Mål T‑501/13
Karl-May-Verlag GmbH, tidigare Karl May Verwaltungs- und Vertriebs- GmbH
mot
Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden
(varumärken och mönster) (harmoniseringskontoret)
”Gemenskapsvarumärke – Ogiltighetsförfarande – Gemenskapsordmärket WINNETOU – Absolut registreringshinder – Beskrivande karaktär – Artikel 7.1 c i förordning (EG) nr 207/2009 – Artikel 52.1 och 52.2 i förordning nr 207/2009 – Principerna om gemenskapsvarumärkets självständighet och oberoende – Motiveringsskyldighet”
Sammanfattning – Tribunalens dom (första avdelningen) av den 18 mars 2016
1. Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Överklagande till unionsdomstolen – Huruvida en överklagandenämnds beslut är lagenligt – Nationell lagstiftning, rättspraxis eller doktrin får beaktas vid tillämpning av unionsrätten – Tillåtet
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 65)
2. Gemenskapsvarumärke – Avstående, upphävande och ogiltighet – Ansökan om ogiltighetsförklaring – Fastställande av de ogiltighetsgrunder som ansökan baseras på
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 52.1 a)
3. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Bedömning av huruvida ett kännetecken kan registreras – Enbart unionslagstiftningen ska beaktas – Avgöranden som fattats av nationella myndigheter är inte bindande för unionsinstanserna
(Rådets förordning nr 207/2009)
4. Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Motivering av beslut – Artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 – Samma innebörd som artikel 296 FEUF
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 75 första meningen)
5. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Separat prövning av registreringshindren utifrån var och en av de varor eller tjänster som omfattas av registreringsansökan – Skyldighet att motivera beslut om avslag på ansökan om registrering av ett varumärke – Räckvidd
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 75 första meningen)
1. Det kan inte vara otillåtet vare sig för rättegångsdeltagarna eller för tribunalen själv att vägledas av nationell lagstiftning, rättspraxis eller doktrin, eftersom det inte har gjorts gällande att överklagandenämnden felaktigt har underlåtit att beakta de faktiska omständigheterna i ett visst nationellt avgörande, utan att åberopa avgöranden eller doktrin till stöd för en grund som baseras på att överklagandenämnden felaktigt har tillämpat en bestämmelse i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken.
(se punkt 18)
2. Ansökan i sin helhet ska prövas – och särskilt med beaktande av den detaljerade redogörelsen för skälen härtill – för att fastställa de skäl som en ansökan om ogiltighetsförklaring grundas på.
(se punkt 26)
3. Det följer av fast rättspraxis att unionsordningen för varumärken är ett självständigt system, som består av en samling regler och som syftar till att uppnå de mål som är specifika för detta system. Detta system ska tillämpas utan hänsyn till de nationella systemen.
Frågan huruvida ett kännetecken kan registreras som gemenskapsvarumärke ska således enbart bedömas på grundval av den relevanta unionslagstiftningen, såsom den tolkats av unionsdomstolen. Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) är således inte bundet av avgöranden som meddelats i medlemsstaterna och detta är fallet även när avgörandena har meddelats med tillämpning av nationell lagstiftning som har harmoniserats med stöd av det första direktivet 89/104 om varumärken.
Därtill kommer att det inte finns någon bestämmelse i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken enligt vilken harmoniseringskontoret, eller tribunalen om harmoniseringskontorets beslut överklagas dit, är skyldiga att komma fram till samma utgång som de nationella förvaltningsmyndigheterna eller domstolarna i en liknande situation.
Det följer vidare av fast rättspraxis att även om harmoniseringskontoret inte är bundet av de avgöranden som fattats av nationella myndigheter, så kan harmoniseringskontoret emellertid välja att beakta avgörandena – trots att de varken är tvingande eller ens avgörande – såsom indicier i samband med bedömning av de faktiska omständigheterna i saken.
Härav följer att utöver det fall som avses i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 – i vilket harmoniseringskontoret är skyldigt att tillämpa nationell rätt, inklusive relevant nationell rättspraxis – är varken harmoniseringskontoret eller tribunalen bundna av de avgöranden som meddelats av nationella myndigheter eller domstolar.
(se punkterna 34–37)
4. De beslut som Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) meddelar ska enligt artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken innehålla beslutets grunder. Den motiveringsskyldighet som således stadfästs däri har samma räckvidd som den enligt artikel 296 FEUF, enligt vilken det av motiveringen klart och tydligt ska framgå hur den som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området.
För att motivera ett beslut att avslå en ansökan om registrering av ett kännetecken som gemenskapsvarumärke ska harmoniseringskontoret närmare bestämt ange vilket registreringshinder, absolut eller relativt, som innebär att registrering inte är möjlig, av vilken bestämmelse registreringshindret framgår och de faktiska omständigheter som har ansetts styrkta och som harmoniseringskontoret anser motiverar tillämpning av den angivna bestämmelsen. En sådan motivering är i princip tillräcklig.
(se punkterna 53 och 54)
5. Se domen.
(se punkterna 65–68)