DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 17 november 2022 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Principen om likabehandling i arbetslivet – Artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande friheterna – Direktiv 2000/78/EG – Artikel 2.2, artikel 4.1 och artikel 6.1 – Förbud mot diskriminering på grund av ålder – Nationell lagstiftning som fastställer en högsta åldersgräns på 30 år för rekrytering av poliskommissarier – Motivering”
I mål C‑304/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) genom beslut av den 23 april 2021, som inkom till domstolen den 12 maj 2021, i målet
VT
mot
Ministero dell’Interno,
Ministero dell’Interno – Dipartimento della Pubblica Sicurezza – Direzione centrale per le risorse umane,
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún (referent), samt domarna N. Wahl och J. Passer,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– VT, genom A. Bonanni och P. Piselli, avvocati,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av E. De Bonis och G.M. De Socio, avvocati dello Stato,
– Tysklands regering, genom J. Möller och A. Hoesch, båda i egenskap av ombud,
– Greklands regering, genom M. Tassopoulou, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom D. Martin och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42), artikel 3 FEU, artikel 10 FEUF och artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Denna begäran har framställts inom ramen för ett mål mellan VT å ena sidan, och Ministero dell’Interno (Inrikesministeriet, Italien) och Ministero dell’Interno – Dipartimento della Pubblica Sicurezza – Direzione centrale per le risorse umane (Inrikesministeriet – avdelningen för allmän säkerhet – centraldirektionen för personaladministration, Italien) å den andra, angående ett beslut att inte låta VT delta i uttagningsprovet för rekrytering av poliskommissarier till Polizia di Stato (statspolisen, Italien), med motiveringen att han uppnått den högsta tillåtna åldersgränsen.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I skäl 18 och 23 i direktiv 2000/78 anges följande:
”(18) Detta direktiv får i synnerhet inte leda till att försvarsmakten, polisen, kriminalvårdsmyndigheterna eller räddningstjänsten åläggs att anställa eller ge fortsatt anställning åt personer som inte har den förmåga som krävs för att utföra samtliga uppgifter som de kan åläggas att utföra med hänsyn till dessa myndigheters legitima krav på att vara funktionsdugliga.
…
(23) Under mycket begränsade omständigheter kan en särbehandling vara berättigad, när en egenskap som avser ålder utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav, förutsatt att syftet är legitimt och kravet är rimligt. …”
4 Det framgår av artikel 1 i direktiv 2000/78 att syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.
5 I artikel 2, med rubriken ”Begreppet diskriminering”, i detta direktiv föreskrivs följande:
”1. I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.
2. Enligt punkt 1 skall
a) direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation,
…”
6 I artikel 3 i nämnda direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, anges följande:
”1. Inom ramen för [Europeiska unionens] befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:
a) Villkor för tillträde till anställning, till verksamhet som egenföretagare och till yrkesutövning, inklusive urvalskriterier och krav för anställning inom alla verksamhetsgrenar på alla nivåer i arbetslivet, inbegripet befordran.
…”
7 I artikel 4 i samma direktiv, med rubriken ”Yrkeskrav”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Utan hinder av artikel 2.1 och 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att sådan särbehandling som föranleds av en egenskap som har samband med någon av de grunder som anges i artikel 1 inte skall utgöra diskriminering, om denna egenskap utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, förutsatt att målet är legitimt och kravet proportionerligt.”
8 I artikel 6 i direktiv 2000/78, med rubriken ”Befogad särbehandling på grund av ålder”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Utan hinder av artikel 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte skall utgöra diskriminering om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga.
I sådan särbehandling kan i synnerhet följande inbegripas:
…
c) Fastställande av en högsta åldersgräns för rekrytering, grundat på den utbildning som krävs för tjänsten i fråga eller på att det krävs en rimligt lång anställningsperiod innan personen i fråga skall pensioneras.”
Italiensk rätt
Lagstiftningsdekret nr 165/1997
9 I enlighet med artiklarna 1 och 2 i decreto legislativo n. 165 –Attuazione delle deleghe conferite dall’articolo 2, comma 23, della legge 8 agosto 1995, n. 335, e dall’articolo 1, commi 97, lettera g), e 99, della legge 23 dicembre 1996, n. 662, in materia di armonizzazione al regime previdenziale generale dei trattamenti pensionistici del personale militare, delle Forze di polizia e del Corpo nazionale dei vigili del fuoco, nonchè del personale non contrattualizzato del pubblico impiego (lagstiftningsdekret nr 165 om genomförandet av de delegerade befogenheter som föreskrivs i artikel 2.23 i lag nr 335 av den 8 augusti 1995, samt i artikel 1.97 g och 1.99 i lag nr 662 av den 23 december 1996, om harmonisering med det allmänna socialförsäkringssystemet vad gäller pensioneringen av anställda inom försvarsmakten, poliskårerna, nationella brandkåren samt icke-kontraktsanställda offentliga tjänstemän), av den 30 april 1997 (GURI nr 139, av den 17 juni 1997), fastställs pensionsåldern för anställda vid statspolisen till 61 år.
Lag nr 127/1997
10 De generella åldersbestämmelserna vad gäller deltagande i allmänna uttagningsprov återfinns i artikel 13.6 i legge n. 127 – Misure urgenti per lo snellimento del’lattività amministrativa e dei procedimenti di decisione e di controllo (lag nr 127 om brådskande åtgärder för att rationalisera förvaltningsverksamheten samt besluts- och tillsynsförfaranden) av den 15 maj 1997 (GURI nr 113 av den 17 maj 1997 – ordinarie tillägg till GURI nr 98), där det anges att ”[d]et inte får uppställas någon åldersgräns för deltagande i uttagningsprov som anordnas av den offentliga förvaltningen, med undantag för de avvikelser som varje enskild myndighet beslutat om med hänsyn till tjänstens natur eller den berörda myndighetens objektiva behov”.
Lagstiftningsdekret nr 334/2000
11 De arbetsuppgifter som åvilar poliskommissarier regleras genom decreto legislativo n. 334 – Riordino dei ruoli del personale direttivo e dirigente della Polizia di Stato, a norma dell’articolo 5, comma 1, della legge 31 marzo 2000, n. 78 (lagstiftningsdekret nr 334 – Omorganisation av arbetsuppgifterna för personal med verkställande och ledande befattningar inom statspolisen, i enlighet med artikel 5.1 i lag nr 78 av den 31 mars 2000), av den 5 oktober 2000 (GURI nr 271, av den 20 november – ordinarie tillägg till GURI nr 190, nedan kallat lagstiftningsdekret nr 334/2000).
12 I artikel 2.2 i detta lagstiftningsdekret beskrivs poliskommissariernas uppgifter enligt följande:
”Tjänstemän till och med polisintendents lönegrad ska ha ställning som tjänsteman med ansvar för den allmänna säkerheten och tjänsteman vid kriminalpolisen. De ska fullgöra sådana uppgifter som, i förhållande till respektive lönegrad, utgör en naturlig del av de institutionella uppdrag som åvilar statspolisen och myndigheten för allmän säkerhet, med erforderlig beslutsautonomi och professionell nit. De ska även ansvara för utbildningen av de anställda och, i enlighet med deras yrkesmässiga kompetens, fullgöra utbildnings- och fortbildningsuppgifter för statspolisens personal. Dessa tjänstemän agerar som direkta medarbetare till personer med högre befattningar inom samma tjänstekategori, och ersätter dessa i fråga om ledningen av tjänsteenheter- och avdelningar vid frånvaro eller förhinder. Om en polisintendent innehar motsvarande befattning, eller ska ersätta en person med ansvar för polisstationer som tillser allmän säkerhet, ska denne även fullgöra de uppgifter som åligger den lokala myndigheten för allmän säkerhet. Dessa tjänstemän ska även, med fullt ansvar för givna anvisningar och uppnådda resultat, fullgöra sådana ledningsfunktioner för tjänsteenheter- och avdelningar som inte är förbehållna anställda i högre lönegrader, samt styrnings- och samordningsuppgifter för flera organisatoriska enheter vid det poliskontor där de tjänstgör. …”
13 I artikel 3.1 i detta lagstiftningsdekret föreskrivs att ”[å]ldersgränsen för deltagande i det aktuella uttagningsprovet får inte överstiga 30 år, och fastställs i den förordning som antagits med stöd av artikel 3.6 i lag nr 127 av den 15 maj 1997, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i nyssnämnda förordning”.
14 I artikel 3.3 i samma lagstiftningsdekret föreskrivs att inrikesministern i en förordning ska fastställa ”villkoren för genomförande av fysiska tester, kraven på fysisk och psykisk kapacitet och förmåga, samt hur dessa ska bedömas”.
15 Enligt artikel 3.4 i lagstiftningsdekret nr 334/2000 är ”20 % av tillgängliga platser för att få tillträde till tjänstegraden som poliskommissarie förbehållna anställda vid statspolisen som innehar erforderlig juristexamen och inte är äldre än 40 år”.
Ministerdekret nr 103/2018
16 Den förordning som avses i artikel 3.1 i lagstiftningsdekret nr 334/2000, det vill säga decreto ministeriale n. 103 – Regolamento recante norme per l’individuazione dei limiti di età per la partecipazione ai concorsi pubblici per l’accesso a ruoli e carriere del personale della Polizia di Stato (ministerdekret nr 103 – Förordning med regler om fastställande av åldersgränser för deltagande i allmänna uttagningsprov till tjänster vid statspolisen), av den 13 juli 2018 (GURI nr 208, av den 7 september 2018, nedan kallat ministerdekret nr 103/2018), antogs av inrikesministern och vars artikel 3.1 har följande lydelse:
”För deltagande i allmänna uttagningsprov till tjänsten som poliskommissarie och teknisk chef vid statspolisen gäller en högsta åldersgräns på 30 år.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
17 Inrikesministeriet anordnade den 2 december 2019 ett uttagningsprov på grundval av meriter och prov för att tillsätta 120 tjänster som poliskommissarie. Bland de allmänna villkoren för deltagande i detta uttagningsprov angavs i meddelandet om utlysning av tjänster, i enlighet med ministerdekret nr 103/2018, att sökandena måste ha fyllt 18 års men ännu inte 30 år, med undantag för vissa särskilda fall.
18 VT försökte anmäla sig för att delta i uttagningsprovet i enlighet med det föreskrivna digitaliserade förfarandet. Den för ändamålet avsedda it-applikationen hindrade honom emellertid från att anmäla sig till uttagningsprovet, eftersom han inte uppfyllde det ålderskrav som avses i föregående punkt. Eftersom han är född år 1988 hade han nämligen redan fyllt 30 år, och han omfattades inte av något av de särskilda fall där denna åldersgräns inte var tillämplig.
19 VT väckte då talan vid Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien) för att bestrida meddelandet om utlysning av tjänster, ministerdekret nr 103/2018 och det implicita beslutet att inte låta honom delta i uttagningsprovet.
20 Med stöd av en interimistisk åtgärd som denna domstol vidtagit tilläts VT att med förbehåll delta i uttagningsprovet, där han gick vidare från det första urvalet.
21 Genom dom av den 2 mars 2020 ogillade nämnda domstol emellertid VT:s talan med motiveringen att den åldersgräns som avses i punkt 17 ovan utgjorde en ”skälig begränsning”, och att den således inte stred mot vare sig Costituzione della Repubblica Italiana (Republiken Italiens konstitution) eller mot de unionsrättsliga bestämmelser som förbjuder diskriminering, bland annat på grund av ålder, i synnerhet de som fastställs i direktiv 2000/78.
22 VT överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) och gjorde gällande att bestämmelserna om den aktuella åldersgränsen stred mot såväl unionsrätten som Republiken Italiens konstitution och andra bestämmelser i italiensk rätt.
23 Vad gäller unionsrätten åberopade VT direktiv 2000/78, artikel 21 i stadgan och artikel 10 FEUF. Han hävdade att fastställandet av en högsta åldersgräns på 30 år för att få delta i det aktuella uttagningsprovet utgjorde oskälig diskriminering. Den omständigheten att det i vissa bestämmelser i meddelandet om utlysning av tjänster föreskrivs en högre åldersgräns för vissa kategorier av sökande är därför än mer oskälig. I meddelandet om utlysning av tjänster föreskrivs nämligen att den högsta åldersgränsen ”ska höjas med upp till tre år med beaktande av den militärtjänst som sökanden faktiskt har fullgjort”, att ”[å]ldersgränsen inte är tillämplig på statspolisens personal” och att ”[f]ör personer som tjänstgör inom den civila inrikesförvaltningen fastställs åldersgränsen för deltagande i uttagningsprovet till 35 år”.
24 Inrikesministeriet yrkade att VT:s överklagande skulle ogillas.
25 Den hänskjutande domstolen anser att det i förevarande fall föreligger diskriminering på grund av ålder i den mening som avses i artikel 2 i direktiv 2000/78, vilken inte kan motiveras med stöd av artikel 4 och artikel 6 i samma direktiv.
26 Härvidlag har den hänskjutande domstolen påpekat att det med all tydlighet framgår av artikel 2.2 i lagstiftningsdekret nr 334/2000 att de uppgifter som åvilar poliskommissarier främst utgörs av ledningsuppgifter och administrativa uppgifter. I de tillämpliga nationella bestämmelserna föreskrivs nämligen inte att tjänstens huvudsakliga uppdrag består i sådana operativa uppgifter som i sig ställer särskilt höga krav på fysisk förmåga, och som kan jämföras med de som krävs av en vanlig polisman vid en nationell poliskår, i den mening som avses i dom av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo (C‑258/15, EU:C:2016:873).
27 Den hänskjutande domstolen anser också att förevarande mål bör jämföras med det mål som gav upphov till domen av den 13 november 2014, Vital Pérez (C‑416/13, EU:C:2014:2371), där en åldersgräns på 30 år för att kunna bli vanlig polisman ansågs vara oproportionerlig, i ett fall där arbetsuppgifterna huvudsakligen var av administrativ art, utan att åtgärder som krävde fysisk styrka för den skull var uteslutna. Följaktligen bör den aktuella åldersgränsen i förevarande mål i än högre grad anses vara olämplig, eftersom sådana åtgärder inte ingår bland de uppgifter som en poliskommissarie väntas utföra.
28 Det finns även andra argument som styrker synsättet att denna åldersgräns är oproportionerlig.
29 Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att det aktuella uttagningsprovet omfattar fysiska tester i enlighet med artikel 3.3 i lagstiftningsdekret nr 334/2000, och att ett underkänt resultat på dessa tester resulterar i att sökanden utesluts från vidare deltagande i uttagningsprovet. Med hänsyn till att poliskommissarier inte omfattas av sådana krav på särskilt hög fysisk förmåga som de som var aktuella i det mål som avgjordes genom domen av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo (C‑258/15, EU:C:2016:873), bör de utslagsgivande fysiska testerna under alla omständigheter anses vara tillräckliga för att garantera att de uppgifter som åligger dessa kommissarier kan fullgöras på ett tillfredsställande sätt.
30 Det förhållandet att det genom artikel 3.4 i detta lagstiftningsdekret införs en kvot för redan anställda som inte är äldre än 40 år, vittnar för det andra om att det inte utgör något hinder mot fullgörandet av poliskommissarieyrket att den berörda personen har uppnått denna ålder vid tidpunkten för anmälan till uttagningsprovet.
31 För det tredje utgör den omständigheten att pensionsåldern fastställts till 61 år att det är möjligt att säkerställa en lämplig tjänstgöringstid, även för den som påbörjar sin karriär som poliskommissarie efter att ha fyllt 30 år.
32 Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska [direktiv 2000/78], artikel 3 FEU, artikel 10 FEUF och artikel 21 i [stadgan] tolkas, så att de utgör hinder mot nationell lagstiftning, såsom lagstiftningsdekret nr 334/2000, i dess ändrade och kompletterade lydelse, samt föreskrifter av lägre rang antagna av Ministero dell’Interno (inrikesministeriet), varigenom det införs en åldersgräns på 30 år för att få delta i ett urvalsförfarande för rekrytering av poliskommissarier till Polizia di Stato (statspolisen)?”
Tolkningsfrågan
33 Det ska inledningsvis påpekas att genom sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen anmodat EU-domstolen att tolka direktiv 2000/78, artikel 3 FEU, artikel 10 FEUF och artikel 21 i stadgan.
34 Vad gäller artikel 3 FEU och artikel 10 FEUF räcker det att konstatera dels att artikel 3 FEU endast anger unionens mål, vilka kommer till uttryck i andra bestämmelser i fördragen, dels att artikel 10 FEUF fastställer skyldigheter för unionen och inte för medlemsstaterna. Dessa två artiklar är således inte relevanta för prövningen av den fråga som ställts i förevarande mål.
35 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 2.2, artikel 4.1 och artikel 6.1 i direktiv 2000/78, jämförda med artikel 21 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder mot nationell lagstiftning som föreskriver en högsta åldersgräns på 30 år för att få delta i uttagningsprov för rekrytering av poliskommissarier.
36 Domstolen erinrar inledningsvis om att förbudet mot all diskriminering på grund av bland annat ålder finns inskrivet i artikel 21 i stadgan, och att detta förbud konkretiserats genom direktiv 2000/78 såvitt gäller arbetslivet (dom av den 3 juni 2021, Ministero della Giustizia (Notairier), C‑914/19, EU:C:2021:430, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
37 Följaktligen ska det först prövas huruvida den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78.
38 Eftersom det föreskrivs i artikel 3.1 i lagstiftningsdekret nr 334/2000 att personer som har fyllt 30 år inte får delta i uttagningsprov för rekrytering av poliskommissarier, påverkar denna bestämmelse dessa arbetstagares anställningsvillkor. En dylik bestämmelse ska således, i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktiv 2000/78, anses inrätta regler för tillträde till offentlig anställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkt 30, och dom av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo, C‑258/15, EU:C:2016:873, punkt 25).
39 Härav följer att den aktuella lagstiftningen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78.
40 Vad därefter gäller frågan huruvida denna lagstiftning inför en särbehandling på grund av ålder i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2000/78, ska det erinras om att i denna bestämmelse definieras ”principen om likabehandling” som att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1 i direktivet. I artikel 2.2 a i detta direktiv preciseras att vid tillämpningen av artikel 2.1 ska direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 i samma direktiv behandlas mindre förmånligt än en annan person som befinner sig i en jämförbar situation (dom av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo, C‑258/15, EU:C:2016:873, punkt 28).
41 I förevarande fall får det åldersrelaterade villkor som föreskrivs i artikel 3.1 i lagstiftningsdekret nr 334/2000 till följd att vissa personer behandlas mindre förmånligt än andra personer som befinner sig i en jämförbar situation, endast på grund av att de har fyllt 30 år.
42 Såsom samtliga parter som har inkommit med skriftliga yttranden har instämt i, resulterar den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet i en särbehandling som direkt grundas på ålder i den mening som avses i artikel 1, jämförd med artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkt 33, och dom av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo, C‑258/15, EU:C:2016:873, punkt 30).
43 Under dessa omständigheter ska det slutligen prövas huruvida en dylik särbehandling kan motiveras med stöd av artikel 4.1 eller artikel 6.1 i direktiv 2000/78.
Artikel 4.1 i direktiv 2000/78
44 Det ska inledningsvis noteras att enligt artikel 4.1 i direktiv 2000/78 ska sådan särbehandling som föranleds av en egenskap som har samband med någon av de grunder som anges i direktivets artikel 1 inte anses utgöra diskriminering, om denna egenskap utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, förutsatt att målet är legitimt och kravet proportionerligt.
45 Det framgår av denna bestämmelse att det inte är grunden för särbehandlingen, utan en egenskap som har samband med denna grund, som måste utgöra ett verkligt och avgörande yrkeskrav (dom av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo, C‑258/15, EU:C:2016:873, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
46 I detta avseende har domstolen slagit fast att den omständigheten att en person besitter vissa fysiska förmågor är en egenskap som har samband med ålder, och uppgifter bestående i att skydda personer och egendom, anhålla och övervaka brottslingar samt genomföra preventiv patrullering kan kräva att fysisk styrka används. Dylika uppgifter förutsätter en viss fysisk förmåga, eftersom fysiska brister vid utförandet av uppgifterna kan få allvarliga konsekvenser inte endast för poliserna själva och för tredje man, utan även för upprätthållandet av allmän ordning (dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkterna 37, 39 och 40, och dom av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo, C‑258/15, EU:C:2016:873, punkterna 34 och 35).
47 Att ha den särskilda fysiska förmåga som krävs för att kunna fullgöra de uppgifter som åvilar polismyndigheten, det vill säga att säkerställa skydd för personer och egendom, garantera att var och en kan utöva sina fri- och rättigheter och vaka över medborgarnas säkerhet, kan följaktligen anses utgöra ett verkligt och avgörande yrkeskrav – i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2000/78 – för att kunna utöva polisyrket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo, C‑258/15, EU:C:2016:873, punkt 36).
48 I förevarande mål har den hänskjutande domstolen emellertid uppgett att det följer av artikel 2.2 i lagstiftningsdekret nr 334/2000 att de uppgifter som åvilar poliskommissarier huvudsakligen utgörs av ledningsuppgifter och administrativa uppgifter. Sådana operativa och verkställande uppgifter som ställer särskilt höga krav på fysisk förmåga är inte väsentliga för utövandet av poliskommissarieyrket, och kommissariernas sedvanliga uppdrag omfattar inte åtgärder som kräver fysisk styrka.
49 Den italienska regeringen har dock bestridit denna slutsats i sitt skriftliga yttrande.
50 Nämnda regering har uppgett att enligt artikel 2.2 i lagstiftningsdekret nr 334/2000 är poliskommissarier tjänstemän vid kriminalpolisen som ska utföra de arbetsuppgifter som ankommer på samtliga statliga polismyndigheter, inklusive operationella uppgifter till skydd för personer och egendom, och som kan innebära att fysiska tvångsmedel måste tillgripas. Den omständigheten att en person kvalificeras som tjänsteman för den allmänna säkerheten innebär dessutom att vederbörande är anställd inom ordningsförvaltningen, som bland annat omfattar externa organ med ansvar för ett korrekt genomförande av manifestationer, vilket kan ställa krav på maximal fysisk kapacitet. Blotta möjligheten att en poliskommissarie kan komma att befinna sig i risksituationer räcker för att motivera ett krav på fysisk styrka knutet till ålder.
51 Den hänskjutande domstolen är ensamt behörig att tolka den tillämpliga nationella lagstiftningen, och det ankommer sålunda på den domstolen att fastställa vilka uppgifter som faktiskt åvilar poliskommissarier vid statspolisen och, mot bakgrund av dessa, fastställa huruvida särskild fysisk förmåga utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2000/78.
52 Den hänskjutande domstolen ska härvid beakta sådana uppgifter som poliskommissarier vanligtvis fullgör inom ramen för sitt ordinarie arbete. Den omständigheten att det kan krävas att vissa poliskommissarier – efter att ha klarat ett uttagningsprov och beroende på de särdrag som utmärker den tjänst som de rent konkret ska tillsätta – besitter viss fysisk förmåga kan visserligen beaktas vid valet av den person som ska anställas för den aktuella tjänsten, men den kan inte motivera att det fastställs en åldersgräns för att få delta i ett allmänt uttagningsprov, såsom är fallet i det nationella målet.
53 Om den hänskjutande domstolen konstaterar att med hänsyn till de uppgifter som poliskommissarier vid statspolisen vanligtvis utför, utgör det inte ett verkligt och avgörande yrkeskrav i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2000/78 att dessa kommissarier måste besitta särskild fysisk förmåga, ska den slå fast att denna bestämmelse, jämförd med artikel 2.2 i samma direktiv, utgör hinder mot den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet.
54 Om den hänskjutande domstolen däremot, med beaktande av dessa arbetsuppgifter, kommer till slutsatsen atten sådan fysisk förmåga utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav, i den mening som avses i artikel 4.1 i direktivet, måste den även kontrollera huruvida den aktuella åldersgränsen eftersträvar ett legitimt mål och är proportionerlig i den mening som avses i denna bestämmelse.
55 Vad för det första gäller det mål som eftersträvas med den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, har den italienska regeringen gjort gällande att genom att fastställa en åldersgräns på 30 år för deltagande i uttagningsprov för rekrytering av poliskommissarier, syftar denna lagstiftning till att upprätthålla ett funktionsdugligt och välfungerande polisväsende.
56 Domstolen har i detta avseende slagit fast att syftet att säkerställa ett funktionsdugligt och välfungerande polisväsende utgör ett legitimt mål, i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2000/78 (dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkt 44, och dom av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo, C‑258/15, EU:C:2016:873, punkt 38).
57 Vad för det andra gäller frågan huruvida dessa bestämmelser är proportionerliga erinrar domstolen om att enligt skäl 23 i direktiv 2000/78 är det endast under ”mycket begränsade omständigheter” som en särbehandling kan vara berättigad när en egenskap som avser bland annat ålder utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav. Eftersom artikel 4.1 i direktivet tillåter undantag från icke-diskrimineringsprincipen ska denna bestämmelse dessutom tolkas restriktivt (dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkterna 46 och 47, samt där angiven rättspraxis).
58 Härvidlag har domstolen, i domen av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo (C‑258/15, EU:C:2016:873, punkterna 41, 48 och 50), slagit fast att lagstiftning som föreskriver en högsta åldersgräns på 35 år för sökande till polistjänster inom första tjänstegraden, med ansvar för samtliga operativa och verkställande uppgifter som ankommer på denna tjänstegrad, i princip inte kan anses gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det ändamål som avses i punkt 56 ovan. Domstolen har särskilt slagit fast att dessa uppgifter kan kräva fysisk styrka samt tjänstgöring under svåra eller rentav extrema förhållanden.
59 På liknande sätt konstaterade domstolen, i domen av den 12 januari 2010, Wolf (C‑229/08, EU:C:2010:3, punkterna 41–44), på grundval av de forskningsrön den hade tillgång till, att vissa uppgifter som anförtrotts anställda vid brandkårens tekniska avdelning – såsom bekämpande av bränder – ställde krav på en utomordentligt hög fysisk kapacitet, och att väldigt få av de offentliganställda över 45 år hade tillräcklig fysisk kapacitet för att kunna fullgöra dessa uppgifter, varvid den sedan slog fast att en åtgärd bestående i att fastställa en högsta åldersgräns på 30 år för rekrytering till denna avdelning var proportionerlig.
60 I domen av den 13 november 2014, Vital Pérez (C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkterna 54 och 57), slog domstolen däremot fast att nationell lagstiftning som fastställde en högsta åldersgräns på 30 år för rekrytering av poliser till den lokala polismyndigheten medförde ett oproportionerligt krav, efter att ha konstaterat att med hänsyn till de arbetsuppgifter som poliserna utförde och som bland annat bestod i att hjälpa kommuninvånare, skydda personer och egendom, anhålla och övervaka brottsverkare, genomföra preventiv patrullering och dirigera trafik, var den förmåga som dessa poliser förväntades ha för att kunna utföra vissa av dessa uppgifter inte alltid jämförbar med den utomordentligt höga fysiska förmåga som genomgående krävs av brandmän.
61 För att avgöra huruvida den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet – varigenom det införs en högsta åldersgräns på 30 år för att få delta i uttagningsprov för rekrytering av poliskommissarier – medför ett proportionerligt krav, måste den hänskjutande domstolen således kontrollera huruvida de uppgifter som dessa poliskommissarier faktiskt utför i huvudsak är sådana operativa eller verkställande uppgifter som ställer krav på utomordentligt hög fysisk förmåga. Endast i det fallet kan denna högsta åldersgräns anses vara proportionerlig. Det förefaller emellertid följa av begäran om förhandsavgörande att kommissarierna vid statspolisen inte utövar sådana uppgifter.
62 Den hänskjutande domstolen har dessutom med rätta anfört att vid bedömningen av huruvida den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är proportionerlig, är det även relevant att beakta att det utslagsgivande fysiska test som ingår i det aktuella uttagningsprovet kan utgöra en lämplig och mindre ingripande åtgärd än fastställandet av en högsta åldersgräns på 30 år.
63 Den italienska regeringen har gjort gällande att ur ett framtidsperspektiv är det nödvändigt att sänka medelåldern inom polisen, för att få till stånd en övergripande justering av den generella strukturen för tillträde till statspolisen.
64 I detta avseende har domstolen, i domen av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo (C‑258/15, EU:C:2016:873, punkterna 44 och 47), mot bakgrund av de exakta uppgifter som hade lämnats och som visade att personalen inom den berörda poliskåren skulle komma att åldras kraftigt, slagit fast att om syftet är att uppnå en jämn åldersfördelning ska särskilda fysiska förmågor inte betraktas som oföränderliga vid tidpunkten för uttagningsprovet, utan de ska tvärtom betraktas som dynamiska, med beaktande av de tjänsteår som följer efter det avklarade uttagningsprovet.
65 Såsom framgår av punkt 58 ovan ska det dessutom understrykas att i det målet rörde det sig om ett uttagningsprov för rekrytering till polistjänster inom första tjänstegraden, som inte innefattade administrativa uppgifter utan främst operativa och verkställande uppgifter.
66 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av handlingarna i målet eller sådana uppgifter som den eventuellt kan erhålla från de nationella myndigheterna, pröva huruvida den åldersgräns som är i fråga i det nationella målet kan motiveras av behovet av att uppnå en jämn åldersfördelning inom statspolisen. Härvidlag ska den hänskjutande domstolen beakta den genomsnittliga åldern för den personal som uttagningsprovet avser, det vill säga kommissarier vid statspolisen, och inte den samlade personalstyrkan inom denna poliskår. En sådan prövning är dock endast relevant om den hänskjutande domstolen konstaterar att de uppgifter som regelbundet utförs av dessa poliskommissarier kräver sådan särskild fysisk förmåga, som kan motivera behovet av att justera åldersfördelningen inom poliskåren.
67 I avsaknad av ett sådant behov utgör den omständigheten att det aktuella uttagningsprovet omfattar ett utslagsgivande fysiskt test en lämplig och mindre ingripande åtgärd än fastställandet av en högsta åldersgräns på 30 år, såsom föreskrivs i den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet.
68 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att den omständigheten att artikel 3.4 i lagstiftningsdekret nr 334/2000 föreskriver att en kvot ska förbehållas poliser som inte är äldre än 40 år utgör stöd för uppfattningen att det förhållandet att en person har uppnått denna ålder vid tidpunkten för uttagningsprovet inte är oförenligt med utövandet av poliskommissarieyrket, och att den åldersgräns som är i fråga i det nationella målet följaktligen är oproportionerlig. I linje härmed har VT understrukit att denna åldersgräns kan höjas med upp till tre år för kandidater som fullgjort militärtjänstgöring, inte är tillämplig på statspolisens personal och har fastställts till 35 år för personalen vid den civila inrikesförvaltningen.
69 Den italienska regeringen har härvidlag hävdat att den kvot som avses i föregående punkt syftar till att bevara de kompetenser som förvärvats av personer som redan är utbildade för polismyndigheten eller för myndigheter som bidrar till poliskommissariernas arbete.
70 Förekomsten av detta undantag och de undantag som VT har åberopat bekräftar emellertid att den åldersgräns som är i fråga i det nationella målet är oproportionerlig. En lagstiftning är nämligen endast ägnad att säkerställa förverkligandet av det åberopade målet, om den på allvar svarar mot önskan att uppnå detta på ett sammanhängande och systematiskt sätt (dom av den 15 juli 2021, Tartu Vangla, C‑795/19, EU:C:2021:606, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
71 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning kan det följaktligen konstateras att i den mån som de arbetsuppgifter poliskommissarierna faktiskt utför ställer krav på särskilt hög fysisk förmåga, utgör den högsta åldersgräns på 30 år som föreskrivs i artikel 3.1 i lagstiftningsdekret nr 334/2000 ett oproportionerligt krav mot bakgrund av artikel 4.1 i direktiv 2000/78.
Artikel 6.1 i direktiv 2000/78
72 Vad därefter gäller frågan huruvida den särbehandling som följer av den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet kan vara motiverad med stöd av artikel 6.1 i direktiv 2000/78, ska det påpekas att den frågan behöver prövas endast om denna särbehandling inte kan rättfärdigas med stöd av artikel 4.1 i samma direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo, C‑258/15, EU:C:2016:873, punkt 49).
73 I artikel 6.1 första stycket i direktiv 2000/78 föreskrivs att särbehandling på grund av ålder inte utgör diskriminering om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta mål är lämpliga och nödvändiga. Det följer av artikel 6.1 andra stycket c i direktivet att sådan särbehandling i synnerhet kan inbegripa ”fastställande av en högsta åldersgräns för rekrytering, grundat på den utbildning som krävs för tjänsten i fråga eller på att det krävs en rimligt lång anställningsperiod innan personen i fråga skall pensioneras”.
74 Det ska således prövas huruvida villkoret i artikel 3.1 i lagstiftningsdekret nr 334/2000, avseende en högsta åldersgräns på 30 år för att få delta i uttagningsprov för rekrytering av poliskommissarier, kan anses vara motiverat av ett berättigat mål i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78, och huruvida sätten för att genomföra detta mål är lämpliga och nödvändiga.
75 Det framgår inte av begäran om förhandsavgörande att det går att utläsa av den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet vilket mål den eftersträvar. EU‑domstolen har emellertid slagit fast att det inte är möjligt att härleda ur artikel 6.1 i direktiv 2000/78 att avsaknaden av precisering av det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen per automatik innebär att den inte kan anses vara motiverad med stöd av denna bestämmelse. I avsaknad av en sådan precisering är det viktigt att en domstol har möjlighet att utifrån det sammanhang i vilket åtgärden har vidtagits ta hjälp av andra uppgifter för att fastställa syftet bakom åtgärden, så att den kan bedöma huruvida åtgärden är berättigad och huruvida sätten för att genomföra detta syfte var lämpliga och nödvändiga (dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
76 Det ska dessutom noteras att de mål som kan anses vara ”berättigade” i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78, och därför kan motivera att undantag görs från principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder, är socialpolitiska mål (dom av den 13 september 2011, Prigge m.fl., C‑447/09, EU:C:2011:573, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
77 Såvida den åldersgräns som införts genom den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet kan anses vara grundad på den utbildning som krävs för tjänsten i fråga eller på att det krävs en rimligt lång anställningsperiod innan pensionering, i den mening som avses i artikel 6.1 andra stycket c i direktivet, kan den motivera den särbehandling som är aktuell i det nationella målet, om den ”på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras” i enlighet med denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkterna 64 och 65).
78 Även om så är fallet måste det emellertid prövas huruvida sätten för att genomföra dessa mål är lämpliga och nödvändiga.
79 Domstolen förfogar dock inte över några uppgifter som ger vid handen att den aktuella åldersgränsen är lämplig och nödvändig med hänsyn till målet att säkerställa poliskommissariernas utbildning.
80 Vad vidare gäller målet att säkerställa en rimligt lång anställningsperiod innan pensionering, framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att pensionsåldern för anställda inom poliskåren är 61 år.
81 Härav följer att nationell lagstiftning som fastställer en högsta åldersgräns på 30 år för att få delta i uttagningsprov för rekrytering av poliskommissarier i princip inte kan anses vara nödvändig för att garantera att de berörda kommissarierna ges en rimligt lång anställningsperiod innan de pensioneras, i den mening som avses i artikel 6.1 andra stycket c i direktiv 2000/78 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkt 72), i synnerhet om den hänskjutande domstolen, efter att ha analyserat samtliga relevanta omständigheter, finner att poliskommissariernas uppgifter inte främst utgörs av sådana fysiskt krävande uppgifter som äldre kommissarier inte skulle kunna utföra under en tillräckligt lång tidsperiod (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2010, Wolf, C‑229/08, EU:C:2010:3, punkt 43, och dom av den 15 november 2016, Salaberria Sorondo, C‑258/15, EU:C:2016:873, punkt 46).
82 Under dessa omständigheter, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens bekräftelse i detta avseende, kan den särbehandling som följer av en sådan bestämmelse som artikel 3.1 i lagstiftningsdekret nr 334/2000 inte motiveras med stöd av artikel 6.1 andra stycket c i direktiv 2000/78.
83 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 2.2, artikel 4.1 och artikel 6.1 i direktiv 2000/78, jämförda med artikel 21 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder mot nationell lagstiftning som föreskriver en högsta åldersgräns på 30 år för att få delta i uttagningsprov för rekrytering av poliskommissarier, såvida de arbetsuppgifter som dessa poliskommissarier faktiskt utför inte ställer krav på särskilt hög fysisk förmåga eller, för det fall att sådan särskilt hög fysisk förmåga krävs, om det visar sig att även om denna lagstiftning eftersträvar ett berättigat mål medför den ett oproportionerligt krav, vilket den ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
Rättegångskostnader
84 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
Artikel 2.2, artikel 4.1 och artikel 6.1 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, jämförda med artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att de utgör hinder mot nationell lagstiftning som föreskriver en högsta åldersgräns på 30 år för att få delta i uttagningsprov för rekrytering av poliskommissarier, såvida de arbetsuppgifter som dessa poliskommissarier faktiskt utför inte ställer krav på särskilt hög fysisk förmåga eller, för det fall att sådan särskilt hög fysisk förmåga krävs, om det visar sig att även om denna lagstiftning eftersträvar ett berättigat mål medför den ett oproportionerligt krav, vilket den ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
Underskrifter