2 procent visserligen
var jungfruolja men fortfarande var av lägre kvalitet än vad som ursprungligen hade
deklarerats. Endast 4,8 procent av de testade oljorna ansågs vara av den kvalitet
hade deklarerats. Genom skrivelse från generaldirektoratet för jordbruk (GD VI)
vid kommissionen av den 1 mars 1994, underrättades de italienska myndigheterna
om dessa resultat. Efter att ha påpekat de otillåtliga bristerna i hela det
[italienska] systemet för kontroll av olivolja, förklarade kommissionens
handläggare att de [ansåg] sig tvungen att vägra finansiera alla utgifter i fråga om
de kvantiteter som köpts av AIMA, med undantag för de små kvantiteter vars
kvalitet enligt analysresultaten överensstämde vad som hade deklarerats ....
- 17.
- Efter det att kommissionen under perioden mars 1994-januari 1995 hade
skriftväxlat och haft ett möte med AIMA, beslutade den dock att tillmötesgå
AIMA:s begäran och meddelade i skrivelse av den 27 februari 1995 att den var
villig att låta utföra ytterligare en analys hos ett italienskt laboratorium.
- 18.
- Denna analys, som var avsedd att äga rum i april 1995, kom dock aldrig till stånd,
eftersom det vid italiensk domstol i slutet av mars 1995 hade inletts en
undersökning beträffande oljan i fråga och kommissionens handläggare ansåg det
lämpligt att låta denna domstol få tillgång till de stickprover som tagits av EUGFJ.
- 19.
- I juni 1995 lät dessutom sökanden Oleifici Italiani på eget initiativ det ovannämnda
spanska laboratoriet analysera stickprover av olivolja som, enligt sökanden,
härrörde från samma olja som den som hade undersökts i januari 1994. Enligt de
slutsatser som drogs av denna analys rörde det sig om jungfruolja av
bomoljekvalitet som inte innehöll någon form av bedräglig blandning, eftersom det
höga vaxinnehållet [kunde] förklaras av det faktum att det [rörde] sig om gammal
olja.
- 20.
- Det expertutlåtande som den 30 oktober 1995 upprättades i samband med den
undersökning som inletts vid italiensk domstol visade i huvudsak samma resultat.
I detta utlåtande fastställdes nämligen följande:
- Om det konstateras att en olja endast har ett alltför högt vaxinnehåll medan
övriga värden är normala - vilket är fallet med den aktuella oljan - berorförändringen på normala kemiska reaktioner och inte på att det har skett
en blandning.
- Av de analysvärden som erhållits framgår inga uppgifter som tyder på att
oljan skulle ha bytts ut eller blandats.
- 21.
- I september 1995 underrättade Oleifici Italiani kommissionen om det spanska
laboratoriets andra analysutlåtande. I en skrivelse till AIMA av den 2 oktober 1995
uppmärksammade kommissionen detta utlåtande, enligt vilket det alltför höga
vaxinnehållet inte berodde en bedräglig blandning utan kunde förklaras av att oljan
hade åldrats. Kommissionen konstaterade att det under dessa omständigheter [var]
svårt att anse att de oljor som [hade] varit föremål för denna andra analys [skulle]
förvägras intervention och bad AIMA att underrätta kommissionen om de
kvantiteter och lager av olja som [uppvisade] motsvarande analysresultat, så att
oljan snarast möjligt kunde utbjudas till försäljning.
- 22.
- I en skrivelse till AIMA av den 23 november 1995 hänvisade kommissionen
dessutom till det expertutlåtande som den 30 oktober hade upprättats i samband
med den undersökning som inletts vid italiensk domstol och enligt vilket - vad
avsåg sökanden Oleifici Italiani - ingenting i undersökningen tydde på att de
analyserade oljorna hade blivit utbytta. Kommissionen anmodade AIMA att därför
snarast skicka [kommissionen] utlåtandena rörande samtliga undersökta partier,
upphäva det administrativa betalningsstoppet och omgående utbetala full ersättning
till samtliga leverantörer för vilka analysutlåtandena innehöll [samma] slutsatser
som dem beträffande Oleifici Italiani.
- 23.
- AIMA besvarade kommissionens anmodan genom skrivelse av den
30 november 1995, till vilken bifogades det utlåtande av den 30 oktober 1995 som
hade upprättats i samband med undersökningen vid italiensk domstol. Vidare
upplyste AIMA kommissionen om att den, förutsatt att kommissionen inte hade
några invändningar, omgående skulle utbetala ersättning till leverantörerna för en
total kvantitet av 176 39, 291 ton olja, som inte hade bytts ut efter vad som
konstaterats.
- 24.
- Som svar på denna skrivelse uppgav kommissionen, i ett telefax av
den 7 december 1995 (VI/046436) att den inte hade någon invändning att framföra
mot en omedelbar utbetalning av ersättningen för lagring av de 17 639, 291 ton
som angivits av AIMA. Inför förstainstansrätten har kommissionen förklarat sitt
ställningstagande med att den trodde att analyserna i fråga hade företagits med
beaktande av gällande gemenskapsbestämmelser och att de kunde anses vara
tillförlitliga. Vad beträffar det utlåtande som upprättats i samband med
undersökningen vid italiensk domstol och förmedlats genom AIMA:s skrivelse av
den 30 november 1995, skulle kommissionen dock ha konstaterat att detta
utlåtande inte innehöll någon uppgift om vaxinnehållet i de analyserade
oljeproverna.
- 25.
- För att kontrollera tillförlitligheten i den motanalys som Oleifici Italiani hade begärt
av det spanska laboratoriet, ombad även kommissionen detta laboratorium, genom
skrivelse av den 6 februari 1996, att precisera varifrån den analyserade oljan
härrörde (lager, ägare), att företa stickprover (behållare, märkning) och att ange
om sökanden hade begärt en fullständig analys eller endast begärt att vissa av
oljans egenskaper skulle fastställas.
- 26.
- Genom ännu en skrivelse av den 6 februari 1996 vände sig kommissionen även till
sökanden Oleifici Italiani och ombad bolaget att lämna närmare upplysningar
angående de prover som hade lämnats till sagda laboratorium och angående
omfattningen av de begärda analyserna.
- 27.
- Som svar på kommissionens frågor förklarade det spanska laboratoriet, i skrivelse
av den 8 februari 1996, att det inte hade varit i stånd att identifiera varifrån
proverna härrörde, eftersom dessa hade lämnats i en glasflaska med påskruvad
plastkork utan stämpel, försegling eller etikett. Det skulle således ha varit tydligt
att analysen endast kunde användas för privat information. Därutöver uppgav
laboratoriet att begäran om analys främst avsåg vaxinnehållet och att det inte hade
begärts någon undersökning av syrevärdet.
- 28.
- Oleifici Italiani underströk däremot, i sin svarsskrivelse av den 9 februari 1996, att
de prover som hade analyserats av det spanska laboratoriet var dem som hade
tagits i november 1993. Sökanden tillade att det i vilket fall som helst var av mindre
vikt att identifiera oljan och att det snarare borde tas hänsyn till det faktum att
laboratoriet hade ansett det omöjligt att fastställa att oljan hade blandats med olja
från pressrester enbart på grund av det onormalt höga vaxinnehållet, då det inte
fanns tecken på andra onormala analysvärden.
- 29.
- Det är mot denna bakgrund som generaldirektören för DG VI vid kommissionen
den 7 februari 1996, det vill säga före mottagandet av de ovannämnda svaren,
riktade en skrivelse till Italiens ständiga representation vid Europeiska unionen -
varvid en kopia av skrivelsen sändes till flera italienska ministeriella och rättsliga
myndigheter samt till AIMA - vilken löd enligt följande:
Till följd av den omfattande skriftväxling som ägt rum rörande denna fråga, ber
jag er att ta del av nedanstående förslag, vilket är avsett att få de tvistigheter som
uppstått till följd av gemenskapens undersökning att upphöra.
I kommissionens skrivelse VI/009568 av den 27 februari 1995 föreslogs en
motanalys, i samverkan med de berörda parterna, av de prover som fanns i
kommissionens förvar. Allting var redo för att utföra dessa prover, när Guardia di
Finanza tog den ifrågasatta oljan i beslag. Kommissionen ansåg det då lämpligt att
uppskjuta det administrativa förfarandet och att avvakta resultatet av de analyser
som åklagarmyndigheten i Neapel hade begärt av en av denna myndighet utvald
expert.
Denna expert drog slutsatsen att det var fråga om jungfruolja, och att den således
kunde bli föremål för intervention.
En precis analys har i detta fall gjort det möjligt att fastställa att den av domstolen
i Neapel utsedda experten inte fann det nödvändigt att företa en vaxanalys av alla
de prover som ifrågasatts, eftersom han ansåg att denna senare analys inte var
avgörande för att fastställa den analyserade oljans faktiska kvalitet, i strid med vad
som föreskrivs i gemenskapens förordningar. Till stöd för sin ståndpunkt har
experten åberopat de analyser som Laboratorio Arbitral i Madrid har utfört för
Oleifici Italianis räkning på tre opreciserade prover och som har resulterat i
slutsatsen att den analyserade oljan är jungfruolja trots det höga vaxinnehållet.
Kommissionens handläggare kan inte godta den förvirring som uppstått till följd av
av alla dessa analyser och finner det lämpligt att återuppta förfarandet på det
stadium som hade uppnåtts då oljan togs i beslag i april 1995.
Bortsett från de processrättsliga aspekter som omfattas av medlemsstatens exklusiva
behörighet är det nödvändigt att ta ställning till huruvida den berörda oljan kan bli
föremål för intervention. Kommissionens handläggare föreslår därför ånyo
medlemsstatens myndigheter att göra vad som är nödvändigt för att utföra en
motanalys av de prover som finns i EUGFJ:s besittning. Genom denna analys, som
bör utföras av ett i samförstånd utvalt fristående laboratorium, skall den omtvistade
oljans faktiska kvalitet fastställas. Medlemsstaten anmodas således att föranstalta
om denna analys, underrätta de berörda parterna härom samt under tiden stoppa
allt ställande av säkerhet och alla utbetalningar avseende oljan i fråga.
Kommissionens handläggare föreslår att denna kontrollanalys, som framför allt bör
avse vaxinnehållet och hur det har utvecklats med tiden, utförs av lipidlaboratoriet
i Clichy (Frankrike).
- 30.
- AIMA besvarade denna skrivelse med att den 16 februari 1996 underrätta
kommissionen om att den rättsliga undersökningen i Italien hade utmynnat i ett
dekret av den 15 november 1995, genom vilket brottmålsdomstolen hade beslutat
häva beslaget av oljan och förordnat att oljepartierna skulle levereras till sakägarna.
Fortsättningsvis skulle således varje form av omotiverat dröjsmål från AIMA:s sida
att uppfylla åtagna skyldigheter kunna få straffrättsliga följder för organets
tjänstemän. Vidare hade det italienska Consiglio di Stato, genom beslut av den
2 februari 1996, redan ogillat AIMA:s överklagande i fråga om vägran att betala
ersättning för utgifterna för förvaltning, av det skälet att ovannämnda
domstolsundersökning inte hade påvisat någon omständighet som gjorde det möjligt
att dra slutsatsen att oljorna hade bytts ut eller blandats med en annan olja av lägre
kvalitet. AIMA fann sig under dessa omständigheter inte kunna skjuta upp
utbetalningen av utestående belopp till de återstående sakägarna.
- 31.
- Den 19 februari 1996 anmodade sökandena kommissionen att återkalla skrivelsen
av den 7 februari 1996 och att bekräfta deras rätt till betalning av utestående
belopp för den ifrågavarande oljan. Kommissionen svarade aldrig på denna
anmodan.
- 32.
- Det är mot denna bakgrund som sökandena, genom ansökan som inkom till
förstainstansrättens kansli den 17 april 1996, har väckt förevarande talan.
Förfarandet, samt omständigheter som har uppstått efter det att talan väckts vid
förstainstansrätten
- 33.
- Efter det att talan väckts vände sig generaldirektören för DG VI vid kommissionen
på nytt till AIMA genom en skrivelse av den 23 april 1996, med avseende på de
olivolja som hade levererats till intervention under regleringsåren 1991/92 och
1992/93 och som varit föremål för den undersökning som EUGFJ hade inlett i
november 1993. Denna skrivelse hade följande innehåll:
- Kommissionen bekräftade innehållet i skrivelsen av den 1 mars 1994 vad
beträffade korrektheten av det spanska laboratoriets första analys, vilket innebar
att AIMA måste driva in de belopp som utan grund hade utbetalats i samband med
de berörda uppköpen.
- Kommissionen förklarade att den aktuella kvantiteten olja skulle anses vara
utesluten från intervention, och därmed inte kunde anses ingå i interventionslagret.
Fortsättningsvis skulle oljan finnas i AIMA:s besittning och organet kunde besluta
om dess försäljning.
- Beträffande den italienska högsta förvaltningsdomstolens beslut av
den 2 februari 1996 gav kommissionen följande förklaring: Kommissionen kommer
inte att frångå sin skrivelse av den 7.2.1995 [det vill säga den 7.12.1995]
ref. VI/046436, angående godkännande av betalning för lagringsutgifterna i
samband med förvarandet av den berörda oljan fram till dagen för den aktuella
skrivelsen. AIMA uppmanades dock att från denna dag inte längre betala
lagringsutgifter för EUGFJ:s räkning, i den mån som den berörda olivoljan fanns
i AIMA:s besittning.
- 34.
- På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (andra
avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet utan att vidta föregående åtgärder
för bevisupptagning. Rätten vidtog dock processledande åtgärder, i enlighet med
artikel 64 i rättegångsreglerna, genom att anmoda parterna att skriftligen besvara
vissa frågor före dagen för förhandlingen. Parterna har efterkommit denna
anmodan.
- 35.
- Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid det
offentliga sammanträde den 10 juni 1998.
Parternas yrkanden
- 36.
- Parterna har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara kommissionens beslut i skrivelse av den 7 februari 1996 (ärendenr VI/000513) från G. Legras, generaldirektör för generaldirektoratet för jordbruk
(GD VI) - direktorat G, Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket
(EUGFJ) - enligt vilket all betalning för lagring av olivolja under regleringsåren
1991/92 och 1992/93 skulle stoppas,
- förplikta kommissionen att ersätta den skada som sökandena har lidit genom
kommissionens rättsstridiga handlingssätt,
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
- 37.
- Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan,
- förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Huruvida talan om ogiltigförklaring kan upptas till prövning
Parternas argument
- 38.
- Kommissionen anser för det första att skrivelsen av den 7 februari 1996 inte kan
bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 173
i EG-fördraget, eftersom den inte har haft några bindande rättsverkningar av sådan
art att de påverkar sökandenas intressen (domstolens beslut av den 8 mars 1991 i
mål C-66/91 och C-66/91 R, Emerald Meats mot kommissionen, REG 1991,
s. I-1143, punkt 26, och förstainstansrättens beslut av den 21 oktober 1993 i
förenade målen T-492/93 och T-492/93, Nutral mot kommissionen, REG 1993,
s. II-1023, punkt 24). Denna skrivelse rör nämligen relationerna i samarbetet
mellan kommissionen och de italienska myndigheter som har i uppgift att tillämpa
gemenskapens bestämmelser. Enligt kommissionen är den ifrågasatta skrivelsen i
praktiken endast en förberedande handling till det beslut om granskning och
godkännande av EUGFJ:s räkenskaper, genom vilket det slutgiltigt avgörs vilka
utgifter som skulle finansieras av fonden. Domstolen skall uttryckligen ha fastställt
att kommissionen inte kan göra ett giltigt ställningstagande med avseende på
medlemsstaternas intervention inom ramen för EUGFJ innan den har granskat och
godkänt årsredovisningarna (domstolens dom av den 6 oktober 1993 i mål C-55/91,
Italien mot kommissionen, REG 1993, s. I-4813, punkt 36).
- 39.
- Kommissionen har tillagt att den ifrågasatta handlingen inte i sig har skapat någon
skyldighet för den berörda medlemsstaten och än mindre för sökandena. Deitalienska myndigheternas skyldighet att stoppa utbetalningar utan grund följer
direkt av bestämmelserna i artikel 8 i förordning nr 729/70. Det åligger för övrigt
medlemsstaterna att på det egna territoriet säkerställa genomförandet av
gemenskapsbestämmelserna angående den gemensamma jordbrukspolitiken
(domstolens dom av den 23 november 1995 i mål C-476/93 P, Nutral mot
kommissionen, REG 1995, s. I-4125, punkt 21, och beslutet i det ovannämnda målet
Nutral mot kommissionen, punkt 26). Kommissionen anser följaktligen att det
endast är de åtgärder som nationella myndigheter vidtar på detta område som är
av sådan art att de kan ha bindande rättsverkningar som kan skada sökandenas
intressen (beslutet i det ovannämnda målet Nutral mot kommissionen, punkt 28).
- 40.
- Kommissionen anser för det andra att den handling som ifrågasätts i förevarande
mål inte berör sökandena direkt i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket
i fördraget. Det är i själva verket endast den inhemska rättsakt genom vilken de
behöriga nationella myndigheterna har stoppat utbetalningen av ersättning för
lagringskostnaderna som skulle kunna anses ha skadat sökandenas intressen. I detta
hänseende har kommissionen erinrat om att gemenskapsbestämmelserna på den
gemensamma jordbrukspolitikens område föreskriver en rigorös åtskillnad mellan
kommissionen och medlemsstaterna, å ena sidan, och mellan medlemsstaterna och
de ekonomiska aktörerna, å andra sidan. Det åligger således de nationella
myndigheterna att anta lämpliga bestämmelser för att förhindra oegentligheter och
att i förekommande fall stoppa utbetalningar utan grund.
- 41.
- Kommissionen anser slutligen att skrivelsen av den 23 april 1996 under alla
omständigheter har lett till att den ifrågasatta rättsakten inte längre har några
rättsverkningar. Även om man godtar sökandenas resonemang, enligt vilket de olika
skrivelser som kommissionens handläggare har riktat till AIMA utgör lika många
beslut som berör dem direkt och personligen, vilket inte är fallet, kan skrivelsen av
den 23 april anses upphäva den ifrågasatta skrivelsen av den 7 februari 1996.
- 42.
- Sökandena har genmält att kommissionens skrivelse av den 7 februari 1996 har haft
rättsverkningar som direkt och personligen har påverkat deras intressen. Den
omständigheten att förordningarna nr 729/70 och nr 3472/85 föreskriver en
möjlighet för medlemsstaterna att förhindra och beivra oegentligheter i fråga om
EUGFJ:s medel utesluter inte att de handlingar som kommissionens företar på
detta område kan inverka direkt på enskildas rättsliga sfär. I förevarande fall har
kommissionen långt ifrån inskränkt sig till att endast ge interventionsorganet
anvisningar, eftersom den har vidtagit tvingande åtgärder som särskilt rör
sökandenas situation.
- 43.
- I detta sammanhang har sökandena närmare bestämt åberopat skrivelserna av
den 2 oktober och den 23 november 1995, genom vilka kommissionen förelade
AIMA att göra utbetalningarna i fråga, samt skrivelsen av den 7 februari 1996,
genom vilken den ålade AIMA att stoppa all betalning för oljan. Enligt sökandenas
uppfattning är det således uppenbart att AIMA inte hade något utrymme förskönsmässig bedömning i fråga om betalningen för lagringen av den berörda oljan,
utan måste rätta sig efter vad kommissionen förelade organet att göra.
- 44.
- Sökandena anser att den rättspraxis som kommissionen har åberopat inte är
tillämplig i förevarande fall. Domen i det ovannämnda målet Nutral mot
kommissionen skulle således endast gälla åtgärder som vidtas av nationella
myndigheter som är fria att välja om de vill följa kommissionens anvisningar eller
inte. Så skulle också vara fallet med domen i det ovannämnda målet Emerald
Meats mot kommissionen, vilket enligt kommissionen gällde ett meddelande i vilket
kommissionen endast tillkännagav sin avsikt att vidta vissa åtgärder och denna
avsikt inte kunde anses vara ett bindande beslut. I förevarande fall gäller helt andra
förhållanden, eftersom den ifrågasatta handlingen inte lämnar de nationella
myndigheterna något handlingsutrymme i fråga om genomförandet av de berörda
betalningarna.
- 45.
- Vad beträffar kommissionens uppfattning att AIMA beslutsmässiga oberoende visas
av det faktum att organet inte har följt kommissionens anvisningar av
den 23 november 1995, anser sökandena att endast en fördröjd verkställighet av ett
beslut inte betyder att den nationella myndigheten är fri att besluta huruvida
beslutet skall verkställas eller inte. Sökandena anser för övrigt att det förhållandet
att betalningen från AIMA:s sida varken har varit omedelbar eller fullständig, trots
skrivelsen av den 23 november 1995, med största trolighet beror på det mycket
osäkra klimat som skapats genom att kommissionens handläggare har förhalat
ärendet.
- 46.
- I den mån som kommissionen har gjort gällande att tvisten numera saknar föremål,
till följd av skrivelsen av den 23 april 1996, har sökandena uppmärksammat det
faktum att kommissionen på detta stadium insisterar på att skrivelsen skall anses
vara slutgiltig och avgörande för hela ärendet. De framhåller dock att deras
ställning fortfarande är mycket osäker, med beaktande av att kommissionen redan
vid upprepade tillfällen har ändrat uppfattning i fråga om den omtvistade
betalningen. Sökandena har, inom ramen för sin skadeståndstalan, betonat att det
förefaller som om skrivelsen av den 23 april 1996 innebär att EUGFJ:s finansiering
av lagringskostnaderna begränsas till att omfatta de kostnader som uppstått fram
till och med sagda datum. Skrivelsen skulle således kunna ge upphov till andra
meningsskiljaktigheter i fråga om vem som skall ansvara för de kostnader som är
knutna till den förlängda lagringen.
- 47.
- På sistnämnda punkt har kommissionen i sin duplik preciserat att en sådan
begränsning är berättigad av det faktum att det, enligt de uppgifter som
kommissionen förfogade över, inte längre rådde något tvivel om att den berörda
oljan från den 23 april 1996 borde uteslutas från interventionslagren.
Förstainstansrättens bedömning
- 48.
- Det bör först och främst utredas om den omtvistade skrivelsen av den
7 februari 1996 är en rättsakt som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring
enligt artikel 173 i fördraget. Såsom framgår av domstolens fasta rättspraxis bör det
i detta hänseende undersökas om denna skrivelse - som formellt sett var riktad till
Italiens ständiga representation vid Europeiska unionen och, i kopia, till flera
italienska myndigheter, däribland AIMA, men inte till sökandena - har haft
bindande rättsverkningar som direkt kan påverka sökandenas intressen genom att
tydligt förändra deras rättsliga ställning (se bland annat beslutet i det ovannämnda
målet Emerald Meats mot kommissionen, punkt 26, och domen i det ovannämnda
målet Nutral mot kommissionen, punkt 28, samt domstolens dom av
den 22 april 1997 i mål C-395/95 P, Geotronics mot kommissionen, REG 1997,
s. I-2271, punkt 10).
- 49.
- I detta hänseende skall skrivelsens ordalydelse tolkas med beaktande av det
faktiska och rättsliga sammanhang i vilket skrivelsen har utformats och tillställts de
italienska myndigheterna. Det är nämligen betydelsefullt att fastställa den objektiva
innebörd som skrivelsen, vid den tidpunkt då den skickades, rimligen kunde ha för
en omsorgsfull och klok näringsidkare som handlade å det nationella
interventionsorganets vägnar inom olivoljesektorn.
- 50.
- Det kan dock konstateras att den ifrågasatta skrivelsen är undertecknad av
G. Legras, generaldirektör vid kommissionen, och är tydligt begränsad till att
uttrycka den ståndpunkt som intogs av handläggarna vid generaldirektorat VI. Det
står till exempel att läsa att kommissionens handläggare [inte kan] godta den
förvirring som skapats och finner det lämpligt att återuppta förfarandet på det
stadium som hade uppnåtts ... i april 1995. Vidare innehåller skrivelsen endast ett
förslag, vilket är avsett att få de tvistigheter som uppstått ... att upphöra, och
kommissionens handläggare föreslår därför ånyo medlemsstatens myndigheter att
göra vad som är nödvändigt. Det är i detta sammanhang som medlemsstatens
myndigheter uppmanas att under tiden stoppa alla utbetalningar avseende oljan
i fråga. Det språk som används i denna skrivelse är således inte språket i en sådan
tvingande rättsakt som har till syfte att ålägga de italienska myndigheterna att
avsluta ärendet och som därigenom påverkar sökandenas rättsliga ställning.
- 51.
- Det faktum att den ifrågasatta skrivelsen inte har karaktären av ett beslut bekräftas
av det rättsliga sammanhang där den ingår. Enligt de regler som styr relationerna
mellan gemenskapen och medlemsstaterna ankommer det nämligen på
medlemsstaterna att, om inte en gemenskapsrättslig bestämmelse föreskriver något
annat, på det egna territoriet säkerställa gemenskapsreglernas verkställighet, särskilt
inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (domstolens dom av
den 7 juli 1987 i mål 89/86 och 91/86, Étoile commerciale och CNTA mot
kommissionen, REG 1987, s. 3005, punkt 11). Närmare bestämt skall
gemenskapsbestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaderna
tillämpas av de nationella organ som har utsetts för detta ändamål. Kommissionens
handläggare har ingen behörighet att fatta beslut om tillämpningen av dessa
bestämmelser. De kan endast lämna synpunkter, vilka inte binder de nationellamyndigheterna, eftersom uttrycket för sådana synpunkter ingår i det interna
samarbetet mellan kommissionen och de nationella organ som har i uppgift att
tillämpa gemenskapsreglerna (se, bland annat, domstolens dom av
den 27 mars 1980 i mål 133/79, Sucrimex och Westzucker mot kommissionen,
REG 1980, s. 1299, punkterna 16 och 22, av den 10 juni 1982 i mål 217/81,
Interagra mot kommissionen, REG 1982, s. 2233, punkt 8, och av den
18 oktober 1984 i mål 109/83, Eurico mot kommissionen, REG 1984, s. 3581,
punkt 20).
- 52.
- Samma sak gäller för det finansieringssystem som har inrättats genom artiklarna 4
och 5 i förordning nr 729/70. Det är nämligen medlemsstaterna själva som, med
egna finansiella medel och i enlighet med de behov som deras utbetalande organ
har, skall tillhandahålla de medel som är nödvändiga för att finansiera den
gemensamma jordbrukspolitiken, medan kommissionen endast återfinansierar dessa
utgifter genom utbetalning av schablonbelopp i förskott och kompletterande
betalningar (se, i detta hänseende, förtydligandena i femte övervägandet i rådets
förordning (EEG) nr 3183/87 av den 19 oktober 1987 om särskilda regler för
finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken [EGT L 304, s.1; svensk
specialutgåva, område 3, volym 24, s. 172], i första övervägandet i rådets förordning
(EEG) nr 2048/88 av den 24 juni 1988 om ändring av förordning (EEG) nr 729/70
[EGT L 185, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 26, s. 247], i första
övervägandet i kommissionen förordning (EEG) nr 2776/88 av den
7 september 1988 om de uppgifter som medlemsstaterna skall sända in för
bokföring av de utgifter som finansieras genom garantisektionen vid Europeiskautvecklings- och garantifonden för jordbruket [EGT L 249, s. 9; svensk
specialutgåva, område 3, volym 27, s. 147], och i artikel 4.5 i förordning nr 729/70,
i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1287/95 av den 22 maj 1995
[EGT L 125, s. 1]).
- 53.
- Enligt detta finansieringssystem är det endast genom beslutet om granskning och
godkännande av årsredovisningen i enlighet med artikel 5.2 b i förordning nr 729/70
som kommissionen slutgiltigt och definitivt avgör, med avseende på
medlemsstaterna, om EUGFJ skall finansiera de utgifter som de statliga
interventionsorganen har haft inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken
(dom av den 29 januari 1998 i mål C-61/95, Grekland mot kommissionen,
REG 1998, s. I-207, punkt 39). Enligt vad domstolen har fastslagit i sin dom av
den 6 oktober 1993, Italien mot kommissionen (ovan punkt 36), kan kommissionen
inte med bindande verkan ge uttryck för sin åsikt om en sådan finansiering innan
årsredovisningen har granskat och godkänts.
- 54.
- Den skriftväxling som är föremål för tvisten, inklusive den ifrågasatta skrivelsen,
ingick således - som kommissionen med rätta har påpekat - i ett internt och
informellt samarbete, utan något som helst inslag av beslutsfattande, vilket var
avsett att underlätta det löpande handhavandet av räkenskaperna och att förbereda
det slutgiltiga fastställandet av vilka utgifter som kunde finansieras av EUGFJ. Medbeaktande av gällande bestämmelser finner förstainstansrätten att sökandena,
såsom kloka och försiktiga näringsidkare vilka av AIMA hade fått i uppdrag att
genomföra interventionsåtgärder inom den berörda sektorn, inte kunde vara
ovetande om vad sagda skriftväxling, och särskilt den ifrågasatta skrivelsen, hade
för slags juridisk natur.
- 55.
- Sökandena har ändå hävdat att denna skrivelse berör dem direkt, eftersom AIMA
inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning utan var tvungen att rätta sig
efter kommissionens anvisningar om att utbetalningen i fråga skulle stoppas. På
denna punkt har sökandena vid förhandlingen åberopat domstolen dom av
den 5 maj 1998 i mål C-386/96 P, Dreyfus mot kommissionen, ännu inte publicerad
i rättsfallssamlingen).
- 56.
- Det skall i detta hänseende erinras om att enligt domstolens rättspraxis kan en
gemenskapsåtgärd inte inverka direkt på den enskildes rättsliga ställning, annat än
i det fall då de personer till vilka bestämmelsen om åtgärden riktar sig och som
skall genomföra den inte lämnas något utrymme för skönsmässig bedömning,
eftersom åtgärden är av rent automatisk karaktär och enbart följer av
gemenskapslagstiftningen (domen i det ovannämnda målet Dreyfus mot
kommissionen, punkt 43, och ovannämnda rättspraxis). Detsamma gäller när
mottagarnas möjlighet att inte följa gemenskapsrättsakten är rent teoretisk,
eftersom det inte råder något tvivel om att de är villiga att agera på ett sätt som
är förenligt med rättsakten (samma dom, punkt 44, och ovannämnda rättspraxis).
- 57.
- Såsom påpekats ovan kan den ifrågasatta skrivelsen, som utgjorde ett rent
informellt yttrande, inte ha haft någon bindande rättsverkan med avseende på
AIMA, som således, i fråga om förslaget att stoppa den omtvistade utbetalningen,
var fri att välja mellan att bortse från yttrandet från kommissionens handläggare
och företa utbetalningen för att senare begära återfinansiering av EUGFJ, att
betala sökandena enbart på grundval av avtalsförpliktelserna utan att begära
återfinansiering på gemenskapsnivå eller att avstå från all utbetalning i avvaktan
på att sökandena skulle vidta de åtgärder som de ansåg nödvändiga. AIMA valde
det tredje alternativet och kommissionen kan således inte göras ansvarig för
organets överlagda och självständiga val.
- 58.
- Det faktum att den omtvistade skrivelsen inte hade något direkt inflytande på
AIMA:s handlande bekräftas av det faktum att denna skrivelse inte har haft några
omedelbara följder i fråga om det löpande finansiella samarbetet mellan EUGFJ
och AIMA. Vid förhandlingen har kommissionen således bekräftat - utan att
sökandena har gjort invändningar på denna punkt - att EUGFJ har, på AIMA:s
månatliga begäran, till och med maj 1996 fortsatt att betala månatliga förskott med
avseende på utgifterna för lagring av den omtvistade olivoljan, och att betalningen
av dessa förskott upphörde först i samband med skrivelsen av den 23 april 1996 (se
ovan punkt 33). AIMA ansåg sig för övrigt inte bunden av de övriga skrivelser
genom vilka kommissionens handläggare bad organet att företa den omtvistade
utbetalningen och accepterade att finansiera de därmed förbundna utgifterna, detvill säga skrivelserna av den 2 oktober, den 23 november och den 7 december 1995,
samt skrivelsen av den 23 april 1996.
- 59.
- Det kan för övrigt hänvisas till domen i det ovannämnda målet Étoile commerciale
och CNTA mot kommissionen (punkterna 9, 13 och 14), i vilken domstolen
avvisade den talan om ogiltigförklaring som privatpersoner hade väckt mot
kommissionens beslut om fastställelse av det belopp som skulle finansieras av
EUGFJ i samband med granskningen och godkännandet av den årsredovisning som
Republiken Frankrike framlade för regleringsåret 1981, genom vilket kommissionen
vägrade godkänna att det stöd som begärts av dessa personer skulle finansieras av
EUGFJ. I det då aktuella fallet hade det nationella interventionsorganet beslutat,
på grundval av kommissionens beslut, att utnyttja den möjlighet som den berett sig
i samband med beviljandet av sagda stöd, nämligen att begära återbetalning.
Domstolen fann att beslutet om granskning och godkännande av årsredovisningen
endast avsåg det finansiella förhållandet mellan kommissionen och medlemsstaten
i fråga, och att om indrivningen av redan utbetalda belopp hade skett med
beaktande av detta beslut, var den inte en direkt följd av beslutet utan berodde på
det faktum att interventionsorganet hade knutit det definitiva beviljandet av
ifrågavarande belopp till villkoret att dessa slutligen skulle finansieras av EUGFJ.
Domstolen drog härav slutsatsen att det ifrågasatta beslutet inte direkt påverkade
de sökande bolagens rättsliga ställning. Förstainstansrätten anser att det finns än
starkare skäl att tillämpa denna rättspraxis i fråga om de rena yttranden som
kommissionens handläggare framlägger för de nationella myndigheterna under det
informella förfarande som föregår granskningen och godkännandet av
årsredovisningen och som endast tjänar till att förbereda kommissionens slutliga
beslut.
- 60.
- Det kan slutligen påpekas att i det ärende som gav upphov till domen i det
ovannämnda målet Dreyfus mot kommissionen - angående en biståndsaktion från
gemenskapen till staterna i före detta Sovjetunionen som var avsedd att finansiera
importen av vissa produkter - hade kommissionen vägrat att finansiera ett kontrakt
om försäljning av vete som slutits mellan det sökande företaget och ett ryskt
offentligt organ. Det sökande företaget väckte talan om ogiltigförklaring
beträffande denna vägran. Det stämmer visserligen att domstolen fann att det
omtvistade beslutet, vilket endast var riktat till det ryska offentliga organet, hade
direkta verkningar på det sökande företagets rättsliga ställning, men detta
avgörande hade sin grund i det förhållandet att det sociala och ekonomiska
sammanhang som var specifikt för detta fall innebar att leveranserna endast kunde
betalas med hjälp av finansiella medel från gemenskapen, så att leverenskontraktets
själva existens var underkastad beviljandet av gemenskapsfinansiering (punkt 49-53
i domen). I förevarande mål är det dock tillräckligt att konstatera att det inte
föreligger några sådana särskilda faktiska förutsättningar.
- 61.
- Av vad som anförts ovan följer att den ifrågasatta skrivelsen av den 7 februari 1996
inte har haft några tvingande rättsverkningar av sådan art att de kunde ha en direkt
inverkan på sökandenas intressen. Talan om ogiltigförklaring skall således avvisas.
Skadeståndstalan
- 62.
- Förstainstansrätten vill för det första erinra om att enligt rättspraxis har
skadeståndstalan enligt artiklarna 178 och 215 andra stycket i fördraget inrättats
som ett fristående förfarande med ett särskilt syfte inom ramen för
rättsmedelssystemet. Av detta följer att den omständigheten att talan om
ogiltigförklaring av skrivelsen av den 7 februari 1996 skall avvisas, enligt vad som
fastslagits ovan, inte i sig föranleder en avvisning av den talan som syftar till att
erhålla ersättning för den skada som sökandena påstår sig ha lidit till följd av att
kommissionen skulle ha handlat rättsstridigt gentemot dem (se, i detta hänseende,
förstainstansrättens dom av den 3 februari 1998 i mål T-68/96, Polyvios mot
kommissionen, REG 1998, s. II-153, punkt 32).
- 63.
- För det andra konstaterar förstainstansrätten att sökandena har uppskattat den
skada som påstås följa av stoppet för den omtvistade betalningen till en summa av
3 792 703 336 LIT och 1 851 456 540 LIT i sin ansökan och till en summa av
4 653 624 967 LIT och 2 166 553 836 LIT i sin replik. De har tillagt att dessa
summor bör ökas med dröjsmålsränta om 10 procent per år, lagstadgad ränta om
10 procent med hänsyn till det försämrade penningvärdet samt vissa belopp för
utebliven vinst i enlighet med de olika datum då deras respektive fordran förfaller
till betalning.
- 64.
- Därefter har sökandena, i svar på en fråga från förstainstansrätten, uppgivit att
bolaget Oleifici Italiani i augusti 1997 har erhållit den begärda ersättningen för
lagring av oljan i fråga. Vid förhandlingen har sökandena tillagt att bolaget Fratelli
Rubino Industrie Olearie under tiden hade erhållit en första avbetalning på sin
fordran samt en intygan från AIMA om att en fullständig och slutgiltig utbetalning
av det resterande beloppet skulle komma att äga rum mycket snart. Sökandena
drog härav slutsatsen att deras skada därmed hade minskat, och att deras talan i
själva verket inte längre hade annat syfte än att erhålla ersättning för den
ekonomiska skada som förorsakats genom den försenade uppbörden av de
utestående betalningarna.
- 65.
- Förstainstansrätten anser att denna minskning av det yrkade skadeståndet, vilken
har inträtt under målets gång, utgör en ändring som är tillåten i sig, eftersom den
endast är avsedd att ta hänsyn till den förändrade omfattningen av den skada som
sökandena har åberopat.
- 66.
- Det bör dock erinras om att enligt fast rättspraxis förutsätter gemenskapens
utomobligatoriska skadeståndsansvar att vissa villkor är uppfyllda, nämligen att den
handling som läggs institutionerna till last är rättsstridig, att det föreligger en faktisk
och säker skada samt att det finns ett direkt orsakssamband mellan den berördainstitutionens handling och den åberopade skadan (se till exempel domstolens dom
av den 28 april 1998 i mål T-184/95, Dorsch Consult mot rådet och kommissionen,
REG 1998, s. II-667, punkterna 59 och 60, samt ovannämnda rättspraxis, dom av
den 18 september 1995 i mål T-168/94, Blackspur m.fl. mot rådet och
kommissionen, REG 1995, s. II-2627, punkterna 38 och 40, samt ovannämnda
rättspraxis, och domstolens dom av den 4 oktober 1979 i mål 64/76, 113/76, 167/78,
239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, Dumortier Frères m.fl. mot rådet, REG 1979,
s. 3091, punkt 21), varvid det åligger sökandena att styrka att dessa villkor faktiskt
är uppfyllda (förstainstansrättens dom av den 26 oktober 1995 i mål T-185/94,
Geotronics mot kommissionen, REG 1995, s. II-2795, punkt 39).
- 67.
- Vad i detta fall gäller förekomsten av ett direkt orsakssamband mellan den
handling som läggs kommissionen till last och den åberopade skadan, bör det
erinras om att den uteblivna ersättningen för de omtvistade lagringskostnaderna
inte beror på kommissionens handläggare inom ramen för det informella
samarbetet med de italienska myndigheterna utan på dessa myndigheters överlagda
och självständiga val (se ovan punkterna 54 och 57). Mot denna bakgrund är det
de nationella myndigheterna som skall tillskrivas den av sökandena åberopade
skadan och denna kan således inte anses vara direkt förorsakad av det handlande
som kommissionen har anklagats för. Enligt vad domstolen har fastslagit i domen
i det ovannämnda målet Étoile commerciale och CNTA mot kommissionen
(punkt 16-21), är domstolen inte behörig att säkerställa ersättning av sådan skada
på grundval av artiklarna 178 och 215 andra stycket i fördraget.
- 68.
- Beträffande frågan huruvida den skada som förorsakats sökandena genom
dröjsmålet med den begärda betalningen faktiskt förekommer, kan det för det
första konstateras att sökandena har avstått från att ange ett skadebelopp i
samband med att skadeståndsyrkandena har ändrats under målets gång.
- 69.
- För det andra förhåller det sig under alla omständigheter så, att den endast är
genom beslutet om granskning och godkännande beträffande regleringsåren 1991,
1992 och 1993 som kommissionen kan anses ha tagit slutgiltig ställning till om -
och, för det fall att svaret vore jakande, i vilken omfattning - EUGFJ skulle
finansiera de omtvistade lagringsutgifterna (se ovan punkt 53). Det är således
endast mot bakgrund av detta beslut som det kan avgöras om den av sökandena
åberopade skadan är faktisk och säker. Kommissionen har dock, som svar på enskriftlig fråga från förstainstansrätten, klargjort att de diskussioner som förs med
de italienska myndigheterna angående redovisningen i fråga om de omtvistade
oljepartierna ännu inte har avslutats. Av detta följer att det på nuvarande stadium
är för tidigt att åberopa den skada som påstås ha förorsakats av kommissionens
handlande. Det är därför inte möjligt att redan nu avgöra om sökandena har
förorsakats en faktisk och säker skada.
- 70.
- Skadeståndstalan kan följaktligen inte bifallas.
- 71.
- Av vad som ovan har anförts följer att talan skall ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
- 72.
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet,
skall de förpliktas att bära sina kostnader och att solidariskt ersätta kommissionens
rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)
- 1.
- Talan ogillas,
- 2.
- Sökandena skall bära sina kostnader och solidariskt ersätta kommissionens
rättegångskostnader.
KalogeropoulosBellamy
Pirrung
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 september 1998.
H. Jung
A. Kalogeropoulos
Justitiesekreterare
Ordförande