Talan väckt den 30 november 2007 - Ryanair mot kommissionen

(Mål T-442/07)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Ryanair Ltd (Dublin, Irland) (ombud: advokaten E. Vahida)

Svarande: Europeiska gemenskapernas kommission

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att förstainstansrätten skall

fastställa att kommissionen har underlåtit att ta ställning i enlighet med sina skyldigheter enligt EG-fördraget, särskilt inbegripet enligt artikel 232 EG, i anledning av sökandes klagomål av den 3 november och den 13 november 2005, av den 16 juni och den 10 november 2006 och av den formella underrättelsen av den 2 augusti 2007,

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet de kostnader som sökanden har haft för det förevarande förfarandet, även om kommissionen vidtar åtgärder efter talans väckande, vilka enligt domstolens uppfattning innebär att det inte längre föreligger anledning att dom meddelats, eller om domstolen avvisar talan, och

förordna om att de andra åtgärder skall vidtas som förstainstansrätten anser vara lämpliga.

Grunder och huvudargument

Sökanden har genom sin ansökan väckt talan enligt artikel 232 EG och gjort gällande att kommissionen har underlåtit att ta ställning i fråga om de klagomål som gavs in den 3 november 2005, den 13 december 2005, den 16 juni 2006, och den 10 november 2006 samt i fråga om den formella underrättelsen av den 2 augusti 2007.

Det påstås i den första grunden att kommissionen har underlåtit att genomföra och slutföra en omsorgsfull och oberoende granskning av de klagomål som hade getts in av sökanden. Dessa klagomål avsåg påstått olagligt stöd i form av fördelar som hade getts till flygbolagen Alitalia, Air One och Meridiana av den italienska staten. Alternativt, som en andrahandsgrund, hävdar sökanden att kommissionen har underlåtit att ta ställning i fråga om sökandens klagomål om påstådd konkurrensbegränsande diskriminering och om åsidosättande av artikel 82 EG.

Följande åtgärder omfattades av sökandens klagomål: (i) utbetalning till Alitalia av stöd i form av så kallad 11 september-ersättning, (ii) gynnsamma villkor i samband med överlåtelsen av Alitalia Servizi till Fintecna, (iii) underlåtenhet av den italienska staten att kräva betalning av Alitalia för fordringar som bolaget var skyldigt italienska flygplatser, (iv) statlig finansiering av Alitalias avgångsvederlag, (v) rabatter på bränslekostnader, (vi) sänkningar av flygplatsavgifterna på italienska knutpunkter (hubs), (vii) överföringen av 100 Alitaliaanställda till Meridiana och Air One och (viii) diskriminerande restriktioner för sökandens verksamhet vid regionala flygplatser, inbegripet Ciampinoflygplatsen. Sökanden hävdar att den italienska staten är ansvarig för dessa åtgärder och att de har inneburit förlorade intäkter och att de specifikt gynnar Alitalia samt beträffande vissa åtgärder även Air One och Meridiana. Enligt sökanden utgör dessa åtgärder statligt stöd vilket uppfyller samtliga villkor i artikel 87.1 EG.

Sökanden påstår alternativt, som en andrahandsgrund, att de italienska flygplatsernas underlåtenhet att få betalt av Alitalia för de fordringar som de hade gentemot bolaget, sänkningarna av flygplatsavgifterna vid italienska knutpunkter, rabatterna på bränslekostnaderna och de diskriminerande restriktionerna för sökandens verksamhet vid regionala flygplatser utgör ett åsidosättande av konkurrensrätten. Sökanden gör följaktligen gällande att, för det fall förstainstansrätten skulle finna att staten inte var ansvarig för vissa av de fördelar som hade getts Alitalia, Air One och Meridiana på grund av att de italienska flygplatser och leverantörer av bränsle som hade lämnat dem hade handlat självständigt, skall fördelarna anses utgöra konkurrensbegränsande diskriminering, vilken kan motiveras av objektiva skäl, och följaktligen utgöra ett åsidosättande av artikel 82 EG.

Sökanden gör även gällande att denne har ett berättigat intresse av att framföra ett sådant klagomål, i egenskap av såväl kund för flygplatstjänster och flygbränsle som konkurrent till Alitalia, Air One och Meridiana.

Sökanden hävdar vidare att kommissionen var skyldig att vidta åtgärder i enlighet med bestämmelserna i rådets förordningar (EG) nr 659/1999¹ och 1/2003² och kommissionens förordning (EG) nr 773/2004.³ Kommissionen vidtog emellertid inte några åtgärder efter det att den hade tagit emot klagomålen, eller efter det att den hade tagit emot den formella anmodan.

Som en följd av detta hävdar sökanden att det förelåg en prima facie överträdelse av konkurrensreglerna och att den orimligt långa tid (mellan 9 och 21 månader, beroende på vad klagomålet avsåg) som gick mellan det att kommissionen tog emot den formella anmodan och kommissionens underlåtenhet att vidta åtgärder utgör passivitet i den mening som avses i artikel 232 EG.

____________

¹ - Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1).

² - Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1).

³ - Kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (EUT L 123, s. 18).