FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM
(fjärde avdelningen i utökad sammansättning)
den 17 de cember 1997(1)
[234s"Antidumpningstullar - Skada - Rätten till försvar"[s
I mål T-121/95,
European Fertilizer Manufacturers Association (EFMA), bolag bildat enligt
schweizisk rätt, Zürich, Schweiz, inledningsvis företrätt av advokaterna Dominique
Voillemot och Hubert de Broca, Paris, därefter av advokaterna Dominique Voillemot
och Oliver Prost, Paris, delgivningsadress: Loesch och Wolter, 11, rue Goethe,
Luxemburg,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av Yves Cretien och Antonio Tanca, rättstjänsten,
båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna Hans-Jürgen Rabe och Georg M.
Berrisch, Hamburg respektive Bryssel, delgivningsadress: Europeiska
investeringsbanken, generaldirektören Bruno Eynard, avdelningen för rättsfrågor, 100,
boulevard Konrad Adenauer, Luxemburg,
svarande,
med stöd av
Europeiska gemenskapernas kommission,företrädd av Nicholas Khan, rättstjänsten,
i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz,
Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 477/95
av den 16 januari 1995 om ändring av de slutgiltiga antidumpningsåtgärder som
tillämpas på import till gemenskapen av urea med ursprung i f.d. Sovjetunionen och
om upphörande med de antidumpningsåtgärder som tillämpas på import till
gemenskapen av urea med ursprung i f.d. Tjeckoslovakien (EGT nr L 49, s. 1),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(fjärde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, samt domarna P. Lindh, J. Azizi, J.D. Cooke
och M. Jaeger,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören B. Pastor,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den 28 maj
1997,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
- Sökanden, European Fertilizer Association (europeisk sammanslutning för tillverkare
av gödningsmedel, nedan kallad EFMA), har bildats genom att flera sammanslutningar
har gått samman, däribland CMC-Engrais (kommitté för den gemensamma marknaden
för kväve- och fosfathaltiga gödningsmedel), och är en branschorganisation som lyder
under schweizisk rätt. Organisationen företräder gemensamma och allmänna intressen
för sina medlemmar, vilka är producenter av gödningsmedel.
- Efter ett klagomål från CMC-Engrais i juli 1986 tillkännagav kommissionen, i ett
meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, att det skulle inledas ett
antidumpningsförfarande beträffande import till gemenskapen av urea med ursprung
i Tjeckoslovakien, Tyska demokratiska republiken, Kuwait, Libyen, Saudiarabien,
Sovjetunionen, Trinidad och Tobago samt Jugoslavien. Med stöd av rådets förordning
(EEG) nr 2176/84 av den 23 juli 1984 om skydd mot dumpad eller subventionerad
import från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen
(EGT L 201, s. 1; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) inledde den
en undersökning (EGT 1986, C254, s. 3).
- Detta förfarande ledde till att rådet den 4 november 1987 antog förordning (EEG) nr
3339/87 om införandet av en slutgiltig antidumpningstull på import av urea med
ursprung i Libyen och Saudiarabien, om godtagandet av de åtaganden som
undertecknats för import av urea med ursprung i Tjeckoslovakien, Tyska demokratiska
republiken, Kuwait, Sovjetunionen, Trinidad och Tobago samt Jugoslavien och om
avslutandet av dessa undersökningar (EGT L 317, s. 1; vid översättningen fanns ingen
svensk version att tillgå). De åtaganden som godtogs genom förordningen bekräftades
genom kommissionens beslut 89/143/EEG av den 21 februari 1989 (EGT L 52, s. 37).
- Genom skrivelse av den 29 oktober 1992 begärde sökanden en partiell översyn av
åtagandena med avseende på f.d. Tjeckoslovakien och f.d. Sovjetunionen.
- Med hänsyn till de slutsatser som kommissionen drog av de uppgifter om import till
gemenskapen av urea med ursprung i f.d. Tjeckoslovakien och f.d. Sovjetunionen som
den hade erhållit, ansåg den sig ha tillräckliga bevis för att omständigheterna hade
förändrats så mycket att det fanns anledning att företa en översyn av åtagandena.
Kommissionen inledde därför en undersökning i enlighet med artikel 14 i rådets
förordning (EEG) nr 2423/88 av den 11 juli 1988 om skydd mot dumpad eller
subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska
gemenskapen (EGT L 209, s. 1, nedan kallad grundförordningen) beträffande Tjeckiska
republiken, Slovakiska republiken, Republiken Vitryssland, Republiken Georgien,
Republiken Tadzjikistan, Republiken Uzbekistan, Ryska federationen och Ukraina
(EGT 1993, C 87, s. 7).
- Då översynen ännu inte hade avslutats när åtgärderna skulle upphöra att gälla,
beslutade kommissionen i enlighet med artikel 15.4 i grundförordningen att åtgärderna
beträffande urea med ursprung i f.d. Tjeckoslovakien och f.d. Sovjetunionen skulle
förbli i kraft tills resultaten från översynen var klara (EGT C 47, 1994, s. 3).
- Undersökningen av om det förekom dumpning omfattade perioden mellan den 1 januari
1992 och den 31 december 1992 (nedan kallad undersökningsperioden).
- Sökanden föreslog att Australien skulle användas som referensland i enlighet med
artikel 2.5 a i i grundförordningen för att fastställa normalvärdet på urea som
produceras i f.d. Sovjetunionen (i Ryssland och Ukraina). European Fertilizer
Importers Association (nedan kallad EFIA), som var en av organisationerna som deltog
i undersökningen, motsatte sig dock att det skulle användas ett referensland och
föreslog i stället att man skulle använda sig av de konstaterade faktiska kostnaderna i
det land som berördes av förfarandet. EFIA gjorde senare under förfarandet även
gällande att Kanada var det lämpligaste referenslandet.
- Sedan kommissionen hade valt Australien som tillfälligt referensland, ansåg den att
detta inte längre var det lämpligaste landet med tanke på dels dess isolerade läge i
förhållande till världsmarknaderna, dels att de inhemska försäljningspriserna var högre
än de europeiska. Slovakiska republiken (nedan kallad Slovakien), som redan hade varit
föremål för en undersökning, utsågs därför till referensland.
- Den 10 maj 1994 skickade kommissionen en skriftlig underrättelse till sökanden och
samtliga berörda parter, i vilken den redogjorde för de slutsatser som den drog av
undersökningen och för de väsentliga faktiska omständigheter och överväganden på
grundval av vilka den avsåg att rekommendera att det infördes slutgiltiga åtgärder. I
skrivelsen lämnade kommissionen förklaringar till att Slovakien hade valts som
referensland i stället för Australien eller Kanada, en beräkning av normalvärdet (i
Slovakien), en jämförelse mellan normalvärdet (fritt fabriken för Slovakien) och
exportpriserna (fritt de nationella gränserna för Ryssland och Ukraina) samt en
uppskattning av skadan. Den förklarade bland annat varför det föreföll den lämpligt att
fastställa en vinstmarginal på 5 procent för gemenskapsproducenterna och justera priset
på urea med ursprung i Ryssland med 10 procent vid beräkningen av nivån på den
planerade tullen. Vad beträffar den 10-procentiga justeringen uppgav kommissionen
särskilt att de omständigheterna att ryskt urea hade en tendens att försämras under
transporten och att importörerna av ryskt urea inte alltid kunde erbjuda samma
leveranssäkerhet som gemenskapsproducenterna erbjöd, förutsatte en prisskillnad
mellan urea av ryskt ursprung och urea som hade ursprung i gemenskapen.
- Genom skrivelse av den 17 maj 1994 begärde sökanden att kommissionen skulle
underrätta den om de uppgifter som erhållits vid undersökningen avseende den 10-procentiga justeringen på grund av kvalitetsskillnaden mellan urea med ursprung i f.d.
Sovjetunionen och urea som tillverkas i gemenskapen.
- Genom telefax av den 18 maj 1994 svarade kommissionen att denna justering var en
genomsnittlig uppskattning som fastställts på grundval av uppgifter som erhållits från
olika importörer, näringsidkare och distributörer som handlade med urea som hade
ursprung i Ryssland och gemenskapen.
- I skrivelse av den 30 maj 1994 framförde sökanden sina synpunkter på kommissionens
skriftliga underrättelse. Den hävade att underrättelsen var ofullständig med avseende
på dumpningen och begärde därför ytterligare uppgifter.
- Kommissionen försåg sökanden med vissa ytterligare uppgifter i skrivelse av den 10
juni 1994.
- Efter ett möte mellan sökandenas ombud och företrädare för kommissionen den 18 juli
1994 för att diskutera olika slutsatser och anmärkningar, framförde sökanden
ytterligare synpunkter till kommissionen i skrivelser av den 28 juli, den 9 augusti, den
21 september, den 26 september och den 3 oktober 1994.
- Efter ett nytt möte i oktober 1994 framförde sökanden i skrivelse av den 26 oktober
1994 sina slutliga synpunkter på bland annat jämförelsen mellan normalvärdet och
exportpriserna, den 10-procentiga justeringen och vinstmarginalen på 5 procent.
- Den 16 januari 1995 antog rådet förordning (EG) nr 477/95 om ändring av de
slutgiltiga antidumpningsåtgärder som tillämpas på import till gemenskapen av urea
med ursprung i f.d. Sovjetunionen och om upphörande med de antidumpningsåtgärder
som tillämpas på import till gemenskapen av urea med ursprung i f.d. Tjeckoslovakien
(EGT L 49, s. 1, nedan kallad den ifrågasatta förordningen). Den offentliggjordes i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 4 mars 1995.
- Då nivån för skadeelimineringen var lägre än den fastställda dumpningsmarginalen för
Ryssland, fastställdes med stöd av artikel 13.3 i grundförordningen den slutgiltiga
antidumpningsnivån till samma nivå som skadeelimineringen.
- Artikel 1 i den ifrågasatta förordningen har följande lydelse:
"1. En slutgiltig antidumpningstull införs på import av urea enligt KN-nummer
3102 10 10 och 3102 10 90 med ursprung i Ryska federationen.
2. Tullbeloppet skall vara skillnaden mellan 115 ecu per ton och nettopriset fritt
gemenskapsgränsen före tullklarering, om detta pris är lägre.
3. Om inget annat anges, skall gällande bestämmelser om tullavgifter tillämpas."
Förfarande
- Under dessa omständigheter väckte sökandena, genom en ansökan som inkom till
förstainstansrättens kansli den 12 maj 1995, denna talan.
- Genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 oktober 1995,
begärde kommissionen att få intervenera till stöd för rådet.
- Ordföranden för fjärde avdelningen i utökad sammansättning biföll detta yrkande i
beslut av den 21 november 1995.
- Genom skrivelse av den 2 oktober 1996 begärde sökanden att förstainstansrätten skulle
tillåta denne att utveckla sin talan på franska vid sammanträdet.
- Förstainstansrätten (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) avslog denna begäran
i beslut av den 24 januari 1997 i mål T-121/95, EFMA mot rådet (REG 1997, s. II-87).
- På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (fjärde avdelningen i
utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet utan att vidta föregående
åtgärder för bevisupptagning. Parterna tillställdes dock vissa frågor och anmodades att
förete vissa handlingar.
- Genom skrivelser som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 april respektive de
30 april 1997 besvarade sökanden respektive kommissionen och rådet frågorna och
företedde vissa handlingar.
- Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid offentligt
sammanträde den 28 maj 1997.
Parternas yrkanden
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara artikel 1 i den ifrågasatta förordningen,
- förordna att den antidumpningstull som har införts genom denna bestämmelse
bibehålls tills dess att de behöriga institutionerna har vidtagit de strängare
åtgärder som är nödvändiga för att följa det yrkade utslaget, samt
- förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
- Rådet, som är svaranden, har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan, samt
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
- Kommissionen, som är intervenient, har yrkat att förstainstansrätten skall
Yrkandet om ogiltigförklaring
- Sökanden har åberopat tre grunder till stöd för sitt yrkande att artikel 1 den ifrågasatta
förordningen skall ogiltigförklaras. Den första grunden avser i huvudsak att
grundförordningen har åsidosatts genom att Slovakien har valts som referensland. Till
stöd för den andra grunden har sökanden åberopat dels att grundförordningen har
åsidosatts på grund av att normalvärdet och exportpriserna har jämförts under två olika
stadier, nämligen fritt fabriken och fritt gränsen, och dels att motiveringsskyldigheten
har åsidosatts på grund av att den ifrågasatta förordningen inte ger någon förklaring
till varför jämförelsen har skett under två olika stadier. I andra hand har sökanden gjort
gällande att denna jämförelse är föremål för en uppenbart oriktig bedömning. Den
tredje grunden gäller uppskattningen av skadan. Sökanden har för det första hävdat attrådet, genom att justera priset på urea som tillverkas i Ryssland för att kompensera
vissa föregivna kvalitetsskillnader, har gjort en uppenbart oriktig bedömning och
åsidosatt sökandenas rätt till försvar. För det andra har rådet, genom att fastställa en
alltför låg vinstmarginal för gemenskapsproducenterna, gjort en uppenbart oriktig
bedömning och även i detta fall åsidosatt sökandens rätt till försvar.
- Eftersom antidumpningstullen i detta fall har fastställts till samma nivå som
skadeelimineringen, skall den tredje grunden beträffande uppskattningen av skadan
prövas först.
Grunden avseende den påstått oriktiga uppskattningen av skadan
- Sökanden har gjort gällande att rådet har gjort två fel vid uppskattningen av skadan.
Det har felaktigt företagit en 10-procentig justering på grund av kvalitetsskillnader
mellan rysk urea och gemenskapsurea och det har felaktigt fastställt en vinstmarginal
för gemenskapsproducenterna på 5 procent.
Den 10-procentiga justeringen på grund av kvalitetsskillnaden mellan urea med
ursprung i Ryssland och urea som tillverkas i gemenskapen
- Denna delgrund kan delas upp i två led. För det första skulle
gemenskapsinstitutionerna, genom att ha företagit en 10-procentig justering på grund
av kvalitetsskillnader vid jämförelsen mellan priset på urea som importeras från
Ryssland och urea som tillverkas i gemenskapen, ha gjort en uppenbart oriktig
bedömning. För det andra skulle de, genom att handla på detta sätt, även ha åsidosatt
en väsentlig handläggningsregel, eftersom sökanden aldrig fick tillfälle att yttra sig över
den bevisning som kommissionen använde för att motivera justeringen.
- För det första har sökanden gjort gällande att det inte finns någon kvalitetsskillnad
mellan urea som produceras i Ryssland och gemenskapsproducerad urea. Vid
tidpunkten i fråga kunde det inte antas att urea med ursprung i Ryssland skulle
genomgå någon exceptionell försämring under transporten till gemenskapen. I detta
avseende har sökanden åberopat två bevis. Det ena är en tabell med en jämförande
kemisk och fysisk analys av rysk urea och gemenskapsurea av den 30 maj 1994, som
sökanden har upprättat på grundval av diverse prover som har analyserats av olika
laboratorier. Det andra beviset består av två telefax som bolaget Sinochem UK Ltd har
skickat till sökanden och som överlämnades till kommissionen den 9 augusti och den
26 september 1994. Enligt sökanden visar tabellen att det inte är någon skillnad på rysk
urea och gemenskapsurea och telefaxen visar att priset på urea som importeras till Kina
är detsamma, oavsett om den kommer från Ryssland, Mellanöstern, Indonesien eller
Europeiska gemenskapen.
- Vad beträffar rådets påstående att urea tenderar att försämras av lastning, lossning och
lagring, har sökanden gjort gällande att rådet varken har förklarat om urea med
ursprung i Ryssland utsätts för fler lastningar och lossningar än gemenskapsproducerad
urea eller om lagringen av urea med ursprung i Ryssland förutsätter en annan hantering
än den som erfordras för lagring av gemenskapsproducerad urea.
- Sökanden har tillagt att Ryssland är den största exportören av urea till Kina och att
Kina i sin tur är det land som importerar mest urea i världen. Eftersom export av rysk
urea till Kina innebär långa transporter, som åtminstone motsvarar sträckan mellan
Ryssland och Europeiska unionen, är det enligt sökandens mening uppenbart att
Ryssland kan exportera urea långa sträckor utan att produkten försämras.
- Sökanden har bestridit rådets påstående att den beslutade prisjusteringen som skall
kompensera produkternas kvalitetsskillnader huvudsakligen bygger på en bedömning
av konsumenternas uppfattning om detta. Sökanden har framhållit att urea är en kemisk
produkt som alltid har samma sammansättning, vare sig den har sitt ursprung i
Ryssland eller i Europeiska gemenskapen. Vidare anser sökanden att det är föga
realistiskt att fastställa kvalitetsskillnader på grundval av försäljningsuppgifter, eftersom
konsumenternas uppfattningar är mycket subjektiva och de använda uppgifterna endast
avser en viss tidpunkt. Jordbrukarna, det vill säga de som använder urea, gör inte -
och har inte heller kunnat göra - någon skillnad mellan urea som produceras i
Ryssland och gemenskapsproducerad urea, eftersom de har samma fysiska och kemiska
egenskaper.
- Vidare har sökanden bestridit att importörerna av rysk urea inte alltid skulle kunna
garantera samma leveranssäkerhet som gemenskapsproducenterna. Den har gjort
gällande att kapaciteten för att producera urea i Ryssland så till den grad överstiger den
totala försäljningsvolymen att någon fråga om leveranssäkerhet aldrig borde
uppkomma. Sökanden har till stöd för denna ståndpunkt hänvisat till ett
pressmeddelande från bolaget Ferchimex som publicerades i rapporten Agrochim-Business i juli 1991 (1/91).
- I detta sammanhang har sökanden även gjort gällande att det i Ryssland, i motsats till
vad rådet har påstått, inte har förekommit några problem med gasförsörjningen. Den
har i detta hänseende hänvisat till en rapport som har sammanställts av brittiska
konsulter år 1992 (British Sulphur Consultans), med titeln Fertilizer Supply from the
Commonwealth of Independent States (Leveranser av gödningsmedel från Oberoende
Staters Samvälde, nedan kallad British Sulphur Report), och till en artikel som
publicerades den 6 september 1993 i tidskriften Fertilizer Week (volym 7, nr 16).
- För övrigt har sökanden förkastat den metod som rådet tillämpade för att komma fram
till en 10-procentig justeringsnivå, och i synnerhet att denna justeringsnivå skulle
motsvara "en medelväg mellan siffran som gemenskapsproducenterna hade föreslagit
och det belopp som begärts av EFIA" (punkt 66 i övervägandena till den ifrågasatta
förordningen).
- Sökanden har gjort gällande att de synpunkter som EFIA har framfört om justeringen
saknar relevans, eftersom det inte finns några bevis till stöd för dem. Det finns
nämligen en allmän princip på antidumpningsområdet som innebär att en part som
kräver en justering måste bevisa att denna begäran är befogad. EFIA borde följaktligen
ha en tyngre bevisbörda, eftersom den gynnas av justeringen.
- Sökanden har tillagt att den å sin sida efter den skriftliga underrättelsen kraftigt har
motsatt sig justeringsnivån i skriftväxlingen och att de två bevis som den har företett
för kommissionen (se punkt 35 ovan) aldrig har bestridits vare sig av kommissionen,
av gemenskapsimportörerna eller av de ryska exportörerna/producenterna.
- Sökanden har för det andra utvecklat sitt argument att gemenskapsinstitutionerna har
åsidosatt dennes grundläggande rätt till försvar.
- Sökanden har gjort gällande att den inte hade möjlighet att tillkännage sin uppfattning
om huruvida kommissionens slutsatser beträffande den 10-procentiga justeringen var
riktiga förrän efter det att den hade mottagit den skriftliga underrättelsen, det vill säga
då kommissionen redan hade fastställt nivån. Inte heller telefaxen av den 18 maj 1994
(se punkt 12 ovan) är relevant, eftersom denna skickades en vecka efter underrättelsen.
Sökanden har framhållit att den aldrig har haft tillgång till de handlingar som
kommissionen stödde sig på när den fastställde nivån.
- Sökanden har tillagt att EFIA inte deltog i förfarandet innan underrättelsen skickades.
Det var således först då kommissionen redan hade föreslagit den 10-procentiga
justeringen som EFIA framställde en begäran (den 31 maj 1994), i vilken den
anmodade kommissionen att fastställa en ännu högre justeringsnivå för att kompensera
kvalitetsskillnaderna. Således har kommissionen inte med stöd av de uppgifter som
importörerna lämnade kunnat komma fram till en nivå på 10 procent.
- Om EFIA hade försett kommissionen med bevis, skulle sökanden i alla händelser ha
haft rätt att ta del av dessa. I detta avseende har sökanden, med stöd av domstolens
domar av den 27 juni 1991 i mål C-49/88, Al-Jubail Fertilizer mot rådet (Rec. 1991,
s. I-3187) och av den 7 maj 1991 i mål C-69/89, Nakajima mot rådet (Rec. 1991, s.
I-2069), tillagt att institutionernas upplysningsskyldighet inte kan vara föremål för
någon begränsning i detta fall, eftersom de uppgifter som importörerna lämnade var
relevanta för försvaret av sökandens intressen och kommissionen aldrig hade förklarat
att dessa uppgifter var konfidentiella i enlighet med artikel 8 i grundförordningen eller
lämnat någon ändamålsenlig icke-konfidentiell sammanfattning (artikel 7.4 a i
grundförordningen).
- Rådet har för det första uppgivit att det aldrig har påstått att det finns några skillnader
i den kemiska sammansättningen mellan urea med ursprung i Ryssland och urea som
tillverkas i gemenskapen, utan att kvalitetsskillnaden berodde på andra faktorer. Det
har anfört att vid undersökningen kunde kommissionens tjänstemän, efter att ha
inspekterat gemenskapsimportörernas anläggningar för import av urea som producerats
i Ryssland, konstatera att ureans kvalitet orsakade allvarliga problem för importörerna
när den anlände till gemenskapen. Ibland hade produkten försämrats så, på grund av
den långa transporten och hanteringen, att importörerna inte längre kunde sälja den till
jordbrukarna.
- Rådet har framhållit att en prisjustering på grund av kvalitetsskillnaderna åtminstone
i detta fall är en fråga om konsumentens uppfattning. Om konsumenterna tror (felaktigt
eller riktigt) att urea av ryskt ursprung är av sämre kvalitet än urea som tillverkas i
gemenskapen och därför inte är benägna att erbjuda ett bättre pris, saknar nämligen
frågan om det verkligen finns någon kvalitetsskillnad allt intresse.
- Rådet har preciserat att det i detta fall knappast har någon betydelse om det verkliga
skälet till prisskillnaderna beror på en objektiv kvalitetsskillnad eller konsumentens
subjektiva uppfattning. Det har framhållit att avsikten med prisjusteringen var att göra
det möjligt att beräkna riktpriset och att kvalitetsskillnaden mellan urea av ryskt
ursprung och urea som tillverkas i gemenskapen medförde att
gemenskapsproducenterna kunde erhålla ett pris som åtminstone var 10 procent högre
än riktpriset för deras produkt. Denna prisnivå motsvarade gemenskapsproducenternas
produktionskostnad och en rimlig vinstmarginal som rådet hade fastställt till 5 procent,
vilket var den prisnivå som gjorde det möjligt att undanröja den skada som orsakades
av den dumpade ryska importen. Rådet har också framhållit att om
gemenskapsinstitutionerna inte hade företagit en 10-procentig justering för att beakta
kvalitetsskillnaderna, skulle de ha fastställt riktpriset (och följaktligen tullen) till en
mycket högre nivå än vad som var nödvändigt för att undanröja den skada som
orsakades av den dumpade importen, vilket skulle ha stridit mot artikel 13.3 i
grundförordningen.
- För övrigt har rådet inte vitsordat den tabell med en jämförande kemisk och fysisk
analys av urea som tillverkas i Ryssland och gemenskapsproducerad urea som sökanden
har framlagt för att styrka att det inte finns några skillnader i den kemiska
sammansättningen mellan dessa produkter. Det anser att dessa analyser inte stödjer
sökandens påståenden. Eftersom det inte är klarlagt hur proverna har valts ut, kan det
nämligen betvivlas att de är representativa. Dessutom har de ryska prover på urea som
har testats på platsen inte utsatts för mycket hantering och flera omlastningar, vilket
var vad som föranledde institutionerna att dra slutsatsen att de borde företa en
justering.
- Vad beträffar det andra bevis som sökanden har åberopat, det vill säga de telefax från
bolaget Sinochem till sökanden som skall styrka att urea med ursprung i Ryssland och
urea med ursprung i gemenskapen säljs till samma pris i Folkrepubliken Kina, har
rådet anmärkt att det i den första telefaxen förklaras att endast en liten kvantitet urea
har levererats till Kina under de senaste åren.
- För övrigt har rådet i sin skrivelse av den 30 april 1997, som svar på en skriftlig fråga
från förstainstansrätten, preciserat att den tendens att försämras som urea av ryskt
ursprung har är resultatet av en oriktig hantering under transporten, transporternas
längd, transportvillkoren, det förhållandet att rysk urea, till skillnad från urea med
ursprung i gemenskapen, transporteras som bulklast i stället för i säckar och kräver
mer hantering, och slutligen det förhållandet att urea som produceras i Ryssland inte
är täckt med ett medel mot agglomerering, vilket vanligtvis är fallet med
gemenskapsproducerad urea.
- Rådet har bestridit sökandens påstående att urea med ursprung i gemenskapen
transporteras på samma sätt som urea med ryskt ursprung. Det har gjort gällande att
gemenskapsproducerad urea i flertalet fall lämnar fabriken i lastbilar och utsätts för
mycket liten hantering innan den når slutförbrukaren, medan urea som produceras i
Ryssland lastas och lossas flera gånger på vägen från fabriken till slutförbrukaren i
gemenskapen. Följaktligen anser rådet att det är oundvikligt att rysk urea tenderar att
försämras under transporten.
- Vad för det andra gäller frågan om leveranssäkerheten, har rådet framhållit att
importörerna själva har påpekat leveranssvårigheter för kommissionen och att dessa
uppgifter bekräftas av den artikel som publicerades i tidskriften Fertilizer Week den 6
september 1993 (volym 7, nr 16). Det har tillagt att dessa uppgifter bevisade att det
också fanns kvalitetsskillnader som påverkade priserna.
- Rådet har gjort gällande att Ferchimex pressmeddelande, som sökanden har hänvisat
till för att stödja sin uppfattning om leveransgarantierna (se punkt 39 ovan), saknar
bevisvärde. Det har framhållit att det endast rör sig om bolagsreklam och att det
förhållandet att bolaget insisterar på en leveransgaranti förutsätter att leveranser av rysk
urea vanligtvis orsakar problem. Rådet har tillagt att det inte har uppgivit att
importörer av rysk urea aldrig skulle kunna garantera samma leveranssäkerhet, utan
att de inte alltid skulle kunna garantera denna leveranssäkerhet. Slutligen anser det att
den slutsats som sökanden har dragit av artikeln i Fertilizer Week, enligt vilken
Ryssland inte har haft några problem med gasförsörjningen, är oriktig och att denslutsats som sökanden har dragit av British Sulphur Report beträffande samma fråga
är en förvanskning avsedd att vilseleda förstainstansrätten.
- Vad för det tredje beträffar den metod som har använts för att komma fram till en 10-procentig justering, bestrider rådet till att börja med sökandens argument att det i
antidumpningslagstiftningen skulle finnas en allmän princip av innebörden att en part
som kräver en justering måste bevisa att hans begäran är befogad. Under förutsättning
att sökanden i detta avseende stödjer sig på artikel 2.9 b i grundförordningen, har rådet
anmärkt att denna bestämmelse endast avser en jämförelse mellan normalvärdet och
exportpriset vid beräkningen av dumpningsmarginalen och följaktligen inte hindrar
gemenskapsinstitutionerna att företa en justering om de anser att en sådan är befogad
på grundval av de uppgifter som de har samlat in under undersökningen.
- Rådet har uppgivit att detta även framgår av beskaffenheten av
antidumpningsundersökningen, som endast är ett administrativt förfarande under vilket
gemenskapsinstitutionerna försöker avgöra om antidumpningsåtgärder skall tillämpas
i ett givet fall. Följaktligen är bestämmelserna om att lägga bevisbördan på en av
parterna (exempelvis artikel 2.9 b i grundförordningen) endast relevanta för
relationerna mellan gemenskapsinstitutionerna och denna part.
- Enligt rådet finns det således inte något intresse av att veta vilken part som har
bevisbördan.
- Rådet har vidare framhållit att det är mycket svårt att beräkna en justering som företas
för att beakta hur konsumenten uppfattar kvalitetsskillnader och att
gemenskapsinstitutionerna behöver ett relativt stort utrymme för skönsmässig
bedömning när de fastställer nivån för denna justering. Det anser att de bästa uppgifter
som man kan grunda en sådan justering på inte är vetenskapliga rön om betydelsen av
kvalitetsskillnader, utan försäljningsuppgifter.
- Rådet har sedan berört sökandens argument att gemenskapsinstitutionerna har åsidosatt
sökandens rätt till försvar under undersökningen. Det har till att börja med erinrat om
att gemenskapsinstitutionernas skyldighet att under antidumpningsförfaranden
vidarebefordra uppgifter till de berörda företagen bland annat är begränsad om
uppgifterna skall anses vara konfidentiella (se domen i det ovan nämnda målet Al-Jubail Fertilizer mot rådet).
- Rådet har framhållit att kommissionen i den skriftliga underrättelsen av den 10 maj
1994 upplyste sökanden om att den avsåg att företa en 10-procentig justering och
skälen till att den ansåg att detta var en lämplig justering. Därutöver lämnade
kommissionen ytterligare uppgifter i en telefax av den 18 maj 1994 och granskade
frågan tillsammans med sökanden vid det möte som ägde rum den 18 juli 1994. Rådet
har uppgivit att kommissionen under detta möte preciserade sin inställning och
underrättade sökanden om att en importör hade meddelat kommissionen att det vid en
transaktion hade begärts och beviljats ett avdrag på 19 procent på grund av
kvalitetsskillnader. Rådet har framhållit att kommissionen inte kunde vidarebefordra
beviset för detta till sökanden, eftersom det var uppenbart att denna upplysning var
konfidentiell (se artikel 8 i grundförordningen).
- Slutligen har rådet hävdat att sökandens påstående, att EFIA deltog i förfarandet först
efter att underrättelsen mottagits, är falskt. Det har gjort gällande att den slutsats som
sökanden har dragit av detta påstående, det vill säga att kommissionen inte stödde sig
på uppgifter från importörerna när den ansåg att en prisskillnad på 10 procent var
befogad, följaktligen också är oriktig.
- Förstainstansrättens bedömning
- Frågan om det finns anledning att företa en justering på grund av en kvalitetsskillnad
förutsätter en bedömning av komplicerade ekonomiska omständigheter. Den prövning
som förstainstansrätten skall göra är emellertid begränsad till en kontroll av
handläggningsreglerna, av att omständigheterna är materiellt riktiga och av att det inte
föreligger en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk (se bland annat
domstolens dom av den 10 mars 1992 i mål C-174/87, Ricoh mot rådet, Rec. 1992,
s. I-1335, punkt 68).
- I punkt 64 i övervägandena till den ifrågasatta förordningen anges följande:
"... det existerade en viss skillnad i pris mellan gemenskapsproducerad urea och urea
från f.d. Sovjetunionen på grund av den importerade produktens sämre kvalitet och
utförande. Dess tendens att försämras under transport tillsammans med det faktum att
importörerna inte alltid kan erbjuda samma leveranssäkerhet som
gemenskapsproducenterna medför naturligt nog lägre priser. Även om dessa skillnader
är svåra att värdera i pengar, har man kommit fram till att en sådan skillnad finns och
att en 10-procentig justering av värdet får anses lämplig."
- Det framgår av detta övervägande att rådet inte grundade den justering som var avsedd
att kompensera för kvalitetsskillnaderna mellan urea med ursprung i gemenskapen och
urea med ursprung i Ryssland på det skick som produkten hade när den lämnade
fabriken i Ryssland. Kvalitetsskillnaden beror nämligen på det faktum att urea som
exporteras från Ryssland har en tendens att försämras under transporten och att det inte
alltid finns leveranssäkerhet. Detta rör inte det skick som urea med ursprung i
Ryssland ursprungligen har. Följaktligen saknar sökandens argument relevans, i den
mån de avser den fysiska och kemiska sammansättning som urea har när den lämnar
fabriken i Ryssland, relevans.
- Rådets förklaring skall i övrigt godtas.
- En prisjustering på grund av kvalitetsskillnader är nämligen huvudsakligen en fråga om
konsumentens uppfattning, eftersom vad som är av betydelse vid fastställandet av en
justering i samband med en uppskattning av skadan i en antidumpningsundersökning
är det pris som konsumenten är beredd att betala för de dumpade produkterna i
förhållande till de produkter som tillverkas inom gemenskapen, inte de objektiva
skillnaderna mellan produkterna.
- Vidare har sökanden inte heller framlagt några bevis som motsäger det förhållandet att
urea från Ryssland utsätts för en oriktig hantering under transporten, att den kräver
mer hantering än gemenskapsproducerad urea, att den i motsats till gemenskapsurea
transporteras i bulklast i stället för i säckar och att den inte är täckt med ett medel mot
agglomerering.
- Vad gäller problemet med leveranssäkerheten framgår det av handlingarna i målet dels
att importörerna under undersökningen själva underrättade kommissionen om att de inte
alltid kunde garantera samma leveranssäkerhet som gemenskapsproducenterna och dels
att dessa uppgifter bekräftas av en artikel som publicerades i tidskriften Fertilizer Week
den 6 september 1993 (volym 7, nr 16).
- Detta betyder att sökandens argument, att institutionerna skulle ha gjort en uppenbart
oriktig bedömning när de beaktade det förhållandet att urea med ryskt ursprung har en
tendens att försämras under transporten och att importörer av urea med ryskt ursprung
inte alltid kan garantera samma leveranssäkerhet som gemenskapsproducenterna, skall
förkastas.
- Vad beträffar den metod som har tillämpats för att komma fram till den 10-procentiga
justeringen, har sökanden gjort gällande att det åligger importörerna att bevisa att det
finns en kvalitetsskillnad.
- Detta argument kan inte godtas.
- Det ankommer nämligen på kommissionen, såsom undersökande myndighet, att avgöra
om den dumpade produkten orsakar någon skada när den övergår till fri omsättning i
gemenskapen. Härvid skall kommissionen kontrollera om det har förekommit avsevärd
underprissättning jämfört med priset på likadana varor i gemenskapen (se artikel 4.2
b i grundförordningen) och när den gör detta skall den använda de uppgifter som då
är tillgängliga utan att lägga bevisbördan på någon part (se artikel 7.7 b i
grundförordningen).
- Vidare har sökanden lämnat uppgifter som är avsedda att visa att rysk urea har samma
fysiska och kemiska sammansättning som urea som tillverkas i gemenskapen. Eftersom
dessa uppgifter har ett helt och hållet underordnat värde vid fastställelsen av en särskild
justeringsnivå, måste det konstateras att sökanden i själva verket inte har lämnat några
uppgifter som gör det möjligt att fastställa en exakt justeringsnivå.
- Vad beträffar beräkningen av justeringen, anges följande i den ifrågasatta förordningen:
"(65) Medan de medgav att gemenskapsproducenternas produkt förtjänade ett högre
pris, ansåg EFMA att nivån på justeringen var för hög. Dessutom hävdade de
att de slutsatser man dragit var grundlösa med hänsyn till avsaknaden av
objektiva bevis.
EFIA bestred också nivån på justeringen, men på grund av att den var
otillräcklig med hänsyn till den ryska produktens betydligt sämre skick vid
ankomsten till slutförbrukaren i gemenskapen. De hävdade att denna sämre
kvalitet måste kompenseras med lägre priser.
(66) Med tanke på den ofullständiga och motstridiga information som kommissionen
fått, drog man på grundval av den tillgängliga informationen slutsatsen att en
tioprocentig justeringsnivå var både rimlig och lämplig. Det var också en
medelväg mellan siffran som gemenskapsproducenterna hade föreslagit och det
belopp som begärts av EFIA.
(67) När man räknade med dessa skillnader befanns prisnivån i förhållande till
gemenskapsproducenternas pris vara ca 10 % lägre för urea av ryskt
ursprung."
- Till stöd för slutsatsen att en 10-procentig justering var rimlig och lämplig, har rådet
bland annat i en skrivelse av den 30 april 1997, som svar på en skriftlig fråga från
förstainstansrätten, sammanfattat de relevanta uppgifterna i målet på följande sätt:
- gemenskapsproducenterna medgav att en justering i storleksordningen 5 procent
skulle kunna vara acceptabel på grund av kvalitetsskillnaden mellan urea av
ryskt ursprung och urea som tillverkas inom gemenskapen,
- gemenskapsimportörerna begärde en justering i storleksordningen 15 procent
på grund av kvalitetsskillnaden,
- en importör åberopade ett avdrag till ett belopp på 19 procent av inköpspriset
för en last på grund av lastens dåliga kvalitet,
- en australisk producent, som samarbetade i undersökningen, förklarade vid en
inspektion som kommissionens tjänstemän utförde i hans anläggningar att det
helt klart vore befogat med en prisskillnad på 10-15 procent mellan hans
prillade urea och prillad urea från f.d Sovjetunionen.
- Vid sammanträdet bekräftade rådet att det inte förfogade över några andra uppgifter
för uppskattning av justeringsnivån. Det framhöll dessutom att det var svårt att dra
någon slutsats med hänsyn till att transaktionen hade ett hypotetiskt penningvärde.
- Förstainstansrätten påpekar att frågan om vad som är en lämplig justeringsnivå
huvudsakligen vilar på en bedömning av konsumentens uppfattning. Om importörerna
endast köper urea med ursprung i Ryssland om den är 10 procent billigare än
gemenskapsproducerad urea, riskerar nämligen gemenskapsindustrin att förlora
marknadsandelar eller att tvingas sänka sina priser när priset på den ryska produkten
sjunker så mycket att prisskillnaden överstiger 10 procent, oavsett likheterna och
skillnaderna mellan de två produkterna.
- Vidare är, som rådet har gjort gällande, uppskattningen av denna skillnad mellan urea
med ryskt ursprung och urea med ursprung i gemenskapen uttryckt i ett penningvärde
helt och hållet hypotetisk, eftersom rysk urea dumpas på den gemensamma marknaden.
Detta betyder också att det inte har varit möjligt att framlägga andra bevis i detta
avseende än de bedömningar från producenter och gemenskapsimportörer som
institutionerna förfogade över.
- Detta betyder att institutionerna grundade sig på en bedömning av alla uppgifter som
hade samlats in under undersökningen.
- Mot bakgrund av vad som har anförts ovan, anser förstainstansrätten att institutionerna
inte har överskridit det utrymme för skönsmässig bedömning som de förfogar över i
detta avseende.
- Slutligen skall det göras en prövning av sökandens argument att dennes rätt till försvar
har åsidosatts, i den mån sökanden inte har haft tillgång till uppgifterna om den metod
som kommissionen tillämpade för att komma fram till en 10-procentig justering.
- I enlighet med rättspraxis är kraven avseende rätten till försvar uppfyllda när det
berörda företaget under det administrativa förfarandet har kunnat tillkännage sin
uppfattning om de påstådda faktiska omständigheterna och förhållandena och deras
relevans (se domarna i de ovan nämnda målen Al-Jubail Fertilizer mot rådet, punkterna
15 och 17, och Nakajima mot rådet, punkt 108).
- I detta fall begärde sökanden, i skrivelse av den 17 maj 1994 som svar på en skriftlig
underrättelse, ytterligare uppgifter om den 10-procentiga justeringen. Kommissionen
svarade i skrivelse av den 18 maj 1994 att: "The 10 % adjustment [...] is an average
estimation of information obtained from different importers-traders-distributors
involved in the trade of Russian as well as Community-produced urea" (Den 10-procentiga justeringen [...] är en genomsnittlig uppskattning av uppgifter som har
erhållits från olika importörer, näringsidkare och distributörer som handlar med både
rysk och gemenskapsproducerad urea).
- Dessutom underrättade kommissionen sökanden vid mötet den 18 juli 1994 (se punkt
15 ovan) om att en importör hade meddelat den att det vid en transaktion hade begärts
och beviljats ett avdrag på 19 procent på grund av kvalitetsskillnader.
- Med hänsyn till vad som har anförts ovan, skall det konstateras att sökanden under
antidumpningsförfarandet underrättades om de väsentliga faktiska omständigheter och
överväganden som institutionerna grundade sina slutsatser på. Den enda ytterligare
uppgift som rådet har lämnat i detta avseende i det skriftliga förfarandet vidförstainstansrätten är uppgiften om den australiske producenten som har åberopats i
punkt 77 ovan. Eftersom denna uppgift bara är en bekräftelse och inte ingår i
motiveringen i den ifrågasatta förordningen, har inte det förhållandet att uppgiften inte
vidarebefordrades till sökanden kunnat innebära att denne har berövats rätten till
försvar.
- Under dessa omständigheter, och med hänsyn till att kommissionen var tvungen att
uppskatta justeringsnivån i förhållande till alla uppgifter som framkom under
undersökningen, kan sökanden inte heller göra gällande att de uppgifter som den erhöll
om justeringen lämnades för sent i det administrativa förfarandet.
- Detta innebär att sökandens rätt till försvar inte har åsidosatts.
- Av allt som har anförts ovan följer att talan inte kan vinna bifall på den första
delgrunden.
Vinstmarginalen på 5 procent för uppskattning av den uteblivna vinsten
- Vad gäller gemenskapsproducenternas vinstmarginal har sökanden i huvudsak framfört
två argument. För det första anser den att en vinstmarginal före skatt på 5 procent för
att uppskatta den uteblivna vinsten är för låg. För det andra har sökanden gjort
gällande att gemenskapsinstitutionerna har åsidosatt en väsentlig handläggningsregel
genom att inte uppge vilken metod som tillämpades för att komma fram till denna nivå.
- För det första har sökanden bestridit den vinstmarginal på 5 procent som
gemenskapsinstitutionerna har beräknat, eftersom den anser att denna andel inte är
tillräcklig för att samla det kapital som krävs för att gödningsmedelsindustrin skall
fungera och för att säkerställa de nyinvesteringar som behövs för att underhålla
anläggningar och utrustning samt anpassa dem till nya miljönormer. Sökanden har
framhållit att den under undersökningen och i sin skriftväxling med kommissionen hela
tiden gjorde gällande att det vore rimligare med 10 procent. Till stöd för att
vinstmarginalen på 5 procent är otillräcklig har den åberopat en analys av den 3 maj
1995 som har utförts av Grande Paroisse (en av dess medlemmar).
- Tillsammans med repliken framlade sökanden en studie som bolaget Z/Yen Ltd hade
gjort i november 1995. Denna hade titeln "Profitability Requirement Review -
European Urea Fertilizer Industry" (Studie över lönsamhetskraven - Den europeiska
industrin för gödningsmedel av urea, nedan kallad Z/Yen-studien) och innehöll en
analys av gödningsmedelsindustrin i Europa. Sökanden åberopade denna studie till stöd
för sin uppfattning att vinstmarginalen var för liten.
- Vidare bifogade sökanden repliken resultaten av en undersökning om lönsamheten som
den hade gjort hos gemenskapsproducenterna för att kontrollera att de uppgifter som
kommissionen vidarebefordrade var tillförlitliga. Sökanden har förklarat att den privat
och strikt konfidentiellt begärde en kopia av svaret på gemenskapens frågeformulär om
lönsamheten. Enligt sökanden låter sig resultaten av denna undersökning svårligen
förenas med rådets påståenden om gemenskapsproducenternas vinstmarginal.
- För det andra har sökanden hävdat att om det finns en beräkningsmetod, har
gemenskapsinstitutionerna aldrig vare sig vidarebefordrat den till eller förklarat den för
sökanden. Den har därför inte kunnat framföra några synpunkter på vare sig
vinstmarginalernas nivå i allmänhet eller grunden för dess beräkning, vilket innebär att
sökandens rätt till försvar har åsidosatts (se domen i det ovan nämnda målet Al-Jubail
Fertilizer mot rådet, punkt 17).
- Rådet har till att börja med uppgivit att gemenskapsinstitutionerna beaktade de
uppgifter som de vanligtvis använder när de fastställde vinstmarginalen och att
förklaringarna till de beaktade omständigheterna i detta fall klart angavs i punkt 73 i
övervägandena till den ifrågasatta förordningen.
- Det har preciserat att när kommissionen fastställer vinstmarginalen skall den beakta
flera faktorer angående den allmänna ekonomiska situationen inom sektorn, exempelvis
en normal och lojal konkurrens på marknaden, olika företags effektivetet eller
ineffektivitet, komparativa fördelar och en ökad eller minskad efterfrågan. Det är
nödvändigt att beakta dessa faktorer för att fastställa den vinst som rimligen kan
realiseras utan en dumpad import. Rådet har framhållit att det är just vad
kommissionen gjorde i detta fall.
- Vad beträffar resultaten av frågeformuläret om lönsamheten som skickades ut till
gemenskapsproducenterna, har rådet uppgivit att ett ganska stort antal
gemenskapsproducenter (som stod för cirka 40 procent av gemenskapsproducenternas
totala försäljning) ansåg att lönsamhetsnivån understeg 10 procent och att dessa
uppgifter antingen lämnades i deras svar på kommissionens frågeformulär eller vid
inspektioner som kommissionens tjänstemän utförde i deras anläggningar. Rådet har
framhållit att det på grund av sekretess inte kan vidarebefordra namnen på dessa
företag eller lämna motsvarande bevis.
- Vad gäller den undersökning som sökanden har framlagt beträffande
gemenskapsproducenternas svar, har rådet å sin sida ingivit en tabell som har upprättats
på grundval av alla uppgifter som kommissionen mottog under undersökningen och
som motsäger resultaten av sökandens undersökning. Det har förklarat att detta framför
allt beror på att resultaten av sökandens undersökning inte tar hänsyn till de uppgifter
som lämnades vid de inspektioner som utfördes i det administrativa förfarandet.
- Vidare har rådet gjort gällande att sökanden aldrig under undersökningen framlade
några bevis till stöd för påståendet att gemenskapsproducenterna borde realisera en
vinst på 10 procent före skatt för att förbli konkurrenskraftiga. Sökandens argument
innehåller enligt rådets mening endast vaga hänvisningar till de investeringar som
behövdes för en anpassning till nya miljönormer.
- Enligt rådet borde sökanden under undersökningen ha lämnat de uppgifter som
erfordrades för att stödja dennes begäran om att en vinstmarginal på 10 procent skulle
tillämpas.
- Vad beträffar Z/Yen-studien har rådet gjort gällande att sökanden av två skäl inte kan
åberopa denna. För det första har rådet uppgivit att studien utgör en ny grund i den
mening som avses i artikel 48.2 i förstainstansrättens rättegångsregler. Z/Yen-studien
anknyter nämligen varken till något argument som har anförts i ansökan eller till något
bestämt argument som rådet har åberopat i sitt svaromål eller i den ifrågasatta
förordningen. Följaktligen kan Z/Yen-studien inte betraktas som ett rent tillägg till vad
som har anförts och yrkats i ansökan.
- För det andra har rådet gjort gällande att sökanden inte kan åberopa studien, eftersom
sökanden kunde eller borde ha framlagt den under den administrativa undersökningen.
I detta avseende har rådet framhållit att kommissionen, i den skriftliga underrättelse
som den skickade till sökanden, informerade sökanden om att den hade för avsikt att
använda en vinstmarginal på 5 procent vid beräkningen av antidumpningstullen och den
uteblivna vinsten. I den skrivelse som sökanden skickade till kommissionen den 17 maj
1994 begärde den preciseringar på vissa punkter, dock inte i fråga om fastställelsen av
vinstmarginalen, vilket innebär att kommissionens förklaringar måste ha varit tydliga.
- För det fall förstainstansrätten skulle anse att sökanden kan åberopa Z/Yen-studien, har
rådet uppgivit att denna i alla händelser inte har det minsta bevisvärde. Det har framför
allt gjort gällande att studien inte behandlar frågan om den vinstmarginal som en
gemenskapsindustri behöver för att undanröja den skada som orsakas av dumpad
import.
- Förstainstansrättens bedömning
- Det framgår av den ifrågasatta förordningen att kommissionen, vid fastställelsen av
vinstmarginalen på 5 procent, tog hänsyn till nedgången i efterfrågan på urea, behovet
att finansiera ytterligare investeringar i produktionsmedel och den vinst som ansågs
rimlig i den ursprungliga antidumpningsundersökningen avseende denna produkt (se
punkt 73 i övervägandena).
- Det skall konstateras att sökanden inte har lämnat några bevis som styrker att
kommissionen genom detta handlande gjorde en uppenbart oriktig bedömning.
- Det framgår nämligen av handlingarna i målet och av sökandens svar på en skriftlig
fråga från förstainstansrätten (skrivelse av den 17 april 1997) att sökanden under
undersökningen nöjde sig med att uppge att det var uppenbart att en vinstmarginal före
skatt på 5 procent inte var tillräcklig för att samla det kapital som krävdes för att
gödningsmedelsindustrin skulle fungera och för att säkerställa de nyinvesteringar som
behövdes för att underhålla anläggningar och utrustning samt anpassa dem till nya
miljönormer, utan att framlägga några bevis till stöd för påståendena.
- Vad beträffar Z/Yen-studien konstaterar förstainstansrätten att denna framlades efter
det att den ifrågasatta förordningen hade antagits. Det ankommer på förstainstansrätten
att kontrollera att institutionerna, i den situation som förelåg när den ifrågasatta
rättsakten antogs, grundade sig på faktiska omständigheter som var materiellt riktiga
och att de inte bedömde dessa på ett uppenbart oriktigt sätt. I detta fall är det
uppenbart att sökanden inte under det administrativa förfarandet framlade några bevis
till stöd för sitt påstående att det behövdes en högre vinstmarginal. Institutionerna
kunde därför inte beakta denna omständighet när de antog den ifrågasatta förordningen.
Förstainstansrätten anser därför att Z/Yen-studien inte skall beaktas i detta förfarande.
- Detta gäller också för analaysen av den 3 maj 1995, som utfördes av Grande Paroisse,
och som sökanden ingav tillsammans med ansökan.
- Sökanden kan inte heller åberopa resultaten av den undersökning om lönsamhet som
den utförde hos gemenskapsproducenterna. Det finns nämligen inget som motsäger
rådets förklaring att de olika resultaten förklaras av det förhållandet att sökandens
undersökning inte tar hänsyn till de uppgifter som lämnades vid de inspektioner som
utfördes i samband med undersökningen. Till detta kommer att sökanden i sin skrivelse
av den 17 april 1997 själv hävdade att gemenskapsproducenterna hade tillhandahållit
kommissionen ett urval av olika metoder för att beräkna lönsamheten som hade olika
innebörd och som kommissionen kunde förklara vid de platsinspektioner som utfördes
i gemenskapsproducenternas anläggningar.
- Vad beträffar sökandens påstående att dennes rätt till försvar har åsidosatts, räcker det
att konstatera att sökanden hade möjlighet att tillkännage sin uppfattning om
tillämpligheten av andelen på 5 procent och visa varför det behövdes en vinst före skatt
på 10 procent. Den har dock inskränkt sig till att i allmänna ordalag uppge att en vinst
i storleksordningen 10 procent vore rimligare utan att i övrigt begära några
preciseringar av någon metod för beräkning av vinstmarginalen.
- I den skriftliga underrättelsen av den 10 maj 1994 angavs nämligen följande: "The
majority of Community producers claimed that a minimum pre-tax profit of 15 % was
required for them to remain competitive. However, this was not substantiated and,
being an established product, this figure is considered to be high" (Flertalet av
gemenskapsproducenterna gjorde gällande att de behövde en vinst före skatt på 15
procent för att förbli konkurrenskraftiga. Det framlades dock inte några bevis till stöd
för detta påstående och då urea är en etablerad produkt ansågs denna siffra vara
överdriven). Sökanden visste således under det administrativa förfarandet att
kommissionen ansåg att det ankom på denne att visa varför det behövdes en högre
vinstmarginal.
- Detta innebär att sökandens rätt till försvar inte åsidosattes under det administrativa
förfarandet.
- Av vad som har anförts ovan följer att talan inte kan bifallas på någon del av grunden.
Den första och den andra grunden
- I detta fall har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall ogiltigförklara artikel 1 i den
ifrågasatta förordningen och förordna att de antidumpningstullar som har införts genom
förordningen bibehålls tills dess att de behöriga institutionerna har vidtagit strängare
åtgärder.
- Enligt punkt 106 i den ifrågasatta förordningen var procentandelen för skadeeliminering
mindre än dumpningsmarginalen för Ryssland. Den slutgiltigt fastställda
antidumpningstullen hade följaktligen i enlighet med artikel 13.3 i grundförordningen
fastställts till samma nivå som skadeelimineringen.
- Denna slutsats, som för övrigt ingick i den skriftliga underrättelsen av den 10 maj
1994, har inte bestridits av sökanden.
- Sökanden har inte heller ifrågasatt den metod enligt vilken tullbeloppet har fastställts,
det vill säga till ett belopp som skall vara skillnaden mellan 115 ecu per ton och
nettopriset fritt gemenskapsgränsen före tullklarering, om detta pris är lägre.
- Av vad som har anförts ovan följer att institutionerna gjorde rätt när de fastställde
tullen till den nivå som behövdes för att undanröja den skada som orsakades av
dumpningen från Ryssland.
- Även om det antas att sökanden hade fog för att klandra institutionerna för att de hade
fastställt en för liten dumpningsmarginal, skulle den ändå inte kunna uppnå en
ogiltigförklaring av artikel 1 i den ifrågasatta förordningen.
- Eftersom den första och den andra grunden inte är relevanta, skall yrkandet om
ogiltigförklaring av artikel 1 i den ifrågasatta förordningen ogillas i sin helhet.
- Härav följer att talan skall ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet ochrådet har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, skall
sökanden bära såväl sina egna som rådets rättegångskostnader. I enlighet med artikel
87.4 i rättegångsreglerna skall kommissionen, som har intervenerat i tvisten, bära sina
egna kostnader.
På dessa grunder beslutarFÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(fjärde avdelningen i utökad sammansättning)
följande dom:
- Talan ogillas.
- Sökanden skall bära sina egna och rådets rättegångskostnader.
- Kommissionen skall bära sina egna rättegångskostnader.
LenaertsLindh
Azizi
Cooke Jaeger
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 december 1997.
H. Jung
P. Lindh
Justitiesekreterare
Ordförande
1: Rättegångsspråk: engelska.