FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)
den 14 maj 1998 (1)
Konkurrens - Artikel 85.1 i EG-fördraget - Böter - Fastställande av belopp -
Förmildrande omständigheter - Motivering
I mål T-319/94,
Fiskeby Board AB, bolag bildat enligt svensk rätt, Norrköping, företrätt av
advokaten Carl Wetter, Stockholm, och Christopher Vajda, barrister, medlem av
advokatsamfundet i England och Wales, delgivningsadress: advokatbyrån
Elvinger, Hoss & Prussen, 15, Côte d'Eich, Luxemburg,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Julian Curall och
Richard Lyal, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress:
rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
angående en talan om nedsättning av de böter som sökanden har ålagts genom
kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om ett förfarande för
tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/C/33.833 - kartong) (EGT L 243, s. 1),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden B. Vesterdorf samt domarna C.P. Briët, P. Lindh,
A. Potocki och J.D. Cooke,
justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet som
ägde rum mellan den 25 juni och 8 juli 1997,
följande
Dom
Bakgrund
- 1.
- Föreliggande mål gäller kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om
ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget, IV/C/33.833 - kartong
(EGT L 243, s. 1), ändrat före offentliggörandet genom kommissionens beslut av
den 26 juli 1994 (C(94) 2135 slutlig, nedan kallat beslutet). Genom beslutet
bötfälldes 19 tillverkare och leverantörer av kartong inom gemenskapen för att ha
överträtt artikel 85.1 i fördraget.
- 2.
- Genom skrivelse av den 22 november 1990 inkom British Printing Industries
Federation, en branschorganisation som företräder majoriteten av tillverkarna av
tryckta förpackningar i Förenade kungariket (nedan kallad BPIF), med ett
informellt klagomål till kommissionen. BPIF gjorde gällande att de
kartongtillverkare som levererade till Förenade kungariket hade företagit ett antal
samtidiga och enhetliga prishöjningar och begärde att kommissionen skulle
undersöka om det eventuellt förelåg en överträdelse av gemenskapens
konkurrensregler. För att försäkra sig om att detta initiativ offentliggjordes
publicerade BPIF ett pressmeddelande. Innehållet i detta meddelande återgavs i
branschtidningar under december 1990.
- 3.
- Den 12 december 1990 inkom även Fédération française du cartonnage med ett
informellt klagomål till kommissionen, i vilket den redogjorde för sin uppfattning
om den franska kartongmarknaden i ordalag som liknade dem BPIF använt i sitt
klagomål.
- 4.
- Den 23 och 24 april 1991 genomförde kommissionens tjänstemän i enlighet med
artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen
om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204, svensk
specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8, nedan kallad förordning nr 17) utan
förvarning samtidiga undersökningar vid ett flertal företag och
branschorganisationer inom kartongbranschen.
- 5.
- Efter dessa undersökningar begärde kommissionen med stöd av artikel 11 i
förordning nr 17 upplysningar och handlingar av samtliga mottagare av beslutet.
- 6.
- De uppgifter som framkom av dessa undersökningar och av begäran om
upplysningar och handlingar föranledde kommissionen att dra den slutsatsen att de
berörda företagen från halvårsskiftet 1986 till april 1991 (i flertalet fall) hade
deltagit i åtminstone en överträdelse av artikel 85.1 fördraget.
- 7.
- Kommissionen beslutade följaktligen att inleda ett förfarande för tillämpning av
sistnämnda bestämmelse. Genom skrivelse av den 21 december 1992 sände
kommissionen ett meddelande om anmärkningar till vart och ett av de berörda
företagen. Samtliga dessa företag besvarade meddelandet skriftligen. Nio företag
begärde att få yttra sig muntligen. Förhöret med dem ägde rum den 7-9 juni 1993.
- 8.
- Efter det att förfarandet hade avslutats fattade kommissionen beslutet, som
innehåller följande bestämmelser:
Artikel 1
Buchmann GmbH, Cascades SA, Enso-Gutzeit Oy, Europa Carton AG, Finnboard
- the Finnish Board Mills Association, Fiskeby Board AB, Gruber & Weber GmbH
& Co KG, Kartonfabriek De Eendracht NV (som är verksamt under namnet BPB
de Eendracht NV), NV Koninklijke KNP BT NV (tidigare Koninklijke Nederlandse
Papierfabrieken NV), Laakmann Karton GmbH & Co KG, Mo och Domsjö AB
(MoDo), Mayr-Melnhof Gesellschaft mbH, Papeteries de Lancey SA, Rena
Kartonfabrik AS, Sarrió SpA, SCA Holding Ltd (tidigare Reed Paper & Board
(UK) Ltd), Stora Kopparbergs Bergslags AB, Enso Española SA (tidigare Tampella
Española SA) och Moritz J. Weig GmbH & Co KG har överträtt artikel 85.1 i
fördraget genom att deltaga,
- vad beträffar Buchmann och Rena från omkring mars 1988 till i vart fall
slutet av år 1990,
- vad beträffar Enso Española i vart fall från mars 1988 till i vart fall slutet
av april 1991,
- vad beträffar Gruber & Weber från i vart fall år 1988 till slutet av år 1990,
- vad beträffar övriga fall från halvårsskiftet 1986 till i vart fall april år 1991,
i ett avtal och ett samordnat förfarande som inleddes vid halvårsskiftet 1986 och
som innebar att kartongleverantörer inom Europeiska gemenskapen
- samlades regelbundet till hemliga och institutionaliserade möten i syfte att
diskutera och enas om en gemensam konkurrenbegränsande branschplan,
- enades om regelbundna prishöjningar för varje produktkvalitet i de olika
nationella valutorna,
- planlade och genomförde samtidiga och enhetliga prishöjningar inom hela
Europeiska gemenskapen,
- enades om att bibehålla de största tillverkarnas marknadsandelar på
konstanta nivåer, men med möjlighet till vissa ändringar,
- allt oftare från och med början av år 1990 vidtog samordnade åtgärder för
att kontrollera tillförseln till den gemensamma marknaden i syfte att
säkerställa genomförandet av de nämnda samordnade prishöjningarna,
- utbytte information om leveranser, priser, driftstopp, orderstock och
kapacitetsutnyttjandegrad för att främja ovannämnda åtgärder.
...
Artikel 3
Nedanstående företag åläggs följande böter för de överträdelser som har
konstaterats i artikel 1:
...
vi) Fiskeby Board AB, böter på 1 000 000 ecu,
...
- 9.
- Enligt beslutet begicks överträdelsen inom ramen för ett organ kallat Product
Group Paperboard (nedan kallad PG Paperboard) som var sammansatt av ett
flertal grupper eller kommittéer.
- 10.
- Vid halvårsskiftet 1986 tillfördes Presidents Working Group (nedan kallad PWG)
till detta organ, i vilken företrädare på hög nivå från de största
kartongleverantörerna i gemenskapen (omkring åtta företag) ingick.
- 11.
- PWG:s verksamhet bestod bland annat i diskussioner om och samordning av
marknader, marknadsandelar, priser och kapacitet. I synnerhet fattades allmänna
beslut om tidsplanen för och nivån på de prishöjningar som tillverkarna skulle
genomföra.
- 12.
- PWG rapporterade till President Conference (nedan kallad PC), i vilken nästan
samtliga verkställande direktörer för de berörda företagen (mer eller mindre
regelbundet) deltog. PC sammanträdde två gånger per år under den aktuella
perioden.
- 13.
- Vid slutet av år 1987 bildades Joint Marketing Committee (nedan kallad JMC).
Dess huvudsakliga uppgift var dels att besluta om och, i förekommande fall, hur
prishöjningar skulle kunna genomföras, dels att ange hur de prisinitiativ som tagits
av PWG skulle kunna genomföras i varje land och i förhållande till de viktigaste
kunderna för att åstadkomma ett system med likvärdiga priser inom Europa.
- 14.
- Slutligen diskuterade den ekonomiska kommittén (nedan kallad COE) bland annat
prisvariationerna på de nationella marknaderna och orderstocken samt
rapporterade sina slutsatser till JMC eller, fram till slutet av år 1987, till Marketing
Committee som var JMC:s föregångare. COE bestod av försäljningsdirektörer från
flertalet av de berörda företagen och sammanträdde vid flera tillfällen varje år.
- 15.
- Det framgår vidare av beslutet att kommissionen ansåg att PG Paperboards
verksamhet främjades av ett informationsutbyte som möjliggjordes genom
förvaltningsbolaget Fides med säte i Zürich (Schweiz). Enligt beslutet lämnade
flertalet av medlemmarna av PG Paperboard regelbundna rapporter till Fides om
order, produktion, försäljning och kapacitetsutnyttjande. Dessa rapporter
bearbetades inom ramen för Fides-systemet, och de samlade uppgifterna
översändes till deltagarna.
- 16.
- Av beslutet framgår att sökanden, Fiskeby Board AB, köptes den 1 juni 1990 av det
amerikanska bolaget Manville Forest Products. På uppmaning av det nya
moderbolaget upphörde sökanden att delta i JMC:s möten från och med juni 1990.
Fiskeby drog sig emellertid inte ur PC eller Nordic Paperboard Institute (nedan
kallat NPI), vilket är de skandinaviska tillverkarnas branschorganisation.
- 17.
- Det framgår vidare av beslutet att sökanden efter juni 1990 fortsatte att erhålla och
utnyttja uppgifter från andra tillverkare om vilka prishöjningar som skulle
genomföras (punkt 163 första stycket i övervägandena i beslutet).
- 18.
- På dessa grunder anses sökanden enligt artikel 1 i beslutet ha deltagit i
överenskommelsen under hela den period som omfattas av beslutet, närmare
bestämt från halvårsskiftet 1986 till april 1991.
Förfarande
- 19.
- Sökanden har genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den
10 oktober 1994 väckt föreliggande talan.
- 20.
- Sexton av de andra arton företag som anses ansvariga för överträdelsen har också
väckt talan mot beslutet (mål T-295/94, T-301/94, T-304/94, T-308/94, T-309/94,
T-310/94, T-311/94, T-317/94, T-327/94, T-334/94, T-337/94, T-338/94, T-347/94,
T-348/94, T-352/94 och T-354/94).
- 21.
- Sökanden i mål T-301/94, Laakmann Karton GmbH, återkallade sin talan genom
skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 10 juni 1996, och målet
avskrevs genom beslut av den 18 juli 1996 i mål T-301/94, Laakmann Karton mot
kommissionen (inte publicerat i rättsfallssamlingen).
- 22.
- Fyra finska företag, som är medlemmar av branschorganisationen Finnboard och
som i denna egenskap anses solidariskt ansvariga för betalningen av de böter som
ålagts Finnboard, har också väckt talan mot beslutet (förenade målen T-339/94,
T-340/94, T-341/94 och T-342/94).
- 23.
- Slutligen väcktes talan av sammanslutningen CEPI-Cartonboard, till vilken beslutet
inte var riktat, som återkallade sin talan genom skrivelse som inkom till
förstainstansrättens kansli den 8 januari 1997, och målet avskrevs genom beslut av
den 6 mars 1997 i mål T-312/94, CEPI-Cartonboard mot kommissionen (inte
publicerat i rättsfallssamlingen).
- 24.
- Förstainstansrätten kallade parterna i en skrivelse av den 5 februari 1997 till ett
informellt möte, bland annat för att höra deras uppfattning om en eventuell
förening av målen T-295/94, T-304/94, T-308/94, T-309/94, T-310/94, T-311/94,
T-317/94, T-319/94, T-327/94, T-334/94, T-337/94, T-338/94, T-347/94, T-348/94,
T-352/94 och T-354/94 vad gäller det muntliga förfarandet. Vid detta möte, som
ägde rum den 29 april 1997, godtog parterna en sådan förening.
- 25.
- Ordföranden för förstainstansrättens tredje avdelning i utökad sammansättning
beslutade den 4 juni 1997 att förena de ovannämnda målen vad gäller det muntliga
förfarandet på grund av sambandet dem emellan i enlighet med artikel 50 i
rättegångsreglerna och biföll den begäran om konfidentiell behandling som
sökanden inkommit med i mål T-334/94.
- 26.
- Genom beslut av den 20 juni 1997 bifölls en begäran från sökanden i målet
T-337/94 om konfidentiell behandling av en handling som inlämnats som svar på
en skriftlig fråga från förstainstansrätten.
- 27.
- Förstainstansrätten (tredje avdelningen i utökad sammansättning) beslutade på
grundval av referentens rapport att inleda det muntliga förfarandet och vidtog
åtgärder för bevisupptagning genom att anmoda parterna att besvara vissa skriftliga
frågor samt att inkomma med vissa handlingar. Parterna har rättat sig efter denna
anmodan.
- 28.
- Parterna i målen som nämns i punkt 24 ovan utvecklade sin talan och besvarade
förstainstansrättens frågor vid sammanträdet som ägde rum mellan den 25 juni och
den 8 juli 1997.
Parternas yrkanden
- 29.
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- kraftigt nedsätta de böter sökanden har ålagts,
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
- 30.
- Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan,
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning i sak
Huruvida kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet borde ha beaktat
variationerna i sökandens omsättning på gemenskapsmarknaden för kartong under den
period som överträdelsen pågick
Parternas argument
- 31.
- För att kommissionen skall kunna göra en riktig bedömning av överträdelsens
omfattning, skall den enligt sökanden beakta omsättningen under hela den period
som överträdelsen pågick, av den anledningen att omsättningen för de produkter
som berörs av överträdelsen varierade under den ifrågavarande perioden. Vid
fastställandet av bötesbeloppet beaktade kommissionen emellertid endast
omsättningen för år 1990 på gemenskapsmarknaden för kartong.
- 32.
- Det skulle vara orättvist att i sökandens fall endast grunda sig på denna omsättning,
eftersom den inte är representativ för omsättningen för den period då
överträdelsen pågick, närmare bestämt från halvårsskiftet 1986 till april 1991.
Omsättningen för år 1990 på gemenskapsmarknaden för kartong var fyra gånger
högre än den genomsnittliga omsättningen för åren 1987 och 1988 och mer än
80 procent högre än den genomsnittliga omsättningen för perioden 1987-1990. Den
svaga omsättningen för åren 1987 och 1988 var ett resultat av att bolagets enda
kartongmaskin var under ombyggnad. Kommissionen borde ha beaktat att det är
möjligt att välja en annan årsomsättning än omsättningen det sista helåret under
vilket överträdelsen pågick för det fall särskilda omständigheter föreligger, såsom
att företaget har lämnat marknaden.
- 33.
- Enbart den omständigheten att år 1990 var det sista helår under vilket
överträdelsen pågick kan inte ge kommissionen rätt att underlåta att beakta
händelser som inträffade före detta år. Kommissionen borde ha tagit hänsyn till
sökandens individuella situation när den beslutade ålägga sökanden böter
(domstolens dom av den 15 juli 1970 i mål 45/69, Boehringer Mannheim mot
kommissionen, REG 1970, s. 769, punkt 55). Vidare borde kommissionen ha
beaktat den omständigheten att sökanden inte var närvarande på marknaden under
åren 1987 och 1988, till följd av att bolagets enda kartongmaskin var under
ombyggnad.
- 34.
- Sökandens speciella situation, närmare bestämt den onormala och kraftiga
sänkningen av företagets omsättning, borde ha beaktats, i synnerhet som
omsättningen inom den berörda sektorn enligt förstainstansrättens rättspraxis ger
en antydan om hur allvarlig överträdelsen är (förstainstansrättens dom av den
14 juli 1994 i mål T-77/92, Parker Pen mot kommissionen, REG 1994, s. II-549,
punkt 94) och det ifrågavarande företagets ekonomiska styrka och inflytande på
marknaden.
- 35.
- En liknande grund godtogs slutligen enligt sökanden av förstainstansrätten i dess
dom av den 6 april 1995 i mål T-142/89, Boël mot kommissionen (REG 1995,
s. II-867) av det skälet att sökanden hade styrkt att dess omsättning under det
referensår som kommissionen hade fastställt var högre än dess årsomsättningar
under hela den period som överträdelsen pågick.
- 36.
- Kommissionen har förklarat att den, genom att utnyttja räkenskapsåret 1990 som
bas, avsiktligt har velat utröna företagens ekonomiska styrka under det sista helår
som överträdelsen pågick för att härigenom kunna ta hänsyn till de vinster som de
företag som deltog i överträdelsen gjorde, uttryckta i en ökad omsättning.
Kommissionen har med hänvisning till förstainstansrättens dom av den
23 februari 1994 i de förenade målen T-39/92 och T-40/92, CB och Europay mot
kommissionen (REG 1994, s. II-49) hävdat att ett sådant förfarande fyller en
funktion som avskräckande åtgärd.
- 37.
- Produktionen vid Fiskeby under åren 1987 och 1988 visade enligt kommissionen
inte företagets verkliga ekonomiska styrka, eftersom produktionsmedlet var under
ombyggnad.
- 38.
- Under alla förhållanden skall böterna, för att undvika all form av diskriminering,
beräknas på en gemensam bas, utom vid särskilda omständigheter, såsom det fallet
att företag dessförinnan har lämnat marknaden.
Förstainstansrättens bedömning
- 39.
- Det är ostridigt att de individuella bötesbeloppen fastställdes med beaktande av
omsättningen på gemenskapsmarknaden för kartong år 1990 för vart och ett av de
företag som var mottagare av beslutet.
- 40.
- Det var riktigt av kommissionen att välja denna omsättning bland de andra
omständigheter som systematiskt beaktades för att fastställa bötesbeloppet.
- 41.
- År 1990 var nämligen det sista helår under vilket den i artikel 1 i beslutet
konstaterade överträdelsen pågick, och kommissionen kunde således, med
beaktande av omsättningen för detta år, bedöma storleken på och den ekonomiska
styrkan hos vart och ett av företagen inom kartongbranschen samt omfattningen av
den överträdelse som vart och ett av dessa företag gjort sig skyldigt till. Samtliga
dessa omständigheter var relevanta för bedömningen av hur allvarlig överträdelsen
var (domstolens dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80, 101/80, 102/80
och 103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983,
s. 1825, punkterna 120 och 121; svensk specialutgåva, häfte 7).
- 42.
- Det kan påpekas att i den mån det är nödvändigt att ta hänsyn till omsättningen
för de företag som deltagit i samma överträdelse för att bestämma förhållandet
mellan de böter som skall åläggas, måste den relevanta tidsperioden avgränsas, så
att de siffror avseende respektive omsättning som erhålls är så jämförbara som
möjligt (samma dom, punkt 122). Av detta följer att ett visst företag endast kan
kräva att kommissionen i dess fall skall beakta en annan period än den som allmänt
har använts, om företaget kan visa att dess omsättning under den sistnämnda
perioden, på grund av skäl som endast gäller det företaget, inte ger en indikation
på vare sig dess verkliga storlek och ekonomiska styrka eller på omfattningen av
den överträdelse det gjort sig skyldigt till.
- 43.
- I föreliggande fall finns det inget som talar för att kommissionen, just i sökandens
fall, borde ha grundat sig på en omsättning för en annan period än den som
verkligen valdes, vilken, även för sökandens del, utgjorde det sista helår under
vilket den konstaterade överträdelsen pågick.
- 44.
- Det framgår av sökandens förklaringar att företaget byggde om sitt
produktionsmedel under åren 1987 och 1988 och att denna ombyggnad medförde
en kraftig sänkning av företagets omsättning under dessa två år. Denna sänkning
var emellertid förutsebar och helt säkert tillfällig. Det stod dessutom klart att så
snart ombyggnaden var avslutad skulle omsättningen åter uppnå en normal och
jämförbar, eller till och med högre, nivå än den som uppnåtts under det år som
föregick ombyggnadsarbetena.
- 45.
- Följaktligen kunde kommissionen betrakta sökandens omsättning under
referensåret 1990 som en indikation dels på det ifrågavarande företagets verkliga
storlek och ekonomiska styrka inom kartongbranschen, dels på omfattningen av den
överträdelse som företaget gjort sig skyldigt till. Om kommissionen, i enlighet med
sökandens begäran, hade beaktat den genomsnittliga omsättningen för
räkenskapsåren 1987-1990, skulle den däremot ha gjort en oriktig bedömning av
det ifrågavarande företagets situation och av omfattningen av överträdelsen,
eftersom omsättningen för denna period var onormalt låg.
- 46.
- Härav följer att föreliggande mål skiljer sig från den av sökanden åberopade domen
i målet Boël mot kommissionen. I det mål som gav upphov till nämnda dom
hävdade sökanden, utan invändning från kommissionen, att dess omsättning under
referensåret var onormalt hög, i synnerhet i förhållande till omsättningarna för de
övriga företag som var mottagare av beslutet. Mot den bakgrunden kunde
förstainstansrätten anse att den omsättning som kommissionen beaktat vid
fastställandet av bötesbeloppet inte var ett bevis för vare sig sökandens verkliga
storlek och ekonomiska styrka eller för omfattningen av den överträdelse som
sökanden hade gjort sig skyldig till (punkt 133 i domen).
- 47.
- Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall på denna grund.
Huruvida det föreligger förmildrande omständigheter
- 48.
- Sökanden har åberopat ett antal omständigheter som enligt denna borde ha
beaktats som förmildrande omständigheter vid fastställandet av det bötesbelopp
som företaget ålades. Det finns i föreliggande fall anledning att undersöka dessa
omständigheter var för sig.
Invändningen att kommissionen borde ha beaktat att sökandens roll var av mindre
betydelse och passiv
- Parternas argument
- 49.
- Sökanden har hävdat att nivån på de böter som den ålades visar att kommissionen
har underlåtit att ta hänsyn till att sökandens roll i avtalen om samverkan var av
mindre betydelse och passiv.
- 50.
- Sökanden har understrukit att den aldrig deltog i PWG:s sammanträden. PWG var
initiativtagare och senare den drivande kraften i överenskommelsen och hade till
uppgift att medverka till att reglera marknaden, vilket innefattade diskussion om
och samordning av marknader, marknadsandelar, priser samt prishöjningar och
kapacitet (punkt 37 i övervägandena i beslutet). I april 1990 deltog sökanden för
sista gången i ett sammanträde med JMC samt i ett sammanträde med Paper
Agents Association (se punkterna 94 och följande punkter i övervägandena i
beslutet) och lämnade JMC på eget initiativ i juni 1990, närmare bestämt
fem månader före BPIF inkom med sitt klagomål till kommissionen
(november 1990).
- 51.
- Mot bakgrund av att företaget i själva verket inte var närvarande på marknaden
under åren 1987 och 1988 var dess intresse av att delta aktivt i JMC begränsat.
Sökanden har inte bestritt att den mottog uppgifter om priser från andra tillverkare
under hösten 1990, även efter det att den hade lämnat JMC, eller att den
utnyttjade dessa uppgifter (punkt 163 i övervägandena i beslutet). Denna aspekt
gäller dock snarare överträdelsens varaktighet än företagets roll i
överenskommelsen.
- 52.
- Sökandens deltagande i JMC, i prishöjningarna och i tillkännagivandena av
prishöjningarna var av mindre betydelse och passivt, eftersom företaget aldrig
föreslog några prishöjningar.
- 53.
- Ett av överenskommelsens viktigaste syften var enligt punkt 51 i övervägandena i
beslutet att kontrollera volymerna så att en nära nog fullständig jämvikt mellan
produktion och konsumtion skulle kunna vidmakthållas. Sökanden minskade
emellertid aldrig sin produktion till följd av sitt deltagande i överenskommelsen.
- 54.
- Vad i synnerhet gäller kommissionens påstående att en enda överträdelse
konstaterades som utgjordes av en konkurrensbegränsande branschplan om bland
annat ett avtal om uppdelning av marknaderna och samordnade åtgärder för att
kontrollera utbudet av produkten, har sökanden medgett att den spelade en mindrebetydande roll i de aktuella gärningarna genom att inom ramen för JMC
tillhandahålla uppgifter som kunde användas av medlemmarna i PWG för att
begränsa produktionen. Kontrollen av volymerna blev emellertid inte en fråga av
praktisk betydelse förrän under de första månaderna av år 1990, närmare bestämt
efter det att industrin upphört att utnyttja full kapacitet.
- 55.
- Sökanden har sammanfattningsvis påpekat att den endast har kunnat delta i en
överträdelse bestående i att kontrollera utbudet under maximalt fyra år (från
halvårsskiftet 1986 till april 1990), medan uppgifterna inte fick någon praktisk
betydelse förrän under de första månaderna av år 1990.
- 56.
- Kommissionen har preciserat att den konstaterade en enda överträdelse som
utgjordes av en konkurrensbegränsande branschplan om överenskomna
prishöjningar, ett avtal om uppdelning av marknaderna, samordnade åtgärder för
att kontrollera utbudet och ett informationsutbyte i syfte att understödja dessa
handlingsprogram. Samtliga mottagare av beslutet har gjort sig skyldiga till
överträdelsen i dess helhet, även om de inte var delaktiga i varje moment som
systemet förutsatte. Följaktligen kan sökanden inte yrka nedsättning av sina böter
på den grunden att den inte har vidtagit åtgärder för att begränsa sin egen
produktion.
- 57.
- Åtgärderna för att begränsa produktionen vidtogs i själva verket av de tillverkare
som ingick i PWG i samtligas intresse. De var avsedda att förstärka åtgärderna i
fråga om pris, i vilka de mindre tillverkarna var direkt inblandade.
- 58.
- Att sökanden medverkat i kontrollen av volymerna bekräftas av dess kännedom om
och godtagande av PWG:s handlingsprogram bestående i en uppdelning av
marknaden, av att det lämnade uppgifter till Fides om sin produktion, försäljning
och kapacitetsutnyttjande och av att det deltog i diskussionerna om orderläget inom
JMC.
- 59.
- Kommissionen har medgett att sökanden inte var en av huvudmännen i
överenskommelsen. Detta innebär emellertid inte att dess roll automatiskt skall
anses vara av mindre betydelse och passiv. Sökanden var med i PC, JMC och COE
och samarbetade med PWG i egenskap av medlem i JMC samt deltog i
prisinitiativen på samma sätt som de övriga företagen.
- Förstainstansrättens bedömning
- 60.
- Kommissionen har förklarat att den, för att fastställa bötesbeloppen för vart och
ett av de företag som var mottagare av beslutet, beaktade den roll som vart och ett
av dessa spelat i de samordnade avtalen (punkt 169 första stycket första
strecksatsen i övervägandena i beslutet). Vidare påpekar kommissionen i punkt 170
i övervägandena i beslutet, att de företag som deltog i PWG:s möten i princip
ansågs som huvudmän i överenskommelsen, medan de övriga företagen ansågs
som ordinarie deltagare i denna. Det är slutligen ostridigt att procentsatserna på
9 respektive 7,5 procent av omsättningen på gemenskapsmarknaden för kartong
år 1990 för vart och ett av de företag som var mottagare av beslutet, har tillämpats
för att beräkna böterna för de företag som ansågs som huvudmän respektive de
företag som ansågs som ordinarie deltagare.
- 61.
- Sökanden har under sammanträdet preciserat att den inte har förnekat att den
deltagit i den i artikel 1 i beslutet konstaterade överträdelsen. Företaget har endast
invänt mot kommissionens bedömning av dess föregivna roll i den konstaterade
överträdelsen.
- 62.
- Sökanden har dessutom inte invänt mot beskrivningen av de uppgifter som de olika
organen inom PG Paperboard hade. I detta hänseende framgår det av beslutet att
PWG var det organ i vilket de huvudsakliga besluten med konkurrensbegränsande
syfte fattades. Kommissionen anser visserligen att alla företag som nämns i artikel 1
i beslutet skall anses ha deltagit i alla de moment av överträdelsen som avses i den
bestämmelsen. Det framgår dock av beslutet att samverkan, som innebar att de
största tillverkarnas marknadsandelar skulle bibehållas på konstanta nivåer med
möjlighet till vissa ändringar, endast avsåg marknadsandelarna för de företag som
deltog i PWG:s möten (punkt 51-60 i övervägandena till beslutet). Vad beträffar
samverkan kring driftstoppen har kommissionen slutligen medgett att det förefaller
som det ännu en gång var de största tillverkarna som fick bära bördan av
produktionsminskningen för att bibehålla prisnivån (punkt 71 andra stycket i
övervägandena till beslutet).
- 63.
- Förstainstansrätten kan mot bakgrund av dessa omständigheter inte godta
sökandens invändning att kommissionen inte har gjort en riktig bedömning av dess
roll i överenskommelsen.
- 64.
- För det första har sökanden inte ansetts som en av huvudmännen i
överenskommelsen. Kommissionen beaktade således att sökanden inte deltog i
PWG:s möten.
- 65.
- För det andra framgår det av beslutet att de företag som inte deltog i PWG:s
möten informerades om de beslut som fattades av PWG i samband med JMC:s
möten och att detta organ var huvudsakligt forum för såväl förberedelserna av de
beslut som skulle fattas av PWG som för detaljerade diskussioner om
genomförandet av dessa beslut (se i synnerhet punkt 44-48 i övervägandena i
beslutet).
- 66.
- Sökanden har medgett att den under perioden år 1983 till april 1990 deltog i JMC:s
möten och i mötena inom det organ som föregick JMC, den så kallade Marketing
Committee, men den har inte kunnat lämna exakta uppgifter om de möten som
den deltog i före år 1989 (se tabell 4 i bilagan till beslutet). Vad gäller JMC:s
möten under perioden från och med år 1989 till april 1990, för vilka exakta
uppgifter har lämnats, har sökanden medgett att den deltog i fem av JMC:s nio
möten (samma tabell). Slutligen har sökanden medgett att en företrädare för NPI
vid vissa tillfällen informerade sökanden per telefon om vad som hade avhandlats
vid de av JMC:s möten där sökanden inte kunde närvara (punkt 46 första stycket
i övervägandena i beslutet).
- 67.
- Eftersom sökanden inte har bestritt vare sig beskrivningen i beslutet av JMC:s
uppgifter eller att den har deltagit i överträdelsen, kan sökanden inte med
framgång göra gällande att kommissionen borde ha ansett att sökanden spelade en
mindre roll i överenskommelsen än de övriga företag som ansetts som ordinarie
deltagare.
- 68.
- Detta konstaterande ändras inte av den omständigheten att sökanden inte längre
deltog i JMC:s möten efter april 1990.
- 69.
- Sökanden har nämligen inte bestritt påståendet i punkt 163 första stycket i
övervägandena i beslutet, enligt vilket sökanden visserligen hade upphört att delta
i JMC:s möten men fortsatte att erhålla och utnyttja uppgifter från andra tillverkare
om vilka prishöjningar som skulle genomföras. Även om det är riktigt att det i
beslutet anges, såsom sökanden har framhållit, att det var först under år 1990 som
marknadsvillkoren var sådana att tillverkarna tvingades genomföra driftstopp i syfte
att vidmakthålla prisnivån (punkt 70 i övervägandena), framgår det också av detta
att frågan om kapacitetsutnyttjande och driftstopp även hade diskuterats inom JMC
i samband med förberedelserna av de samordnade prishöjningarna, till och med
före det att driften verkligen stoppades (se bland annat punkt 69 i övervägandena).
- 70.
- Eftersom sökanden deltog i JMC:s möten fram till april 1990, kan den inte ha varit
okunnig om det allmänt konkurrensbegränsande syftet med de uppgifter som den
erhöll och utnyttjade efter april 1990 för att fastställa sin egen prispolitik. Enbart
den omständigheten att driftstoppen eventuellt inte genomfördes förrän efter det
att sökanden hade upphört att delta i JMC:s möten saknar därför betydelse för
bedömningen av sökandens roll i överträdelsen.
- 71.
- Sökandens invändning kan mot denna bakgrund inte godtas.
Invändningen att kommissionen borde ha beaktat sökandens förluster som
förmildrande omständigheter
- Parternas argument
- 72.
- Enligt sökanden borde kommissionen ha beaktat sökandens förluster under den
period som överträdelsen pågick som förmildrande omständigheter. Denna slutsats
bekräftas av kommissionens beslut 86/398/EEG av den 23 april 1986 om ett
förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget, IV/31.149 - Polypropylen
(EGT L 230, s. 1, nedan kallat Polypropylenbeslutet). Kommissionen har även
felaktigt ansett att sökanden gynnades av överträdelsen.
- 73.
- Kommissionen har påpekat att sökanden inte har påstått att branschen var olönsam
under den aktuella perioden. Emellertid utgör avsaknaden av allvarliga svårigheter
inom branschen under den aktuella perioden en skillnad jämfört med den situation
som undersöktes i Polypropylenbeslutet.
- 74.
- Kommissionen är i vart fall inte skyldig att systematiskt betrakta förluster som en
förmildrande omständighet, eftersom en sådan inställning skulle kunna anses strida
mot målet med förbud mot samverkan, i synnerhet när sådan samverkan äger rum
inom en bransch som befinner sig i svårigheter.
- Förstainstansrättens bedömning
- 75.
- Sökanden har inte hävdat att kartongbranschen befann sig i en krissituation under
den period som överträdelsen pågick, utan endast att kommissionen borde ha
beaktat dess ekonomiska underskott som en förmildrande omständighet.
- 76.
- Domstolen har emellertid redan fastslagit att godtagandet av en sådan skyldighet
skulle medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs
en oberättigad konkurrensfördel (dom av den 8 november 1983 i de förenade
målen 96/82-102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, IAZ m.fl. mot
kommissionen, REG 1983, s. 3369, punkt 55).
- 77.
- Härav följer att invändningen inte kan godtas.
Invändningen att kommissionen borde ha beaktat det anpassningsprogram som
sökanden införde som en förmildrande omständighet
- Parternas argument
- 78.
- Sökanden har hävdat att det borde anses som en förmildrande omständighet att
den vidtog åtgärder för att undvika nya överträdelser, nämligen att den införde ett
anpassningsprogram och att den, fram till det att frågan om informationsutbytet har
blivit löst, inte längre lämnar uppgifter till sammanslutningen CEPI-Cartonboard,
som övertog den informationsbehandling som förvaltningsbolaget Fides tidigare
svarade för.
- 79.
- Sökanden har avvisat kommissionens argument att anpassningsprogrammet endast
utgjorde en del av företagets politik, bestående i att inte bestrida de faktiska
omständigheterna efter meddelandet om anmärkningar, för vilken företaget redan
har kompenserats. Företagets agerande gentemot kommissionen vad beträffar
överträdelsen och införandet av ett anpassningsprogram som syftar till att undvika
framtida överträdelser utgör två skilda saker.
- 80.
- Kommissionen har medgett att ett anpassningsprogram kan utgöra en förmildrande
omständighet (domen i det ovannämnda målet Parker Pen mot kommissionen,
punkt 93) beroende på omständigheterna i det aktuella fallet.
Anpassningsprogrammet som i förevarande fall infördes av sökanden utgjorde en
del av företagets politik, bestående i att inte bestrida påståendena om faktiska
omständigheter som gjordes i meddelandet om anmärkningar, för vilken företaget
redan har kompenserats. Vidare inverkade inte detta program på överträdelsen i
sig eller på sökandens deltagande i denna.
- Förstainstansrättens bedömning
- 81.
- Bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är skall göras med hänsyn till ett
stort antal omständigheter, såsom i synnerhet de särskilda omständigheterna i
målet, dess kontext och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts
någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut skall
tas i beaktande (domstolens beslut av den 25 mars 1996 i mål C-137/95 P, SPO
m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. I-1611, punkt 54).
- 82.
- Härav följer att det berörda företaget genom att införa ett anpassningsprogram
visserligen visar att det vill förhindra framtida överträdelser, och detta program
underlättar således för kommissionen att utföra sitt uppdrag, vilket består i att på
konkurrensområdet tillämpa de principer som fastställs i fördraget och att i dettahänseende vägleda företagen. Enbart den omständigheten att kommissionen i sin
tidigare beslutspraxis i vissa fall har beaktat införandet av ett anpassningsprogram
som en förmildrande omständighet medför dock inte en skyldighet för den att även
göra så i förevarande fall.
- 83.
- Följaktligen kunde kommissionen på goda grunder anse att det i förevarande fall
var tillräckligt att enbart kompensera de företag som medverkat till att den aktuella
överträdelsen lättare kunde fastslås. Sökandens böter har följaktligen reducerats
med en tredjedel till följd av dess samarbete med kommissionen under det
administrativa förfarandet, och därför kan kommissionen inte klandras för att inte
ha reducerat sökandens böter ytterligare.
- 84.
- Även om det slutligen är viktigt att sökanden har vidtagit åtgärder för att förhindra
att dess personal på nytt överträder gemenskapens konkurrensrätt i framtiden,
ändrar denna omständighet inte på något sätt det faktum att det har skett en
överträdelse i förevarande fall (förstainstansrättens dom av den 17 december 1991
i mål T-7/89, Hercules Chemicals mot kommissionen, REG 1991, s. II-1711,
punkt 357; svensk specialutgåva, häfte 11).
- 85.
- Inte heller denna invändning kan således godtas.
Huruvida likabehandlingsprincipen har åsidosatts genom att de böter som Fiskeby
ålades var för höga i förhållande till huvudmännens böter
Parternas argument
- 86.
- Sökanden har konstaterat att de böter på en miljon ecu som sökanden ålades
motsvarar 5 procent av dess omsättning på gemenskapsmarknaden för kartong
år 1990.
- 87.
- Sökanden anser att dessa böter är alldeles för höga i förhållande till de böter som
kommissionen ålade de huvudmän som inte samarbetade (ett belopp
motsvarande 9 procent av deras omsättning inom gemenskapen), närmare bestämt
Finnboard, Mayr-Melnhof och MoDo. Dessa företag skall enligt kommissionen
anses bära ett särskilt ansvar för överträdelsen. Böternas procentsatser skall korrekt
återspegla den utsträckning i vilken huvudmännen respektive de mindre
inflytelserika företagen deltog i överenskommelsen. Detta är emellertid inte fallet
här, eftersom de huvudmän som samarbetade i samma utsträckning som Fiskeby
endast ålades böter motsvarande 6 procent av deras omsättning.
- 88.
- De böter som Stora ålades motsvarar endast 3 procent av företagets omsättning på
gemenskapsmarknaden för kartong år 1990. Sökanden anser det orättvist att dess
böter fastställts till en högre nivå än Storas böter.
- 89.
- Slutligen är de böter som sökanden ålades oproportionerliga i förhållande till de
böter som de två huvudmännen KNP och Weig ålades.
- 90.
- Kommissionen anser att sökanden inte har stöd för sitt yrkande om nedsättning av
bötesbeloppet. Uppräkningen av huvudmännens böter (till en procentsats om
9 procent i stället för 7,5 procent) är i hög grad förenlig med vad domstolen och
förstainstansrätten godtagit i andra mål.
- 91.
- Sökandens böter, som fastställdes till 5 procent av omsättningen på grund av att
sökanden inte förnekade de huvudsakliga påståendena om faktiska omständigheter
i meddelandet om anmärkningar, motsvarade vidare, relativt sett, något mer än
hälften av de böter som de huvudmän som inte samarbetade med kommissionen
ålades.
- 92.
- På grund av de speciella villkoren för huvudmännen KNP:s och Weigs deltagande
i PWG, sattes en ursprunglig procentsats för dem som understeg 9 procent.
Procentsatsen för KNP:s böter reducerades senare, på grund av detta företags
samarbete, till mellan 5 och 6 procent av KNP:s omsättning inom gemenskapen för
kartong år 1990.
- 93.
- Slutligen motiverade Storas uppträdande, som var till betydligt större nytta för
kommissionen än sökandens uppträdande, en avsevärd reducering av böterna.
Denna kompensation hade för övrigt inget att göra med att Stora var en
huvudman, såsom bevisas av fallet med Rena som var en ordinarie deltagare vars
böter också reducerades med två tredjedelar.
- Förstainstansrättens bedömning
- 94.
- Det har redan erinrats om att böterna beräknades på grundval av omsättningen på
gemenskapsmarknaden för kartong år 1990 för vart och ett av de företag som var
mottagare av beslutet och att procentsatser på 9 respektive 7,5 procent av
omsättningen därefter användes för att fastställa de böter som skulle åläggas
huvudmän respektive ordinarie deltagare i överenskommelsen. Det är vidare
ostridigt att Renas och Storas böter reducerades med två tredjedelar till följd av att
de redan från början samarbetade aktivt med kommissionen, medan vissa andra
företag, däribland sökanden, fick sina böter reducerade med en tredjedel på grund
av att de i sina svar på meddelandet om anmärkningar inte förnekade de faktiska
omständigheter på vilka kommissionen grundade sina anmärkningar mot dem (se
punkterna 171 och 172 i övervägandena i beslutet).
- 95.
- De böter som sökanden ålades motsvarar således, i överensstämmelse med
ovannämnda kriterier, 7,5 procent av sökandens omsättning på
gemenskapsmarknaden för kartong år 1990. Denna procentsats har därefter
reducerats med en tredjedel på grund av att sökanden i sitt svar på meddelandet
om anmärkningar inte förnekade de huvudsakliga faktiska omständigheter på vilka
kommissionen grundade sina anmärkningar mot företaget.
- 96.
- Innan förstainstansrätten tar ställning till om nivån på böterna är för hög i
förhållande till de böter som ålades de företag som anses som huvudmän i
överenskommelsen, kan det understrykas att kommissionen, såsom redan har
konstaterats, hade goda skäl att systematiskt beakta omsättningen på
gemenskapsmarknaden för kartong år 1990 för vart och ett av de företag som var
mottagare av beslutet.
- 97.
- Vad för det första gäller frågan huruvida sökandens böter var för höga i
förhållande till böterna för de huvudmän vilka inte fick sina böter reducerade till
följd av samarbete med kommissionen, kan det framhållas att kommissionen med
rätta ansåg att de företag som deltog i PWG:s möten skulle anses bära ett särskilt
ansvar för överträdelsen (punkt 170 i övervägandena i beslutet). Kommissionen
gjorde vidare en riktig bedömning av hur allvarlig den överträdelse var som
huvudmännen respektive de ordinarie deltagarna i överenskommelsen gjort sig
skyldiga till genom att fastställa en procentsats på 9 respektive 7,5 procent av den
relevanta omsättningen för att beräkna de böter som dessa två kategorier företag
skulle åläggas.
- 98.
- Det skall understrykas i detta sammanhang att sökanden inte har bestritt
redogörelsen i beslutet för överträdelsen eller åberopat sådana exakta
omständigheter som skulle kunna styrka sökandens påstående att de procentsatser
som tillämpades vid beräkningen av böterna inte korrekt återspeglade det särskilda
ansvar som de företag som deltog i PWG:s möten skulle anses bära.
- 99.
- För det andra kan kommissionens val att reducera de ursprungligen fastställda
böterna inte kritiseras. Sökanden, vars böter reducerades med en tredjedel till följd
av att den samarbetat med kommissionen, har således inte diskriminerats i
förhållande till huvudmännen, vilkas böter i enlighet med punkt 172 i
övervägandena i beslutet reducerades på samma sätt. Sökanden har i vart fall inte
ens gjort gällande att den skulle ha samarbetat med kommissionen i högre grad än
andra företag vars böter reducerats med en tredjedel.
- 100.
- Vad för det tredje gäller sökandens jämförelse med behandlingen av KNP och
Weig, framgår det av den tabell som kommissionen tillhandahållit som svar på en
skriftlig fråga från förstainstansrätten, att de böter som dessa två företag ålades är
högre än sökandens böter, men att KNP:s och Weigs böter beräknades på grundval
av en procentsats som understeg de 9 procent som tillämpades på de andra företag
som deltagit i PWG:s möten.
- 101.
- Beslutet innehåller emellertid tillräckliga förklaringar för att man skall förstå skälen
till varför procentsatsen på 9 procent, som tillämpades i fråga om huvudmännen
i överenskommelsen, inte tillämpades i KNP:s och Weigs fall. Enligt punkt 170
andra stycket i övervägandena ansågs KNP endast som en av huvudmännen i
överenskommelsen under den tid företaget deltog i PWG:s möten, det vill säga
under kortare tid än företaget deltog i överenskommelsen. Vidare har
kommissionen förklarat att den beaktade att Weig, trots att det företaget var
medlem av PWG, inte föreföll ha spelat en betydelsefull roll för fastläggandet av
politiken för överenskommelsen (punkt 170 tredje stycket i övervägandena).
Sökandens påstående att de böter som den ålades var oproportionerliga i
förhållande till KNP:s och Weigs böter saknar således grund.
- 102.
- För det fjärde innehåller slutligen Storas förklaringar till kommissionen en mycket
noggrann beskrivning av överträdelsens beskaffenhet och syfte, av de olika organens
uppgifter inom PG Paperboard samt av de olika tillverkarnas deltagande i
överträdelsen. Stora har i sina förklaringar lämnat upplysningar som går långt
utöver vad som kan krävas av kommissionen med stöd av artikel 11 i förordning
nr 17. Även om kommissionen i beslutet hävdar att den har erhållit andra bevis
som bekräftar de upplysningar som framgår av Storas förklaringar (punkterna 112
och 113 i övervägandena), står det klart att Storas förklaringar har utgjort de
huvudsakliga bevisen för överträdelsen. Utan Storas förklaringar hade det i vart fall
varit betydligt svårare för kommissionen att konstatera den överträdelse som är
föremål för beslutet och, i förekommande fall, få den att upphöra.
- 103.
- Kommissionen har mot denna bakgrund inte överskridit det utrymme för
skönsmässig bedömning som den förfogar över när det gäller fastställande av
bötesbelopp, då den reducerade Storas böter med två tredjedelar. Sökanden kan
således inte med framgång påstå att de böter som den ålades var för höga i
förhållande till Storas böter.
- 104.
- Mot bakgrund av det föregående kan talan inte vinna bifall på denna grund.
I andra hand, huruvida artikel 190 i fördraget har åsidosatts
Parternas argument
- 105.
- Sökanden anser att beslutet är bristfälligt motiverat, eftersom de omständigheter
som föranledde kommissionen att ålägga företaget böter på en miljon ecu inte
tillfredsställande kan kontrolleras av sökanden utifrån beslutets innehåll. Beslutet
uppfyller således inte de krav som uppställts av domstolen (dom av den 4 juli 1963
i mål 24/62, Tyskland mot kommissionen, REG 1963, s. 129, 143, och av den
7 april 1992 i mål C-358/90, Compagnia italiana alcool mot kommissionen,
REG 1992, s. I-2457, punkt 40).
- 106.
- Trots att de upplysningar som lämnades för första gången i samband med en
presskonferens den 13 juli 1994 av en ledamot av kommissionen enligt sökanden
uppenbarligen hade varit av stor betydelse för kommissionens resonemang i fråga
om fastställandet av bötesnivån, framgår dessa inte av beslutet.
- 107.
- Kommissionen har inte, såsom krävs enligt ovannämnda rättspraxis, angett de
huvudsakliga faktiska omständigheter på vilka den har grundat sig och har
underlåtit att redovisa hur den resonerat, vilket fordras för att de berörda skall
kunna få kännedom om motiven till beslutet och göra gällande sina rättigheter samt
för att förstainstansrätten skall kunna genomföra sin prövning. Av beslutet framgår
inte vilket referensår för omsättningen som har valts som bas för beräkningen av
böterna, vilken procentsats för böterna som tillämpats på huvudmännen
respektive på övriga företag eller de belopp med vilka Storas och sökandens böter
har reducerats.
- 108.
- I synnerhet har sökanden bestritt att den, som kommissionen har påstått, har haft
tillgång till vissa uppgifter om valet av räkenskapsåret 1990 för beräkningen av
böterna. Den första handling som nämns av kommissionen, närmare bestämt enskrivelse av den 16 juli 1991 med en begäran om upplysningar i enlighet med
artikel 11 i förordning nr 17, innehåller en anmodan från kommissionen att
företaget skulle meddela omsättningen för de senaste fem åren. Den uppgift om
omsättning som anges i de individuella upplysningar som bifogades meddelandet
om anmärkningar, gällde fyra år (1987-1990). Slutligen framgår det inte på något
sätt av det avsnitt i beslutet till vilket kommissionen har hänvisat (punkt 168 tredje
strecksatsen i övervägandena) att det referensår som valts var år 1990.
- 109.
- Om det antas att kommissionen har velat grunda sig på de allmänna kriterier som
anges i punkt 169 i övervägandena i beslutet som förklaring till det bötesbelopp
som sökanden ålades, är motiveringen i denna punkt följaktligen otillräcklig. De
mottagare av beslutet som åberopade förmildrande omständigheter (ett begrepp
som för övrigt inte definierats av kommissionen) har inte kunnat utläsa vilka
omständigheter som slutligen beaktades. Kommissionen kan inte rättfärdiga att den
underlåtit att ta ställning till de förmildrande omständigheter som åberopades
genom att påstå att dessa inte utgjorde verkliga förmildrande omständigheter.
- 110.
- Vidare borde kommissionen enligt sökanden ha förklarat hur de allmänna kriterier
som tillämpades på samtliga företag för att fastställa bötesbeloppet hade tillämpats
på de olika företagen bedömda var för sig (se med samma innebörd
förstainstansrättens dom av den 24 oktober 1991 i mål T-2/89, Petrofina mot
kommissionen, REG 1991, s. II-1087). Detta krav uppkommer när kommissionen
är skyldig att redogöra för de förmildrande omständigheter som den beaktar i
samband med att den beslutar att bötfälla ett enda företag.
- 111.
- Slutligen fanns det desto större anledning för kommissionen att motivera sitt beslut,
som bötesbeloppet var högt och förfarandet på konkurrensområdet kan medföra
en påföljd av straffrättslig karaktär, vilket även har konstaterats av
Europakommissionen för mänskliga rättigheter (yttrande i ärendet Société Stenuit
mot franska staten, nr 11598/85, rapport av den 30 maj 1991, serie A, nr 232A).
- 112.
- Kommissionen har gjort gällande att beslutet är tillfredsställande motiverat.
- 113.
- Vad beträffar att kommissionen valde omsättningen för räkenskapsåret 1990,
förekommer det hänvisningar till denna omsättning i ett flertal handlingar, närmare
bestämt i en skrivelse i enlighet med artikel 11 i förordning nr 17 från år 1991 till
sökanden och i de individuella upplysningar som bifogades meddelandet om
anmärkningar. Vidare kunde det referensår som valts utläsas ur punkt 168 tredje
strecksatsen i övervägandena i beslutet, i vilken värdet av gemenskapsmarknaden
för kartong angavs. Det aktuella beslutet har således stora likheter med
Polypropylenbeslutet, vilket förstainstansrätten i huvudsak godtog.
- 114.
- Kommissionen är i alla händelser inte skyldig att ange vilket räkenskapsår som
beaktas i sina bötesbeslut. Denna beslutspraxis har inte heller underkänts av
gemenskapsdomstolarna.
- 115.
- Vad beträffar de andra grunderna för beslutet har kommissionen hänvisat till
motiveringen av beslutet för en förklaring av begreppet en enda överträdelse, av
de schablonmässigt fastställda böterna som följer av en sådan överträdelse (bland
annat punkt 61 och följande punkter, samt punkt 129 och följande punkter i
övervägandena) och av bedömningen av hur allvarlig överträdelsen var
(punkterna 167 och 168 i övervägandena, och förstainstansrättens dom av den
24 oktober 1991 i mål T-3/89, Atochem mot kommissionen, REG 1991, s. II-1177,
punkt 227) samt för förklaringen till varför hänsyn tagits till den roll de företag
spelat som deltog i överträdelsen (punkterna 171 och 172 i övervägandena).
- 116.
- Enbart den omständigheten att den ledamot av kommissionen som ansvarar för
konkurrenspolitiken tillade vissa ytterligare detaljer under sin presskonferens den
13 juli 1994, betyder inte alls att beslutet är bristfälligt motiverat. Enligt
kommissionen skall förstainstansrätten inte ta hänsyn till dessa uppgifter vid sin
prövning av beslutet.
- 117.
- Slutligen är kommissionen inte skyldig att besvara varje argument som framförs av
varje företag, utan endast de huvudsakliga argumenten (domstolens dom av den
9 november 1983 i mål 322/81, Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461,
punkt 14, svensk specialutgåva, häfte 7, och av den 11 juli 1989 i mål 246/86,
Belasco m.fl. mot kommissionen, REG 1989, s. 2117, punkt 55). I föreliggande fall
har kommissionen beaktat verkliga förmildrande omständigheter, den har angett
i beslutet vilka företag de gällde, i synnerhet sökanden (punkterna 171 och 172 i
övervägandena i beslutet) och har ansett att det varken fanns andra individuella
förmildrande omständigheter eller någon allmän förmildrande omständighet.
- Förstainstansrättens bedömning
- 118.
- Enligt fast rättspraxis har skyldigheten att motivera ett individuellt beslut till syfte
att göra det möjligt för gemenskapens domstolar att pröva beslutets lagenlighet och
att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denne skall kunna
bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett
sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet, med det tillägget att denna
skyldighet beror på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits
(se bland annat förstainstansrättens dom av den 11 december 1996 i mål T-49/95,
Van Megen Sports mot kommissionen, REG 1996, s. II-1799, punkt 51).
- 119.
- Omfattningen av skyldigheten att motivera ett beslut om att, som i föreliggande fall,
ålägga ett flertal företag böter för en överträdelse av gemenskapens
konkurrensregler, avgörs av det förhållandet att bedömningen av hur allvarliga
överträdelserna är skall göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom
i synnerhet de särskilda omständigheterna i målet, dess kontext och böternas
avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande
förteckning över de kriterier som absolut skall tas i beaktande (beslut i det
ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).
- 120.
- Kommissionen förfogar vid fastställandet av varje bötesbelopp över ett utrymme
för skönsmässig bedömning, och den kan av denna anledning inte anses skyldig att
tillämpa en exakt matematisk formel (se med samma innebörd förstainstansrättens
dom av den 6 april 1995 i mål T-150/89, Martinelli mot kommissionen, REG 1995,
s. II-1165, punkt 59).
- 121.
- I beslutet framgår, av punkt 168 respektive punkt 169 i övervägandena, de kriterier
som beaktades för att fastställa den allmänna bötesnivån och de individuella
bötesbeloppen. Vad i övrigt avser individuella böter förklarar kommissionen i
punkt 170 i övervägandena att de företag som deltog i PWG:s möten i princip
ansågs som huvudmän för överenskommelsen, medan övriga företag ansågs som
ordinarie deltagare i den. Slutligen anser kommissionen i punkterna 171 och 172
i övervägandena att de bötesbelopp som Rena och Stora har ålagts skall reduceras
väsentligt på grund av att de samarbetat aktivt med kommissionen samt att åtta
andra företag, däribland sökanden, likaså kan erhålla en något mindre reduktion
på grund av att de i sina svar på meddelandet om anmärkningar inte förnekade de
huvudsakliga faktiska omständigheter på vilka kommissionen grundade sina
anmärkningar.
- 122.
- I sina inlagor i målet vid förstainstansrätten samt i sitt svar på rättens skriftliga
fråga har kommissionen förklarat att böterna beräknades på grundval av
omsättningen på gemenskapsmarknaden för kartong år 1990 för vart och ett av de
företag som var mottagare av beslutet. Böter på en grundnivå om 9 procent eller
7,5 procent av den individuella årsomsättningen ålades således de företag som
ansågs som huvudmän för överenskommelsen respektive de övriga företagen.
Slutligen tog kommissionen hänsyn till vissa företags eventuellt samarbetsvilliga
inställning under förfarandet vid kommissionen. Två företag fick av detta skäl sina
böter reducerade med två tredjedelar, medan andra företags böter reducerades
med en tredjedel.
- 123.
- Det framgår för övrigt av en tabell som kommissionen har tillhandahållit, och som
innehåller uppgifter om fastställandet av varje individuellt bötesbelopp, att även om
dessa inte har fastställts genom en strikt matematisk tillämpning av enbart
ovannämnda sifferuppgifter har nämnda uppgifter emellertid systematiskt beaktats
vid beräkningen av böterna.
- 124.
- I beslutet preciseras emellertid inte att böterna har beräknats på grundval av varje
företags omsättning på gemenskapsmarknaden för kartong år 1990. Det kan vad
beträffar denna punkt understrykas att det aktuella referensåret, i motsats till vad
kommissionen har påstått, inte finns angivet i punkt 168 tredje strecksatsen i
övervägandena i beslutet eller i de individuella upplysningar som bifogades
meddelandet om anmärkningar och inte heller i den begäran om upplysningar som
kommissionen åberopat.
- 125.
- Det skall vidare erinras om att de procentsatser på 9 respektive 7,5 procent som
tillämpades för att beräkna de böter som ålades de företag som ansågs som
huvudmän respektive de företag som ansågs som ordinarie deltagare inte heller
nämns i beslutet. Procentsatserna för reduktionen av böterna för Rena och Stora
respektive åtta andra företag anges inte heller.
- 126.
- Mot bakgrund av den detaljerade redogörelsen i beslutet för de faktiska
omständigheter som tillskrivits vart och ett av de företag som var mottagare av
beslutet finns det i föreliggande fall för det första anledning anse att punkt 169-172
i övervägandena i beslutet innehåller tillräckliga och relevanta uppgifter om de
omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse
var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den
pågått (se med samma innebörd dom i det ovannämnda målet Petrofina mot
kommissionen, punkt 264).
- 127.
- Kommissionen kan i detta sammanhang inte klandras för att den i beslutet inte
uttryckligen angett skälen till varför den inte ansåg sig skyldig att ta hänsyn till de
föregivet förmildrande omständigheter som sökanden åberopade. Kommissionen
är enligt artikel 190 i fördraget skyldig att ange de omständigheter som beslutet
grundas på och de överväganden som föranlett kommissionen att fatta beslutet.
Denna bestämmelse innebär dock inte att kommissionen måste kommentera
samtliga sak- och rättsfrågor som behandlats under det administrativa förfarandet
(se domen i det ovannämnda målet Michelin mot kommissionen, punkterna 14
och 15).
- 128.
- För det andra, då, i likhet med det aktuella fallet, bötesbeloppen har fastställts
genom att vissa bestämda uppgifter systematiskt beaktats, kan företagen, om var
och en av dessa faktorer anges i beslutet, lättare bedöma dels om kommissionen
har begått ett fel vid fastställandet av det individuella bötesbeloppet, dels om det
individuella bötesbeloppet är berättigat i förhållande till de allmänna kriterier som
tillämpats. I föreliggande fall skulle ett omnämnande i beslutet av de ifrågavarande
faktorerna, närmare bestämt den aktuella årsomsättningen, referensåret, de
grundläggande procentsatser som tillämpats samt procentsatsen för reduktionen av
bötesbeloppen, inte ha inneburit att de exakta årsomsättningarna för de företag
som var mottagare av beslutet implicit avslöjades, vilket hade utgjort ett
åsidosättande av artikel 214 i fördraget. Det slutliga individuella bötesbeloppet är,
som kommissionen själv har framhållit, inte ett resultat av en strikt matematisk
tillämpning av dessa faktorer.
- 129.
- Kommissionen har för övrigt medgett under sammanträdet att det inte fanns något
som hindrade att den i beslutet angav de faktorer som systematiskt hade beaktats
och avslöjats under en presskonferens samma dag som beslutet antogs. Det kan i
detta hänseende erinras om att, enligt fast rättspraxis, motiveringen av ett beslut
skall ingå i själva beslutet och att hänsyn inte kan tas till kommissionens
efterföljande förklaringar annat än i särskilda fall (se förstainstansrättens dom av
den 2 juli 1992 i mål T-61/89, Dansk Pelsdyravlerforening mot kommissionen,
REG 1992, s. II-1931, punkt 131, svensk specialutgåva, häfte 13, och med samma
innebörd förstainstansrättens dom av den 12 december 1991 i mål T-30/89, Hilti
mot kommissionen, REG 1991, s. II-1439, punkt 136).
- 130.
- Trots dessa konstateranden skall det påpekas att motiveringen av de fastställda
bötesbeloppen i punkt 167-172 i övervägandena i beslutet är minst lika detaljerad
som kommissionens motiveringar av tidigare beslut om liknande överträdelser.
Även om en invändning om bristande motivering är sådan att förstainstansrätten
ex officio kan ta upp den till prövning, hade, vid den tidpunkt då beslutet fattades,
ingen kritik riktats från gemenskapsdomstolens sida mot kommissionens praxis i
fråga om motivering av ålagda böter. Det var först i dom av den 6 april 1995 i mål
T-148/89, Tréfilunion mot kommissionen (REG 1995, s. II-1063), punkt 142, och
i två andra domar som avkunnades samma dag i mål T-147/89, Société
métallurgique de Normandie mot kommissionen, REG 1995, s. II-1057, publicerad
i sammandrag och i mål T-151/89, Société des treillis et panneaux soudés mot
kommissionen, REG 1995, s. II-1191, publicerad i sammandrag) som
förstainstansrätten för första gången framhöll att det är önskvärt att företagen i
detalj kan ta del av det sätt på vilket de ålagda böterna har beräknats, utan att de
för den skull skall vara tvungna att väcka talan mot kommissionens beslut.
- 131.
- Av detta följer att när kommissionen i ett beslut konstaterar att konkurrensreglerna
har överträtts och ålägger de företag som har deltagit i överträdelsen böter skall
kommissionen, om den systematiskt har beaktat vissa grundläggande
omständigheter för att fastställa bötesbeloppen, ange dessa omständigheter i själva
beslutet så att mottagarna av det skall kunna kontrollera om bötesnivån är
välgrundad och bedöma om det eventuellt förekommit diskriminering.
- 132.
- Mot bakgrund av de speciella omständigheter som angetts i punkt 129 ovan, och
med hänsyn till att kommissionen under domstolsförfarandet har visat sig villig att
lämna alla upplysningar som är av relevans för hur böterna har beräknats, skall
bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats
inte i föreliggande fall anses utgöra ett sådant åsidosättande av
motiveringsskyldigheten att det finns skäl att helt eller delvis upphäva de ålagda
böterna.
- 133.
- Talan kan följaktligen inte vinna bifall på föreliggande grund.
- 134.
- Av vad anförts följer att talan skall ogillas.
Rättegångskostnader
- 135.
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet
skall denne förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med
kommissionens yrkande.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)
följande dom:
1) Talan ogillas.
2) Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.
VesterdorfBriët
Lindh
Potocki Cooke
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 14 maj 1998.
H. Jung
B. Vesterdorf
Justitiesekreterare
Ordförande