FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NICHOLAS EMILIOU
föredraget den 14 december 2023(1)
Mål C‑90/22
”Gjensidige” ADB
ytterligare deltagare i rättegången
”Rhenus Logistics” UAB,
”ACC Distribution” UAB
(begäran om förhandsavgörande från Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen))
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artikel 71 – Förhållande till en internationell konvention som reglerar domstols behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar på särskilda områden – Konvention om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR-konventionen) – Icke-exklusivt avtal om domstols behörighet – Erkännande vid en domstol i en medlemsstat av en dom som omfattas av tillämpningsområdet för CMR-konventionen – Ursprungsdomstol som har fastställt sin behörighet på en annan grund – Förenlighet med de principer som ligger till grund för tillämpningen av förordning nr 1215/2012 – Grunder för att vägra erkännande av en dom – Artikel 45”
I. Inledning
1. Gränsöverskridande tvister inleds ofta med att den domstol vid vilken talan väckts måste kontrollera huruvida den har internationell behörighet att pröva den fråga som förelagts den. Inom Europeiska unionen och såvitt avser tvistemål på privaträttens område regleras den prövningen i princip av de bestämmelser som har införts för detta ändamål i förordning (EU) nr 1215/2012.(2)
2. Samtidigt, och som jag kommer att förklara närmare nedan, prioriteras i denna förordning de särskilda bestämmelser som fastställs i de specialiserade internationella konventioner som medlemsstaterna har ingått.
3. I domen i målet TNT Express(3) slog emellertid domstolen i huvudsak fast att tillämpningen av sådana särskilda bestämmelser inte får undergräva vissa grundläggande principer som ligger till grund för systemet för rättsligt samarbete inom Europeiska unionen, såsom förutsebarhet vad gäller vilken domstol som är behörig eller en god rättskipning.
4. Komplexiteten i det följande illustreras av den tvist som gett upphov till förevarande begäran om förhandsavgörande. Tvisten uppkom till följd av en stöld av varor under transporten från Nederländerna till Litauen. Den berörda försäkringsgivaren begärde ersättning från den transportören och gjorde detta i Litauen med åberopande av ett avtal om domstols behörighet som omfattades av transportavtalet.
5. Vid den tidpunkten hade transportören emellertid redan inlett ett rättsligt förfarande i Nederländerna i syfte att visa att dess ansvar i detta särskilda sammanhang var begränsat. Innan den nederländska domstolen biföll talan fastställde den sin behörighet genom att tillämpa en av behörighetsreglerna i konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (nedan kallad CMR-konventionen),(4) oberoende av det ovannämnda avtalet om domstols behörighet, som enligt den nederländska domstolens uppfattning inte kunde utesluta de andra (alternativa) behörighetsgrunder som anges i CMR-konventionen.
6. Efter det att de litauiska domstolarna hade erkänt den domen överklagade ”Gjensidige” ADB (nedan kallat Gjensidige) till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen), som är den hänskjutande domstolen. Gjensidige har gjort gällande att erkännandet av den nederländska domstolens dom strider mot förordning nr 1215/2012, eftersom denna förordning i princip fastställer exklusiviteten för den behörighet som följer av ett avtal om domstols behörighet.
7. Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i vilka behörighetsregler som är tillämpliga. Den hänskjutande domstolen har påpekat att förordning nr 1215/2012 ger företräde för tillämpning av regler som fastställts i en specialiserad internationell konvention, såsom CMR-konventionen. Den hänskjutande domstolen tvivlar emellertid på att ett sådant företräde kan göra det möjligt att underlåta att tillämpa ett avtal om domstols behörighet, med hänsyn till det förstärkta skydd som dessa avtal ges genom förordning nr 1215/2012. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida detta förstärkta skydd måste leda till att erkännande av den nederländska domstolens avgörande vägras. Även om förordning nr 1215/2012 inte uttryckligen tillåter ett sådant synsätt, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en vidare tolkning av förordningen är nödvändig för att i huvudsak skydda parternas avsikter, såsom de framgår av det aktuella avtalet om domstols behörighet.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. International rätt
8. Enligt artikel 1 i CMR-konventionen är konventionen tillämplig ”på varje avtal om godsbefordran med fordon på väg mot betalning, när orten för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten … är belägna i skilda stater, av vilka åtminstone den ena är en fördragsslutande stat. Vad nu sagts gäller oavsett parternas hemvist och nationalitet”.(5)
9. I artikel 31 i CMR-konventionen anges följande:
”1. Talan rörande befordran som är underkastad denna konvention får väckas, förutom vid sådan domstol i fördragsslutande stat som parterna utsett, vid domstol i stat, inom vars område
a) svaranden har sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet slutits, eller
b) den ort där godset mottogs av fraktföraren eller bestämmelseorten är belägen,
och får inte väckas vid annan domstol.(6)
2. Är talan som avses i första stycket av denna artikel anhängig vid en enligt det stycket behörig domstol eller har sådan talan avgjorts av sådan domstol, får ny talan inte väckas mellan samma parter angående samma sak, om inte avgörande av den domstol vid vilken den första talan väcktes inte kan verkställas i den stat där den nya talan väcks.
3. Sedan dom i tvist som avses i första stycket av denna artikel meddelats av domstol i fördragsslutande stat och blivit verkställbar i den staten ska domen vara verkställbar även i var och en av de övriga fördragsslutande staterna, så snart de formföreskrifter har blivit uppfyllda som gäller i den fördragsslutande stat där verkställighet söks. Sådana formföreskrifter får inte innefatta möjlighet till omprövning av själva saken.
4. Bestämmelserna i tredje stycket av denna artikel tillämpas på domar, meddelade efter kontradiktoriskt förfarande, tredskodomar och av domstol stadfästa förlikningar men inte på domar, som är endast interimistiskt verkställbara, eller på avgöranden, varigenom kärande, som helt eller delvis tappat målet, ålagts att på grund av detta utge skadestånd utöver rättegångskostnaden.
….”
10. I artikel 41.1 i CMR-konventionen föreskrivs att ”om annat inte följer av vad som föreskrivs i artikel 40 är varje avtalsvillkor som direkt eller indirekt avviker från bestämmelserna i denna konvention ogiltigt. Ogiltigheten av sådant avtalsvillkor medför inte ogiltighet av avtalet i övrigt.”
B. Unionsrätt
11. I skäl 21 i förordning nr 1215/2012 anges följande: ”För att rättskipningen ska fungera väl, är det nödvändigt att minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och att se till att oförenliga domar inte meddelas i olika medlemsstater. Det bör finnas klara och effektiva regler för att avgöra frågor om litispendens och mål som har samband med varandra …”
12. I skäl 22 i samma förordning anges följande: ”För att göra exklusiva avtal om val av behörig domstol effektivare och förhindra rättegångsmissbruk måste det finnas möjlighet att göra undantag från den allmänna litispendensregeln för att på ett tillfredsställande sätt kunna hantera situationer med parallella förfaranden. En sådan situation uppstår när en talan väcks vid en domstol som inte anges i ett exklusivt avtal om domstols behörighet och en talan därefter väcks vid den domstol som anges i avtalet rörande samma sak och målen gäller samma parter. I det fallet bör den domstol där talan först väcktes vara skyldig att låta handläggningen av målet vila så snart talan väcks vid den domstol som anges i avtalet och fram till dess att den sistnämnda domstolen meddelar att den inte har behörighet enligt det exklusiva avtalet om val av domstols behörighet. Detta är nödvändigt för att säkerställa att den domstol som anges i avtalet i denna situation har företräde att ta ställning till om avtalet är giltigt och i vilken utsträckning avtalet ska tillämpas på tvisten. Den domstol som anges i avtalet bör kunna fortsätta handläggningen av målet oavsett om den andra domstolen redan har beslutat att låta handläggningen vila eller inte.”
13. Kapitel II avsnitt 6 i förordning nr 1215/2012 innehåller artikel 24, med rubriken ”Exklusiv behörighet”, som har följande lydelse:
”Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:
1. Om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen.
…
2. Om talan avser giltighet, ogiltighet eller upplösning av bolag eller andra juridiska personer eller giltighet av beslut av deras organ, vid domstolarna i den medlemsstat där den juridiska personen har sitt säte. …
3. Om talan avser giltigheten av inskrivningar i offentliga register, domstolarna i den medlemsstat där registret förs.
4. Om talan, oavsett om det är fråga om ett käromål eller ett svaromål, avser registrering eller giltighet av patent, varumärken, mönster och liknande rättigheter för vilka krävs deposition eller registrering, domstolarna i den konventionsstat där deposition eller registrering har begärts eller har ägt rum eller på grund av bestämmelserna i en unionsrättsakt eller en internationell konvention anses ha ägt rum.
…
5. Om talan avser verkställighet av domar, domstolarna i den medlemsstat där domen har verkställts eller ska verkställas.”
14. Kapitel II avsnitt 7 i förordning nr 1215/2012 innehåller artikel 25.1 där det föreskrivs att ”[o]m parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten. En sådan behörighet ska vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. …”
15. I artikel 29 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:
”1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, ska varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 31.2.
…”
16. I artikel 31 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:
”…
2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 26 ska, i de fall talan väckts vid en domstol i en medlemsstat som har exklusiv behörighet enligt ett avtal som avses i artikel 25, varje domstol i en annan medlemsstat låta handläggningen av målet vila fram till dess att den domstol där talan väcks på grundval av avtalet förklarar att den är obehörig i enlighet med avtalet.
3. Om den domstol som anges i avtalet har funnit att den är behörig att ta upp talan till prövning i enlighet med avtalet ska varje domstol i en annan medlemsstat avvisa talan till förmån för denna domstol.
…”
17. Artikel 45 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:
”1. Vid ansökan från en berörd part ska erkännande av en dom vägras om
a) ett sådant erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den berörda medlemsstaten,
… eller
e) domen är oförenlig med
i) kapitel II avsnitt 3, 4 eller 5 om svaranden var en försäkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare, eller
ii) kapitel II avsnitt 6.
…
3. Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas såvida inte annat följer av punkt 1 e. Behörighetsbestämmelserna omfattas inte av den i punkt 1 a åsyftade prövningen vad gäller grunderna för rättsordningen (ordre public).
…”
18. I artikel 71 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:
”1. Denna förordning ska inte inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar.
2. För en enhetlig tolkning ska punkt 1 tillämpas enligt följande:
…
b) Domar som har meddelats av en domstol i en medlemsstat med tillämpning av behörighetsbestämmelser i en konvention som reglerar ett särskilt område ska erkännas och verkställas i de andra medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.
Om det i en konvention, som reglerar ett särskilt område och som har tillträtts såväl av ursprungsmedlemsstaten som av den medlemsstat som ansökan riktas till, anges förutsättningar för erkännande eller verkställighet av domar, ska dessa förutsättningar gälla. Bestämmelserna i denna förordning om erkännande och verkställighet kan dock alltid tillämpas.”
III. Bakgrund, det nationella målet och tolkningsfrågorna
19. ”ACC Distribution” UAB (nedan kallat ACC Distribution), kunden, och ”Rhenus Logistics” UAB (nedan kallat Rhenus Logistics), transportören, ingick ett avtal om transport av datorutrustning från Nederländerna till Litauen. Under denna transport stals en del av lasten.
20. I punkt 3 i transportavtalet angavs att ”för det fall tvister och meningsskiljaktigheter inte löses genom förhandlingar mellan parterna ska de prövas av den domstol inom vars område kunden har sin registrerade adress”. Eftersom ACC Distribution (kunden) har sitt säte i Litauen hade parterna kommit överens om att de litauiska domstolarna skulle vara behöriga.
21. Efter stölden betalade Gjensidige, ett försäkringsbolag som hade försäkrat sändningen, den 21 april 2017 ut ett försäkringsbelopp om 205 108,89 euro till ACC Distribution.
22. Rhenus Logistics har den 3 februari 2017 väckt talan vid rechtbank Zeeland-West-Brabant (Distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant, Nederländerna) (nedan kallad distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant) mot bland andra ACC Distribution och Gjensidige. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning framgår det av handlingarna i målet att Rhenus Logistics åberopade CMR-konventionen (inom vars tillämpningsområde tvisten faller), med stöd av vilken sökanden kan väcka talan vid bland annat domstolarna i ett land där den ort där varan övertogs av transportören är belägen.(7)
23. Syftet med talan var att få fastställt att transportörens skadeståndsansvar med anledning av den ovannämnda stölden var begränsat. ACC Distribution och Gjensidige invände mot den nederländska domstolens behörighet och hänvisade till det avtal om domstols behörighet som ingick i transportavtalet. Denna invändning ogillades på den grunden att avtalet om domstols behörighet var ogiltigt enligt artikel 41.1 i CMR-konventionen, eftersom det begränsade valet av domstolar för att pröva den aktuella tvisten enligt artikel 31.1 i den konventionen.
24. Den 19 september 2017 väckte Gjensidige talan mot Rhenus Logistics vid Kauno apygardos teismas (Regionala domstolen i Kaunas, Litauen, nedan kallad den regionala domstolen) om ersättning med ett belopp på 205 108,89 euro jämte ränta. Talan grundade sig på den subrogation som Gjensidige hade begärt efter att ha betalat ut försäkringsersättningen till ACC Distribution.
25. Rhenus Logistics har i svaromål yrkat att talan ska avvisas och har gjort gällande att det genom denna har uppstått en situation av litispendens som måste lösas genom ett erkännande av behörigheten för distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant, som var den första domstol som hade tagit upp ärendet till prövning.
26. Mot denna bakgrund vilandeförklarade den regionala domstolen målet. Domen fastställdes efter överklagande av Lietuvos apeliacinis teismas (Appellationsdomstolen i Litauen, nedan kallad appellationsdomstolen).
27. Genom dom av den 25 september 2019 fastställde distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant att bland annat Rhenus Logistics ansvar gentemot bland annat ACC Distribution och Gjensidige var begränsat och inte kunde överstiga det ersättningsbelopp som följer av artikel 23.3 i CMR-konventionen.(8) Domen har inte överklagats.
28. I enlighet med detta beslut överförde Rhenus Logistics det aktuella beloppet till Gjensidige. Gjensidige har därefter begärt att dess i Litauen anhängiga talan delvis skulle återkallas och att den skulle bifallas i övrigt.
29. Genom dom av den 22 maj 2020 godtog den regionala domstolen den delvisa återkallelsen och ogillade talan i övrigt och slog fast att domen från distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant hade vunnit laga kraft. Appellationsdomstolen bekräftade den domen.
30. Den 2 juni 2021 ansökte Gjensidige om prövningstillstånd vid Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen). Gjensidige gjorde bland annat gällande att, i motsats till CMR-förordningen, fastställer förordning nr 1215/2012 att den behörighet som föreskrivs i ett avtal om domstols behörighet är exklusiv och att den situation som uppkommit i det nationella målet borde leda till att förordningen ges företräde. Enligt denna part skulle en motsatt lösning ha mindre gynnsamma konsekvenser för den inre marknadens funktion och skulle i synnerhet inte garanterar principerna om förutsebarhet i fråga om behörighet och god rättskipning.
31. Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen), som hyste tvivel i detta hänseende, beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Kan artikel 71 i förordning nr 1215/2012, med beaktande av artiklarna 25, 29 och 31 samt skälen 21 och 22 däri, tolkas på det sättet att den tillåter att artikel 31 i [CMR-konventionen] tillämpas även i fall i vilka en tvist som omfattas av tillämpningsområdet för båda dessa rättsliga instrument är föremål för ett avtal om domstols behörighet?
2) Kan artikel 45.1 e ii) i förordning nr 1215/2012, med beaktande av lagstiftarens avsikt att stärka skyddet för avtal om domstols behörighet i Europeiska unionen, ges en vidare tolkning så att den inte endast omfattar avsnitt 6 i kapitel II i den förordningen utan även avsnitt 7 däri?
3) Kan begreppet ’grunderna för rättsordningen (ordre public)’ som används i förordning nr 1215/2012, efter en bedömning av de specifika förhållandena i målet och deras rättsliga konsekvenser, tolkas på det sättet att det omfattar grunden för ett beslut att inte erkänna en dom från en annan medlemsstat när tillämpningen av en specialiserad konvention såsom [CMR-konventionen] skapar en rättslig situation i vilken både avtalet om domstols behörighet och avtalet om tillämplig rätt inte iakttas i ett och samma mål?”
32. Rhenus Logistics, Gjensidige, den litauiska regeringen och Europeiska kommissionen har ingett skriftliga yttranden till domstolen. Dessa parter yttrade sig även muntligen vid förhandlingen i målet den 23 mars 2023.
IV. Rättslig bedömning
33. Efter att ha gjort inledande anmärkningar om de relevanta omständigheterna i det nationella målet (A) och domstolens dom i målet TNT Express, som åtminstone delvis ligger till grund för den hänskjutande domstolens frågor (B), kommer jag att pröva huruvida tolkningsfrågorna är välgrundade (C).
34. I detta syfte kommer jag först att behandla det antagande som ligger till grund för förevarande begäran, det vill säga att det fortfarande är möjligt att kontrollera behörigheten för distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant i egenskap av ursprungsdomstol, inom ramen för det förfarande som pågår vid den hänskjutande domstolen och som avser erkännande av en dom som meddelats i en annan medlemsstat. Jag kommer att förklara att detta antagande är felaktigt och att gränsöverskridande verkningar av en dom, i en sådan situation, endast kan förhindras om en part med framgång har åberopat en av de grunder för att vägra erkännande som föreskrivs i förordning nr 1215/2012 (C.1). Den hänskjutande domstolen har övervägt detta alternativ inom ramen för den andra och den tredje tolkningsfrågan. Jag kommer att förklara att dessa grunder inte innefattar den situation där ursprungsdomstolen har fastställt sin behörighet, trots att den inte var en domstol i den medlemsstat som utsetts genom ett avtal om domstols behörighet (C.2).
35. För fullständighetens skull, och för att behandla den fördjupade diskussionen i detta avseende i förevarande mål, kommer jag att förklara att den relevanta behörighetsbestämmelsen i CMR-konventionen under alla omständigheter inte strider mot de principer som ligger till grund för förordning nr 1215/2012, i enlighet med tillämpningen av det kriterium som anges i domen TNT Express (D).
A. Relevanta omständigheter i den aktuella tvisten
36. Det ska erinras om att tvisten vid den nationella domstolen har sitt ursprung i att en del av lasten stals under dess internationella transport. Även om transportavtalet innehåller en klausul genom vilken de litauiska domstolarna ges behörighet,(9) prövades och avgjordes den tvist som stölden gav upphov till i slutändan av den nederländska domstolen.(10)
37. Detta berodde på att tvisten omfattades av det materiella tillämpningsområdet (ratione materiae) för CMR-konventionen, som inte bara innehåller materiella bestämmelser om ansvar i samband med godstransporter på väg, utan även, bland annat, bestämmelser om behörighet som är tillämpliga på tvister som uppkommer i samband med sådana transporter.
38. Närmare bestämt ger artikel 31.1 i CMR-konventionen sökanden möjlighet att välja mellan fyra möjliga orter, nämligen för det första domstolarna i det land som parterna kommit överens om, för det andra domstolarna i det land där – sammanfattningsvis – svaranden har hemvist,(11) för det tredje domstolarna på den ort där godset mottogs eller för det fjärde domstolarna på bestämmelseorten.
39. Även om det följer av dessa bestämmelser att parterna kan ingå ett avtal om domstols behörighet, förefaller det som om ett sådant avtal inte kan vara exklusivt, åtminstone enligt den ståndpunkt som intagits av distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant.(12) Detta förefaller även vara den uppfattning som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för.
40. Jag förstår att det var på grundval av den tredje kategorin i punkt 38 ovan som Rhenus Logistics, den berörda transportören, väckte talan vid distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant.(13) Rhenus Logistics talan tycks ha väckts i förebyggande syfte för att få fastställt att dess ansvar för skadorna till följd av stölden var begränsat till ett visst belopp.
41. Enligt min mening begränsar artikel 23.3 i CMR-konventionen i princip det ansvar transportören kan ådra sig för förlusten av varorna.(14) Det förefaller emellertid som om en sådan ansvarsbegränsning, med tillämpning av artikel 29.1 i CMR-konventionen, inte gäller när skadan orsakas ”uppsåtligen eller om sådan vårdslöshet ligger [transportören] till last som likställes med uppsåt enligt lagen i den stat där talan väckts”.
42. I detta hänseende kan domstolarna i de avtalsslutande parterna till CMR-konventionen ha olika uppfattningar om under vilka förutsättningar den sistnämnda bestämmelsen är tillämplig.(15) Detta tenderar att leda till att man vid en tvist vänder sig till den domstol som mest sannolikt kommer att göra en för den berörda parten gynnsam tolkning. Detta kan i sin tur leda till att parallella rättsliga förfaranden inleds i olika stater i syfte att, för den part som har rätt att förfoga över godset, erhålla ersättning för skada eller förlust och, omvänt, för transportören, en förklaring som utesluter eller begränsar ansvaret för en sådan skada eller förlust.(16)
43. I förevarande mål har Gjensidige hänvisat till olika ståndpunkter som de nederländska och de litauiska domstolarna har intagit när det gäller villkoren för att transportörernas ansvar ska anses vara obegränsat. Gjensidige har gjort gällande att de nederländska domstolarnas ståndpunkt är fördelaktigare för transportörerna, eftersom de villkor som utlöser deras obegränsade ansvar är svårare att uppfylla. Den hänskjutande domstolen förefaller dela denna uppfattning.
44. Rhenus Logistics har i Nederländerna med framgång erhållit en fastställelse om begränsning av dess ansvar. Denna dom erkändes därefter av de litauiska domstolarna under de skeden av det nationella förfarandet som föregick det som är anhängiga vid den hänskjutande domstolen. I detta förfarande yrkade Gjensidige först ersättning för förlusten av en del av lasten. Gjensidige begränsade därefter sitt yrkande till det belopp som översteg det belopp som Rhenus Logistics redan hade betalat för att följa den nederländska domen.
45. Gjensidige har i detta sammanhang gjort gällande att erkännandet av den domen var rättsstridigt, eftersom den nederländska domstolen hade fastställt sin behörighet i strid med det tillämpliga avtalet om domstols behörighet. Enligt Gjensidige borde detta avtal ha getts företräde, eftersom enligt artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 är den behörighet som följer av ett avtal om domstols behörighet exklusiv i det enskilda fallet.(17)
46. Närmare bestämt har Gjensidige gjort gällande att eftersom tvisten i fråga omfattas av både CMR-konventionen och den (mer allmänna) förordning nr 1215/2012 – och dessa båda instrument förefaller innehålla motstridiga bestämmelser om vilka verkningar som ska ges ett avtal om domstols behörighet – ska erkännandet av den nederländska domen vägras, eftersom tillämpningen av CMR-konventionens bestämmelser om behörighet, som ligger till grund för denna dom, får mindre gynnsamma konsekvenser för den inre marknadens funktion än, enligt vad jag förstår av resonemanget, tillämpningen av förordning nr 1215/2012 när det gäller verkningarna av ett avtal om domstols behörighet.
47. Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilka behörighetsbestämmelser som ska tillämpas och huruvida erkännande av den nederländska domen ska vägras.
48. För att läsaren fullt ut ska kunna förstå såväl Gjensidiges argument som den hänskjutande domstolens frågor, och särskilt den första frågan, ska jag först redogöra för vad som kan anses utgöra deras inspirationskälla, nämligen domstolens dom i målet TNT Express.
B. Specialiserade internationella konventioner: företräde … med villkor
49. I artikel 71.1 i förordning nr 1215/2012 erkänns förekomsten av särskilda behörighets- och verkställighetsbestämmelser som kan finnas i specialiserade internationella konventioner som har ingåtts av medlemsstaterna och som ger dessa instrument företräde. I den bestämmelsen föreskrivs att den ”inte [ska] inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar”.
50. I skäl 35 i förordningen anges att ”lagvalsregeln”(18) är ett uttryck för respekt för medlemsstaternas internationella åtaganden. Även om denna formulering kanske kan föranleda läsaren att anse att artikel 71 i förordning nr 1215/2012 avser åtaganden gentemot tredjeländer, framgår det tydligt av ordalydelsen i artikel 71, särskilt andra meningen i punkt 2, att den, såsom kommissionen har påpekat, även är tillämplig på förbindelser inom EU.(19)
51. Samtidigt har artikel 71 också beskrivits som att den erkänner särdragen hos de områden som regleras av respektive specialiserad konvention.(20)
52. Tidigare uttrycktes denna bestämmelse, i identiska ordalag, i artikel 71.1 i förordning nr 44/2001, som föregick förordning nr 1215/2012.
53. Tolkningen av denna bestämmelse stod i centrum för domstolens dom i målet TNT Express,(21) som meddelades inom ramen för ett förfarande mellan ett transportföretag med samma namn och försäkringsgivaren för gods som gått förlorat under transporten. I detta förfarande motsatte sig TNT verkställigheten i Nederländerna av en dom som meddelats av en tysk domstol, i vilken TNT förpliktades att betala ersättning för skadan.
54. De hänskjutna frågorna rörde i huvudsak frågan, som liknar den underförstådda frågan i förevarande mål, huruvida domstolen i den anmodade staten (i förevarande fall Nederländerna) kunde ompröva den tyska domstolens behörighet (i egenskap av ursprungsdomstol).(22) Även om detta var förbjudet enligt (den då gällande) förordning nr 44/2001 (liksom det är i dag enligt förordning nr 1215/2012), skulle samma lösning inte nödvändigtvis följa av CMR-konventionen.
55. Domstolen var därför tvungen att pröva samspelet mellan de båda instrumenten. I det avseendet har domstolen preciserat att det företräde som specialiserade internationella konventioner, såsom CMR-konventionen, ges enligt artikel 71 i förordningen är förenat med ett viktigt villkor: bestämmelserna i dem har företräde under förutsättning att de ”leder till en hög grad av förutsebarhet, underlättar god rättskipning samt minimerar risken för samtidiga förfaranden och under förutsättning att de garanterar att målen om fri rörlighet för domar på privaträttens område och om ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen (favor executionis) uppnås på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som följer av förordning nr 44/2001”.(23)
56. Domstolen kom fram till denna slutsats efter att ha förklarat att bestämmelserna i specialiserade internationella konventioner inte får leda till ett ”resultat som är mindre fördelaktigt för en väl fungerande inre marknad än det resultat som följer av förordningens bestämmelser”(24) och inte får ”medföra ett åsidosättande av de principer som ligger bakom det rättsliga samarbetet inom unionen … på privaträttens område …”.(25)
57. Jag återkommer till den särskilda slutsats som domstolen drog av dessa överväganden i det målet. I detta skede räcker det med att konstatera att det allmänna kriterium som fastställs i denna dom har fått blandade reaktioner i doktrinen, eftersom det är svårt att tillämpa(26) – när bestämmelserna i artikel 71 är avsedda att vara enkla lagvalsregler – och eftersom dess existens ”till viss del gör våld”(27) på ordalydelsen av denna bestämmelse.(28) Samtidigt erkändes domen också som en lösning på det uppfattade hot som skulle kunna uppstå för det gemensamma systemet för behörighet och erkännande, om olika bestämmelser i specialiserade konventioner skulle vara tillämpliga på situationer inom EU.(29)
58. Hursomhelst har det kriterium som utvecklades i domen i målet TNT Express, som numera ligger till grund för tillämpningen av artikel 71 i förordning nr 1215/2012, blivit en oundviklig del av den jämförande bedömningen av de potentiellt konkurrerande systemen för behörighet och verkställighet.(30) Det är förståeligt att överväganden som grundar sig på detta kriterium återfinns i de argument som anförts i målet vid den nationella domstolen och i de överväganden som har föranlett den hänskjutande domstolen att framställa denna begäran om förhandsavgörande, som jag nu kommer att gå närmare in på.
C. Tolkningsfrågorna i förevarande mål
59. De tre frågor som ställts i förevarande mål tycks återspegla den hänskjutande domstolens farhågor om att det avtal om domstols behörighet som ingåtts mellan parterna i det nationella målet inte iakttogs när distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant accepterade att höra och pröva Rhenus Logistics yrkande.
60. Den första tolkningsfrågan avser närmare bestämt huruvida artikel 71 i förordning nr 1215/2012, jämförd med skälen 21 och 22 i den förordningen, gör det möjligt att tillämpa de alternativa bestämmelser om behörighet som anges i artikel 31.1 i CMR-konventionen, när den aktuella tvisten regleras av ett avtal om domstols behörighet.
61. Jag befarar att denna fråga bygger på antagandet att det fortfarande är möjligt för den hänskjutande domstolen att ompröva ursprungsdomstolens behörighet i erkännandeskedet. Jag kommer nedan att förklara att en sådan omprövning är utesluten och att svaret på den första tolkningsfrågan därför inte är relevant för det nationella målet (C.1).
62. I stället måste en part, när den försöker hindra en doms gränsöverskridande verkningar, i detta syfte åberopa en av de grunder för att vägra erkännande som föreskrivs i förordning nr 1215/2012. Jag kommer därför att behandla den frågan, närmare bestämt den andra och den tredje tolkningsfrågan, genom vilka den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den omständigheten att avtalet om domstols behörighet har förblivit verkningslöst ska leda till att den nederländska domen inte erkänns. Jag kommer att förklara att dessa frågor ska besvaras nekande (C.2).
1. Huruvida det är omöjligt för den hänskjutande domstolen att ompröva ursprungsdomstolens behörighet
63. Som framgår av skäl 26 i förordning nr 1215/2012, är de bestämmelser om erkännande och verkställighet som föreskrivs i den förordningen grundade på ett ömsesidigt förtroende för rättsskipningen inom Europeiska unionen. Dessa bestämmelser utgår från antagandet att en dom som har meddelats av domstolarna i en medlemsstat bör behandlas som om den hade meddelats i den anmodade medlemsstaten.(31)
64. Såsom kommissionen i huvudsak påpekade vid förhandlingen i förevarande mål, är en av grundpelarna i det system som inrättats genom förordning nr 1215/2012 det automatiska erkännandet av domar som har meddelats av domstolar i en annan medlemsstat på privaträttens område. I synnerhet utesluter detta system möjligheten för domstolarna i den anmodade medlemsstaten att ompröva behörigheten för domstolarna i ursprungsmedlemsstaten, såsom anges i artikel 45.3 i förordning nr 1215/2012.(32)
65. Den aktuella situationen regleras emellertid inte (eller åtminstone inte uteslutande, vilket jag kommer att förklara nedan) av förordning nr 1215/2012, utan av de särskilda bestämmelserna i CMR-konventionen, som har företräde enligt artikel 71 i förordning nr 1215/2012. Frågan är således huruvida förbudet mot att ompröva ursprungsdomstolens behörighet även är tillämpligt i en sådan situation.
66. Jag anser att det är det.
67. I detta avseende vill jag för det första påpeka att CMR-konventionen inte är ett unionsrättsligt instrument och därför inte omfattas av domstolens behörighet.(33)
68. Denna begränsning innebär emellertid inte att domstolen inte kan beakta ordalydelsen i sådana rättsakter när den får kännedom om deras innehåll. I annat fall skulle det vara omöjligt att fastställa huruvida dessa konventioner innehåller konkurrerande bestämmelser.(34)
69. På grundval av detta och för att därefter övergå till det specifika innehållet i CMR-konventionen, vill jag påpeka att bestämmelserna i den konventionen om erkännande och verkställighet är ganska knapphändiga, vilket också har erkänts i förevarande mål av såväl Rhenus Logistics som Gjensidige.(35)
70. Dessa bestämmelser anges i artikel 31.3 i CMR-konventionen, där det föreskrivs att en dom som har meddelats i en avtalsslutande part ska vara verkställbar i de andra avtalsslutande parterna, under förutsättning att vissa ”formaliteter” iakttas, och att en omprövning av själva saken är utesluten.
71. Andra aspekter av erkännande och verkställighet förefaller vara oreglerade, vilket innebär att sådana bestämmelser måste sökas i lagen i den anmodade staten.(36)
72. När det gäller medlemsstaterna återfinns denna lagstiftning i förordning nr 1215/2012. Det tillämpliga systemet är således enligt min mening det som föreskrivs i artikel 45 och följande artiklar i den förordningen, inbegripet den ovannämnda huvudregeln, som förbjuder en omprövning av ursprungsdomstolens behörighet inom unionens rättsområde.
73. Dessutom, och oberoende av vad som anförts ovan, följer samma slutsats av domen i målet TNT Express.
74. Efter att ha fastställt det allmänna kriterium som begränsar tillämpningsområdet för artikel 71 i förordning nr 1215/2012, såsom det beskrivs i föregående avsnitt, erinrade domstolen om att ”den domstol som ansökan riktar sig till aldrig har bättre möjlighet än domstolen i ursprungsstaten att pröva frågan om den senare domstolens behörighet”.(37) Domstolen förklarar att det är just denna omständighet som har lett till att en sådan omprövning är förbjuden enligt unionsrätten.
75. Även om domstolen inte uttryckligen uttalade sig om huruvida de principer som ligger till grund för tillämpningen av förordning nr 44/2001 i praktiken utesluter en omprövning av vilken domstol som är behörig inom ramen för tillämpning av en specialiserad konvention, har domen i målet TNT Express allmänt uppfattats så att den bekräftar det senare alternativet.(38) Under förhandlingen i förevarande mål har kommissionen och den litauiska regeringen i allt väsentligt gett uttryck för samma uppfattning.
76. Sammanfattningsvis anser jag att en domstol i en medlemsstat, som anmodats att erkänna en dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat med tillämpning av den konventionen, inte får ompröva ursprungsdomstolens behörighet, oavsett om omprövningen sker mot bakgrund av det kriterium som anges i domen i målet TNT Express eller mot bakgrund av ordalydelsen i CMR-konventionen. Svaret på den första frågan är således inte relevant för att avgöra det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen, eftersom den sistnämnda inte kan pröva huruvida distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant på ett korrekt sätt fastställde sin behörighet innan den meddelade den dom vars erkännande är i fråga i det nationella målet.
77. Efter detta klargörande kommer jag nu att behandla frågan huruvida den omständigheten att distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant har fastställt att den är behörig oberoende av det aktuella avtalet om domstols behörighet kan utgöra ett skäl för att vägra att erkänna den därav följande domen.
2. Om man bortser från ett avtal om domstols behörighet, kan då erkännandet av domen vägras?
78. Såsom förklarats ovan omfattas den tvist som den hänskjutande domstolen har att pröva av tillämpningsområdet för CMR-konventionen. Enligt artikel 71 i förordning nr 1215/2012 har denna konvention företräde framför förordningen.(39) Vid första anblicken kan det således förefalla förvånande att vända sig till förordning nr 1215/2012 för att fastställa huruvida bestämmelserna i den förordningen gör det möjligt att vägra att erkänna den ovannämnda domen.
79. Jag har emellertid redan förklarat att i avsaknad av särskilda bestämmelser om detta i CMR-konventionen är de tillämpliga bestämmelserna de som föreskrivs i lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten, vilket i Litauens fall är förordning nr 1215/2012. Det är således korrekt av den hänskjutande domstolen att göra en mer ingående prövning av detta rättsliga instrument.
80. Såsom redan har påpekats bygger förordning nr 1215/2012 på ett automatiskt erkännande av domar på privaträttens område som har meddelats av domstolar i en annan medlemsstat.
81. Med avvikelse från denna regel får erkännande vägras endast på någon av de grunder som särskilt anges i artikel 45.1 i förordning nr 1215/2012 (när, såsom kommissionen har påpekat, en ansökan lämnas in för detta ändamål).
82. För det som är relevant i förevarande mål innefattar dessa grunder, å ena sidan, och i enlighet med artikel 45.1 e ii i förordning nr 1215/2012, ett åsidosättande av de bestämmelser om behörighet som anges i kapitel II avsnitt 6 i den förordningen (den andra tolkningsfrågan), och, å andra sidan, en situation där erkännandet av den meddelade domen anses uppenbart strida mot grunderna för rättsordningen i den anmodade medlemsstaten, såsom föreskrivs i artikel 45.1 a i förordning nr 1215/2012 (tredje tolkningsfrågan).
83. Den hänskjutande domstolen är medveten om att ingen av dessa grunder i princip täcker den aktuella situationen. Den hänskjutande domstolen har emellertid ställt den andra och den tredje tolkningsfrågan, vilka jag kommer att behandla nedan, för att få klarhet i huruvida erkännande av den nederländska domen kan vägras på grundval av en vidare tolkning av de grunderna. Jag kommer att ta upp frågorna i tur och ordning.
a) En vidare tolkning av den grund som anges i artikel 45.1 e ii i förordning nr 1215/2012?
84. Av artikel 45.1 e ii i förordning nr 1215/2012 följer att erkännande av en dom ska vägras, när en ansökan om detta har gjorts, om denna dom strider mot de behörighetsbestämmelser som anges i kapitel II avsnitt 6 i den förordningen.
85. De bestämmelser som beskrivs där (och närmare bestämt i artikel 24, som utgör den enda bestämmelsen i det avsnitt som avses ovan) fastställer exklusiv behörighet för tvister som rör fem uppräknade områden. Sammanfattningsvis avser dessa områden) vissa aspekter av fast egendom, ii) vissa bolagsfrågor, iii) giltigheten av inskrivningar i offentliga register, iv) giltigheten av patent, varumärken, mönster och liknande rättigheter, samt v) verkställighet av domar.
86. Dessa behörighetsbestämmelser kan inte frångås genom ett avtal.(40) Deras motivering har beskrivits med hänvisning till det särskilda sambandet mellan de områden som omfattas och den aktuella medlemsstaten.(41)
87. Det följer i synnerhet av beskrivningen ovan att avsnitt 6 i kapitel II i förordning nr 1215/2012 inte är tillämpligt på avtal om domstols behörighet. Jag erinrar om att sådana avtal omfattas av avsnitt 7 i det kapitlet.
88. Den hänskjutande domstolen är medveten om detta, men har ställt den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida de ändringar i lagstiftningen som har gjorts genom förordning nr 1215/2012, genom vilken skyddet för avtal om domstols behörighet har stärkts, innebär att bestämmelsen i artikel 45.1 e ii ska ges en vidare tolkning, så att den inte endast omfattar åsidosättande av bestämmelserna i kapitel II avsnitt 6 i nämnda förordning, utan även åsidosättande av avsnitt 7.
89. Jag anser inte att så är fallet.
90. Den hänskjutande domstolen har med rätta påpekat att förordning nr 1215/2012, i jämförelse med förordning nr 44/2001, gör sådana avtal effektivare genom att det i artikel 31.2 och 31.3 föreskrivs en särskild regel om litispendens.(42)
91. Trots denna ändring har unionslagstiftaren emellertid valt att inte låta den återspeglas i systemet med de grunder som gör det möjligt att vägra erkännande av en dom.
92. Förteckningen över dessa grunder anges i artikel 45.1 i förordning nr 1215/2012 och den är uttömmande.(43)
93. Detsamma bör logiskt sett gälla särskilt för den grund som anges i artikel 45.1 e ii i samma förordning, som avser åsidosättande av bestämmelser om exklusiv behörighet enligt avsnitt 6 i kapitel II i förordning nr 1215/2012.
94. Den hänskjutande domstolen påpekar emellertid att om det inte finns någon grund för att vägra erkännande av en dom som strider mot ett exklusivt avtal om domstols behörighet, så kommer åsidosättandet av ett sådant avtal inte att få några konsekvenser.
95. Jag befarar att det är detta som är logiken bakom förordning nr 1215/2012, i dess nuvarande utformning, som främjar automatiskt erkännande av domar, även om de behörighetsbestämmelser som föreskrivs i förordningen inte har iakttagits, utom i de fall som uttömmande räknas upp i artikel 45.1 i den förordningen.(44)
96. Vad gäller åsidosättande av behörighetsbestämmelser, preciseras det i denna bestämmelse att det endast är tillåtet att vägra erkännande när konflikten rör i) de bestämmelser som föreskrivs i avsnitt 6 i kapitel II i den förordningen, som jag har diskuterat här (artikel 45.1 e ii i förordning nr 1215/2012), eller ii) de bestämmelser som föreskrivs i andra avsnitt i det kapitlet, som i korta drag syftar till att skydda den svagare parten (artikel 45.1 e i) i samma förordning).(45) Artikel 45.1 innefattar dock inte ett åsidosättande av några andra behörighetsbestämmelser som fastställs i förordning nr 1215/2012.
97. De grunder som anges i artikel 45.1 i förordning nr 1215/2012 utgör med andra ord undantag från den allmänna regeln, som innebär att domar som har meddelats av domstolar i en annan medlemsstat ska erkännas automatiskt. I samband med det aktuella målet, anser jag emellertid att det är överflödigt att erinra om den allmänna tolkningsprincipen enligt vilken undantag ska tolkas restriktivt. En sådan princip är användbar när undantagets räckvidd är vag. Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål. Artikel 45.1 e ii i förordning nr 1215/2012 är tydlig och hänvisar till exakta behörighetsbestämmelser vars åsidosättande kan omfattas av dess tillämpningsområde. Under dessa omständigheter skulle den tolkning som den hänskjutande domstolen överväger och som Gjensidige har föreslagit helt enkelt strida mot ordalydelsen i denna bestämmelse.
98. Sammanfattningsvis anser jag i detta hänseende att om EU-lagstiftaren hade velat att skyddet för avtal om domstols behörighet skulle gå så långt att det gav upphov till en ny grund för vägran vid överträdelse, skulle man ha förväntat sig att lagstiftaren skulle ha gjort detta uttryckligen. I stället framgår det av den aktuella bestämmelsens ordalydelse, enligt vilken erkännande av en dom kan vägras, att detta uppenbart inte var lagstiftarens avsikt.
b) En vidare tolkning av grunden avseende ordre public?
99. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida den aktuella situationen skulle kunna leda till en vidare tolkning av den grund som anges i artikel 45.1 a i förordning nr 1215/2012, enligt vilken erkännande av en dom i princip ska vägras om erkännandet uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den anmodade staten.
100. Jag anser att alla mina synpunkter avseende den grund som anges i artikel 45.1 e ii är tillämpliga på motsvarande sätt eftersom ordalydelsen i artikel 45.1 a i förordning nr 1215/2012 är lika tydlig.
101. Svaret på den tredje frågan ges faktiskt delvis i artikel 45.3 i förordning nr 1215/2012, vilket den litauiska regeringen i huvudsak har konstaterat. I den bestämmelsen anges att ”behörighetsbestämmelserna omfattas inte” av prövningen vad gäller grunderna för rättsordningen (ordre public). Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av de grunder som anges i artikel 45.1 e i förordning nr 1215/2012 och som behandlas i föregående underavsnitt i detta förslag till avgörande, och jag ser ingen anledning till att denna bestämmelse ska tolkas på ett annat sätt än vad som följer av dess ordalydelse.
102. Den hänskjutande domstolen har dessutom genom sin tredje tolkningsfråga, vad gäller tillämpligheten av grunden avseende ordre public, inte bara frågat om en situation där ett avtal om domstols behörighet inte har iakttagits, utan även om en situation där ett avtal om tillämplig lag har åsidosatts.
103. Av handlingarna i målet framgår emellertid inte att det har ingåtts ett sådant avtal mellan de berörda parterna.
104. Denna del av den tredje frågan verkar således inte kunna tas upp till sakprövning.
105. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen har betänkligheter mot att distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant, när den fastställde sin behörighet att pröva den aktuella talan, beslutade att nederländsk rätt skulle tillämpas i sakfrågan, vilket i sin tur ledde till att transportörens ansvar fastställdes enligt nederländsk rätt och inte enligt litauisk rätt. Den hänskjutande domstolen anser att svaranden i målet vid den nederländska domstolen (nämligen, såvitt jag förstår, Gjensidige) inte kunde ha förutsett sådana följder. Jag uppfattar dessa anmärkningar så, att frågan om transportörens ansvar borde ha avgjorts genom tillämpning av litauisk rätt och inte genom tillämpning av nederländsk rätt och att resultatet är mindre fördelaktigt för en part som Gjensidige.
106. Den hänskjutande domstolen konstaterar vidare att artikel 29.1 i CMR-konventionen, som hänvisar till nationell rätt vad gäller de villkor enligt vilka transportörens ansvar kan betraktas som obegränsat,(46) förefaller strida mot artiklarna 3 och 5.1 i förordning (EG) nr 593/2008.(47)
107. Den hänskjutande domstolen tvivlar dessutom på om den situation som följer därav är förenlig med den grundläggande rätten till en rättvis rättegång och med de principer som, ligger till grund för förordning nr 1215/2012, såsom jag uppfattar den.
108. I detta hänseende konstaterar jag för det första att det förfarande som pågår vid den hänskjutande domstolen, såsom redan har påpekats upprepade gånger, avser erkännande av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat.
109. Den väsentliga frågan i detta sammanhang är såldes huruvida de skillnader i materiell rätt vad gäller omfattningen av transportörens ansvar som förefaller finnas mellan nederländsk och litauisk rätt skulle kunna motivera en vägran att erkänna en dom som följer därav med tillämpning av den grund avseende ordre public som avses i artikel 45.1 a i förordning nr 1215/2012.
110. Jag anser inte att de kan det.
111. För det första, det framgår av fast rättspraxis att även om det står medlemsstaterna fritt att i enlighet med sin nationella begreppsbildning bestämma vad som krävs med hänsyn till grunderna för rättsordningen (ordre public), så ankommer det på domstolen att kontrollera gränserna inom vilka en domstol i en medlemsstat kan tillämpa detta begrepp för att inte erkänna en dom från en domstol i en annan medlemsstat.(48)
112. För det andra, kan denna grund endast åberopas i undantagsfall(49), nämligen när ett erkännande ”på ett icke godtagbart sätt skulle innebära en konflikt med rättsordningen i den stat där domen görs gällande [eller, för den delen, bestridits], genom att kränka en grundläggande princip”.(50)
113. Däremot kan den grund för att vägra erkännande som föreskrivs i artikel 45.1 a i förordning nr 1215/2012 för det tredje, inte tillämpas av det enda skälet att den rättsregel som har tillämpats av domstolen i ursprungsstaten skiljer sig från den bestämmelse som skulle ha tillämpats av domstolen i den anmodade staten om målet hade anhängiggjorts där.(51)
114. Den hänskjutande domstolen förefaller främst vara oroad över att den berörda talan, till följd av det påstådda felaktiga fastställandet av vilken domstol som är behörig att pröva talan, i slutänden prövades enligt nederländsk rätt i stället för enligt litauisk rätt.
115. I den mån denna farhåga består i att den nederländska domstolen felaktigt har fastställt att nederländsk rätt är tillämplig, vill jag påpeka att ett sådant fel, även om det skulle fastställas, inte i sig kan leda till att erkännande av domen vägras.
116. Det följer av den rättspraxis som det hänvisas till ovan att en sådan vägran endast är möjlig om ett erkännande av den dom som följer därav skulle innebära ett åsidosättande av en princip som, i den anmodade staten, anses vara grundläggande.
117. När det gäller de konkreta följderna av erkännandet av den aktuella nederländska domen har den hänskjutande domstolen emellertid inte förklarat på vilket sätt den ovannämnda skillnaden mellan de materiella bestämmelserna skulle påverka grunderna för den litauiska rättsordningen och hur erkännandet av den domen därför på ett oacceptabelt sätt skulle strida mot rättsordningen i den medlemsstaten, eftersom det skulle innebära ett åsidosättande av en grundläggande princip.
118. Under dessa omständigheter anser jag, som svar på den andra och den tredje tolkningsfrågan, att artikel 45.1 a och e ii i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att den inte omfattar en situation där ursprungsdomstolen har fastställt sin behörighet på grundval av en av flera bestämmelser i en specialiserad konvention i den mening som avses i artikel 71 i förordning nr 1215/2012, vilken innefattar – men inte betecknar som exklusivt – ett avtal om domstols behörighet, och där ursprungsdomstolen inte var den domstol som utsetts genom det avtal om domstols behörighet som har ingåtts mellan de berörda parterna. Vidare ska artikel 45.1 a i förordning nr 1215/2012 tolkas så, att ett konstaterat fel vid fastställandet av tillämplig lag inte i sig kan leda till att erkännandet av en dom vägras på grund av att det strider mot grunderna för rättsordningen i den anmodade staten.
119. Jag menar att detta svar jämfört med det jag lägger fram ovan i punkt 76 i detta förslag till avgörande är ett relevant klargörande som kommer att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att lösa den fråga som den har ställts inför. Med detta sagt kommer jag, för fullständighetens skull och för att behandla den fördjupade diskussionen i detta avseende som fördes under förfarandet, att förklara att behörighetsbestämmelserna i CMR-konventionen under alla omständigheter inte strider mot de principer som ligger till grund för det rättsliga samarbetet inom unionen på privaträttens område i enlighet med tillämpningen av det kriterium som anges i domen i målet TNT Express.
D. TNT Express-kriteriet och den icke-exklusiva karaktären av den behörighet som följer av ett avtal om domstols behörighet
120. En stor del av diskussionen i förevarande mål rör frågan huruvida behörighetsbestämmelserna i CMR-konventionen strider mot det kriterium som fastställdes i domen i målet TNT Express och således de principer som ligger till grund för tillämpningen av förordning nr 1215/2012.
121. Problemet, såsom det uppfattas av den hänskjutande domstolen, består i att förordning nr 1215/2012 å ena sidan klassificerar den behörighet som fastställs genom ett avtal om domstols behörighet som i princip exklusiv. CMR-konventionen, även om den tillåter att behörighet fastställs på denna grund, förefaller å andra sidan utesluta att den är exklusiv (åtminstone enligt den tolkning som distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant har gjort och som även den hänskjutande domstolen förefaller ha anslutit sig till).
122. I detta avseende konstaterar jag att domstolen i sin dom i målet Nickel & Goeldner Spedition redan har slagit fast, vilket den hänskjutande domstolen har påpekat, att de behörighetsbestämmelser som anges i artikel 31.1 i CMR-konventionen inte strider mot det kriterium som fastställdes i domen i målet TNT Express. Såsom kommissionen har påpekat prövade domstolen emellertid i den domen samtliga behörighetsbestämmelser i artikel 31.1 i CMR-konventionen (vilket beskrivs i punkt 38 ovan) med undantag för den som är aktuell i förevarande mål.(52)
123. Jag förstår det så, att det är därför den hänskjutande domstolen har ställt frågan huruvida den skillnad i behandling som CMR-konventionen (såsom den har tolkats av distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant) förefaller tillämpa på avtal om domstols behörighet, jämfört med förordning nr 1215/2012, ger upphov till en konflikt med de principer som ligger till grund för det rättsliga samarbetet inom unionen på privaträttens område.
124. Jag anser inte att den gör det.
125. Mot bakgrund av den ståndpunkt som intagits av distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant förefaller det först och främst föreligga en skillnad mellan CMR-konventionen och förordning nr 1215/2012 när det gäller den ordning som är tillämplig på avtal om domstols behörighet.
126. Jag anser emellertid att en sådan skillnad inte utgör en fråga i sig.
127. Om varje skillnad skulle leda till att förordning nr 1215/2012 ges företräde framför den specialiserade ordningen skulle artikel 71.1 i förordning nr 1215/2012 berövas all sin betydelse. Ingen specialiserad ordning som avviker från förordning nr 1215/2012 skulle någonsin kunna tillämpas på rättsförhållanden inom EU. Ett sådant resultat kan emellertid inte godtas med hänsyn till bestämmelsens tydliga ordalydelse.
128. Tvärtom ska tillämpning av specialbestämmelser som eventuellt skiljer sig från bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 endast vägras om de verkligen står i strid med de principer som det erinrats om i domen i målet TNT Express. Vad gäller behörighetsbestämmelserna är de relevanta principerna dels behörighetsbestämmelsernas höga grad av förutsebarhet och rättssäkerheten för enskilda, dels en god rättskipning.(53)
129. Jag anser inte att någon av dessa principer riskeras.
130. För det första anser jag att det, för att principen om hög förutsebarhet för behörighetsbestämmelser ska respekteras, är viktigt att käranden lätt kan avgöra var talan ska väckas och att svaranden rimligen kan förutse var detta kan ske.
131. Jag menar att så är fallet vad gäller artikel 31.1 i CMR-konventionen. Denna bestämmelse innehåller inte någon vag bestämmelse som till exempel föreskriver att det i varje enskilt fall ska fastställas en lämplig domstol med hänsyn till samtliga omständigheter, och rättvisans intressen. I stället fastställs i artikel 31.1 i CMR-konventionen flera kategorier av behörig domstol som tydligt definieras av allmänna och lättbegripliga kategorier (det vill säga, i korthet, svarandens etableringsort, den ort där godset mottogs av fraktföraren, bestämmelseorten eller det avtal som parterna ingått).
132. Kärnfrågan i förevarande mål förefaller vara att behörigheten, såsom den regleras i CMR-konventionen (enligt den tolkning som gjorts av distriktsdomstolen i Zeeland-West-Brabant), när den fastställs genom ett avtal om domstols behörighet, inte samtidigt blir exklusiv. Denna tolkning av CMR-konventionen förefaller snarare bibehålla alla övriga behöriga domstolar som föreskrivs i artikel 31.1 i CMR-konventionen.
133. I detta hänseende kan det visserligen hävdas att den presumtion om exklusivitet som gäller för avtal om domstols behörighet enligt förordning nr 1215/2012 stärker rättssäkerheten för parterna (och särskilt för svaranden), eftersom den klargör att när ett avtal om domstols behörighet har ingåtts, och om inte annat föreskrivs, kan andra hypotetiska domstolar i princip uteslutas med framgång.
134. Jag anser emellertid att bedömningen av huruvida en domstol som utsetts på detta sätt ska anses vara exklusiv eller inte i sista hand är en politisk fråga, i vilken olika ståndpunkter kan intas i olika rättsordningar (och inom olika områden av dessa).
135. I detta hänseende kan författarna till en konvention som reglerar en viss fråga, såsom CMR-konventionen, ha haft goda skäl att insistera på att det skulle finnas flera behöriga domstolar med hänsyn till sektorns särart.(54)
136. Jag erinrar vidare om att även om det i förordning nr 1215/2012 föreskrivs en presumtion om exklusivitet för avtal om domstols behörighet, är en sådan exklusivitet inte en absolut regel utan kan frångås av parterna. När detta inträffar liknar situationen den som följer av artikel 31.1 i CMR-konventionen. Förordning nr 1215/2012 begränsar dessutom i sig verkan av avtal om domstols behörighet, eftersom dessa avtal inte kan ändra behörighetsbestämmelsernas funktion på vissa områden.(55)
137. När det för det andra gäller god rättskipning och risken för att samtidiga förfaranden inleds, innebär den omständigheten att ett avtal om domstols behörighet inte anses vara exklusivt att denna risk ökar. Med detta sagt konstaterar jag att artikel 31.2 i CMR-konventionen innehåller en bestämmelse om litispendens, som – i allmänna ordalag – motsvarar den som fastställs i artikel 29 i förordning nr 1215/2012 på så sätt att den, såsom jag förstår det, syftar till att undvika risken för parallella förfaranden och att oförenliga domar meddelas.(56)
138. Det är sant att CMR-konventionen till skillnad från förordning nr 1215/2012 inte innehåller bestämmelser om litispendens som specifikt skulle skydda avtal om domstols behörighet (som till exempel bestämmelserna i artikel 31.2 och 31.3 i förordning nr 1215/2012). Denna skillnad är emellertid den logiska följden av det ovannämnda politiska valet, att betrakta den behörighet som följer av sådana avtal som ett alternativ som ska bibehållas parallellt med andra möjliga bestämmelser.
139. Mot denna bakgrund anser jag att artikel 71 i förordning nr 1215/2012 och det kriterium som anges i domen målet TNT Express inte utgör hinder för att tolka behörighetsbestämmelsen i artikel 31.1 i CMR-konventionen så, att en domstols behörighet som följer av ett avtal om domstols behörighet inte kan anses vara exklusiv.
140. Jag erinrar om att min bedömning i detta avsnitt endast gjordes för fullständighetens skull och för att ta upp den livliga diskussion som förts i förevarande mål om denna fråga. Jag erinrar särskilt om mina överväganden ovan, av vilka det följer att ursprungsdomstolens behörighet inte kan omprövas av den hänskjutande domstolen i det nationella målet om erkännande av en dom som meddelats i en annan medlemsstat.
V. Förslag till avgörande
141. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen) på följande sätt:
Artikel 45.1 a och e ii i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område
ska tolkas så, att de däri angivna grunderna för att vägra erkännande inte är tillämpliga i en situation där ursprungsdomstolen har fastställt sin behörighet på grundval av en av flera bestämmelser i en specialiserad konvention, i den mening som avses i artikel 71 i förordning nr 1215/2012, vilken innefattar – men inte betecknar som exklusivt – ett avtal om domstols behörighet, och där ursprungsdomstolen inte var den domstol som utsetts genom det avtal om domstols behörighet som har ingåtts mellan de berörda parterna.
Vidare ska artikel 45.1 a i förordning nr 1215/2012 tolkas så, att ett konstaterat fel vid fastställandet av tillämplig lag inte i sig kan leda till att erkännandet av en dom vägras på grund av att det strider mot grunderna för rättsordningen i den anmodade staten.