FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)
den 14 maj 1998 (1)
Konkurrens - Artikel 85.1 i EG-fördraget - Begreppet avtal -
Informationsutbyte - Åläggande - Böter - Fastställande av belopp - Motivering
- Förmildrande omständigheter - Rätten till försvar - Samarbete under det
administrativa förfarandet - Likabehandlingsprincipen
I mål T-347/94,
Mayr-Melnhof Kartongesellschaft mbH, bolag bildat enligt österrikisk rätt, Wien,
inledningsvis företrätt av advokaterna Otfried Lieberknecht, Burkhard Richter,
Klaus Benner, Düsseldorf, och advokaten Michel Waelbroeck, Bryssel, sedan av
advokaterna Michel Waelbroeck och Denis Waelbroeck, Bryssel, delgivningsadress:
advokatbyrån Alex Bonn, 7, Val Sainte-Croix, Luxemburg,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Bernd Langeheine och
Richard Lyal, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten Dirk
Schroeder, Köln, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre
Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 94/601/EG av den
13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget,
IV/C/33.833 - kartong (EGT L 243, s. 1),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden B. Vesterdorf samt domarna C.P. Briët, P. Lindh,
A. Potocki och J.D. Cooke,
justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet som
ägde rum mellan den 25 juni och den 8 juli 1997,
följande
Dom
Bakgrund
- 1.
- Föreliggande mål gäller kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om
ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget, IV/C/33.833 - kartong
(EGT L 243, s. 1), ändrat före offentliggörandet genom kommissionens beslut av
den 26 juli 1994 (C(94) 2135 slutlig, nedan kallat beslutet). Genom beslutet
bötfälldes 19 tillverkare och leverantörer av kartong inom gemenskapen för att h
a överträtt artikel 85.1 i fördraget.
- 2.
- Den produkt som beslutet gällde är kartong. I beslutet nämns tre slags
kartongkvaliteter, GC, GD och SBS.
- 3.
- Kartongkvaliteten GD (nedan kallad GD-kartong) är en kartong med grå insida
(returfiber) som normalt används till förpackningar för andra varor än livsmedel.
- 4.
- Kartongkvaliteten GC (nedan kallad GC-kartong) är en kartong med vitt ytskikt
som normalt används till livsmedelsförpackningar. GC-kartongen är av högre
kvalitet än GD-kartongen. Under den period som beslutet gäller fanns det allmänt
en prisskillnad mellan dessa två produkter på omkring 30 procent. I mindre
utsträckning används GC-kartong av högre kvalitet även för grafiska ändamål.
- 5.
- SBS är en förkortning för helt vit kartong (nedan kallad SBS-kartong). Priset för
denna kartongkvalitet ligger omkring 20 procent högre än priset för GC-kartong.
Denna kartong används till förpackningar för livsmedel, kosmetika, medicin och
cigaretter men är i huvudsak ämnad för grafiska ändamål.
- 6.
- Genom skrivelse av den 22 november 1990 inkom British Printing Industries
Federation, en branschorganisation som företräder majoriteten av tillverkarna av
tryckta förpackningar i Förenade kungariket (nedan kallad BPIF), med ett
informellt klagomål till kommissionen. BPIF gjorde gällande att de
kartongtillverkare som levererade till Förenade kungariket hade företagit ett antal
samtidiga och enhetliga prishöjningar och begärde att kommissionen skulle
undersöka om det eventuellt förelåg en överträdelse av gemenskapens
konkurrensregler. För att försäkra sig om att detta initiativ offentliggjordes
publicerade BPIF ett pressmeddelande. Innehållet i detta meddelande återgavs i
branschtidningar under december 1990.
- 7.
- Den 12 december 1990 inkom även Fédération française du cartonnage med ett
informellt klagomål till kommissionen, i vilket den redogjorde för sin uppfattning
om den franska kartongmarknaden i ordalag som liknade dem BPIF använt i sitt
klagomål.
- 8.
- Den 23 och 24 april 1991 genomförde kommissionens tjänstemän i enlighet med
artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen
om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204, svensk
specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8, nedan kallad förordning nr 17) utan
förvarning samtidiga undersökningar vid ett flertal företag och
branschorganisationer inom kartongbranschen.
- 9.
- Efter dessa undersökningar begärde kommissionen med stöd av artikel 11 i
förordning nr 17 upplysningar och handlingar av samtliga mottagare av beslutet.
- 10.
- De uppgifter som framkom av dessa undersökningar och av begäran om
upplysningar och handlingar föranledde kommissionen att dra den slutsatsen att de
berörda företagen från halvårsskiftet 1986 till april 1991 (i flertalet fall) hade
deltagit i åtminstone en överträdelse av artikel 85.1 fördraget.
- 11.
- Kommissionen beslutade följaktligen att inleda ett förfarande för tillämpning av
sistnämnda bestämmelse. Genom skrivelse av den 21 december 1992 sände
kommissionen ett meddelande om anmärkningar till vart och ett av de berörda
företagen. Samtliga dessa företag besvarade meddelandet skriftligen. Nio företag
begärde att få yttra sig muntligen. Förhöret med dem ägde rum den 7-9 juni 199
3.
- 12.
- Efter det att förfarandet hade avslutats fattade kommissionen beslutet, som
innehåller följande bestämmelser:
Artikel 1
Buchmann GmbH, Cascades SA, Enso-Gutzeit Oy, Europa Carton AG, Finnboard
- the Finnish Board Mills Association, Fiskeby Board AB, Gruber & Weber GmbH
& Co KG, Kartonfabriek De Eendracht NV (som är verksamt under namnet BPB
de Eendracht NV), NV Koninklijke KNP BT NV (tidigare Koninklijke Nederlandse
Papierfabrieken NV), Laakmann Karton GmbH & Co KG, Mo och Domsjö AB
(MoDo), Mayr-Melnhof Gesellschaft mbH, Papeteries de Lancey SA, Rena
Kartonfabrik AS, Sarrió SpA, SCA Holding Ltd (tidigare Reed Paper & Board
(UK) Ltd), Stora Kopparbergs Bergslags AB, Enso Española SA (tidigare Tampella
Española SA) och Moritz J. Weig GmbH & Co KG har överträtt artikel 85.1 i
fördraget genom att deltaga,
- vad beträffar Buchmann och Rena från omkring mars 1988 till i vart fall
slutet av år 1990,
- vad beträffar Enso Española i vart fall från mars 1988 till i vart fall april
1991,
- vad beträffar Gruber & Weber från i vart fall år 1988 till slutet av år 1990,
- vad beträffar övriga fall från halvårsskiftet 1986 till i vart fall slutet av april
år 1991,
i ett avtal och ett samordnat förfarande som inleddes vid halvårsskiftet 1986 och
som innebar att kartongleverantörer inom Europeiska gemenskapen
- samlades regelbundet till hemliga och institutionaliserade möten i syfte att
diskutera och enas om en gemensam konkurrensbegränsande branschplan,
- enades om regelbundna prishöjningar för varje produktkvalitet i de olika
nationella valutorna,
- planlade och genomförde samtidiga och enhetliga prishöjningar inom hela
Europeiska gemenskapen,
- enades om att bibehålla de största tillverkarnas marknadsandelar på
konstanta nivåer, men med möjlighet till vissa ändringar,
- allt oftare från och med början av år 1990 vidtog samordnade åtgärder för
att kontrollera tillförseln till den gemensamma marknaden i syfte att
säkerställa genomförandet av de nämnda samordnade prishöjningarna,
- utbytte information om leveranser, priser, driftstopp, orderstock och
kapacitetsutnyttjandegrad för att främja ovannämnda åtgärder.
...
Artikel 3
Nedanstående företag åläggs följande böter för de överträdelser som har
konstaterats i artikel 1:
...
xi) Mayr-Melnhof Karton Gesellschaft mbH, böter på 21 000 000 ecu,
...
- 13.
- Enligt beslutet begicks överträdelsen inom ramen för ett organ kallat Product
Group Paperboard (nedan kallad PG Paperboard) som var sammansatt av ett
flertal grupper eller kommittéer.
- 14.
- Vid halvårsskiftet 1986 tillfördes Presidents Working Group (nedan kallad PWG)
till detta organ, i vilken företrädare på hög nivå från de största
kartongleverantörerna i gemenskapen (omkring åtta företag) ingick.
- 15.
- PWG:s verksamhet bestod bland annat i diskussioner om och samordning av
marknader, marknadsandelar, priser och kapacitet. I synnerhet fattades allmänna
beslut om tidsplan för och nivån på de prishöjningar som tillverkarna skulle
genomföra.
- 16.
- PWG rapporterade till President Conference (nedan kallad PC), i vilken nästan
samtliga verkställande direktörer för de berörda företagen (mer eller mindre
regelbundet) deltog. PC sammanträdde två gånger per år under den aktuella
perioden.
- 17.
- Vid slutet av år 1987 bildades Joint Marketing Committee (nedan kallad JMC).
Dess huvudsakliga uppgift var dels att besluta om och, i förekommande fall, hur
prishöjningar skulle kunna genomföras, dels att ange hur de prisinitiativ som tagits
av PWG skulle kunna genomföras i varje land och i förhållande till de viktigaste
kunderna för att åstadkomma ett system med likvärdiga priser inom Europa.
- 18.
- Slutligen diskuterade den ekonomiska kommittén (nedan kallad COE) bland annat
prisvariationerna på de nationella marknaderna och orderstocken samt
rapporterade sina slutsatser till JMC eller, fram till slutet av år 1987, till Marketing
Committee som var JMC:s föregångare. COE bestod av försäljningsdirektörer från
flertalet av de berörda företagen och sammanträdde vid flera tillfällen varje år.
- 19.
- Det framgår vidare av beslutet att kommissionen ansåg att PG Paperboards
verksamhet främjades av ett informationsutbyte som möjliggjordes genom
förvaltningsbolaget Fides med säte i Zürich (Schweiz). Enligt beslutet lämnade
flertalet av medlemmarna av PG Paperboard regelbundna rapporter till Fides om
order, produktion, försäljning och kapacitetsutnyttjande. Dessa rapporter
bearbetades inom ramen för Fides-systemet, och de sammanställda uppgifterna
översändes till deltagarna.
- 20.
- Sökanden Mayr-Melnhof Kartongesellschaft mbH (nedan kallad Mayr-Melnhof)
deltog enligt beslutet i möten inom fyra av PG Paperboards organ, nämligen PWG,
PC, JMC och COE.
- 21.
- Under hela den period som avses i beslutet var förvaltnings- och
försäljningsverksamheten i Mayr-Melnhof och FS-Karton, kartongproducent i
Tyskland som Mayr-Melnhof förvärvade år 1984, helt integrerade. Mayr-Melnhof
ansågs därför vara ansvarig för att FS-Karton deltog i överenskommelsen (punkt
150 i övervägandena i beslutet).
- 22.
- Mayr-Melnhof ansågs även vara ansvarig för hela den period som dotterbolaget
Deisswil deltog i överträdelsen. Mayr-Melnhof äger 66 procent av detta bolag som
är etablerat i Schweiz (samma punkt i övervägandena). Mayr-Melnhof ansågs
slutligen vara ansvarig för att Mayr-Melnhof Eerbeek BV (nedan kallat Eerbeek)
deltog i överträdelsen. Detta bolag är etablerat i Nederländerna och förvärvades
av Mayr-Melnhof i september 1990. Mayr-Melnhof ansågs vara ansvarig för
Eerbeeks agerande från och med den 1 januari 1990, vilken var det datum
förvärvet började gälla.
Förfarande
- 23.
- Sökanden har väckt föreliggande talan genom ansökan som inkom till
förstainstansrättens kansli den 18 oktober 1994.
- 24.
- Sexton av de andra arton företag som anses ansvariga för överträdelsen har också
väckt talan mot beslutet (mål T-295/94, T-301/94, T-304/94, T-308/94, T-309/94,
T-310/94, T-311/94, T-317/94, T-319/94, T-327/94, T-334/94, T-337/94, T-338/94,
T-348/94, T-352/94 et T-354/94).
- 25.
- Sökanden i mål T-301/94, Laakmann Karton GmbH, återkallade sin talan genomskrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 10 juni 1996, och målet
avskrevs genom beslut av den 18 juli 1996 i mål T-301/94, Laakmann Karton mot
kommissionen (inte publicerat i rättsfallssamlingen).
- 26.
- Fyra finska företag, som är medlemmar av branschorganisationen Finnboard och
som i denna egenskap anses solidariskt ansvariga för betalningen av de böter som
ålagts Finnboard, har också väckt talan mot beslutet (förenade målen T-339/94,
T-340/94, T-341/94 och T-342/94).
- 27.
- Slutligen väcktes talan av sammanslutningen CEPI-Cartonboard, till vilken beslutet
inte var riktat, som återkallade sin talan genom skrivelse som inkom till
förstainstansrättens kansli den 8 januari 1997, och målet avskrevs genom beslut av
den 6 mars 1997 i mål T-312/94, CEPI-Cartonboard mot kommissionen (inte
publicerat i rättsfallssamlingen).
- 28.
- Förstainstansrätten kallade parterna i en skrivelse av den 5 februari 1997 till ett
informellt möte, bland annat för att höra deras uppfattning om en eventuell
förening av målen T-295/94, T-304/94, T-308/94, T-309/94, T-310/94, T-311/94,
T-317/94, T-319/94, T-327/94, T-334/94, T-337/94, T-338/94, T-347/94, T-348/94,
T-352/94 och T-354/94 vad gäller det muntliga förfarandet. Vid detta möte, som
ägde rum den 29 april 1997, godtog parterna en sådan förening.
- 29.
- Ordföranden för förstainstansrättens tredje avdelning i utökad sammansättning
beslutade den 4 juni 1997 att förena de ovannämnda målen vad gäller det muntliga
förfarandet på grund av sambandet dem emellan i enlighet med artikel 50 i
rättegångsreglerna och biföll den begäran om konfidentiell behandling som
sökanden inkommit med i mål T-334/94.
- 30.
- Genom beslut av den 20 juni 1997 bifölls en begäran från sökanden i målet
T-337/94 om konfidentiell behandling av en handling som inlämnats som svar på
en skriftlig fråga från förstainstansrätten.
- 31.
- Förstainstansrätten (tredje avdelningen i utökad sammansättning) beslutade på
grundval av referentens rapport att inleda det muntliga förfarandet och vidtog
åtgärder för bevisupptagning genom att anmoda parterna att besvara vissa skriftliga
frågor samt att inkomma med vissa handlingar. Parterna har rättat sig efter denna
anmodan.
- 32.
- Parterna i målen som nämns i punkt 28 ovan utvecklade sin talan och besvarade
förstainstansrättens frågor vid sammanträdet som ägde rum mellan den 25 juni och
den 8 juli 1997.
Parternas yrkanden
- 33.
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara artikel 1 i beslutet,
- ogiltigförklara artikel 2 i beslutet,
- ogiltigförklara artikel 3 i beslutet eller nedsätta det bötesbelopp som
fastställs i denna bestämmelse,
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
- 34.
- Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan,
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1 i beslutet
A - Huruvida väsentliga formföreskrifter har åsidosatts
Huruvida artikel 190 i fördraget har åsidosatts
Parternas argument
- 35.
- Sökanden har påpekat att motiveringsskyldigheten har till syfte att skydda enskilda
och göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att utöva sin kontroll (domstolens
dom av den 20 mars 1959 i mål 18/57, Nold mot Höga myndigheten, REG 1959,
s. 89). Kommissionen är särskilt skyldig att nämna de faktiska och rättsliga
omständigheter som medförde att den fattade och som utgör den rättsliga grunden
för den vidtagna åtgärden.
- 36.
- Vidare kan kommissionen inte underlåta att bemöta de argument, framförda av
beslutets mottagare, som kommissionen bedömer vara ogrundade
(förstainstansrättens dom av den 10 mars 1992 i mål T-15/89, Chemie Linz mot
kommissionen, REG 1992, s. II-1275, punkt 328). I förevarande fall har
kommissionen åsidosatt denna skyldighet, eftersom den underlät att bemöta flera
av sökandens huvudargument.
- 37.
- Kommissionen har i huvudsak inte beaktat sökandens argument att de påstådda
avtalen eller samordnade förfarandena inte påverkade marknaden i märkbar
omfattning. Detta argument baserade sig på en detaljerad studie, den så kallade
London Economics-rapporten (nedan kallad LE-rapporten). Slutsatserna i denna
rapport bemöts inte på något sätt i beslutet (punkt 115 i övervägandena).
- 38.
- Vidare har kommissionen underlåtit att undersöka marknadens särdrag vilka
sökanden redogjorde för både i sitt svar på meddelandet om anmärkningar och vid
kommissionens förhör. De regelbundna taxehöjningarna som är brukliga inom
denna sektor anses i beslutet bara utgöra en faktiskt omständighet som bidrog till
att bevisa den påstådda överenskommelsens existens (punkt 18-20 i
övervägandena). Genom detta tillvägagångssätt har kommissionen i strid med
artikel 190 i fördraget underlåtit att ta ställning till sökandens förklaringar.
- 39.
- Slutligen har kommissionen definierat vinsten på ett felaktigt sätt.
- 40.
- Svaranden har betonat att ett beslut är tillräckligt motiverat när det innehåller de
faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för den
vidtagna åtgärden samt de överväganden som medförde att den fattade sitt beslut
(förstainstansrättens dom av den 24 oktober 1991 i mål T-3/89, Atochem mot
kommissionen, REG 1991, s. II-1177, punkt 222). Dessa krav är helt och hållet
uppfyllda i förevarande fall.
- 41.
- Kommissionen har påstått att den inte bara har tagit ställning till LE-rapporten i
punkt 115 i övervägandena i beslutet, utan även i punkterna 16, 21 och 101 i
övervägandena. Beslutet innehåller även en detaljerad beskrivning av
kartongmarknaden (punkt 6-21 i övervägandena). I synnerhet har kommissionen
undersökt både behovet av investeringar på marknaden (punkt 13 i övervägandena)
och bruket inom sektorn att samtidigt höja priserna vid vissa tillfällen under året
(punkt 18 i övervägandena).
Förstainstansrättens bedömning
- 42.
- Enligt fast rättspraxis har skyldigheten att motivera ett individuellt beslut till syfte
att göra det möjligt för gemenskapens domstolar att pröva beslutets lagenlighet och
att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denne skall kunna
bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett
sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet, med det tillägget att denna
skyldighet beror på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits
(se bland annat förstainstansrättens dom av den 11 december 1996 i mål T-49/95,
Van Megen Sports mot kommissionen, REG 1996, s. II-1799, punkt 51).
Kommissionen är enligt artikel 190 i fördraget skyldig att nämna de faktiska och
rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för beslutet samt de
överväganden som fått kommissionen att fatta sitt beslut. Däremot behöver inte
kommissionen behandla samtliga faktiska och rättsliga frågor som har åberopats
under det administrativa förfarandet (se bland annat domstolens dom av den 29
oktober 1980 i de förenade målen 209/78-215/78 och 218/78, Van Landewyck m.fl.
mot kommissionen, REG 1980, s. 3125, punkt 66, svensk specialutgåva, häfte 5).
- 43.
- I förevarande fall innehåller beslutet en detaljerad redogörelse för varför
kommissionen inte ansåg att det fanns skäl att godta vissa företags argument, bland
annat sökandens, om att den fastslagna överträdelsen inte hade någon inverkan på
marknaden (se särskilt punkterna 101, 102 och 115 i övervägandena i beslutet).
Vidare har marknadens alla särdrag som sökanden har hänvisat till beaktats i
beslutet (se bland annat punkterna 13 och 18 i övervägandena).
- 44.
- Eftersom sökandens argument att kommissionens inte har gjort en korrekt
bedömning av vilken vinst producenterna inom denna sektor gjorde (se ovan punkt
39) avser frågan om beslutet är välgrundat, saknar detta argument relevans i detta
sammanhang.
- 45.
- Talan kan således inte bifallas på denna grund.
Huruvida gemenskapsrättens beviskrav har åsidosatts
- 46.
- Sökanden har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt gemenskapsrättens
beviskrav, eftersom kommissionen enbart har stött sig på antaganden och gissningar
samt på inbillade empiriska teorier. Kommissionen har i synnerhet överskattat
bevisvärdet av Storas förklaringar i och med att detta företag, enligt kommissionens
egna påståenden, bar huvudansvaret för de påstådda överträdelserna (punkt 46 i
övervägandena i beslutet).
- 47.
- Sökanden har i själva verket genom detta påstående bestritt kommissionens
bevisprövning i beslutet. Eftersom detta argument avser frågan huruvida beslutet
är välgrundat, kan talan inte bifallas på denna grund.
B - Huruvida materiella rättsregler har åsidosatts
Huruvida det förelåg prisavtal
Parternas argument
- 48.
- Sökanden har inledningsvis redogjort för vissa av kartongmarknadens särdrag som
är viktiga att känna till för att förstå hur transaktionstaxor och transaktionspriser
sätts. För att kunna övervältra eventuella prishöjningar på kartong på kunderna,
har bearbetningsföretagen alltid krävt att kartongproducenterna fastställer priserna
varje kvartal och att producenterna skall meddela bearbetningsföretagen minst två
månader i förväg när de har för avsikt att höja priserna. Bearbetningsföretagen har
krävt att eventuella prishöjningar på kartong skulle vara på minst 5 procent.
- 49.
- Mötena mellan kartongproducenterna hade följaktligen inte den betydelse som
kommissionen ansåg. Producenternas uppfattning om storleken på varje prishöjning
berodde på de kostnadsökningar som drabbat samtliga producenter i ungefär
samma utsträckning. Samtliga prishöjningar var absolut nödvändiga på grund av
ökade produktionskostnader.
- 50.
- Vidare var producenterna inte tvungna att följa en enskild producents beslut att
höja priserna med ett visst belopp. Det är emellertid vanligt på en sådan typ av
marknad med mer eller mindre homogena massproducerade varor att försäljningen
sker enligt enhetliga taxor, vilket innebär att den verkliga konkurrensen sker i de
enskilda förhandlingarna med kunderna.
- 51.
- Insyn i prisinitiativen tillförsäkrades genom marknaden, eftersom producenterna,
så snart skrivelserna om tillkännagivande av prishöjningarna hade skickats iväg,
kunde få kännedom om andra producenters initiativ under den föregående tidsfrist
som bearbetningsföretagen begärt, samt om köparnas reaktioner innan de själva
fattade beslut om att ansluta sig till prisinitiativet eller inte. Sökanden har tillagt att
kommissionen inte har gjort gällande att det förelåg konkurrensbegränsningar som
påverkade de enskilda prisförhandlingarna med köparna.
- 52.
- Kommissionen beaktade inte den omständigheten att efterfrågan på kartong helt
och hållet beror på efterfrågan på varor som skall förpackas. Följaktligen kunde en
viss producent inte ens vara säker på att vinna marknadsandelar genom att sänka
priserna, eftersom bearbetningsföretagen ofta hade anpassat sig till
kartongkvaliteten från deras vanliga leverantör och eftersom de kunde förmå denne
att också sänka sina priser utan större svårigheter.
- 53.
- Slutligen har kommissionen inte i vederbörlig ordning beaktat att det fanns ett stort
investeringsbehov inom kartongsektorn.
- 54.
- Enligt sökanden framgår det av rättspraxis att det endast är fråga om avtal i den
mening som avses i artikel 85 i fördraget då de aktuella företagen har gett uttryck
för sin gemensamma vilja att agera på marknaden på ett bestämt sätt (domen i
ovannämnda målet Chemie Linz mot kommissionen, punkt 301). För att ett avtal
i denna bemärkelse följaktligen skall föreligga måste det i sig föreligga en skyldighetsom består i att avtalsparterna har en verklig vilja att förbinda sig. Denna
skyldighet behöver dock inte vara juridiskt bindande. För att avtal skall föreligga
krävs åtminstone att avtalsparterna accepterar en moralisk skyldighet att agera
enhetligt på det sätt som överenskommits. Kommissionen har dock i beslutet inte
ens påstått att företagen faktiskt åtog sig att agera på ett visst sätt i syfte att
begränsa konkurrensen.
- 55.
- Sökanden har medgett att den deltog i ett informationsutbyte om planerade
taxehöjningar och att detta informationsutbyte kan anses utgöra ett samordnat
förfarande som begränsar konkurrensen. Emellertid har kommissionen inte med
hjälp av den bevisning som anges i punkt 74 och följande punkter i övervägandena
i beslutet visat att det förelåg avtal. I synnerhet innehåller Storas andra förklaring
(bilaga 39 till meddelandet om anmärkningar), på vilket kommissionen stödde sig,
inga uppgifter som talar för att det förelåg sådana avtal. För övrigt har Storas
förklaringar inget bevisvärde.
- 56.
- Vidare utgör det faktum att producenterna höjde priserna ungefär lika mycket och
vid nästan samma tillfälle inte bevis för att det förelåg tvingande prisavtal. Dessa
uppgifter återspeglar bara den aktuella marknadens särdrag.
- 57.
- Sökanden har slutligen bestritt att det föreligger kausalitet mellan diskussionerna
om att höja taxorna och de höjningar av transaktionspriserna som observerades på
marknaden. Sökanden har därför bestritt att de verkliga prishöjningarna kan anses
utgöra bevis för att det förelåg prisavtal.
- 58.
- Kommissionen har gjort gällande att det framgår av rättspraxis att det är fråga om
avtal i den mening som avses i artikel 85 i fördraget så snart de aktuella företagen
har gett uttryck för sin gemensamma vilja att agera på marknaden på ett bestämt
sätt (se förstainstansrättens dom av den 17 december 1991 i mål T-7/89, Hercules
Chemicals mot kommissionen, REG 1991, s. II-1711, punkt 256; svensk
specialutgåva, häfte 11).
- 59.
- Kommissionen har betonat att den i punkt 72-90 i övervägandena i beslutet
redogör i detalj för bevisningen om den aktuella överträdelsens natur. Enligt denna
bevisning kom kartongtillverkarna, inom ramen för PWG, i förväg överens om hur
mycket priserna skulle höjas varje gång och kom överens om vem av dem som först
skulle tillkännage var och en av dessa höjningar, när de skulle tillkännages och när
de övriga tillverkarna skulle följa efter genom att skicka ut egna skrivelser om
tillkännagivande av prishöjningarna (punkt 73 i övervägandena i beslutet).
- 60.
- Under dessa omständigheter innebär inte sökandens argument att de regelbundet
återkommande tillkännagivandena om prishöjningarna och arten av dem förklaras
av kundernas önskemål att det inte föreligger ett avtal. Sökandens argument om
insyn på marknaden till följd av tillkännagivandena om prishöjningarna och till följd
av marknadens särdrag är inte heller relevant, eftersom det har fastslagits att
företagen i förväg avtalade om att höja priserna.
- 61.
- Kommissionen har även gjort gällande att prissamverkan utgjorde en del av en
global plan. När det är fråga om ett sådant invecklat avtalssystem skall de olika
åtgärderna bedömas i ett sammanhang med utgångspunkt i överenskommelsens
globala syfte (punkt 128 i övervägandena i beslutet). Med beaktande av de alltmer
konkretiserade avtalen, av den gemensamma planeringen och det gemensamma
genomförandet av prisinitiativ och av avtalet om marknadsandelar och
volymkontroll, har kommissionen vidhållit sina påståenden i punkt 131-132 i
övervägandena om att överträdelsen skall anses utgöra ett samordnat förfarande
från och med mitten av år 1986 och att överträdelsen från och med slutet av år
1987 på alla sätt framstår som ett verkligt avtal i den mening som avses i artikel 85
i fördraget.
- 62.
- Kommissionen har slutligen gjort gällande att prishöjningarna inverkade på de
faktiskt tillämpade priserna.
Förstainstansrättens bedömning
- 63.
- Sökanden har medgett att den deltog i en samordning av de planerade
prishöjningarna.
- 64.
- Enligt beslutet fastställde de företag som nämns i artikel 1 genom avtal
regelbundna prishöjningar som skulle genomföras på varje nationell marknad
(punkt 130 andra stycket tredje strecksatsen i övervägandena). Som kommissionen
har påpekat (se ovan punkt 61) gjorde kommissionen bedömningen att avtalet
existerade från och med slutet av år 1987.
- 65.
- Det framgår av fast rättspraxis att det är fråga om avtal i den mening som avses
i artikel 85.1 i fördraget så snart de aktuella företagen har gett uttryck för sin
gemensamma vilja att agera på marknaden på ett bestämt sätt (se domstolens dom
av den 15 juli 1970 i mål 41/69, ACF Chemiefarma mot kommissionen, REG 1970,
s. 661, punkt 112, svensk specialutgåva häfte 1, domen i ovannämnda målet Van
Landewyck m.fl mot kommissionen, punkt 86, och domen i ovannämnda målet
Hercules Chemicals mot kommissionen, punkt 256). Under dessa omständigheter
är det i motsats till vad sökanden har påstått irrelevant huruvida de aktuella
företagen ansåg sig vara tvungna - juridiskt, faktiskt eller moraliskt - att agera på
avtalat sätt.
- 66.
- Det skall således undersökas om kommissionen har bevisat att beslutets mottagare
hade gett uttryck för sin gemensamma vilja att vid prissättningen agera på
marknaden på ett bestämt sätt.
- 67.
- Vad beträffar prisinitiativen förklarade Stora bland annat följande (bilaga 39 till
meddelandet om anmärkningar, punkterna 27, 28 och 30):
... år 1987 rådde i princip jämvikt mellan produktionskapacitet och konsumtion.
Under detta år var produktionskapaciteten 5 procent högre än konsumtionen. Tack
vare denna skillnad (som var mycket mindre än vad industrin hade uppnått fram
till dess) gavs PWG möjlighet att nå fram till ett avtal om prishöjningar från och
med år 1987 med nästan total visshet om att dessa höjningar skulle genomföras
med framgång. När denna möjlighet gavs var tillverkarna angelägna om att
kompensera de föregående årens förluster.
PWG ansåg det vara lämpligt att genomföra en första höjning med 10 procent år
1988. Detta medförde till exempel att priserna ökade med 50 FF för 100 kilo av
GC-kvalitet och med 35 FF för 100 kilo av GD-kvalitet på den franska marknaden.
Liknande höjningar genomfördes i andra länder. Sedan godtogs höjningarna enligt
liknande taxor i absoluta tal, vilket följaktligen minskade andelen av höjningen.
...
PWG diskuterade och enades om vilken tillverkare som först skulle gå ut med en
prishöjning och vid vilka tidpunkter de andra stora tillverkarna skulle tillkännage
sina höjningar. Det var inte samma ordningsföljd vid varje tillfälle.
- 68.
- Stora tillade (punkterna 13 och 14 i bilaga 39 till meddelandet om anmärkningar):
... JWC hade bland annat till syfte att fastställa jämförbara taxor för vissa
storkunder och att för varje land fastställa hur PWG:s prisbeslut i fråga om GC-kvalitet och GD-kvalitet skulle genomföras.
JMC diskuterade marknad för marknad hur PWG:s prisbeslut skulle genomföras
i detalj och redovisade resultatet för den sistnämnda.
- 69.
- Enligt Stora uttryckte följaktligen de företag som träffades inom ramen för PWG
och JMC sin gemensamma vilja att genomföra identiska och samtidiga
prishöjningar på de olika nationella marknaderna.
- 70.
- Storas förklaringar stöds på denna punkt av ett flertal bevishandlingar som
kommissionen hänvisar till i punkt 74 och följande punkter i övervägandena i
beslutet.
- 71.
- Det är i detta hänseende tillräckligt att hänvisa till de tre prislistor som nämns i
punkterna 79, 80 och 83 i övervägandena i beslutet. Dessa listor, som
kommissionen erhöll av Rena (bilaga 110 och 111 till meddelandet om
anmärkningar) och av Finnboard (UK) Ltd, innehåller för flera typer av kartonger
och för flera medlemsstater exakta uppgifter om när och med hur mycket de
aktuella företagen höjde priserna i april 1989, i september/oktober 1989 och i april
1990. Uppgifterna i de tre prislistorna överensstämmer, i fråga om storleken på
dessa prishöjningar och datum för deras genomförande, med det sätt på vilket det
konstaterats att de aktuella företagen verkligen agerade på marknaden (se
tabellerna D, E och F fogade till beslutet).
- 72.
- Vidare erhöll kommissionen anteckningar från Rena avseende JMC:s möte den 6
september 1990 (bilaga 118 till meddelandet om anmärkningar). I dessa anges
bland annat följande:
En prishöjning kommer att meddelas nästa vecka för september.
Frankrike 40 FF
Nederländerna 14 HFL
Tyskland 12 DM
Italien 80 LIT
Belgien 2,50 BFR
Schweiz 9 FS
Förenade kungariket 40 UKL
Irland 45 IRL
Samtliga kvaliteter kommer att omfattas av samma höjning, GD, UD, GT, GC m.fl.
En enda prishöjning per år.
För leveranser från och med den 7 januari.
Senast den 31 januari.
Skrivelse av den 14 september om prishöjning (Mayr-Melnhof).
Den 19 september, Feldmühle sänder sin skrivelse.
Cascades före slutet av september.
Samtliga skall ha sänt sina skrivelser före den 8 oktober.
- 73.
- Sökanden har varken bestritt att ovannämnda tre prislistor avser prissamverkan
eller att bilaga 118 till meddelandet om anmärkningar avser JMC:s möte den
6 september 1990.
- 74.
- Utan att det är nödvändigt pröva den övriga bevisningen anser förstainstansrätten
följaktligen det vara bevisat att de företag som deltog i PWG:s och JMC:s möten
gav uttryck för sin gemensamma vilja att genomföra enhetliga och samtidiga
prishöjningar. Kommissionen har således rätteligen kunnat klassificera sökandens
och andra kartongproducenters samförstånd i prisfrågor från och med slutet av år
1987 som ett avtal.
- 75.
- Under dessa omständigheter är sökandens argument om kartongmarknadens
påstådda särdrag och avsaknaden av kausalitet mellan taxehöjningarna och
höjningarna av transaktionspriserna utan relevans. Även om sökandens faktiska
påståenden i detta avseende vore riktiga, inverkar nämligen inte dessa
omständigheter på bedömningen att den överträdelse som sökanden gjorde sig
skyldig till i fråga om priser från och med slutet av år 1987 skall klassificeras som
ett avtal.
- 76.
- Talan kan således inte bifallas på denna grund.
Huruvida det fanns ett avtal eller samordnat förfarande om den påstådda politiken
inriktad på pris framför kvantitet
Parternas argument
- 77.
- Sökandens argument kan delas in i tre kategorier.
- 78.
- För det första har sökanden gjort gällande att det inte fanns något avtal eller
samordnat förfarande om att bibehålla marknadsandelarna på en fast nivå.
- 79.
- Sökanden har gjort gällande att kommissionens påståenden om den påstådda
samordning som syftade till att frysa de stora kartongproducenternas
marknadsandelar enbart grundas på Storas förklaringar och på den konfidentiella
skrivelsen av den 28 december 1988 som hittats hos FS-Karton (bilaga 73 till
meddelandet om anmärkningar). Dessa handlingar innehåller dock inga uppgifter
som styrker att det existerade ett avtal eller ett samordnat förfarande som hade till
syfte att frysa marknadsandelarna.
- 80.
- Bilaga 73 till meddelandet om anmärkningar är bara en rapport över den allmänna
situationen som upprättats av försäljningschefen vid FS-Karton och som hade till
syfte att förklara för koncernledningen varför FS-Kartons omsättning hade
stagnerat. Det framgår av denna skrivelse att försäljningschefen hade ifrågasatt
koncernens nya försäljningspolitik som bestod i att dotterbolagen skulle tvingas
tillämpa en strikt prispolitik, även om försäljningsvolymen skulle minska till följd
av detta. Det framgår av skrivelsen att koncernledningen hade fattat ett sådant
beslut och att den gett FS-kartons försäljningschef i uppdrag att följa beslutet. Den
sistnämnde kände för övrigt inte närmare till vad som hade diskuterats inom PG
Paperboard.
- 81.
- Vad beträffar Storas förklaringar har det inte framkommit några uppgifter som
visar att det förelåg ett grundavtal om en politik inriktad på pris framför
kvantitet. Storas andra förklaring avsåg endast discussions om marknadsandelar
(bilaga 39 till meddelandet om anmärkningar, s. 4 och 11). Vidare hänvisas i Storas
tredje förklaring (bilaga 43 till meddelandet om anmärkningar) till discussions
och till understandings (s. 1 och 2). Vidare var det inte fråga om ett grundavtal
utan om flera oberoende avtal som baserade sig på föregående års siffror. Dt finns
för övrigt inga uppgifter om dessa avtal i några andra handlingar. Stora använde
sig inte av begreppet avtal i den mening som avses i artikel 85 i fördraget (se
ovan punkt 54 och följande punkter), eftersom Stora uppgav att de avtal som
ingicks av producenterna inte var bindande och de följdes bara om avtalen
uppfyllde deras egna intressen (bilaga 39 till meddelandet om anmärkningar, s. 4,
och punkt 59 i övervägandena i beslutet).
- 82.
- Vidare kan trovärdigheten av Storas förklaringar ifrågasättas i och med att detta
företag samarbetade med kommissionen i syfte att bötesbeloppets storlek skulle
reduceras som motprestation.
- 83.
- Slutligen var avsikten med de handskrivna anteckningarna av den 11 januari 1990
som hittades hos FS-Kartons försäljningsdirektör (bilaga 113 till meddelandet om
anmärkningar, punkt 84-86 i övervägandena i beslutet) förbereda en intern rapport
avsedd för ledningen för Mayr-Melnhof. Upplysningarna i dessa anteckningar är
grundade på direktörens egna antaganden och på information som erhållits vid
diskussioner med kollegor och kunder. Påståendena i dessa stöds inte av de övriga
dokument som kommissionen har hänvisat till.
- 84.
- För det andra har sökanden hänvisat till utvecklingen av sina marknadsandelar.
Sökanden har i detta hänseende påstått att det framgår av FS-Kartons
kapacitetsökning med 200 000 ton/år år 1990 att avsikten var att öka dess
marknadsandelar inom det område där den i huvudsak avsatte sina produkter, det
vill säga gemenskapsmarknaden. Det faktum att sökanden exporterade till
marknader utanför gemenskapen hade ingenting att göra med en effektiv kontroll
av utbudet utan överensstämde med de grundläggande reglerna för ett beteende
i enlighet med förutsättningarna på marknaden. Den politik inriktad på pris
framför kvantitet som den hade fört grundade sig på ett självständigt beslut i syfte
att inte åstadkomma ett allmänt prisras på gemenskapsmarknaden.
- 85.
- Vidare utvecklades även andra producenters marknadsandelar, däribland
sökandens. Sökanden har bestritt kommissionens bedömning att de varierade
marknadsandelarna berodde på att marknadsandelarna inte var statiska utan
föremål för regelbundna justeringar och omförhandlingar och att diskussionerna om
marknadsandelarna varje år utgick från en ny utgångspunkt. Det finns varken
någon bevisning för dessa påståenden eller kommissionens påstående att de
producenter som ökade sina marknadsandelar blev tillrättavisade.
- 86.
- För det tredje har sökanden utvecklat en argumentering om driftstopp och om
utvecklingen av produktionsvolymen.
- 87.
- Inledningsvis har kommissionen inte i tillräcklig utsträckning beaktat det faktum att
den europeiska kartongmarknaden är köparens marknad. Sökanden har i detta
sammanhang hänvisat till vad som är kännetecknande för relationerna mellan
producenterna och deras kunder.
- 88.
- Vidare har sökanden påstått att kommissionen inte har framfört någon som helst
bevisning till stöd för att det förekom uppgörelser om driftstopp mellan de stora
tillverkarna. Dessa påståenden grundar sig endast på några vaga insinuationer i
Storas andra förklaring. Vidare har kommissionen aldrig bemött sökandens
påstående att den alltid har använt sig av sin maximala produktionskapacitet trots
att detta påstående stöds av en tabell över sökandens kapacitetsutnyttjande som är
fogad till ansökan. Vid de tillfällen då maskinerna i Mayr-Melnhofs fabriker
verkligen stoppades under år 1990, berodde detta på att nya maskiner skulle
installeras, på underhållsarbeten, tester och bearbetningsarbeten.
- 89.
- Som svar på sökandens argumentering har kommissionen i huvudsak hänvisat till
vad som konstaterats i beslutet om politiken inriktad på pris framför kvantitet
(punkt 51-60 i övervägandena i beslutet). Kommissionen har även hänvisat till
Storas andra förklaring (bilaga 39 till meddelandet om anmärkningar, i synnerhet
s. 3, 12, 14 och 15).
- 90.
- Vad särskilt beträffar frysningen av de största tillverkarnas existerande
marknadsandelar har kommissionen gjort gällande att det var fråga om en
nödvändig del av politiken inriktad på pris framför kvantitet som avsåg att
kontrollera den kvantitetspolitik som i själva verket fördes av överenskommelsens
medlemmar. Att det förelåg en samordning i syfte att frysa marknadsandelarna
bevisas bland annat av den konfidentiella skrivelse som hittades hos FS-Karton
(bilaga 73 till meddelandet om anmärkningar). I övrigt har kommissionen påpekat
att det i beslutet anges en rad andra bevisuppgifter som Mayr-Melnhof inte har
kommenterat och som helt och hållet stöder uppgifterna i Storas andra förklaring
och i FS-Kartons konfidentiella skrivelse (se punkterna 84, 87, 94 och 95 i
övervägandena i beslutet samt de handlingar som diskuteras i dessa punkter).
- 91.
- Vad beträffar Storas förklaringar har kommissionen upprepat att ett samförstånd
som syftar till ett framtida beteende på marknaden utgör en överträdelse av artikel
85 i fördraget. Dessa förklaringar stöds i alla huvudsakliga delar av andra
handlingar och deras trovärdighet kan inte ifrågasättas. Kommissionen har för
övrigt bestritt att den ingick avtal med Stora angående bötesbeloppets storlek och
den reduktion som Stora kunde räkna med till följd av sitt samarbete.
- 92.
- Vad beträffar ökningen av sökandens produktionskapacitet har kommissionen
betonat att användningen av kartong ökade med 18,6 procent i Västeuropa mellan
åren 1987 och 1990, vilket innebär att en viss kapacitetsökning var nödvändig inom
denna sektor för att tillfredsställa den ökade efterfrågan. Denna
kapacitetsutveckling, som bland annat berodde på att FS-Karton började använda
sig av en ny maskin, medförde dock inte nödvändigtvis att marknadsandelarna
ändrades.
- 93.
- Det finns inga uppgifter som styrker att produktionen till följd av FS-Kartons ökade
produktionskapacitet avsattes på gemenskapsmarknaden. Enligt de handlingar som
sökanden har tillhandahållit skulle dels sökandens marknadsandelar mellan åren
1986 och 1991 endast ha ökat med 0,6 procent för GD-kvalitet och med 0,3 procent
för GC-kvalitet, dels skulle FS-Kartons ökade produktionskapacitet inte ha medfört
att dess marknadsandel ökade. Kommissionen har påpekat att sökanden, vilket
denna har medgett, exporterade sina produkter till tredje land för att undvika
prisfall på gemenskapsmarknaden, vilket helt och hållet motsvarade syftena med
politiken inriktad på pris framför kvantitet.
- 94.
- Även om sökandens marknadsandelar ökade utgör detta för övrigt ingen ursäkt för
sökanden att delta i diskussioner under vilka de största kartongproducenternas
marknadsandelar fastställdes varje år (punkt 60 i övervägandena i beslutet).
- 95.
- Vad slutligen beträffar driftstoppen har kommissionen gjort gällande att det
framgår av de dokument som sökanden har inkommit med under
domstolsförfarandet att vissa fabrikers kapacitetsutnyttjandegrad minskade
väsentligt, bland annat under år 1990, jämfört med de föregående åren, och att
även kapacitetsutnyttjandegraden för fabriken i Hirschwang år 1991 minskade
väsentligt jämfört med de föregående åren.
- 96.
- I varje fall saknar det betydelse om sökanden verkligen utnyttjade sin maximala
produktionskapacitet. Eftersom det var fråga om ett komplicerat avtalssystem som
bland annat avsåg kontroll av utbudet och uppdelning av marknaderna inom
gemenskapen och eftersom sökanden hade deltagit i PWG:s möten under vilka den
aktuella politiken fastslogs, var sökanden ansvarig för hela den överträdelse som
tillverkarna gjorde sig skyldiga till (förstainstansrättens dom av den 10 mars 1992
i mål T-13/89, ICI mot kommissionen, REG 1992, s. II-1021, punkterna 256-261
och 305, svensk specialutgåva, häfte 12, och domen i ovannämnda målet Hercules
Chemicals mot kommissionen, punkt 272).
Förstainstansrättens bedömning
1. Förekomsten av en samordning som syftade till att frysa marknadsandelarna och
av en samordning som syftade till att kontrollera utbudet
- 97.
- Enligt artikel 1 i beslutet har de företag som avses i denna bestämmelse överträtt
artikel 85.1 i fördraget genom att under referensperioden delta i ett avtal och
samordnat förfarande som innebar att kartongleverantörerna inom gemenskapen
enades om att bibehålla de största tillverkarnas marknadsandelar på konstanta
nivåer, men med möjlighet till vissa ändringar och allt oftare från och med början
av år 1990 vidtog samordnade åtgärder för att kontrollera tillförseln till den
gemensamma marknaden i syfte att säkerställa genomförandet av de nämnda
samordnade prishöjningarna.
- 98.
- Enligt kommissionen inleddes dessa två slag av samverkan, vilka i beslutet
sammanförts under rubriken reglering av kvantiteterna, av deltagarna i PWG:s
möten under den aktuella perioden. Det framgår av punkt 37 tredje stycket i
övervägandena i beslutet att PWG:s verkliga uppgift, såsom den beskrivits av Stora,
bland annat bestod i diskussion om och samordning av marknader,
marknadsandelar, priser samt prishöjningar och kapacitet.
- 99.
- Vad beträffar PWG:s betydelse för samverkan i fråga om marknadsandelarna,
framgår följande av beslutet (punkt 37 femte stycket, i övervägandena): I samband
med åtgärderna för prishöjningar diskuterades ingående inom PWG de nationella
företagssammanslutningarnas och de enskilda tillverkarkoncernernas
marknadsandelar i Västeuropa. Dessa diskussioner resulterade i att deltagarna
träffade vissa uppgörelser avseende sina respektive marknadsandelar i syfte att
säkerställa att de samordnade prisinitiativen inte omintetgjordes av att utbudet
översteg efterfrågan. De stora tillverkarkoncernerna beslutade att de skulle
vidmakthålla sina marknadsandelar på en nivå som motsvarade de årliga slutgiltiga
försäljnings- och produktionssiffror som sammanställdes och offentliggjordes av
Fides i mars påföljande år. Utvecklingen av marknadsandelarna analyserades vid
varje tillfälle då PWG möttes på grundval av månadsresultaten från Fides, och i
händelse av betydande variationer avkrävdes det förmodat ansvariga företaget
förklaringar.
- 100.
- Enligt punkt 52 i övervägandena syftade avtalet som träffades inom PWG år 1987
[...] till att frysa de största tillverkarnas andelar av den västeuropeiska marknaden
på den aktuella nivån samt till att tillverkarna skulle avstå från att värva nya kunder
eller förbättra sin aktuella marknadsställning genom en aggressiv prispolitik.
- 101.
- I punkt 56 första stycket i övervägandena understryks följande: Det grundläggande
avtalet mellan de största tillverkarna om att vidmakthålla sina respektive
marknadsandelar fortsatte att tillämpas under hela den period som omfattas av
föreliggande beslut. Enligt punkt 57 analyserades utvecklingen av
marknadsandelarna vid varje möte inom PWG på grundval av preliminär
statistik. Slutligen framhålls i punkt 56 sista stycket att [d]e företag som deltog
i diskussionerna om marknadsandelar var medlemmarna av PWG, närmare
bestämt: Cascades, Finnboard, KNP (fram till år 1988), [Mayr-Melnhof], MoDo,
Sarrió, de två tillverkarna som ingår i Stora-koncernen, CBC och Feldmühle, samt
(från och med år 1988) Weig.
- 102.
- Det finns anledning anse att kommissionen vederbörligen har styrkt förekomsten
av en samverkan kring marknadsandelar mellan deltagarna i PWG:s möten.
- 103.
- Kommissionens analys grundas i huvudsak på Storas förklaringar (bilagorna 39
och 43 till meddelandet om anmärkningar) och bekräftas av bilaga 73 till
meddelandet om anmärkningar.
- 104.
- I bilaga 39 till meddelandet om anmärkningar förklarar Stora: PWG samlades till
möten från och med år 1986 i syfte att reglera marknaden. ... Bland andra (lagliga)verksamheter bestod PWG:s uppgift i diskussion om och samordning av marknader,
marknadsandelar, priser samt prishöjningar, efterfrågan och kapacitet. PWG:s roll
var bland annat att göra exakta uppskattningar av utbud och efterfrågan på
marknaden samt föreslå nödvändiga åtgärder för att reglera denna samt presentera
denna uppskattning för President Conference.
- 105.
- Vad särskilt beträffar samverkan kring marknadsandelar påpekar Stora att de
marknadsandelar som förvärvats av nationella företagssammanslutningar i
Europeiska gemenskapen, Efta och andra länder till vilka medlemmarna av
PG Paperboard levererar analyserades inom PWG och PWG diskuterade
möjligheten av att vidmakthålla marknadsandelarna på samma nivå som under
föregående år (bilaga 39 till meddelandet om anmärkningar, punkt 19). Av
meddelandet (samma handling, punkt 6) framgår att diskussioner om tillverkarnas
marknadsandelar i Europa ägde rum även under denna period, eftersom den första
referensperioden gällde nivåerna år 1987.
- 106.
- I sitt svar på en begäran från kommissionen av den 23 december 1991, sänt den
14 februari 1992 (bilaga 43 till meddelandet om anmärkningar), preciserar Stora
vidare att [ö]verenskommelserna om marknadsandelarnas nivå som ingåtts mellan
medlemmarna av PWG gällde Europa i dess helhet. Dessa överenskommelser
grundades på sammanlagda årliga sifferuppgifter för föregående år, vilka normalt
förelåg i slutgiltig sammanställning från och med mars påföljande år (punkt 1.1).
- 107.
- Detta påstående bekräftas i samma handling enligt följande: ... diskussionerna
utmynnade i överenskommelser som normalt ingicks i mars varje år mellan
medlemmarna av PWG, och syftade till att medlemmarnas marknadsandelar skulle
kunna vidmakthållas på samma nivå som föregående år (punkt 1.4). Stora påpekar
att ingen åtgärd vidtogs för att säkerställa att dessa överenskommelser iakttogs
och att deltagarna i PWG:s möten var medvetna om att för det fall de vidtog
avvikande åtgärder på vissa marknader till vilka andra deltagare levererade, skulle
dessa leverantörer göra samma sak på andra marknader (samma punkt).
- 108.
- Slutligen förklarar Stora att Mayr-Melnhof deltog i diskussionerna om
marknadsandelarna (punkt 1.2).
- 109.
- Storas påståenden om en samverkan kring marknadsandelar får stöd i bilaga 73 till
meddelandet om anmärkningar. Denna handling, som påträffades hos FS-Karton,
är en konfidentiell skrivelse av den 28 december 1988 från försäljningschefen för
Mayr-Melnhof/FS-Karton-koncernen i Tyskland (Katzner), till verkställande
direktören för Mayr-Melnhof i Österrike (Gröller), angående marknadsläget.
- 110.
- Enligt denna skrivelse, som citeras i punkt 53-55 i övervägandena i beslutet, gav
det mycket nära samarbetet inom ramen för VD-kretsen (Präsidentenkreis),
som inrättades år 1987, upphov till såväl vinnare som förlorare. Skrivelsens
upphovsman har placerat sökanden bland förlorarna och detta av olika skäl, bland
annat följande:
2) Ett avtal har endast kunnat träffas genom att vi påförs ett straff - man
har krävt att vi skall göra uppoffringar .
3) 1987 års marknadsandelar skulle frysas, befintliga kontakter skulle
vidmakthållas och ingen ny verksamhet eller kvalitet får tas i bruk genom
att tillämpa lockpriser (resultatet kommer att visa sig i januari 1989 - om
alla deltagare är lojala).
- 111.
- Dessa meningar skall läsas mot bakgrund av skrivelsens mer allmänna innehåll.
- 112.
- I detta avseende har skrivelsens upphovsman som inledning erinrat om det nära
samarbete avseende Europa som bedrevs inom VD-kretsen. Detta uttryck har
tolkats av sökanden så att det avser såväl PWG som PC i mer allmän bemärkelse,
det vill säga utan hänvisning till en händelse eller särskilt möte (bilaga 75 till
meddelandet om anmärkningar, punkt 2.a).
- 113.
- Upphovsmannen har vidare påpekat att detta samarbete har skapat en
prisdisciplin som gett upphov till såväl vinnare som förlorare.
- 114.
- Det är således mot bakgrund av den prisdisciplin som beslutats av VD-kretsen
som uttalandet om att marknadsandelarna skulle frysas på 1987 års nivå skall
tolkas.
- 115.
- Vidare överensstämmer hänvisningen till år 1987 som referensår med Storas andra
förklaring (bilaga 39 till meddelandet om anmärkningar; se punkt 105 ovan).
- 116.
- Vad gäller PWG:s roll i samverkan kring kontrollen av tillförseln - som
karaktäriserades av en undersökning av driftstopp - framgår av beslutet att PWG
spelade en avgörande roll för införandet av driftstopp, då det från år 1990 uppkom
problem med överkapacitet och sjunkande efterfrågan. I början av år 1990
bedömde de största tillverkarna att det var lämpligt att inom ramen för PWG enas
om nödvändigheten av driftstopp. De stora tillverkarna medgav att de inte kunde
öka efterfrågan genom att sänka priserna, och att priserna skulle komma att sjunka
om de behöll full produktionskapacitet. Det var teoretiskt möjligt att på grundval
av kapacitetsrapporterna beräkna hur länge driftstoppen skulle pågå för att jämvikt
skulle uppnås mellan utbud och efterfrågan (punkt 70 i övervägandena i beslutet).
- 117.
- Av beslutet framgår vidare följande: PWG angav dock inte något formellt
driftstopp som varje tillverkare skulle iaktta. Enligt Stora var det praktiskt svårt att
upprätta en koordinerad plan över driftstopp som täckte samtliga tillverkare. Stora
har påpekat att detta var skälet till att det endast fanns ett informellt system för
uppmuntran (punkt 71 i övervägandena i beslutet).
- 118.
- Det finns anledning anse att kommissionen i tillräcklig grad har styrkt förekomsten
av en samverkan kring driftstopp mellan deltagarna i PWG:s möten.
- 119.
- De handlingar som kommissionen har åberopat stöder dess bedömning.
- 120.
- I sin andra förklaring (bilaga 39 till meddelandet om anmärkningar, punkt 24)
förklarar Stora följande: Genom att PWG bestämde sig för en politik inriktad på
pris framför kvantitet och gradvis införde ett system för likvärdiga priser från och
med år 1988 medgav medlemmarna av PWG samtidigt att det var nödvändigt att
driftstoppen respekterades för att dessa priser skulle kunna bibehållas trots
sjunkande efterfrågan. Om tillverkarna inte genomförde driftstopp, skulle det bli
omöjligt att bibehålla den överenskomna prisnivån med hänsyn till den stigande
överkapaciteten.
- 121.
- I följande punkt i sin förklaring tillägger Stora att [u]nder åren 1988 och 1989
kunde industrin utnyttja nästan full kapacitet. Andra driftstopp än de normala för
reparationer och semestrar blev nödvändiga från och med år 1990. ... Det visade
sig senare nödvändigt med driftstopp då orderingången avtog för att vidmakthålla
politiken inriktad på pris framför kvantitet. Driftstoppen som tillverkarna skulle
respektera (för att säkerställa jämvikten mellan produktion och konsumtion) kunde
beräknas på grundval av kapacitetsrapporter. PWG angav dock inte något formellt
driftstopp som varje tillverkare skulle iaktta, även om det fanns ett informellt
system för uppmuntran ....
- 122.
- Vad beträffar bilaga 73 till meddelandet om anmärkningar utgör upphovsmannens
skäl till varför han ansåg sökanden som förlorare vid tillfället då skrivelsen
utarbetades viktiga bevis för förekomsten av en samverkan mellan deltagarna i
PWG:s möten kring driftstoppen.
- 123.
- Upphovsmannen till skrivelsen konstaterar nämligen:
4) Det är på denna punkt som de berörda parternas uppfattning om det
eftersträvade målet börjar skilja sig åt.
...
c) Samtliga försäljningsavdelningar och europeiska agenter har befriats från
sina budgetvolymer och en strikt prispolitik iakttas så gott som utan
undantag (våra medarbetare har ofta inte förstått denna ändrade attityd till
marknaden - tidigare har det endast ställts krav på kvantitet, medan nu
enbart prisdisciplinen beaktas samt risken för driftstopp).
- 124.
- Sökanden hävdar i bilaga 75 till meddelandet om anmärkningar och i sina skrivelser
till förstainstansrätten (punkt 80 ovan) att skrivelsen, och följaktligen ovannämnda
passus, syftar på företagets interna situation. Om emellertid detta utdrag analyseras
mot bakgrund av skrivelsens mer allmänna innehåll, kan det tolkas som ett
genomförande av en strikt politik inom försäljningsavdelningarna, som lagts fast av
VD-kretsen. Skrivelsen skall således tolkas på så sätt att deltagarna i det närmare
samarbetet som beslutades år 1987, det vill säga åtminstone deltagarna i PWG:s
möten, tveklöst hade tagit ställning till följderna av den fastlagda politiken under
förutsättning att den tillämpades strikt.
- 125.
- Den omständigheten att diskussioner om driftstoppen ägde rum mellan tillverkarna
i samband med förberedelserna för prishöjningarna styrks bland annat av en
skrivelse från Rena av den 6 september 1990 (bilaga 118 till meddelandet om
anmärkningar), i vilken nämns med vilka belopp priserna skulle höjas i ett flertal
länder, tidpunkterna för de framtida tillkännagivandena av dessa höjningar samt
orderstocken uttryckt i arbetsdagar för ett flertal tillverkare.
- 126.
- Upphovsmannen till denna skrivelse påpekar att vissa tillverkare förberedde
driftstopp, vilket han uttrycker- på exempelvis följande sätt:
Kopparfors 5-15 days
5/9 will stop for five days.
- 127.
- Sökanden, som deltog i JMC:s möte som avses i skrivelsen (tabell 4 fogad till
beslutet), nämns i denna skrivelse vid flera tillfällen. Bland annat nämns det datum
då sökanden skulle sända tillkännagivandena om prishöjningarna. I övrigt omnämns
sökanden enligt följande:
Deisswil 5 days (GC)
2.5 week för GD
plan to stop within 2 weeks step (?).
- 128.
- Av vad som ovan anförts kan konstateras att kommissionen i tillräcklig grad har
bevisat att det förekommit en samverkan kring marknadsandelarna mellan
deltagarna i PWG:s möten samt en samverkan kring driftstoppen mellan samma
företag. Eftersom det inte har bestritts att sökanden har deltagit i PWG:s möten
och då detta företag uttryckligen omnämns i de viktigaste bevisen (Storas
förklaringar och bilaga 73 till meddelandet om anmärkningar), var det riktigt av
kommissionen att anse att sökanden deltagit i dessa två fall av samverkan.
- 129.
- Sökandens kritik mot Storas förklaringar som avsåg att ifrågasätta dessas bevisvärde
är inte av sådant slag att detta konstaterande försvagas.
- 130.
- Det står nämligen klart att Storas förklaringar härrör från ett av de företag som
förmodas ha deltagit i den påstådda överträdelsen och att de innehåller en
detaljerad beskrivning av vilken typ av diskussioner som fördes inom PG
Paperboards organ, det mål som eftersträvades av de företag som samlats inom
ramen för denna grupp samt dessa företags deltagande i de olika organens möten.
Eftersom detta centrala bevis bekräftas av andra handlingar i målet, utgör det ett
relevant stöd för kommissionens påståenden.
- 131.
- Eftersom kommissionen har styrkt förekomsten av de två ifrågavarande fallen av
samverkan, är det inte nödvändigt att undersöka den kritik som sökanden riktat
mot bilaga 113 till meddelandet om anmärkningar.
2. Sökandens verkliga uppträdande
- 132.
- Sökandens argument att dess verkliga uppträdande inte later sig förenas med
kommissionens påstående om förekomsten av de två bestridda fallen av samverkan
kan inte heller godtas.
- 133.
- För det första skall förekomsten av en samverkan mellan medlemmarna av PWG
kring de två aspekterna av politiken inriktad på pris framför kvantitet inte
blandas samman med genomförandet av denna politik. De bevis som kommissionenhar förebringat har ett sådant bevisvärde att upplysningar om sökandens verkliga
agerande på marknaden inte kan inverka på kommissionens slutsatser om själva
förekomsten av en samverkan kring de två aspekterna av den omtvistade politiken.
På sin höjd skulle sökandens påståenden kunna syfta till att visa att dess agerande
inte överensstämde med det som överenskommits mellan de företag som träffats
inom ramen för PWG.
- 134.
- För det andra vederläggs kommissionens slutsatser inte av sökandens uppgifter. Det
kan framhållas att kommissionen uttryckligen medger att samverkan kring
marknadsandelarna inte innefattade ett officiellt system för sanktioner eller
kompensation ... för att stärka avtalet om marknadsandelarna och att vissa stora
tillverkares marknadsandelar ökade svagt från år till år (se bland annat
punkterna 59 och 60 i övervägandena i beslutet). Kommissionen har vidare påpekat
att industrin utnyttjade full kapacitet ända fram till början av år 1990 och att
driftstopp praktiskt taget inte ansågs nödvändiga fram till denna tidpunkt (punkt 70
i övervägandena i beslutet).
- 135.
- För det tredje framgår det av fast rättspraxis att den omständigheten, att ett företag
inte rättar sig efter resultaten av möten som haft ett uppenbart
konkurrensbegränsande syfte, inte innebär att företagets ansvar på grund av att det
har deltagit i överenskommelsen bortfaller, så länge det inte offentligt tagit avstånd
från dessa mötens innehåll (se till exempel förstainstansrättens dom av den 6 april
1995 i mål T-141/89, Tréfileurope mot kommissionen, REG 1995, s. II-791,
punkt 85). Även om det antas att sökandens uppträdande på marknaden inte
överensstämde med det överenskomna uppträdandet - bland annat om, vilket
sökanden har gjort gällande, den utnyttjade sin produktionskapacitet fullt ut under
år 1990 - påverkar inte detta på något sätt företagets ansvar för överträdelsen av
artikel 85.1 i fördraget.
3. Den rättsliga klassificeringen av den samordning som syftade till att frysa
marknadsandelarna och av den samordning som syftade till att kontrollera utbudet
- 136.
- Frågan om hur den samordning som syftade till att frysa marknadsandelarna och
den samordning som syftade till att kontrollera utbudet skall klassificeras rättsligt
skall besvaras i samband med förstainstansrättens bedömning av huruvida det
förelåg en gemensam branschplan i syfte att begränsa konkurrensen (nedan punkt
137 och följande punkter).
Huruvida det förelåg en gemensam branschplan i syfte att begränsa konkurrensen
Parternas argument
- 137.
- Sökanden anser inte att kommissionen har lyckats bevisa att det förelåg ett avtal
om en gemensam branchplan i syfte att begränsa konkurrensen. Sökanden har i
huvudsak stött sig på samma argument som den har åberopat inom ramen för de
två föregående grunderna.
- 138.
- Vidare är det inte klarlagt varför en sådan plan skulle strida mot artikel 85.1 i
fördraget. Enligt sökandena ingicks aldrig något bindande avtal som tvingade
parterna att följa en gemensam branschplan i syfte att begränsa konkurrensen (se
beträffande begreppet avtal ovan punkt 54 och följande punkter).
- 139.
- Kommissionen har bemött denna grund genom att hänvisa till sin argumentation
om huruvida det förelåg ett avtal om priser (se ovan punkt 58 och följande
punkter).
Förstainstansrättens bedömning
- 140.
- Det har fastställts att de företag som träffades i PWG deltog i en samverkan kring
marknadsandelar, en samverkan kring driftstopp och en prissamverkan.
- 141.
- Enligt artikel 1 i beslutet har de företag som avses i den bestämmelsen överträtt
artikel 85.1 i fördraget genom att under den relevanta tidsperioden deltaga i ett
avtal och samordnat förfarande som inleddes vid halvårsskiftet år 1986 och som
innebar att kartongleverantörer inom Europeiska gemenskapen bland annat
samlades regelbundet till hemliga och institutionaliserade möten i syfte att
diskutera och enas om en gemensam branschplan i syfte att begränsa
konkurrensen.
- 142.
- Av beslutets motivering framgår följande: från och med slutet av år 1987, då den
tilltagande samverkan mellan de producenter som anslöt sig till politiken inriktad
på pris framför kvantitet konkretiserades, hade överträdelsen alla de särdrag som
krävs för att den skall utgöra ett avtal i den mening som avses i artikel 85 (punkt
131 första stycket i övervägandena).
- 143.
- Det finns anledning att anse att kommissionen gjorde en korrekt bedömning när
den ansåg att det ökade samarbetet mellan deltagarna i PWG:s möten från och
med slutet av år 1987 utgjorde ett avtal i den mening som avses i artikel 85 i
fördraget. Dessa företag gav nämligen uttryck för sin gemensamma vilja att agera
på marknaden på ett bestämt sätt (se bland annat de domar till vilka det hänvisas
i punkt 65 ovan). Mot bakgrund av det ovan anförda skall det fastställas att dessa
företag gav uttryck för sin gemensamma vilja att genomföra samtidiga och enhetliga
prishöjningar, att kontrollera utbudet genom driftstopp och att bibehålla sina
marknadsandelar på konstanta nivåer, med möjlighet till vissa ändringar.
- 144.
- Vad beträffar perioden mellan mitten av år 1986 och slutet av år 1987 anger
kommissionen följande i beslutet (punkt 132 i övervägandena): Även om
samverkan mellan producenterna troligen inte konkretiserades genom ett avtal om
pris framför kvantitet förrän ungefär vid utgången av år 1987, innebär dock inte
detta att producenternas agerande under de föregående arton månaderna inte
faller in under artikel 85. Eftersom samverkan kring driftstopp och samverkan
kring marknadsandelar skall anses ha inletts i slutet av år 1987, kan kommissionens
påstående i detta hänseende endast avse prissamverkan.
- 145.
- Sökanden har emellertid inte bestritt att den deltog i ett samordnat förfarande i
fråga om priser (ovan punkt 55), vilket innebär att det inte behöver undersökas
huruvida kommissionens bedömning i detta hänseende är riktig.
- 146.
- Eftersom inte något av sökandens argument kan godtas, kan talan inte bifallas på
denna grund.
Huruvida Fides system för informationsutbyte var lagligt
Parternas argument
- 147.
- Sökanden har gjort gällande att kommissionens bedömning att Fides system för
informationsutbyte utgjorde en viktig del i genomförandet av de påstådda kvot- och
kvantitetsavtalen är felaktig. De uppgifter som lämnades till Fides inom ramen för
systemet för informationsutbyte sammanställdes i varje land och med hjälp av dessa
uppgifter var det således inte möjligt att kontrollera ett avtal eller ett samordnat
förfarande.
- 148.
- Genom informationsutbytet om orderstock, vilket sköttes av Fides, fick
producenterna endast en överblick över det totala marknadsläget. Vad beträffar de
sammanställda uppgifterna, som endast avsåg redan gjorda beställningar,
begränsades inte konkurrensen genom att de utbyttes. Dessa uppgifter användes
i stället som hjälp för producenternas egna beslut (driftstopp, försäljning till tredje
land och så vidare).
- 149.
- Vad beträffar de av Fides utdelade kapacitetsrapporterna innehöll de i huvudsak
bara uppgifter som redan var kända på marknaden och som återgavs i manualer
vilka var tillgängliga för alla.
- 150.
- Kommissionen har gjort gällande att den information som utbyttes användes för att
planera ett samordnat förfarande i fråga om priser och kvantiteter inom hela
sektorn (punkt 134 i övervägandena i beslutet).
- 151.
- Med hjälp av informationen om produktionskapacitet jämförd med informationen
om orderstock kunde kartongtillverkarna vidare få uppgift om sektorns
kapacitetsutnyttjandegrad. Informationen om orderstock var dock inte tillgänglig för
kunderna och det förelåg således ingen allmän insyn på marknaden. För att förstå
vikten av kapacitetsrapporterna måste det tas hänsyn till all information som
utbyttes.
- 152.
- Kommissionen har gjort gällande att ett informationsutbyte som syftar till
samordning som sådant faller in under artikel 85 i fördraget. Följaktligen saknar
frågan om orderstatistiken innehöll särskiljbara uppgifter relevans.
Förstainstansrättens bedömning
- 153.
- Enligt artikel 1 i beslutet har de företag som avses i denna bestämmelse överträtt
artikel 85.1 i fördraget genom att delta i ett avtal och ett samordnat förfarande som
innebar att företagen bland annat utbytte information om leveranser, priser,
driftstopp, orderstock och kapacitetsutnyttjandegrad för att främja ovannämnda
åtgärder, det vill säga en samverkan kring priser, en samverkan kring
marknadsandelar och en samverkan kring driftstopp.
- 154.
- Vad beträffar Fides system för informationsutbyte skall beslutet, mot bakgrund av
artiklarna i detta och punkt 134 tredje stycket i övervägandena, tolkas på så sätt att
kommissionen ansåg att systemet stred mot artikel 85.1 i fördraget genom att det
utgjorde ett stöd för den konstaterade överenskommelsen.
- 155.
- I punkt 134 tredje stycket i övervägandena i beslutet preciseras att Fides system för
informationsutbyte var ett väsentligt hjälpmedel för att:
- övervaka utvecklingen av marknadsandelarna,
- övervaka utbuds- och efterfrågesituationen för att vidmakthålla fullt
kapacitetsutnyttjande,
- avgöra om samordnade prishöjningar skulle kunna genomföras,
- fastställa nödvändiga driftstopp.
- 156.
- Det framgår i övrigt av beslutet att Fides statistik analyserades och diskuterades
inom ramen för PWG. I punkt 57 första stycket i övervägandena, vilken även
hänvisar till punkt 63 i övervägandena, anges följande: Utvecklingen av
marknadsandelarna analyserades vid samtliga PWG:s möten på grundval av
preliminär statistik. Vidare preciseras följande i punkt 69 första stycket: Genom
att jämföra orderläget veckovis (Weekly Order Backlog) med tillgänglig kapacitet
kunde PWG utvärdera hela efterfrågeläget inom kartongindustrin.
- 157.
- Det finns anledning anse att kommissionens påståenden i detta avseende är styrkta.
- 158.
- För det första har sökanden inte bestritt att statistiken från Fides diskuterades inom
PWG.
- 159.
- För det andra har kommissionen med fog ansett att statistiken från Fides användes
inom detta organ dels för att övervaka utvecklingen av marknadsandelarna
(punkt 134 tredje stycket första strecksatsen), dels för att övervaka utbuds- och
efterfrågesituationen för att vidmakthålla fullt kapacitetsutnyttjande samt för att
fastställa nödvändiga driftstopp (punkt 134 tredje stycket andra och fjärde
strecksatserna).
- 160.
- Vad beträffar användningen av statistiken från Fides för att övervaka utvecklingen
av marknadsandelarna har Stora medgett att om det framgick av analysen av
statistiken att skillnaderna mellan de olika nationella företagssammanslutningarnas
försäljningsvolym var för stora, uppmanade medlemmarna av PWG varandra att
åta sig att minska variationerna på de nationella marknaderna (bilaga 39 till
meddelandet om anmärkningar, punkt 19).
- 161.
- I bilaga 43 till meddelandet om anmärkningar (punkt 1.1) anges i likhet härmed
följande:
Variationerna i utbudet på de nationella marknaderna analyserades och
diskuterades vid samtliga PWG:s möten (det vill säga varannan eller var tredje
månad) på grundval av preliminär statistik från Fides ... Statistiken sammanställdes
på månatlig basis. Den sammanlagda årsstatistiken beräknades emellertid på
grundval av kalenderårs och inte på verksamhetsåret. Variationerna som framgick
av denna statistik gav inte nödvändigtvis en exakt bild av det slutliga läget vid årets
slut, vilket gjorde det omöjligt att med säkerhet förlita sig på uppgifterna om
variationerna. Det hade varit absurt om de stora tillverkarna, som var företrädda
inom PWG, förde detaljerade diskussioner om marknadsandelar på nationell basis,
när tillverkarna inte kunde avgöra vart deras leveranser slutligen gick.
...
Överenskommelserna om storleken på marknadsandelarna som träffades avmedlemmarna av PWG gällde Europa i dess helhet. Dessa överenskommelser
grundades på de sammanlagda omsättningarna för föregående år, vilka normalt
fanns tillgängliga i slutgiltigt skick från och med mars månad påföljande år.
- 162.
- Vad beträffar användningen av statistiken från Fides för att övervaka utbuds- och
efterfrågesituationen för att vidmakthålla fullt kapacitetsutnyttjande finns det
anledning att hänvisa till Storas förklaring (bilaga 39 till meddelandet om
anmärkningar, punkt 5):
Kopplad till prisinitiativet år 1987 var nödvändigheten av att vidmakthålla en nära
nog fullständig jämvikt mellan produktion och konsumtion (politiken inriktad på
pris framför kvantitet). Under åren 1988 och 1989 utnyttjade tillverkarna full eller
nästan full kapacitet. År 1990 medförde en ökad kapacitet samtidigt som ökningen
av efterfrågan avtog att tillverkarna började införa driftstopp i syfte att
vidmakthålla jämvikten mellan produktion och konsumtion ... Tillverkarna kunde
med hjälp av årskapacitetsrapporter beräkna hur länge det var nödvändigt att
stoppa driften samt uppmanade varandra att stoppa driften tillräckligt länge för att
det skulle vara möjligt att vidmakthålla jämvikten mellan produktion och
efterfrågan ... sådana driftstopp genomfördes inte av samtliga tillverkare, med den
följden att vissa, vanligen de största, drabbades av proportionellt sett större
förluster vad gäller kvantitet till följd av sina försök att vidmakthålla prisnivån (se
med samma innebörd punkt 25 i samma handling).
- 163.
- Storas förklaringar får indirekt stöd i bilagorna 73 och 75 till meddelandet om
anmärkningar. Det framgår nämligen av bilaga 73 (se ovan punkt 109 och följande
punkter) att försäljningschefen för Mayr-Melnhof/FS Karton-koncernen i Tyskland
(Katzner) föreslog verkställande direktören för sökanden i Österrike en förändring
av Fides då gällande system för informationsutbyte (s. 5 punkt 5, under rubriken
Kontrolle). Såsom framgår av bilaga 75 (s. 11) - ett svar från sökanden på en
begäran om upplysningar - ändrades Fides regler senare mer eller mindre i
överensstämmelse med förslagen som nämns i bilaga 73 (se även punkt 63 andra
stycket i övervägandena i beslutet). Med hänsyn till den allmänna tonen i bilaga 73,
skall den begäran om förändring av Fides system för informationsutbyte som
framställdes av Katzner tolkas som att systemet inte möjliggjorde en
tillfredsställande kontroll av utvecklingen av marknadsandelarna och/eller en analys
av driftstopp, och att systemet följaktligen borde förbättras för att en bättre kontroll
skulle kunna säkerställas.
- 164.
- Mot bakgrund av dessa bevis och med hänsyn till att kommissionen med fog har
ansett att sökanden deltog i en samverkan kring driftstopp och en samverkan kring
marknadsandelar inom ramen för PWG, kan talan inte vinna bifall på denna grund.
Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 i beslutet
Parternas argument
- 165.
- I fråga om förbudet mot allt framtida informationsutbyte har sökanden i första
hand gjort gällande att artikel 2 i beslutet är formulerad på ett alltför otydligt och
generellt sätt för att det skall gå att bedöma vilka uppgifter som lagligen får utbytas
i framtiden. Det förefaller nämligen som om nästan alla former av
informationsutbyte faller in under detta förbud.
- 166.
- Vidare saknar artikel 2 syfte, eftersom den avser åtgärder som har övergetts till
följd av omorganisationen av systemet för informationsutbyte och till följd av
upprättandet av sammanslutningen CEPI-Cartonboard (se punkt 106 i
övervägandena i beslutet).
- 167.
- Sökanden har i andra hand gjort gällande att artikel 2 i beslutet skall
ogiltigförklaras, eftersom den medför ett förbud mot all form av informationsutbyte,
även bearbetad information, om inkommande order och orderstock, det vill säga
rent statistiska uppgifter (se kommissionens tillkännagivande om avtal, beslut och
samordnade förfaranden rörande samarbete mellan företag, EGT C 75, 1968, s. 3,
rättad i EGT C 84, 1968, s. 14, och VII:e rapporten om konkurrenspolitiken, punkt
7).
- 168.
- Utbyte av sådan information strider dock inte mot principen att varje ekonomisk
aktör självständigt skall bestämma vilken politik den vill föra på marknaden
(förstainstansrättens dom av den 17 december 1991 i mål T-4/89, BASF mot
kommissionen, REG 1991, s. II-1523, punkt 240). Det strider nämligen bara mot
fördraget att utbyta rent historiska uppgifter som inte kan härledas till ett visst
företag då det är fråga om ett mera långt utvecklat samarbete mellan företagen.
- 169.
- Slutligen har sökanden gjort gällande att kommissionen i artikel 2 i beslutet gör en
förhastad bedömning av sammanslutningen CEPI-Cartonboards anmälan till
kommissionen om systemet för informationsutbyte. Kommissionen är till följd av
en sådan anmälan skyldig att undersöka om villkoren för undantag är uppfyllda.
Det system för informationsutbyte som CEPI-Cartonboard anmälde avsåg dock just
historiska uppgifter om inkommande order och om orderstock.
- 170.
- Kommissionen har bestritt att förbudet mot framtida informationsutbyte är alltför
otydligt formulerat. Det är nämligen tillräckligt att det framgår av beslutet och av
beslutsskälen vilket konkurrensbegränsande beteende som skall upphöra
(domstolens dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73-48/73, 50/73,
54/73, 55/73, 56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen,
REG 1975, s. 1663, punkt 122-124). I förevarande fall innehåller artikel 2 första
stycket a, b och c i beslutet redan en detaljerad beskrivning av vilket
informationsutbyte som inte är tillåtet. Vidare är de faktiska uppgifterna om den
information som utbyttes noga angivna i punkterna 61-68, 105 och 106 i
övervägandena i beslutet. I övrigt innehåller beslutet en detaljerad beskrivning av
hur informationsutbytet begränsade konkurrensen (punkterna 134 och 166 i
övervägandena). Följaktligen framgår förbudets räckvidd tydligt av artikel 2 i
beslutet jämförd med beslutsskälen.
- 171.
- I artikel 2 andra och tredje styckena i beslutet förklaras endast vilken form av
informationsutbyte som kan tänkas vara tillåten.
- 172.
- Kommissionen har även bestritt att förbudet har en alltför omfattande räckvidd.
Systemet för informationsutbyte var oförenligt med artikel 85 i fördraget trots de
ändringar som antogs av PWG den 27 november 1991 (punkterna 105 och 106 i
övervägandena i beslutet). För att kunna göra en bedömning av informationsutbytet
är det viktigt att beakta att sektorn i hög grad är koncentrerad och att de olika
företagen i väldigt hög grad kände till de olika företagens struktur och politik till
följd av det tidigare samarbetet inom PG Paperboard. På koncentrerade marknader
beror den resterande konkurrensen i huvudsak på den osäkerhet och sekretess som
råder mellan de största säljarna i fråga om marknadens villkor. Ofta förekommande
informationsutbyte om orderstock medför att det blir sådan konstlad insyn på
marknaden att den resterande konkurrensen till slut inte längre kan fungera.
- 173.
- Vidare är det med hjälp av ett veckovis statistikutbyte om inkommande order
tillsammans med kapacitetsrapporterna möjligt att utläsa
kapacitetsutnyttjandegraden inom denna sektor och planera driftstopp inom den
sektorn. Tillverkarna kan således bibehålla en jämvikt mellan utbudet och
efterfrågan och förhindra en prissänkning om efterfrågan skulle minska. För att
kontrollera om ett sådant resultat föreligger är det inte relevant att härleda
uppgifterna till ett visst företag och det är inte heller relevant att uppgifterna avser
redan gjorda beställningar. Kommissionen har således med rätta dragit slutsatsen
att ett informationsutbyte om inkommande order och om orderstock, även i
sammanställd form, strider mot artikel 85.1 i fördraget. Denna slutsats stöds av de
uppgifter som har erhållits under handläggningen av ärendet.
- 174.
- Vad slutligen beträffar det system för informationsutbyte som anmäldes av
sammanslutningen CEPI-Cartonboard, har kommissionen betonat att det
informationsutbytet skiljer sig från det informationsutbyte som var föremål för
beslutet. CEPI-Cartonboard hade bland annat gjort vissa ändringar i sitt system för
att beakta kommissionens invändningar. Följaktligen behövde kommissionen inte
ta ställning till om den skulle bevilja ett undantag i detta förfarande.
Förstainstansrättens bedömning
- 175.
- Det finns anledning erinra om att artikel 2 i beslutet lyder enligt följande:
De i artikel 1 uppräknade företagen skall omedelbart upphöra med ovannämnda
överträdelser om detta inte redan har skett. De skall i framtiden inom ramen för
sin verksamhet inom kartongbranschen avhålla sig från avtal eller samordnade
förfaranden som kan ha samma eller liknande syfte eller resultat, inklusive varje
form av utbyte av information om företagens verksamhet
a) genom vilket deltagarna informeras direkt eller indirekt om andra enskilda
tillverkares produktion, försäljning, orderstock, kapacitetsutnyttjandegrad,
försäljningspriser, omkostnader eller marknadsföringsplaner, eller
b) genom vilket ett gemensamt förhållningssätt inom branschen till priser eller
kontroll av produktionen främjas, underlättas eller uppmuntras, även om
inga individuella uppgifter lämnas, eller
c) som gör det möjligt för de berörda företagen att fullgöra eller iaktta varje
uttryckligt eller tyst avtal om pris eller marknadsuppdelning inom
gemenskapen.
Varje system för utbyte av allmänna uppgifter till vilket de är anslutna, såsom
Fides-systemet eller dess efterföljare, skall vara utformat på ett sådant sätt att det
utesluter inte bara alla uppgifter som kan göra det möjligt att identifiera enskilda
tillverkares agerande, utan även alla uppgifter om inkommande order och
orderstock, förväntad utnyttjandegrad av produktionskapaciteterna (i båda fallen,
även om det rör sig om sammanställda uppgifter) eller enskilda maskiners
produktionskapacitet.
Varje system för informationsutbyte av detta slag skall inskränkas till insamling och
tillhandahållande av produktions- och försäljningsstatistik i sammanställd form som
inte skall kunna användas för att främja eller underlätta ett gemensamt
branschagerande.
Företagen skall även avhålla sig från varje form av informationsutbyte som är av
betydelse för konkurrensen, utöver det tillåtna utbytet, samt från möten eller
kontakter i syfte att diskutera betydelsen av den information som har utbytts eller
branschens eller de enskilda tillverkarnas möjliga eller sannolika reaktion på denna
information.
De nödvändiga ändringarna av varje eventuellt system för informationsutbyte skall
vara genomförda inom tre månader från delgivningen av detta beslut.
- 176.
- Såsom framgår av punkt 165 i övervägandena har artikel 2 i beslutet antagits med
stöd av artikel 3.1 i förordning nr 17. Enligt denna bestämmelse kan kommissionen,
när den konstaterar en överträdelse av bestämmelserna i fördragets artikel 85,
ålägga de berörda företagen att upphöra med överträdelsen.
- 177.
- Det följer av fast rättspraxis att tillämpningen av artikel 3.1 i förordning nr 17 kan
föranleda ett förbud mot att fortsätta med vissa verksamheter och förfaranden eller
att upprätthålla förhållanden, om dessa har konstaterats vara rättsstridiga
(domstolens dom av den 6 mars 1974 i de förenade målen 6/73 och 7/73, Istituto
Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen, REG 1974,
s. 223, punkt 45, svensk specialutgåva, häfte 2, och av den 6 april 1995 i de
förenade målen C-241/91 P och C-242/91 P, RTE och ITP mot kommissionen,
REG 1995, s. I-743, punkt 90), men även mot att i framtiden ägna sig åt ett
liknande agerande (förstainstansrättens dom av den 6 oktober 1994 i mål T-83/91,
Tetra Pak mot kommissionen, REG 1994, s. II-755, punkt 220; svensk
specialutgåva, häfte 16).
- 178.
- Eftersom artikel 3.1 i förordning nr 17 dessutom skall tillämpas med beaktande av
den konstaterade överträdelsen har kommissionen befogenhet att fastställa
omfattningen av de berörda företagens förpliktelser i syfte att få nämnda
överträdelse att upphöra. Sådana förpliktelser för företagen får emellertid inte
överskrida gränserna för vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå
det eftersträvade målet, närmare bestämt att företagen åter skall agera i enlighet
med de regler som har överträtts (se domen i det ovannämnda målet RTE och ITP
mot kommissionen, punkt 93, samt med samma innebörd förstainstansrättens
domar av den 8 juni 1995 i mål T-7/93, Langnese-Iglo mot kommissionen, REG
1995, s. II-1533, punkt 209, och i mål T-9/93, Schöller mot kommissionen, REG
1995, s. II-1611, punkt 163).
- 179.
- Vad för det första beträffar sökandens argument att kommissionen skulle ha gjort
sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den antog artikel 2 i beslutet utan att ha
tagit ställning till om det system för informationsutbyte som anmälts av CEPI-Cartonboard var förenligt med artikel 85, kan det påpekas att den anmälan som
gjordes av sammanslutningen den 6 december 1993 gällde ett nytt system för
informationsutbyte, helt åtskilt från det system som kommissionen undersökte i
beslutet. När kommissionen antog artikel 2 i det omtvistade beslutet kunde den
följaktligen inte inom ramen för det beslutet bedöma huruvida det nya systemet var
lagenligt. Kommissionen hade således fog för att inskränka sin undersökning till det
tidigare systemet för informationsutbyte och för att ta ställning till detta genom att
anta artikel 2 i beslutet.
- 180.
- Vidare saknas skäl att godta sökandens argument att kommissionen inte kan rikta
ålägganden till företag med stöd av artikel 3.1 i förordning nr 17, eftersom dessa
ålägganden avser delar av systemet för informationsutbyte som övergavs innan
beslutet antogs. Det är i detta hänseende tillräckligt att påpeka att sökanden har
bestritt den materiella räckvidden av åläggandena i artikel 2 i beslutet vilket visar
att kommissionen hade ett berättigat intresse av att precisera omfattningen av
företagens skyldigheter, däribland sökandens (se i detta hänseende dom av den 2
mars 1983 i mål 7/82, GVL mot kommissionen, REG 1983, s. 483, punkt 26-28,
svensk specialutgåva, häfte 7)
- 181.
- För att vidare kontrollera om åläggandet i artikel 2 i beslutet, som sökanden har
påstått, är för omfattande kommer räckvidden av de olika förbud som företagen
har ålagts att prövas.
- 182.
- Vad beträffar förbudet i artikel 2 första stycket andra meningen, vilket innebär att
företagen skall avhålla sig från avtal eller samordnade förfaranden som kan ha
samma eller liknande syfte eller resultat som de överträdelser som har konstaterats
i artikel 1 i beslutet, syftar detta enbart till att hindra företagen från att upprepa
sitt konstaterat rättsstridiga agerande. När kommissionen ålade ett sådant förbud
överskred den följaktligen inte sina befogenheter enligt artikel 3 i förordning nr 17.
- 183.
- Vad beträffar artikel 2 första stycket a, b och c syftar dessa bestämmelser mer
specifikt på förbud mot framtida utbyte av information om företagens verksamhet.
- 184.
- Åläggandet i artikel 2 första stycket a, vilket innebär ett förbud mot alla former av
framtida utbyte av information om företagens verksamhet genom vilken deltagarna
direkt eller indirekt erhåller individuella upplysningar om sina konkurrenter,
förutsätter att kommissionen i sitt beslut har konstaterat att ett informationsutbyte
av detta slag strider mot artikel 85.1 i fördraget.
- 185.
- Det kan i detta avseende konstateras att artikel 1 i beslutet inte innehåller några
uppgifter om att ett utbyte av information om enskilda företags verksamhet som
sådant utgör en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget.
- 186.
- I artikel 1 anges i mer allmänna ordalag att företagen har överträtt denna artikel
i fördraget genom att delta i ett avtal och ett samordnat förfarande som innebar
att företagen bland annat utbytte information om leveranser, priser, driftstopp,
orderstock och kapacitetsutnyttjandegrad för att främja ovannämnda åtgärder.
- 187.
- Beslutet skall emellertid tolkas med beaktande av dess motivering (domen i det
ovannämnda målet Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, punkt 122) och det finns
därför anledning framhålla punkt 134 andra stycket i övervägandena i beslutet
enligt vilket:
Tillverkarnas utbyte under mötena inom PG Paperboard (i huvudsak vid JMC:s
möten) av sådan information om enskilda företags verksamhet som normalt är
konfidentiell och känslig, såsom orderstock, driftstopp och produktionstakt, stred
bevisligen mot konkurrensreglerna, eftersom det hade till syfte att åstadkomma så
gynnsamma villkor som möjligt för genomförandet av prishöjningarna ... .
- 188.
- Kommissionen har således vederbörligen konstaterat i sitt beslut att utbyte av
information om enskilda företags verksamhet som sådant utgör en överträdelse av
artikel 85.1 i fördraget, och följaktligen uppfyller förbudet mot framtida
informationsutbyte av detta slag villkoren för en tillämpning av artikel 3.1 i
förordning nr 17.
- 189.
- Vad beträffar förbuden mot utbyte av sådan information om företagens verksamhet
som avses i artikel 2 första stycket b och c i beslutet, skall dessa prövas mot
bakgrund av andra, tredje och fjärde styckena i samma artikel, i vilka innebörden
av dessa förbud klargörs. Det är nämligen mot denna bakgrund som det skall
avgöras om, och, i förekommande fall, i vilken utsträckning kommissionen ansåg
det ifrågavarande utbytet vara rättsstridigt, med hänsyn till att omfattningen av
företagens förpliktelser skall inskränkas till vad som är nödvändigt för att företagen
åter skall agera på ett sätt som är förenligt med artikel 85.1 i fördraget.
- 190.
- Beslutet skall tolkas på så sätt att kommissionen ansåg att Fides-systemet stred mot
artikel 85.1 i fördraget genom att det utgjorde ett stöd för den konstaterade
överenskommelsen (punkt 134 tredje stycket i övervägandena i beslutet). En sådan
tolkning bekräftas av lydelsen i artikel 1 i beslutet, av vilken det framgår att
företagen har utbytt information om företagens verksamhet för att främja [de]
åtgärder som anses strida mot artikel 85.1 i fördraget.
- 191.
- Vid bedömningen av omfattningen av de framtida förbuden i artikel 2 första stycket
b och c i beslutet skall hänsyn tas till kommissionens ifrågavarande tolkning av
Fides-systemets förenlighet med artikel 85 i fördraget.
- 192.
- Det kan i detta avseende för det första påpekas att de ifrågavarande förbuden inte
är begränsade till utbyte av information om de enskilda företagens verksamhet utan
även gäller utbyte av vissa sammanställda statistiska uppgifter (artikel 2 första
stycket b och andra stycket i beslutet). För det andra förbjuds i artikel 2 andra
stycket b och c utbyte av vissa statistiska uppgifter för att förhindra att ett möjligt
stöd för ett potentiellt konkurrensbegränsande beteende uppkommer.
- 193.
- Ett sådant förbud, som avser att hindra ett utbyte av rent statistiska uppgifter som
inte utgör information om ett enskilt företag eller som kan härledas till ett visst
företag och som införs av det skälet att denna information kan användas i
konkurrensbegränsande syfte, överskrider vad som är nödvändigt för att tillse att
företagen åter agerar lagenligt. Det framgår för det första inte av beslutet att
kommissionen skulle ha ansett att utbytet av statistiska uppgifter var en
överträdelse i sig av artikel 85.1 i fördraget. Den omständigheten, att ett system för
utbyte av statistiska uppgifter kan användas i konkurrensbegränsande syfte, kan för
det andra inte medföra att det strider mot artikel 85.1 i fördraget, eftersom det
under sådana omständigheter först är nödvändigt att fastställa att det faktiskt har
haft en konkurrensbegränsande verkan.
- 194.
- Artikel 2 första till och med fjärde styckena i beslutet skall således ogiltigförklaras
med undantag av följande avsnitt:
De i artikel 1 uppräknade företagen skall omedelbart upphöra med ovannämnda
överträdelser om detta inte redan har skett. De skall i framtiden inom ramen för
sin verksamhet inom kartongbranschen avhålla sig från avtal eller samordnade
förfaranden som kan ha samma eller liknande syfte eller resultat, inklusive varje
form av utbyte av information om företagens verksamhet:
a) genom vilket deltagarna informeras direkt eller indirekt om andra enskilda
tillverkares produktion, försäljning, orderstock, kapacitetsutnyttjandegrad,
försäljningspriser, omkostnader eller marknadsföringsplaner.
Varje system för utbyte av allmänna uppgifter till vilket de är anslutna, såsom
Fides-systemet eller dess efterföljare, skall vara utformat på ett sådant sätt att det
utesluter alla uppgifter som kan göra det möjligt att identifiera enskilda tillverkares
agerande.
Yrkandet om upphävande eller nedsättning av böterna
A - Huruvida kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara rättsliga och
faktiska felbedömningar när den fastställde det generella bötesbeloppet
- 195.
- Denna grund kan delas in i fem delgrunder som skall prövas var för sig.
Den första delgrunden: huruvida kommissionen har gjort en felaktig bedömning vid
fastställandet av överträdelsens räckvidd
- 196.
- Sökanden har med hänvisning till de grunder den har åberopat till stöd för
yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1 i beslutet gjort gällande att den allmänna
bötesnivån borde nedsättas väsentligt. Kommissionen har nämligen varken bevisat
att det förelåg avtal eller samordnade förfaranden om marknadsuppdelning och
utbudskontroll eller att det förelåg prisavtal.
- 197.
- Det skall påpekas att förstainstansrätten inte har godtagit någon av sökandens
grunder till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1 i beslutet.
- 198.
- Följaktligen kan talan inte bifallas på den första delgrunden.
Den andra delgrunden: huruvida det förekom en detaljreglering av kartongmarknaden
inom gemenskapen
Parternas argument
- 199.
- Även om påståendena om överträdelserna skulle vara riktiga har sökanden gjort
gällande att det inte var fråga om att detaljreglera kartongmarknaden inom
gemenskapen (punkt 168 femte strecksatsen i övervägandena i beslutet). Tvärtom
påverkade de påstådda överträdelserna bara konkurrensen på ett väldigt generellt
sätt.
- 200.
- Beslutet innehåller motstridiga uppgifter om vilken typ av konkurrensbegränsande
åtgärder som påstås ha genomförts. I punkt 52 i övervägandena beskrivs till
exempel den påstådda samverkan kring marknadsuppdelning som ett allmänt
samtycke till att inte öka de respektive marknadsandelarna medan det i punkt 60
talas om årliga förhandlingar om marknadsandelar. Det var i vart fall inte fråga om
någon detaljreglering av kartongmarknaden och kommissionen har inte ens visat
att det förelåg en samordning i syfte att fastställa kvoter för varje kartongkvalitet.
- 201.
- Kommissionen har med hänvisning till den bedömning som görs i beslutet vidhållit
att producenterna reglerade kartongmarknaden i detalj.
Förstainstansrättens bedömning
- 202.
- Det har redan konstaterats att kommissionen har visat att sökanden deltog i de
moment som utgjorde den överträdelse som fastslås i artikel 1 i beslutet, det vill
säga i en prissamverkan, i en samverkan i fråga om driftstopp och i en samverkan
i fråga om marknadsandelar. Det har även konstaterats att deltagarna i PWG:s
möten, bland annat sökanden, ingick ett avtal vid slutet av år 1987. Vidare har
sökanden varken bestritt att PWG bestämde tidpunkt och ordningsföljd för
avsändandet av de olika tillkännagivandena om nya prishöjningar och att JMC
informerades om detta (se bland annat punkt 73 i övervägandena i beslutet) eller
att JMC hade till uppgift att ange hur de prisinitiativ som tagits av PWG skulle
kunna genomföras i varje land och i förhållande till de viktigaste kunderna (punkt
44 andra stycket andra strecksatsen i övervägandena).
- 203.
- Slutligen har sökanden varken bestritt kommissionens konstaterade att
[ö]verenskommelsen gällde för i stort sett hela gemenskapens område eller att
[d]e företag som deltog i överträdelsen [täckte] praktiskt taget hela marknaden
(punkt 168 andra och fjärde strecksatserna i övervägandena i beslutet).
- 204.
- Under dessa omständigheter kan sökanden inte rätteligen bestrida kommissionens
bedömning att de företag som deltog i överträdelsen hade ägnat sig åt att
detaljreglera kartongmarknaden inom gemenskapen (punkt 168 femte
strecksatsen i övervägandena i beslutet).
- 205.
- Talan kan således inte bifallas på den andra delgrunden.
Den tredje delgrunden: huruvida hemlighållandet och döljandet av överträdelsen skallanses utgöra försvårande omständigheter
Parternas argument
- 206.
- Sökanden har påstått att kommissionen ansåg det utgöra försvårande
omständigheter att sinnrika åtgärder hade vidtagits för att dölja samverkans natur
och omfattning (punkterna 167 och 168 i övervägandena i beslutet).
- 207.
- Avsaknaden av officiella protokoll eller dokumentation från PWG:s och JMC:s
möten kan inte på något sätt anses utgöra sinnrika åtgärder. Sökanden anser inte
att kommissionen har bevisat att åtgärder vidtogs för att deltagarna inte skulle föra
anteckningar. Även om detta skulle anses vara bevisat, är inte heller sådana
åtgärder sinnrika. Eftersom kommissionen felaktigt ansåg att överträdelserna hade
begåtts uppsåtligen, kunde den i alla händelser inte beakta också de påstådda
åtgärderna som vidtogs i syfte att dölja överenskommelsen.
- 208.
- Vad beträffar påståendet att det bestämdes i förväg när prishöjningarna skulle
börja gälla, har sökanden betonat att prissamverkan nödvändigtvis innebar en
samordning i fråga om genomförandet av prishöjningarna, åtminstone i fråga om
huvudmännen. Eftersom kommissionen ansåg att företagen uppsåtligen hade gjort
sig skyldiga till överträdelserna, kunde kommissionen inte även beakta uppgifter
som hade ett nödvändigt samband med den avsiktliga överträdelsen.
- 209.
- Kommissionen har gjort gällande att hemlighållandet skall beaktas vid
bedömningen av hur allvarlig överträdelsen var. Avsiktliga överträdelser av
konkurrensreglerna åtföljs inte nödvändigtvis av åtgärder för att dölja överträdelsen.
I förevarande fall var överenskommelsens deltagare överens om att inte spara
anteckningar från de diskussioner som fördes (protokollet från förhöret vid
kommissionen, sidan 46) och de planerade noga hur olika prisinitiativ skulle
genomföras (punkt 73 i övervägandena i beslutet). Kommissionen har följaktligen
korrekt gjort gällande att hemlighållandet av överträdelsen var en försvårande
omständighet som skulle beaktas vid beräkningen av böterna.
Förstainstansrättens bedömning
- 210.
- Enligt punkt 167 tredje stycket i övervägandena i beslutet är en av de allvarligaste
aspekterna av överträdelsen ... att företagen för att försöka dölja
överenskommelsens existens har gått så långt att de i förväg för var och en av de
största tillverkarna har bestämt tidpunkt och ordningsföljd för de olika
tillkännagivandena om nya prishöjningar. Av beslutet framgår dessutom följande:
tillverkarna skulle, genom detta noggrant planerade vilseledande, ha kunnat
förklara de på varandra följande enhetliga, regelbundna prishöjningarna inom hela
branschen med ett oligopolistiskt uppträdande (punkt 73 tredje stycket i
övervägandena). Slutligen har kommissionen enligt punkt 168 sjätte strecksatsen i
övervägandena bestämt den allmänna bötesnivån med beaktande av de sinnrika
åtgärder [som] har vidtagits för att dölja samverkans verkliga natur och omfattning
(avsaknaden av officiella protokoll eller dokumentation från PWG:s och JMC:s
möten, deltagarna uppmanades att inte föra anteckningar, tidpunkten och
ordningsföljden för tillkännagivandena om prishöjningarna bestämdes så att man
skulle kunna hävda att dessa höjningar endast följde på andra höjningar osv.).
- 211.
- Sökanden har inte bestritt kommissionens påstående att företagen i förväg
planerade tidpunkt och ordningsföljd för tillkännagivandena om prishöjningarna.
Vad beträffar kommissionens slutsats att planeringen av tidpunkt och ordningsföljd
för tillkännagivandena om prishöjningarna hade till syfte att dölja samordningen av
priserna, har sökanden inte lämnat en godtagbar förklaring som visar att
samordningen av tidpunkt och ordningsföljd för tillkännagivandena om
prishöjningarna hade ett annat syfte än vad kommissionen kom fram till.
- 212.
- Bristen på officiella protokoll och den nästan totala avsaknaden av interna
anteckningar avseende PWG:s och JMC:s möten utgör med hänsyn till antalet
möten, deras varaktighet och de ifrågavarande diskussionernas natur ett tillräckligt
bevis för kommissionens påstående att deltagarna hade uppmanats att inte föra
anteckningar.
- 213.
- Av det ovan anförda följer att de företag som deltog i dessa organs möten inte bara
var medvetna om att deras agerande var olagligt utan även vidtog åtgärder för att
dölja denna samverkan. Kommissionen har således med rätta ansett dessa åtgärder
som försvårande omständigheter vid sin bedömning av hur allvarlig överträdelsen
var.
- 214.
- Talan kan således inte bifallas på den tredje delgrunden.
Den fjärde delgrunden: huruvida kommissionen har gjort en felaktig bedömning när
den ansåg att överenskommelsens syften ... i hög grad uppnåtts
Parternas argument
- 215.
- Sökanden har bestritt att överenskommelsens syften ... i hög grad uppnåtts
(punkt 168 sjunde strecksatsen i direktivet). Sökanden har med hänvisning till sin
redogörelse för kartongmarknadens särdrag (ovan punkt 48 och följande punkter)
och till LE-rapporten gjort gällande att det inte finns några uppgifter som styrker
att prisutvecklingen inte hade varit exakt densamma om det inte hade förekommit
någon form av samordning mellan producenterna.
- 216.
- Sökanden har gjort gällande att kommissionens uppgifter om kostnadsutvecklingen
och om försäljningsintäkterna inom kartongsektorn inte är riktiga i fråga om
sökanden. Vidare är uppgifterna i beslutet om bruttovinst (punkt 16 i
övervägandena) felaktiga. Avskrivningarna på investeringskostnaderna utgör
nämligen ungefär 27 procent av det genomsnittliga kartongpriset. Kommissionen
har emellertid inte beaktat denna uppgift när den beräknade producenternas
genomsnittliga bruttovinst. När kommissionen följaktligen uppger i beslutet att den
genomsnittliga bruttovinsten uppgick till 20 procent under perioden 1986-1991,
betyder detta i själva verket att det var fråga om en förlust på 7 procent.
- 217.
- Till stöd för sina påståenden att prissamordningen inte inverkade på marknaden
har sökanden hänvisat till tabeller som visar hur taxorna utvecklades i förhållande
till de bruttopriser som den faktiskt kunde ta ut på marknaden. Dessa tabeller, av
vilka prisutvecklingen avseende representativa kunder och kartongkvaliteter på de
huvudsakliga nationella marknaderna framgår, visar att det förelåg en stor skillnad
mellan taxorna och transaktionspriserna.
- 218.
- Kommissionen har inledningsvis påpekat att det är lämpligt att göra skillnad mellan
två typer av resultat till följd av prisinitiativen på marknaden. Vad gäller den första
typen av resultat, det vill säga att de priser som PG Paperboard kom överens om
utgjorde utgångspunkten vid förhandlingarna med kunderna, har sökanden inte
bestritt att sådana resultat existerar. Följaktligen är det otänkbart att inte den andra
typen av resultat, det vill säga återverkningar på de faktiska marknadspriserna av
initiativen till prishöjningar, också har uppkommit, eftersom säljarens utgångspunkt
vid prisförhandlingarna alltid inverkar på transaktionspriset. Detta gäller i än högre
grad då alla säljare har samma utgångspunkt.
- 219.
- Vidare ansträngde sig tillverkarna i förhandlingarna med sina kunder för att ta ut
de överenskomna prishöjningarna (se sidan 2 i bilaga 73 till meddelandet om
anmärkningar).
- 220.
- Det var förvisso inte alltid möjligt att ta ut prishöjningarna i samma proportioner
av alla kunder och på alla marknader (punkt 100-102 i övervägandena i beslutet).
Det framgår dock av flera interna dokument som utarbetats av producenterna
själva (dokument C-4-1 och C-11-11) att sådana svårigheter vid genomförandet av
prishöjningarna inte betydde att de inte var framgångsrika.
- 221.
- Kommissionens konstateranden kullkastas inte heller av de tabeller sökanden har
hänvisat till. Dessa tabeller kan inte anses ha något bevisvärde bland annat på
grund av de visar oregelbundna prisökningar. Även om sökanden vidare har
bekräftat att tabellerna visar utvecklingen av de fakturerade priserna i fråga om
kunderna och de representativa kvaliteterna, kvarstår dock att sökanden inte har
redogjort för vilka kriterier som har använts för välja ut dessa fakturor.
- 222.
- Vad beträffar LE-rapporten framgår det inte av denna att det inte förelåg ett
samband mellan de tillkännagivna priserna och transaktionspriserna. Det framgår
däremot tydligt av tabellerna 10 och 11 i denna rapport att utvecklingen av
transaktionspriserna i genomsnitt följde de tillkännagivna priserna. För perioden
1988-1989 framgår det av denna studie att det förelåg ett linjärt samband mellan
dessa priser, vilket för övrigt medgavs av studiens upphovsman vid förhöret vid
kommissionen (sidorna 21 och 28 i protokollet). Följaktligen kunde
kartongtillverkarna genom enhetliga taxehöjningar öka transaktionspriset markant.
- 223.
- Slutligen är sökandens påstående att de enhetliga taxehöjningarna faktiskt
beslutades till följd av kostnadsutvecklingen irrelevant. För övrigt är uppgifterna i
beslutet om kostnadsutvecklingen och definitionen av bruttovinsten hämtade från
LE-rapporten.
Förstainstansrättens bedömning
- 224.
- Enligt punkt 168 sjunde strecksatsen i övervägandena i beslutet har kommissionen
fastställt det generella bötesbeloppet med beaktande av bland annat att
överenskommelsens syften ... i hög grad uppnåtts. Det är ostridigt att
kommissionen härvid hänvisat till den i artikel 1 i beslutet konstaterade
överträdelsens inverkan på marknaden.
- 225.
- Förstainstansrätten anser att det för prövningen av kommissionens bedömning av
överträdelsens verkningar räcker att undersöka hur den bedömt resultaten av
prissamverkan. Genom en undersökning av resultaten av prissamverkan, vilka är
de enda resultaten som sökanden har bestritt, är det möjligt att göra en allmän
bedömning av om syftet med överenskommelsen uppnåddes, eftersom samverkan
kring driftstopp och kring marknadsandelar hade till syfte att säkra att de
samordnade prisinitiativen blev en framgång.
- 226.
- Kommissionen har, beträffande prissamverkan, gjort en bedömning av dess
generella resultat. Även om det antas att de individuella uppgifter som sökanden
har tillhandahållit skulle, som denne påstått, styrka att resultaten av prissamverkan
var av mindre betydelse för sökandens del än för den europeiska
kartongmarknaden i dess helhet, räcker inte sådana individuella uppgifter i sig för
att ifrågasätta kommissionens bedömning. Sökandens påstående att kommissionen,
i punkt 16 i övervägandena i beslutet, har stött sig på en felaktig definition av
kartongproducenternas genomsnittliga bruttovinst är inte heller relevant. Det finns
nämligen inga uppgifter som styrker att kommissionen beaktade en på ett sådant
sätt definierad bruttovinst när den bedömde resultaten av prissamverkan på
marknaden eller för övrigt att den verkliga bruttovinsten borde ha beaktats vid
denna bedömning.
- 227.
- Det framgår av beslutet, och som kommissionen har bekräftat under sammanträdet,
att tre olika resultat har fastställts. Kommissionen har dessutom åberopat den
omständigheten att prisinitiativen i deras helhet ansetts som framgångsrika av
tillverkarna själva.
- 228.
- Det första resultat som har beaktats av kommissionen, och som inte har bestritts
av sökanden, består i att kunderna faktiskt underrättades om de överenskomna
prishöjningarna. De nya priserna tjänade härvid som bas i händelse av individuella
förhandlingar med kunderna om transaktionspriserna (se bland annat punkterna
100 och 101 femte och sjätte styckena i övervägandena i beslutet).
- 229.
- Det andra resultatet består i att utvecklingen av transaktionspriserna följde de
tillkännagivna priserna. Kommissionen har i detta avseende hävdat att tillverkarna
inte nöjde sig med att tillkännage de överenskomna prishöjningarna, utan vidtog,
med några få undantag, konkreta åtgärder för att säkerställa att de tillämpades i
förhållande till kunderna (punkt 101 första stycket i övervägandena i beslutet).
Kommissionen har medgett att kunderna ibland beviljades eftergifter vad gällde
tidpunkten för höjningen eller individuella rabatter eller prissänkningar, bland annat
i händelse av stora order, och att den genomsnittliga nettohöjningen efter avdragför prissänkningar, rabatter och andra eftergifter alltid låg under det totala
beloppet för den tillkännagivna höjningen (punkt 102 sista stycket i övervägandena
i beslutet). Kommissionen har emellertid med hänvisning till diagram i LE-rapporten - en ekonomisk studie som genomfördes inför förfarandet vid
kommissionen på uppdrag av ett flertal av de företag till vilka beslutet var riktat
- påstått att det under den period som beslutet avser fanns ett klart linjärt
samband mellan utvecklingen av de tillkännagivna priserna och
transaktionspriserna, omräknade i nationella valutor eller ecu. Kommissionen drog
härav följande slutsats: Nettoprishöjningarna följde de tillkännagivna höjningarna
nära, om än med en viss tidsförskjutning. Rapportens författare medgav själv under
förhöret att detta var fallet under åren 1988 och 1989 (punkt 115 andra stycket
i övervägandena).
- 230.
- Det måste medges att det var riktigt av kommissionen att vid bedömningen av det
andra resultatet anse förekomsten av ett linjärt samband mellan utvecklingen av de
tillkännagivna priserna och utvecklingen av transaktionspriserna som ett bevis för
prisinitiativens inverkan på de sistnämnda priserna, i enlighet med tillverkarnas
eftersträvade syfte. Det är ostridigt att bruket att föra individuella förhandlingar
med kunderna på den ifrågavarande marknaden innebär att transaktionspriset i
allmänhet inte är identiskt med det tillkännagivna priset. Det kan därför inte
förväntas att höjningarna av transaktionspriserna var identiska med höjningarna av
de tillkännagivna priserna.
- 231.
- Vad beträffar förekomsten av ett samband mellan höjningarna av de tillkännagivna
priserna och höjningarna av transaktionspriserna var det riktigt av kommissionen
att åberopa LE-rapporten. Denna rapport utgör en analys av prisutvecklingen på
kartong under den period som avses i beslutet och grundas på uppgifter som
tillhandahållits av ett flertal tillverkare, däribland sökanden.
- 232.
- Rapporten bekräftar emellertid endast delvis att det under viss tid förelegat ett
klart linjärt samband. En undersökning av perioden år 1987-1991 ger vid handen
tre olika delperioder. Författaren till LE-rapporten gjorde i detta hänseende
följande sammanfattning av sina slutsatser under förhöret vid kommissionen: Det
finns inget klart samband, ens med hänsyn till en tidsförskjutning, mellan höjningen
av de tillkännagivna priserna och marknadspriserna under början av den aktuella
perioden 1987-1988. Däremot förelåg ett sådant samband under år 1988/1989,
medan detta samband därefter blev allt mindre påtagligt och i det närmaste
märkligt [oddly] under perioden år 1990/1991 (protokoll från förhöret, s. 28). Han
påpekade även att dessa variationer i tiden var nära kopplade till variationerna i
efterfrågan (se bland annat protokollet från förhöret, s. 20).
- 233.
- Författarens muntliga slutsatser överensstämmer med analysen i hans rapport och
i synnerhet med diagrammen över utvecklingen av de tillkännagivna priserna och
utvecklingen av transaktionspriserna (LE-rapporten, diagram 10 och 11, s. 29). Det
skall således konstateras att kommissionen endast delvis har bevisat förekomsten
av det klar[a] linjära samband som den har gjort gällande.
- 234.
- Under sammanträdet påpekade kommissionen att den även beaktat ett tredje
resultat av prissamverkan som bestod i att transaktionsprisnivån var högre än den
skulle ha varit om det inte hade förekommit någon samverkan. Kommissionen
underströk i detta hänseende att tidpunkterna och den ordningsföljd i vilken
prishöjningarna skulle tillkännages hade beslutats av PWG, samt framhåller i
beslutet att det är osannolikt att de samordnade tillkännagivandena på dessa
villkor inte skulle ha haft någon inverkan på den faktiska prisnivån (punkt 136
tredje stycket i övervägandena i beslutet). I LE-rapporten (avdelning 3) har
emellertid en modell fastställts, som gör det möjligt att förutse den prisnivå som
följer av objektiva marknadsvillkor. Enligt denna rapport har prisnivån, såsom
denna bestämts av objektiva ekonomiska faktorer under perioden 1975-1991,
utvecklats, med obetydliga variationer, på exakt samma sätt som de tillämpade
transaktionspriserna, inklusive under den period som avses i beslutet.
- 235.
- Trots dessa slutsatser är det inte möjligt att utifrån analysen i rapporten konstatera
att de samordnade prisinitiativen inte gjorde det möjligt för tillverkarna att uppnå
en transaktionsprisnivå som var högre än den som skulle ha uppkommit genom fri
konkurrens. Som kommissionen framhöll vid sammanträdet är det i detta
hänseende möjligt att de faktorer som beaktades i nämnda analys har påverkats av
förekomsten av samverkan. Kommissionen har därmed med rätta gjort gällande att
samverkan exempelvis har kunnat minska företagens incitament att sänka sina
kostnader. Däremot har den inte påvisat något direkt fel i LE-rapportens analys
och har inte heller framlagt egna ekonomiska analyser av den hypotetiska
utvecklingen av transaktionspriserna i avsaknad av varje form av samordning. Mot
denna bakgrund kan kommissionens påstående att transaktionsprisnivån hade varit
lägre i avsaknad av en samverkan mellan tillverkarna inte anses styrkt.
- 236.
- Av detta följer att det tredje resultatet av prissamverkan inte har bevisats.
- 237.
- De föregående konstaterandena ändras inte av den subjektiva bedömning av
tillverkarna, som kommissionen har grundat sig på när den fann att
överenskommelsens syften i hög grad hade uppnåtts. Kommissionen har på denna
punkt hänvisat till en lista över handlingar som den tillhandahöll under
sammanträdet. Även om det antas att kommissionen har kunnat grunda sin
bedömning av prisinitiativens eventuella framgång på handlingar av vilka vissa
tillverkares subjektiva uppfattning framgår, måste det konstateras att ett flertal
företag, däribland sökanden, vid sammanträdet med rätta hänvisat till det stora
antal handlingar i målet av vilka det framgår att tillverkarna hade problem med att
genomföra de överenskomna prishöjningarna. Mot denna bakgrund kan
kommissionens hänvisning till tillverkarnas egna förklaringar inte anses som
tillräcklig grund för den slutsatsen att överenskommelsens syften i hög grad
uppnåtts.
- 238.
- Av vad som ovan anförts följer att de verkningar av överträdelsen som
kommissionen har gjort gällande endast har bevisats till viss del. Förstainstansrätten
kommer att undersöka betydelsen av denna slutsats inom ramen för sin fulla
prövningsrätt i fråga om böter i samband med att den bedömer hur allvarlig den
i föreliggande fall konstaterade överträdelsen är (se nedan punkt 262).
Den femte delgrunden: huruvida kommissionen har utgått från en felaktig bruttovinst
Parternas argument
- 239.
- Sökanden har upprepat att kommissionens bedömning att företagen inom
kartongsektorn gjorde en bruttovinst på 20 procent under perioden 1986-1991 är
felaktig. Genom att basera sig på denna siffra har kommissionen underlåtit att
beakta de höga investeringskostnaderna inom denna sektor (se ovan punkt 216).
Även om det inte uttryckligen framgår av beslutet att denna uppgift beaktades vid
fastställandet av den allmänna bötesnivån, är det dock troligt att detta fel har haft
stor betydelse, eftersom det hänvisas till denna bruttovinst på flera ställen i beslutet.
Kommissionen har själv medgett att det vid fastställandet av bötesbeloppets storlek
är av avgörande betydelse huruvida företagen har åtnjutit ekonomiska fördelar till
följd av sitt konkurrensbegränsande beteende (XXXI:a rapporten om
konkurrenspolitiken, punkt 139). Böterna bör därför nedsättas i väsentlig mån till
följd av detta fel.
- 240.
- Kommissionen har gjort gällande att den inte har beaktat kartongtillverkarnas
genomsnittliga bruttovinst vid beräkningen av böterna. Vidare anges i XXXI:a
rapporten om konkurrenspolitiken endast vissa allmänna kriterier som kan beaktas
vid beräkningen av böterna. Slutligen är uppgifterna om bruttovinst i punkt 16
riktiga, eftersom de är hämtade från LE-rapporten.
Förstainstansrättens bedömning
- 241.
- Det skall konstateras att kartongtillverkarnas genomsnittliga bruttovinst inte räknas
upp bland de uppgifter som kommissionen har beaktat vid fastställandet av den
allmänna bötesnivån och de enskilda bötesbeloppen (se punkt 167-169 i
övervägandena i beslutet).
- 242.
- Det framgår i varje fall av punkt 16 sista stycket i övervägandena i beslutet att
uppgifterna om kartongproducenternas genomsnittliga bruttovinst var hämtade från
LE-rapporten. Det framgår även av beslutet (fotnot 1 på samma sida) att
kommissionen kände till att denna bruttovinst hade beräknats utan hänsyn till
avskrivningarna på investeringskostnaderna.
- 243.
- Härav följer att sökandens argument att kommissionen har baserat sig på en
felaktig definition av kartongtillverkarnas vinst saknar grund.
- 244.
- Följaktligen kan talan inte bifallas på den femte delgrunden.
- 245.
- Härav följer att talan överhuvudtaget inte kan bifallas på denna grund.
B - Huruvida kommissionen har åsidosatt artikel 190 i fördraget samt
likabehandlingsprincipen vid fastställandet av den allmänna bötesnivån
Parternas argument
- 246.
- Sökanden har medgett att kommissionen har rätt att höja den allmänna bötesnivån
i ett beslut i förhållande till sin tidigare beslutspraxis när den anser det nödvändigt
att förstärka böternas avskräckande verkan (domstolens dom av den 7 juni 1983 i
de förenade målen 100/80, 101/80, 102/80 och 103/80, Musique Diffusion française
m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 108, svensk specialutgåva, häfte
7, och dom i ovannämnda målet ICI mot kommissionen). Kommissionen åsidosätter
emellertid artikel 190 i fördraget samt likabehandlingsprincipen när den, som i
förevarande fall, höjer bötesnivån godtyckligt och utan närmare motivering.
- 247.
- Sökanden har vidare jämfört procentsatsen för böterna (7,5 procent av
omsättningen på gemenskapens kartongmarknad år 1990 för de ordinarie
deltagarna och 9 procent för de påstådda huvudmännen) och det totala
bötesbeloppet med kommissionens beslut i tidigare ärenden (se till exempel
kommissionens beslut 86/398/EEG av den 23 april 1986 om ett förfarande för
tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget, IV/31.149 - Polypropylen, EGT L 230,
s. 1, nedan kallat Polypropylenbeslutet eller Polypropylenärendet, och
kommissionens beslut 89/191/EEG av den 21 december 1988 om ett förfarande för
tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget, IV/31.866 PEBD EGT L 74, 1989, s. 21).
Härav har sökanden dragit slutsatsen att den i förevarande fall tillämpade
procentsatsen för böterna är mycket högre än i tidigare fall och att procentsatsen
för böterna är nästan dubbelt så hög för de påstådda huvudmännen. Vidare är
det totala bötesbeloppet mycket högre än i tidigare fall.
- 248.
- Med hänvisning till det beslut som blev föremål för förstainstansrättens dom av den
21 februari 1995 i mål T-29/92, SPO m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-289)
har sökanden bestritt att det beteende som är aktuellt i förevarande fall kan anses
särskilt allvarligt jämfört med i kommissionens tidigare ärenden.
- 249.
- Att kommissionen har gjort en oriktig bedömning av hur allvarlig överträdelsen var
bekräftas även av en jämförelse med bötesnivån i kommissionens beslut 94/815/EG
av den 30 november 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/33.126 och 33.322 - cement, EGT L 343, s. 1).
- 250.
- Sökanden har dragit slutsatsen att bötesnivån har ökat märkbart och i orimligt stor
utsträckning i förevarande fall jämfört med bötesnivån i liknande ärenden.
Sökanden har betonat att kommissionens ledamot med ansvar för
konkurrenspolitiken i ett anförande den 16 september 1994 uppgav att
kommissionen i nu aktuellt fall hade höjt bötesbeloppen i väsentlig omfattning
jämfört med kommissionens tidigare praxis.
- 251.
- Även om kommissionen i allmänhet inte är skyldig att i detalj motivera sina beslut
i fråga om böterna, är det nödvändigt att den förklarar varför den så påtagligt har
gått i från sin tidigare bötespraxis (se bland annat domstolens dom av den 26
november 1975 i mål 73/74, Groupement des fabricants de papiers peints de
Belgique m.fl. mot kommissionen, REG 1975, s. 1491, punkt 30-33, svensk
specialutgåva, häfte 2, och förstainstansrättens dom av den 27 oktober 1994 i målT-34/92, Fiatagri och New Holland Ford mot kommissionen, REG 1994, s. II-905,
punkt 35, svensk specialutgåva, häfte 16).
- 252.
- Slutligen har sökanden gjort gällande att kommissionen har åsidosatt Europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna av den 4 november 1950 (nedan kallad Europeiska konventionen
angående de mänskliga rättigheterna) i vilken det föreskrivs rätt till
domstolsprövning, eftersom det i större utsträckning krävs insyn för att det skall
kunna gå att kontrollera om kommissionen i ett visst fall har rättat sig efter
likabehandlingsprincipen.
- 253.
- Kommissionen har påpekat att den enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 har rätt att
ålägga böter på upp till högst 10 procent av det aktuella företagens årsomsättning.
Den procentsats som har tillämpats i förevarande fall ligger utan tvekan inom de
gränser som föreskrivs i denna förordning, eftersom hänsyn endast har tagits till
omsättningen avseende kartongförsäljningen inom gemenskapen.
- 254.
- Vidare kan kommissionen, inom de gränser som föreskrivs i förordning nr 17, när
som helst höja bötesnivån när detta är nödvändigt för att genomföra gemenskapens
konkurrenspolitik, i synnerhet för att förstärka böternas avskräckande verkan
(domen i ovannämnda målet Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen,
punkt 106-109). Kommissionen är då inte bunden av sin tidigare beslutspraxis
(domen i ovannämnda målet ICI mot kommissionen, punkterna 382 och 385) och
det är således av mindre betydelse om det föreliggande fallet kan jämföras med
tidigare ärenden eller om kommissionen i avsevärd mån har höjt den allmänna
bötesnivån. Bötesnivån har i varje fall varken höjts godtyckligt eller i avsevärd
utsträckning jämfört med tidigare ärenden.
- 255.
- Slutligen är kommissionens bedömning att den konstaterande överträdelsen var
särskilt allvarlig riktig.
Förstainstansrättens bedömning
- 256.
- Enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 får kommissionen besluta om att ålägga varje
företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet har deltagit i en överträdelse av
artikel 85.1 i fördraget böter om lägst ettusen ecu och högst en miljon ecu, eller ett
högre belopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs
omsättning för varje företag som deltagit i överträdelsen. När bötesbeloppet
fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den
pågått. Såsom framgår av domstolens rättspraxis skall frågan om hur allvarlig
överträdelsen är avgöras med beaktande av ett stort antal omständigheter, såsom
i synnerhet de särskilda omständigheterna i målet, dess kontext och böternas
avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande
förteckning över de kriterier som absolut skall tas i beaktande (domstolens beslut
av den 25 mars 1996 i mål C-137/95 P, SPO m.fl. mot kommissionen, REG 1996,
s. I-1611, punkt 54).
- 257.
- Kommissionen har i föreliggande fall fastställt den allmänna bötesnivån med
beaktande av hur länge överträdelsen pågått (punkt 167 i övervägandena i beslutet)
samt med beaktande av följande omständigheter (punkt 168 i övervägandena):
- Samverkan kring prisfastställelse och uppdelning av marknaden utgör i sig
allvarliga konkurrensbegränsande åtgärder.
- Överenskommelsen gällde för i stort sett hela gemenskapens område.
- Gemenskapsmarknaden för kartong är en betydelsefull ekonomisk sektor
som varje år uppgår till omkring 2,5 miljarder ecu.
- De företag som deltog i överträdelsen täcker praktiskt taget hela
marknaden.
- Överenskommelsen har fungerat i form av ett system för regelbundna,
institutionaliserade möten som syftat till att detaljreglera kartongmarknaden
inom gemenskapen.
- Sinnrika åtgärder har vidtagits för att dölja samverkans verkliga natur och
omfattning (avsaknaden av officiella protokoll eller dokumentation från
PWG:s och JMC:s möten, deltagarna uppmanades att inte föra
anteckningar, tidpunkten och ordningsföljden för tillkännagivandena om
prishöjningarna bestämdes så att man skulle kunna hävda att dessa
höjningar endast följde på andra höjningar osv.).
- Överenskommelsens syften har i hög grad uppnåtts.
- 258.
- Förstainstansrätten erinrar vidare om att det är klarlagt att böter på en grundnivå
om 9 procent eller 7,5 procent av omsättningen på gemenskapsmarknaden för
kartong år 1990 för vart och ett av de företag som var mottagare av beslutet har
ålagts de företag som har ansetts som huvudmän för överenskommelsen
respektive de övriga företagen.
- 259.
- Det finns anledning framhålla, för det första, att kommissionen vid sin bedömning
av den allmänna bötesnivån har beaktat att uppenbara överträdelser av
gemenskapens konkurrensregler fortfarande är förhållandevis vanligt
förekommande och att kommissionen därför har rätt att höja bötesnivån när den
anser att det är nödvändigt att förstärka böternas avskräckande verkan. Följaktligen
kan den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå
för vissa typer av överträdelser inte medföra att kommissionen inte skulle kunna
höja denna nivå inom de gränser som föreskrivits i förordning nr 17, om detta visar
sig nödvändigt för att gemenskapens konkurrenspolitik skall kunna säkerställas (se
bland annat domen i ovannämnda målet Musique Diffusion française m.fl. mot
kommissionen, punkt 105-108, och domen i ovannämnda målet ICI mot
kommissionen, punkt 385).
- 260.
- För det andra har kommissionen med rätta hävdat att på grund av de särskilda
omständigheterna i föreliggande fall kan ingen direkt jämförelse göras mellan den
allmänna bötesnivån i det aktuella beslutet och den bötesnivå som kommissionen
har tillämpat i sin tidigare beslutspraxis, och i synnerhet i Polypropylenbeslutet, som
kommissionen själv anser vara det ärende som närmast kan jämföras med det
aktuella fallet. I motsats till ärendet som gav upphov till Polypropylenbeslutet har
emellertid ingen förmildrande omständighet beaktats i föreliggande fall vid
fastställandet av den allmänna bötesnivån. Som förstainstansrätten emellertid redan
har konstaterat har företagen vidtagit sinnrika åtgärder för att dölja överträdelsens
existens, vilket anses som en särskilt allvarlig aspekt av överträdelsen och som
särskiljer denna från tidigare överträdelser som konstaterats av kommissionen.
- 261.
- För det tredje skall det framhållas att överträdelsen av artikel 85.1 i fördraget dels
pågått under lång tid, dels var av uppenbar beskaffenhet. Dessutom begicks den
trots att kommissionens tidigare beslutspraxis, och i synnerhet Polypropylenbeslutet,
borde ha utgjort ett varnande exempel.
- 262.
- Mot bakgrund av dessa omständigheter kan det anses att det av de kriterier som
anges i punkt 168 i övervägandena i tillräcklig mån går att utläsa på vilka grunder
kommissionen fastställde den allmänna bötesnivån och att dessa kriterier är
tillräckliga för att motivera en sådan nivå. Förstainstansrätten har visserligen redan
konstaterat att de resultat av prissamverkan som kommissionen beaktat vid
fastställandet av den allmänna bötesnivån endast har bevisats till viss del. Mot
bakgrund av vad som anförts ovan påverkar emellertid inte denna slutsats i
väsentlig utsträckning bedömningen av hur allvarlig den konstaterade överträdelsen
är. I detta hänseende räcker det att företagen faktiskt har tillkännagett de
överenskomna prishöjningarna och att de tillkännagivna priserna har utgjort grund
för fastställandet av individuella transaktionspriser för att denna prissamverkan
skall anses ha haft såväl till syfte som resultat att allvarligt begränsa konkurrensen.
Förstainstansrätten anser följaktligen inom ramen för sin fulla prövningsrätt att
konstaterandena i fråga om överträdelsens verkningar inte motiverar en sänkning
av den allmänna bötesnivå som kommissionen har fastställt.
- 263.
- Slutligen har kommissionen, när den i föreliggande fall fastställde den allmänna
bötesnivån, inte avvikit från sin tidigare beslutspraxis på ett sådant sätt att den
borde ha lämnat en utförligare motivering av sin bedömning av hur allvarlig
överträdelsen var (se bland annat domen i ovannämnda målet Groupement des
fabricants de papiers peints de Belgique m.fl. mot kommissionen, punkt 31).
- 264.
- Talan kan således inte bifallas på denna grund.
C - Huruvida kommissionen har åsidosatt artikel 190 i fördraget vid fastställandet
av de enskilda bötesbeloppens storlek
Parternas argument
- 265.
- Sökanden har gjort gällande att enbart en uppräkning, i punkt 169 i övervägandena
i beslutet, av de kriterier som har beaktats vid fastställandet av bötesbeloppets
storlek inte utgör en tillräcklig motivering. Det framgår inte av beslutet hur de olika
bötesbeloppen har beräknats. Det är inte heller möjligt att kontrollera om det är
berättigat att göra den skillnad som görs mellan de olika företagen i fråga om
böterna. Det är nödvändigt att motivera beslutet i större utsträckning på denna
punkt när, som i förevarande fall, en orimligt stor skillnad har gjorts mellan
företagen. I bland annat de fall då vissa omständigheter som kommissionen har
grundat sitt beslut på inte existerar, måste förstainstansrätten, för att den skall
kunna kontrollera att bötesbeloppen är riktiga, känna till vilken vikt kommissionen
har lagt vid varje omständighet som den har ansett vara försvårande. Detta gäller
i än högre grad när det, som i förevarande fall, finns uppgifter som tyder på att de
företag som inte avsade sig sin rätt till försvar mot kommissionens påståenden har
ålagts ett mycket högre bötesbelopp.
- 266.
- Kommissionen har för övrigt ansett det föreligga behov av att ytterligare motivera
hur den hade gjort skillnad mellan de olika företagen, eftersom den vid en
presskonferens den 13 juli 1994 lämnade uppgifter i detta avseende genom att till
och med avslöja den matematiska formel som den påstods inte ha använt sig av.
Motiveringen borde emellertid ha funnits med i själva beslutet.
- 267.
- Slutligen framgår det inte av beslutet varför kommissionen inte ville reducera
sökandens böter trots att sökanden, i sitt svar på meddelandet om anmärkningar,
inte bestred kommissionens huvudsakliga påståenden om de faktiska
omständigheterna. Det borde ha framgått av beslutet vilka faktiska omständigheter
som medgavs eller inte bestreds under det administrativa förfarandet av de företag
som beviljades reducerade böter.
- 268.
- Kommissionen har gjort gällande att beslutet innehåller en tillräcklig redogörelse
för de skäl som varit avgörande vid fastställandet av böterna för varje företag. De
kriterier som räknas upp i punkt 169 i övervägandena i beslutet skall förstås mot
bakgrund av beslutets motivering i dess helhet (domen i ovannämnda målet ICI
mot kommissionen, punkt 355). Beslutet innehåller nämligen en rad uppgifter om
vilken enskild bedömning kommissionen har gjort i fråga om sökanden (se bland
annat punkterna 8, 9 36 och följande punkter, 170 och 173 i övervägandena).
- 269.
- Kommissionen har bestritt att beslutet inte är tillräckligt motiverat för att
förstainstansrätten skall kunna kontrollera huruvida proportionalitetsprincipen har
följts. Enligt kommissionen har sökanden uppenbarligen utgått från den felaktiga
uppfattningen att böterna har fastställts med hjälp av en matematisk formel, vilket
emellertid inte är fallet. De grundläggande procentsatser som har tillämpats
varierar beroende på varje berört företags särskilda situation. Kommissionen har
inte kunnat lämna uppgift om de berörda företagens omsättning, eftersom dessa
uppgifter utgör affärshemligheter.
- 270.
- Vad beträffar de reduktioner som har beviljats till följd av samarbetet med
kommissionen, har denna uppgett att beslutet innehåller sammanfattningar av de
olika företagens grunder för försvar (punkt 107-110) och av kommissionens
bedömning av dessa grunder (punkt 111-115 i övervägandena). Vad beträffar
sökanden framgår det av punkterna 108 och 114 i övervägandena att kommissionen
ansåg att sökandens uppgifter var materiellt inexakta på viktiga punkter och att
sökanden därför inte kunde anses ha gjort några medgivanden (se även punkt 172i övervägandena). Sökanden borde därför ha kunnat bedöma om den har
bestraffats på ett relevant sätt och utan att diskrimineras i förhållande till de övriga
företagen.
- 271.
- Kommissionen har slutligen påpekat att motiveringen avseende beräkningen av de
enskilda böterna kan jämföras med motiveringen i Polypropylenbeslutet. Detta
beslut ansågs vara tillräckligt motiverat (domen i ovannämnda målet ICI mot
kommissionen, punkterna 353 och 354).
Förstainstansrättens bedömning
- 272.
- Förstainstansrätten har redan erinrat om skälen till att ett enskilt beslut skall
motiveras (se ovan punkt 42).
- 273.
- Omfattningen av skyldigheten att motivera ett beslut om att, som i föreliggande fall,
ålägga ett flertal företag böter för en överträdelse av gemenskapens
konkurrensregler, avgörs av det förhållandet att bedömningen av hur allvarliga
överträdelserna är skall göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter (se
ovan punkt 256).
- 274.
- Kommissionen förfogar vid fastställandet av varje bötesbelopp över ett utrymme
för skönsmässig bedömning, och den kan av denna anledning inte anses skyldig att
tillämpa en exakt matematisk formel (se med samma innebörd förstainstansrättens
dom av den 6 april 1995 i mål T-150/89, Martinelli mot kommissionen, REG 1995,
s. II-1165, punkt 59).
- 275.
- I beslutet framgår de kriterier som beaktades för att fastställa den allmänna
bötesnivån och de individuella bötesbeloppen av punkt 168 respektive punkt 169
i övervägandena. Vad för övrigt avser individuella böter förklarar kommissionen i
punkt 170 i övervägandena att de företag som deltog i PWG:s möten i princip
ansågs som huvudmän för överenskommelsen, medan övriga företag ansågs som
ordinarie deltagare i denna. Slutligen anser kommissionen i punkterna 171
och 172 i övervägandena att de bötesbelopp som Rena och Stora har ålagts skall
reduceras väsentligt på grund av att de samarbetat aktivt med kommissionen, samt
att åtta andra företag även kan erhålla en något mindre reduktion på grund av att
de i sina svar på meddelandet om anmärkningar inte förnekade de huvudsakliga
faktiska omständigheter på vilka kommissionen grundade sina anmärkningar.
- 276.
- I sina inlagor i målet vid förstainstansrätten samt i sitt svar på rättens skriftliga
fråga har kommissionen förklarat att böterna beräknades på grundval av
omsättningen på gemenskapsmarknaden för kartong år 1990 för vart och ett av de
företag som var mottagare av beslutet. Böter på en grundnivå om 9 procent eller
7,5 procent av den individuella årsomsättningen ålades således de företag som
ansågs som huvudmän för överenskommelsen respektive de övriga företagen.
Slutligen tog kommissionen hänsyn till vissa företags eventuellt samarbetsvilliga
inställning under förfarandet vid kommissionen. Två företag fick av detta skäl sina
böter reducerade med två tredjedelar, medan andra företags böter reducerades
med en tredjedel.
- 277.
- Det framgår för övrigt av en tabell som kommissionen har tillhandahållit, och som
innehåller uppgifter om fastställandet av varje individuellt bötesbelopp, att även om
dessa inte har fastställts genom en strikt matematisk tillämpning av enbart
ovannämnda sifferuppgifter har nämnda uppgifter emellertid systematiskt beaktats
vid beräkningen av böterna.
- 278.
- I beslutet preciseras emellertid inte att böterna har beräknats på grundval av varje
företags omsättning på gemenskapsmarknaden för kartong år 1990. I beslutet
nämns inte heller de procentsatser på 9 respektive 7,5 procent som tillämpades för
att beräkna de böter som ålades de företag som ansågs som huvudmän
respektive de företag som ansågs som ordinarie deltagare. Procentsatserna för
reduktionen av böterna för Rena och Stora respektive åtta andra företag anges inte
heller.
- 279.
- Mot bakgrund av den detaljerade redogörelsen i beslutet för de faktiska
omständigheter som tillskrivits vart och ett av de företag som var mottagare av
beslutet finns det i föreliggande fall för det första anledning anse att punkt 169-172
i övervägandena i beslutet innehåller tillräckliga och relevanta uppgifter om de
omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse
var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den
pågått (se med samma innebörd förstainstansrättens dom av den 24 oktober 1991
i mål T-2/89, Petrofina mot kommissionen, REG 1991, s. II-1987, punkt 264).
Vidare går det att förstå kommissionens resonemang med hjälp av de kriterier som
anges till stöd för bötesreduktionerna och med hjälp av uppräkningen av de företag
som beviljades reducerade böter (punkterna 171 och 172 i övervägandena).
Följaktligen var kommissionen inte skyldig att mer i detalj redogöra för hur dessa
kriterier tillämpades i enskilda fall.
- 280.
- För det andra, då, i likhet med det aktuella fallet, bötesbeloppen har fastställts
genom att vissa bestämda uppgifter systematiskt beaktats, kan företagen, om var
och en av dessa faktorer anges i beslutet, lättare bedöma dels om kommissionen
har begått ett fel vid fastställandet av det individuella bötesbeloppet, dels om det
individuella bötesbeloppet är berättigat i förhållande till de allmänna kriterier som
tillämpats. I föreliggande fall skulle ett omnämnande i beslutet av de ifrågavarande
faktorerna, närmare bestämt den aktuella årsomsättningen, referensåret, de
grundläggande procentsatser som tillämpats samt procentsatsen för reduktionen av
bötesbeloppen, inte ha inneburit att de exakta årsomsättningarna för de företag
som var mottagare av beslutet implicit avslöjades, vilket hade utgjort ett
åsidosättande av artikel 214 i fördraget. Det slutliga individuella bötesbeloppet är,
som kommissionen själv har framhållit, inte ett resultat av en strikt matematisk
tillämpning av dessa faktorer.
- 281.
- Kommissionen har för övrigt medgett under sammanträdet att det inte fanns något
som hindrade att den i beslutet angav de faktorer som systematiskt hade beaktats
och avslöjats under en presskonferens samma dag som beslutet antogs. Det kan i
detta hänseende erinras om att enligt fast rättspraxis skall motiveringen av ett
beslut ingå i själva beslutet och att hänsyn inte kan tas till kommissionens
efterföljande förklaringar annat än i särskilda fall (se förstainstansrättens dom av
den 2 juli 1992 i mål T-61/89, Dansk Pelsdyravlerforening mot kommissionen,
REG 1992, s. II-1931, punkt 131, svensk specialutgåva, häfte 13, och med samma
innebörd förstainstansrättens dom av den 12 december 1991 i mål T-30/89, Hilti
mot kommissionen, REG 1991, s. II-1439, punkt 136).
- 282.
- Trots dessa konstateranden skall det påpekas att motiveringen av de fastställda
bötesbeloppen i punkt 167-172 i övervägandena i beslutet är åtminstone lika
detaljerad som kommissionens motiveringar av tidigare beslut om liknande
överträdelser. Även om en invändning om bristande motivering är sådan att
förstainstansrätten ex officio kan ta upp den till prövning, hade, vid den tidpunkt
då beslutet fattades, ingen kritik riktats från gemenskapsdomstolens sida mot
kommissionens praxis i fråga om motivering av ålagda böter. Det var först i dom
av den 6 april 1995 i mål T-148/89, Tréfilunion mot kommissionen (REG 1995,
s. II-1063), punkt 142, och i två andra domar som avkunnades samma dag mål
T-147/89, Société métallurgique de Normandie mot kommissionen (REG 1995,
s. II-1057, publicerad i sammandrag) och mål T-151/89, Société des treillis et
panneaux soudés mot kommissionen (REG 1995, s. II-1191, publicerad i
sammandrag) som förstainstansrätten för första gången framhöll att det är önskvärt
att företagen i detalj kan ta del av det sätt på vilket de ålagda böterna har
beräknats, utan att de för den skull skall vara tvungna att väcka talan mot
kommissionens beslut.
- 283.
- Av detta följer att när kommissionen i ett beslut konstaterar att konkurrensreglerna
har överträtts och ålägger de företag som har deltagit i överträdelsen böter skall
kommissionen, om den systematiskt har beaktat vissa grundläggande
omständigheter för att fastställa bötesbeloppen, ange dessa omständigheter i själva
beslutet så att mottagarna av detta skall kunna kontrollera om bötesnivån är
välgrundad och bedöma om det eventuellt förekommit diskriminering.
- 284.
- Mot bakgrund av de speciella omständigheter som angetts i punkt 282 ovan, och
med hänsyn till att kommissionen under domstolsförfarandet har visat sig villig att
lämna alla upplysningar som är av relevans för hur böterna har beräknats, skall
bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats
inte i föreliggande fall anses utgöra ett sådant åsidosättande av
motiveringsskyldigheten att det finns skäl att helt eller delvis upphäva de ålagda
böterna.
- 285.
- Talan kan följaktligen inte bifallas på denna grund.
D - Huruvida sökanden felaktigt har klassificerats som en av överenskommelsens
huvudmän
Parternas argument
- 286.
- Sökanden har gjort gällande att kommissionen felaktigt har klassificerat sökanden
som en av överenskommelsens huvudmän. Sökanden har erinrat om att
kommissionen endast har åberopat en omständighet till stöd för detta påstående,
nämligen att sökanden var representerad i PWG (punkt 170 i övervägandena i
beslutet). Denna omständighet är dock inte tillräcklig, eftersom kommissionen inte
har förklarat varför företagen Weig och KNP - som även de var representerade i
PWG - inte ansågs utgöra huvudmän.
- 287.
- Det är inte heller berättigat att anse sökanden vara en av huvudmännen för att
den var ordförande för PWG under mindre än ett kvartal.
- 288.
- Sökanden har bestritt att deltagarna i PWG:s möten var överenskommelsens
drivkrafter. Alla som deltog i möten i PG Paperboards olika organ deltog i
samtliga diskussioner som kan anses strida mot artikel 85 i fördraget. Vidare har
kommissionen själv medgett att alla organ inom PG Paperboard utövade funktioner
som utgjorde en del av en gemensam global plan i syfte att begränsa konkurrensen
och att varje företag deltog i detta globala system.
- 289.
- Kommissionen har gjort gällande att sökanden skall anses utgöra en av
överenskommelsens huvudmän till följd av att den deltog i PWG:s möten. PWG
var nämligen det organ inom vilket de huvudsakliga besluten i fråga om prisinitiativ
och om politiken inriktad på pris framför kvantitet hade fattats (punkt 36-40 i
övervägandena i beslutet). Vidare får sökanden anses ha haft en särskilt aktiv roll
i PWG, eftersom sökanden under en längre tid var ordförande i PWG.
Förstainstansrättens bedömning
- 290.
- Det framgår av konstaterandena avseende sökandens grunder till stöd för yrkandet
om ogiltigförklaring av artikel 1 i beslutet att kommissionen i vederbörlig ordning
har styrkt arten av PWG:s uppgifter, såsom dessa har beskrivits i beslutet. Det har
även fastställts vilken roll som spelades, i synnerhet vid slutet av år 1987, av de
företag som deltog i detta organs möten.
- 291.
- Mot denna bakgrund var det riktigt av kommissionen att dra slutsatsen att de
företag, däribland sökanden, som deltog i möten inom detta organ skulle anses som
huvudmän för den konstaterade överträdelsen, och att dessa företag av detta skäl
skulle bära ett särskilt ansvar (se punkt 170 första stycket i övervägandena i
beslutet). Det finns i detta hänseende skäl att betona att kommissionen inte har
klassificerat företagen som huvudmän på grund av att de var ordförande i PWG
utan på grund av att de deltog i detta organs möten.
- 292.
- I förevarande fall är det klarlagt att sökanden deltog i PWG:s möten redan från
starten. Sökanden har dessutom inte visat att den endast hade en passiv roll inom
PG Paperboards organ.
- 293.
- Även om påståendet att alla företag som deltog i möten inom PG Paperboards
olika organ skall anses ansvariga för överträdelsen skulle vara riktigt, inverkar inte
detta på bedömningen att de företag som deltog i möten inom PWG hade en
särskild roll vid utförandet och genomförandet av de otillåtna agerandena.
- 294.
- Slutligen anser förstainstansrätten att det i tillräcklig mån förklaras i beslutet vilken
roll KNP och Weig hade. Det framgår av punkt 170 andra stycket i övervägandena
att KNP endast har ansetts utgöra en av överenskommelsens huvudmän under
den tidsperiod då den deltog i PWG:s möten, det vill säga under kortare tid än den
deltog i överenskommelsen. Vidare har kommissionen förklarat att den har beaktat
att Weig, trots att den var medlem i PWG, inte förefaller ha spelat en betydelsefull
roll vid fastställandet av överenskommelsens politik (punkt 170 tredje stycket i
övervägandena). Sökandens påstående att den har diskriminerats i förhållande till
nämnda företag saknar följaktligen grund.
- 295.
- Talan kan således inte bifallas på denna grund.
E - Huruvida kommissionen har åsidosatt sökandens rätt till försvar
Parternas argument
- 296.
- Sökanden har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt sökandens rätt till
försvar. Sökandens böter höjdes nämligen med 50 procent till följd av att den
bestred vissa av kommissionens påståenden. Följaktligen har sökanden bestraffats
hårdare för att den inte avsade sig sin rätt till försvar.
- 297.
- Sökanden har hänvisat till rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga
rättigheterna enligt vilken varje form att påtryckning på företagen i syfte att de
skall avhålla sig i från att bestrida de påståenden som görs gällande gentemot
företagen, i syfte att bötesbeloppet skall reduceras, strider mot artikel 6 i
Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna (dom meddelad av
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna den 27 februari 1980, Deweer,
serie A, nr 35, punkt 41-47, och dom meddelad den 25 februari 1993, Funke, serie
A, nr 256-A, punkt 44). Enligt samma domstol är de myndigheter som leder
undersökningen skyldiga att följa de processrättsliga skyddsregler som föreskrivs i
artikel 6 i Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna, bland
annat regeln att envar skall presumeras vara oskyldig. Detta gäller även
konkurrensärenden gentemot företag (dom meddelad av Europadomstolen för de
mänskliga rättigheterna den 8 juni 1976, Engel m.fl. serie A, nr 22, dom meddelad
den 21 februari 1984, Öztürk, serie A, nr 73, domen i ovannämnda målet Deweer
och yttrande från Europeiska kommissionen angående de mänskliga rättigheterna
i ärende Stenuit mot franska staten, nr 11598/85, rapport av den 30 maj 1991, serie
A nr 232-A).
- 298.
- Sökanden har erinrat om att rätten till försvar utgör en grundläggande princip inom
gemenskapsrätten som innebär att företagen inte kan bli föremål för påtryckningar
i syfte att de skall medge de anmärkningar som görs gällande gentemot dessa
(domstolens dom av den 18 oktober 1989 i mål 374/87, Orkem mot kommissionen,
REG 1989, s. 3283, punkt 35, svensk specialutgåva, häfte 10). Det är vidare
fastslaget att artikel 6 i Europeiska konventionen angående de mänskliga
rättigheterna är tillämplig på det administrativa förfarandet vid kommissionen
(samma dom, punkt 30).
- 299.
- Vad beträffar förfarandet vid kommissionen har sökanden påstått att företagen
utsattes för hot för att de skulle tvingas att inte bestrida kommissionens
påståenden. Sökanden har erinrat om att kommissionen har medgett att den under
det administrativa förfarandet upplyste företagen om att ett samarbete från deras
sida skulle beaktas vid fastställandet av böterna.
- 300.
- Sökandens rätt till försvar har för övrigt åsidosatts genom att den inte fick ta del
av inlagorna från de företag som beviljades reducerade böter till följd av att de inte
bestred kommissionens huvudsakliga påståenden om de faktiska omständigheterna.
Sökanden hade därför ingen möjlighet att kontrollera om nämnda företag verkligen
hade underlåtit att bestrida de huvudsakliga påståendena och följaktligen om
sökanden hade diskriminerats i förhållande till dessa företag.
- 301.
- Kommissionen anser att den har rätt att reducera böterna när ett företag
samarbetar aktivt (förstainstansrättens dom av den 10 mars 1992 i mål T-12/89,
Solvay mot kommissionen, REG 1992, s. II-907, punkterna 341 och 342, och domen
i ovannämnda målet ICI mot kommissionen, punkt 393). En sådan reduktion av
böterna kan inte anses utgöra ett åsidosättande av de berörda företagens rätt till
försvar, om inte kommissionen har hotat att ålägga de företag som inte medger
överträdelserna högre böter.
- 302.
- Kommissionen har aldrig utsatt sökanden för någon som helst påtryckning i syfte
att tvinga den att inte bestrida riktigheten av meddelandet om anmärkningar.
Sökanden gavs möjlighet till reducerade böter på samma villkor som de övriga
berörda företagen.
- 303.
- Kommissionen har bestritt att ovannämnda rättspraxis från Europadomstolen för
de mänskliga rättigheterna och att ovannämnda domen i målet Orkem mot
kommissionen är relevanta. Det framgår för övrigt uttryckligen av sistnämnda dom
(punkt 30) att Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna inte
är relevant i förevarande fall.
- 304.
- Kommissionen har slutligen betonat att den under det administrativa förfarandet
inte är skyldig att avslöja de kriterier enligt vilka den avser att fastställa böterna
(domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin mot
kommissionen, REG 1983, s. 3461, punkt 17 och följande punkter, svensk
specialutgåva, häfte 7), utan att det är tillräckligt att dessa kriterier anges i själva
beslutet. Följaktligen är det tillräckligt att i beslutet redogöra för i vilken
utsträckning de olika företagen har samarbetat.
Förstainstansrättens bedömning
- 305.
- Kommissionen har fastställt den allmänna bötesnivån med stöd av slutsatserna i
punkterna 167 och 168 i övervägandena. Det är vidare klarlagt att böter på en
grundnivå om 9 procent eller 7,5 procent av omsättningen på
gemenskapsmarknaden för kartong år 1990 i vart och ett av de företag till vilka
beslutet var riktat, har ålagts de företag som har ansetts som huvudmän för
överenskommelsen respektive de andra företagen.
- 306.
- Det finns anledning att anse att de kriterier som anges i punkt 168 i övervägandena
i beslutet rättfärdigar den allmänna bötesnivå som fastställts av kommissionen (se
ovan punkt 262).
- 307.
- I punkt 169-172 i övervägandena anges de uppgifter som kommissionen har
beaktat när den fastställde böterna för varje enskilt företag. I punkterna 171 och
172 anger kommissionen att de bötesbelopp som Rena och Stora har ålagts skall
reduceras väsentligt på grund av att de samarbetat aktivt med kommissionen, samt
att åtta andra företag även kan erhålla en något mindre reduktion på grund av att
de i sina svar på meddelandet om anmärkningar inte förnekade de huvudsakliga
faktiska omständigheter på vilka kommissionen grundade sina anmärkningar.
Kommissionen har under förfarandet vid förstainstansrätten bland annat förklarat
att den har tagit hänsyn till vissa företags eventuellt samarbetsvilliga inställning
under förfarandet inför denna. Två företag fick av detta skäl sina böter reducerade
med två tredjedelar, medan andra företags böter reducerades med en tredjedel.
- 308.
- Eftersom den av kommissionen fastställda allmänna bötesnivån har ansetts vara
berättigad med hänsyn till de kriterier som anges i beslutet, konstaterar
förstainstansrätten att kommissionen, såsom anges i beslutet, verkligen reducerade
böterna för vissa företag som samarbetade under det administrativa förfarandet.
Sökandens påstående att kommissionen har höjt böterna för de företag som
utnyttjat sin rätt till försvar kan därför inte godtas.
- 309.
- Det skall i detta avseende påpekas att om ett företag inte besvarar meddelandet
om anmärkningar, inte tar ställning till påståendena om de faktiska
omständigheterna i svaret på meddelandet om anmärkningar eller i detta svar
bestrider de huvudsakliga påståendena eller alla påståenden om de faktiska
omständigheterna i meddelandet om anmärkningar, vilket utgör olika sätt att utöva
rätten till försvar under det administrativa förfarandet vid kommissionen, har
företaget inte agerat på ett sådant sätt att det är befogat att reducera böterna till
följd av ett samarbete under det administrativa förfarandet. Det är endast befogat
att reducera böterna om företaget har agerat på ett sådant sätt att kommissionen
lättare har kunnat fastställa överträdelsen och i förekommande fall fått den att
upphöra (domen i ovannämnda målet ICI mot kommissionen, punkt 393). Ett
företag som under dessa omständigheter uttryckligen uppger att det inte bestrider
de faktiska omständigheter på vilka kommissionen stöder sina anmärkningar kan
anses bidra till att underlätta kommissionens uppgift att fastställa och beivra
överträdelser av gemenskapens konkurrensregler.
- 310.
- Vad slutligen beträffar artikel 6 i Europeiska konventionen angående de mänskliga
rättigheterna skall det påpekas att domstolen, i motsats till vad sökanden gjort
gällande, inte fastslog i ovannämnda målet Orkem mot kommissionen att denna
bestämmelse är tillämplig på det administrativa förfarandet vid kommissionen.
Domstolen behandlade endast en eventuell tillämpning av artikeln i det
förevarande fallet, vilket framgår av själva lydelsen av domen (punkt 30).
- 311.
- Det skall i detta hänseende betonas att förstainstansrätten inte är behörig att
bedöma huruvida en undersökning enligt konkurrensrätten är förenlig med
bestämmelserna i Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna,
eftersom dessa bestämmelser inte i sig utgör en del av gemenskapsrätten.
- 312.
- Enligt fast rättspraxis utgör emellertid de grundläggande rättigheterna en integrerad
del av de allmänna rättsprinciper vilkas iakttagande gemenskapsdomstolarna skall
säkerställa (se bland annat domstolens yttrande 2/94 av den 28 mars 1996, REG
1996, s. I-1759, punkt 33, och domstolens dom av den 29 maj 1997 i mål C-299/95,
Kremzow, REG 1997, s. I-2629, punkt 14). I detta hänseende har domstolen tagit
intryck av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner samt den
vägledning som ges i de internationella dokument som rör skyddet för de mänskliga
rättigheterna och som medlemsstaterna har medverkat eller anslutit sig till. I detta
avseende är Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna av
särskild betydelse (domstolens dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston,
REG 1986, s. 1651, punkt 18, svensk specialutgåva, häfte 8, och domen i
ovannämnda målet Kremzow, punkt 14). Enligt lydelsen av artikel F 2 i Fördraget
om Europeiska unionen skall [u]nionen ... som allmänna principer för
gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras
i [Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna] och såsom de
följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.
- 313.
- Mot bakgrund av dessa överväganden skall det följaktligen undersökas om
kommissionen har åsidosatt rätten till försvar, vilken är en grundläggande princip
i gemenskapens rättsordning (domen i ovannämnda målet Michelin mot
kommissionen, punkt 7), genom att utöva påtryckningar på sökanden under det
administrativa förfarandet vid kommissionen i syfte att få sökanden att medge
påståendena om de faktiska omständigheterna i meddelandet om anmärkningar.
- 314.
- I detta hänseende kan kommissionen inte anses ha utövat påtryckningar på ett
företag som var föremål för undersökningen bara genom att under det
administrativa förfarandet ha upplyst företaget om att det kunde få sina böter
reducerade, dock utan att precisera omfattningen av denna reduktion, om den
medgav de huvudsakliga påståendena eller alla påståenden om de faktiska
omständigheterna.
- 315.
- Sökanden har i varje fall inte förklarat varför kommissionens erbjudande under det
administrativa förfarandet att reducera det framtida bötesbeloppets storlek utgjorde
en sådan påtryckning att sökanden var tvungen att i allt väsentligt medge
påståendena om de faktiska omständigheterna i meddelandet om anmärkningar.
Det skall i detta sammanhang påpekas att sökanden utnyttjade sin rätt till försvar
under det administrativa förfarandet, eftersom den i själva verket bestred de
huvudsakliga påståenden om de faktiska omständigheterna som låg till grund för
kommissionens anmärkningar. Härav följer att sökandens argument skall lämnas
utan avseende.
- 316.
- Sökanden har slutligen inte förklarat på vilket sätt principen om att sökanden skall
presumeras vara oskyldig har åsidosatts.
- 317.
- Vad beträffar sökandens argument att den inte har kunnat kontrollera om den har
särbehandlats i förhållande till de andra företagen som var föremål för
undersökningen, kommer detta argument att behandlas i samband med frågan om
likabehandlingsprincipen har åsidosatts (se nedan punkterna 334 och 335).
- 318.
- Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas på denna grund.
F - Huruvida kommissionen har åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att inte
reducera sökandens böter
Parternas argument
- 319.
- Sökanden har gjort gällande att den har diskriminerats jämfört med de företag som
fick sina böter reducerade till följd av att de inte bestred kommissionens
huvudsakliga påståenden om de faktiska omständigheterna (punkt 172 i
övervägandena i beslutet).
- 320.
- Det framgår av en skrivelse från kommissionen av den 27 april 1994 att denna
begärde att sökanden skulle medge att anmärkningarna var materiellt riktiga för
att sökanden skulle beviljas reducerade böter, medan kommissionen endast begärde
av de övriga företagen att de inte skulle bestrida de huvudsakliga påståendena om
de faktiska omständigheterna.
- 321.
- Sökanden bestred dock inte kommissionens huvudsakliga påståenden om de
faktiska omständigheterna, varför sökandens böter skulle ha reducerats. Sökanden
har alltid medgett att den deltog i diskussionerna om priser och prishöjningar. Den
har till och med förklarat att sådana diskussioner enligt fast rättspraxis utgör
samordnade förfaranden som strider mot artikel 85 i fördraget. Vidare medgav
kommissionen uttryckligen, i de enskilda upplysningarna som var fogade till
meddelandet om anmärkningar, att sökanden hade samarbetat på sådant sätt.
- 322.
- Sökanden kunde inte medge kommissionens bedömning av de faktiska
omständigheterna, bland annat kommissionens påståenden om förekomsten av
prisavtal och en väl fungerande överenskommelse, eftersom den hade kunnat ställas
till ansvar vid nationell domstol.
- 323.
- Sökanden har påstått att den samarbetade aktivt med kommissionen, i synnerhet
genom att den tillsammans med andra företag föreslog en processuell lösning som
innebar att de skulle avhålla sig från att väcka talan om bötesbeloppen
reducerades. Det borde i sig ha räckt att med att föreslå denna lösning för att
bötesbeloppen skulle reduceras.
- 324.
- I den utsträckning sökanden slutligen har kunnat kontrollera innehållet i de
yttranden som har ingetts av de företag som har beviljats reducerade böter, har
sökanden dragit slutsatsen att den utan tvekan har diskriminerats. Sökanden har
på denna punkt stött sig på de huvudsakliga grunder, såsom de är publicerade i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning, som åberopats till stöd för Sarriós och
Enso Españolas respektive talan (EGT C 380, 1994, s. 20 och s. 22). Härav framgår
att dessa två företag, under förfarandet vid förstainstansrätten, har bestritt
kommissionens påståenden i åtminstone samma omfattning som sökanden. Trots
detta har dessa företags böter reducerats för att de påstods inte ha gjort några
bestridanden. Vidare har sökanden citerat utdrag ur de uttalanden som företaget
Weigs företrädare gjorde vid förhöret vid kommissionen och sökanden har hänvisat
till de grunder som detta företag har åberopat vid förstainstansrätten (såsom dessa
beskrivs i EGT C 380, 1994, s. 16 och följande sidor). Härav har sökanden dragit
slutsatsen att Weig, trots att det beviljades reducerade böter, har bestritt
kommissionens påståenden i samma omfattning som sökanden.
- 325.
- Kommissionen har erinrat om att den inte bara har rätt att reducera böterna när
ett företag samarbetar aktivt, men att det ibland till och med kan vara nödvändigt
att reducera böterna (domen i ovannämnda målet ICI mot kommissionen, punkt
393). Det är följaktligen berättigat att anse det förhållandet att de faktiska
omständigheterna inte har bestritts som en förmildrande omständighet vid
beräkningen av bötesbeloppens storlek, eftersom ett sådant samarbete bidrar till
att klargöra omständigheterna och påskynda förfarandet.
- 326.
- Sökanden har inte samarbetat aktivt på detta sätt. För det första medgav den
endast att det förelåg ett samordnat förfarande, vilket inte på något sätt innebär
att den vitsordade de faktiska omständigheterna. För det andra bestred sökanden
hela tiden inte bara att det ingicks prisavtal utan även att det förekom en
samordning av produktionskvantitet, marknadsandelar och ett planerat
genomförande av prisinitiativen.
- 327.
- Kommissionen har bestritt att sökandens förslag i syfte att få ett slut på förfarandet
kan anses utgöra ett aktivt samarbete som kan motivera ett reducerat bötesbelopp.
De faktiska omständigheterna klargörs knappast genom att någon förbinder sig att
inte väcka talan. En sådan lösning påskyndar inte heller förfarandet, eftersom
kommissionen inte har något intresse av att träffa sådana uppgörelser med
företagen.
- 328.
- Vad beträffar den påstådda diskrimineringen i förhållande till företagen Sarrió och
Enso Española, har kommissionen gjort gällande att dessa två företag i varje fall
inte bestred kommissionens påståenden om de faktiska omständigheterna i sak
innan beslutet publicerades. Följaktligen var det berättigat att reducera dessa
företags bötesbelopp. Företaget Weigs agerande kan inte heller jämföras med
sökandens agerande. För det första bestred Weig i princip inte kommissionens
påståenden efter meddelandet om anmärkningar. För det andra bidrog Weig till att
klargöra omständigheterna genom att införskaffa ett uttalade från en medlem av
Feldmühles ledning som hade deltagit i möten i flera av PG Paperboards organ.
Förstainstansrättens bedömning
- 329.
- Sökanden medgav endast i sitt svar på meddelandet om anmärkningar att
diskussionerna inom PG Paperboard möjligen handlade om priser och om
prishöjningar.
- 330.
- Kommissionen har på goda grunder ansett att sökanden, genom att lämna ett
sådant svar, inte agerade på ett sådant sätt att det var befogat att reducera böterna
till följd av samarbete under det administrativa förfarandet. Det är endast befogat
att reducera böterna om bolaget har agerat på ett sådant sätt att kommissionen
lättare har kunnat fastställa överträdelsen och i förekommande fall få den att
upphöra (se dom i ovannämnda målet ICI mot kommissionen, punkt 393).
- 331.
- Som redan har påpekats (se ovan punkt 309) kan ett företag som uttryckligen
uppger att det inte bestrider de faktiska omständigheter på vilka kommissionen
stöder sina anmärkningar kan anses bidra till att underlätta kommissionens uppgift
att fastställa och beivra överträdelser av gemenskapens konkurrensregler.
Kommissionen kan i sina beslut om överträdelse av dessa regler betrakta ett sådant
agerande som ett medgivande av de faktiska omständigheterna och således som
bevis för att de faktiska omständigheterna är riktiga. Således kan böterna reduceras
till följd av ett sådant agerande.
- 332.
- Situationen är dock en annan om ett företag inte besvarar meddelandet om
anmärkningar, endast förklarar att den inte tar ställning till kommissionens
påståenden om de faktiska omständigheterna i detta meddelande eller, som i
sökandens fall, i sitt svar i huvudsak bestrider dessa påståenden. Genom ett sådant
förhållningsätt under det administrativa förfarandet bidrar företaget inte till att
underlätta kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av
gemenskapens konkurrensregler. Det är även uppenbart att sökandens förslag till
kommissionen under det administrativa förfarandet, om att sökanden skulle avhålla
sig i från att väcka talan mot det kommande beslutet, inte heller bidrar till att
underlätta denna uppgift.
- 333.
- Då kommissionen uppger i punkt 172 första stycket i övervägandena i beslutet att
den har reducerat böterna för de företag som i sina svar på meddelandet om
anmärkningar inte bestred kommissionens huvudsakliga påståenden om de faktiska
omständigheterna, skall det konstateras att denna reduktion av böterna endast kan
anses som tillåten i den utsträckning de aktuella företagen uttryckligen har uppgett
att de inte bestrider dessa påståenden.
- 334.
- Även om kommissionen tillämpade ett rättsstridigt kriterium när den reducerade
böterna för de företag som inte uttryckligen hade uppgett att de inte bestred
påståendena om de faktiska omständigheterna, är det lämpligt att erinra om att
likabehandlingsprincipen skall tillämpas mot bakgrund av rättssäkerhetsprincipen,
enligt vilken ingen till egen nytta kan åberopa en rättsstridighet som har begåtts till
fördel för andra (se till exempel domstolens dom av den 4 juli 1985 i mål 134/84,
Williams mot revisionsrätten, REG 1985, s. 2225, punkt 14). Eftersom sökanden vill
just till att den skall tillerkännas en rättsstridig nedsättning av böterna, kan denna
argumentation följaktligen inte godtas.
- 335.
- Eftersom det faktum att kommissionen eventuellt rättsstridigt reducerade vissa
bötesbelopp inte kan medföra att sökandens bötesbelopp skall nedsättas, kan
sökanden inte göra gällande att dess rätt till försvar har åsidosatts på grund av att
den inte har kunnat kontrollera om den på denna punkt har särbehandlats jämfört
med de övriga företagen.
- 336.
- Sökandens argument att företagen Sarrió och Enso Española, och i viss
utsträckning Weig, beviljades en reduktion med en tredjedel av deras bötesbelopp,
trots att de, när de väckte talan mot beslutet vid förstainstansrätten, har bestritt
påståendena i beslutet är slutligen irrelevant. Kommissionen har nämligen bara
beaktat företagens agerande under det administrativa förfarandet vid beviljandet
av reducerade böter.
- 337.
- Talan kan således inte bifallas på denna grund.
G - Huruvida kommissionen har åsidosatt likabehandlingsprincipen i och med att
sökandens bötesbelopp är för högt jämfört med Storas bötesbelopp
Parternas argument
- 338.
- Sökanden har gjort gällande att det framgår av rättspraxis att böterna skall
fastställas individuellt, utan diskriminering, med beaktande av varje företags
deltagande i överträdelsen, deras situation på marknaden och deras allmänna
ekonomiska situation (se domstolens dom av den 15 juli 1970 i mål 44/69, Buchler
mot kommissionen, REG 1970, s. 733, domen i ovannämnda målet Suiker Unie
m.fl. mot kommissionen, och dom av den 12 juli 1979 i de förenade målen 32/78
och 36/78-82/78, BMW Belgium m.fl. mot kommissionen, REG 1979, s. 2435).
Domstolen och förstainstansrätten har vid ett flertal tillfällen betonat att
likabehandlingsprincipen är betydelsefull (domstolens dom av den 30 januari 1985
i mål 35/83, BAT mot kommissionen, REG 1985, s. 363, punkt 43-47, av den 8
februari 1990 i mål C-279/87, Tipp-Ex mot kommissionen, REG 1990, s. I-261 -
publicerad i sammandrag, punkterna 40 och 41, och förstainstansrättens dom i
ovannämnda målet Dansk Pelsdyravlerforening mot kommissionen, punkt 52, och
i ovannämnda målet ICI mot kommissionen).
- 339.
- Sökanden har med hänvisning till denna rättspraxis gjort gällande att
kommissionens argument att sökanden inte kan behandlas lika förmånligt som
Stora är felaktigt.
- 340.
- Denna grund kan delas in i två delgrunder.
- 341.
- Sökanden har under den första delgrunden gjort gällande att dess böter är
oproportionerliga jämfört med Storas böter.
- 342.
- Sökanden har betonat att Feldmühle tog initiativ till systematiska
underprissättningar vilka tvingade sökanden och andra producenter utanför
gemenskapen att avsluta sin expansionspolitik på gemenskapsmarknaden.
Företrädarna för Stora/Feldmühle spelade en särskilt aktiv roll inom JMC och
PWG. Slutligen var Stora ledande på den europeiska kartongmarknaden under den
aktuella perioden med en marknadsandel på ungefär 14 procent.
- 343.
- Följaktligen borde Storas böter före eventuella reduktioner ha satts mycket högre
än sökandens böter. Kommissionen har därför åsidosatt likabehandlingsprincipenvid fastställandet av bötesbeloppen (förstainstansrättens dom i ovannämnda målet
ICI mot kommissionen, punkterna 353 och 354 och följande punkter).
- 344.
- Sökanden har under den andra delgrunden gjort gällande att kommissionen även
har åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att reducera Storas böter. För det
första var kommissionens bedömning att Stora samarbetade frivilligt och spontant
felaktig. Stora bekände nämligen inte förrän nio månader efter det att
sammanslutningen BPIF hade inlämnat ett klagomål, ett klagomål som sektorn
snabbt fick kännedom om, det vill säga fyra månader efter de undersökningar som
gjordes av kommissionen och inte förrän efter det att Stora erhållit en begäran om
upplysningar från denna.
- 345.
- För det andra har sökanden bestritt att Storas bekännelse verkligen bidrog till
att på ett avgörande sätt få klarhet i den påstådda överträdelsen. Sökanden har i
detta hänseende hänvisat till kommissionens uppgift att Storas förklaringar i alla
väsentliga delar stöds av andra handlingar.
- 346.
- För det tredje är den reduktion som Stora har beviljats i varje fall oproportionerlig.
Sökanden har jämfört förstainstansrättens bedömning i domen i ovannämnda målet
ICI mot kommissionen (punkt 393) och de faktiska omständigheterna i förevarande
fall och gjort gällande att Stora i varje fall inte skulle ha behandlats mera
förmånligt än vad ICI blev vid förstainstansrätten.
- 347.
- För det fjärde har sökanden, bland annat med hänvisning till domen i ovannämnda
målet Solvay mot kommissionen (punkt 341 och följande punkter), i sin replik
påstått att det är tveksamt att ett företag kan kompenseras genom en reduktion till
följd av ett samarbete bara för att det har bekänt, eftersom företagen i varje fall
är skyldiga att besvara kommissionens begäran om upplysningar.
- 348.
- För det femte har sökanden i sin replik påstått att kommissionen har ålagt vissa
företag höga böter bara för att de inte vitsordade Storas beskrivning av de faktiska
omständigheterna i sin helhet. Detta förhållningssätt är oacceptabelt, eftersom
Stora var ett av de mest inblandade företagen i överenskommelsen och därför hade
ett uppenbart intresse av att tona ned sin egen roll i förhållande till de övriga
företagen.
- 349.
- Enligt kommissionen har sökanden inte bestritt lagenligheten av sina böter utan
endast lagenligheten av Storas böter. Sökanden kan inte åberopa att Storas böter
eventuellt är rättsstridiga, eftersom likabehandlingsprincipen inte innebär att
sökanden, för det fall Storas böter skulle vara rättsstridiga, kan göra anspråk på att
även den skall behandlas på ett rättsstridigt sätt.
- 350.
- I varje fall är Storas böter berättigade. För att likabehandlingsprincipen skall kunna
åsidosättas krävs vidare att liknande fall behandlas olika. Sökandens situation kan
emellertid inte jämföras med Storas. Även om båda företagen skall anses utgöra
huvudmän med ett särskilt ansvar, kvarstår dock att Stora samarbetade snabbt
och omfattande med kommissionen, vilket inte var fallet i fråga om sökanden.
- 351.
- Slutligen har kommissionen påpekat att Storas förklaringar var mycket mera
omfattande än vad kommissionen begärde upplysningar om och att Stora i motsats
till sökandens påstående aldrig tog tillbaka en stor del av sina bekännelser.
Förstainstansrättens bedömning
- 352.
- Det följer av fast rättspraxis att likabehandlingsprincipen, som utgör en
grundläggande princip inom gemenskapsrätten, endast åsidosätts i de fall då
liknande situationer behandlas olika eller då olika situationer behandlas lika, med
mindre än att en sådan behandling är objektivt berättigad (domstolens dom av den
13 december 1984 i mål 106/83, Sermide, REG 1984, s. 4209, punkt 28, och dom
av den 28 juni 1990 i mål C-174/89, Hoche, REG 1990, s. I-2681, punkt 25, och
med samma innebörd förstainstansrättens dom av den 15 mars 1994 i mål T-100/92,
Pietra mot kommissionen, REGP 1994, s. II-275, punkt 50).
- 353.
- Sökanden har i förevarande fall gjort gällande att kommissionen har åsidosatt
denna princip. Sökanden har gjort gällande att dessa böter har beräknats enligt
samma procentsats som Storas böter, det vill säga 9 procent av omsättningen på
gemenskapens kartongmarknad, trots att sökandens roll i överenskommelsen var
en annan än Storas roll.
- 354.
- Det är i detta hänseende tillräckligt att konstatera att det framgår av beslutet att
Stora och sökanden i egenskap av deltagare i PWG:s möten deltog i de olika
moment som tillsammans utgör överenskommelsen och att de två företagen har
ansetts utgöra huvudmän i överenskommelsen i och med att de deltog i möten
i detta organ inom PG Paperboard. Härav följer att de två företagen befann sig i
samma situation och att det därför var berättigat att behandla dem lika vid
beräkningen av bötesbeloppets storlek. Även om sökandens uppgifter till stöd för
att den hade en mera passiv roll än Stora inom PWG vore riktiga, påverkas inte
kommissionens konstaterande om sökandens och Storas respektive roller av dessa
uppgifter. Följaktligen kan talan inte bifallas på den första delgrunden.
- 355.
- Talan kan inte heller bifallas på den andra delgrunden.
- 356.
- Storas förklaringar till kommissionen innehåller en mycket noggrann beskrivning
av överträdelsens beskaffenhet och syfte, av de olika organens uppgifter inom PG
Paperboard samt av de olika tillverkarnas deltagande i överträdelsen. Stora har i
sina förklaringar lämnat upplysningar som går långt utöver vad som kan krävas av
kommissionen med stöd av artikel 11 i förordning nr 17. Även om kommissionen
i beslutet hävdar att den har erhållit andra bevis som bekräftar de upplysningar
som framgår av Storas förklaringar (punkterna 112 och 113 i övervägandena), står
det klart att Storas förklaringar har utgjort de huvudsakliga bevisen för
överträdelsen. Utan Storas förklaringar hade det i vart fall varit betydligt svårare
för kommissionen att konstatera den överträdelse som är föremål för beslutet och,
i förekommande fall, få den att upphöra.
- 357.
- Kommissionen har mot denna bakgrund inte överskridit det utrymme för
skönsmässig bedömning som den förfogar över när det gäller fastställande av
bötesbelopp, då den reducerade Storas böter med två tredjedelar. Sökanden kan
således inte med framgång påstå att Storas reduktion var oproportionerlig.
- 358.
- Vidare har likabehandlingsprincipen inte åsidosatts i förevarande fall, eftersom
sökanden, till skillnad från Stora som samarbetade aktivt med kommissionen,
bestred huvuddelen av de påståenden om de faktiska omständigheterna på vilka
kommissionen grundade sina anmärkningar. Kommissionen kunde således behandla
de två bolagen olika när den beslutade att bötesbeloppet skulle reduceras och hur
stor denna reduktion skulle vara, eftersom företagens situationer inte var
jämförbara.
- 359.
- Följaktligen kan talan inte bifallas på denna grund.
H - Huruvida det har förelegat vissa förmildrande omständigheter
Parternas argument
- 360.
- Sökanden har gjort gällande att kommissionen borde ha ansett vissa faktiska
omständigheter utgöra förmildrande omständigheter vid fastställandet av
bötesbeloppets storlek.
- 361.
- Sökanden försökte för det första inte dölja vissa komprometterande handlingar,
trots att den hade blivit förvarnad om de undersökningar som företogs av
kommissionens tjänstemän.
- 362.
- För det andra var sökanden ett medelstort företag fram till mitten av år 1990. Det
var inte förrän vid denna tidpunkt som sökanden installerade sin nya maskin vid
pappersbruket i Neuss i Tyskland och som den förvärvade bolagen Deisswil och
Eerbeek i april respektive i september månad (med retroaktiv verkan från och med
den 1 januari 1990).
- 363.
- För det tredje var det fråga om den första överträdelsen inom kartongsektorn.
- 364.
- För det fjärde var prishöjningarna på GD-karton, den kartong som sökanden i
huvudsak tillverkar, mindre omfattande än prishöjningarna på GC-kartong.
Sökanden gjorde därför inte samma bruttovinst som de övriga företagen.
- 365.
- För det femte har sökanden i sin replik gjort gällande att kommissionen, i enlighet
med sin tidigare beslutspraxis, skulle ha tagit hänsyn till att förhållandena var svåra
inom kartongsektorn fram till slutet av 1980-talet, vilket medförde att det var
omöjligt att få bra avkastning på det investerade kapitalet. Kommissionen borde
även ha beaktat att omsättningarna är höga men vinsterna ganska låga inom denna
sektor. Följaktligen har kartongproducenterna påverkats i särskilt stor omfattning
av att böterna endast har beräknats på grundval av producenternas omsättning.
- 366.
- Kommissionen har invänt att den inte var skyldig att betrakta de aktuella
omständigheterna som förmildrande omständigheter.
Förstainstansrättens bedömning
- 367.
- Såsom redan har påpekats (se ovan punkt 256) skall frågan om hur allvarlig
överträdelsen är avgöras med beaktande av ett stort antal omständigheter, såsom
i synnerhet de särskilda omständigheterna i målet, dess kontext och böternas
avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande
förteckning över de kriterier som absolut skall tas i beaktande (beslutet i
ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).
- 368.
- Följaktligen innebär inte enbart det faktum att kommissionen i sin tidigare
beslutspraxis har ansett vissa omständigheter utgöra förmildrande omständigheter
vid fastställandet av bötesbeloppets storlek att kommissionen är skyldig att göra
samma bedömning i ett senare beslut. Även om sektorn skulle gå med förlust är
kommissionen inte skyldig att beakta denna omständighet.
- 369.
- Vidare har kommissionen, vid fastställandet av bötesbeloppets storlek, tagit hänsyn
till sökandens omsättning år 1990 på kartongmarknaden inom gemenskapen.
Kommissionen har således beaktat sökandens ställning inom denna sektor samt
omfattningen av den överträdelse som sökanden gjorde sig skyldig till.
- 370.
- Slutligen kan inte det faktum att överträdelsen, enligt sökanden, utgör den första
överträdelsen inom denna sektor utgöra en förmildrande omständighet. Det kan
anses som en försvårande omständighet för ett företag, om kommissionen redan vid
ett tidigare tillfälle har konstaterat att företaget har överträtt konkurrensreglerna
och, i förekommande fall, ålagt det straff. Däremot är det det normala att det inte
föreligger tidigare överträdelser och kommissionen kan därför inte beakta det
förhållandet som en förmildrande omständighet, i synnerhet som det i föreliggande
fall rör sig om en synnerligen uppenbar överträdelse av artikel 85.1 i fördraget (se
förstainstansrättens dom av den 17 december 1991 i mål T-8/89, DSM mot
kommissionen, REG 1991, s. II-1833, punkt 317).
- 371.
- Under dessa omständigheter är kommissionens bedömning att de uppgifter som
åberopats av sökanden inte utgjorde förmildrande omständigheter riktig.
- 372.
- Härav följer att talan inte kan bifallas på denna grund.
I - Huruvida åsidosättandet var avsiktligt
- 373.
- Sökanden har gjort gällande att den vid denna tidpunkt inte kände till att det
informationsutbyte den deltog i var olagligt. Det måste beaktas att sökanden endast
var ett medelstort företag utan någon anställd jurist och beläget utanför
gemenskapen. Vidare innehöll den österrikiska konkurrenslagstiftningen endast
påföljdsbestämmelser i fråga om tvingande avtal, medan det i förevarande fall
endast var fråga om samordnade förfaranden.
- 374.
- Denna grund kan inte godtas.
- 375.
- Det framgår av fast rättspraxis att en överträdelse kan anses uppsåtlig utan att
företaget behöver ha varit medvetet om att det överträdde förbudet i artikel 85.1
i fördraget. Det är tillräckligt att företaget inte har kunnat vara okunnig om att det
påtalade uppträdandet hade till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen inom
den gemensamma marknaden (se bland annat domstolens dom av den 11 juli 1989
i mål 246/86, Belasco m.fl. mot kommissionen, REG 1989, s. 2117, punkt 41, och
domen i ovannämnda målet Dansk Pelsdyravlerforening mot kommissionen, punkt
157).
- 376.
- I förevarande fall har kommissionen styrkt att sökanden deltog i de olika moment
som tillsammans utgör den i artikel 1 i beslutet konstaterade överträdelsen. Mot
bakgrund av de fastslagna beteendenas natur kunde sökanden inte har varit
omedveten om att de hade till syfte att begränsa konkurrensen.
J - Huruvida kommissionen har beaktat en felaktig omsättning
- 377.
- Denna grund kan delas in i två delgrunder som skall behandlas separat.
Den första delgrunden: Huruvida kommissionen vid beräkningen av böterna felaktigt
har beaktat omsättningen vid försäljningen av gråkartong
Parternas argument
- 378.
- Sökanden har påpekat att kommissionen har beräknat böterna på grundval av
sökandens omsättning år 1990 beträffande all försäljning av kartongprodukter.
Denna omsättning inkluderar således även försäljningen av gråkartong.
Kommissionen förklarade emellertid i ett pressmeddelande av den 13 juli 1994 att
böterna hade beräknats på grundval av omsättningen för varje företag till vilka
beslutet var riktat beträffande försäljningen av de kartongkvaliteter som avsågs i
beslutet.
- 379.
- Eftersom gråkartong inte var en av de kartongtyper som avsågs i beslutet, skulle
den omsättning som kommissionen använde som beräkningsunderlag ha reducerats
med 13.1 miljoner ecu, ett belopp motsvarande försäljningen av gråkartong.
Böterna skulle därför ha reducerats i samma proportion.
- 380.
- Kommissionen har gjort gällande att den inte går att använda sig av en rent
matematisk formel vid beräkningen av bötesbeloppets storlek. I förevarande fall var
bötesbeloppet lämpligt med hänsyn till sökandens totala omsättning. Företagen kan
inte kräva att kommissionen bara skall beakta omsättningen avseende de produkter
som är direkt berörda av överträdelsen. Kommissionen har betonat att det förelåg
försvårande omständigheter och att det inte förelåg några förmildrande
omständigheter. Kommissionen har även erinrat om att den har låtit omsättningen
år 1990 (i stället för år 1993) ligga till grund för beräkningen av bötesbeloppets
storlek och att den endast har tagit hänsyn till omsättningen till följd av
kartongförsäljningen inom gemenskapen.
- 381.
- Kommissionen har i sin duplik gjort gällande att den i skrivelse av den 8 oktober
1993 bad sökanden lämna uppgift om bland annat sin omsättning i fråga om
kartong. I sitt svar av den 3 november 1993 lämnade sökanden denna uppgift och
rubricerade den kartongvaror (GC, GC). Eftersom det uttryckligen hade angetts
i meddelandet om anmärkningar att gråkartong inte omfattades av förfarandet,
saknade kommissionen skäl att kontrollera riktigheten av sökandens uppgifter om
omsättningen.
Förstainstansrättens bedömning
- 382.
- Det framgår av punkt 4 andra stycket i övervägandena i beslutet att gråkartong inte
omfattades av den överträdelse som avses i beslutet.
- 383.
- Det är klarlagt att kommissionen beräknade sökandens bötesbelopp på grundval
av sökandens omsättning på gemenskapsmarknaden år 1990 till följd av försäljning
av GC-kartong, GD-kartong och gråkartong. Som kommissionen medgav under
sammanträdet framgår det uttryckligen av de uppgifter som sökanden meddelade
kommissionen före meddelandet om anmärkningar att omsättningen från
försäljningen av gråkartong var inkluderad i den angivna omsättningen.
- 384.
- Även om kommissionen inte kunde ha varit omedveten om att den omsättning som
kommissionen baserade sig på inkluderade omsättningen för gråkartong, skall det
tilläggas att kommissionen aldrig bad sökanden att lämna uppgift om omsättningen
år 1990 för enbart de produkter som avsågs i förfarandet, det vill säga GC-kartong
och GD-kartong och i förekommande fall SBS-kartong.
- 385.
- Kommissionen medgav även under sammanträdet att den i fråga om beslutets
övriga mottagare endast har baserat sig på omsättningen av de produkter som avses
i beslutet.
- 386.
- Med hänsyn till detta konstaterande och med hänsyn till att det i relativt stor
omfattning har inverkat på bötesbeloppets storlek att kommissionen har beaktat
omsättningen vid försäljningen av gråkartong, skall bötesbeloppet nedsättas för att
sökanden inte skall diskrimineras i förhållande till beslutets övriga mottagare.
- 387.
- Förstainstansrätten kommer att beakta denna slutsats inom ramen för sin fulla
prövningsrätt i fråga om böter i samband med att den fastställer de böter som skall
åläggas sökanden för den konstaterade överträdelsen (se nedan punkt 405).
Den andra delgrunden: Huruvida kommissionen vid beräkningen av böterna felaktigt
har beaktat Deisswils och EerBeeks omsättning
Parternas argument
- 388.
- Sökanden har gjort gällande pappersbruken Deisswils och Eerbeeks omsättning år
1990 inte skulle ha beaktats vid beräkningen av böterna.
- 389.
- Vad beträffar Deisswil har sökanden påpekat att sökanden förvärvande 66 procent
av detta bolag i april 1990, med verkan från och med den 1 januari 1990, och att
den således kunde få kontroll över detta bolag. De tidigare ägarna till detta bolag,
som var ansvariga för detta bolags agerade under mer än tre fjärdedelar av den
aktuella perioden, äger fortfarande 34 procent av detta bolag. Det är följaktligen
oskäligt att Deisswils hela omsättning har tillskrivits sökanden medan de tidigare
ägarna, som fortfarande får en tredjedel av vinsten, inte påverkas av böterna.
Under dessa omständigheter skulle antingen böterna ha ålagts Deisswil direkt - i
likhet med bolaget Laakman (punkt 150 tredje stycket i övervägandena i beslutet)
- , eller också skulle endast en tidsrelaterad proportion av Deisswils omsättning ha
tillskrivits sökanden (med 13/60, där bråkets nämnare motsvarar den totala
överträdelseperioden uttryckt i månader som kommissionen har hänvisat till vid
beräkningen av de enskilda böternas storlek).
- 390.
- Vad beträffar Eerbeek är sökanden inte ansvarig för detta bolags agerande förrän
från och med den 1 januari 1990. Före detta datum har bolaget KNP ansetts vara
ansvarigt (punkt 150 i övervägandena i beslutet). I och med att kommissionen har
inkluderat Eerbeeks totala omsättning år 1990 i beräkningsunderlaget vid
beräkningen av Mayr-Melnhofs böter har den frångått sin egen bedömning,
eftersom den även inkluderade denna siffra i beräkningsunderlaget vid beräkningen
av KNP:s böter.
- 391.
- Vidare fick sökanden inte helt och hållet kontroll över bolaget Eerbeek förrän i
september 1990. Sökanden hade därför ingen möjlighet att utöva ett avgörande
inflytande över detta bolags agerande på marknaden förrän från och med detta
datum. I enlighet med bötespraxis och principer som följer av rättspraxis är det inte
förrän från och med detta datum som Eerbeeks omsättning kunde tillskrivas
sökanden. Eerbeeks omsättning år 1990 (referensåret) kunde följaktligen endast
tillskrivas sökanden med 8/60, det vill säga från september 1990 till april 1991.
- 392.
- Sökanden har i sin replik tillagt att Eerbeeks och Deisswils ärenden har behandlats
motstridigt, eftersom kommissionen i Eerbeeks fall har påstått att det avgörande
kriteriet var vem vinsterna tillföll under den aktuella perioden medan
kommissionen i bolaget Deisswils fall har påstått att detta kriterium inte var
relevant utan att det avgörande kriteriet i stället var vem som hade den verkliga
kontrollen över företaget i fråga.
- 393.
- Kommissionen har gjort gällande att den har beaktat Deisswils och Eerbeeks
omsättning år 1990 på ett riktigt sätt vid beräkningen av bötesbeloppets storlek.
Vid denna beräkning var det nödvändigt att fastställa ett referensår, i förevarande
fall år 1990. Bolag med en högre omsättning under detta år än under andra år
bestraffades därför hårdare. Eftersom detta referensår emellertid har valts på goda
grunder, var det inte nödvändigt att göra någon skillnad beroende på varför
omsättningen hade ökat i sådan omfattning.
- 394.
- Vad beträffar Deisswil har kommissionen i vederbörlig ordning beaktat att
sökanden år 1990 hade full kontroll över detta företag och att den således kunde
styra detta företags handelspolitik. Under dessa omständigheter är det irrelevant
att samtliga vinster från detta bolag inte tillföll sökanden.
- 395.
- Vad beträffar Eerbeek har kommissionen gjort gällande att den avgörande faktorn
var att vinsterna tillföll sökanden från och med den 1 januari 1990 och att den
därför ekonomiskt drog nytta av överträdelsen från och med detta datum.
- 396.
- Slutligen har sökanden påpekat att Eerbeeks omsättning inte på ett rättsstridigt sätt
har beaktats två gånger.
Förstainstansrättens bedömning
- 397.
- Sökanden har inte bestritt att både den och Deisswil deltog i den överträdelse som
avses i beslutet det datum då den fick kontroll över sistnämnda bolag. Följaktligen
kände sökanden nödvändigtvis till att Deisswil gjorde sig skyldig till ett
konkurrensbegränsande beteende.
- 398.
- Under dessa omständigheter har kommissionen kunnat tillskriva sökanden Deisswils
agerande för perioden före och efter sökandens förvärv av detta bolag. Det ankom
på sökanden i egenskap av moderbolag att med avseende på sitt dotterbolag vidta
de åtgärder som var nödvändiga för att förhindra att de överträdelser som den
kände till fortsatte. Sökanden har emellertid inte bestritt att Deisswils rättsstridiga
beteende fortsatte efter det datum sökanden fick kontroll över detta företag.
- 399.
- Härav följer att kommissionen hade rätt att inkludera Deisswils omsättning på
gemenskapens kartongmarknad år 1990 i beräkningsunderlaget vid beräkningen av
sökandens böter. Sökanden har inte haft invändningar mot att detta år har ansetts
utgöra referensåret. Härav följer även att det är irrelevant huruvida böterna, eller
en del av dessa, skulle ha ålagts själva bolaget Deisswil eller tidigare ägare till detta
bolag.
- 400.
- Vad beträffar Eerbeek anges följande i punkt 150 andra stycket i övervägandena
i beslutet:
Mayr-Melnhof är dessutom ansvarigt för ... Mayr-Melnhof Eerbeek BV:s (som
KNP Vouwkarton blev omdöpt till) deltagande i överträdelsen från och med
förvärvsdagen den 1 januari 1990. För den tidigare perioden är det KNP som är
ansvarigt för KNP Vouwkartons deltagande i överträdelsen och [Mayr-Melnhof]
kan inte tillskrivas något ansvar.
- 401.
- Trots dessa uppgifter har kommissionen vid beräkningen av sökandens böter
beaktat Eerbeeks totala omsättning på gemenskapens kartongmarknad år 1990
(referensåret) i beräkningsunderlaget, utan att hänföra den tidsrelaterat i
proportion till den period under vilken detta företag kontrollerades av sökanden.
Kommissionen har därmed inte beaktat sin egen bedömning att sökanden inte var
ansvarig för bolaget KNP Vouwkarton/Eerbeeks deltagande i överträdelsen förrän
från och med den 1 januari 1990.
- 402.
- Eftersom kommissionen uttryckligen medgav under sammanträdet att den hade
gjort fel på denna punkt, skall bötesbeloppet nedsättas.
- 403.
- Det bör tilläggas att även om sökanden förvärvade Eerbeek i sin helhet i
september 1990, har sökanden inte bestritt att detta förvärv gällde från och medden 1 januari 1990. Eftersom sökanden under dessa omständigheter inte kunde ha
varit omedveten om det förvärvade bolagets konkurrensbegränsande beteende (se
med samma innebörd ovan punkt 397), kunde kommissionen med rätta anse att
sökanden skulle tillskrivas ansvaret för ett sådant beteende av nämnda företag från
och med den 1 januari 1990.
- 404.
- Det framgår av vad anförts att talan inte kan bifallas på sökandens grunder till stöd
för yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1 i beslutet. Talan kan dock delvis
bifallas på sökandens grund till stöd yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 i
beslutet.
- 405.
- Böterna skall nedsättas dels med hänsyn till att kommissionen felaktigt har beaktat
sökandens omsättning vid försäljningen av gråkartong vid fastställandet av
bötesbeloppets storlek, dels med hänsyn till att sökanden endast var ansvarig för
Eerbeeks agerande från och med den 1 januari 1990.
- 406.
- Eftersom ingen av de övriga grunder som sökanden har åberopat berättigar till en
nedsättning av böterna fastställer förstainstansrätten inom ramen för sin fulla
prövningsrätt detta bötesbelopp till 17 000 000 ecu.
Rättegångskostnader
- 407.
- Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten om parterna ömsom
tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar
det, besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin
kostnad. Eftersom talan endast delvis har vunnit bifall, beslutar förstainstansrätten
efter en skälighetsbedömning av omständigheterna i målet att kommissionen skall
bära sina rättegångskostnader och en fjärdedel av de rättegångskostnader som
sökanden förorsakats samt att sökanden skall bära tre fjärdedelar av sina
rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)
följande dom:
- 1.
- Artikel 2 första och fjärde styckena i kommissionens beslut 94/601/EG av
den 13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i
EG-fördraget, IV/C/33.833 - kartong, ogiltigförklaras med avseende på
sökanden, med undantag av följande avsnitt:
De i artikel 1 uppräknade företagen skall omedelbart upphöra med
ovannämnda överträdelser om detta inte redan har skett. De skall i
framtiden inom ramen för sin verksamhet inom kartongbranschen avhålla
sig från avtal eller samordnade förfaranden som kan ha samma eller
liknande syfte eller resultat, inklusive varje form av utbyte av information
om företagens verksamhet:
a) genom vilket deltagarna informeras direkt eller indirekt om andra
individuella tillverkares produktion, försäljning, orderstock,
kapacitetsutnyttjandegrad, försäljningspriser, omkostnader eller
marknadsföringsplaner.
Varje system för utbyte av allmänna uppgifter till vilket de är anslutna,
såsom Fides-systemet eller dess efterföljare, skall vara utformat på ett
sådant sätt att det utesluter alla uppgifter som kan göra det möjligt att
identifiera enskilda tillverkares agerande.
- 2.
- Det bötesbelopp som åläggs sökanden i artikel 3 i beslut 94/601 fastställs
till 17 000 000 ecu.
- 3.
- Talan ogillas i övrigt.
- 4.
- Kommissionen skall bära sina egna rättegångskostnader och ersätta en
fjärdedel av sökandens rättegångskostnader.
- 5.
- Sökanden skall bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader.
VesterdorfBriët
Lindh
Potocki Cooke
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 14 maj 1998.
H. Jung
B. Vesterdorf
Justitiesekreterare
Ordförande
Innehåll
Bakgrund
II - 2
Förfarande
II - 6
Parternas yrkanden
II - 7
Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1 i beslutet
II - 8
A - Huruvida väsentliga formföreskrifter har åsidosatts
II - 8
Huruvida artikel 190 i fördraget har åsidosatts
II - 8
Parternas argument
II - 8
Förstainstansrättens bedömning
II - 9
Huruvida gemenskapsrättens beviskrav har åsidosatts
II - 10
B - Huruvida materiella rättsregler har åsidosatts
II - 10
Huruvida det förelåg prisavtal
II - 10
Parternas argument
II - 10
Förstainstansrättens bedömning
II - 12
Huruvida det fanns ett avtal eller samordnat förfarande om den påstådda
politiken inriktad på pris framför kvantitet
II - 15
Parternas argument
II - 15
Förstainstansrättens bedömning
II - 18
1. Förekomsten av en samordning som syftade till att frysa
marknadsandelarna och av en samordning som syftade till att
kontrollera utbudet
II - 18
2. Sökandens verkliga uppträdande
II - 24
3. Den rättsliga klassificeringen av den samordning som syftade till att
frysa marknadsandelarna och av den samordning som syftade till
att kontrollera utbudet
II - 25
Huruvida det förelåg en gemensam branschplan i syfte att begränsa
konkurrensen
II - 25
Parternas argument
II - 25
Förstainstansrättens bedömning
II - 25
Huruvida Fides system för informationsutbyte var lagligt
II - 26
Parternas argument
II - 26
Förstainstansrättens bedömning
II - 27
Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 i beslutet
II - 30
Parternas argument
II - 30
Förstainstansrättens bedömning
II - 31
Yrkandet om upphävande eller nedsättning av böterna
II - 36
A - Huruvida kommissionen har gjort sig skyldig till uppenbara rättsliga och
faktiska felbedömningar när den fastställde det generella bötesbeloppet
II - 36
Den första delgrunden: huruvida kommissionen har gjort en felaktig
bedömning vid fastställandet av överträdelsens räckvidd
II - 36
Den andra delgrunden: huruvida det förekom en detaljreglering av
kartongmarknaden
II - 36
Parternas argument
II - 36
Förstainstansrättens bedömning
II - 37
Den tredje delgrunden: huruvida hemlighållandet och döljandet av
överträdelsen skall anses utgöra försvårande omständigheter
II - 37
Parternas argument
II - 37
Förstainstansrättens bedömning
II - 38
Den fjärde delgrunden: huruvida kommissionen har gjort en felaktig
bedömning när den ansåg att överenskommelsens syften ... i hög grad
uppnåtts
II - 39
Parternas argument
II - 39
Förstainstansrättens bedömning
II - 40
Den femte delgrunden: huruvida kommissionen har utgått från en felaktig
bruttovinst
II - 44
Parternas argument
II - 44
Förstainstansrättens bedömning
II - 44
B - Huruvida kommissionen har åsidosatt artikel 190 i fördraget samt
likabehandlingsprincipen vid fastställandet av den allmänna bötesnivån
II - 45
Parternas argument
II - 45
Förstainstansrättens bedömning
II - 46
C - Huruvida kommissionen har åsidosatt artikel 190 i fördraget vid
fastställandet av de enskilda bötesbeloppens storlek
II - 49
Parternas argument
II - 49
Förstainstansrättens bedömning
II - 50
D - Huruvida sökanden felaktigt har klassificerats som en av överenskommelsens
huvudmän
II - 53
Parternas argument
II - 53
Förstainstansrättens bedömning
II - 54
E - Huruvida kommissionen har åsidosatt sökandens rätt till försvar
II - 54
Parternas argument
II - 54
Förstainstansrättens bedömning
II - 56
F - Huruvida kommissionen har åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att
inte reducera sökandens böter
II - 59
Parternas argument
II - 59
Förstainstansrättens bedömning
II - 60
G - Huruvida kommissionen har åsidosatt likabehandlingsprincipen i och med
att sökandens bötesbelopp är för högt jämfört med Storas bötesbelopp
II - 62
Parternas argument
II - 62
Förstainstansrättens bedömning
II - 64
H - Huruvida det har förelegat vissa förmildrande omständigheter
II - 65
Parternas argument
II - 65
Förstainstansrättens bedömning
II - 66
I - Huruvida åsidosättandet var avsiktligt
II - 67
J - Huruvida kommissionen har beaktat en felaktig omsättning
II - 67
Den första delgrunden: Huruvida kommissionen vid beräkningen av böterna
felaktigt har beaktat omsättningen vid försäljningen av gråkartong
II - 67
Parternas argument
II - 67
Förstainstansrättens bedömning
II - 68
Den andra delgrunden: Huruvida kommissionen vid beräkningen av böterna
felaktigt har beaktat Deisswils och EerBeeks omsättning
II - 69
Parternas argument
II - 69
Förstainstansrättens bedömning
II - 70