FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)
den 7 november 1997(1)
[234s"Jordbruk - Fiske - Vattenbruk och inrättande av skyddade havsområden -
Gemenskapsstöd - Beslut om att inte beakta vissa kostnader - Talan om
ogiltigförklaring - Skadeståndstalan"[s
I mål T-218/95,
Azienda Agricola "Le Canne" S.r.l., bolag bildat enligt italiensk rätt, Porto Viro
(Italien), företrätt av advokaterna Giulio Schiller, Giuseppe Carraro och Francesca
Mazzonetto, Padua, samt advokaten Guy Arendt, Luxemburg, delgivningsadress:
advokatbyrån Arendt, 62, avenue Guillaume, Luxemburg,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren
Eugenio de March och Hubertus Van Vliet, rättstjänsten, båda i egenskap av
ombud, biträdda av advokaten Alberto Dal Ferro, Vicenza, delgivningsadress:
rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
svarande,
angående en talan dels om ogiltigförklaring av kommissionens beslut om
nedsättning av ett gemenskapsstöd som utsprungligen beviljats, dels om skadestånd
med anledning av den skada som sökanden lidit på grund av denna nedsättning,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden B. Vesterdorf samt domarna C.P. Briët och A. Potocki,
justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den
5 juni 1997,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
- I artikel 1.1 b i rådets förordning (EEG) nr 4028/86 av den 18 december 1986 om
gemenskapsåtgärder för att förbättra och anpassa fiskeri- och
vattenbrukssektorernas struktur (EGT L 376, s. 7, nedan kallad förordning nr
4028/86; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) föreskrivs att
kommissionen kan bevilja gemenskapsstöd till åtgärder inom området för utveckling
av vattenbruket och inrättande av skyddade havsområden för att en bättre
förvaltning skall kunna uppnås av fiskeområdena vid kusterna.
- Enligt artikel 12, som hänvisar till bilaga III i förordning nr 4028/86, uppgår det
gemenskapsstöd som föreskrivs för vattenbruk för regionen Venedig till 40 procent
av de kostnader som kan beaktas, medan Italiens andel totalt uppgår till mellan 10
och 30 procent.
- I artikel 44 i förordning nr 4028/86 föreskrivs följande.
"1. Under tiden för gemenskapens intervention skall den myndighet eller det organ
som av den aktuella medlemsstaten har utsetts härtill, på kommissionens anmodan
tillställa denna alla bevis och andra handlingar av vilka det framgår att de
ekonomiska och andra villkor som uppställs för varje enskilt projekt är uppfyllda.
Kommissionen kan i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 47 besluta
att stödet tills vidare inte skall utbetalas, att det skall nedsättas eller upphöra,
- om projektet inte genomförs som planerat, eller
...
Beslut härom skall meddelas den aktuella medlemsstaten och mottagaren av stödet.
Kommissionen skall återkräva dessa belopp, om utbetalningen inte var eller inte
längre är berättigad.
2. Kommissionen skall enligt förfarandet i artikel 47 anta tillämpningsbestämmelser
till denna artikel."
- Artikel 47 har följande lydelse.
"1. Då det hänvisas till förfarandet i denna artikel, skall ordföranden lägga fram
saken för Ständiga kommittén för fiskerinäringen, antingen på eget initiativ eller
på anmodan från en medlemsstats representant.
2. Kommissionens representant skall framlägga ett förslag till åtgärder. Kommittén
skall yttra sig inom en tidsfrist som ordföranden får fastställa med hänsyn till hur
angelägen frågan är. En majoritet om minst 54 procent av rösterna skall ligga till
grund för kommitténs yttrande. Medlemsstaternas röster skall viktas på det sätt
som föreskrivs i artikel 148.2 i fördraget. Ordföranden får inte delta i omröstningen.
3. Kommissionen vidtar åtgärder som skall börja gälla omedelbart. Om dessa
åtgärder inte överensstämmer med kommitténs ställningstagande skall
kommissionen omedelbart underrätta rådet om detta. Kommissionen kan då i högst
en månad efter denna underrättelse underlåta att tillämpa åtgärderna. Rådet kan
med kvalificerad majoritet inom en frist om en månad besluta om andra åtgärder."
- Kommissionen antog genom förordning (EEG) nr 1116/88 av den 20 april 1988
(EGT L 112, s. 1, nedan kallad förordning nr 1116/88; vid översättningen fanns
ingen svensk version att tillgå) bestämmelser om genomförande av beslut om stöd
till projekt rörande gemenskapsåtgärder för att förbättra och anpassa fiskeri- och
vattenbrukssektorernas struktur och förvaltningen av kustområdena.
- Av sjätte övervägandet i ingressen till förordning nr 1116/88 framgår att "något
förfarande för att tills vidare inte utbetala, nedsätta eller upphöra med stödet ...
inte [bör] inledas utan att den berörda medlemsstaten först ges tillfälle att yttra sig,
och inte utan att mottagarna ges möjlighet att inkomma med synpunkter".
- I artikel 7 i förordning nr 1116/88 föreskrivs följande.
"Innan förfarandet i artikel 44.1 i förordning (EEG) nr 4028/86 att tills vidare inte
utbetala, nedsätta eller upphöra med stödet inleds
- skall kommissionen underätta den medlemsstat på vars område projektet
skall genomföras för att denna skall kunna ta ställning i frågan,
- skall kommissionen inhämta yttrande från den behöriga myndighet som skall
tillställa den bevishandlingarna,
- skall kommissionen anmoda mottagaren eller mottagarna till att genom
nämnda myndighet eller organ redogöra för orsakerna till att de föreskrivna
villkoren inte är uppfyllda."
Bakgrund
- Kommissionen beviljade genom beslut C (90) 1923/99 av den 30 oktober 1990
sökanden ekonomiskt stöd om 1 103 646 181 LIT, eller 40 procent av summan av
de kostnader som kunde beaktas, vilka uppgick till 2 759 115 453 LIT, för
modernisering och inrättande av fiskodlingsanläggningar (projekt I/16/90). Ett
bidrag motsvarande 30 procent av de kostnader som kunde beaktas, eller
827 734 635 LIT, hade beviljats av den italienska staten.
- I detta beslut angavs att "storleken på det stödbelopp som kommissionen verkligen
kommer att utbetala till ett färdigt projekt beror på vilka arbeten som utförts i
förhållande till vad som anges i projektplanen". I beslutet angavs även att "i
enlighet med uppgiften i del B till sökandens ansökan om stöd, kan de uppgivna
arbetena inte förändras utan föregående medgivande från de nationella
myndigheterna och eventuellt från kommissionen. Betydande ändringar som görs
utan kommissionens medgivande kan medföra att stödet nedsätts eller upphör helt,
för det fall de nationella myndigheterna eller kommissionen anser att ändringarna
är oacceptabla. I förekommande fall kan de nationella myndigheterna ange vilket
förfarande mottagaren skall tillämpa".
- Kommissionen gjorde den 23 juni 1993 en första delutbetalning till sökanden, om
343 117 600 LIT.
- Efter att gjort en kontroll på platsen av projektets slutliga form, underrättade
byggnadsingenjörskontoret genom en skrivelse av den 7 april 1994 sökanden om att
man där var av åsikten att projektet i tekniskt och ekonomiskt hänseende kunde
anses stå i överensstämmelse med den projektplan som godkänts, med undantag
för vissa ändringar i samband med murningsarbeten och liknande samt
grävningsarbeten.
- Kommissionen biföll genom beslut C (94) 1531/99 av den 27 juli 1994 en andra
ansökan om stöd från sökanden, vilken hade samband med moderniseringsarbeten
av sökandens anläggningar (projekt I/100/94).
- I skrivelse av den 12 december 1994 till det italienska jordbruksministeriet (nedan
kallat ministeriet) och till kommissionen, påpekade sökanden att vissa
omständigheter som sökanden absolut inte kunnat påverka och som inträffat efter
det att projektplanen tillställts ministeriet, hade gjort ett antal ändringar av projekt
I/16/90 oundgängliga. Sökanden framhöll att den ansåg sig ha uppfyllt de
föreskrivna syftena och valt rätt alternativ, men att dess vilja att snabbt uppnå de
angivna resultaten olyckligtvis gjort att den glömt bort skyldigheten att först
underrätta ministeriet om ändringarna, vilket utgjorde ett betydande hinder för
ärendets avslutande. Sökanden bedömde emellertid att projekt I/16/90 i sin helhet
inte hade ändrats i väsentlig mån, med undantag för en skillnad i placering och
utförande av bassänger för intensivodling.
- Sökanden, som förklarade sig sedan arbetet slutförts ha varit medveten om att den
inte iakttagit skyldigheten att sända en underrättelse innan ändringarna företogs,
begärde att ministeriet, eller vid behov kommissionen, skulle utföra en teknisk
undersökning av ändringarna för att fastställa om det fanns fog för dem och avgöra
huruvida besluten var nödvändiga och lämpliga. I detta syfte uppgav sökanden att
samtliga aktuella ändringar framgick och omfattades av godkännandet av det
tilläggsprojekt för inrättande (I/100/94) för vilket beviljats gemenskapsstöd genom
beslut C (94) 1531/99.
- Efter att ministeriet utfört en kontroll av arbetenas slutliga utformning översände
det den 3 juni 1995 till sökanden ett intyg om kontroll av arbetenas slutliga
utformning (nedan kallat "intyg"), vilket upprättades den 24 maj 1995. Enligt
ministeriets uppfattning hade sökanden gjort följande ändringar utöver dem som
byggnadsingenjörskontoret tidigare hade fastslagit:
- Sökanden hade inte byggt sexton bassänger, en hydraulanläggning och en
värmecentral utan i stället ersatt dem med planerade odlingsbassänger, vilka
skulle förverkligas i samband med det slutprojekt som kommissionen
godkände genom beslut C (94) 1531/99,
- Sökanden hade inte införskaffat ett antal maskiner,
- Sökanden hade inte uppfört en ny överbyggnad och odlingsbassänger
utanför överbyggnaden.
Ministeriet drog slutsatsen att sökanden enligt de tillämpliga
gemenskapsbestämmelserna skulle ha haft tillstånd för att göra dessa förändringar.
- Ministeriet nedsatte summan av de kostnader som kunde beaktas till
1 049 556 101 LIT i projektets slutliga utformning. Ministeriet drog slutsatsen att
den totala summan av kostnader som kunde beaktas uppgick till 1 907 350 101 LIT,
eller omkring 69,13 procent av de kostnader som kunde beaktas avseende det
projekt som kommissionen ursprungligen givit sitt samtycke till, med hänsyn till att
de kostnader som redan förklarats kunna beaktas då de första arbetena inleddes
uppgick till 857 794 000 LIT.
- Genom en slutlig betalningsorder som utfärdades den 5 juli 1995 betalade
kommissionen ett belopp om 419 822 440 LIT till sökanden, och nedsatte därmed
det totala gemenskapsstödet från 1 103 646 181 LIT till 762 940 040 LIT, med
anledning av de arbeten som kommissionen på grundval av intyget ansåg
överensstämma med det projekt som ursprungligen godkändes.
- Ministeriet och kommissionen mottog den 28 juli respektive den 3 augusti 1995 ett
antal skriftliga yttranden från sökanden i vilka denne påstod att intyget saknade
grund och begärde att ärendet skulle omprövas.
- Kommissionen översände på de nationella myndigheternas begäran sitt yttrande per
telex nr 12 497 av den 27 oktober 1995. Kommissionen ansåg av följande skäl inte
att de tillgängliga uppgifterna gjorde det nödvändigt att ompröva det förfarande
som ministeriet tillämpat för att avsluta ärendet i projekt I/16/90.
1) Projektet hade ändrats väsentligt utan att detta dessförinnan meddelats de
nationella myndigheterna.
Den omständigheten att stöd beviljades till det andra projektet I/100/94
innebar inte att kommissionen godtog tidigare ändringar.
2) Arbeten som omfattades av det projekt som följde på I/100/94 har utförts
inom ramen för projekt I/16/90 och kunde således inte beaktas i fråga om
det stöd som beviljades för projekt I/16/90.
3) Artikel 7 i förordning nr 1116/88, som sökandens styrelse har hänvisat till,
var inte tillämplig i det sammanhang i vilket styrelsen åberopade den.
4) Av de uppgifter som ministeriet inkommit med framgick att det förekom
felaktigheter i de synpunkter som sökandens styrelse lämnat på sidan 18 i
sin inlaga, rörande avräkningen av kostnader som skulle ha uppkommit med
anledning av att de påfördes kostnadskonton som inte tidigare angivits.
- Ministeriet avslog genom skrivelse av den 14 november 1995 sökandens begäran
om omprövning av samma skäl som angavs i kommissionens telex nr 12 457 av den
27 oktober 1995.
Domstolsförfarandet
- Under dessa omständigheter väckte sökanden, genom ansökan som inkom till
förstainstansrättens kansli den 1 december 1995, talan dels om ogiltigförklaring av
kommissionens beslut i telex nr 12 497 av den 27 oktober 1995, dels om skadestånd
med anledning av den skada som sökanden lidit på grund av detta beslut.
- På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredje
avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och att uppmana parterna att
besvara vissa skriftliga frågor före sammanträdet. Parterna efterkom
förstainstansrättens uppmaning.
- Vid sammanträdet den 5 juni 1997 utvecklade parterna sin talan och svarade påfrågor från förstainstansrätten.
Parternas yrkanden
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara kommissionens beslut nr 12 497 av den 27 oktober 1995 som
är föremål för talan i detta mål,
- förplikta kommissionen att utge skadestånd i enlighet med vad som angivits
i ansökan,
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
- Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
- fastställa att talan med stöd av artikel 173 i EG-fördraget skall avvisas och
i andra hand att den saknar grund,
- ogilla talan med stöd av artiklarna 178 och 215 i EG-fördraget,
- under alla omständigheter förplikta sökanden att ersätta
rättegångskostnaderna i denna instans.
Yrkandet om ogiltigförklaring
1. Upptagande till sakprövning
Parternas argument
- Enligt kommissionen kan beslutet av den 27 oktober 1995 inte ha tvingande följder
för sökanden som i vart fall inte är direkt berörd av det. I beslutet har
kommissionen begränsat sig till att bedöma de nationella myndigheternas
handlande i samband med det förfarande för gemensam finansiering som föreskrivs
i förordning nr 4028/86.
- Sökanden har invänt dels att den berörda medlemsstaten har begränsat sig till att
anta funktionen av "gemenskapsorgan" genom att handla "för [kommissionens]
räkning", vilken ensam har beslutanderätt, dels att blotta förekomsten av det
nationella beslutet, som tillkommit genom en gemenskapsrättslig åtgärd, inte är
tillräcklig för att sökanden inte skall anses vara direkt berörd av det aktuella
gemenskapsbeslutet.
Förstainstansrättens bedömning
- Det är tillräckligt att konstatera att telex nr 12 497 av den 27 oktober 1995 jämfört
med den betalningsorder avseende gemenskapsstödet som kommissionen utfärdade
den 5 juli 1995 föranledde en nedsättning av det gemenskapsstöd som
ursprungligen beviljades genom kommissionens beslut C (90) 1923/99.
- Eftersom det omtvistade telexmeddelandet innebär att sökanden berövas hela det
stöd som ursprungligen beviljats honom, utan att den berörda medlemsstaten i
detta hänseende har något utrymme för skönsmässig bedömning, utgör det i
förhållande till sökanden ett beslut i ett enskilt fall med bindande rättsverkningar
som kan påverka sökandens intressen genom att hans rättsliga ställning väsentligen
förändras (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot
kommissionen, Rec. 1981, s. 2639, punkt 9, av den 7 maj 1991 i mål C-291/89,
Interhotel mot kommissionen, Rec. 1991, s. I-2257, punkterna 12 och 13, och i mål
C-304/89, Oliveira mot kommissionen, Rec. 1991, s. I-2283, punkterna 12 och 13,
samt av den 4 juni 1992 i mål C-189/90, Cipeke mot kommissionen, Rec. 1992, s.
I-3573, punkterna 11 och 12).
- Kommissionens invändning om rättegångshinder skall således ogillas.
2. Prövning i sak
- Sökanden har till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring åberopat fem grunder:
att delgivning inte skulle ha skett av det omtvistade beslutet, att
kollegialitetsprincipen, förfarandereglerna och motiveringsskyldigheten skulle ha
åsidosatts samt slutligen att det skulle föreligga maktmissbruk.
Den första grunden: att delgivning inte skett av det omtvistade beslutet
- Sökanden har påstått sig inte ha delgivits det omtvistade beslutet och endast genom
en tillfällighet ha fått vetskap om dess existens, i form av en kopia som sökanden
erhållit på begäran.
- Kommissionen har inte yttrat sig på denna punkt.
- Förstainstansrätten fastslår att sökanden verkligen har haft möjlighet att i
vederbörlig ordning få vetskap om innehållet i det omtvistade beslutet och att på
ett ändamålsenligt sätt väcka förevarande talan inom den tidsfrist som gäller för
detta. Under dessa omständigheter saknas anledning att avgöra frågan om huruvida
sökanden formellt har delgivits beslutet.
Den andra grunden: åsidosättande av kollegialitetsprincipen
- Sökanden har påstått att kommissionen inte har iakttagit kollegialitetsprincipen.
Enligt sökanden framgår det inte av det omtvistade beslutet, som förefaller helt
enkelt vara fattat av "tillförordnade enhetschefen", om och när kommissionens
ledamöter, vilka är skyldiga att ansvara kollegialt för saken, gemensamt överlade
om denna.
- Kommissionen har genmält dels att kommissionen normalt utövar sina
befogenheter genom att delegera beslutanderätten, dels att det omtvistade beslutet
har fattats i samband med förvaltningen av utvecklingssektionen vid Europeiska
utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) vilken lyder under
generaldirektoratet för fiske (GD XIV).
- Förstainstansrätten påpekar att kommissionens tjänstemän, precis som framgår av
dennas arbetsordning, kan ges befogenhet att i dess namn och under dess kontroll
i klara, närmare angivna fall fatta beslut om ledning och förvaltning, såsom det
omtvistade beslutet, och att detta utgör det normala tillvägagångssättet för
kommissionen att utöva sina befogenheter (domstolens dom av den 11 oktober
1990 i mål C-200/89, FUNOC mot kommissionen, Rec. 1990, s. I-3669, punkterna
13 och 14).
- I förevarande fall har sökanden inte förebringat någon bevisning som föranleder
slutsatsen att gemenskapsorganen har åsidosatt de regler som är tillämpliga i
frågan. Det skall däremot påpekas att den tillförordnade enhetschef som har
undertecknat det omtvistade beslutet tillhör GD XIV och att det är detta
generaldirektorat som bär ansvaret för fiske, och därmed för den sektor som de
gemenskapsstöd som utges med stöd av förordning nr 4038/86 omfattas av.
- Talan kan således inte vinna bifall på den andra grunden.
Den tredje grunden: åsidosättande av förfarandereglerna
Parternas argument
- Sökanden har i första hand gjort gällande att kommissionen har nedsatt det
gemenskapsstöd som ursprungligen beviljats utan att dessförinnan ha inlett det
förfarande för nedsättning av stödet som föreskrivs i artikel 44.1 i förordning nr
4028/86 och, framför allt, att den inte heller iakttagit de skyldigheter som åvilar
institutionen enligt artikel 7 i förordning nr 1116/88, såsom bland annat skyldigheten
att uppmana mottagaren att genom den berörda medlemsstatens myndigheter eller
organ uppge skälen till att de angivna villkoren inte iakttagits.
- Sökanden har i andra hand gjort gällande att i fråga om beslut om nedsättning av
stöd skall enligt artikel 44.1 första strecksatsen i förordning nr 4028/86 det
förfarande tillämpas som föreskrivs i artikel 47 i samma förordning.
- Kommissionen har invänt att det omtvistade beslutet inte skall anses medföra att
det förfarande som anges i artikel 44 i förordning nr 4028/86 nödvändigtvis måste
tillämpas. Denna bestämmelse avser enligt kommissionen de fall då
gemenskapsstödet nedsätts till följd av att projektet, efter en ny bedömning av
utförda ändringarna, inte längre motsvarar det ursprungliga projektet.
- Kommissionen anser att det inte förhåller sig så i fall då gemenskapsstödet, i likhet
med det stöd som nu är aktuellt, kvarstår med den ändringen att kostnaderna
endast får beaktas till ett lägre belopp, eftersom projektet inte utförs i enlighet med
vad som angivits. Det är då inte fråga om en nedsättning av stödet i den mening
som avses i artikel 44 i förordning nr 4028/86 utan endast om en vägran att godta
vissa kostnader, vilket föranleder en justering i absoluta siffror av det belopp som
utbetalas av gemenskapen. Denna enkla bestämning av de kostnader som kan
beaktas innebär ingen ny rättslig eller ekonomisk bedömning utan utgör enbart
tekniska överväganden.
- I förevarande fall har sökanden enligt kommissionen inte begärt omprövning av det
projekt som presenteras och godkänns genom beslut C (90) 1923/99. Då sökanden
inte har meddelat någon ändring av projektet, har ministeriet i intyget fastslagit dels
att vissa av kostnaderna inte motsvarade det godkända projektet och således inte
kunde beaktas, dels att övriga kostnader kunde beaktas. Kommissionen har således
betalat de kostnader som ansetts kunna beaktas utan att detta innebar någon
ytterligare bedömning av projektet.
- I ett sådant fall hade det varit meningslöst att sammankalla Ständiga kommittén för
fiskerinäringen, enligt förfarandet i artikel 47 i förordning nr 4028/86. Det hade
endast fått till följd att kommitténs arbete förfelades, då denna därmed inte längre
skulle uttala sig om projekten utan om huruvida olika kostnader som uppstått
kunde beaktas.
- Kommissionen har noterat att sökanden under alla omständigheter har haft
möjlighet att avge yttranden i sin skriftväxling med de nationella myndigheterna,
vilka vidarebefordrade dessa till kommissionen. Kommissionen uttryckte sin
ståndpunkt i det omtvistade beslutet, där skrivelsen från sökandens styrelse, vilken
inkom till GD XIV den 3 augusti 1995, nämns. Det framgår enligt kommissionen
av de handlingar som översänts att det omtvistade beslutet har fattats just på grund
av vissa av sökandens yttranden.
Förstainstansrättens bedömning
- Det framgår av sökandens argumentation att denne i själva verket åberopar en
grund som består av två delar; en första del i vilken sökanden anför att principen
om ett kontradiktoriskt förfarande har åsidosatts och en andra del i vilken
sökanden anför att samråd inte har skett med kommittén. Då artikel 47 i
förordning nr 4028/86 syftar till att reglera sätten för samråd med detta organ, drar
förstainstansrätten därav slutsatsen att sökanden, genom att hävda att förfarandet
i artikel 47 enligt artikel 44.1 första strecksatsen i förordning nr 4028/86 skall
tillämpas, avser att utöver invändningen om att principen om ett kontradiktoriskt
förfarande har åsidosatts, även göra gällande att vederbörligt samråd inte skett med
kommittén.
- Den tredje grundens första del
- Förstainstansrätten erinrar om att iakttagandet av rätten till försvar i alla
förfaranden, som inleds mot en person och som kan utmynna i en rättsakt som går
denna person emot, utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip som skall
säkerställas även i avsaknad av närmare föreskrifter om förfarandet i fråga. Denna
princip innebär att de personer som ett beslut, vilket på ett påtagligt sätt påverkar
deras intressen, riktar sig till skall beredas tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt
tillkännage sin ståndpunkt (domstolens dom av den 24 oktober 1996 i mål C-32/95
P, kommissionen mot Lisrestal m.fl., REG 1996, s. I-5373, punkt 21).
- Det följer emellertid av punkt 5 i ansökan att sökanden har bestritt att intyget
skulle vara välgrundat och i sitt skriftliga yttrande har begärt omprövning av det.
Yttrandet inkom till ministeriet den 28 juli 1995 och till kommissionen den 3
augusti samma år, eller innan kommissionen hade fattat sitt slutliga beslut genom
telex nr 12 497 av den 27 oktober 1995.
- Förstainstansrätten påpekar att sökanden själv, i samma punkt i sitt yttrande, har
påpekat att kommissionen genom sitt telegram av den 7 augusti 1995 beslutade att
inleda förfarandet med utbetalning av gemenskapsstödet, oavsett om detta
bestämdes på grundval av de överväganden som framgick av intyget.
- Av detta följer att sökanden, innan det omtvistade beslutet fattades, direkt hade
angivit skälen för att de föreskrivna villkoren inte iakttagits, och att de föreskrifter
som i detta hänseende framgår av artikel 7 i förordning nr 1116/88 i huvudsak har
iakttagits av kommissionen.
- Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall på ifrågavarande delgrund.
- Den tredje grundens andra del
- Det är ostridigt mellan parterna i målet att sökanden har gjort ändringar i projektet
utan att iaktta formkravet att dessförinnan underrätta de nationella myndigheterna
och kommissionen, vilket sökanden själv medgivit utgjorde ett avgörande hinder för
ärendets avslutande (se punkt 13 ovan).
- I beslutet att bevilja stödet angavs särskilt att "de angivna arbetena inte [kunde]
ändras utan föregående medgivande från de nationella myndigheterna och
eventuellt kommissionen".
- Under dessa omständigheter kunde kommissionen, efter att den gjort en
undersökning, begränsa sig till att dra slutsatsen att dessa kostnader inte kunde
beaktas i samband med det godkända projektet mot bakgrund av det intyg som
upprättades av de nationella myndigheterna.
- Förstainstansrätten anser följaktligen att det omtvistade beslutet inte utgör ett
beslut om nedsättning i den mening som avses i artikel 44.1 i förordning nr 4028/86,
av det stöd som ursprungligen beviljats sökanden, utan att det i praktiken är
begränsat till en fastställelse av att en del av de kostnader som sökanden ansöker
om ersättning för inte omfattas av projektet såsom detta ursprungligen godkänts.
- Talan kan således inte vinna bifall på denna delgrund.
- Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden i
dess helhet.
Den fjärde grunden: åsidosättande av motiveringsskyldigheten
Parternas argument
- Sökanden har till utveckling av denna grund för det första påstått att med undantag
för en helt allmän hänvisning till förordning nr 4028/86 anges i det omtvistade
beslutet ingen rättslig grund för detta.
- Kommissionen har genmält att det av det omtvistade beslutet uttryckligen framgår
att det har sin grund i förordning nr 4028/86, och att såväl denna förordning som
förordning nr 1116/88 nämns i själva beslutet.
- För det andra har sökanden framhållit att skälen för vägran att utbetala en del av
det stöd som ursprungligen beviljats inte framgår av motiveringen till det
omtvistade beslutet, och att denna inte möjliggör för kommissionen att utöva sinrättsliga kontroll. Kommissionen har inte ens förklarat på vad sätt sökanden gjort
fel genom att i sitt yttrande hänföra de kostnader som verkligen uppstått till icke
föreskrivna rubriker, och inte heller hur dessa tekniska och räkenskapsmässiga
uppgifter korrekt skall läsas.
- Kommissionen har genmält att det framgår av en läsning av det omtvistade beslutet
att skälen för detta återfinns i de dokument som beslutet hänvisar till och som de
nationella myndigheterna har tillhandahållit kommissionen, bland annat intyget.
Förstainstansrättens bedömning
- Den fjärde grundens första del
- Förstainstansrätten fastslår att i det omtvistade beslutet omnämns uttryckligen
förordningarna nr 4028/86 och 1116/88, vilka är tillämpliga i förevarande fall. Med
hänsyn till sammanhanget i målet och särskilt den argumentation som sökanden har
utvecklat till stöd för sin tredje grund, har sökanden inte kunnat missta sig på
räckvidden av dessa två hänvisningar och kan därmed inte anses ha svävat i
ovisshet om den rättsliga grunden för det omtvistade beslutet (domstolens dom av
den 26 mars 1987 i mål 45/86, kommissionen mot rådet, Rec. 1987, s. 1493, punkt
9).
- Talan kan således inte vinna bifall på denna delgrund.
- Den fjärde grundens andra del
- Enligt en fast rättspraxis skall den enligt artikel 190 i fördraget erfordrade
motiveringen anpassas efter vilken sorts rättsakt det är fråga om. Motiveringen skall
på ett klart och otvetydigt sätt föra fram det resonemang som förts av den
institution som är upphovsman till rättsakten, så att de berörda personerna kan få
reda på skälen för den vidtagna åtgärden och förstainstansrätten ges möjlighet att
utöva sin kontroll. Det kan emellertid inte fordras att motiveringen av en rättsakt
anger de olika relevanta sakförhållandena och rättsliga övervägandena, eftersom
frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven inte bara skall
bedömas mot bakgrund av lydelsen av motiveringen, utan även mot bakgrund av
dess sammanhang samt alla rättsregler som reglerar den berörda frågan
(domstolens dom av den 9 november 1995 i mål C-466/93, Atlanta m.fl., REG 1995,
s. I-3799, punkt 16).
- I förevarande fall framgår det av de bakomliggande omständigheterna i målet, av
skriftväxlingen mellan sökanden och de nationella myndigheterna respektive
kommissionen samt av det omtvistade beslutet, att de skäl som kommissionen
åberopat till stöd för detta beslut förefaller tillräckligt klara för att sökanden skall
kunna göra gällande sina rättigheter vid gemenskapsdomstolarna och för att dessa
skall kunna utöva sin kontroll av beslutets lagenlighet.
- Sökanden har för det första, vilket framgår av den skrivelse av den 12 december
1994 som sökanden tillställt ministeriet och kommissionen, dels medgivit att vissa
villkor väsentligen hade ändrats efter det att projektet presenterats, vilket hade
föranlett anpassningar, dels förklarat sig medveten om att den inte hade iakttagit
formkravet att dessförinnan sända en underrättelse om ändringarna vilket, som
sökanden själv medgivit, utgjorde ett avgörande hinder för ärendets avslutande (se
punkt 13 ovan).
- För det andra framgår av de detaljerade förklaringarna i intyget, till stöd för
fastställandet av att de kostnader som förekommer under vissa berörda poster inte
kan beaktas, med tillräcklig klarhet på vilka skäl det omtvistade beslutet grundas,
så som fordras enligt rättspraxis på området (se den ovannämnda domen i målet
Cipeke mot kommissionen, punkt 18-22).
- För det tredje framgår kommissionens skäl på ett kortfattat men klart sätt, dels
genom att vissa av de argument som sökanden framförde i sina yttranden till
kommissionen den 3 augusti 1995 bemöts, dels genom att det hänvisas till de
förklaringar som ministeriet ger i intyget. Mot bakgrund av det nära samarbete
mellan kommissionen och medlemsstaterna som ligger till grund för beviljandet av
gemenskapsstöd (förstainstansrättens dom av den 12 januari 1995 i mål T-85/94,
Branco mot kommissionen, REG 1995, s. II-45, punkt 36), hänvisar det omtvistade
beslutet även till dessa förklaringar.
- Under dessa omständigheter förefaller det som om det omtvistade beslutet
innehåller tillräckliga upplysningar om de huvudsakliga faktiska och rättsliga
omständigheter som ligger till grund för resonemanget, oavsett motiveringens
exakta materiella räckvidd och det kostnadsbelopp som förklarats inte kunna
beaktas, vilket sökanden inte har åberopat i förstainstansrätten och som ligger till
grund för beslutet (domstolens dom av den 20 mars 1957 i mål 2/56, Geitling mot
Höga myndigheten, Rec. 1957, s. 9 och 37, av den 8 februari 1966 i mål 8/65,
Acciaierie e Ferriere Pugliesi mot Höga myndigheten, Rec. 1966, s. 1 och 10,
förstainstansrättens dom av den 2 oktober 1996 i mål T-356/94, Vecchi mot
kommissionen, REGP 1996, s. II-1251, punkt 82).
- Talan kan således inte vinna bifall på denna delgrund.
- Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall på den fjärde grunden i
dess helhet.
Den femte grunden: maktmissbruk
- Sökanden har hävdat att kommissionen, som har exklusiv behörighet i fråga om
beviljande och nedsättning av stödet, har kringgått tillämpningen av förfarandet för
nedsättning som föreskrivs i artikel 44 i förordning nr 4028/86 och i artikel 7 i
förordning nr 1116/88, genom att utfärda en rättsakt som formellt har formen av
ett yttrande. Kommissionen, som medgivit att nedsättningen av stödet genom beslut
efter hörande av Ständiga kommittén för fiskerinäringen i onödan tyngde detta
organs verksamhet, har enligt sökanden därigenom även medgivit att det verkliga
syftet med den omtvistade rättsakten var att uppnå det praktiska resultatet av en
nedsättning av stödet genom att undvika att tillämpa det förfarande som föreskrivs
i detta sammanhang.
- Kommissionen har genmält att sökanden felaktigt har tillmätt den omtvistade
rättsakten tvingande följder i förhållande till de nationella myndigheterna.
- Förstainstansrätten fastslår att sökanden inte har förebringat någon objektiv,
relevant och sammanhängande bevisning för att det omtvistade beslutet har fattats
enbart i syfte att, eller i varje fall under förevändning att, uppnå andra syften än
dem som anges, eller för att kringgå ett beslutsförfarande som särskilt anvisats i
fördraget i syfte att bemöta svårigheter i det enskilda fallet (domstolens dom av
den 13 juli 1995 i mål C-156/93, parlamentet mot kommissionen, REG 1995, s. I-2019, punkt 31).
- Av det som anförts ovan framgår tvärtom att det var de ändringar som sökanden
gjorde av projekt I/16/90 som låg till grund för kommissionens handlande.
- Talan kan därför inte vinna bifall på den femte grunden.
- Av det ovan anförda följer att talan om ogiltigförklaring skall ogillas i sin helhet.
Skadeståndstalan
Prövning i sak
- Sökanden har gjort gällande att kommissionen är skyldig att ersätta sökanden för
den skada som denne påstår sig ha lidit med anledning av att det stöd som
sökanden beviljats såväl av gemenskapen som av de nationella myndigheterna
nedsatts med en väsentlig andel.
- Sökanden har utgått från att förstainstansrätten gör en skälig bedömning av skadan,
även om det skadeståndsbelopp som skall utges inte kan vara lägre än den
kompensatoriska ränta eller, åtminstone, den upplupna dröjsmålsränta, som belöper
på det omtvistade beloppet, räknat från den 3 augusti 1995 då kommissionen
mottog anmälan.
- Kommissionen har däremot gjort gällande att det inte föreligger något
orsakssamband mellan den omtvistade rättsakten och den skada som sökanden
påstår sig ha lidit, och den anser att inte heller de andra två villkoren för att
gemenskapens utomobligatoriska ansvar skall inträda är uppfyllda, nämligen att det
påtalade handlandet är rättsstridigt och att den påstådda skadan verkligen uppstått.
- Förstainstansrätten erinrar om att gemenskapens utomobligatoriska ansvar endast
kan inträda om ett antal villkor är uppfyllda; således skall gemenskapsinsitutionens
handlande vara rättsstridigt, skadan verkligen ha uppstått, och det skall finnas ett
orsakssamband mellan det rättsstridiga handlandet och den påstådda skadan
(domstolens dom av den 17 december 1981 i de förenade målen 197/80, 198/80,
199/80, 200/80, 243/80, 245/80 och 247/80, Ludwigshafener Walzmühle m.fl. mot
rådet och kommissionen, Rec. 1981, s. 3211, punkt 18, förstainstansrättens dom av
den 9 januari 1996 i mål T-575/93, Koelman mot kommissionen, REG 1996, s. II-1,
punkt 89, och av den 16 januari 1996 i mål T-108/94, Candiotte mot rådet, REG
1996, s. II-87, punkt 54).
- Som framgår av prövningen av grunderna för yrkandet om ogiltigförklaring har
sökanden inte förebringat någon bevisning om att beslutet är behäftat med något
fel som påverkar det omtvistade beslutets lagenlighet. Det har därför inte visats att
kommissionen gjort sig skyldig till något rättsstridigt handlande, och talan om
ersättning för den skada som sökanden påstått sig ha lidit skall således ogillas.
- Skadeståndstalan skall följaktligen ogillas.
- Av det ovan anförda följer att talan skall ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandena har yrkat att svaranden
skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom svaranden har tappat
målet, skall sökandenas yrkande bifallas.
På dessa grunder beslutarFÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)
följande dom:
- Talan ogillas.
- Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 november 1997.
H. Jung
B. Vesterdorf
Justitiesekreterare
Ordförande
1: Rättegångsspråk: italienska.