FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM
(första avdelningen i utökad sammansättning)
den 24 oktober 1997
(1)
EKSG - Talan om ogiltigförklaring - Statligt stöd - Enskilda beslut om tillstånd
till statligt stöd till stålföretag - Obehörighet - Skydd för berättigade
förväntningar - Oförenlighet med fördragsbestämmelser - Diskriminering -
Bristfällig motivering - Åsidosättande av rätten till försvar - Artiklarna 4 b och
4 c, 15 och 95 första och andra stycket i fördraget
I mål T-243/94,
British Steel plc, bolag bildat enligt engelsk rätt, London, företrätt av Richard
Plender, QC, England och Wales, och William Sibree, solicitor, delgivningsadress:
advokatbyrån Elvinger, Hoss och Prussen, 15, côte d'Eich, Luxemburg,
med stöd av
SSAB Svenskt Stål AB, bolag bildat enligt svensk rätt, Stockholm, företrätt av John
Boyce och Philip Raven, solicitors, delgivningsadress: advokatbyrån Elvinger, Hoss
och Prussen, 15, côte d'Eich, Luxemburg, och
Det Danske Stålvalseværk A/S, bolag bildat enligt dansk rätt, Frederiksværk
(Danmark), företrätt av Jonathan Alex Lawrence, solicitor, delgivningsadress:
advokatbyrån Ernst Arendt, 8-10, rue Mathias Hardt, Luxemburg,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Nicholas Khan och Ben
Smulders, båda vid rättstjänsten, i egenskap av ombud, delgivningsadress: Carlos
Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
med stöd av
Europeiska unionens råd, företrätt av chefen för rättstjänsten Rüdiger Bandilla, och
juridiske rådgivaren John Carbery, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress:
generaldirektören Alessandro Morbilli, direktoratet för rättsfrågor, Europeiska
investeringsbanken, 100, boulevard Konrad Adenauer, Luxemburg,
Republiken Italien, företrädd av Umberto Leanza, chef för utrikesministeriets
avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av Pier Giorgio
Ferri, avvocato dello Stato, delgivningsadress: Italiens ambassad, 5, rue Marie-Adélaïde, Luxemburg,
Konungariket Spanien, företrätt av Alberto Navarro González, generaldirektör med
ansvar för samordning av gemenskapsrättsliga tvister, ursprungligen biträdd av
Gloria Calvo Díaz, senare av Luis Perez De Ayala Beccerril, båda abogado del
Estado, delgivningsadress: Spaniens ambassad, 4-6, boulevard Emmanuel Servais,
Luxemburg, och
Ilva Laminati Piani SpA, bolag bildat enligt italiensk rätt, Rom, företrätt av
advokaterna Aurelio Pappalardo, Trapani, och Massimo Merola, Rom,
delgivningsadress: advokatbyrån Alain Lorang, 51, rue Albert 1er, Luxemburg,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 94/258/EKSG av
den 12 april 1994 om det stöd som Spanien har för avsikt att bevilja det
integrerade offentliga stålföretaget Corporación de la Siderurgia Integral (CSI) och
94/259/EKSG av den 12 april 1994 om Italiens beviljande av statligt stöd till
stålföretag inom den offentliga sektorn (stålkoncernen Ilva) (EGT L 112, s. 58
respektive 64, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att
tillgå),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(första avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden A. Saggio, samt domarna A. Kalogeropoulos, V. Tiili,
A. Potocki och R.M. Moura Ramos,
justitiesekreterare: H. Jung,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter sammanträdet den 25 februari
1997,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
- 1.
- Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (nedan kallat
fördraget) förbjuder i princip statligt stöd till stålföretag genom att det i artikel 4
c förklaras att det är oförenligt med marknaden för kol och stål och följaktligen
förbjudet på det sätt som anges i fördraget att ha subventioner eller statliga
stödåtgärder eller särskilda pålagor som ålagts av staterna oavsett i vilken form det
sker.
- 2.
- I artikel 95 första och andra stycket i fördraget fastställs följande: I alla i detta
fördrag inte förutsedda fall, som synes kräva ett beslut eller en rekommendation
av kommissionen för att inom ramen för den gemensamma marknaden för kol och
stål och i enlighet med artikel 5 förverkliga någon av de i artikel 2-4 närmare
angivna målsättningarna för gemenskapen, kan detta beslut fattas eller denna
rekommendation lämnas med rådets enhälliga samtycke och efter att den
rådgivande kommittén hörts.
Beslutet eller rekommendationen skall ange eventuellt ifrågakommande sanktioner
som skall bestämmas om på samma sätt.
- 3.
- För att uppfylla kraven på omstrukturering av stålsektorn har kommissionen sökt
stöd i de ovan nämnda bestämmelserna i artikel 95 i fördraget för att från och med
början av åttiotalet införa ett gemenskapssystem för stöd som i vissa begränsade
fall tillåter statligt stöd till stålindustrin. Detta system har anpassats fortlöpande för
att bemästra konjunktursvårigheterna inom stålindustrin. Den uppsättning
gemenskapsregler för stöd till stålindustrin som gällde under den berörda perioden
och som skall prövas i det föreliggande fallet är således den femte i ordningen och
har införts genom kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november
1991 om gemenskapsregler för statligt stöd till stålindustrin (EGT L 362, s. 57,
nedan kallade regelverket. Av övervägandena till regelverket framgår att det i
likhet med sina företrädare inför ett gemenskapssystem med syfte att omfatta allt
slags stöd, selektivt eller generellt, som finansieras av medlemsstaterna. Dessa
regler tillåter varken driftstöd eller omstruktureringsstöd, förutom när det rör sig
om stöd till nedläggning (artikel 4).
Bakgrund till tvisten
- 4.
- Kommissionen lade till följd av den försvårade ekonomiska och finansiella
situationen inom stålsektorn fram en omstruktureringsplan i sitt meddelande SEC
(92) 2160 slutligt till rådet och Europaparlamentet av den 23 november 1992 med
rubriken Mot en förbättrad konkurrenskraft inom stålindustrin. Behovet av en ny
omstrukturering. Denna plan grundades på konstaterandet att det förelåg en
strukturell överkapacitet och syftade huvudsakligen till att på grundval av frivillig
medverkan från stålföretagens sida genomföra en väsentlig och definitiv minskning
av produktionskapaciteten uppgående åtminstone till 19 miljoner ton. I
meddelandet föreskrevs i detta syfte ett antal sociala tilläggsåtgärder samt
finansiella incitament, däribland gemenskapsstöd. Samtidigt gav kommissionen en
oberoende expert, Braun, som är före detta generaldirektör för generaldirektoratet
för industri vid kommissionen, ett forskningsuppdrag som huvudsakligen gick ut på
att göra en sammanställning av förslagen om nedläggning av stålföretag under den
period som avsågs i det ovan nämnda meddelandet och som omfattade åren 1993-1995. Braun lämnade in sin rapport av den 29 januari 1993 med rubriken
Pågående eller planerade omstruktureringar inom stålindustrin, efter att ha
kontaktat ledningen för ungefär 70 företag.
- 5.
- Rådet godtog i sin slutsats av den 25 februari 1993 i stora drag det program som
kommissionen hade lagt fram till följd av Brauns rapport för att åstadkomma en
väsentlig minskning av produktionskapaciteten. Den varaktiga omstruktureringen
inom stålsektorn skulle underlättas genom ett antal tidsbegränsade tilläggsåtgärder
som strikt skulle följa reglerna om kontroll över statligt stöd under förutsättning
att kommissionen i fråga om statligt stöd [bekräftade] sin målmedvetenhet att
strikt och objektivt tillämpa regelverket och [skulle tillse] att de eventuella undantag
som rådet kunde komma att föreslå med stöd av artikel 95 i fördraget fullständigt
skulle bidra till den allmänna sänkning av kapaciteten som är nödvändig. Rådet
[skulle] snart [fatta] beslut om förslagen i enlighet med objektiva kriterier.
- 6.
- Rådet och kommissionen har i enlighet härmed, i sin gemensamma förklaring som
inskrivits i rådets protokoll av den 17 december 1993 - i vilket omnämns den
övergripande överenskommelsen inom rådet för att detta skulle ge sitt samtycke i
enlighet med artikel 95 första och andra stycket i fördraget till statligt stöd till de
offentliga företagen Sidenor (Spanien), Sächsische Edelstahlwerke GmbH
(Tyskland), Corporación de la Siderurgia Integral (CSI, Spanien), Ilva (Italien),
EKO Stahl AG (Tyskland) och Siderurgia Nacional (Portugal) - angett att de
[ansåg] att det enda sättet att komma fram till sund och på världsmarknaden
konkurrenskraftig stålindustri inom gemenskapen [var] att definitivt upphöra med
offentliga subventioner till stålindustrin och att lägga ned olönsamma anläggningar.
Genom att ge sitt enhälliga samtycke till de förslag som [hade] lagts fram med stöd
av artikel 95, [bekräftade rådet] sin målmedvetenhet att strikt tillämpa regelverket
... och, i avsaknad av tillstånd enligt regelverket, artikel 4 c i EKSG-fördraget. Utan
inverkan på varje medlemsstats rätt att begära ett beslut med stöd av artikel 95 i
fördraget och i enlighet med slutsatserna av den 25 februari 1993 [förklarade] rådet
att det [var] fast beslutet att undvika alla nya undantag från artikel 95 vad [gällde]
stöd till ett enskilt företag.
- 7.
- Rådet gav den 22 december 1993 sitt samtycke med stöd av artikel 95 första och
andra stycket i fördraget till de ovan nämnda stöden som avsåg att bidra till att
omstrukturera eller privatisera de berörda offentliga företagen.
- 8.
- Det är inom detta rättsliga och faktiska sammanhang som kommissionen, för att
underlätta en ny omstrukturering av stålindustrin, den 12 april 1994 - efter rådets
ovannämnda samtycke - fattade sex enskilda beslut på grundval av artikel 95 första
och andra stycket i fördraget om tillstånd till statligt stöd som inte uppfyllde
kriterierna enligt regelverket för att avvika från artikel 4 c i fördraget.
Kommissionen tillät i dessa sex beslut det stöd som Tyskland avsåg att bevilja
stålföretaget EKO Stahl AG i Eisenhüttenstad (beslut 94/256/EKSG, EGT L 112,
s. 45; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), det stöd som
Portugal avsåg att bevilja stålföretaget Siderurgia Nacional (beslut 94/257/EKSG,
EGT L 112, s. 52; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), det stöd
som Spanien avsåg att bevilja det offentliga integrerade stålföretaget Corporación
de la Siderurgia Integral (CSI) (beslut 94/258/EKSG, EGT L 112, s. 58; vid
översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), Italiens statliga stöd till de
offentliga stålföretagen (stålkoncernen Ilva) (beslut 94/259/EKSG, EGT L 112, s.
64; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), det stöd som Tyskland
avsåg att bevilja stålföretaget Sächsische Edelstahlwerke GmbH i Freital/Sachsen
(beslut 94/260/EKSG, EGT L 112, s. 71; vid översättningen fanns ingen svensk
version att tillgå), och det stöd som Spanien avsåg att bevilja Sidenor, som är ett
företag som producerar specialstål (beslut 94/261/EKSG, EGT L 112, s. 77, fransk
version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).
- 9.
- Dessa tillstånd var i enlighet med rådets samtycke förenade med skyldigheter som
motsvarade nettominskningar av kapaciteten uppgående till minst 2 miljoner ton
råstål och maximalt 5,4 miljoner ton varmvalsat stål, enligt kommissionens
meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 13 april 1994 (KOM(94) 125
slutgiltigt), avseende upprättande av en delrapport om omstruktureringen av
stålindustrin och framläggande av förslag för att befästa detta förfarande i enlighet
med rådets ovannämnda slutsatser av den 25 januari 1993.
Förfarande
- 10.
- Det är inom detta sammanhang som stålföretaget British Steel plc (nedan kallat
British Steel), genom en ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 27
juni 1994, med stöd av artikel 33 i fördraget har begärt ogiltigförklaring av de ovan
nämnda besluten 92/258/EKSG rörande företaget CSI och 94/259/EKSG rörande
Ilva-koncernen, bägge av den 12 april 1994.
- 11.
- Samtidigt väcktes två andra talan, den ena av Association des Aciéries
Européennes Indépendantes (EISA) mot de ovan nämnda sex besluten 94/256
EKSG-94/261/EKSG (mål T-239/94) och den andra av företagen
Wirtschaftsvereinigung Stahl, Thyssen Stahl AG, Preussag Stahl AG och Hoogovens
Groep BV, mot det ovan nämnda beslut 94/259/EKSG om tillstånd till stöd till Ilva-koncernen (mål T-244/94).
- 12.
- I det föreliggande fallet har rådet, Republiken Italien, Konungariket Spanien och
Ilva Laminati Piani SpA (nedan kallat Ilva) till förstainstansrättens kansli den
25 oktober, den 11 och den 13 november respektive den 19 december 1994,
inkommit med ansökan om intervention till stöd för svarandens yrkanden. Bolagen
SSAB Svenskt Stål AB och Det Danske Stålvalseværk A/S har i sin tur, den8 respektive den 15 december 1994, till förstainstansrättens kansli inkommit med
ansökan om intervention till stöd för sökandens yrkanden. Genom beslut av den
13 februari och den 6 mars 1995 har ordföranden på förstainstansrättens andra
avdelning beviljat (RR art. 116.2) dessa interventionsansökningar till stöd för
svarandens respektive sökandens yrkanden.
- 13.
- British Steel inlämnade den 28 oktober 1994 till förstainstansrättens kansli en
begäran om åtgärder för processledning i enlighet med artikel 64.4 i
rättegångsreglerna för att förstainstansrätten skulle förelägga kommissionen att
förete de expertutlåtanden som Atkins hade upprättat på denna institutions
begäran, avseende genomförbarheten av omstruktureringsplanerna för företagen
Ilva och CSI samt de rapporter rörande dessa företag som Italien och Spanien är
skyldiga att översända till kommissionen - i enlighet med artikel 4 i de kritiserade
besluten - två gånger om året för att göra det möjligt för kommissionen att
kontrollera att de villkor som har uppställts i dessa beslut iakttas. Efter att
kommissionen den 9 december 1994 hade lämnat in sitt yttrande ställde
förstainstansrätten ett antal frågor till sökanden, kommissionen och Ilva rörande
dels behovet av att ha tillgång till de ovan nämnda rapporterna för att bedöma
riktigheten av de kritiserade besluten och för att säkerställa rätten till försvar, dels
huruvida informationen i dessa rapporter var konfidentiell eller inte, och
uppmanade intervenienterna att inkomma med sina yttranden avseende sökandens
begäran. Sökanden, kommissionen och Ilva besvarade frågorna och
intervenienterna inkom med sina yttranden inom den föreskrivna fristen. Vad
dessutom gäller frågan om konfidentialitet översände kommissionen den 30 juni
1995 till förstainstansrätten Atkins expertutlåtande rörande företaget CSI, varvid
de uppgifter som företaget ansåg konfidentiella hade rensats ut. Kommissionen
förklarade att denna rapport hade upprättats på grundval av en SRI-rapport och
således inte innehöll samma detaljerade analyser som Atkins rapport rörande Ilva,
vilken innehöll en undersökning av möjligheterna att omstrukturera detta företag
på grundval av konfidentiell kommersiell information vilket förklarade varför det
var omöjligt att skicka en version som inte var konfidentiell. Förstainstansrätten
ansåg att det fanns skäl att fortsätta förfarandet innan den fattade beslut i fråga om
begäran om åtgärder för processledning och delgav sökanden detta beslut genom
skrivelse av den 20 juli 1995.
- 14.
- British Steel inlämnade den 8 augusti 1995 en andra begäran om åtgärder för
processledning som gick ut på att förstainstansrätten skulle förelägga kommissionen
att förete Atkins expertutlåtande rörande Ilva och SRI-rapporten rörande CSI, i
förekommande fall efter det att de två bolagen hade rensat ut all konfidentiell
information. Intervenienterna anmodades att inkomma med yttranden.
Förstainstansrätten ansåg att det i detta skede av förfarandet inte fanns skäl att
besluta i fråga om den andra ansökan och delgav sökanden detta beslut genom
skrivelse av den 26 oktober 1995.
- 15.
- Förstainstansrätten ställde genom skrivelse av den 3 december 1996 ett antal frågor
till kommissionen vilka i huvudsak rörde de upplysningar som sökanden i sin första
begäran om åtgärder för processledning i andra hand hade önskat att skulle läggas
fram, för det fall att förstainstansrätten skulle anse det lämpligt att inte bifalla
sökandens ansökan avseende företeende av de ovan nämnda expertutlåtandena och
att förordna om andra åtgärder för processledning. Kommissionen besvarade dessa
frågor inom den föreskrivna fristen. Förstainstansrätten ansåg på grundval av dessa
svar att den hade tillgång till alla nödvändiga uppgifter för att bedöma de grunder
som sökanden hade åberopat och att det inte var nödvändigt att förete Atkins
expertutlåtande rörande Ilva och SRI-rapporten rörande CSI, och inte heller de
berörda medlemsstaternas ovannämnda rapporter, för att säkerställa rätten till
försvar. På grund av referentens rapport beslutades att det muntliga förfarandet
skulle inledas utan föregående åtgärder för bevisupptagning. Parterna utvecklade
sin talan och svarade på muntliga frågor från förstainstansrätten vid offentligt
sammanträde den 25 februari 1997.
Parternas yrkanden
- 16.
- Sökanden, med stöd av SSAB Svenskt stål, har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara kommissionens beslut 94/258/EKSG och 94/259/EKSG av den
12 april 1994, och
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
- 17.
- Intervenienten Det Danske Stålvalseværk har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara kommissionens beslut 94/258/EKSG och 94/259/EKSG av den
12 april 1994, och
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive
intervenientens rättegångskostnader.
- 18.
- Svaranden, med stöd av rådet, Republiken Italien och Konungariket Spanien, har
yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan, och
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
- 19.
- Ilva har yrkat att förstainstansrätten skall
- avvisa och/eller ogilla talan, och
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive Ilvas
rättegångskostnader.
Upptagande till sakprövning
Parternas argument
- 20.
- British Steel har betonat att det är ett företag som i den mening som avses i
artikel 33 andra stycket i fördraget berörs av de kritiserade besluten, som tillåter
att förmåner beviljas till företag som konkurrerar med det. Utifrån detta perektiv
har företaget bestritt Ilvas påstående att de sex ovannämnda besluten som
kommissionen antog den 12 april 1994 utgör en odelbar helhet som följer av en
politisk kompromiss inom rådet, vilket skulle innebära att denna talan, som endast
avser ogiltigförklaring av två av dessa beslut, skall avvisas, eftersom en eventuell
ogiltigförklaring av de två omtvistade besluten skulle leda till en oacceptabel
förändring av en politisk överenskommelse på högsta möjliga nivå. Detta argument
är enligt British Steel i synnerhet irrelevant vad gäller talans upptagande till
sakprövning, eftersom sökandens rätt att klandra de två beslut som den anser sig
direkt och indirekt berörd av inte kan ifrågasättas endast för att det föreligger ett
politiskt samband mellan de kritiserade besluten och andra beslut som
kommissionen har fattat i samma sammanhang.
- 21.
- Ilva har för sin del inledningsvis medgett att bolaget som intervenient inte har rätt
att ställa frågan om talan kan tas upp till sakprövning, eftersom kommissionen inte
ställde frågan under det skriftliga förfarandet. Ilva har emellertid erinrat om att
förstainstansrätten enligt artikel 113 i rättegångsreglerna när som helst på eget
initiativ kan pröva huruvida talan skall avvisas till följd av det föreligger ett
rättegångshinder som inte kan avhjälpas, varför den bör göra en bedömning av
Ilvas argumentation.
- 22.
- De två beslut som British Steel har klandrat utgör enligt Ilva i detta fall viktiga
delar av en generell politisk överenskommelse inom rådet för att omstrukturera
gemenskapens stålindustri. Den föreliggande talan bör således avvisas, eftersom den
inte begränsas till att ifrågasätta de kriterier som kommissionen har använt vid
bedömningen av villkoren för beviljande av det särskilda stöd som har godkändes
genom de två omtvistade besluten, utan innebär ett ifrågasättande av själva
grunden för den politiska överenskommelse på gemenskapsnivå som fastställdes
genom de sex beslut som kommissionen fattade den 12 april 1994 har ifrågasätts.
En eventuell ogiltigförklaring av ett eller flera av de berörda besluten skulle
nämligen leda till en ändring av den politiska kompromiss som uppnåddes inom
rådet. Detta innebär, enligt Ilva att sökanden endast skulle kunna föra talan mot
samtliga sex beslut.
Förstainstansrättens bedömning
- 23.
- Innan det görs en prövning av om den invändning om rättegångshinder som
intervenienten Ilva har åberopat är befogad, skall det bedömas om den kan upptas
till sakprövning mot bakgrund av tillämpliga processuella regler.
- 24.
- Enligt artiklarna 34 andra stycket och 46 första stycket i EKSG-stadgan för
domstolen får genom yrkanden i interventionsansökan endast ena partens yrkanden
biträdas. Dessutom föreskrivs i artikel 116.3 i rättegångsreglerna att intervenienten
måste godta målet sådant det föreligger vid tidpunkten för hans intervention.
- 25.
- Av detta följer att eftersom svaranden inte har ställt frågan om talan kan tas upp
till sakprövning under det skriftliga förfarandet, saknar intervenienten Ilva rätt att
åberopa rättegångshinder och förstainstansrätten är således inte skyldig att pröva
de grunder avseende rättegångshinder som intervenienten har åberopat (se i detta
avseende domstolens dom av den 24 mars 1993 i mål C-313/90, CIRFS mot
kommissionen, Rec. 1993, s- I-1125).
- 26.
- Det följer emellertid av artikel 113 i rättegångsreglerna att förstainstansrätten när
som helst på eget initiativ kan pröva huruvida talan skall avvisas till följd av att det
föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, däri inbegripet de
invändningar som har åberopats av intervenienterna (se i detta avseende
domstolens dom av den 11 juli 1990 i de förenade målen C-305/86 och C-160/87,
Neotype Techmashexport mot kommissionen, Rec. 1990, s. I-2945, och av den 15
juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen, Rec. 1993, s. I-3203).
- 27.
- Ett rättegångshinder är sådant att det inte kan avhjälpas endast när det avser ett
grundläggande villkor för att en talan som har väckts med stöd av artikel 33 andra
stycket i fördraget skall kunna upptas till sakprövning.
- 28.
- Det rättegångshinder som intervenienten har åberopat i det här fallet avser inte
något av dessa grundläggande villkor, varför det inte skall prövas på eget initiativ.
Ilva har nämligen begränsat sig till att i huvudsak hävda att ett företag som berörs
av ett beslut som hör till ett paket inte separat kan klandra det beslut som berör
företaget utan skall, för att ifrågasätta det, väcka talan om ogiltigförklaring av
samtliga beslut paketet. Att ställa upp ett sådant villkor för upptagande till
sakprövning föreskrivs emellertid inte i de relevanta fördragsbestämmelserna, och
skulle dessutom stå fullständigt i strid med lydelsen av och meningen med artikel
33 andra stycket i fördraget där det uttryckligen fastställs att företag och
företagssammanslutningar har rätt att vidta åtgärder mot enskilda beslut som direkt
berör dem.
- 29.
- Av detta följer att Ilvas yrkanden om avvisning under alla omständigheter skall
ogillas, eftersom det påstådda villkor för upptagande till sakprövning som yrkandet
grundas på inte är förenligt med den rätt att vidta åtgärder som ett företag har
enligt artikel 33 i fördraget mot alla enskilda beslut som är riktade till det.
Prövning i sak
- 30.
- Sökanden har till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring åberopat fyra grunder
avseende kommissionens bristande behörighet att fatta de omtvistade besluten,
åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, åsidosättande
av fördraget eller av varje rättsregel som rör dess tillämpning, samt åsidosättande
av väsentliga formföreskrifter.
Den första grunden: Kommissionens bristande behörighet
Parternas argument
- 31.
- British Steel anser att kommissionen inte hade behörighet att fatta de kritiserade
besluten. Regelverket utgör enligt bolaget en uttömmande och tvingande rättslig
ram, eftersom det utgör hinder mot att bevilja stöd som inte är förenligt med dess
bestämmelser. I synnerhet artikel 1 i detta regelverk innebär ett uttryckligt förbud
mot allt drift- och investeringsstöd. Kommissionen hade således inte befogenhet att
ge tillstånd till sådant stöd genom de två kritiserade besluten. Kommissionen kunde
inte tillskansa sig en sådan behörighet på grundval av artikel 95 första stycket i
fördraget, eftersom kommissionen hade antagit själva regelverket med stöd av
artikel 95 och på ett definitivt sätt fastställt de tillämpliga kriterierna för att
förverkliga fördragets målsättningar, med förbehåll för att reglerna kan ändras
genom ett allmänt beslut.
- 32.
- Sökanden har i detta hänseende betonat att om kommissionen har för avsikt atttillåta stöd som inte uppfyller villkoren i regelverket, måste den ändra själva
ordalydelsen av reglerna genom ett allmänt beslut som skall vara tillämpligt på alla
berörda bolag. Regelverket skulle nämligen bli helt onödigt, om det kunde kringgås
genom enskilda beslut som kommissionen skulle komma att fatta för att ta hänsyn
till enstaka fall. I det föreliggande fallet har kommissionen dock inte ändrat
regelverket utan den har begränsat sig till att fatta beslut som i strid med
regelverket innebär att det felaktigt har beviljats förmåner till vissa offentliga
företag, till nackdel för konkurrenter som inte har fått statligt stöd.
- 33.
- Intervenienten Det Danske Stålvalseværk har understött sökandens påstående om
att regelverket utgör en tvingande och uttömmande rättslig ram. Kommissionen är
således skyldig att noga följa den ordning som den själv har fastslagit med stöd av
artikel 95 i fördraget och är inte behörig att fatta något enskilt beslut som står i
strid med kriterierna i regelverket. Detta har till syfte att reglera en sektor som är
ytterst viktig för att den gemensamma stålmarknaden skall fungera väl, eftersom
statligt stöd som inte är förenligt med fördragets grundläggande syften riskerar att
medföra svårigheter för företag som har kunnat klara av privatiseringar och
omstruktureringar med egna medel. Regelverket utgör den lämpliga rättsliga
grunden för att fatta enskilda beslut som är förenliga med dessa bestämmelser. I
det föreliggande fallet har emellertid kommissionen fattat de omtvistade besluten
på grundval av artikel 95 i fördraget endast för att kringgå förfarandet enligt och
reglerna i regelverket.
- 34.
- Kommissionen har betonat att de olika regelverken har antagits med stöd av artikel
95 i fördraget och att de således har samma rättsliga grund som de omtvistade
besluten. Det rättsliga värdet av dessa rättsakter är således detsamma och det
gällande regelverket skall inte anses definitivt och tvingande. Tvärtom är det
begränsat till att närmare ange kommissionens inställning då det antogs vad gäller
det stöd som den ansåg förenligt med fördraget. Kommissionen har behörighet att
undersöka om andra stödformer som inte har föreskrivits i själva regelverket är
förenliga med fördraget, särskilt med beaktande av att stålmarknaden ofta drabbas
att ytterst svåra kriser. I det föreliggande fallet skulle det inte ha varit genomförbart
att ändra regelverket, vilket sökanden har föreslagit, eftersom detta skulle ha lett
till ett allmänt tillstånd till omstruktureringsstöd medan de enskilda omtvistade
besluten enligt kommissionen utgjorde ett mycket mer restriktivt tillvägagångssätt
för att tillåta stöd. Kommissionen var således inte likgiltig inför valet mellan att
ändra regelverket och att fatta de omtvistade besluten. Vardera hanteringssättet
svarade mot mycket olika situationer.
- 35.
- Rådet anser att kommissionen genom att anta regelverket inte har uttömt sin
behörighet enligt artikel 95 första och andra stycket i fördraget och att den således
var behörig att tillåta stöd av den typ som är i fråga i de omtvistade besluten. Det
är enligt rådet möjligt att ett nytt kommissionsbeslut blir nödvändigt för att
förverkliga en av gemenskapens målsättningar enligt artiklarna 2, 3 och 4 i
fördraget, även när det finns regelverk som innehåller de regler som skall tillämpas
på statligt stöd i allmänhet inom stålsektorn. Särskilt det femte regelverket
begränsas till en redogörelse för de åtgärder som kommissionen då ansåg förenliga
med fördraget, men denna redogörelse är inte uttömmande och kommissionen kan
således vid behov på nytt stödja sig på artikel 95 i fördraget för att fatta andra
beslut förutsatt att dessa är förenliga med villkoren i denna artikel. Det var enligt
rådet nödvändigt att i det föreliggande fallet anta en övergripande strategi för att
möta den allt svårare krisen inom stålsektorn och för att säkerställa en minskning
av de europeiska stålföretagens kapacitet. En sådan strategi utesluter emellertid
inte stöd till företag som en av de tilläggsåtgärder som vidtas inom ramen för ett
allmänt program för kapacitetsminskning.
- 36.
- Enligt Republiken Italien skulle sökandens påstående leda till att det genom
regelverket vore möjligt att på ett väsentligt sätt ändra artikel 95 första och andra
stycket i fördraget. Det skulle med andra ord tömma sin egen källa. Artikel 95 är
emellertid en allmän rättsregel vars tillämpning inte kan förbjudas eller begränsas
genom en rättsregel av lägre dignitet. Detta innebär slutligen att såväl regelverket
som de omtvistade besluten ligger på samma nivå i normhierarkin och har samma
rättsliga värde. Regelverket avser dessutom endast vissa grupper av stöd som har
definierats i dess artikel 2-5. Andra typer av offentligt ekonomiskt ingripande till
förmån för stålföretag regleras inte genom regelverket, och faller följaktligen
utanför dess tillämpningsområde. Lagenligheten av de enskilda besluten i fråga kan
följaktligen inte bedömas med hänsyn till detta regelverk, utan uteslutande på
grundval av artikel 95 i fördraget.
- 37.
- Enligt Konungariket Spanien har kommissionen använt sin behörighet enligt
fördraget lagenligt, utan att någonsin överskrida de föreskrivna gränserna. Artikel
95 utgör nämligen den lämpliga grunden för att fatta beslut som syftar till att
avhjälpa situationer som kräver effektiva gemenskapsåtgärder för att förverkliga de
målsättningar som föreskrivs i fördraget när gemenskapsinstitutionerna inte har
givits tillräcklig befogenhet i det avseendet. Det finns i detta hänseende en likhet
mellan denna artikel och artikel 235 i EG-fördraget. Regelverket, å ena sidan, och
de omtvistade besluten, å andra sidan, har samma rättsliga grund och olika
tillämpningsområde, eftersom var och en av dem svarar mot marknadssituationen
inom stålsektorn vid den tidpunkt då de antogs. Kommissionen hade i detta
sammanhang behörighet (och skyldighet) att anta nödvändiga bestämmelser för att
befatta sig med krissituationerna, med stöd av artikel 95 som rättslig grund, och
utan att man av förekomsten av regelverket skulle kunna sluta sig till att
kommissionen har velat avstå från sitt utrymme för handlingsfrihet.
- 38.
- Även Ilva har hävdat att kommissionen var behörig att fatta de omtvistade besluten
med tillämpning av artikel 95 i fördraget. Denna bestämmelse ger nämligen
kommissionen befogenhet att genom undantagsbeslut av allmän eller särskild
karaktär reglera samtliga oförutsedda och speciella situationer som kan uppkomma.
Om artikel 95 utgör en tillräcklig rättslig grund för regelverket, finns det enligt Ilva
i detta perspektiv inte någon grund för att annat skulle gälla i fråga om att fatta
enskilda beslut. Det ankommer på kommissionen att bedöma om det med hänsyn
till omständigheterna är lämpligare att fatta ett allmänt eller ett enskilt beslut.
Regelverket har endast en begränsad räckvidd. Vissa grupper av stöd med vissa
målsättningar i fördraget förklaras där förenliga med fördraget och avsikten är inte
att förbjuda stöd som inte faller inom deras tillämpningsområde. Ett stöd som inte
är förenligt med regelverket kan följaktligen tillåtas enligt det förfarande som
föreskrivs i artikel 95 i fördraget.
Förstainstansrättens bedömning
- 39.
- Det skall inledningsvis erinras om att sökanden, samtidigt som den har åberopat
att kommissionen saknade behörighet att fatta de omtvistade besluten, i
huvudsak inom ramen för denna första grund har hävdat att de två omtvistade
besluten står i strid med regelverket och således åsidosätter principen om att en
rättsakt av generell räckvidd inte kan ändras genom ett enskilt beslut.
- 40.
- Det skall i detta avseende först erinras om det rättsliga sammanhanget kring de
beslut som har fattats. Artikel 4 c i fördraget innebär i princip förbud mot statligt
stöd inom Europeiska kol- och stålgemenskapen, om detta kan skada
förverkligandet av gemenskapens väsentliga målsättningar enligt fördraget, i
synnerhet upprättandet av ett system för fri konkurrens. Enligt denna bestämmelse
är [f]öljande åtgärder ... oförenliga med den gemensamma marknaden för kol och
stål och skall därför upphävas och förbjudas inom gemenskapen på det sätt som
anges i detta fördrag: ... c) subventioner eller statliga stödåtgärder eller särskilda
pålagor som ålagts av staterna oavsett i vilken form det sker.
- 41.
- Att ett sådant förbud finns innebär dock inte att allt statligt stöd inom EKSG skall
anses oförenligt med fördragets målsättningar. Avsikten med artikel 4 c, tolkad mot
bakgrund av samtliga av fördragets målsättningar - såsom de har definierats i dess
artikel 2-4 - är inte att utgöra hinder för statligt stöd som kan bidra till att
fördragets målsättningar uppnås. Artikeln ger gemenskapsinstitutionerna möjlighet
att bedöma om sådant stöd är förenligt med fördraget och i förekommande fall att
tillåta att det beviljas inom det område som omfattas av fördraget. Denna analys
bekräftas av domen av den 23 februari 1961 i mål 30/59, De Gezamenlijke
Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten (Rec. 1961, s. 3, rättslig
motivering, stycke B.I.1.b, domskäl nio, sjätte stycket, s. 43), där domstolen
fastställde att på samma sätt som visst finansiellt icke-statligt bistånd till kol- och
stålproducerande företag, enligt artiklarna 55.2 och 58.2 i fördraget, endast kan
lämnas av kommissionen eller med dennas uttryckliga tillstånd, skall artikel 4 c
tolkas så, att den ger gemenskapsinstitutionerna exklusiv behörighet i fråga om stöd
inom gemenskapen.
- 42.
- Inom fördragets systematik utgör artikel 4 c således inte hinder för att
kommissionen i undantagsfall tillåter stöd som medlemsstaterna planerar och som
är förenligt med fördragets målsättningar, med stöd av artikel 95 första och andra
stycket, och för att möta oväntade situationer (se domstolens dom av den 12 juli
1962 i mål 9/61, Nederländerna mot Höga myndigheten, Rec. 1962, s. 413, 449).
- 43.
- Av de ovan avsedda bestämmelserna i artikel 95 följer nämligen att kommissionen
kan fatta ett beslut eller lämna en rekommendation med rådets enhälliga samtycke
och efter att den rådgivande kommittén hörts i alla i detta fördrag inte förutsedda
fall, som synes kräva ett beslut eller en rekommendation av kommissionen för att
inom ramen för den gemensamma marknaden för kol och stål och i enlighet med
artikel 5 förverkliga någon av de i artiklarna 2, 3 och 4 närmare angivna
målsättningarna för gemenskapen. I bestämmelserna föreskrivs även att beslutet
eller rekommendationen skall ange eventuellt ifrågakommande sanktioner som skall
bestämmas på samma sätt. Av detta följer att i den utsträckning som fördraget, till
skillnad från EG-fördraget, inte tilldelar kommissionen eller rådet någon särskild
behörighet för att tillåta statligt stöd, har kommissionen med stöd av artikel 95
första och andra stycket befogenhet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att uppnå
fördragets målsättningar och följaktligen att i enlighet med det förfarande som
införs i fördraget tillåta det stöd som enligt kommissionen är nödvändigt för att
uppnå dessa målsättningar.
- 44.
- Kommissionen är således behörig att i avsaknad av en specifik bestämmelse i
fördraget fatta samtliga allmänna eller enskilda beslut som är nödvändiga för att
förverkliga fördragets målsättningar. Artikel 95 första och andra stycket, som
tilldelar kommissionen denna behörighet, innehåller nämligen ingen närmare
uppgift om räckvidden av de beslut som kommissionen kan fatta. Det ankommer
i detta sammanhang på kommissionen att i varje enskilt fall bedöma vilken av dessa
två typer av beslut, allmänna eller enskilda, som är bäst lämpad för att uppnå den
eller de målsättningar som eftersträvas.
- 45.
- Kommissionen har i fråga om statligt stöd använt det rättsliga instrumentet i artikel
95 första och andra stycket i fördraget på två olika sätt. Den har å ena sidan fattat
allmänna beslut - regelverket - som föreskriver ett allmänt undantag från
förbudet mot statligt stöd vad gäller vissa bestämda grupper av stöd. Å andra sidan
har kommissionen fattat enskilda beslut som undantagsvis tillåter ett visst specifikt
stöd.
- 46.
- Problemet i det föreliggande fallet är följaktligen att avgöra föremålet för och
räckvidden av regelverket respektive de omtvistade enskilda besluten.
- 47.
- Det skall i detta avseende erinras om att det regelverk som var tillämpligt under
den period som berörs av de kritiserade besluten infördes genom kommissionens
ovan nämnda beslut 3855/91/EKSG av den 27 november 1991. Det rörde sig om
det femte regelverket som trädde i kraft den 1 januari 1992 och var i kraft fram till
den 31 december 1996, såsom föreskrevs i dess artikel 9. Dessa regler, som
grundades på artikel 95 första och andra stycket i fördraget, var uttryckligen en
fortsättning på de föregående regelverket (se i synnerhet kommissionens beslut nr
3484/85/EKSG av den 27 november 1985 och nr 322/89/EKSG av den 1 februari
1989 om införande av gemenskapsregler till stöd för stålindustrin, EGT L 340, s.
1 respektive EGT L 38, s. 8), mot bakgrund av vilka bestämmelserna således kan
tolkas. Det framgår av dess övervägande (se i synnerhet punkt I i övervägandet till
beslut nr 3855/91) att den för det första syftade till att inte beröva stålindustrin
stöd för forskning och utveckling eller stöd för att anpassa industrianläggningar till
nya miljökrav. För att minska överkapaciteten och återställa jämvikten på
marknaden tilläts där även på vissa villkor socialt stöd för att underlätta
inskränkning av driften vid stålverk eller finansiera att all verksamhet som omfattas
av Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen ... upphör
för gott vid de minst konkurrenskraftiga företagen. Slutligen förbjöds där
uttryckligen drift- eller investeringsstöd, med undantag av regionalt
investeringsstöd i vissa regioner i medlemsstaterna. Sådant regionalt stöd kunde
beviljas företag som var etablerade i Grekland, Portugal eller före detta Tyska
demokratiska republiken.
- 48.
- Kommissionen fattade de två omtvistade besluten på grundval av artikel 95 första
och andra stycket i fördraget för att, enligt deras motiveringar, möjliggöra
omstrukturering av offentliga stålföretag som hade utsatts för allvarliga svårigheter
i två medlemsstater, nämligen Spanien och Italien, i vilka stålsektorn äventyrades
genom den kraftiga tillbakagången av gemenskapsmarknaden för stål. Vad särskilt
gällde Ilva var den huvudsakliga målsättningen med stödet i fråga att privatisera
stålkoncernen som dittills hade beviljats krediter tack vare den ende aktieägarens
obegränsade ansvar som grundades på artikel 2362 i den italienska Codice civile
(punkterna II och IV i motiveringen). Kommissionen preciserade att det mycket
svåra konjunkturläge som gemenskapens stålindustri stod inför berodde på
ekonomiska faktorer som till stor del var oförutsebara. Kommissionen ansåg således
att den stod inför en exceptionell situation som inte särskilt hade förutsetts i
fördraget (punkt IV i motiveringen).
- 49.
- En jämförelse mellan det femte regelverket, å ena sidan, och de två omtvistade
besluten, å andra sidan, gör det således möjligt att visa att dessa olika rättsakter har
samma rättsliga grund, nämligen artikel 95 första och andra stycket i fördraget, och
inför undantag från den princip om allmänt förbud mot stöd som anges i artikel 4
c i fördraget. De har olika tillämpningsområde, eftersom regelverket på ett allmänt
sätt hänför sig till vissa grupper av stöd som där anses förenliga med fördraget
medan de omtvistade besluten av särskilda skäl och undantagsvis tillåter stöd som
i princip inte skulle kunna anses förenligt med fördraget.
- 50.
- I detta perspektiv kan sökandens påstående om att regelverket är tvingande,
uttömmande och definitivt inte godtas. Regelverket utgör nämligen en tvingande
rättslig ram endast för de stöd som är förenliga med fördraget och som räknas upp
där. Regelverket inrättar på detta område ett övergripande system som avser att
säkerställa lika behandling inom ramen för ett enda förfarande av alla stöd som
ingår i de grupper som definieras i det. Kommissionen är endast bunden av detta
system när den bedömer om stöd som avses i regelverket är förenligt med
fördraget. Den kan således inte tillåta sådant stöd genom ett enskilt beslut som står
i strid med de allmänna regler som införts genom detta regelverk (se domstolens
domar av den 29 mars 1979, kallade kullagerdomarna, i mål 113/77, NTN Toyo
Bearing m.fl. mot rådet, Rec. 1979, s. 1185, i mål 118/77, ISO mot rådet, Rec. 1979,
s. 1277, i mål 119/77, Nippon Seiko m.fl. mot rådet och kommissionen, Rec. 1979,
s. 1303, i mål 120/77, Koyo Seiko m.fl. mot rådet och kommissionen, Rec. 1979, s.
1337, och i mål 121/77, Nachi Fujikoshi m.fl. mot rådet, 121/77, Rec. 1979, s. 1363,
samt av den 21 februari 1984 i de förenade målen 140/82, 146/82, 221/82 och
226/82, Walzstahl-Vereinigung och Thyssen mot kommissionen, Rec. 1984, s. 951,
av den 14 juli 1988 i de förenade målen 33/86, 44/86, 110/86, 226/86 och 285/86,
Peine-Salzgitter och Hoogovens mot kommissionen, Rec. 1988, s. 4309, och den
ovan nämnda domen i målet CIRFS m.fl. mot kommissionen).
- 51.
- Stöd som inte hör till de grupper som har undantagits från förbudet genom
regelverket kan däremot beviljas ett enskilt undantag från detta förbud, om
kommissionen inom ramen för sitt utrymme för handlingsfrihet med stöd av artikel
95 i fördraget anser att sådant stöd är nödvändigt för att förverkliga fördragets
målsättningar. Syftet med regelverket är nämligen endast att på ett allmänt sätt och
på vissa villkor tillåta undantag från förbudet mot stöd avseende vissa grupper av
stöd som uttömmande räknas upp i det. Kommissionen är med stöd av artikel 95
första och andra stycket i fördraget - som endast avser de situationer som inte
förutses i fördraget (se den ovan nämnda domen i målet Nederländerna mot Höga
myndigheten, punkt 2) - inte behörig att förbjuda vissa grupper av stöd, eftersom
ett sådant förbud redan föreskrivs i själva fördraget, i dess artikel 4 c. Stöd som inte
hör till de kategorier som enligt bestämmelserna är undantagna från detta förbud
omfattas således uteslutande av artikel 4 c. Av detta följer att när sådant stöd likväl
blir nödvändigt för att förverkliga fördragets målsättningar, har kommissionen
befogenhet att stödja sig på artikel 95 i fördraget för att möte den oförutsedda
situationen, i förekommande fall, genom ett enskilt beslut, (se ovan, punkt 40-44).
- 52.
- I det föreliggande fallet faller de omtvistade besluten - varigenom statligt stöd
tillåts för att möjliggöra omstrukturering av stora offentliga stålkoncerner i vissa
medlemsstater - inte inom regelverkets tillämpningsområde. Genom regelverket
införs på vissa villkor allmänna undantag från förbudet mot statligt stöd,
uteslutande vad beträffar stöd till forskning och utveckling, stöd till
miljöskyddsåtgärder, stöd till nedläggning samt regionalt stöd till stålföretag som är
etablerade på vissa medlemsstaters territorium eller en del av territoriet. Drift- och
omstruktureringsstöden i fråga i det föreliggande fallet ingår emellertid
uppenbarligen inte i någon av de ovan nämnda grupperna av stöd. Av detta följer
att de undantag som har tillåtits genom de kritiserade besluten inte är
underordnade villkoren enligt regelverket och kompletterar således detta i strävan
att uppnå de mål som har definierats i fördraget (se nedan, punkt 103-109).
- 53.
- Under dessa omständigheter kan de omtvistade besluten inte anses utgöra
oberättigade undantag från det femte regelverket, utan utgör rättsakter som i likhet
med detta grundas på bestämmelserna i artikel 95 första och andra stycket i
fördraget.
- 54.
- Anmärkningen avseende bristande behörighet är följaktligen obefogad, eftersom
kommissionen, genom att anta regelverket, inte i något fall har kunnat avstå från
sin behörighet enligt artikel 95 i fördraget att anta enskilda rättsakter för att möta
oförutsedda situationer. Eftersom regelverkets tillämpningsområde i det
föreliggande fallet inte omfattade de ekonomiska situationer som ledde till att
kommissionen fattade de omtvistade besluten, var denna behörig att stödja sig på
artikel 95 i fördraget för att tillåta stöden i fråga, förutsatt att den följde
tillämpningsvillkoren för denna bestämmelse.
- 55.
- Av detta följer att de omtvistade besluten inte är rättsstridiga på grund av att
kommissionen skulle ha saknat behörighet att fatta dem.
Den andra grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar
Parternas argument
- 56.
- British Steel anser att de omtvistade besluten innebär att principen om skydden för
berättigade förväntningar har åsidosatts. Det följer nämligen av fast rättspraxis att
berättigade förväntningar kan följa av verkningarna av kommissionens normativa
åtgärder, även på det särskilda området för statligt stöd (se domstolens dom av den
21 september 1983 i de förenade målen 205/82-215/82, Deutsche Milchkontor m.fl.,
Rec. 1983, s. 2633). Denna princip har i det föreliggande fallet åsidosatts, eftersom
sökanden förväntade sig att kommissionen skulle följa regelverket och vid behov
ändra det, ja till och med ersätta det, om den ville avvika från det.
- 57.
- Reglerna utgör enligt sökanden nämligen en normativ åtgärd vars uttryckliga syfte
är att förbjuda samtliga former av subventioner med undantag av dem som enligt
reglerna är förenliga med fördraget. Ett stålföretag kan på goda grunder förvänta
sig att kommissionen inte avviker från dessa regler under deras giltighetstid. I detta
perspektiv bör alla åtgärder som står i strid med dessa regler ogiltigförklaras i den
utsträckning som de i avsaknad av tvingande allmänintresse medför en oförutsebar
förändring av den situation som har upprättats genom reglerna, till nackdel för en
aktör som har handlat förnuftigt och förlitat sig på att den situation som följer av
denna normativa rättsakt kommer att bestå. British Steel anser att det i det
föreliggande fallet inte fanns något tvingande allmänintresse som skulle ha
motiverat att det omtvistade stödet beviljades.
- 58.
- Det tillstånd för statligt stöd som givits genom ett enskilt beslut av kommissionen,
nämligen beslut 89/218/EKSG av den 23 december 1988 rörande den italienska
regeringens stöd till stålföretag inom den offentliga sektorn (EGT L 86, 1989, s. 76;
vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), som denna institution har
nämnt, var enligt sökanden inte sådant att dess berättigade förväntningar
påverkades, eftersom det i detta beslut uttryckligen förklarades att det var ett
undantagsfall och att tillstånd endast gavs för en del av de stöd som den italienska
regeringen hade planerat. Det berörda beslutet fattades dessutom före det fjärde
och det femte regelverket för stöd till stålindustrin och i dessa bekräftades att de
var uttömmande.
- 59.
- Sökanden borde vid sin privatisering år 1988 skäligen ha kunnat räkna med att
stödja sig på sin starka konkurrensställning i fråga om priser. Den hade gjort sina
investeringar i rimlig förhoppning om att en effektiv producent med låga
driftskostnader skulle vara i stånd att utvecklas på ett lönsamt sätt och att dess
ansträngningar inte skulle hindras av mindre lönsamma producenter som mottog
statligt stöd. Sökanden reagerade på samma sätt år 1991 på
marknadstendensutvecklingen i den berättigade förväntningen att tendenserna
skulle inverka på samma sätt i den övriga gemenskapen så att de mindre effektiva
producenterna skulle tvingas att lämna marknaden och lägga ned sina anläggningar,
varigenom såväl sökanden som andra effektiva producenter skulle kunna göra
tillräckliga vinster och motsvara aktieägarnas förväntningar på skälig avkastning på
deras investeringar.
- 60.
- British Steel har bestridit kommissionens argument om att de berättigade
förväntningarna under alla omständigheter borde ha påverkats av denna institutions
uppträdande efter den 1 januari 1992, eftersom flera handlingar från denna samt
rådets slutsats av den 25 februari 1993 gav stöd för uppfattningen att offentligt stöd
till vissa offentliga företag hädanefter var oundvikligt på grund av den allvarliga
krisen inom stålsektorn i Europa. Även om det fanns risk för ett politiskt beslut
varigenom de rättsstridiga stöden skulle tillåtas var det enligt sökanden helt logiskt
att förvänta sig att kommissionen skulle beakta att regelverket skulle följas utan
undantag, för att det inte skulle uppstå någon diskriminering mellan de berörda
företagen.
- 61.
- Intervenienten SSAB Svenskt Stål har hänvisat till den rättsliga ram som har
upprättats genom Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (nedan
kallat EES-avtalet) och har betonat att det femte regelverket, genom Gemensamma
EES-kommitténs beslut nr 7/94 (EGT L 160), intogs i bilaga XV till EES-avtalet
i enlighet med artikel 5 i protokoll 14 till EES-avtalet. Dessa bestämmelser var
således tillämpliga på svenska företag ett år innan Konungariket Sverige anslöt sig
till Europeiska unionen och hade enligt intervenienten förstärkt dess berättigade
förväntningar på att kommissionen inte skulle tillåta drift- eller investeringsstöd av
den typ som har beviljats tack vare de kritiserade besluten. Intervenienten inledde
en omstrukturering på grund av dessa förväntningar. Kommissionen har följaktligen
genom att tillåta stöd som inte faller inom ramen för reglerna åsidosatt dess
berättigade förväntningar.
- 62.
- Enligt kommissionen kan en sådan åtgärd med allmän räckvidd som det femte
regelverket inte på ett giltigt sätt ge upphov till berättigade förväntningar. De
villkor som ställs upp i varje regelverk beror på den ekonomiska situationen för
gemenskapens stålindustri vid den berörda tidpunkten. Denna situation har varierat
från en tid till en annan och blev särskilt dramatisk omkring år 1992. Det var enligtkommissionen fullt berättigat att vidta åtgärder för att förhindra att stålindustrins
framtid skulle äventyras i vissa länder. Att det förelåg ett regelverk kunde
följaktligen inte i sig ge upphov till några berättigade förväntningar. Det finns
dessutom inget som visar att sökanden faktiskt handlade utifrån berättigade
förväntningar när den lade ned vissa anläggningar. Även om det antogs att
regelverket faktiskt hade givit upphov till berättigade förväntningar, skulle dessa
enligt kommissionen ha ifrågasatts av gemenskapsinstitutionernas senare
uppträdande. Kommissionen har ofta i sin skriftväxling med British Steel betonat
att det inte var uteslutet att artikel 95 skulle användas även medan regelverket var
tillämpligt.
- 63.
- Även rådet har bestritt att sökanden på grundval av regelverket har kunnat hysa
berättigade förväntningar på att stöden i fråga inte skall tillåtas. Uppfattningen om
berättigade förväntningar kan inte förknippas med en rättsakt som kan ändras
beroende på hur den ekonomiska situationen utvecklas. Sökanden har vidare lagt
fram motstridiga argument när den har medgett att regelverket skulle ha kunnat
ändras för att göra det möjligt för kommissionen att med stöd av reglerna fatta de
omtvistade besluten. Eftersom regelverket och besluten i fråga har antagits på
samma rättsliga grund, ser rådet inte någon anledning till varför kommissionen inte
lagligen har kunnat fatta de omtvistade besluten, eftersom beslutsförfarandena är
desamma.
- 64.
- Enligt Republiken Italien kan principen om skydd för berättigade förväntningar inte
utgöra hinder för att anta en rättsakt som grundas på ett utrymme för skön och
varigenom det görs förändringar i det tidigare systemet. Att medge motsatsen skulle
förhindra anpassningen av gemenskapens rättssystem till förändringar med hänsyn
till dess mål. Antagandet av regelverket kan dessutom inte ha medfört att det hos
sökanden uppstod berättigade förväntningar som har åsidosatts genom de
omtvistade besluten, eftersom dessa inte på något sätt medför ett ifrågasättande av
det som föreskrivs och regleras genom regelverket.
- 65.
- Konungariket Spanien har anfört att principen om skydd för berättigade
förväntningar inte kan sträcka sig så långt att den utgör ett allmänt hinder för att
tillämpa nya regler på framtida verkningar av situationer som har uppkommit på
grund av de tidigare reglerna, vilkas syfte nödvändigtvis innefattar en konstant
anpassning till förändringar av den ekonomiska situationen. Sökanden har i det
föreliggande fallet inte visat att den befann sig i en situation som hos den kan ha
gett upphov till berättigade förväntningar på att de omtvistade besluten aldrig
skulle kunna fattas, eftersom det existerade ett regelverk.
- 66.
- Ilva har för sin del anslutit sig till samtliga argument som har lagts fram av
kommissionen och andra intervenienter som stöder denna institution. Att det finns
regelverk kan enligt Ilva inte göra det berättigat att förvänta sig att kommissionen
inte kommer att tillåta någon stödåtgärd som inte omfattas av detta regelverk.
regelverket är ett uttryck för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning
när det gäller att eftersträva fördragets målsättningar och avspeglar de ekonomiska
villkoren då bestämmelserna antogs. Sökanden har dessutom inte visat att den
uppfyllde de stränga villkor som ger upphov till berättigade förväntningar.
Sökanden har inte kunnat visa att den försatt sig i en situation som var omöjlig att
ändra, eftersom den räknade med att regelverket inte skulle ändras. Även om det
skulle antas att regelverket faktiskt kan ge upphov till berättigade förväntningar,
har sökanden vidare inte kunnat lägga fram någon bevisning för att de kritiserade
besluten medförde en plötslig och oförutsedd förändring av dess situation och att
dess berättigade förväntningar följaktligen sveks. Sökanden fick nämligen kännedom
om alla ifrågavarande initiativ som kommissionen hade tagit innan den fattade
besluten, samt om de händelser som föregick besluten.
Förstainstansrättens bedömning
Upptagande till sakprövning av de nya argument avseende EES-avtalet som har
framförts av SSAB Svenskt Stål
- 67.
- Det svenska företaget SSAB Svenskt Stål, som har intervenerat till stöd för British
Steels yrkanden, har framfört argument som avser EES-avtalet. Vad gäller
åsidosättandet av de berättigade förväntningarna har intervenienten nämligen
hänvisat till EKSG-regelverket i den form som har tagits in i bilaga XV till EES-avtalet genom artikel 5 i protokoll 14 till samma avtal. Denna argumentation ingår
inte i sökandens argumentation. Intervenienten har dessutom endast åberopat
åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar i fråga om sig
själv, men inte vad gäller sökanden.
- 68.
- En intervenients möjlighet att åberopa, å ena sidan, vissa bestämmelser i EES-avtalet och, å andra sidan, att dess egna berättigade förväntningar har åsidosatts,
för att stödja sökandens yrkanden, vilken för sin del inte har åberopat detta avtal
inom ramen för sitt yrkande avseende ogiltigförklaring som grundas på
åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, ger upphov till
en fråga angående gemenskapernas rättsordning. Förstainstansrätten anser således
att det är nödvändigt att på grundval av artikel 113 i rättegångsreglerna undersöka
om de nya argument som har lagts fram av SSAB Svenskt Stål kan tas upp till
sakprövning.
- 69.
- Enligt artikel 34 andra stycket i domstolens stadga får genom yrkanden i
interventionsansökan endast ena partens yrkanden biträdas. Dessutom föreskrivs
i artikel 116.3 i rättegångsreglerna att intervenienten måste godta målet sådant det
föreligger vid tidpunkten för hans intervention.
- 70.
- Dessa bestämmelser har i rättspraxis tolkats på så sätt att nya argument från
intervenient är tillåtna såvida de inte ändrar tvistens ram (se domstolens
ovannämnda dom i målet De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot
Höga myndigheten, domstolens beslut av den 24 oktober 1962 i mål 16/62,
Confédération nationale des producteurs de fruits et légumes m.fl. mot rådet, Rec.
1962, s. 937, och förstainstansrättens dom av den 8 juni 1995 i mål T-459/93,
Siemens mot kommissionen, REG 1995, s. II-1675, punkt 21, samt av den 6 juli
1995 i de förenade målen T-447/93, T-448/93 och T-449/93, AITEC m.fl. mot
kommissionen, REG 1995, s. II-1971, punkt 122).
- 71.
- Frågan i det föreliggande fallet är om de argument som har framförts av SSAB
Svenskt Stål skall anses tillåtna mot bakgrund av ovan nämnda förfaranderegler och
ovan nämnda rättspraxis. Det gäller med andra ord om dessa argument, som
visserligen omfattas av sökandens argument, avser att ändra tvistens ram eller om
de följer dess sakinnehåll.
- 72.
- Förstainstansrätten påpekar att intervenienten har undersökt regelverket ur EES-avtalets synvinkel, för att stödja sin argumentation som går ut på att visa att dess
egna berättigade förväntningar har åsidosatts. Denna argumentation kan inte
godtas, dels eftersom den uteslutande syftar till att bevisa att principen om skydd
för berättigade förväntningar har åsidosatts beträffande intervenienten och inte
sökanden, dels eftersom den faller inom ramen för EES-avtalet och således medför
en ändring av ramen för denna tvist såsom den har definierats av sökanden.
- 73.
- Av detta följer att de argument som har framförts av SSAB Svenskt Stål inom
ramen för den andra grunden skall avvisas.
- Huruvida talan kan bifallas på den andra grunden
- 74.
- Sökanden anser att de omtvistade besluten åsidosätter principen om skydd för
berättigade förväntningar, eftersom de leder till en störning av den gemensamma
stålmarknaden genom att, trots det uttryckliga förbudet mot statligt stöd och trots
mycket strikta regelverk, införa osäkerhetsmoment som kan omintetgöra
företagsstrategierna för företag som inte får detta stöd.
- 75.
- Detta argument grundas - såsom kommissionen och de intervenienter som har stött
den på goda grunder har påpekat - på den oriktiga uppfattningen att förekomsten
av regelverket skulle ha gett de berörda företagen en försäkran om att det under
särskilda omständigheter inte skulle komma att fattas något specifikt beslut om
tillstånd till statligt stöd utöver de grupper som avses i regelverket. Såsom
förstainstansrätten redan har konstaterat (se ovan, punkt 46-52), har regelverket
inte samma föremål som de omtvistade besluten vilka har fattats för att bemästra
en exceptionell situation. Regelverket kunde följaktligen inte i något fall ge upphov
till berättigade förväntningar vad gäller den eventuella möjligheten att bevilja
enskilda undantag från förbudet mot statligt stöd, på grundval av artikel 95 första
och andra stycket i fördraget, i en sådan oförutsedd situation som den som ledde
till att de omtvistade besluten fattades (se ovan, punkt 48).
- 76.
- Dessutom, och i alla händelser, framgår det av domstolens fasta rättspraxis att
även om principen om skydd för berättigade förväntningar hör till gemenskapens
grundläggande principer, har de ekonomiska aktörerna inte skäl att rikta sina
berättigade förväntningar mot att en existerande situation bibehålls när denna
situation kan ändras inom ramen för gemenskapsinstitutionernas utrymme för
skönsmässig bedömning (se dom av den 14 februari 1990 i mål C-350/88, Delacre
m.fl. mot kommissionen, Rec. 1990, s- I-395, punkt 33).
- 77.
- För att den gemensamma stålmarknaden skall fungera väl föreligger nämligen ett
uppenbart behov av ständig anpassning i förhållande till variationerna i den
ekonomiska situationen, och de ekonomiska aktörerna kan inte åberopa en
förvärvad rättighet för att upprätthålla det rättsläge som förekommer vid en given
tidpunkt (se domstolens dom av den 27 september 1979 i mål 230/78, Eridania,
Rec. 1979, s. 2749, punkt 22, och förstainstansrättens dom av den 21 februari 1995
i mål T-472/93, Campo Ebro m.fl. mot rådet, REG 1995, s. II-421, punkt 52).
Domstolen har dessutom även använt begreppet försiktig och förnuftig aktör för
att betona att det i vissa fall är möjligt att föreskriva specifika åtgärder som är
avsedda att motverka uppenbara krissituationer, vilket innebär att principen om
skydd för berättigade förväntningar inte kan åberopas (se dom av den 1 februari
1978 i mål 78/77, Lührs, Rec. 1978, s. 169).
- 78.
- Sökanden borde under dessa omständigheter, med hänsyn till sin viktiga
ekonomiska ställning samt sitt deltagande i EKSG:s rådgivande kommitté, i varje
fall ha insett att det trängande behovet av att vidta effektiva åtgärder för att värna
den europeiska stålindustrins intressen skulle uppstå och att artikel 95 i fördraget
skulle kunna motivera att kommissionen fattade ad hoc-beslut, såsom redan hade
skett vid flera tillfällen under den tid som det hade funnits regelverk.
Kommissionen har i detta avseende på goda grunder nämnt sitt ovan nämnda
beslut 89/218/EKSG och beslut 92/411/EKSG av den 31 juli 1992 om den danska
och den nederländska regeringens stöd till stålföretag (EGT L 223, s. 28, vid
översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) varigenom visst statligt stöd har
tillåtits utöver det regelverk som gällde när besluten fattades.
- 79.
- Av detta följer att de omtvistade besluten inte innebär ett åsidosättande av
principen om skydd för berättigade förväntningar.
Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 95 i fördraget samt av icke-diskrimineringsprincipen och proportionalitetsprincipen
- 80.
- Låt oss successivt undersöka sökandens argumentation avseende dels åsidosättande
av fördraget, dels åsidosättande av de åberopade grundläggande principerna.
Det påstådda åsidosättandet av artikel 95 första och andra stycket
Parternas argument
- 81.
- Enligt British Steel kan en åtgärd lagligen vidtas på grundval av de två första
styckena i artikel 95 endast när den är nödvändig för att förverkliga de
målsättningar som har definierats i fördraget. I det föreliggande fallet är den enda
målsättning som anges i ingressen till de omtvistade besluten att ge de offentliga
stålföretagen i Italien och Spanien en solid och ekonomiskt livskraftig struktur.
Beviljandet av statligt stöd till dessa industrier bidrar enligt sökanden emellertid
inte till att på lång sikt ge dem en sådan struktur. Denna målsättning har aldrig
uppnåtts genom de stöd som har beviljats de berörda företagen tidigare och det är
föga sannolikt att den kommer att uppnås i framtiden med hjälp av stödet i fråga.
Detta stöd förlänger däremot den tid under vilken olönsamma produktionsenheter
kan existera och möjliggör ett upprätthållande av överkapacitet och medför såledesen prissänkning samt en lönsamhetsminskning inom hela den europeiska
stålindustrin. British Steel har i detta avseende hänvisat till det stöd som tidigare
beviljats de italienska företagen Ilva och dess föregångare Finsider samt det
spanska företaget CIS: trots det stöd som kommissionen tillät år 1989 till Ilva och
år 1987 till CIS kunde dessa företag inte göras livskraftiga, vilket kommissionen
underförstått har medgivit i ingressen till de omtvistade besluten.
- 82.
- Det stöd som har tillåtits genom de omtvistade besluten gör det närmare bestämt
inte möjligt att säkerställa Ilvas och CSI:s livskraft på grund av det specifika
konjunkturläget för dessa två företag, vilka, enligt tidningsartiklar, under åren 1992
och 1993 drabbades av större förluster än vad som hade förutsetts och därför blev
tvungna att antingen fördröja den nödvändiga rationaliseringen eller ta nya lån och
således äventyra sin framtida livskraft. Att sådant stöd inte är effektivt följer, för
det andra, av de allmänna utsikterna för gemenskapens stålindustri som
kännetecknas av överkapacitet inom produktionen. I detta sammanhang leder
stödet endast till att mottagarna får möjlighet att utöka sina marknadsandelar
genom att sälja sina produkter till priser som ligger under de faktiska
produktionskostnaderna till nackdel för mer effektiva producenter.
- 83.
- Sökanden har under dessa omständigheter ifrågasatt kommissionens bedömning av
Ilvas och CSI:s omstruktureringsplaner, vilken utförts på grundval av Atkins och
CSI:s expertutlåtanden (se ovan, punkt 13) som punkt III i motiveringen till de
kritiserade besluten underförstått hänför sig till när det hänvisas till hjälpen från
oberoende experter. Sökanden har försvarat sitt påstående om att det finns flera
alternativ till statligt stöd och har stött sig på en rapport som har upprättats på dess
begäran av professor T.A.J. Cockerill (bilaga 9 till ansökan), vilken har behandlat
olika andra sätt som skulle göra det möjligt att i Ilvas och CSI:s fall uppnå de
eftersträvade målen. I denna rapport rekommenderas särskilt försäljning av hela
eller delar av företagen eller av deras tillgångar, gemensamma överenskommelser
mellan företag och försäljning av enskilda produktionsenheter för att överlåta dem
på stålproducenter som är etablerade utanför Europeiska unionen.
- 84.
- SSAB Svenskt Stål har hävdat att de omtvistade besluten påverkar handeln mellan
gemenskapen och EFTA-staterna som omfattas av EES-avtalet. Kommissionen har
således brutit mot förfarandet som föreskrivs i artikel 97 i EES-avtalet där det
bland annat krävs att den berörda avtalsslutande parten informerar andra
avtalsslutande parter om ändringar i sin interna lagstiftning och att Gemensamma
EES-kommittén finner att lagstiftningen i dess ändrade lydelse inte negativt
påverkar avtalets tillfredsställande funktion.
- 85.
- Kommissionen har inledningsvis betonat att sökandens argumentation i själva
verket utgör ett förtäckt försök att komma fram till en prövning i sak av den
ekonomiska analys som berättigade de omtvistade besluten, vilket går utöver
grunderna för ogiltigförklaring enligt artikel 33 i fördraget. En legalitetsprövning av
om de beslut som har fattats med stöd av artikel 95 är lagenliga skall emellertid
begränsas till frågan om kommissionen har gjort sig skyldig till ett uppenbart fel vid
sin bedömning av behovet av de stöd som har tillåtits för att förverkliga fördragets
målsättningar.
- 86.
- Avsikten med de omtvistade besluten är att förse de berörda företagen med en
sund och lönsam struktur genom omstruktureringsåtgärder som grundas på en
kapacitetsminskning. Det rör sig således om gemenskapsstöd, på så vis att stödet
gynnar målsättningar som definieras i fördraget och som är förenliga med en
tillfredsställande funktion inom gemenskapens stålmarknad. I samband med
gemenskapens politik med avseende på omstruktureringsstöd till stålindustrin skall
hänsyn även tas till vissa sociala målsättningar som definieras i artikel 3 c, d, e och
g i fördraget. Kommissionen har således för att möta krisen sammanjämkat kraven
på fortsatt sysselsättning med behovet av att begränsa ingripandena och
upprätthålla normala konkurrensvillkor.
- 87.
- Utifrån denna synvinkel grundas kritiken mot de omtvistade besluten i Cockerills
rapport på en rent teoretisk analys av strukturen inom stålsektorn samt på en
ofullständig kännedom om fakta. I rapporten bortses dessutom från komplexiteten
i och mångfalden av de målsättningar som kommissionen skall beakta.
- 88.
- Rådet har helt godtagit kommissionens argumentation om att sökanden skall visa
att ett fel har begåtts vid bedömningen av behovet av att bevilja stöden i fråga för
att förverkliga fördragets målsättningar. Sökanden har inte lagt fram någon sådan
bevisning.
- 89.
- Republiken Italien har anslutit sig till kommissionens samtliga argument.
Republiken Italien har betonat att man i de omtvistade besluten har tagit hänsyn
till de svårigheter som har drabbat hela stålsektorn inom gemenskapen. Det är
varken på grund av det sammanhang i vilket de fattades eller på grund av deras
innehåll möjligt att hävda att de har påverkats av att de berörda företagen är
offentliga företag. Den kritik som sökanden har framfört beträffande de mål som
har eftersträvats genom de omtvistade besluten och de grunder som har åberopats
för att ifrågasätta deras lagenlighet går dessutom utöver gränserna för
domstolsprövning enligt artikel 33 i fördraget.
- 90.
- Enligt Konungariket Spanien har kommissionen försökt att sammanjämka flera av
de väsentliga målsättningar som nämns i fördraget för att sanera de berörda
branscherna som utgör en väsentlig del av gemenskapens stålindustri. Det
ankommer uteslutande på kommissionen att bedöma om det finns behov av att
vidta åtgärder och bestämma om deras innehåll. Sökanden skall visa att det
föreligger ett uppenbart fel eller maktmissbruk för att kullkasta den
legalitetspresumtion som gäller för gemenskapsinstitutionernas rättsakter.
- 91.
- Ilva har ifrågasatt det sätt på vilket British Steel har använt de ekonomiska
kriterierna i Cockerills rapport. En mycket stor del av sökandens kritik rörande
innehållet i de omtvistade besluten går ut på att ifrågasätta de faktiska
omständigheter på vilka kommissionen har grundat sin bedömning.
Gemenskapernas domstolar kan likväl inte sätta sin bedömning i stället för den
behöriga myndighetens bedömning utan skall begränsa sig till att kontrollera att det
inte föreligger något uppenbart fel eller maktmissbruk, på grundval av de uppgifter
som var tillgängliga när de omtvistade besluten fattades. Sökandens påståenden om
att det stöd som beviljats Ilva inte har gjort det möjligt att uppnå målen är
dessutom och under alla omständigheter grundlöst. Detta stöd har tvärtom gjort det
möjligt att öka överensstämmelsen mellan mottagarföretagets rörelsemarginal
brutto och omsättningen så att den ligger väl över det europeiska medeltalet. En
fristående konsult som kommissionen har utsett har i sin rapport officiellt bekräftat
att Ilva har använt stödet på ett riktigt sätt. Ilvas livskraft har således återupprättats
tack vare ett ingripande som kommer att tjäna till att försvara den gemensamma
stålmarknaden mot de katastrofala följderna av den världsomfattande kris som har
drabbat sektorn. Det finns även skäl att erinra om att Ilva, efter att ha uppfyllt de
villkor som kommissionen hade ställt upp för att stödet skulle tillåtas, har
genomfört hela omstruktureringsplanen, i samband med vilken hela aktiekapitalet
i Ilva och i Acciai Speciali Terni såldes till privata företag. Vad gäller argumentet
att Ilva skulle kunna fortsätta att sälja till vilket pris som helst för att säkerställa att
dess verksamhet fortsätter, har intervenienten betonat att stöd som kommissionen
har tillåtit inte kan användas för illojal konkurrens och att det i artikel 5.2 i det
omtvistade beslut som berör Ilva föreskrivs att ett undersökningsförfarande kan
inledas i enlighet med artikel 60 i fördraget.
Förstainstansrättens bedömning
Upptagande till sakprövning av de nya argument avseende EES-avtalet som har
framförts av SSAB Svenskt Stål
- 92.
- Det svenska företaget SSAB Svenskt Stål, som har intervenerat till stöd för British
Steels yrkanden, har i sin interventionsinlaga framfört argument som avser EES-avtalet. Vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 95 i fördraget samt av
proportionalitetsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen har intervenienten i
detta sammanhang framfört en anmärkning avseende åsidosättande av det
förfarande som fastställs i artikel 97 och följande artiklar i EES-avtalet, vilket är
en anmärkning som sökanden inte har framfört.
- 93.
- En intervenients möjlighet att åberopa vissa bestämmelser i EES-avtalet för att
stödja sökandens yrkanden, vilken för sin del inte har åberopat detta avtal inom
ramen för sitt yrkande avseende ogiltigförklaring, sammanhänger med
gemenskapernas rättsordning. Förstainstansrätten anser således att det är
nödvändigt att på grundval av artikel 113 i rättegångsreglerna undersöka om de nya
argument som har framförts av SSAB Svenskt Stål kan tas upp till sakprövning.
- 94.
- Enligt artikel 34 andra stycket i stadgan för domstolen får genom yrkanden i
interventionsansökan endast ena partens yrkanden biträdas. Dessutom föreskrivs
i artikel 116.3 i rättegångsreglerna att intervenienten måste godta målet sådant det
föreligger vid tidpunkten för hans intervention.
- 95.
- I enlighet med dessa förfaranderegler, såsom de har tolkats i den rättspraxis som
har nämnts i punkt 70 ovan, skall man ställa frågan om inte SSAB Svenskt Ståls
argument i verkligheten avser att ändra tvistens ram trots att de omfattas av
sökandens yrkanden, eller om de tvärtom följer tvistens sakinnehåll och följaktligen
kan tas upp till sakprövning.
- 96.
- Intervenienten har i det föreliggande fallet gjort gällande ett påstått åsidosättande
av artikel 97 och följande artiklar i EES-avtalet. Förstainstansrätten anser att
tvistens ram skulle utvidgas om denna argumentation togs upp till sakprövning,
eftersom en ny och fristående grund skulle läggas fram. Grunden är ny, eftersom
den uteslutande hänför sig till beslutsförfarandet enligt artikel 97 inom ramen för
EES och inte i något skede av det skriftliga förfarandet har åberopats av sökanden.
Den är fristående, eftersom den inte har något samband med åsidosättandet av
artikel 95 i fördraget eller med de grundläggande principer som sökanden har
hänvisat till. SSAB Svenskt Stål har i själva verket försökt att lägga fram en ny
grund som avser åsidosättande av tillämpliga förfaranderegler inom ramen för EES-avtalet, medan detta förfarande uteslutande hänför sig till EKSG-fördragets
rättsliga sammanhang.
- 97.
- Av detta följer att de argument som har framförts av SSAB Svenskt Stål går utöver
ramen för denna tvist och att de följaktligen inte kan tas upp till sakprövning.
- Huruvida talan kan bifallas på den tredje grunden
- 98.
- Det skall inledningsvis erinras om att kommissionen - såsom redan har konstaterats
(se ovan, punkt 39-55) - med stöd av artikel 95 första och andra stycket i fördraget
är behörig att tillåta statligt stöd inom gemenskapen varje gång som den
ekonomiska situationen inom stålsektorn gör det nödvändigt att vidta sådana
åtgärder för att förverkliga en av gemenskapens målsättningar.
- 99.
- Detta villkor uppfylls i synnerhet när den berörda sektorn drabbas av exceptionella
krissituationer. Domstolen betonade i detta avseende i sin dom av den 3 oktober
1985 i mål 214/83, Tyskland mot kommissionen (Rec. 1985 s. 3053), det nära
samband som inom ramen för genomförandet av fördraget under kristid förenar
beviljandet av stöd till stålindustrin och de strävanden efter omstrukturering som
krävs av denna industri (Rec. 1985, s. 3053, punkt 30). Kommissionen skall inom
ramen för detta genomförande skönsmässigt bedöma om det stöd som är avsett att
åtfölja omstruktureringsåtgärderna är förenligt med fördragets grundläggande
principer.
- 100.
- Det är i det föreliggande fallet ostridigt att den europeiska stålindustrin i början av
1990-talet drabbades av en plötslig och allvarlig kris som berodde på flera
omständigheter, såsom den internationella ekonomiska konjunkturnedgången,
blockeringen av de traditionella exportnäten, den kraftigt ökade konkurrensen från
stålföretag i utvecklingsländer och den snabbt ökande gemenskapsimporten av
stålprodukter från medlemsländerna i Organisationen för oljeexporterande länder
(OPEC). Det är med beaktande av detta krisartade sammanhang som man i det
föreliggande fallet skall bedöma om stödet i fråga var nödvändigt för att förverkligafördragets grundläggande målsättningar, såsom krävs i artikel 95 första och andra
stycket i fördraget.
- 101.
- I punkt IV i motiveringen till de omtvistade besluten anges klart att de syftar till
en sanering av stålsektorn i den berörda medlemsstaten. Enligt beslutet avseende
stöd till CSI bidrar planerna på att ge den spanska offentliga integrerade
stålindustrin en sund och lönsam struktur till att uppnå målen med fördraget,
särskilt artiklarna 2 och 3. Kommissionen gav i sitt beslut 94/259/EKSG avseende
stöd till Ilva uttryck för samma uppfattning, men använde en något annorlunda
formulering. Enligt kommissionen skulle att ge den italienska stålindustrin en solid
struktur och säkerställa att den är ekonomiskt livskraftig ... bidra till att förverkliga
fördragets målsättningar.
- 102.
- Det skall således för det första kontrolleras om detta mål hör till fördragets
målsättningar och för det andra om tillstånd till stödet i fråga var nödvändigt för
att uppnå dessa målsättningar.
- 103.
- Vad för det första rör frågan om avsikten med att sanera mottagarföretagen är att
förverkliga fördragets målsättningar, framgår det uttryckligen av motiveringen till
de kritiserade besluten att detta mål var komplext och kunde delas upp i flera
mindre delar. Syftet med stödet i fråga var att underlätta privatisering av de
offentliga företag som var mottagare, nedläggning av vissa anläggningar, minskning
av överkapaciteten och minskning av antalet arbetstillfällen i acceptabel
utsträckning (se punkt II i motiveringen till de omtvistade besluten). Det är alla
dessa mindre delar som, när de väl har genomförts, bör göra det möjligt för de
berörda företagen att ha en sund och lönsam struktur.
- 104.
- Syftet med de omtvistade besluten innefattar således sammanfattningsvis ett antal
olika målsättningar beträffande vilka det skall kontrolleras om de i samband med
stålindustrins kris (se ovan, punkt 98-100) omfattas av de målsättningar som
definieras i artiklarna 2 och 3 i fördraget vilka särskilt har åberopats i motiveringen
till de omtvistade besluten.
- 105.
- Det skall i detta perspektiv först erinras om att kommissionens uppgift - med
beaktande av mångfalden av de målsättningar som fastslås i fördraget - består i att
säkerställa en bestående sammanjämkning av de olika målsättningarna, genom att
använda sig av sitt utrymme för handlingsfrihet för att tillmötesgå det gemensamma
intresset, i enlighet med en fast rättspraxis (se domstolens domar av den 13 juni
1958 i mål 9/56, Meroni mot Höga myndigheten, Rec. 1958, s. 9, 43, av den 21 juni
1958 i mål 8/57, Groupement des hauts fourneaux et aciéries belges mot Höga
myndigheten, Rec. 1958, s. 223, 242, och av den 29 september 1987 i de förenade
målen 351/85 och 360/85, Fabrique de fer de Charleroi och Dillinger mot
kommissionen, Rec. 1987 s. 3639, punkt 15). Särskilt i domen av den 18 mars 1980
i målet Valsabbia m.fl. mot kommissionen, ansåg domstolen att [o]m en
kompromiss mellan de olika målen visar sig nödvändig i en normal
marknadssituation, måste den i desto högre grad accepteras i en krissituation som
berättigar att undantagsåtgärder vidtas som i förhållande till de normala reglerna
för den gemensamma stålmarknadens funktion har karaktär av avvikelser och som
uppenbart medför att vissa av målen i artikel 3 inte beaktas, om än bara det i c
angivna målet enligt vilket det krävs att se till att lägsta möjliga priser fastställs
(förenade målen 154/78, 205/78, 206/78, 226/78, 227/78, 228/78, 263/78 och 264/78,
31/79, 39/79, 83/79 och 85/79, Rec. 1980, s. 907, punkt 55).
- 106.
- Förstainstansrätten konstaterar att de omtvistade besluten i det föreliggande fallet
sammanjämkar olika målsättningar i fördraget för att skydda överordnade intressen.
- 107.
- Rationaliseringen av den europeiska stålindustrin genom att sanera vissa koncerner,
nedläggningen av föråldrade eller icke konkurrenskraftiga anläggningar,
minskningen av överkapaciteten, privatiseringen av Ilva-koncernen för att
säkerställa dess livskraft och minskningen av antalet arbetstillfällen i skälig
utsträckning, såsom avses i besluten, bidrar till att förverkliga fördragets
målsättningar med hänsyn till hur känslig stålsektorn är och på grund av att en
fortsatt eller till och med fördjupad kris skulle ha medfört risker för ytterst
allvarliga och varaktiga problem för de berörda medlemsstaternas ekonomi. Det är
ostridigt att denna sektor är av väsentlig betydelse i flera medlemsstater, eftersom
stålindustrianläggningarna är belägna i regioner som kännetecknas av
undersysselsättning och på grund av omfattningen av de ekonomiska intressen som
står på spel. Eventuella nedläggnings- och uppsägningsbeslut samt den
omständigheten att de berörda företagen skulle ha tagits över av privata bolag som
endast handlar utifrån marknadsrelaterade bedömningar skulle under dessa
omständigheter, utan myndighetsstöd, ha kunnat leda till mycket stora svårigheter
av allmänt intresse i synnerhet genom att det skulle ha förvärrat
arbetslöshetsproblemet och riskerat att skapa en ekonomisk och social krissituation
av stora mått.
- 108.
- Under dessa omständigheter och i avsikt att lösa sådana problem genom att sanera
de stålföretag som tar emot stödet i fråga är syftet med de omtvistade besluten
ovedersägligen att bevara stabilitet i sysselsättningen och undvika att framkalla
djupgående och varaktiga störningar i medlemsstaternas ekonomi, såsom krävs i
artikel 2 andra stycket i fördraget. De eftersträvar dessutom de mål som fastställs
i artikel 3 och som bland annat avser att upprätthålla förutsättningar som
stimulerar företagen att utveckla och förbättra sin produktionskapacitet
(artikel 3.d) och att främja en jämn expansion och modernisering av produktionen
såväl som en kvalitetsförbättring under förhållanden som utesluter varje form av
skydd mot konkurrerande industrier (artikel 3.g). De syftar till att rationalisera den
europeiska stålindustrin bland annat genom definitiv nedläggning av föråldrade eller
icke konkurrenskraftiga anläggningar (exempelvis Bagnoli i Italien samt Avilés,
Gijón, Biscaya och Ansiao i Spanien) och oåterkallelig minskning av
produktionskapaciteten beträffande vissa produkter (exempelvis i Taranto i Italien)
för att bemästra situationen med överkapacitet (se artikel 2 i de omtvistade
besluten). De omtvistade besluten ingår således, tillsammans med de övriga fyra
enskilda ovan nämnda besluten av samma dag genom vilka tillstånd gavs till statligt
stöd, i ett heltäckande program för varaktig omstrukturering av stålsektorn och för
minskning av produktionskapaciteten inom gemenskapen (se ovan, punkt 4-6). Det
skall ur denna synvinkel betonas att målet med stödet i fråga inte är att säkerställa
att mottagarföretagen överlever - vilket skulle stå i strid med det gemensamma
intresset - utan att återupprätta deras livskraft samtidigt som stödets inverkan på
konkurrensen begränsas till minimum och det övervakas att reglerna för lojal
konkurrens följs, i synnerhet vad gäller villkoren för privatiseringen av Ilva-koncernen.
- 109.
- Av detta följer att syftet med de omtvistade besluten är att skydda det
gemensamma intresset i enlighet med fördragets målsättningar. Sökandens
påstående om att besluten inte eftersträvar sådana målsättningar skall således
avvisas.
- 110.
- Efter att det har konstaterats att de omtvistade besluten eftersträvar fördragets
målsättningar skall det för det andra kontrolleras om de var nödvändiga för att
förverkliga dessa målsättningar. Såsom domstolen angav i den ovan nämnda domen
i målet Tyskland mot kommissionen, kan kommissionen inte i något fall tillåta
statligt stöd som inte är nödvändigt för att uppnå de mål som avses i fördraget och
som kan medföra snedvridning av konkurrensen på den gemensamma
stålmarknaden (punkt 30).
- 111.
- Det skall i det avseendet erinras om att det i artikel 33 första stycket i fördraget
föreskrivs att [d]omstolens prövning får dock inte innefatta en värdering av den
genom ekonomiska sakförhållanden och omständigheter uppkomna situationen,
som föranlett dessa beslut eller rekommendationer, om det inte hävdas att
kommissionen gjort sig skyldig till maktmissbruk eller uppenbart åsidosatt
fördragets bestämmelser eller någon bestämmelse som gäller dess tillämpning.
- 112.
- I fråga om statligt stöd har domstolen upprepade gånger påpekat att
kommissionen har ett utrymme för en skönsmässig bedömning vars utövande
inbegriper ekonomiska och sociala bedömningar som skall ske med hänsyn till
gemenskapen som helhet (domstolens dom av den 17 september 1980 i mål
730/79, Philip Morris mot kommissionen, Rec. 1980, s. 2671, punkt 24, och den
ovan nämnda domen i målet Matra mot kommissionen, samt förstainstansrättens
dom av den 13 september 1995 i de förenade målen T-244/93 och T-486/93, TWD
mot kommissionen, REG 1995, s. II-2265).
- 113.
- Förstainstansrättens kontroll inom ramen för denna grund, som innefattar en
komplicerad ekonomisk och teknisk bedömning, skall således i enlighet med en fast
rättspraxis begränsas till en kontroll av att de faktiska omständigheterna är
materiellt riktiga och att det inte föreligger någon uppenbart oriktig bedömning (se
förstainstansrättens domar av den 15 juli 1994 i mål 17/93, Matra Hachette mot
kommissionen, Rec. 1994, s. II-595, punkt 104, av den 8 juni 1995 i mål T-9/93,
Schöller mot kommissionen, REG 1995, s. II-1611, punkt 140 och av den 22
oktober 1996 i mål T-266/94, Skibsværftsforeningen m.fl. mot kommissionen, REG
1996, s. II-1399, punkt 170).
- 114.
- Sökanden har i det föreliggande fallet för att försvara påståendet om att stödet till
Ilva och CSI inte var nödvändigt särskilt betonat att med beaktande av tidigare
erfarenheter och med hänsyn till överkapaciteten för produktion inom stålsektorn
kommer varje försök att genom statligt stöd återupprätta livskraften hos de företag
som är i fråga i detta fall oundvikligen att misslyckas, med allvarliga följder för den
allmänna jämvikten på den gemensamma marknaden.
- 115.
- I detta avseende konstaterar förstainstansrätten inledningsvis att bakgrunden och
motiveringen till de omtvistade besluten i motsats till vad sökanden har påstått
vittnar om en djupgående analys av den nuvarande krissituationen inom europeisk
stålindustri och av de medel som är bäst lämpade för att bemästra den.
Kommissionen hade gett ett undersökningsuppdrag till en oberoende expert, Braun,
som hade i uppgift att göra en sammanställning av förslagen om nedläggning av
företag inom stålsektorn. Hans rapport presenterades den 29 januari 1993. Denna
rapport, som kommissionen har företett, bekräftade de uppgifter som ingick i
kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 23 november
1992 (se ovan, punkt 4). Av akten och kommissionens svar på förstainstansrättens
frågor (se ovan, punkt 15) framgår dessutom att denna institution med hjälp av
oberoende experter företog en noggrann undersökning av de
omstruktureringsplaner som åtföljde de stödprojekt som de berörda
medlemsstaterna hade planerat, utifrån deras förmåga att säkerställa
mottagarföretagens livskraft (punkt III i motiveringen till vart och ett av de
omtvistade besluten).
- 116.
- Sökanden har dessutom inte lagt fram någon konkret omständighet som skulle göra
det möjligt att anta att kommissionen har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig
bedömning i fråga om behovet av stöden i fråga och i synnerhet deras förmåga att
underlätta sanering av mottagarföretagen.
- 117.
- Att i detta avseende påstå att stöden i fråga sannolikt inte är ägnade att uppnå de
väntade resultaten och att därvid begränsa sig till att påpeka att tidigare stöd har
varit ineffektiva utgör endast rent spekulativa och hypotetiska antaganden. Ett
försök att projicera resultat som har uppnåtts i det förflutna på framtiden, utan att
på ett fördjupat sätt undersöka de konkreta villkor som ställs upp i de omtvistade
besluten för att genomföra en sådan omstrukturering av mottagarföretagen som
säkerställer deras livskraft eller lönsamhet, kan nämligen inte utgöra ett bevis på
att kommissionen har åsidosatt fördraget.
- 118.
- Sökandens argument rörande de påstådda oväntade förluster som drabbade Ilva
och CSI åren 1992 och 1993 samt situationen inom stålsektorn, vilken kännetecknas
av överkapacitet för produktion, saknar helt grund. Sökanden har nämligen
underlåtit att beakta kommissionens säkerhetsåtgärder i de kritiserade besluten för
att säkerställa Ilvas och CSI:s livskraft, bland annat genom att eliminera dessa
företags skuldsättning (se punkt II i motiveringen till de omtvistade besluten)
samtidigt som de finansiella omstruktureringsåtgärderna begränsas till de belopp
som är absolut nödvändiga, för att inte ändra villkoren för handeln inom
gemenskapen i en omfattning som står i strid med det gemensamma intresset,
särskilt med avseende på de nuvarande svårigheterna på stålmarknaden (punktVI i motiveringen till de omtvistade besluten). Förstainstansrätten har i detta
avseende konstaterat att kommissionen i de omtvistade besluten - för att inte ge
mottagarföretagen en otillbörlig fördel jämfört med andra företag inom sektorn -
bland annat har försäkrat sig om att de berörda företagen inte från början kommer
att få finansiella nettokostnader som uppgår till mindre än 3,5 procent av
årsomsättningen (3,2 procent för AST, Acciai Speciali Terni), vilket enligt denna
institution och vilket sökanden inte har bestridit, utgör det nuvarande medeltalet
för gemenskapens stålföretag. Mer allmänt ställs det i artikel 2 i de omtvistade
besluten upp ett antal villkor som är avsedda att säkerställa att det finansiella
stödet begränsas till det som är absolut nödvändigt. Sökandens argumentation,
varigenom den har försökt att bevisa att stöden i fråga i den nuvarande situationen
med överkapacitet endast gör det möjligt för deras mottagare att sälja sina
produkter till priser som understiger produktionskostnaderna, saknar med
beaktande av dessa omständigheter helt grund.
- 119.
- Det framgår dessutom av kommissionens meddelanden till rådet under det
förfarande som utmynnade i att de omtvistade besluten fattades, att
svarandeinstitutionen hade gjort en djupgående analys av villkoren för att de
företag som är mottagare av stöden i fråga skulle bli livskraftiga. Kommissionen
använde i fråga om CSI (beslut 94/258/EKSG), för att bedöma genomförbarheten
av den omstruktureringsplan som den spanska regeringen hade anmält, ett
verksamhetskriterium enligt vilket a steel undertaking cannot hope to attain lasting
financial viability if it cannot achieve, under normal market conditions, an annual
gross operating result of 13,5 % of turnover (ett stålföretag kan inte förvänta sig
att bli ekonomiskt livskraftigt, om det inte på normala marknadsvillkor kan uppnå
ett årligt rörelseresultat brutto om 13,5 procent av omsättningen) (kommissionens
meddelande SEC(92) 1916 slutligt till rådet av den 5 november 1992 rörande
omstruktureringen av CSI, punkt 5.1, s. 11, bilaga 9 till svaromålet). På grundval av
detta kriterium konstateras i Atkins expertutlåtande, som kommissionen har
företett, att det var möjligt att genom den spanska regeringens stödprogram
återupprätta CSI:s livskraft senast innan slutet av år 1996, på grundval av en
försäljningsprognos som omfattade 3 274 miljoner ton plattjärn och 1 250 miljoner
ton långa produkter och kvartoplåt. Den spanska regeringen hade slutit sig till att
on an estimated turnover of 303 171 billions pesetas (2.2 BECU) the company
should return to positive operating results in 1996, with a gross operating return of
17 %, financial charges of 5 % over sales, depreciation of 10 % and a net return
of 2 % (med en beräknad omsättning om 303 171 miljarder pesetas (2.2
miljarder ecu) borde bolagets rörelseresultat bli positivt år 1996, med en
rörelsevinst brutto på 17 procent, finansiella kostnader om 5 procent av
försäljningen, avskrivningar om 10 procent och en nettovinst på 2 procent).
- 120.
- Vad gäller situationen för Ilva innehåller kapitel 2 i kommissionens meddelande,
SEC(93) 2089 slutligt till rådet och EKSG:s rådgivande kommitté av den 15
september 1993 med begäran om rådets samtycke och den rådgivande kommitténs
yttrande i enlighet med artikel 95 i fördraget, en systematisk beskrivning av
överlevnadsutsikterna för företagen (ILP och AST) till följd av privatiseringen av
Ilva-koncernen (punkt 2.5 och 2.6), såsom dessa har godtagits av rådet, samt en
hänvisning till en oberoende experts verksamhet, vilken hade i uppdrag att utpeka
the hot-rolling mills which could be closed without jeopardizing the viability of
either of the new companies, be it ILP or AST (de varmvalsverk som skulle
kunna läggas ned utan att äventyra livskraften för någotdera av de nya bolagen,
vare sig ILP eller AST; ibidem, punkt 2.9). Av handlingen i fråga framgår att
experten beaktade sex alternativ bestående av olika antaganden avseende
nedläggning och kapacitetsminskning, av vilka den italienska regeringen valde det
andra alternativet. Alternativ 2 har beskrivits på följande sätt: eliminating one of
the four reheating furnaces belonging to the n. 1 mill and one of the three furnaces
belonging to the sheet mill at Taranto and closing down completely the facilities at
Bagnoli (stäng en av de fyra värmeugnarna vid valsverk nr 1 och en av de tre
ugnarna vid plåtvalsverket i Taranto samt lägg ned anläggningarna i Bagnoli;
ibidem, punkt 2.9). Kommissionen ansåg med stöd av dessa uppgifter att ILP och
AST skulle vara livskraftiga. Särskilt på grundval av kriteriet att ett stålföretag är
livskraftigt, if it is able to show a return on its equity capital in the range of 1-1,5
% of turnover (om det kan göra en vinst på eget kapital uppgående till 1-1,5
procent av omsättningen; ibidem, punkt 3.3.2, s. 20), betonade kommissionen att
ILP:s vinst skulle uppgå till 1,4-1,5 procent av omsättningen, även om de finansiella
kostnaderna skulle öka. Vad gäller de produktionsnivåer som inte skulle kunna
hota ILP:s och AST:s livskraft innehåller punkterna 2.5 och 2.6 i det berörda
dokumentet (s. 5-8) en ekonomisk analys av de förutsättningar som är oundgängliga
för att senast i slutet av år 1996 komma fram till en tillfredsställande situation.
Dessa resultat har använts för att definiera innehållet i artikel 2 i det omtvistade
beslutet.
- 121.
- Vad avslutningsvis gäller sökandens argument om att kommissionen kunde ha
tillgripit andra medel som skulle ha medfört mindre störningar än stöden i fråga för
att återupprätta de berörda företagens livskraft, vilket enligt sökanden visar att
dessa stöd inte är nödvändiga, anser förstainstansrätten, att även om det antogs att
alternativa lösningar i praktiken skulle ha varit tänkbara och tillämpbara, vilket inte
har visats, är förekomsten av sådana alternativ inte i sig tillräcklig för att göra de
omtvistade besluten ogiltiga, eftersom kommissionens lösning inte är resultatet av
vare sig en uppenbart oriktig bedömning eller av maktmissbruk. Det tillkommer
nämligen inte förstainstansrätten att pröva lämpligheten av det val som
kommissionen har gjort, eftersom den inte får sätta sin egen bedömning i stället för
denna institutions bedömning av de faktiska omständigheterna.
- 122.
- Av det ovan anförda följer att sökanden inte har lagt fram något övertygande
argument för att ifrågasätta att de omtvistade besluten har fattats i enlighet med
villkoren i artikel 95 första och andra stycket i fördraget, i synnerhet beträffande
behovet av att tillåta stöden i fråga, för att förverkliga fördragets målsättningar.
- 123.
- Av detta följer att de omtvistade besluten inte är rättsstridiga på grund av ett
påstått åsidosättande av artikel 95 första och andra stycket i fördraget.
Det påstådda åsidosättandet av proportionalitetsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen
Parternas argument
- 124.
- Vad gäller icke-diskrimineringsprincipen har sökanden betonat att kommissionen,
genom att tillåta att statligt stöd beviljas offentliga företag i vissa medlemsstater,
har gjort det möjligt för ett begränsat antal företag att försöka att genomföra en
omstrukturering med hjälp av allmänna medel, medan andra företag, bland andra
sökanden själv, har varit tvungna att använda egna medel i detta syfte. De
omtvistade besluten har således fattats till fördel för företag som uteslutande hör
till den berörda medlemsstaten, till nackdel för de intressen som tillkommer
konkurrerande privata företag eller företag i andra medlemsstater. Icke-diskrimineringsprincipen innebär emellertid att jämförbara situationer inte skall
behandlas olika eller att olika situationer inte skall behandlas lika, om sådan
behandling inte kan motiveras objektivt. Principen kräver särskilt enligt sökanden
att det inte görs någon åtskillnad mellan den offentliga och den privata sektorn.
Enligt domstolens rättspraxis har kommissionen inte rätt att tillåta stöd vars
beviljande skulle kunna ge upphov till en uppenbar diskriminering mellan den
offentliga och den privata sektorn, eftersom beviljandet av stöd i ett sådant fall
skulle medföra snedvridning av konkurrensen på ett sätt som skulle stå i strid med
allmänintresset (se i detta avseende domstolens dom av den 24 februari 1987 i mål
304/85, Falck mot kommissionen, Rec. 1987, s. 871). Enligt British Steel innehåller
de omtvistade besluten en annan diskriminerande aspekt: De har fattats till fördel
för företag som hade underlåtit att genomföra en radikal omstrukturering, och till
nackdel för de företag som redan hade genomfört omstruktureringen.
- 125.
- De omtvistade besluten åsidosätter dessutom proportionalitetsprincipen, såsom
denna har definierats av domstolen. De medel som kommissionen har använt
överensstämmer nämligen inte med de eftersträvade målens betydelse och var inte
nödvändiga för att uppnå dem. Den diskriminerande aspekten i de kritiserade
besluten utgör dessutom enligt sökanden inte endast en fristående grund för
ogiltigförklaring, utan också en viktig omständighet som visar att de omtvistade
besluten åsidosätter proportionalitetsprincipen, eftersom de ålägger de företag som
befinner sig i samma situation som sökanden en konkurrensmässig nackdel som är
alldeles oproportionerlig i förhållande till den målsättning som kommissionen har
uttalat, vilket äventyrar jämvikten på marknaden.
- 126.
- Kommissionen har, med stöd av rådet, gjort gällande att anmärkningen avseende
en påstådd diskriminering inte kan tillskrivas kommissionen, eftersom det
ankommer på de berörda medlemsstaterna att föreslå statligt stöd. Att stöd i ett
enstaka fall har beviljats offentliga men inte privata företag innebär i varje fall inte
nödvändigtvis att icke-diskrimineringsprincipen har åsidosatts. Även om det skulle
medges att de omtvistade besluten gynnade företag som inte hade planerat en
omstrukturering, är de inte diskriminerande i den mening som avses i
gemenskapsrätten, eftersom de inte har till resultat att snedvrida konkurrensen på
ett sätt som strider mot det gemensamma intresset. Sökanden har emellertid inte
visat att de omtvistade besluten kan leda till snedvridning av konkurrensen.
Kommissionen har vidare erinrat om att British Steel först nyligen har blivit ett
privat företag och att det under åren 1981-1985 erhöll stöd som gjorde det möjligt
för företaget att bli privatiserat och att införa en sund och lönsam struktur.
Sökanden har således genom påståendet om att den har varit tvungen att sköta
omstruktureringen med egna medel inte beaktat sin egen bakgrund. Vad gäller
grunden att proportionalitetsprincipen har åsidosatts medför den i praktiken inget
nytt till sökandens argumentation i fråga om behovet av att fatta de omtvistade
besluten med stöd av med artikel 95 i fördraget.
- 127.
- Enligt Republiken Italien skulle de omtvistade besluten vara rättsstridiga endast om
de hade inspirerats av önskan att diskriminera vissa företag i förhållande till andra
genom att behandla dem olika på villkor och under omständigheter som är
identiska. Av det sammanhang i vilket de fattades och av deras lydelse framgår
emellertid ingen omständighet som skulle göra det möjligt att påstå att de på ett
avgörande sätt påverkades av att de berörda företagen var offentliga företag och
att besluten följaktligen skulle ha varit annorlunda i fråga om privata företag.
- 128.
- Även Konungariket Spanien har medgett att kommissionen inte kan tillåta stöd som
medför en uppenbar diskriminering mellan den offentliga och den privata sektorn.
Så är inte fallet i detta mål. Här har företagen i fråga, det vill säga British Steel och
CSI, inte befunnit sig i en jämförbar situation, eftersom det sistnämnda företaget
var tvunget att som kompensation för det beviljade stödet genomföra
kapacitetsminskningar medan det förstnämnda företaget inte deltar i någon ny
omstrukturering. Vad gäller det påstådda åsidosättandet av
proportionalitetsprincipen har sökanden inte på något sätt bevisat att det föreligger
en obalans mellan de medel som kommissionen har använt och de eftersträvade
målen. Att tillåta stöden i fråga hör enligt Konungariket Spanien till gemenskapens
strategi för att bemästra krissituationen inom stålsektorn.
- 129.
- Ilva har betonat att kommissionen hade underrättat gemenskapsföretagen om den
omstruktureringsplan som den föreslog skulle genomföras varvid den begärde att
vart och ett av dem skulle delta i den allmänna strävan att minska kapaciteten för
att uppnå en verklig omorganisering av den europeiska stålindustrin. Kommissionen
har således inte gynnat Ilva till nackdel för dess konkurrenter utan har beviljat stöd
med exakta åtaganden i gengäld. Det är således inte möjligt att tala om
åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen, eftersom olika situationer har
bedömts olika.
Förstainstansrättens bedömning
- 130.
- Förstainstansrätten anser att det är lämpligt att först undersöka anmärkningen om
att proportionalitetsprincipen har åsidosatts före anmärkningen om icke-diskrimineringsprincipen.
- 131.
- Vad för det första gäller påståendet att proportionalitetsprincipen har åsidosatts
har sökanden hävdat att stöden i fråga är oproportionerliga i förhållande till deras
ändamål. Sökanden har dessutom i huvudsak antytt att de omtvistade besluten inteålägger mottagarföretagen tillräckliga kapacitetsminskningar i utbyte mot de
ekonomiska fördelar som dessa företag har tilldelats genom stöden i fråga och för
den snedvridning av konkurrensen som har följt därav.
- 132.
- Enligt artikel 95 första stycket i fördraget skall de beslut som kommissionen fattar
för att bemästra de situationer som inte har förutsetts i fördraget följa
bestämmelserna i artikel 5 i fördraget där det anges att kommissionen skall fullgöra
sin uppgift genom begränsade ingripanden. Den sistnämnda bestämmelsen skall
tolkas som en fastställelse av proportionalitetsprincipen (se i detta avseende
generaladvokaten Roemers förslag till avgörande i domstolens dom av den 4 april
1960 i mål 31/59, Acciaieria e Tubificio di Brescia mot Höga myndigheten, Rec.
1960, s. 151, kapitel B.I.a, s. 189).
- 133.
- I fråga om statligt stöd fastställde domstolen i det ovannämnda målet Tyskland mot
kommissionen att kommissionen inte kan tillåta stöd som kan medföra
snedvridning av konkurrensen på den gemensamma stålmarknaden (punkt 30).
Den anförde i samma syfte i sin dom av den 13 juni 1958 i mål 15/57, Compagnie
des hauts fourneaux de Chasse mot Höga myndigheten (Rec. 1958, s. 157, s. 187)
att denna institution är skyldig att handla med försiktighet och ingripa endast efter
att ha gjort en noggrann avvägning mellan de olika intressena i fråga varvid den i
mån av möjlighet skall begränsa de skador som kan antas drabba utomstående.
- 134.
- Enligt fast rättspraxis har kommissionen på området för övrigt ett stort utrymme
för skönsmässig bedömning, vilket motsvarar det politiska ansvar som den har (se
domstolens dom av den 26 juni 1990 i mål C-8/89, Zardi, Rec. 1990, s. I-2515,
punkt 11). Lagenligheten av ett kommissionsbeslut kan följaktligen endast påverkas
av att det är uppenbart olämpligt eller orimligt i förhållande till det mål som
eftersträvas (se domstolens dom av den 9 juli 1985 i mål 179/84, Bozzetti,
Rec. 1985, s. 2301 samt av den 11 juli 1989 i mål 265/87, Schräder, Rec. 1989, s.
2237, punkt 22).
- 135.
- I det föreliggande fallet skall det inledningsvis betonas att stödet i fråga bidrar till
att förverkliga vissa av fördragets målsättningar genom att återupprätta
mottagarföretagens livskraft och var nödvändiga i detta syfte, såsom redan har
fastställts (se ovan, punkt 98-123). Mot bakgrund av ovannämnd rättspraxis, och i
motsats till sökandens påståenden, är detta stöd således inte olämpligt i förhållande
till de ekonomiska och sociala mål som eftersträvas genom att livskraften
återupprättas. För att de kritiserade besluten skall kunna anses förenliga med
proportionalitetsprincipen, skall det likväl också kontrolleras om de ålägger
mottagarföretagen att företa lämpliga nedläggningar och kapacitetsminskningar i
utbyte mot de stöd som har tillåtits.
- 136.
- Det skall i detta avseende erinras om att det följer av domstolens rättspraxis att det
inte skall upprättas något exakt kvantitativt samband mellan stödbeloppen och
omfattningen av den produktionskapacitet som skall avskaffas (se i detta avseende
den ovan nämnda domen i målet Tyskland mot kommissionen, punkt 33). De
faktorer som kan påverka de exakta stödbelopp som skall tillåtas utgörs inte
enbart av det antal ton kapaciteten skall minskas med utan omfattar [tvärtom] även
andra omständigheter som varierar mellan olika regioner inom gemenskapen,
såsom satsningen på omstrukturering, de regionala och sociala problem som har
framkallats av stålindustrins kris, den tekniska utvecklingen och företagens
anpassning till marknadskraven (ibidem, punkt 34). Av detta följer att
kommissionens bedömning inte kan underställas en prövning som endast grundas
på ekonomiska kriterier. Kommissionen kan rätteligen inom ramen för sitt utrymme
för handlingsfrihet enligt artikel 95 i fördraget ta hänsyn till ett stort antal politiska,
ekonomiska eller sociala omständigheter.
- 137.
- Förstainstansrätten konstaterar i det föreliggande fallet att kommissionen i punkt
IV i motiveringen till beslut 94/258/EKSG rörande CSI har understrukit behovet
av att föreskriva lämplig motprestation som står i proportion till det stöd som
undantagsvis har tillåtits, för att på ett betydande sätt bidra till de strukturella
anpassningar som är nödvändiga inom denna sektor. I punkt VI i motiveringen till
detta beslut sägs för övrigt att det är inte bara nödvändigt att det godkända stödet
gör det möjligt för att bolaget att åter bli lönsamt före slutet av år 1996, utan det
är dessutom viktigt att stödet begränsas till det som är absolut nödvändigt. I detta
sammanhang skall det även ses till att företaget, tack vare de finansiella
omstruktureringsåtgärderna, inte får otillbörlig fördel i förhållande till andra företag
inom sektorn ... Kommissionen har i punkterna V och VI i motiveringen till beslut
94/259 EKSG rörande Ilva påpekat att för att begränsa inverkan på konkurrensen
så mycket som möjligt, är det viktigt att den italienska offentliga stålindustrin på ett
avgörande sätt bidrar till den strukturella anpassning som ännu är nödvändig inom
denna sektor, genom kapacitetsminskningar i utbyte mot stödet och att driftstöd
skall begränsas till vad som är absolut nödvändigt. Motiveringen till de två
kritiserade besluten innehåller således en förklaring till de kriterier som har använts
för att bestämma de kapacitetsminskningar som skall göras. Vad gäller Ilva rör det
sig om en kapacitetsminskning som uppgår till sammanlagt 1,7 miljoner ton per år
i Taranto, som skall ske genom nedrivning av värmeugnar och genom nedläggning
av anläggningarna i Bagnoli. I beslutet rörande CSI åläggs en kapacitetsminskning
uppgående till 2,3 miljoner ton gjutgods i Avilés och i Biscaya, 1,423 miljoner ton
råstål i Gijón och i Biscaya, och 2,3 miljoner ton varmvalsade band i Ansiao.
Dessutom anges i artikel 1.3 i dessa två beslut att stödet inte skall användas för
illojal konkurrens. I så fall kan kommissionen kräva att stödet dras in eller att
redan utbetalat stöd återbetalas, utan att det påverkar eventuella sanktioner
(artikel 6.1 i de berörda besluten).
- 138.
- Det skall för övrigt betonas att sökanden inte har framfört något konkret argument
för att visa att de nedläggningar av anläggningar som åläggs i de omtvistade
besluten skulle vara otillräckliga med hänsyn till med beaktande av det tillåtna
stödet och de eftersträvade målen.
- 139.
- Förstainstansrätten konstaterar under dessa omständigheter att det inte finns något
som skulle göra det möjligt att anta att kommissionen inte har ställt upp lämpliga
villkor för de företag som har mottagit stöden i fråga som motprestation för den
sålunda beviljade förmånen, för att bidra till omstruktureringen av hela den berörda
sektorn och kapacitetsminskningen i överensstämmelse med fördragets
målsättningar.
- 140.
- Av detta följer att anmärkningen att proportionalitetsprincipen har åsidosatts
saknar grund.
- 141.
- Vad för det andra gäller påståendet att icke-diskrimineringsprincipen har åsidosatts
skall det erinras om att i artikel 4 b i fördraget föreskriver att åtgärder eller
förfaranden som medför diskriminering av tillverkare är oförenliga med den
gemensamma stålmarknaden och därför förbjudna inom gemenskapen.
- 142.
- Enligt fast rättspraxis föreligger diskriminering när jämförbara situationer behandlas
olika, vilket missgynnar vissa aktörer i förhållande till andra utan att denna skillnad
i behandlingen kan motiveras genom objektiva skillnader av en viss betydelse (se
domstolens dom av den 15 januari 1985 i mål 250/83, Finsider mot kommissionen,
Rec. 1985, s. 131, punkt 8). Domstolen har särskilt i fråga om stöd till stålindustrin
konstaterat att olikhet i behandling och således diskriminering föreligger när ett
tillståndsbeslut medför antingen olika fördelar för stålföretag som befinner sig i
samma situation eller likadana fördelar för stålföretag som befinner sig i påtagligt
olika situationer (den ovan nämnda domen i målet Tyskland mot kommissionen,
punkt 36).
- 143.
- Frågan om diskriminering i fråga om stöd mellan den offentliga och den privata
sektorn inom ramen för fördraget prövades i den ovan nämnda domen i målet
Falck mot kommissionen. Efter att ha betonat att ansvaret för att bevilja stöd i
första hand tillkommer den berörda regeringen, preciserade domstolen
kommissionens roll på följande sätt: Det är riktigt att ... även om varje ingripande
i fråga om stöd kan gynna ett företag i förhållande till ett annat, får kommissionen
likväl inte tillåta stöd som skulle kunna orsaka uppenbar diskriminering mellan den
offentliga och den privata sektorn. I ett sådant fall skulle beviljandet av stöd
nämligen medföra snedvridning av konkurrensen i en utsträckning som står i strid
med det gemensamma intresset (punkt 27).
- 144.
- För att i det föreliggande fallet avgöra om de omtvistade besluten är
diskriminerande, finns det anledning att kontrollera om de medför snedvridning av
konkurrensen i en utsträckning som står i strid med det gemensamma intresset.
- 145.
- För detta ändamål skall det först påpekas att sökanden inte har framfört något
konkret argument som kan visa att de omtvistade besluten kan snedvrida
konkurrensvillkoren i en utsträckning som står i strid med det gemensamma
intresset och därför medför uppenbar diskriminering, särskilt av privata företag.
- 146.
- I detta avseende framgår det - såsom den italienska regeringen har anfört - varken
av det sammanhang i vilket besluten fattades eller av själva besluten någon
omständighet som skulle göra det möjligt att hävda att de på ett avgörande sätt har
påverkats av att företagen som mottar stödet av offentliga företag och att besluten
följaktligen skulle ha varit annorlunda i fråga om privata företag. Kommissionen
kunde för övrigt inte lagligen beakta den omständigheten att de berörda företagen
var offentliga för att vägra att tillåta stöden i fråga utan att åsidosätta principen om
likabehandling mellan offentliga och privata företag.
- 147.
- Det skall dessutom erinras om att de fördelar som har beviljats de företag som har
mottagit stöd, såsom redan har konstaterats (se ovan, punkt 131-139), står i
proportion till de eftersträvade målen, i synnerhet tack vare de skyldigheter som
dessa företag har ålagts i gengäld (nedläggning av anläggningar och minskning av
produktionskapacitet). Den snedvridning av konkurrensen som följer av de
omtvistade besluten har dessutom begränsats till det absolut nödvändiga (se ovan,
punkt 118) och motiveras av själva ändamålet med dessa beslut - återupprättande
av en sund och lönsam struktur i mottagarföretagen - vilket har ansetts förenligt
med fördraget (se ovan, punkt 103-108). I artikel 1.3 i dessa beslut föreskrivs
slutligen att stödet inte skall användas för illojal konkurrens. Enligt artikel 6.1 i
de kritiserade besluten kan kommissionen kräva att stödet i fråga dras in eller
återbetalas om dessa skyldigheter inte iakttas. (se ovan, punkt 137).
- 148.
- Förstainstansrätten konstaterar under dessa omständigheter att kommissionen har
handlat med hänsyn till det gemensamma intresset, genom en bedömning av de
olika föreliggande intressena och genom att tillse att viktigare intressen skyddas,
samtidigt som den har undvikit negativa följder för andra ekonomiska aktörer i den
utsträckning som själva syftet och ändamålet med de omtvistade besluten har tillåtit
det.
- 149.
- Denna analys överensstämmer med domstolens rättspraxis. Domstolen fastställde
i punkt 49 i den ovan nämnda domen i målet Valsabbia m.fl. mot kommissionen
följande: Kommissionen är visserligen enligt artikel 3 i fördraget skyldig att handla
i det gemensamma intresset, men detta innebär inte att den måste handla i alla
berördas intresse utan undantag, eftersom dess uppgift inte medför en skyldighet
att handla endast under förutsättning att inget intresse berörs. Däremot måste
kommissionen, när den handlar, göra en avvägning mellan de olika intressena och
undvika skadliga följder om det beslut som skall fattas medger detta inom rimliga
gränser. Kommissionen kan i det gemensamma intresset använda sin
beslutsbefogenhet enligt vad omständigheterna kräver, till och med till skada för
vissa enskilda intressen.
- 150.
- Av detta följer att sökandens argumentation enligt vilken de omtvistade besluten
innebär att icke-diskrimineringsprincipen åsidosätts, skall avvisas.
Den fjärde grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter
- 151.
- British Steel har hävdat att de omtvistade besluten har fattas i strid med väsentliga
formföreskrifter. Denna grund kan delas upp i tre delar av vilka den första avserbristfällig motivering, den andra en påstådd avsaknad av kontradiktoriskt förfarande
och den tredje att rådets samtycke har åsidosatts.
Påståendet om bristfällig motivering
Parternas argument
- 152.
- Enligt British Steel, som stöds av SSAB Svenskt Stål, har kommissionen åsidosatt
skyldigheten att ge en tillräcklig motivering av sina beslut, vilken föreskrivs i artikel
15 i fördraget. Även om motiveringsskyldigheten beror på beskaffenheten av
rättsakten i fråga och av det sammanhang i vilket den har antagits, är villkoren i
artikel 15 enligt fast rättspraxis inte uppfyllda när ett omtvistat beslut begränsar sig
till att fastställa att förbehållen för ifrågavarande bestämmelsers tillämpning är
uppfyllda (se i detta avseende domstolens dom av den 1 juli 1986 i mål 185/85,
Usinor mot kommissionen, Rec. 1986, s. 2079, punkt 21).
- 153.
- Motiveringen av de kritiserade besluten är i princip likadan i vart och ett av de
beslut som kommissionen fattade den dagen, varigenom stöd till stålföretag tilläts.
Kommissionen har i synnerhet inte förklarat vare sig på vilket sätt stöden i fråga
skulle göra det möjligt att förse CSI och Ilva med en solid och ekonomisk livskraftig
struktur eller hur målen med fördraget sålunda skulle uppnås. Kommissionen har
slutligen inte angett vilka av de mål som anges i artiklarna 2 och 3 i fördraget som
avsikten var att eftersträva.
- 154.
- Sökanden tror sig ha uppfattat att kommissionen faktiskt erhöll en rapport från av
en oberoende expert, firman W.S. Atkins, innan den fattade de omtvistade
besluten. Eftersom de kritiserade besluten knappast innehåller någon hänvisning
till denna rapport och de slutsatser som skall dras av den, har besluten inte
motiverats med tillräcklig noggrannhet för att de berörda parterna skall kunna
tillvarata sina rättigheter och för att förstainstansrätten skall kunna utöva en
effektiv kontroll.
- 155.
- Även Det Danske Stålvalseværk har hävdat att de omtvistade besluten är bristfälligt
motiverade. Särskilt den omständigheten att kommissionen inte har angett de mål
som eftersträvas och sambanden mellan dessa mål och stöden i fråga innebär att
de omtvistade besluten utgör resultatet av en politisk åtgärd.
- 156.
- Kommissionen har med stöd av Republiken Italien tillbakavisat sökandens
argumentation. Sökanden har för det första inte förklarat varför den
omständigheten att ett beslut har motiverats på samma sätt som andra beslut i sig
skulle innebära att motiveringen anses bristfällig. I detta fall ingår de sex beslut som
kommissionen har fattat i en övergripande plan för omstrukturering av stålindustrin
och fattades samtidigt i samma situation med kris och oundviklig
kapacitetsminskning. För det andra är påståendet att de omtvistade besluten inte
förklarar hur fördragets målsättningar kan förverkligas genom statligt stöd helt och
hållet subjektivt, eftersom stöd enligt fördraget inte kan tillåtas på ett giltigt sätt
annat än i gemenskapens intresse, vilket ger stödet gemenskapskaraktär.
Kommissionen har även konstaterat att avsaknaden av hänvisning till den rapport
som upprättats av firman W.S. Atkins inte på något sätt ändrar innehållet i
motiveringen, eftersom punkt III i motiveringen i vart och ett av besluten
uttryckligen nämner att kommissionen har biträtts av oberoende experter. Inom
ramen för bedömningen av motiveringen till de omtvistade besluten skall det
slutligen tas hänsyn till att kommissionen inte har ålagt sökanden någon påföljd och
att sökanden dessutom var ytterst delaktig i det förfarande som föregick
beslutsfattandet, såsom framgår av protokollet över de möten EKSG:s rådgivande
kommitté höll.
- 157.
- Rådet anser att det stöd som kommissionen har tillåtit i fråga om Ilva och CSI klart
hade gemenskapskaraktär och ingick i det program för omstrukturering av
stålindustrin som kommissionen hade föreslagit och rådet godkänt. Dessutom har
British Steel varit nära delaktig i det förfarande som ledde till att de omtvistade
besluten fattades, vilket innebär att bolaget inte kan påstå att det inte har haft full
kännedom om de motiv som ledde till att besluten fattades.
- 158.
- Enligt Konungariket Spanien är en gemenskapsinstitution inte skyldig att precisera
samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter. Motiveringen till ett beslut
skall bedömas även med beaktande av dess sammanhang samt med beaktande av
samtliga regler på området i fråga (se domstolens dom av den 7 februari 1990 i mål
C-213/87, Gemeente Amsterdam och VIA mot kommissionen, Rec. 1990, s. I-221).
I det föreliggande fallet är motiveringen till besluten mer än tillräcklig, eftersom
kommissionen punkt för punkt har behandlat vart och ett av de villkor som gjorde
det berättigat att vidta de berörda åtgärderna samt den rättsliga grunden och de
kontrollåtgärder som har föreskrivits.
Förstainstansrättens bedömning
- 159.
- I artikel 5 andra stycket fjärde strecksatsen i fördraget föreskrivs att gemenskapen
skall offentliggöra skälen för sitt handlande. I artikel 15 första stycket anges att
[k]ommissionens beslut, rekommendationer och yttranden skall vara motiverade
och hänvisa till de yttranden som kommissionen skall inhämta. Av dessa
bestämmelser samt av de allmänna principerna i EKSG-fördraget följer att
kommissionen har en motiveringsskyldighet när den fattar allmänna eller enskilda
beslut oberoende av vilken rättslig grund som har valts i detta avseende.
- 160.
- Enligt fast rättspraxis skall motiveringen vara anpassad efter vilken slags rättsakt
det är fråga om och på ett klart och otvetydigt sätt visa hur den
gemenskapsinstitution som är ansvarig för den ifrågasatta rättsakten har resonerat,
så att de berörda kan få kännedom om skälen för åtgärden och
gemenskapsdomstolarna ges möjlighet att överpröva rättsakten. Det krävs inte att
motiveringen närmare anger alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter.
Motiveringen skall inte enbart bedömas mot bakgrund av rättsaktens lydelse, utan
även mot bakgrund av dess sammanhang samt mot bakgrund av alla rättsregler som
gäller för den berörda frågan (domstolens dom av den 29 februari 1996 i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen, REG 1996, s. I-723, och den ovan nämnda
domen i målet Skibsværftsforeningen m.fl. mot kommissionen, punkt 230).
Motiveringen till en rättsakt skall dessutom bedömas med hänsyn till bland annat
det intresse som de som rättsakten är riktad till eller andra personer som berörs
av den i den mening som avses i artikel 33 andra stycket i fördraget kan ha av att
erhålla förklaringar (domstolens dom av den 19 september 1985 i de förenade
målen 172/83 och 226/83, Hoogovens Groep mot kommissionen, Rec. 1985, s. 2831,
punkt 24).
- 161.
- I det föreliggande fallet finns det anledning att undersöka sökandens anmärkningar
om en påstått bristfällig motivering av de omtvistade besluten vad gäller dels
möjligheten att genom stöden i fråga återupprätta de berörda företagens livskraft,
dels om detta ändamål är förenligt med fördragets målsättningar.
- 162.
- Vad för det första gäller frågan om de företag som har mottagit stödet är
livskraftiga konstaterar förstainstansrätten att de omtvistade besluten tydligt anger
de medel med hjälp av vilka livskraften enligt kommissionen skall återupprättas,
eftersom bland annat punkt II i motiveringen innehåller en uppräkning av de delar
av omstruktureringsplanen som stöttas genom stöden i fråga. Vad beträffar CSI
framgår det klart av det beslut som rör det bolaget att denna plan huvudsakligen
består av en rad åtgärder för industriell, social och finansiell omstrukturering vilka
beskrivs kortfattat i beslutet. I beslutet nämns således exempelvis de huvudsakliga
åtgärder som är avsedda att återställa jämvikten inom företagets finansiella
strukturer, nedläggning av de minst konkurrenskraftiga anläggningarna och en
minskning av antalet anställda med 42 procent. Vad gäller Ilva framgår det
uttryckligen av motiveringen till beslutet rörande stödet till detta företag att dess
livskraft skall återupprättas genom en privatisering av koncernen, vilket utgör den
väsentliga målsättningen för stödet i fråga, och genom ett nytt program för
omorganisering som i synnerhet skall genomföras genom att dess huvudsakliga
verksamhet delas upp på två nya bolag enligt en plan som framgår av beslutet.
- 163.
- Kommissionen har i de omtvistade besluten (punkt III i motiveringen) dessutom
angett att den inom ramen för sin undersökning av de respektive
omstruktureringsplanernas möjligheter använde samma kriterier som den hade
ålagt i samband med den föregående omstruktureringen av gemenskapens
stålindustri. Ekonomiska aktörer, och i synnerhet sökanden, kunde således inte ha
varit omedvetna om sådana kriterier. Sökanden hade för övrigt - enligt
intervenienten Ilvas obestridda påståenden - själv erhållit statligt stöd avsett att
underlätta dess privatisering. De omtvistade besluten har under dessa
omständigheter, eftersom de innehåller uppgift om de huvudsakliga delarna av de
ovan avsedda omstruktureringsplanerna, i tillräcklig utsträckning angett skälen till
varför stöden i fråga enligt kommissionen skulle göra det möjligt att förse CSI och
Ilva med en sund och livskraftig struktur.
- 164.
- Under dessa omständigheter är det inte möjligt att godta sökandens argument om
att kommissionen i de omtvistade besluten inte har redovisat de kriterier som
använts av de oberoende experter som biträdde kommissionen för att bedöma
utsikterna för mottagarföretagens livskraft. Det är i detta avseende tillräckligt att
erinra om att det framgår av fast rättspraxis att kommissionen inte är skyldig att
närmare ange de olika talrika och invecklade faktiska omständigheter mot
bakgrund av vilka ett beslut har fattats när den nämner den helhetssituation som
har lett till att beslutet har fattats och de allmänna målsättningar som den
eftersträvar. I det föreliggande fallet är de omtvistade besluten emellertid tillräckligt
motiverade vad gäller återupprättandet av de berörda företagens livskraft, såsom
har visats i den föregående punkten.
- 165.
- Dessutom kompletteras och utvecklas motiveringen till de omtvistade besluten
beträffande mottagarföretagens livskraft i stor utsträckning genom handlingarna i
akten. Vad gäller situationen för CSI har kommissionen företett sitt meddelande
till rådet av den 5 november 1992 i dess helhet (dok. SEC(92) 1916 slutgiltigt), som
rörde omstruktureringen av CSI och som var en följd av att den spanska regeringen
hade meddelat en omstruktureringsplan för detta företag. Den ovan nämnda
handlingen innehåller en djupgående analys av förutsättningarna för att det nya
bolag som är resultatet av att företagen AHV (Altos Hornos de Vizcaya) och
Ensidesa (se ovan, punkt 19) inkorporeras med CSI, skall bli livskraftigt.
Kommissionen har dessutom i sitt förtydligande svar på förstainstansrättens frågor
av den 30 juni 1995 tillhandahållit en version av Atkins rapport om CSI i vilken de
konfidentiella uppgifterna har strukits. Av den tillgängliga versionen framgår det
på ett mycket detaljerat sätt hur experten har arbetat samt vilka alternativ som har
beaktats för att kunna fastställa tillförlitliga framtidsutsikter för att CSI skall kunna
återfå sin livskraft.
- 166.
- Vad gäller situationen för Ilva (beslut 92/259/EKSG) har kommissionen också
företett sitt meddelande till rådet av den 15 december 1993 i dess helhet
(dok. SEC(93) 2089 slutligt), i vilket den begärde rådets samtycke i enlighet med
artikel 95 första stycket i fördraget. I detta meddelande upprepas en del av
innehållet i ett tidigare meddelande av den 10 november 1993 (dok. SEC(93) 1745
slutligt). Meddelandet innehåller en djupgående analys av förutsättningarna för att
de företag (ILP och AST) som är resultatet av privatiseringen av Ilva (punkt 2.5
och 2.6) skall bli livskraftiga, såsom förutsättningarna har godkänts av rådet (se
ovan, punkt 120).
- 167.
- Vad för det andra gäller skälen till att kommissionen ansåg att ändamålet med
stöden i fråga, nämligen att återupprätta mottagarföretagens livskraft, var förenligt
med fördragets målsättningar, skall det betonas att dessa skäl inte bara anges i
punkt IV i motiveringen till besluten utan utvecklas i hela motiveringen. Det
framgår närmare bestämt av punkt IV att kommissionen anser att det är de
allvarliga svårigheterna inom stålsektorn i flera medlemsstater sedan mitten av år
1990 som innebär att saneringen av företagen i fråga skall anses förenlig med de
målsättningar som definieras i artiklarna 2 och 3 i fördraget. I punkterna V och VI
i motiveringen har kommissionen närmare angett att de omtvistade besluten i
synnerhet syftar till att bidra till en strukturell anpassning inom sektorn genom
kapacitetsminskningar. Kommissionen har även understrukit att ett av de mål som
eftersträvas genom de olika villkor som den har ställt upp består i att så långt det
är möjligt begränsa ifrågavarande stöds inverkan på konkurrensen.
Förstainstansrätten anser under dessa omständigheter att de omtvistade besluten
var tillräckligt motiverade för att sökanden skulle kunna avgöra vilka mål för
fördraget som dessa beslut avsåg att eftersträva och för att bedöma om saneringenav CSI och Ilva var förenlig med dessa mål.
- 168.
- De anmärkningar som nyss har undersökts är dessutom ännu mindre befogade,
eftersom det är ostridigt att sökanden varit nära delaktig i det förfarande som
föregick besluten, vilket bidrar till att minska behovet av en ytterst detaljerad
motivering vad gäller de faktiska omständigheterna på vilka de omtvistade besluten
grundas (se domstolens dom av den 11 januari 1973 i mål 13/72, Nederländerna
mot kommissionen, Rec. 1972, s. 27).
- 169.
- Av samtliga ovanstående överväganden följer att de omtvistade besluten inte är
rättsstridiga på grund av påstådda brister i deras motivering.
Påståendet om avsaknad av ett kontradiktoriskt förfarande
Parternas argument
- 170.
- British Steel har med stöd av SSAB Svenskt Stål hävdat att kommissionen har
åsidosatt en väsentlig gemenskapsrättslig formföreskrift genom att inte ha inlett det
kontradiktoriska förfarandet enligt artikel 6 i regelverket. De processuella
bestämmelser som ingår i artikel 6 i regelverket är i huvudsak desamma som de
som återfinns i artikel 93.2 och 93.3 i EG-fördraget, såsom de har tolkats i
domstolens fasta rättspraxis (se särskilt domstolens dom av den 11 december 1973
i mål 120/73, Lorenz mot Tyskland, Rec. 1973, s. 1471). Enligt sökandens
uppfattning är strukturen i dessa två grupper av bestämmelser så lika, att även om
artikel 6 inte uttryckligen föreskriver en skyldighet för kommissionen att inleda ett
kontradiktoriskt förfarande när den hyser tvivel i fråga om ett stödprojekts
förenlighet med fördraget, finns det uppenbarligen anledning att sluta sig till att en
sådan skyldighet föreligger. Sökanden har erinrat om domstolens rättspraxis enligt
vilken kommissionens erkännande av ett stöd är oförenligt med fördraget skall vara
resultatet av ett lämpligt förfarande som denna institution är skyldig att verkställa
(se i detta avseende dom av den 15 mars 1994 i mål C-387/92, Banco Exterior de
España, Rec. 1994, s. I-877). Enligt sökanden skulle man hamna i en överraskande
situation om de processuella skyddsregler som föreskrivs i fördraget var mindre
omfattande än enligt EG-fördraget, om man beaktar att det förstnämnda fördraget
innehåller ett mycket striktare system för statligt stöd än det sistnämnda fördraget.
- 171.
- Sökanden har tillbakavisat kommissionens argumentation om att artikel 95 i
fördraget innehåller ett förfarande som erbjuder fler garantier än artikel 6 i
regelverket. I artikel 95 föreskrivs enligt sökanden nämligen inte något formellt
förfarande för samråd med de berörda kretsarna, vilket är oförenligt med den
betydelse som domstolen har tillmätt användningen av ett formellt förfarande för
att säkerställa att alla berörda parter får möjlighet att inkomma med sina
synpunkter. Dessutom innehåller artikel 95 ingen särskild bestämmelse vad gäller
fristerna, vilka givetvis kan variera beroende på hur brådskande och viktigt det
beslut är som kommissionen skall fatta.
- 172.
- Kommissionen har med stöd av rådet och Republiken Italien betonat att det i
artikel 95 första stycket i fördraget inte föreskrivs någon skyldighet att använda ett
sådant kontradiktoriskt förfarande som föreskrivs i artikel 6.4 i regelverket. Det
skulle nämligen helt enkelt vara olämpligt att i det föreliggande fallet tillämpa
artikel 6 i regelverket. Kommissionen skulle kunna inleda detta förfarande för att
få fastställt om utbetalningarna i fråga faktiskt utgör stöd. I det föreliggande fallet
står det emellertid klart från början att de föreslagna omstruktureringsplanerna
utgjorde stöd som var oförenligt med regelverket. Kommissionen anser i alla
händelser att artikel 95 ger sökanden mer omfattande processuella rättigheter än
vad som skulle ha följt av artikel 6. Sökanden skulle nämligen ha haft en längre
frist för att inkomma med synpunkter och skulle kunnat göra det såväl direkt som
via EKSG:s rådgivande kommitté. Artikel 6 medför endast en skyldighet för
kommissionen att begära ett yttrande från medlemsstaterna innan den avgör frågan
om det föreslagna statliga stödet är förenligt med regelverket. Att fatta besluten i
fråga med stöd av artikel 95 förutsätter däremot rådets enhälliga godkännande,
vilket innebär ett mer omfattande skydd. Att det finns ett förfarande för att tillåta
stöd som ger de berörda parterna en formell roll, och ett annat förfarande som inte
gör det, är för övrigt inte så underligt som sökanden har påstått. I artikel 93.2
första stycket i EG-fördraget föreskrivs nämligen ett förfarande i vilket de berörda
parterna skall delta, medan det i artikel 93.2 tredje stycket föreskrivs ett förfarande
genom vilket rådet enhälligt kan att göra en avvikelse från artikel 92 genom att
tillåta stöd, om detta är motiverat på grund av exceptionella omständigheter. Det
sistnämnda förfarandet utesluter uttryckligen att de berörda formellt deltar.
- 173.
- Enligt Konungariket Spanien är det förfarande som föreskrivs i artikel 6 i
regelverket inte tillämpligt i det föreliggande fallet, eftersom denna bestämmelse
avser stöd som omfattas av regelverket. De omtvistade besluten grundas emellertid
inte på regelverket utan på artikel 95 i fördraget där det inte föreskrivs något
kontradiktoriskt förfarande.
Förstainstansrättens bedömning
- 174.
- De omtvistade besluten har fattats på grundval av artikel 95 första och andra
stycket i fördraget. I denna bestämmelse föreskrivs att rådet skall ge sitt samtycke
och att EKSG:s rådgivande kommitté skall höras. Den ger inte dem till vilka
besluten är riktade eller de berörda personerna någon rätt att yttra sig. I artikel 6.4
i det femte regelverket införs däremot en sådan rätt, genom att där föreskrivs att
[o]m kommissionen efter att ha anmodat de berörda att inkomma med sina
synpunkter konstaterar att stödet inte är förenligt med bestämmelserna i detta
beslut, skall den underrätta den berörda medlemsstaten om sitt beslut. Denna
bestämmelse ingick i samtliga regelverk som har föregått det nu gällande
regelverket, från och med det första (se i detta avseende kommissionens beslut
257/80/EKSG av den 1 februari 1980 om gemenskapsregler för särskilt stöd till
stålindustrin, EGT L 29, s. 5).
- 175.
- Sökanden anser att kommissionen har åsidosatt rätten till försvar, eftersom den
även i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse i artikel 95 i fördraget borde ha inlett
ett kontradiktoriskt förfarande i förhållande till sökanden enligt den modell som
anges i artikel 6 i det femte regelverket. Sökanden har också försökt att dra en
parallell mellan artikel 95 i fördraget och artikel 93.2 i EG-fördraget, för att
komma fram till en allmän princip enligt vilken kommissionen skulle vara skyldig
att systematiskt göra de berörda personerna delaktiga i förfarandet varje gång som
den skall bedöma om ett statligt stöd är förenligt med fördraget.
- 176.
- Utan att det är nödvändigt att undersöka om det föreligger en allmän
gemenskapsrättslig princip som ger de berörda personerna rätt att yttra sig under
ett beslutsförfarande avseende statligt stöd, skall det betonas att sökanden inom
ramen för förfarandet för att fatta de omtvistade besluten med stöd av artikel 95
första stycket i fördraget, där det föreskrivs att EKSG:s rådgivande kommitté skall
höras, under alla omständigheter hade tillfälle att göra sin åsikt gällande inom
denna kommitté. Enligt artikel 18 i fördraget skall den rådgivande kommittén
nämligen bestå av representanter för tillverkare, arbetstagare, förbrukare och
handeln. Det har emellertid inte bestridits att British Steel i sin egenskap av
tillverkare var representerat inom denna kommitté, eftersom Evans, som var
kommittéledamot, vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna var direktör för
internationella ärenden vid British Steel, såsom bolaget förklarade i sin skrivelse av
den 4 mars 1997 som svar på en fråga som förstainstansrättens ordförande hade
ställt vid sammanträdet. Frågan om stöd till Ilva och CSI diskuterades länge vid
kommitténs 310:e sammanträde den 12 november 1993 (se utdragen ur protokollet,
bilaga 3 till kommissionens yttrande) och sökandens företrädare var närvarande och
uttryckte sin åsikt om de åtgärder som kommissionen hade föreslagit. Det ändrade
meddelandet avseende Ilva diskuterades under samma förutsättningar vid
kommitténs möte den 16 och den 17 december 1993.
- 177.
- Vad dessutom gäller beslut 94/259/EKSG rörande Ilva, innehåller punkt VIII andra
stycket i motiveringen ett uttryckligt omnämnande av att ett förfarande hade inletts
med tillämpning av artikel 6.4 i regelverket innan Italien hade meddelat
kommissionen det nya programmet för omorganisering och privatisering av Ilva-koncernen (punkt II i motiveringen till detta beslut). Kommissionen har i detta
avseende hävdat, utan att motsägas, att sökanden rådfrågades och gavs möjlighet
att uttrycka sin åsikt. Vad gäller beslut 94/258/EKSG rörande CSI, räknas det i
bilaga 4 till ansökan upp 15 sammanträden eller skriftväxlingar mellan september
1992 och mars 1994 beträffande programmet för att tillåta stöd till vissa företag,
däribland CSI. Bilaga 6 till svaromålet innehåller å sin sida den skriftväxling som
ägt rum mellan British Steel och kommissionen beträffande stödet till CSI.
- 178.
- Vidare är Eurofer en sammanslutning utan vinstsyfte som förenar de europeiska
stålföretagen. British Steel hör till sammanslutningen. Såsom kommissionen har
hävdat, utan att motsägas av sökanden, har Eurofer emellertid inkommit med ett
yttrande över de tilltänkta åtgärderna för alla sina medlemmars räkning. Det är
exempelvis möjligt att hänvisa till en promemoria av den 9 oktober 1992 (bilaga 7
till svaromålet).
- 179.
- Av detta följer att sökanden i praktiken har haft tillfälle att göra sin åsikt gällande
inom ramen för förfarandet som föregick de omtvistade besluten, vilket innebär att
dessa inte i något fall är rättsstridiga på grund av påståendet att det inte inletts
något kontradiktoriskt förfarande.
Påståendet att rådets samtycke har åsidosatts
Parternas argument
- 180.
- British Steel har betonat att kommissionen enligt artikel 95 första stycket i
fördraget kan fatta beslut endast med rådets enhälliga samtycke. Det är i detta
avseende en förutsättning att texten i det beslut som kommissionen fattar till sitt
innehåll är identisk med den text som rådet har godkänt. Det är inte alls tillåtet för
kommissionen att fatta ett beslut enligt artikel 95 i fördraget i en annan utformning
än den som rådet har godkänt.
- 181.
- Denna princip beaktades inte i fråga om beslut 94/259/EKSG. Kommissionen hade
nämligen begärt att rådet skulle godkänna ett förslag avseende tillstånd till stöd till
Ilva på det uttryckliga villkoret att kapacitetsminskningen på 1,2 miljoner ton per
år vid anläggningen i Taranto på ett oåterkalleligt sätt skulle genomföras senast den
30 juni 1994, och rådet godkände dessa förslag på detta uttryckliga villkor. Själva
det omtvistade beslutet innehåller emellertid inte något villkor om att denna
minskning skall genomföras före den dagen. Tidtabellen nämns endast i
motiveringen till beslutet och är således inte tvingande. Kommissionens beslut
skiljer sig således på en viktig punkt från den text som rådet enhälligt hade
godkänt.
- 182.
- Kommissionens påstående om att rådet skall ge sitt samtycke till själva innebörden
av kommissionens förslag innebär en risk för en förskjutning av jämvikten mellan
institutionerna, eftersom kommissionen fritt skulle kunna tolka rådets avgöranden.
I artikel 95 krävs rådets samtycke till själva lydelsen av beslutet och inte till
innebörden av förslaget.
- 183.
- Kommissionen, som stöds av Republiken Italien, har medgett att fristen den 30 juni
1994 för att lägga ned anläggningarna i Taranto inte återfinns i beslutet utan endast
i motiveringen. De slutgiltiga besluten i fråga har fattats av kommissionen efter det
att rådet gett sitt samtycke, på grundval av denna institutions meddelande till rådet
där kommissionens förslag till beslut beskrivs i huvudsak utan att vikt fästs vid den
exakta utformningen som detta beslut skulle få. Kommissionen har följaktligen inte
ändrat en rättsakt från rådet. Motiveringarna till de omtvistade besluten utgör
dessutom, och under alla omständigheter, inte endast en redogörelse för grunderna,
eftersom de anger de medel genom vilka omstruktureringen skall genomföras.
Tillsammans med beslutet utgör motiveringen en helhet som hänvisar till de
program som skall följas. Datumet den 30 juni 1994, som återfinns i motiveringen
till det omtvistade beslutet, utgör således ett villkor som faktiskt har föreskrivits i
själva besluten, i överensstämmelse med rådets krav.
- 184.
- Rådet anser att lydelsen av artikel 95 första stycket i fördraget inte förpliktar rådet
att ge samtycke till den formella rättsakt som kommissionen enligt sitt förslag skallanta. Rådet hade i det föreliggande fallet gett sitt enhälliga samtycke inom de
gränser och på de villkor som framgår av kommissionens meddelanden rörande de
olika fallen av stöd, med beaktande även av de ändringar i besluten som skulle
göras till följd av diskussionerna inom rådet. Rådet har hävdat att de beslut som
kommissionen fattade överensstämde med det som rådet självt hade beslutat.
Förstainstansrättens bedömning
- 185.
- Förstainstansrätten anser att British Steels anmärkning endast avser den formella
riktigheten av beslut 94/259/EKSG rörande Ilva. Sökanden anser att detta beslut
har fattats utan rådets samtycke, vilket ovillkorligen föreskrivs i artikel 95 första
stycket i fördraget, eftersom fristen den 30 juni 1994 för Ilva att uppfylla sin
skyldighet att minska produktionskapaciteten vid anläggningen i Taranto ingår i
kommissionens meddelande av den 15 december 1993 (punkt 24), på vilket rådets
samtycke av den 22 december 1993 grundas, men saknas i det omtvistade beslutet
på så sätt att villkoret endast återfinns i motiveringen (punkt II åttonde stycket).
- 186.
- Det är ostridigt att datumet den 30 juni 1994 förekom i det program för
omorganisering och privatisering av Ilva-koncernen som fastställdes av IRI i
september 1993 och som den italienska regeringen meddelade till kommissionen
genom en skrivelse av den 13 december 1993 (se punkt II i motiveringen till det
berörda beslutet). Det är också ostridigt att detta datum återfanns i punkt 24 i
kommissionens meddelande till rådet av den 15 december 1993 på vilket rådets
samtycke grundas och att datumet inte återfinns i beslut 94/258/EKSG förutom i
dess motivering (punkt II).
- 187.
- Även om det i artikel 95 föreskrivs att kommissionen skall fatta sitt beslut med
rådets enhälliga samtycke, innehåller den inte några bestämmelser om hur
kommissionen skall begära detta samtycke: särskilt anges där inte klart om
kommissionen skall förelägga rådet ett förslag till beslut. Kommissionens praxis
består sedan sextiotalet i att tillställa rådet ett meddelande som innehåller de
väsentliga uppgifterna om det nationella stödprogrammet samt en beskrivning av
den planerade åtgärden i stora drag. Det förfarande som användes för att fatta
beslutet rörande Ilva följde denna praxis.
- 188.
- Sökanden har inte ifrågasatt den praxis som består i att förelägga rådet ett
meddelande i stället för ett förslag till beslut. Sökanden har endast gjort gällande
att en viktig beståndsdel i meddelandet till rådet inte återfinns i det omtvistade
beslutet.
- 189.
- Denna anmärkning skulle endast kunna leda till att det omtvistade beslutet
ogiltigförklarades på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter om rådet
inte skulle ha gett sitt samtycke om det hade känt till att kommissionen skulle
skriva in datumet den 30 juni 1994 i motiveringen i stället för i det beslut som den
skulle fatta (se domstolens dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot
kommissionen, Rec. 1990, s. I-959, samt den ovan nämnda domen i målet
Skibsværftsforeningen m.fl. mot kommissionen, punkt 243).
- 190.
- Rådet har emellertid självt påpekat att lydelsen av artikel 95 första stycket ... inte
förpliktar rådet att ge samtycke till den formella rättsakt som kommissionen enligt
sitt förslag skall anta och att de beslut som kommissionen fattade överensstämde
med det som rådet självt hade beslutat.
- 191.
- Förstainstansrätten drar av detta slutsatsen att rådets samtycke avsåg innebörden
av kommissionens förslag till åtgärder, samtidigt som denna lämnades ett visst
manöverutrymme vad gäller den exakta utformningen av det slutliga beslutet. I det
omtvistade beslutet (artiklarna 1.1, 4.1 och 6) understryks att det är absolut
nödvändigt att följa omstruktureringsprogrammet som beskrivs i punkt II i
motiveringen till beslutet där datumet den 30 juni 1994 uttryckligen nämns. Det är
inte möjligt att under dessa omständigheter med fog påstå att det omtvistade
beslutet på en väsentlig punkt avviker från det som rådet har godkänt.
- 192.
- Av detta följer att beslut 94/259/EKSG inte är rättsstridigt på grund av ett påstått
åsidosättande av rådets samtycke.
- 193.
- Av allt som har anförts ovan följer att talan om ogiltigförklaring skall ogillas.
Rättegångskostnader
- 194.
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Av det ovan anförda framgår att
sökanden British Steel har tappat målet. Eftersom kommissionen och Ilva, som har
intervenerat till stöd för kommissionens yrkandanden, har yrkat att tappande part
skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, skall British Steel förpliktas att
ersätta deras rättegångskostnader.
- 195.
- Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna skall medlemsstater och
institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Detta
innebär att intervenienterna rådet, Konungariket Spanien och Republiken Italien
skall bära sina rättegångskostnader.
- 196.
- Enligt artikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten besluta
att även andra intervenienter än medlemsstater, stater som är parter i EES-avtalet
och EFTA:s institutioner och övervakningsmyndighet skall bära sina
rättegångskostnader. I det föreliggande fallet skall SSAB Svenskt Stål och Det
Danske Stålvalseværk, som har intervenerat till stöd för sökandens yrkanden, bära
sina rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(första avdelningen i utökad sammansättning)
följande dom:
- 1.
- Talan ogillas.
- 2.
- Sökanden skall ersätta de rättegångskostnader som har förorsakats svaranden och
intervenienten Ilva Laminati Piani SpA.
- 3.
- Rådet, Konungariket Spanien, Republiken Italien, SSAB Svenskt Stål AB och Det
Danske Stålvalseværk A/S skall bära sin egen rättegångskostnad.
SaggioKalogeropoulos
Tiili
Potocki Moura Ramos
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 24 oktober 1997.
H. Jung
A. Saggio
Justitiesekreterare
Ordförande