Mål T‑95/15

Printeos, SA m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Europeiska marknaden för standardkuvert via katalog och särskilda tryckta kuvert – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF konstateras – Prissamverkan och uppdelning av kundkretsen – Förlikningsförfarande – Böter – Grundbelopp – Exceptionell justering – Tak på 10 procent av den sammanlagda omsättningen – Artikel 23.2 i förordning (EG) nr 1/2003 – Motiveringsskyldighet – Likabehandling”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) av den 13 december 2016

1.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Brister i motiveringen avhjälps under domstolsförfarandet – Otillåtet

(Artikel 296 FEUF)

2.      Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Förlikningsförfarande – Tillämplighet av principer som följer av primär- och sekundärrätten – Möjlighet till en korfattad motivering – Föreligger inte

(Artiklarna 101 FEUF, 261 FEUF, 263 FEUF och 296 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 23.2, och 31; kommissionens förordning nr 773/2004, artikel 10a; kommissionens meddelanden 2006/C 210/02, punkt 37, och 2008/C 167/01, punkt 41)

3.      Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Kommissionens möjlighet att avvika från riktlinjerna för beräkning av böter – Krav på en striktare motivering

(Kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 37)

1.      Se domen.

(se punkterna 44–46 och 54)

2.      De principer som följer av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, jämförd dels med artikel 263 FEUF, dels med artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003, såsom de erinras om i punkt 41 i tillkännagivandet om förlikning, tillämpas i tillämpliga delar på kommissionens skyldighet, i den mening som avses i artikel 296 andra stycket FEUF, att motivera det beslut om påförande av böter som den antar efter ett förlikningsförfarande, inom ramen för vilket det berörda företaget endast ska godta maximibeloppet för de föreslagna böterna. Det är mot bakgrund av ovannämnda primärrättsliga och sekundärrättsliga bestämmelser som domstolen har understrukit den yttersta vikten av kommissionens skyldighet att motivera sina beslut om påförande av böter på konkurrensområdet och särskilt att förklara den avvägning och bedömning som den gjort av de olika faktorer som beaktats vid fastställandet av bötesbeloppen, samt domstolens skyldighet att på eget initiativ kontrollera att en sådan motivering har lämnats.

(se punkt 47)

3.      När kommissionen beslutar att avvika från den allmänna metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003, genom vilka den själv begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning beträffande fastställande av böter genom att hänvisa till punkt 37 i riktlinjerna, gör sig dessa krav på motivering gällande i än högre grad. Riktlinjerna anger en vägledande förhållningsregel för vilken praxis som ska följas, och kommissionen får i ett enskilt fall inte avvika från dessa utan att ange skäl som är förenliga med bland annat likabehandlingsprincipen. Denna motivering ska vara desto mer exakt, då punkt 37 i riktlinjerna begränsas till en vag hänvisning till omständigheterna i ett enskilt ärende och således ger kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att göra en exceptionell justering av grundbeloppen för de berörda företagens böter. I ett sådant fall är det nämligen av ännu större grundläggande betydelse att kommissionen iakttar de garantier som unionens rättsordning medför inom ramen för de administrativa förfarandena och däribland motiveringsskyldigheten.

Härav följer att när kommissionen med stöd av punkt 37 i riktlinjerna fastställer böter som åläggs de företag som berörs av ett förlikningsförfarande, är den skyldig att tillräckligt klart och tydligt förklara på vilket sätt den har för avsikt att utnyttja sitt utrymme för skönsmässig bedömning, inbegripet de olika faktiska och rättsliga omständigheter som den har beaktat i det avseendet. Särskilt med hänsyn till kommissionens skyldighet att iaktta principen om likabehandling när bötesbeloppen fastställs, omfattar motiveringsskyldigheten samtliga relevanta omständigheter som är nödvändiga för bedömningen av huruvida de berörda företagen, som har fått grundbeloppen för sina böter justerade, befinner sig i jämförbara situationer, huruvida de situationerna har behandlats lika eller olika och huruvida det finns sakliga skäl för en eventuellt lika eller olika behandling av de situationerna.

Kommissionen underlåter på samma sätt att iaktta motiveringsskyldigheten om den inte anger skälen till varför den tillämpade olika nedsättningskoefficienter på de ovannämnda företagen, i synnerhet när nedsättningen skiljer sig mycket i förhållande till vart och ett av de företagens sammanlagda omsättning och skillnaden inte kan förklaras med att kommissionen avsåg att sätta ned alla grundbeloppen till en procentsats som låg över ovannämnda taket på 10 procent av den sammanlagda omsättningen.

(se punkterna 48, 49 och 52)