Mål C‑142/22
OE
mot
Minister for Justice and Equality
(begäran om förhandsavgörande från Supreme Court (Irland))
Domstolens dom (andra avdelningen) av den 6 juli 2023
”Begäran om förhandsavgörande – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Artikel 27 – Lagföring för ett annat brott som begicks före överlämnandet än det brott för vilket personen överlämnades – Framställan om samtycke ställd till den utfärdande rättsliga myndigheten – Europeisk arresteringsorder utfärdad av en åklagare i en medlemsstat som inte är utfärdande rättslig myndighet – Konsekvenser för framställan om samtycke”
1. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Möjligheter till åtal för andra brott – Framställan om samtycke ställd till den utfärdande rättsliga myndigheten – Den europeiska arresteringsorder som ligger till grund för överlämnandet har inte utfärdats av en utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet – Samtycke till nämnda framställan från en utfärdande rättslig myndighet – Tillåtet
(Rådets rambeslut 2002/584, artikel 27.3 g och 27.4)
(se punkterna 33, 34, 41–45, 48, 49 och 52 samt domslutet)
2. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Specialitetsbestämmelsen – Framställan om samtycke för att kringgå specialitetsbestämmelsen
(Rådets rambeslut 2002/584, artikel 27.2)
(se punkterna 39 och 40)
3. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Principen om ömsesidigt erkännande – Räckvidd – Undantag – Rambeslutets mål att underlätta och påskynda överlämnanden mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter
(Rådets rambeslut 2002/584, artiklarna 1.2, 27 och 28)
(se punkterna 47 och 50)
Resumé
Genom beslut av High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) om verkställighet av tre europeiska arresteringsorder som utfärdats år 2016 av nederländska åklagare överlämnades OE år 2017 till Nederländerna. Han dömdes därefter till fängelse.
År 2019 ingav en undersökningsdomare i Amsterdam (Nederländerna), i enlighet med bestämmelsen i artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584(1), till High Court en framställan om samtycke till lagföring av OE för andra brott som begåtts före överlämnandet än de brott som låg till grund för de ursprungliga europeiska arresteringsorderna. OE bestred denna framställan vid High Court och gjorde gällande att de ursprungliga arresteringsordrarna, som hade utfärdats av åklagare, hade utfärdats av myndigheter som inte kunde betraktas som ”utfärdande rättsliga myndigheter”, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584. Enligt OE utgjorde denna omständighet hinder för att bifalla framställan om samtycke. Genom beslut av den 27 juli 2020 gav dock High Court sitt samtycke.
I maj 2021 avslog Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) OE:s överklagande, med motiveringen att den nationella processregeln om ”estoppel” skulle tillämpas, vilken utgjorde hinder för ett överklagande av 2017 års beslut om överlämnande, som hade vunnit laga kraft.
OE överklagade sistnämnda avgörande till den hänskjutande domstolen, Supreme Court (Högsta domstolen, Irland), som vill få klarhet i hur sambandet mellan överlämnandeförfarandet och samtyckesförfarandet ska kvalificeras i rättsligt hänseende.
Domstolen finner att artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den omständigheten att en europeisk arresteringsorder, på grundval av vilken en person är föremål för ett beslut om överlämnande, har utfärdats av en myndighet som inte är en ”utfärdande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet, inte utgör hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten, till vilken en sådan framställning har gjorts av en utfärdande rättslig myndighet, i den mening som avses i nämnda artikel 6.1, i ett senare skede, ger sitt samtycke till att denna person åtalas, döms eller på annat sätt berövas friheten för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.
Domstolens bedömning
Domstolen erinrar inledningsvis om att europeiska arresteringsordrar som har utfärdats av en åklagare i en medlemsstat som, inom ramen för utövandet av sin beslutsbefogenhet, kan ta emot anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten, inte kan anses ha utfärdats i enlighet med de krav som följer av rambeslut 2002/584.
Domstolen påpekar vidare att beslutet att lämna samtycke har ett eget syfte. Det ska därför fattas av den verkställande rättsliga myndigheten efter en separat och fristående prövning i förhållande till den prövning som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern. Denna prövning ska ske i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 27.4 i rambeslut 2002/584. Den verkställande rättsliga myndigheten ska sålunda, för det första, kontrollera att den framställan om samtycke som denna har mottagit innehåller de uppgifter som krävs enligt rambeslutet samt en översättning(2). För det andra ska denna myndighet undersöka om det brott för vilket samtycket har begärts i sig medför en skyldighet i enlighet med rambeslutet att överlämna den berörda personen. För det tredje ska den, mot bakgrund av de tvingande eller fakultativa skälen till att vägra verkställighet, som föreskrivs i detta rambeslut(3), bedöma huruvida det är möjligt att tillåta att åtalet utvidgas till att omfatta andra brott än dem för vilka den berörda personen överlämnades. Det framgår emellertid inte av de berörda bestämmelsernas lydelse att ett fel i en ursprunglig europeisk arresteringsorder skulle kunna hindra den verkställande rättsliga myndigheten från att ge det begärda samtycket.
Domstolen anser dessutom att om man godtar att villkoren för överlämnandet kan omprövas i samband med en framställan om samtycke enligt artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584, så skulle detta leda till att beslutet om samtycke försenas, och detta av skäl som inte är desamma som de som anges i artikel 27.4, vilket skulle strida mot det krav på skyndsamhet som är en ledstjärna i rambeslutet.
Slutligen noterar domstolen att 2017 års beslut om överlämnande har vunnit laga kraft trots att det antogs till följd av de aktuella europeiska arresteringsordrarna, vilka kännetecknas av att de har utfärdats av myndigheter som inte kan kvalificeras som ”behöriga rättsliga myndigheter”, i den mening som avses i artikel 6 i rambeslut 2002/584. Det vore därför paradoxalt att på grund av denna omständighet ifrågasätta det samtycke som ligger till grund för det nationella målet, vilket i sin tur är en följd av en framställan från en sådan behörig rättslig myndighet.