Mål T‑680/13

K. Chrysostomides & Co. m.fl.

mot

Europeiska unionens råd m.fl.

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Ekonomisk och monetär politik – Program till stöd för Cyperns stabilitet – ECB-rådets beslut om tillhandahållande av akut likviditetsstöd efter begäran av Cyperns centralbank – Eurogruppens uttalanden av den 25 mars, 12 april, 13 maj och 13 september 2013 rörande Cypern – Beslut 2013/236/EU – Samförståndsavtalet av den 26 april 2013 om de specifika ekonomisk-politiska villkoren mellan Cypern och Europeiska stabilitetsmekanismen – Tribunalens behörighet – Upptagande till prövning – Formkrav – Uttömmande av nationella rättsmedel – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger rättigheter åt enskilda – Rätt till egendom – Berättigade förväntningar – Likabehandling”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) av den 13 juli 2018

1.      Skadeståndstalan – Föremål för talan – Yrkande om ersättning för en skada som kan tillskrivas unionen – Unionsdomstolens behörighet – Yrkande om ersättning på grund av skador som orsakats av nationella myndigheter – De nationella domstolarnas behörighet

(Artikel 13.1 FEU; artiklarna 268 FEUF och 340 andra och tredje styckena FEUF)

2.      Skadeståndstalan – Föremål för talan – Yrkande om ersättning för en skada som orsakats av kommissionen eller Europeiska centralbanken vid utförandet av de uppgifter som de anförtrotts enligt fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen – Upptagande till prövning

(Artiklarna 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF)

3.      Skadeståndstalan – Självständig karaktär – Skillnad i förhållande till talan om ogiltigförklaring – Egenskap av svarande – Kriterier för avgörande

(Artiklarna 263 FEUF, 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF)

4.      Skadeståndstalan – Syfte – Yrkande om ersättning för en skada som orsakats av Eurogruppen vid utövandet av dess befogenheter enligt unionsrätten – Upptagande till prövning

(Artikel 3 FEU; artiklarna 119.2 FEUF, 137 FEUF och 268 FEUF; protokoll nr 14 som fogats till EU- och EUF-fördragen, artikel 1)

5.      Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Samordning av den monetära politiken – Informellt möte i Eurogruppen med de medlemsstater som har euron som valuta– Syfte – Sammansättning

(Artikel 137 FEUF; protokoll nr 14 som fogats till EU- och EUF-fördragen, artikel 1; fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen, artikel 5.1)

6.      Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Samordning av ekonomisk politik – Europeiska stabilitetsmekanismen – Tilldelning av befogenhet i fråga om beviljande av finansiellt stöd – Underkastad folkrätten – Fråga huruvida kommissionens och Europeiska centralbanken kan tillskrivas handlande som skett i enlighet med de uppgifter som de getts enligt fördraget om stabilitetsmekanismen – Omfattas inte

(Fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen, artikel 13.4)

7.      Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Genomförande – Särskilda åtgärder för att återställa finansiell stabilitet och hållbar tillväxt i Cypern – Integrering av en inhemsk banks verksamhet i den nationella centralbanken och konvertering av insättningar till aktier – Den berörda medlemsstaten saknar utrymme för skönsmässig bedömning

(Artikel 136.1 FEUF; rådets beslut nr 2013/236, artiklarna 2.6 b och d)

8.      Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Samordning av ekonomisk politik – Europeiska stabilitetsmekanismen – Tilldelning av nya uppgifter för kommissionen och Europeiska centralbanken – Saknar betydelse för de befogenheter som dessa institutioner ges enligt EU- och EUF-fördragen – Möjligheten att inom ramen för en skadeståndstalan göra gällande att utförandet av dessa uppgifter var otillåtet

(Artikel 17.1 FEU; artikel 282.2 FEUF; fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen, artikel 13.3, 13.4 och 13.7)

9.      Unionsrätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor – Tydliga försäkringar från administrationen – Begrepp – Försäkringar som lämnats av Eurogruppen – Omfattas

10.    Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Uppgift om saken – Kortfattad framställning av de grunder som åberopas – Ansökan som syftar till ersättning av skador som påstås ha vållats av en unionsinstitution – Omständigheter som gör det möjligt att fastställa det handlande som läggs unionsinstitutionen till last, orsakssambandet samt att skadan är verklig och säker

(Domstolens stadga, artikel 21 första stycket; tribunalens rättegångsregler (1991), artikel 44.1 c)

11.    Skadeståndstalan – Självständig karaktär – De nationella rättsmedlen uttömda – Undantag – Möjlighet för unionsdomstolen att fastställa den påstådda skadans art och omfattning

(Artiklarna 268 FEUF och 340 andra och tredje styckena FEUF; tribunalens rättegångsregler (1991), artikel 44.1 c)

12.    Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Ett av villkoren är inte uppfyllt – Skadeståndstalan ska ogillas i sin helhet

(Artikel 340 andra stycket FEUF)

13.    Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Samordning av ekonomisk politik – Europeiska stabilitetsmekanismen – Ingående av ett samförståndsavtal om konvertering av inlåning i en inhemsk bank som inte omfattas av insättningsgaranti till aktier och tillfällig frysning av bankens övriga inlåning som inte omfattas av insättningsgaranti – Förenlighet med insättarnas rätt till egendom – Bedömning av förekomsten av mindre ingripande åtgärder – Beaktande av den akuta situationen

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 17.1 och 52.1; fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen, artikel 12)

14.    Grundläggande rättigheter – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som är stadfästa i stadgan – Villkor – Krav avseende införandet av begränsningen i en lag – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 52.1 och 52.3)

15.    Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Normativ rättsakt som innebär tekniska val och komplicerade bedömningar – Tillräckligt klar överträdelse av en hierarkiskt överordnad rättsregel som ger enskilda rättigheter – Krav på ett uppenbart och allvarligt överskridande av gränserna för unionslagstiftarens stora utrymme för skönsmässig bedömning

(Artikel 340 FEUF)

16.    Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Samordning av ekonomisk politik – Europeiska stabilitetsmekanismen – Ingående av ett samförståndsavtal om konvertering av inlåning i en inhemsk bank som inte omfattas av insättningsgaranti till aktier och tillfällig frysning av bankens övriga inlåning som inte omfattas av insättningsgaranti – Förenlighet med insättarnas rätt till egendom – Förekomsten av jämförbara situationer – Särbehandling i förhållande till andra medlemsstater i eurozonen som får finansiellt stöd – Åsidosättande – Villkor

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 17.1; Europeiska stabilitetsmekanismen, artikel 12)

17.    Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Avsaknad av, eller otillräcklig, motivering – Ska prövas ex officio av unionsdomstolen

(Artiklarna 263 FEUF och 296 FEUF)

18.    Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Bedömning av motiveringsskyldigheten med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet – Krav på att specificera samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter – Föreligger inte

(Artikel 296 FEUF)

19.    Europeiska centralbanken – Europeiska centralbankssystemets befogenheter – Fastställande av villkoren för rekapitalisering och resolution av finansinstitut – Omfattas inte

(Artikel 282.1 FEUF; protokoll nr 4 som fogats till EU- och EUF-fördragen, artikel 14.4)

20.    Institutionernas rättsakter – Juridisk karaktär – Fastställande med beaktande av rättsaktens innehåll – Avsiktsförklaring som inte har offentliggjorts i L- eller C‑serierna av Europeiska unionens officiella tidning – Saknar rättsligt värde

21.    Unionsrätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor – Beviljandet av finansiellt stöd till en medlemsstat som befinner sig i svårigheter är underkastat kravet att den staten ska vidta vissa åtgärder för att återställa den finansiella stabiliteten – Vidtagandet av sådana åtgärder har inte krävts i samband med beviljandet av finansiellt stöd till andra medlemsstater – Åsidosättande – Föreligger inte

(Rådets beslut 2013/236)

22.    Unionsrätt – Principer – Likabehandling – Begrepp – Bevisbörda

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 20 och 21)

23.    Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Genomförande – Särskilda åtgärder för att återställa finansiell stabilitet och hållbar tillväxt i Cypern – Avveckling av en bank i svårigheter och rekapitalisering av en annan bank i svårigheter genom en konvertering av inlåning i den första banken till eget kapital – Den andra bankens övertagande av den första bankens skulder hänförliga till det finansiella stödet – Särbehandling av innehavarna av icke garanterad inlåning i de båda bankerna i förhållande till de borgenärer som har krav med ursprung i det finansiella stödet – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte

(Rådets beslut 2013/236; samförståndsavtalet av den 26 april 2013)

24.    Unionsrätt – Principer – Likabehandling – Diskriminering på grund av nationalitet – Förbud – Ej tillämpliga i en rent inhemsk situation i en medlemsstat – Gränser – En unionsinstitutions bidrag till bibehållandet eller genomförande av en sådan behandling – Otillåtet

(Artikel 18 FEUF)

25.    Unionsrätt – Principer – Likabehandling – Åsidosättande – Begrepp

26.    Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Genomförande – Särskilda åtgärder för att återställa finansiell stabilitet och hållbar tillväxt i Cypern – Avveckling av en bank i svårigheter och rekapitalisering av en annan bank i svårigheter genom en konvertering av inlåning i den första banken till eget kapital – Den andra bankens övertagande av den första bankens skulder hänförliga till det finansiella stödet – Särbehandling av innehavarna av icke garanterad inlåning i de båda bankerna i förhållande till de borgenärer som har krav med ursprung i det finansiella stödet – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte

(Rådets beslut 2013/236; samförståndsavtalet av den 26 april 2013)

27.    Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Genomförande – Särskilda åtgärder för att återställa finansiell stabilitet och hållbar tillväxt i Cypern – Avveckling av en bank i svårigheter och rekapitalisering av en annan bank i svårigheter genom en konvertering av inlåning i den första banken till eget kapital– Överföring av inlåningen till den andra banken förenat med ett tak på 100 000 euro per insättare – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19, i dess lydelse enligt direktiven 2005/1 och 2009/14, skäl 16 och artikel 7.1a; rådets beslut 2013/236; samförståndsavtalet av den 26 april 2013)

28.    Domstolsförfarande – Bevis – Bevisbörda

(Tribunalens rättegångsregler (2015), artikel 85)

29.    Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Genomförande – Särskilda åtgärder för att återställa finansiell stabilitet och hållbar tillväxt i Cypern – Avveckling av en bank i svårigheter och rekapitalisering av en annan bank i svårigheter genom en konvertering av inlåning i den första banken till eget kapital – Särbehandling av innehavarna av icke garanterad inlåning i de båda bankerna i förhållande till företag i den kooperativa banksektorn som inte varit föremål för skuldnedskrivning – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte

(Rådets direktiv 2013/236)

1.      Enligt artiklarna 268 och 340 andra och tredje styckena FEUF är tribunalen när det gäller utomobligatoriskt ansvar endast behörig att pröva tvister avseende ersättning för skada som orsakats av unionens institutioner, organ eller tjänstemän när de utövar sitt uppdrag. Enligt rättspraxis avser uttrycket ”institution” i artikel 340 andra stycket FEUF inte enbart de unionsinstitutioner som uppräknas i 13.1 FEU. Uttrycket omfattar, med hänsyn till det system för utomobligatoriskt skadestånd som fastställs i EUF-fördraget, även samtliga andra unionsorgan som inrättats genom fördragen och som syftar till att genomföra unionens målsättningar. Följaktligen är unionen, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaterna och som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, ansvarig för de rättsakter som antas av dessa organ vid utövandet av de befogenheter som unionsrätten ger dem.

Härav följer att tribunalen inte får pröva en talan som skadestånd mot unionen som grundas på rättsstridigheten av en rättsakt som antagits av någon annan än någon av unionens institutioner, organ eller tjänstemän inom ramen för deras utövande av sitt uppdrag. De skador som orsakats av nationella myndigheter inom ramen för deras befogenhetsutövning kan således endast leda till ansvar för dessa och det är endast de nationella domstolarna som är behöriga att säkerställa att de eventuellt ersätts. Däremot kan det inte uteslutas att tribunalen kan pröva en talan om ersättning för skada som orsakats av en rättsakt från eller uppträdande hos en nationell myndighet när den säkerställer genomförandet av en rättsakt från unionen. Det ska i ett sådant fall, för att avgöra tribunalens behörighet, prövas om det påstått rättsstridiga handlandet härrör från en institution eller ett organ inom unionen eller från dess tjänstemän inom ramen för deras utövande av sitt uppdrag och inte kan tillskrivas den nationella myndigheten i fråga. Så är fallet när den nationella myndigheten saknar utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av unionsbestämmelser som är rättsstridiga.

(se punkterna 81–84)

2.      Se domen.

(se punkt 85)

3.      Den behörighet som unionsdomstolen har vid prövningen av en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF skiljer sig, såväl vad gäller syfte som de yrkanden som kan prövas, från den behörighet som unionsdomstolen har vid prövningen av en talan om utomobligatoriskt skadestånd enligt artiklarna 268 och 340 FEUF. Talan om utomobligatoriskt skadestånd för unionen till följd av handlande eller underlåtenhet från dess institutioner har nämligen inrättats som ett fristående rättsmedel i förhållande till andra rättsmedel, som har en särskild funktion i rättsmedelssystemet och som är underkastat villkor som har utformats med hänsyn till dess särskilda syfte. Medan en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF syftar till ett upphävande av en viss åtgärd, syftar en talan om ersättning enligt artikel 340 FEUF till att ge ersättning för den skada som orsakats av en institution.

Oberoende av huruvida en rättsakt utgör en sådan rättsakt mot vilken en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF kan väckas, är alla akter från en unionsinstitution i princip sådana rättsakter mot vilka en skadeståndstalan enligt artikel 268 FEUF kan väckas. På samma sätt kan ett uppträdande från unionen som inte utmynnar i något avgörande, vilket är ägnat att ådra unionen utomobligatoriskt skadeståndsansvar, ligga till grund för en skadeståndstalan även om det inte kan vara föremål för en talan om ogiltigförklaring. I det system av rättsmedel som inrättats genom EUF-fördraget är syftet med en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar att vara kompenserande, bland annat genom att säkerställa ett effektivt rättsskydd för enskilda mot rättsakter och uppträdande från unionens institutioner, organ, eller anställda under tjänsteutövning, när detta inte kan bli föremål för en ogiltighetstalan enligt artikel 263 FEUF. Utifrån de olika och kompletterande syften som dessa typer av rättsmedel har kan det inte anses att begreppet ”institution” i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF med nödvändighet är begränsat till sådana institutioner, organ och byråer inom unionen som avses i artikel 263 första stycket FEUF.

Tvärtom ska identifieringen av de enheter inom unionen som kan anses utgöra ”institutioner” i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF göras enligt kriterier som är specifika för denna bestämmelse och som skiljer sig från dem som används för att identifiera organ och byråer som avses i artikel 263 första stycket FEUF. För de behov som följer av artikel 263 FEUF avser det relevanta kriteriet möjligheten för svaranden att utfärda rättsakter som medför rättsverkningar för tredje man. När det däremot gäller de behov som följer av artikel 340 andra stycket FEUF ska det prövas om den enhet inom unionen som rättsakten eller det rättsstridiga uppträdandet kan tillskrivas har upprättats med stöd av fördragen och är avsedd att bidra till förverkligandet av unionens ändamål.

(se punkterna 109–112)

4.      Eurogruppens akter och uppträdande i samband med utövandet av den befogenhet den tilldelats genom unionsrätten ska således tillskrivas unionen. I artikel 1 i protokoll nr 14 om Eurogruppen som fogats till EUF-fördraget föreskrivs att Eurogruppen ska sammanträda ”för att diskutera frågor förknippade med det särskilda ansvar som de delar när det gäller den gemensamma valutan”. Dessa frågor omfattas enligt artikel 119.2 FEUF av unionens åtgärder för att uppnå de ändamål som anges i artikel 3 FEU, bland vilka återfinns upprättandet av en ekonomisk och monetär union vars valuta ska vara euron. Härav följer att Eurogruppen är ett unionsorgan som formellt inrättats genom fördragen och vars syfte är att bidra till förverkligandet av unionens ändamål.

(se punkt 113)

5.      Se domen.

(se punkterna 123–125)

6.      Det ska tilläggas att de medlemsstater som har euron som valuta genom att skapa Europeiska stabilitetsmekanismen valt att ge denna internationella organisation, som är en juridisk person, konkret och exklusiv befogenhet i fråga om lämnande av finansiellt stöd till sådana stater i svårigheter. Utövandet av denna befogenhet är underställd folkrättsliga regler för organisationer för mellanstatligt samarbete, medan unionsrätten endast är tillämplig i den mån som det särskilt föreskrivs i fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen. De medlemsstater som har euron som valuta har tydligt placerat lämnandet av en finansiell stödfacilitet utanför såväl unionens verksamhetsområde som dess rättsliga ramverk.

De medlemsstater som har euron som valuta har visserligen samarbetat med vissa unionsinstitutioner, nämligen kommissionen och Europeiska centralbanken, för att utföra vissa uppgifter till nytta för Europeiska stabilitetsmekanismen. De uppgifter som tilldelas dessa institutioner i fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen innebär emellertid inte något eget beslutsfattande. De åtgärder som dessa två institutioner vidtar inom ramen för samma fördrag binder endast Europeiska stabilitetsmekanismen. Beträffande ett samförståndsavtal som ingås mellan Europeiska stabilitetsmekanismen och en medlemsstat vars valuta är euron, kan de krav som skrivs i ett sådant avtal endast tillskrivas Europeiska stabilitetsmekanismen och inte kommissionen.

(se punkterna 128, 129 och 167)

7.      Se domen.

(se punkterna 178–181, 186 och 191)

8.      De uppgifter som anförtrotts kommissionen och Europeiska centralbanken genom fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen förändrar inte de uppgifter som dessa institutioner har enligt EU-fördraget och EUF-fördraget. När det i synnerhet gäller kommissionen, ger artikel 13.3 och 13.4 i fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen den en skyldighet att övervaka att de samförståndsavtal som Europeiska stabilitetsmekanismen träffar är förenliga med unionsrätten, så att den inom ramen för fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen alltjämt har sin roll som fördragens väktare såsom anges i artikel 17.1 EUF. Den är således skyldig att avstå från att underteckna ett samförståndsavtal om den hyser tvivel huruvida att det är förenligt med unionsrätten.

En sökande har således rätt att åberopa kommissionens påstått rättsstridiga uppträdande vid antagandet av samförståndsavtalet den 26 april 2013 för Europeiska stabilitetsmekanismens räkning inom ramen för en skadeståndstalan. Kommissionens rättsstridiga handlande i samband med antagandet av ett samförståndsavtal är inte det enda rättsstridiga handlandet från en unionsinstitutions sida inom ramen för fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen som kan ådra unionen utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Härav följer att ett rättsstridigt uppträdande i samband med Europeiska centralbankens och kommissionens övervakning av tillämpningen av de skadebringande åtgärderna kan göras gällande mot dem inom ramen för en talan om skadestånd. Kommissionens förhandlande och undertecknande av samförståndsavtalet den 26 april 2013 liksom Europeiska centralbankens och kommissionens övervakning enligt artikel 13.7 i fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen av tillämpningen av de åtgärder som föreskrivs i samförståndavtalet kan således ådra unionens skadeståndsansvar.

(se punkterna 201–204)

9.      Principen om skydd för berättigade förväntningar är en hierarkiskt överordnad, allmän princip i unionsrätten som avser att skydda enskilda. En unionsinstitutions åsidosättande av den principen kan ådra unionen skadeståndsansvar. För att principen om skydd för berättigade förväntningar ska kunna åberopas krävs det att tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga samt härrör från behöriga och tillförlitliga källor har meddelats den berörde av de behöriga unionsinstitutionerna. Varje enskild person har nämligen denna rätt om han eller hon befinner sig i en situation av vilken det framgår att en institution, ett organ eller en byrå inom unionen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar.

Eurogruppens lämnande av tydliga försäkringar beträffande de åtgärder som föreskrivs i ett samförståndsavtal mellan Europeiska stabilitetsmekanismen och en medlemsstat som har euron som valuta kan ådra unionen skadeståndsansvar. Beträffande försäkringar angående beviljandet av en finansiell stödfacilitet till en sådan medlemsstat är dessa försäkringar emellertid inte lämnade av en behörig myndighet, eftersom beviljandet av en sådan facilitet omfattas av Europeiska stabilitetsmekanismens befogenhet och inte av Eurogruppens befogenhet.

(se punkterna 205, 206, 404 och 427)

10.    Se domen.

(se punkterna 215 och 216)

11.    En talan om skadestånd enligt artikel 268 FEUF och artikel 340 andra och tredje styckena FEUF ska bedömas med hänsyn tagen till systemet för rättsskydd för enskilda i dess helhet. Upptagandet till sakprövning av en sådan talan kan alltså i vissa fall vara beroende av att sökanden har uttömt möjligheterna att föra talan vid de nationella domstolarna för att uppnå ogiltigförklaring av en nationell myndighets beslut. För uppställandet av ett sådant villkor krävs dock att möjligheterna att föra talan på nationell nivå på ett effektivt sätt säkerställer skyddet för de berörda enskilda genom att det kan leda till ersättning för den påstådda skadan.

Rättegångshinder bestående i underlåtenhet att uttömma nationella rättsmedel är begränsade till det fall där underlåtenheten att uttömma nationella rättsmedel hindrar unionsdomstolen från att fastställa och bedöma arten och omfattningen av den skada som påstås vid denna, vilket leder till att villkoren i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna inte är uppfyllda. Om unionsdomstolen är i stånd att fastställa den påstådda skadans art och omfattning, kan det inte anses att talan inte kan tas upp till prövning enbart med hänvisning till att sökanden inte har uttömt nationella rättsmedel. Det är i detta avseende inte ens nödvändigt att avgöra huruvida de aktuella rättsakterna och det aktuella handlandet kan vara föremål för talan vid nationella domstolar.

Möjligen kan den omständigheten att en eller flera av sökandena skulle väcka talan vid en nationell domstol om ersättning för samma skada som talan vid unionsdomstolen rör kunna påverka bedömningen av den sistnämnda talan. När någon väcker talan i två mål om ersättning för samma skada, den ena mot en nationell myndighet vid en nationell domstol och den andra mot en unionsinstitution vid unionsdomstolarna, och det därmed finns en risk för olika bedömningar av denna skada av de olika domstolarna, och den som väckt talan därför får otillräcklig eller alltför omfattande ersättning ska unionsdomstolen avvakta den nationella domstolens slutliga prövning av den talan som förts vid denna innan den avgör frågan om skadan. I ett sådant fall är således unionsdomstolen skyldig att avvakta den nationella domstolens avgörande innan den tar ställning till förekomsten och omfattningen av skadan. Däremot får unionsdomstolen, även innan den nationella domstolen har fattat ett avgörande, avgöra huruvida det kritiserade handlandet är sådant att det kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen.

(se punkterna 238–241)

12.    Se domen.

(se punkt 245)

13.    Begränsningar av rätten till egendom får inte vara oproportionerliga. Begränsningen ska för det första svara mot det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas och vara nödvändigt och proportionerligt för att uppnå detta mål. För det andra får det väsentliga innehållet, det vill säga kärnan i rätten till egendom, inte åsidosättas.

Beträffande ett samförståndsavtal som ingås av Europeiska stabilitetsmekanismen med en medlemsstat i finansiella svårigheter, framgår det av artikel 12 i fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen att antagandet av sådant ett samförståndsavtal grundas på ett allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, nämligen att säkerställa stabiliteten i banksystemet inom euroområdet i dess helhet. Finansiella tjänster har nämligen en central funktion i unionens ekonomi. Bankerna, en nödvändig källa till finansiering för företag, är ofta sammanlänkade med varandra. Om en eller flera banker går omkull, riskerar det att snabbt sprida sig till andra banker, antingen i den berörda medlemsstaten eller i andra medlemsstater. Detta riskerar i sin tur att få negativa följdverkningar inom andra sektorer i ekonomin.

När det är fråga om ett samförståndsavtal som bland annat föreskriver att en bank ska rekapitaliseras genom att icke garanterad inlåning konverteras till eget kapital, ska det vid bedömningen av huruvida det finns åtgärder som är mindre ingripande i rätten till egendom tas i beaktande nödvändigheten av ett snabbt agerande från de nationella myndigheterna vid antagandet av de åtgärder som föreskrivs i samförståndsavtalet. Långt ifrån att utgöra en indikation på ett åsidosättande av rätten till en god förvaltning, vittnar den skyndsamhet med vilken åtgärderna antagits om den akuta situation som medlemsstaten befann sig i. Det är fråga om att förhindra en överhängande risk för kollaps av de berörda bankerna för att bevara stabiliteten i det nationella finanssystemet och undvika en spridning till andra medlemsstater i euroområdet. Att i ett sådant sammanhang utarbeta ett differentierat system för nedskrivning skulle ha ställt de nationella myndigheterna inför ett mycket osäkert och vanskligt företag för att fastställa de procentandelar och tröskelvärden som skulle ha gjort det möjligt för den rekapitaliserade banken att uppnå miniminivåerna för kärnprimärkapital enligt samförståndsavtalet, och även utsatt rekapitaliseringen av banken för betydande risker.

Kravet att berörda personer måste beredas tillfälle att på ett adekvat sätt lägga fram sin sak inför behöriga myndigheter, kan inte tolkas så, att berörda personer under alla förhållanden ska kunna lägga fram sin syn på saken inför behöriga myndigheter innan de vidtar åtgärder som innebär ingrepp i deras rätt till egendom. Så är i synnerhet fallet när åtgärderna inte utgör någon sanktion och vidtas i ett sammanhang som ställer krav på särskild skyndsamhet. Genomförandet av ett föregående samrådsförfarande där tusentals aktieägare och insättare i de berörda bankerna skulle kunna lägga fram sina synpunkter på ett verkningsfullt sätt inför den berörda medlemsstatens centralbank före antagandet av de nationella tillämpningsåtgärder som föreskrevs i samförståndsavtalet skulle oundvikligen ha försenat antagandet av åtgärder vars syfte var att förhindra en sådan kollaps. Uppnåendet av ändamålet att bevara stabiliteten i det nationella finanssystemet och därmed undvika en spridning till andra medlemsstater i euroområdet skulle allvarligt ha äventyrats av ett sådant förfarande.

(se punkterna 255, 282, 290 och 310)

14.    Se domen.

(se punkt 272)

15.    När en unionsinstitution har att inom ett komplext område under snabb utveckling göra tekniska val och avancerade prognoser och bedömningar, har de ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning avseende arten och omfattningen av de åtgärder den ger sitt stöd eller som de kräver ett vidmakthållande eller fortsatt genomförande av. I en sådan situation krävs det, för att villkoret om rättsstridighet ska vara uppfyllt, att det visas att den berörda institutionen uppenbart och allvarligt har överträtt sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

(se punkt 291)

16.    De åtgärder som kan komma i fråga vid ekonomiskt stöd från Europeiska stabilitetsmekanismen (eller andra internationella organ, unionsinstitutioner eller organ eller stater) för att lösa de finansiella problem som uppkommer för en stat som ställs inför behovet att rekapitalisera sitt banksystem kan variera avsevärt från ett fall till ett annat utifrån vunna erfarenheter och samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Bland de sistnämnda återfinns bland annat den ekonomiska situationen i den mottagande staten, stödets omfattning i förhållande till hela dess ekonomi, utsikterna för att berörda banker ska återhämta sig ekonomiskt och de skäl som lett fram till svårigheterna, inklusive en orimligt stor banksektor i den mottagande staten i förhållande till sin nationella ekonomi, utvecklingen av den internationella konjunkturen eller en förhöjd sannolikhet för framtida åtgärder från Europeiska stabilitetsmekanismen (eller andra internationella organ, unionsinstitutioner eller organ eller stater) till stöd för andra stater i svårigheter som kan medföra krav på en preventiv begränsning av de belopp som avsätts till varje åtgärd.

Beträffande förenligheten av ett samförståndsavtal mellan Europeiska stabilitetsmekanismen och en medlemsstat som får finansiellt stöd med rätten till egendom, kan det inte med giltig verkan göras någon jämförelse mellan storleken (i absoluta och relativa tal) på det stöd som å ena sidan nämnda medlemsstat fått och det som, å andra sidan, andra medlemsstater fått, såvida det inte går att styrka att finanssektorn i respektive medlemsstat som har euron som valuta, som erhållit ekonomiskt stöd, är orimligt stor i jämförelse med den nationella ekonomin i respektive stat. Det ska också visas att vunna erfarenheter och skillnader mellan de ekonomiska situationerna i berörda medlemsstater som har euron som valuta eller utsikterna för att berörda banker ska återhämta sig ekonomiskt, utvecklingen av den internationella konjunkturen eller att en förhöjd sannolikhet för framtida åtgärder från Europeiska stabilitetsmekanismen till stöd för andra stater i svårigheter kan motivera en förebyggande begränsning av de belopp som lämnas i varje enskilt fall inte kunde motivera en åtskillnad i behandling mellan den medlemsstat som tagit emot finansiellt stöd å ena sidan samt övriga stater som tagit emot sådant stöd å den andra sidan.

(se punkterna 311–313)

17.    Se domen.

(se punkt 390)

18.    Se domen.

(se punkterna 392–395)

19.    Nationella centralbanker utför två slags uppgifter – dels sådana som föreskrivits i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, dels sådana som inte föreskrivits där. De senare kan varken tillskrivas Europeiska centralbankssystemet eller Eurosystemet. I artikel 14.4 i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken föreskrivs att de nationella centralbankerna kan utföra andra uppgifter än de som anges i denna stadga, såvida inte ECB-rådet med en majoritet av två tredjedelar av de avgivna rösterna finner att dessa uppgifter strider mot Europeiska centralbankssystemets mål och funktioner. Sådana uppgifter ska utföras på de nationella centralbankernas eget ansvar och egen risk och ska inte betraktas som en del av Europeiska centralbankssystemets funktioner.

Vid den aktuella tiden angavs inte i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken fastställande av villkoren för rekapitalisering eller resolution av finansiella institutioner bland målen för dem. Det rörde sig således om uppgifter som de nationella centralbankerna utövade på eget ansvar och egen risk. Mot den bakgrunden kunde en omsorgsfull och upplyst läsare inte rimligen anse att ett påstående från en nationell centralbank om villkoren för rekapitalisering eller resolution av finansiella institutioner kunde tillskrivas Eurosystemet och binda detta. Varken artikel 282.1 FEUF eller förklaringen om Eurosystemets uppgift kan ifrågasätta denna slutsats. Det kan följaktligen inte rimligen utifrån artikel 282.1 FEUF dras slutsatsen att Eurosystemet skulle garantera upprätthållandet av värdet på inlåningen i de berörda bankerna vid en rekapitalisering eller resolution av dem.

(se punkterna 415–417 och 419)

20.    Förklaringen avseende Europeiska centralbankens och Eurosystemets uppgifter är för det första enbart en avsiktsförklaring som inte har något rättsligt värde och har därför inte offentliggjorts i varken serie L i Europeiska unionens officiella tidning, som har till uppgift att offentliggöra bindande rättsakter, eller i serie C av denna, där upplysningar, rekommendationer och yttranden rörande unionen offentliggörs. Denna förklaring ger enbart uttryck för en önskan och syftar inte till att förplikta dess upphovsmän eller att på ett uttömmande sätt uppräkna samtliga målsättningar och behörigheter hos medlemmarna i Eurosystemet.

(se punkt 420)

21.    Enbart den omständigheten att lämnandet av finansiellt stöd från Europeiska stabilitetsmekanismen i ett tidigare skede av en internationell finansiell kris inte varit underkastat något villkor om att den mottagande staten ska vidta jämförbara åtgärder kan inte i sig anses utgöra en tydlig, ovillkorlig och samstämmig försäkran som kan ge upphov till berättigade förväntningar hos aktieägarna och insättarna i de berörda bankerna om att lämnandet av finansiellt bistånd till den staten inte skulle vara det.

De villkor som åtgärder om finansiellt stöd som lämnas av Europeiska stabilitetsmekanismen (eller av andra internationella organisationer, unionsorgan eller institutioner eller stater) kan vara underkastade för att komma till rätta med de ekonomiska svårigheter som en stat med behov av att rekapitalisera sitt bankväsende kan ha varierar avsevärt från ett fall till ett annat och utifrån en rad omständigheter i det enskilda fallet. Vid sådant förhållande och i avsaknad av ett klart och uttryckligt åtagande från behöriga myndigheter är det inte möjligt att anse att aktieägarna och insättarna i de berörda bankerna kunde ha berättigade förväntningar på att lämnandet av en finansiell stödfacilitet skulle vara underkastat samma eller liknande villkor som gällt för lämnandet av finansiellt bistånd till andra medlemsstater som har euron som valuta.

(se punkterna 432 och 433)

22.    Se domen.

(se punkterna 440–442)

23.    En privat aktör som, i likhet med innehavare av inlåning i de berörda bankerna som inte omfattas av insättningsgaranti och aktieägarna i de inhemska banker som omfattas av de åtgärder som föreskrivs i det samförståndsavtal som ingåtts mellan Europeiska stabilitetsmekanismen och aktieägarna i en annan inhemsk bank som rekapitaliserats genom icke garanterad inlåning, uppträder enbart utifrån sitt eget ekonomiska intresse, befinner sig i en annan situation än en centralbank i Eurosystemet, som uppträder med enbart allmänintresset för ögonen. Enbart den omständigheten att sökandena och en centralbank i Eurosystemet vars beslut styrs av sådana allmänintressen har samma slags fordringsrätt mot samma bank medför inte någon annan bedömning. Likabehandlingsprincipen innebär inte något krav på att dessa två kategorier av rättssubjekt ska behandlas på samma sätt.

(se punkt 449)

24.    Unionsrätten utgör inte – i situationer som inte har någon anknytning till någon sådan situation som avses i denna rätt där samtliga relevanta omständigheter är begränsade till en enda medlemsstat – hinder för att medborgarna i den medlemsstaten får en mindre förmånlig behandling än den som medborgarna i en annan medlemsstat får i en sådan situation. Denna lösning kan emellertid inte tillämpas när handlande eller underlåtenhet från en eller flera unionsinstitutioner bidragit till en sådan behandling eller innefattat krav på dess fortsatta tillämpning.

Beträffande ett samförståndsavtal som ingås av Europeiska stabilitetsmekanismen, i vilket det bland annat föreskrivs att en inhemsk bank ska rekapitaliseras genom icke garanterad inlåning i en annan inhemsk bank, kan det inte – även om påståenden om diskriminering mellan insättare i banker i den berörda medlemsstaten och innehavare av inlåning vid samma bankers filialer i en annan medlemsstat kunde anses avse en situation där samtliga relevanta omständigheter äger rum i en enda medlemsstat – hävdas att den diskriminering som aktieägarna och insättarna i de berörda bankerna utsatts för utgjort en sådan ”omvänd diskriminering” som inte är förbjuden enligt unionsrätten.

(se punkterna 461–463)

25.    Se domen.

(se punkt 465)

26.    En skillnad i behandling är berättigad då den är grundad på ett objektivt och skäligt kriterium, det vill säga då den hänger samman med ett laga ändamål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, och skillnaden står i proportion till det ändamål som eftersträvas genom behandlingen i fråga.

När det gäller frågan om den åtskillnad i behandling som görs enligt ett samförståndsavtal som ingåtts av Europeiska stabilitetsmekanismen mellan de sökande som var innehavare av inlåning vid de inhemska banker som var föremål de åtgärder som föreskrivs i avtalet och innehavare av inlåning vid samma bankers filialer i en annan medlemsstat grundats på ett objektivt och skäligt kriterium, ska det framhållas att ändamålet att förhindra en allmän destabilisering av det finanssystemet i den andra medlemsstaten via en spridning från bankväsendet i den första medlemsstaten ska anses vara objektivt och skäligt. Beträffande proportionaliteten av denna skillnad i behandling konstaterar tribunalen att den är ägnad att uppnå de ändamål som eftersträvats och inte har gått längre än vad som krävts för att göra det.

Den omständigheten att den finansiella stödfaciliteten, å ena sidan, underställts villkoret att de nationella myndigheterna i den andra medlemsstaten skulle vidta en åtgärd som innebar en nedskrivning av inlåningen i de aktuella bankerna i den medlemsstaten, och, å andra sidan, inte underkastats något motsvarande villkor när det gäller inlåningen i den första medlemsstaten, var således objektivt motiverad och utgjorde inte något åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

(se punkterna 469–473)

27.    Beträffande en åtgärd som föreskrivs i ett samförståndsavtal som ingåtts av Europeiska stabilitetsmekanismen och som innebär att skulder till var och en av dess insättare upp till ett belopp av 100 000 euro överförs från en inhemsk bank i svårigheter till en annan inhemsk bank, medan de belopp som överstiger 100 000 euro behålls hos den andra banken i avvaktan på dess likvidation, konstaterar tribunalen att denna åtgärd gäller utan åtskillnad för samtliga insättare hos den andra banken. Det finns därför inte någon åtskillnad i behandling mellan insättare utifrån storleken på den inlåning som de gjort i denna bank.

Enbart den omständigheten att överföringarna av inlåning i dem första banken till den andra banken haft ett enhetligt tak på 100 000 euro per insättare och därmed kan medföra olika konsekvenser för olika insättare utifrån storleken på deras inlåning påverkar inte denna bedömning. Alla skillnader av detta slag är nämligen resultatet av det tak för insättningsgarantin på 100 000 euro som föreskrivs i artikel 7.1 a i direktiv 94/19 om system för garanti av insättningar, i dess lydelse enligt direktiv 2005/1 och direktiv 2009/14. Det rör sig således om ett villkor som är både objektivt och ägnat att tillgodose behovet av ett fungerande europeiskt bankväsende.

Beträffande en åtgärd för konvertering av aktier i den första banken, som föreskrivs i samförståndsavtalet, vilken innebär att nedskrivningen av den inlåning i den banken som inte omfattas av insättningsgaranti endast gäller för de insättare vars inlåning överstiger 100 000 euro, medför denna åtgärd en åtskillnad i behandling mellan insättarna i banken utifrån huruvida beloppen av den inlåning som gjorts överstiger 100 000 euro eller inte. Denna åtskillnad i behandling utgör dock inte på något sätt en sådan diskriminering som är förbjuden enligt unionsrätten, eftersom de insättare vars inlåning hos de berörda bankerna överstigit 100 000 euro befunnit sig i en annan rättslig situation än den som insättare vars inlåning hos de berörda bankerna inte överstigit detta belopp befunnit sig i. Enligt artikel 7.1a i direktiv 94/19 ska de senares inlåning vid fall av indisponibilitet i dess helhet omfattas av det nationella systemet för insättningsgaranti, medan de förstnämndas inlåning bara omfattades upp till ett belopp av 100 000 euro.

(se punkterna 482–485)

28.    Det ankommer i princip på den person som lämnar ett påstående till stöd för sin talan att bevisa att det är riktigt.

(se punkt 501)

29.    Se domen.

(se punkterna 504–508)