TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)

den 4 mars 2010 (*)

”Dumpning – Import av skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och Vietnam – Status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Individuell behandling – Stickprovsförfarande – Rätten till försvar – Likabehandling – Skada – Berättigade förväntningar – Motiveringsskyldighet”

I de förenade målen T‑407/06 och T‑408/06,

Zhejiang Aokang Shoes Co., Ltd, Yongjia (Kina),

sökande i mål T‑407/06,

Wenzhou Taima Shoes Co., Ltd, Wenzhou (Kina),

sökande i mål T‑408/06,

företrädda av I. MacVay, solicitor, R. Thompson, QC, och K. Beal, barrister,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av J.‑P. Hix, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten G. Berrisch,

svarande,

med stöd av

Europeiska unionens kommission, företrädd av H. van Vliet och T. Scharf, båda i egenskap av ombud,

och

Confédération européenne de l’industrie de la chaussure (CEC), Bryssel (Belgien), inledningsvis företrädd av P. Vlaemminck, G. Zonnekeyn och S. Verhulst, därefter av advokaterna Vlaemminck och A. Hubert,

och

BA.LA. di Lanciotti Vittorio & C. Sas, Monte Urano (Italien), och sexton andra intervenienter, vilka uppräknas i bilagan, företrädda av advokaterna G. Celona, P. Tabellini och C. Cavaliere,

intervenienter,

angående sökandenas talan om delvis ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 1472/2006 av den 5 oktober 2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan (EUT L 275, s. 1), i den utsträckning som den avser sökandena,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

sammansatt av ordföranden M. E. Martins Ribeiro, samt domarna S. Papasavvas (referent) och A. Dittrich,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kantza,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 februari 2009,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        I artikel 1.1 och 1.2 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1), i dess ändrade lydelse (nedan kallad grundförordningen), anges följande:

”1. En antidumpningstull får tillämpas på alla dumpade produkter vilkas övergång till fri omsättning inom gemenskapen vållar skada.

2. En produkt skall anses vara dumpad om exportpriset till gemenskapen är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt betingar vid normal handel i exportlandet.”

2        Enligt artikel 2.1 första stycket i grundförordningen ska ”[n]ormalvärdet … vanligtvis grundas på de priser som oberoende kunder i exportlandet har betalat eller skall betala vid normal handel”.

3        I fråga om villkoren för att bevilja ett företag status som företag som verkar i en marknadsekonomi anges följande i artikel 2.7 b i grundförordningen:

”I fråga om antidumpningsundersökningar rörande import från … Folkrepubliken Kina … skall normalvärdet bestämmas i enlighet med punkterna 16, om det på grundval av korrekt underbyggda ansökningar från en eller flera tillverkare som omfattas av undersökningen … visas att marknadsekonomiska förhållanden råder för tillverkaren eller tillverkarna i samband med produktion och försäljning av den berörda likadana produkten. Om så inte är fallet skall de regler som anges i punkt a tillämpas.”

4        Enligt artikel 9.6 i grundförordningen gäller följande:

”6. Om kommissionen har begränsat sin undersökning i enlighet med artikel 17, får varje antidumpningstull som tillämpas på import från de exportörer eller producenter som har givit sig till känna enligt artikel 17 men som inte har omfattats av undersökningen, inte överstiga den vägda genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställts för parterna i stickprovet. … Enskilda tullsatser skall tillämpas på import från exportörer eller producenter som enligt artikel 17 beviljats individuell behandling.”

5        I fråga om användningen av stickprov anges följande i artikel 17.1 och 17.3 i grundförordningen:

”1. I de fall där antalet klagande, exportörer eller importörer, slag av produkter eller transaktioner är stort får undersökningen begränsas till ett rimligt antal parter, produkter eller transaktioner genom statistiskt representativa stickprov som utförs på grundval av de uppgifter som är tillgängliga när urvalet görs, eller till den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym som rimligen kan undersökas inom den tid som står till förfogande.

…

3. I de fall undersökningen har begränsats enligt denna artikel skall en enskild dumpningsmarginal dock beräknas för varje exportör eller producent som inte ursprungligen utvaldes och som lämnar de nödvändiga uppgifterna inom de tidsfrister som anges i denna förordning, utom när antalet exportörer eller producenter är så stort att enskilda undersökningar skulle bli orimligt betungande och skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.”

6        När det gäller fastställande skada anges följande i artikel 3.1, 3.2 och 3.6 i grundförordningen:

”1. Enligt denna förordning skall, om inte annat anges, begreppet skada avse väsentlig ’skada’ för gemenskapsindustrin, risk för väsentlig skada för gemenskapsindustrin eller avsevärd försening av etablerandet av sådan industri och begreppet skall tolkas enligt bestämmelserna i denna artikel.

2. Fastställande av skada skall grundas på faktiska bevis och skall inbegripa en objektiv granskning av såväl a) den dumpade importens omfattning och inverkan på priserna på gemenskapsmarknaden för likadana produkter, som b) denna imports inverkan på gemenskapsindustrin.

…

6. Av den relevanta bevisning som framläggs enligt punkt 2 skall det framgå att den dumpade importen vållar skada i den mening som avses i denna förordning. Detta innebär särskilt att det påvisas att den omfattning och eller de prisnivåer som avses i punkt 3 ligger bakom den inverkan på gemenskapsindustrin som avses i punkt 5 och att denna inverkan är så omfattande att den kan betecknas som väsentlig.”

7        Enligt artikel 9.4 sista meningen i grundförordningen får ”[s]torleken på antidumpningstullen … inte överstiga den fastställda dumpningsmarginalen, men bör vara lägre än marginalen om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja den skada som vållats gemenskapsindustrin.”

8        Enligt artikel 18.3 och 18.4 i grundförordningen gäller följande:

”3. Även om de uppgifter som lämnas av en berörd part inte är fullkomliga i varje avseende bör de inte lämnas utan beaktande, under förutsättning att eventuella brister inte är sådana att de gör det orimligt svårt att komma fram till ett rimligt tillförlitligt avgörande, att uppgifterna lämnas på ett korrekt sätt i god tid och är kontrollerbara och att parten har handlat efter bästa förmåga.

4. Om bevis eller uppgifter inte godtas skall den part som lämnat dem omedelbart underrättas om orsakerna till detta och ges tillfälle att lämna ytterligare förklaringar inom den fastställda tidsfristen. Om förklaringarna inte anses vara tillfredsställande skall skälen till att dessa bevis eller uppgifter avvisas anges och uppges i de avgöranden som offentliggörs.”

9        I artikel 20.1, 20.2, 20.4 och 20.5 i grundförordningen anges följande.

”1. De klagande, importörer, exportörer och deras intresseorganisationer, samt företrädare för exportlandet, får begära att uppgifter om de viktigaste omständigheter och överväganden som ligger till grund för införandet av provisoriska åtgärder lämnas ut. En sådan begäran skall göras skriftligen omedelbart efter det att de provisoriska åtgärderna har införts och uppgifterna skall därefter så snart som möjligt lämnas ut skriftligen.

2. De parter som avses i punkt 1 får begära att slutligen få ta del av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka man avser att rekommendera att slutgiltiga åtgärder införs eller att en undersökning eller ett förfarande avslutas utan att åtgärder införs, varvid särskild hänsyn skall tas till utlämnandet av sådana omständigheter och överväganden som skiljer sig från dem som låg till grund för de provisoriska åtgärderna.

…

4. Ett slutligt utlämnande av uppgifter skall ske skriftligen. Det skall ske så snart som möjligt med beaktande av skyddet för konfidentiella uppgifter och normalt sett senast en månad innan ett slutgiltigt beslut fattas eller innan kommissionen lämnar förslag till slutliga åtgärder enligt artikel 9. Om kommissionen vid den tidpunkten inte kan utlämna vissa omständigheter eller överväganden skall dessa utlämnas så snart som möjligt. Utlämnande av uppgifter skall inte inverka på något beslut som kommissionen eller rådet därefter kan komma att fatta, men om ett sådant beslut fattas på grundval av andra omständigheter eller överväganden skall dessa utlämnas snarast möjligt.

5. De uppgifter som lämnas efter ett slutligt utlämnande av uppgifter skall endast beaktas om de inkommer inom en period som i varje enskilt fall skall fastställas av kommissionen och som skall vara minst tio dagar med beaktande av hur brådskande ärendet är.”

10      Enligt artikel 6.9 i avtalet om tillämpning av artikel VI i det allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (GATT) (EGT L 336, s. 103; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 105) (nedan kallat 1994 års antidumpningsavtal), som finns i bilaga 1A till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) (EGT L 336, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 5) gäller följande:

”Innan slutligt beslut fattas skall myndigheterna informera alla berörda parter om de viktigare fakta i målet som ligger till grund för beslutet om huruvida slutliga åtgärder skall vidtas. Detta meddelande skall lämnas i så god tid så att parterna kan försvara sina intressen.”

 Bakgrund till tvisten och den angripna förordningen

11      Sökandena, Zhejiang Aokang Shoes Co., Ltd och Wenzhou Taima Shoes Co., Ltd, är företag etablerade i Kina som producerar och exporterar skor.

12      Import av skor från Kina som ingår i vissa klasser i Kombinerade nomenklaturen omfattades tidigare av ett system med kvantitativa kvoter som upphörde att gälla den 1 januari 2005.

13      Efter det att Confédération européenne de l’industrie de la chaussure (Europeiska konfederationen för skoindustrin, nedan kallad CEC) den 30 maj 2005 hade gett in ett klagomål, inledde Europeiska gemenskapernas kommission ett antidumpningsförfarande beträffande import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och Vietnam. Inledandet av detta förfarande tillkännagavs i Europeiska unionens officiella tidning den 7 juli 2005 (EUT C 166, s. 14) (nedan kallat meddelandet om att förfarandet inletts).

14      Med hänsyn till det stora antalet berörda parter anges, i punkt 5.1 a i meddelandet om att ett förfarande inletts, att ett stickprovsförfarande skulle tillämpas i enlighet med artikel 17 i grundförordningen.

15      Sökandena kontaktade kommissionen den 25 juli 2005 och inkom med den information som enligt artikel 5.1 e i meddelandet om att ett förfarande inletts ska lämnas för att det ska vara möjligt att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi (nedan kallad marknadsekonomisk status) eller i vart fall få en individuell behandling. Genom e-brev av den 13 januari 2006 ställde sökandebolagens ombud en förfrågan till kommissionen angående kommissionens intentioner beträffande förfarandet med anledning av ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell bedömning av exportörer som inte omfattades av urvalet och vars ansökningar inte hade behandlats individuellt. I e-brev av den 17 januari 2006 angav kommissionen att eftersom utredningen pågick var kommissionen förhindrad att uttala sig i frågan.

16      Den 23 mars 2006 antog kommissionen förordning (EG) nr 553/2006 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam (EUT L 98, s. 3) (nedan kallad förordningen om preliminär tull).

17      Enligt skäl 9 i förordningen om preliminär tull omfattade undersökningen av dumpning och skada perioden den 1 april 2004–31 mars 2005 (nedan kallad undersökningsperioden). Undersökningen av omständigheter av betydelse för bedömningen av skada omfattade perioden den 1 januari 2001–31 mars 2005 (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

18      Med hänsyn till att det var nödvändigt att fastställa ett normalvärde för de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som inte skulle komma att beviljas marknadsekonomisk status, gjordes kontrollbesök i tre brasilianska företags lokaler i syfte att fastställa normalvärdet på grundval av uppgifter från ett jämförbart land, i detta fall Förbundsrepubliken Brasilien (skäl 8 i förordningen om preliminär tull).

19      Det följer av skälen 10, 11, 40 och 41 i förordningen om preliminär tull att den berörda produkten framför allt omfattar sandaler, kängor och stövlar och skor för stadsbruk (urban footwear och cityshoes) med en överdel av läder eller konstläder. Av skälen 12–31 i förordningen om preliminär tull följer dessutom att kommissionen uteslöt avancerade sportskor (Special Technology Athletic Footwear, nedan kallade avancerade sportskor) från definitionen av den berörda produkten samt lät barnskor ingå däri.

20      Inom ramen för fastställande av dumpningen tillämpade kommissionen ett stickprovsförfarande. I skäl 55 i förordningen om preliminär tull anges att bland de kinesiska exporterande tillverkare som förklarade sig villiga att ingå i urvalet, hade 154 av dem exporterat till gemenskapen under undersökningsperioden. I samma skäl anges att dessa företag inledningsvis hade betraktats som samarbetsvilliga och hade beaktats när urvalet gjordes.

21      Det följer av skäl 57 i förordningen om preliminär tull att kommissionen slutligen gjorde ett urval som innefattade tretton kinesiska exporterande tillverkare, som svarade för mer än 20 procent av exportvolymen från Kina till gemenskapen. Enligt skäl 59 i samma förordning beaktades följande kriterier vid det aktuella urvalet. För det första beaktades omfattningen av den exporterande tillverkarens export till gemenskapen. För det andra beaktades omfattningen av den exporterande tillverkarens försäljning på hemmamarknaden. Vad gäller det sistnämnda kriteriet uppgav kommissionen, i skäl 60 i förordningen om preliminär tull, att uppgifterna avseende försäljningen på hemmamarknaden ökade urvalens representativitet genom att ge information om priser och kostnader för tillverkning och försäljning av den berörda produkten på hemmamarknaderna. Enligt skäl 61 i förordningen om preliminär tull svarade de kinesiska företag som ingick i urvalet för 25 procent av de kvantiteter som exporterades till gemenskapen, och för 42 procent av försäljningen på den kinesiska hemmamarknaden som de tillverkare som hade samarbetat i undersökningen hade haft. I samma skäl anges att den omständigheten att avancerade sportskor hade uteslutits från definitionen av den berörda produkten inte nämnvärt påverkade urvalens representativitet.

22      De exporterande tillverkare som inte hade valts ut underrättades i enlighet med skäl 62 i förordningen om preliminär tull om att en eventuell antidumpningstull på deras export skulle beräknas enligt artikel 9.6 i grundförordningen. I skäl 64 i förordningen om preliminär tull konstaterade kommissionen, med avseende på de exporterande tillverkarnas ansökningar om att en individuell dumpningsmarginal skulle beräknas för dem i enlighet med artikel 9.6 och artikel 17.3 i grundförordningen, att en individuell undersökning av dessa skulle bli orimligt betungande och förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid. Mot denna bakgrund fastställdes dumpningsmarginalen för dessa tillverkare på grundval av det vägda genomsnittet av dumpningsmarginalerna för de företag som ingick i urvalet (skälen 135 och 143 i förordningen om preliminär tull).

23      Genom skrivelse av den 7 april 2006 sände kommissionen, med stöd av artikel 14.2 respektive artikel 20.1 i grundförordningen, sökandena en kopia av förordningen om preliminär tull och en handling med uppgifter om de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för införandet av preliminär antidumpningstull (nedan kallad den preliminära upplysningshandlingen). Kommissionen uppmanade sökandena att inkomma med eventuella synpunkter på dessa handlingar senast den 8 maj 2006.

24      Den 7 juli 2006 sände kommissionen, med tillämpning av artikel 20.2–20.4 i grundförordningen, sökandena en slutlig upplysningshandling via fax med uppgifter om de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för förslaget att införa en slutgiltig antidumpningstull.

25      I avsnitt H i handlingen redogjorde kommissionen för sina överväganden avseende de slutliga antidumpningsåtgärder som skulle föreslås för Europeiska unionens råd. Vad gäller frågan vilken typ av åtgärder som skulle användas angav kommissionen för det första att tillverkarnas åtaganden att inte sälja till ett pris som understeg den prisnivå som skulle ha undanröjt den väsentliga skada som gemenskapsindustrin hade vållats inte utgjorde ändamålsenliga åtgärder. Kommissionen angav för det andra att ett system med fördröjd tull skulle tillämpas (punkterna 278–291 i den slutliga upplysningshandlingen).

26      Vad gäller systemet med fördröjd tull påpekade kommissionen att importens omfattning hade vållat gemenskapsindustrin väsentlig skada från och med den 1 januari 2005, vilket är det datum då systemet med kvoter upphörde att gälla (se punkt 12 ovan). Under de tre första månaderna av år 2005, vilka ingick i undersökningsperioden (se punkt 17 ovan), genomgick nämligen gemenskapsindustrin den proportionerligt sett största nedgången under skadeundersökningsperioden med avseende på flera ekonomiska indikatorer, såsom lönsamhet, försäljningspris, marknadsandelar, försäljning, sysselsättning och produktion. Mot denna bakgrund beaktade kommissionen särskilt det kvantitativa inslaget i dumpningen när den fastställde om skada förelåg. Kommissionen ansåg att endast import som översteg en viss volym kunde vålla skada, och att det följaktligen inte var nödvändigt att införa åtgärder i form av en värdetull för att återupprätta rättvisa konkurrensförhållanden. Därmed skulle antidumpningstullar endast tillämpas på kvantiteter som översteg en viss årlig volym. I förevarande fall skulle ett sådant system med fördröjd tull vara ändamålsenligt för att undanröja skada i den mån det togs hänsyn till verkningarna av systemet med kvoter och gjordes en avvägning mellan de berörda parternas intressen. Antidumpningstullarna skulle således tillämpas på import från Kina av fler än 140 miljoner par skor per år. Denna volym motsvarade kommissionens uppskattning av importen från Kina för år 2005 med beaktande av importvolymen för år 2004 (punkterna 285–287 och 291 i den slutliga upplysningshandlingen).

27      Kommissionen föreslog därför att en slutgiltig antidumpningstull, som motsvarade nivån för undanröjande av skada, skulle införas på import från Kina av fler än 140 miljoner par skor per år. Denna nivå fastställdes till nivån för målprisunderskridandemarginalen, det vill säga till 23 procent (punkt 293 i den slutliga upplysningshandlingen).

28      Kommissionen anmodade sökandena att inkomma med kommentarer rörande dokumentet med slutliga upplysningar senast den 17 juli 2006.

29      Genom skrivelse av den 28 juli 2006 överlämnade kommissionen en handling med kompletterande slutliga upplysningar till sökanden. Enligt de två första styckena i handlingen syftade densamma till att underrätta berörda parter om en ändring av utformningen av den slutgiltiga antidumpningstull som skulle komma att föreslås. Kommissionens generaldirektorat (GD) ”Handel” hade tagit del av yttranden, som inkommit från vissa berörda parter, beträffande den fördröjda tull som inledningsvis hade föreslagits (se punkterna 25–27 ovan). Till följd av denna handling övergav kommissionen tanken på ett sådant system. Kommissionen påpekade att enligt detta nya tillvägagångssätt ägde den verkligt skadliga importökningen rum under år 2004 och fram till slutet av undersökningsperioden. Kommissionen påpekade vidare att år 2005 var det första år då import av skor från Kina inte längre omfattades av ett system med kvoter. Kommissionen fastställde dessutom en importvolym som inte var skadlig på grundval av import från Kina och Vietnam under år 2003, vilken uppgick till 109 miljoner par skor per år. I enlighet med detta nya tillvägagångssätt skulle den ekonomiska påverkan av nämnda volym beaktas när nivån för undanröjande av skada fastställdes. Nivån för undanröjande av skada sänktes således för att hänsyn skulle kunna tas till importvolymer som inte var skadliga. Vidare tillämpades de slutgiltiga antidumpningstullarna från och med det första importerade paret. Enligt denna metod, bestående av fyra steg som det redogörs för i handlingen, har kommissionen, på grundval av den så kallade regeln om lägsta tull, infört en slutgiltig antidumpningstull för import från Kina, som motsvarar den nivå som är nödvändig för att undanröja skada, vilken i det aktuella fallet uppgår till 16,5 procent.

30      I syfte att formalisera det nya förslaget bifogade kommissionen till skrivelsen av den 28 juli 2006 de punkter som skulle införas under det nya avsnittet H i den slutliga upplysningshandlingen, och som skulle ersätta punkterna i motsvarande avsnitt i sistnämnda dokument (se punkt 25 ovan). Kommissionen framhöll, i punkterna 278 och 279 som skulle införas i det nya avsnittet H i den slutliga upplysningshandlingen, att det endast var import som översteg en viss volym innan systemet med kvoter upphörde att gälla som kunde vålla väsentlig skada, även om det, när nivån för undanröjande av skada fastställdes på grundval av resultaten från undersökningsperioden, skulle beaktas att vissa importerade kvantiteter inte hade vållat skada. De kvantiteter som inte vållade väsentlig skada skulle följaktligen beaktas vid fastställande av nivån för undanröjande av skada. I punkt 280 i samma handling redogjorde kommissionen för den metod som tillämpades.

31      Kommissionen anmodade sökandena att inkomma med synpunkter på handlingen med kompletterande slutliga upplysningar senast den 2 augusti 2006. Sökandena inkom med sina synpunkter denna dag.

32      Den 5 oktober 2006 antog Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 1472/2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import (EUT L 275, s. 1) (nedan kallad den angripna förordningen). Genom den angripna förordningen införde rådet en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder eller konstläder, med undantag för sportskor, avancerade sportskor, tofflor och andra inneskor samt skodon med tåhätteförstärkning, som har ursprung i Kina och som klassificeras enligt ett antal olika nummer i Kombinerade nomenklaturen (artikel 1 i den angripna förordningen). Den slutgiltiga antidumpningstullsats som skulle tillämpas på nettopriset fritt gemenskapens gräns, före tull, fastställdes till 16,5 procent för de skor som sökandena tillverkar. Enligt artikel 3 i den angripna förordningen ska denna tullsats tillämpas i två år.

33      I skälen 60–65 i den angripna förordningen uttalar sig rådet om de frågor som har samband med de ansökningar, som kommissionen inte har prövat, om beviljande av marknadsekonomisk status, vilka framställts av flera företag.

34      I dessa skäl anges att den omständigheten att kommissionen inte besvarade var och en av de ansökningar som hade framställts till den i detta hänseende inte utgör ett åsidosättande av grundförordningen. Detta är tvärtom förenligt med artikel 17. Den stickprovsmetod som avses i denna artikel är även tillämplig i en situation där ett stort antal berörda företag ansöker om beviljande av antingen marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Till följd av det ovanligt stora antalet ansökningar som framställts av de berörda företagen i förevarande fall hade administrationen inte något annat val än att endast granska ansökningar från de företag som ingick i urvalet, detta för att kunna uppfylla kraven på att det ska göras en så individuell bedömning som möjligt av akten samtidigt som de obligatoriska fristerna ska iakttas. Detta innebar att den vägda genomsnittliga marginal som beräknats för alla företag som ingick i urvalet tillämpades på de företag som inte ingick i urvalet. Det följer härav att de invändningar som framställdes under det administrativa förfarandet, vilka avser att dumpningsberäkningen inte är representativ, likaså saknar fog.

35      Dessa överväganden gäller även för ansökningarna om beviljande av individuell behandling.

36      Vad beträffar den tullnivå som krävdes för att undanröja den skada som hade vållats av importen från Kina angavs följande. I skälen 296–301 i den angripna förordningen återgav rådet punkterna 275–280 i det nya avsnittet H i den slutliga upplysningshandling som hade fogats till handlingen med kompletterande slutliga upplysningar (se punkt 30 ovan) och anförde att det skulle tas hänsyn till de särskilda omständigheterna i det aktuella ärendet, bland annat tillämpningen av systemet med kvoter fram till den 1 januari 2005. Systemet med kvoter förhindrade att gemenskapsindustrin vållades väsentlig skada, medan en importökning efter det att detta system hade upphört att gälla skulle komma att få en särskilt betydande skadevållande verkan. Rådet ansåg därmed att endast import som översteg en viss volym innan systemet med kvoter upphävdes kunde anses vålla väsentlig skada. Den skadetröskel som fastställdes på grundval av resultaten under undersökningsperioden skulle följaktligen ta hänsyn till att vissa importvolymer inte hade vållat väsentlig skada. Vid bedömningen utgick man från värdet av importvolymerna för år 2003, vilket ledde till en skadetröskel på 16,5 procent för import från Kina, i stället för den tröskel på 23 procent som enligt skäl 295 i den angripna förordningen skulle ha tillämpats om rådet inte hade tagit hänsyn till de särskilda omständigheterna i det aktuella ärendet.

 Förfarandet och parternas yrkanden

37      Sökandena väckte förevarande talan genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 21 december 2006.

38      Genom handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 2 april 2007 ansökte kommissionen om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden. Genom skrivelser av den 4 oktober 2007 underrättade kommissionen förstainstansrätten om att den avstod från att inge en interventionsinlaga, men att den skulle delta i förhandlingen.

39      Genom handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 april 2007 ansökte CEC om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden.

40      Genom handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 13 april 2007 ansökte Provincia di Ascoli Piceno (Italien), Comune di Monte Urano (Italien), BA.LA di Lanciotti Vittorio & C. Sas och sexton andra italienska företag som producerade skor om att få intervenera i förevarande mål till stöd för rådets yrkanden. Namnen på dessa sexton företag anges i bilagan.

41      Genom beslut av den 4 september 2007 beviljade ordföranden för förstainstansrättens andra avdelning interventionsansökningarna från kommissionen, CEC och BA.LA di Lanciotti Vittorio & C. och de sexton andra italienska företagen som producerar skor (nedan kallade de italienska producenterna). Däremot avslogs ansökningarna från Provincia di Ascoli Piceno och Comune di Monte Urano.

42      Med hänsyn till att sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar hade ändrats förordnades referenten att tjänstgöra på åttonde avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen den avdelningen.

43      Genom inlaga som inkom till domstolens kansli den 4 oktober 2007 överklagade Provincia di Ascoli Piceno och Comune di Monte Urano, i enlighet med artikel 57 första stycket i domstolens stadga, beslutet av den 4 september 2007 och yrkade att beslutet skulle upphävas i den del deras interventionsansökningar hade avslagits. Genom beslut av den 25 januari 2008 i mål C‑463/07 P(I) och C‑462/07 P(I), Provincia di Ascoli Piceno och Comune di Monte Urano mot rådet (ej publicerat i rättsfallssamlingen), avslog domstolens ordförande deras överklagande.

44      CEC och de italienska producenterna ingav sina interventionsinlagor den 15 respektive den 18 oktober 2007.

45      Efter att ha hört parterna beslutade ordföranden på förstainstansrättens åttonde avdelning den 8 januari 2009 att förena målen T‑407/06 och T‑408/06 vad gäller det muntliga förfarandet och domen i enlighet med artikel 50 i förstainstansrättens rättegångsregler.

46      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten att inleda det muntliga förfarandet.

47      Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 11 februari 2009.

48      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara den angripna förordningen i den del den berör sökandena,

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna, och

–        förplikta intervenienterna att bära sina kostnader.

49      Rådet har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa eller ogilla talan i samtliga mål, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

50      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska ogilla talan i båda målen.

51      CEC och de italienska producenterna har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan i båda målen, och

–        förplikta sökandena att betala rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

52      Till stöd för talan har sökandena åberopat följande sju grunder:

–        Åsidosättande av artikel 2.7 b och c i grundförordningen och likabehandlingsprincipen.

–        Åsidosättande av artikel 9.5 i grundförordningen.

–        Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.

–        Åsidosättande av principen om rätt till försvar, motiveringsskyldigheten och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

–        Felaktig beräkning av deras dumpningsmarginal.

–        Åsidosättande av artikel 20 i grundförordningen och rätten till försvar och bristande motivering beträffande skadan för gemenskapsindustrin.

–        Felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning beträffande skadan för gemenskapsindustrin.

53      Genom de tre första grunderna och den femte grunden har sökandena gjort gällande att kommissionen har gjort en felaktig rättstillämpning i olika avseenden, eftersom den har vägrat att bevilja sökandena status som företag som verkar i en marknadsekonomi eller ge dem en individuell behandling, utan att pröva deras ansökningar om detta.

54      Alla dessa grunder kommer att undersökas tillsammans nedan.

 De första tre grunderna och den femte grunden: Åsidosättande av artikel 2.7 b och c och artikel 9.5 i grundförordningen, åsidosättande av likabehandlingsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar samt felaktig beräkning av sökandenas dumpningsmarginal

 Parternas argument

55      Sökandena har gjort gällande att bestämmelserna i artikel 2.7 b och c i grundförordningen inte tillåter att artikel 17 i denna förordning används för att vägra en exportör rätten att inge en ansökan om marknadsekonomisk status och att få ansökan prövad av kommissionen.

56      Detta argument följer först och främst av en bokstavlig tolkning av artikel 2.7 i grundförordningen. Enligt dess ordalydelse ska nämligen en ansökan om marknadsekonomisk status göras av och granskas individuellt för varje producent. Gemenskapsinstitutionerna är skyldiga att på grundval av de bevis som presenteras av sökanden besvara frågan huruvida sökanden uppfyller de relevanta kriterierna utan att artikel 17 i grundförordningen innehåller ett undantag i detta avseende. Sålunda har rådet varken behörighet att fastställa dumpningsmarginalen eller behandla frågor om skada utan att ha tagit ställning till en ansökan om marknadsekonomisk status.

57      Detta synsätt bekräftas av de hänsyn som är kopplade till tillkomsten av artikel 2.7 b och c i grundförordningen liksom syftet med denna bestämmelse som är att en individuell undersökning av beteende och verksamhetsvillkor ska göras av olika företag mot bakgrund av de ekonomiska reformer som har genomförts i Kina. I ”formulär[et] för att ansöka om marknadsekonomisk status eller individuell behandling” bekräftas att kommissionen är skyldig att pröva en sådan ansökan utan att något undantag anges i formuläret.

58      Rådets uppfattning står dessutom i strid med rättspraxis i vilken det redan har bekräftats att marknadsekonomisk status för det första inte kan beviljas annat än till exportörer som har ingett en ansökan som uppfyller de relevanta kraven och för det andra att resultatet av undersökningen av denna ansökan inte kan användas mer generellt. I rättspraxis har vidare bekräftats att förfarandet för att bevilja marknadsekonomisk status är skilt från det som rör antagandet av en slutgiltig antidumpningstull och att institutionerna är skyldiga att genomgöra en individuell prövning av varje ansökan om sådan status. I förevarande fall har sökandena inte ens möjlighet att bestrida institutionernas bedömning i frågan huruvida de uppfyller kriterierna för att bli beviljade marknadsekonomisk status.

59      För sökandenas slutsats talar även institutionernas administrativa praxis, enligt vilken institutionerna aldrig har avstått från att pröva en ansökan om marknadsekonomisk status och det även om antalet sökande har varit betydande och trots att ett stickprov har gjorts.

60      På samma sätt medför likabehandlingsprincipen en skyldighet för institutionerna att pröva alla ansökningar om marknadsekonomisk status och inte bara dem som kommer från företagen i urvalet. Emellertid finns ingen objektiv grund för denna ”diskriminering”, och artikel 17 i grundförordningen kan inte användas för att möjliggöra en sådan ojämlik behandling av de berörda operatörerna. Tvärtom har i rättspraxis möjligheten uteslutits att göra stickprov för att besluta om ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling. Att dessutom göra ett urval utan att ha en uppfattning om den andel av de kinesiska operatörerna som förtjänar marknadsekonomisk status undergräver, i motsats till vad rådet har gjort gällande, urvalets representativitet.

61      För det fall ett stickprovsförfarande tillämpas ska institutionerna således tillämpa den vägda genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställts för de företag som ingår i urvalet och som beviljats marknadsekonomisk status eller individuell behandling, på de företag som inte ingår i urvalet, men vars ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling har bifallits. Denna åtgärd, som inte innebär att en individuell dumpningsmarginal beräknas för varje exportör som inte ingår i urvalet men som åtnjuter marknadsekonomisk status, föranleder ingen administrativ börda som inte rådet kan bära.

62      Den metod som tillämpas av institutionerna får i gengäld till effekt att samtliga operatörer som inte ingår i urvalet behandlas lika utan att det görs en åtskillnad mellan dem som förtjänar marknadsekonomisk status och dem som inte gör det.

63      Dessa argument och slutsatser gör sig även gällande beträffande ansökningar om individuell behandling enligt artikel 9.5 i grundförordningen. Sökandena har faktiskt ingett en ansökan om individuell behandling för det fall deras ansökan om marknadsekonomisk status skulle avslås. I denna bestämmelse förordnas om de specifika kriterier i ljuset av vilka kommissionen ska bedöma ansökningarna. Emellertid har kommissionen endast prövat ansökningarna om individuell behandling från de exportörer som ingår i urvalet utan att sökandena informerades om detta i förväg.

64      Sökandena anser att den bokstavliga och teleologiska tolkningen av artikel 9.5 i grundförordningen, likabehandlingsprincipen och tidigare administrativ praxis stöder deras yrkanden.

65      För det fall tribunalen skulle ogilla talan vad avser de två första grunderna har sökandena gjort gällande att institutionerna har åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar genom att inte pröva sökandenas ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Genom meddelandet om att ett förfarande inletts anmodades sökandena och samtliga berörda exportörer att inkomma med ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling inom en precis frist, och det angavs att normalvärdet skulle fastställas i enlighet med artikel 2.7 b i grundförordningen för de producenter som inkom med ansökningar. Enligt sökandena kan kommissionen inte i efterhand ändra sin uppfattning och vägra pröva de ansökningar som inkommit i enlighet med gällande bestämmelser. Dessutom förutsåg kommissionen i meddelandet om att ett förfarande hade inletts att bestämda bestämmelser och förfaranden skulle tillämpas för att utföra stickproven och pröva ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. I ”formulär[et] för att ansöka om marknadsekonomisk status eller individuell behandling” angavs tydligt att alla ansökningar skulle prövas.

66      Det ankommer således enligt sökandena på institutionerna att underrätta de berörda exportörerna om en ändring i de förfaranden som tillämpades sedan lång tid tillbaka. Då en sådan underrättelse uteblev kunde sökandena på legitima grunder förvänta sig att kommissionen skulle pröva deras ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling och att kommissionen skulle gå till väga på det sätt som beskrivs i punkt 61 ovan. Under dessa förutsättningar har sökandena berövats dels möjligheten att lägga fram sina argument i frågan huruvida deras ansökan hade grund för sig, dels möjligheten att få institutionernas bedömning i detta hänseende prövad av gemenskapsdomstolarna. Hänsyn till ett i administrativt hänseende enklare förfarande kan inte ifrågasätta sökandenas bedömning.

67      Sökandena anser slutligen att rådet har gjort ett avsteg från sin tidigare praxis och gjort en felaktig beräkning av dumpningsmarginalen genom att tillämpa artikel 17 i stället för artiklarna 2.7 och 9.5 i grundförordningen. Enligt denna praxis har den genomsnittliga dumpningsmarginal för de operatörer som har ingått i urvalet och haft marknadsekonomisk status eller åtnjutit individuell behandling tillämpats på de operatörer som inte ingått i urvalet och som har haft samma status eller åtnjutit samma behandling. Om denna metod hade tillämpats skulle sökandena ha åtnjutit den dumpningsmarginal som tillämpades på Foshan City Nanhai Golden Step Industrial Co. Ltd (nedan kallat Golden Step), ett företag som ingår i urvalet och som har fått marknadsekonomisk status. I förevarande fall har emellertid en dumpningsmarginal på 28,9 % tillämpats på sökandena. Denna dumpningsmarginal motsvarar den genomsnittliga dumpningsmarginal som har tillämpats på företagen i urvalet, vilka har fått avslag på sina ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Således togs inte hänsyn till den marginal på 9,7 procent som hade beräknats för Golden Step. Även om det antas att det var riktigt av rådet att vilja tillämpa den genomsnittliga dumpningsmarginalen för de företag som ingår i urvalet på alla företag som inte ingår i urvalet, så har rådet ändå inte gjort så i förevarande fall.

68      Rådet har inledningsvis erinrat om att gemenskapsdomstolens prövning av institutionernas bedömning i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder mot import som är föremål för dumpning måste begränsas till en kontroll av att förfarandereglerna har iakttagits, att de omständigheter som har lagts till grund för det ifrågasatta valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att maktmissbruk inte har förekommit.

69      Vidare har rådet anfört att beviljandet av marknadsekonomisk status eller individuell behandling inte är ett ändamål i sig, utan utgör ett led i beräkningen av dumpningsmarginalen. Institutionerna har inte gjort stickprov för att fatta beslut om ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, utan för att bestämma dumpningsmarginalen för exportörerna, vilket är tillåtet enligt artikel 17 i grundförordningen. Därmed bör påståendet tillbakavisas om att grundförordningen inte innehåller bestämmelser enligt vilka det skulle vara tillåtet att behandla exportörer som ingår respektive inte ingår i urvalet olika.

70      I fråga om det valda förfarandet har kommissionen anfört att när institutionerna gör stickprov bland exportörerna från länder som inte är marknadsekonomier, undersöker institutionerna förhållandena för varje exportör som ingår i urvalet och prövar i förekommande fall den ansökan som denna exportör har ingett. På de exportörer som inte ingår i urvalet tillämpas en genomsnittlig dumpningsmarginal som har fastställts utifrån de parter som ingår i urvalet (i det aktuella fallet 28,9 procent). Dessa sistnämnda operatörer har emellertid möjlighet att inkomma med nödvändig information för att beräkna en individuell dumpningsmarginal enligt de villkor som anges i artikel 17.3 i grundförordningen. Den sistnämnda bestämmelsen ger emellertid institutionerna ett stort utrymmer för skönsmässig bedömning, eftersom de inte är skyldiga att pröva dessa ansökningar i det fall då antalet exportörer eller producenter är så stort att enskilda prövningar skulle bli orimligt betungande och förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid. Det följer av det anförda att beviljande av marknadsekonomisk status till en exportör som inte ingår i urvalet inte har någon inverkan på denna exportörs situation när kommissionen beslutar att inte beräkna en individuell dumpningsmarginal för denna exportör i enlighet med artikel 17.3 i grundförordningen.

71      I förevarande fall har 141 kinesiska och 73 vietnamesiska exportörer som inte ingår i urvalet ansökt om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Det var därför riktigt av institutionerna att med stöd av artikel 17.3 i grundförordningen inte pröva dessa ansökningar, eftersom en sådan undersökning, även genom en analys av dokumenten, i praktiken hade gjort det omöjligt att färdigställa undersökningen i tid. Under dessa förutsättningar har rådet för de exportörer som inte ingår i urvalet tillämpat den genomsnittliga dumpningsmarginalen för alla de företag som ingår i urvalet.

72      Enligt rådet gäller inte den rättspraxis som sökandena har åberopat det sätt på vilket institutionerna ska göra ett stickprov för att beräkna dumpningsmarginalerna i det fall exporten kommer från ett land som inte är en marknadsekonomi. I denna rättspraxis görs heller inga uttalanden om bedömningen av ansökningar om marknadsekonomisk status från företag som inte ingår i urvalet. Nämnda rättspraxis stöder därför inte sökandenas uppfattning.

73      Den omständigheten att institutionerna inom ramen för tidigare undersökningar med ett lägre antal inblandade företag har prövat ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från operatörer som inte ingår i urvalet saknar relevans givet för det första att det valda förfarandet är i överensstämmelse med artikel 17.3 i grundförordningen och för det andra att institutionernas utrymme för bedömning har till syfte att möjliggöra en anpassning av deras praxis med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Av detta följer att institutionerna inte har åsidosatt ”principen om förbud mot diskriminering”. Den skillnad i behandling mellan de företag som ingår i urvalet och de företag som inte ingår i urvalet kan legitimeras på objektiva grunder genom det exceptionellt höga antalet ansökningar och då enskilda undersökningar skulle bli orimligt betungande och förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.

74      Möjligheten att på de företag som inte ingår i urvalet men som har beviljats marknadsekonomisk status eller individuell behandling tillämpa den genomsnittliga dumpningsmarginal som har fastställts genom de företag som ingår i det urval som åtnjuter marknadsekonomisk status eller i förekommande fall individuell behandling är dessutom endast en möjlighet för institutionerna. Institutionerna är i vart fall inte genom grundförordningen tvingade att inta detta förhållningssätt. Sökandena har vidare inte visat att tillämpningen i det aktuella fallet av artikel 17 i grundförordningen skulle ha medfört ett uppenbart oriktigt resultat.

75      Rådet anser av samma skäl att talan bör ogillas vad avser den andra grunden givet att ramen för förfarandet för ansökningar om marknadsekonomisk status är densamma som förfarandet för ansökningar om individuell behandling.

76      Beträffande den tredje grunden har rådet anfört att för att principen om skydd för berättigade förväntningar med framgång ska kunna göras gällande krävs för det första att administrationen har gett den berörda parten individuella, tydliga och ovillkorliga försäkringar och för det andra att dessa försäkringar hos parten har gett upphov till grundade förhoppningar. Inget av dessa villkor var emellertid uppfyllt i det föreliggande fallet.

77      Kommissionen har inte vid något tillfälle gett sökandena tydliga och ovillkorliga försäkringar om att den skulle pröva sökandenas ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling även om sökandena inte ingick i urvalet. I punkt 5.1 b i meddelandet om att ett förfarande inletts preciseras i detta hänseende att om kommissionen gör ett stickprov bland de exporterande tillverkarna kan den besluta att inte beräkna individuella dumpningsmarginaler för dem som inte ingår i urvalet om antalet ansökningar är så stort att enskilda undersökningar skulle bli orimligt betungande och förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.

78      Varje omdömesgill operatör förstår därför att kommissionen inte fastställer någon individuell dumpningsmarginal, inte beräknar normalvärdet på grundval av information från operatörens bokföring och således inte fattar beslut om ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, om inte operatören ingår i urvalet eller om antalet exporterande tillverkare är lägre än väntat. Detsamma gäller även mot bakgrund av ”formulär[et] för att ansöka om marknadsekonomisk status eller individuell behandling”, eftersom kommissionen, när den skickar formuläret till producenterna, inte känner till antalet ansökningar som den kommer att få eller namnen på de företag som ingår i urvalet. Följaktligen kan inte detta formulär tolkas så, att det ger en tydlig försäkran om att alla ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling kommer att prövas.

79      Sökandena har inte heller visat att de skulle ha lidit någon som helst skada till följd av att deras berättigade förväntningar har svikits. Genom att agera såsom de har gjort har slutligen institutionerna varken gjort avsteg från en tidigare praxis eller överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

80      Beträffande de argument som har framförts inom ramen för den femte grunden anser rådet att dessa grundar sig på den felaktiga föreställningen att institutionerna gör ett stickprov för att besluta om ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Rådet har dessutom på sökandena tillämpat den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen för alla företag som ingår i urvalet (däribland Golden Step).

81      CEC stöder rådets argument och betonar att kommissionen gör stickprov för att beräkna dumpningsmarginalerna och inte för att besluta om ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Med hänsyn till antalet exportörer som har ansökt om marknadsekonomisk status eller individuell behandling var förutsättningarna för att tillämpa detta förfarande uppenbarligen uppfyllda. Institutionerna var därmed inte förpliktade att i enlighet med artikel 17.3 i grundförordningen besluta om ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de exportörer som inte ingick i urvalet, eftersom en sådan undersökning skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.

82      Beträffande påståendet att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts tillägger CEC att de ekonomiska operatörerna inte kan basera sina berättigade förväntningar på att ett förhållande förblir oförändrat när detta förhållande kan ändras inom ramen för gemenskapsinstitutionernas utrymme för skönsmässig bedömning.

 Tribunalens bedömning

83      Enligt ordalydelsen i artikel 17.1 och 17.3 i grundförordningen innebär tillämpningen av ett stickprovsförfarande som teknik – med hjälp av vilket det är möjligt att hantera ett stort antal klagande, exportörer, importörer, typer av produkter eller transaktioner – en begränsning av undersökningen. Denna bedömning bekräftas av artikel 9.6 i grundförordningen, enligt vilken de tillverkare som inte ingår i urvalet inte inkluderas i undersökningen.

84      I grundförordningen föreskrivs dock att när denna begränsning tillämpas ska institutionerna uppfylla två skyldigheter. För det första ska urvalet vara representativt i den mening som avses i artikel 17.1 och 17.2 i grundförordningen. För det andra föreskrivs i artikel 9.6 i grundförordningen att den dumpningsmarginal som fastställs för de företag som inte ingår i urvalet inte får överskrida den vägda genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställs för de parter som utgör urvalet.

85      Genom den sistnämnda bestämmelsen, jämförd med artikel 17.3 i grundförordningen, till vilken den hänvisar, ges vidare en möjlighet för varje tillverkare som inte ingår i urvalet att begära att en individuell dumpningsmarginal ska beräknas för den, under förutsättning att tillverkaren lämnar nödvändiga uppgifter inom de frister som föreskrivs i detta hänseende och att beräkningen inte blir orimligt betungande för kommissionen eller förhindrar att undersökningen avslutads i rätt tid.

86      I artikel 2.7 b i grundförordningen föreskrivs dessutom att normalvärdet ska bestämmas i enlighet med punkterna 1–6 i samma artikel, om det på grundval av de ansökningar som inges från en eller flera tillverkare som är föremål för undersökningen kan fastställas att de villkor som föreskrivs i artikel 2.7 c är uppfyllda.

87      Såsom rådet har framhållit kan de tillverkare som inte ingår i urvalet endast med stöd av artikel 17.3 i grundförordningen begära att en individuell dumpningsmarginal ska beräknas för dem, och under förutsättning att en ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling har bifallits när det är fråga om de länder som avses i artikel 2.7 b i denna förordning. Genom denna bestämmelse ges emellertid kommissionen befogenhet att, med hänsyn till antalet ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, bedöma huruvida det skulle bli orimligt betungande för den att granska dessa eller huruvida det skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.

88      Av det ovan anförda följer att vid tillämpning av ett stickprovsförfarande tillerkänner inte grundförordningen de företag som inte ingår i urvalet en ovillkorlig rätt att få en individuell dumpningsmarginal beräknad. Huruvida en sådan begäran beviljas beror nämligen på kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 17.3 i grundförordningen.

89      Kommissionen är inte heller skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, som lämnats in av de företag som inte ingår i urvalet, om kommissionen med tillämpning av artikel 17.3 i grundförordningen kommit fram till att det skulle bli orimligt betungande och förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid att beräkna individuella dumpningsmarginaler. Beviljandet av marknadsekonomisk status eller individuell behandling enligt artikel 2.7 b i grundförordningen syftar nämligen endast till att fastställa metoden för att beräkna normalvärdet vid beräkning av de individuella dumpningsmarginalerna.

90      I förevarande fall har det inte bestritts att beräkningen av de individuella dumpningsmarginaler för samtliga företag som inte ingår i urvalet och som har ingett ansökningar om sådana beräkningar skulle bli orimligt betungande och förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.

91      Sökandenas argument att kommissionen enligt artikel 2.7 b och c i grundförordningen är skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som lämnas in av företag som inte ingår i urvalet, även då en individuell dumpningsmarginal inte tillämpas på dessa företag, kan följaktligen inte godtas. Den rättspraxis som åberopas av sökandena i detta hänseende, enligt vilken kommissionen beslutar om beviljande av marknadsekonomisk status eller individuell behandling på grundval av en granskning av varje ansökan som inges, innebär inte att denna institution måste pröva varje ansökan även när institutionen inte har för avsikt att beräkna individuella dumpningsmarginaler i enlighet med artikel 17.3 i grundförordningen.

92      Detsamma gäller sökandenas argument om ett åsidosättande av principen om likabehandling med avseende på de företag som ingår i urvalet och de som inte ingår i urvalet (se punkt 60 ovan). Dessa två kategorier av företag befinner sig nämligen i olika situationer. Kommissionen ska därför beräkna en individuell dumpningsmarginal för de förstnämnda företagen, vilket förutsätter att det gjorts en undersökning och att marknadsekonomisk status eller individuell behandling beviljats, medan kommissionen inte är skyldig att fastställa en individuell dumpningsmarginal för de sistnämnda företagen. För att likabehandlingsprincipen ska iakttas, enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling, krävs det följaktligen inte att dessa båda kategorier av företag behandlas på samma sätt.

93      Vad beträffar argumentet att likabehandlingsprincipen åsidosattes med avseende på de företag som inte ingick i urvalet gör tribunalen följande bedömning. I motsats till vad sökandena har gjort gällande i förevarande fall, kan det inte anses följa av denna princip att kommissionen är skyldig att pröva samtliga ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som har lämnats in, så att den genomsnittliga dumpningsmarginalen för de företag som ingår i urvalet och som har beviljats marknadsekonomisk eller individuell behandling ska tillämpas på de exporterande tillverkare som inte ingår i urvalet, men som har beviljats marknadsekonomisk status eller individuell behandling.

94      För det fall antalet ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling är så stort att en prövning av dessa skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid, är institutionerna enligt artikel 17.3 i grundförordningen, såsom har angetts i punkterna 87–91 ovan, inte skyldiga att pröva alla dessa ansökningar. Detta gäller även när syftet endast är att bland de företag som inte ingår i urvalet skilja mellan dem som kan, respektive inte kan, beviljas marknadsekonomisk status eller individuell behandling, i syfte att för de förstnämnda tillämpa den genomsnittliga dumpningsmarginalen för de företag i urvalet för vilka marknadsekonomisk status eller individuell behandling har beviljats, utan att för den skull beräkna en individuell dumpningsmarginal.

95      I förevarande fall har 141 ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling lämnats in till kommissionen av kinesiska exporterande tillverkare, vilket innebär att även om det hade varit möjligt att endast granska ansökningarna mot bakgrund av de handlingar som lämnats in, utan att det hade varit nödvändigt att kontrollera dessa uppgifter genom besök på plats hos de berörda tillverkarna eller exportörerna, gjorde kommissionen en riktig bedömning när den fann att antalet ansökningar var för stort för att det skulle vara möjligt att granska dem utan att äventyra att undersökningen avslutades i rätt tid.

96      Följaktligen ska det konstateras att den skillnad i behandling som åberopats av sökandena, vilken är en ofrånkomlig följd av stickprovsförfarandet enligt artikel 17 i grundförordningen, i förevarande fall är objektivt motiverad med hänsyn till det särskilt höga antalet ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som ingetts till kommissionen.

97      Även om kommissionen hade rätt att förfara på det sätt som beskrivs av sökandena i punkt 61 ovan, var inte kommissionen, enligt vare sig grundförordningen eller likabehandlingsprincipen, skyldig att förfara på det sättet.

98      Av samma skäl ska talan ogillas såvitt avser den andra grunden, eftersom samma överväganden är relevanta beträffande prövningen av ansökningar om individuell behandling från företag som inte ingår i urvalet.

99      Vad beträffar det påstådda åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar gäller följande. Denna princip är enligt fast rättspraxis tillämplig på varje enskild person hos vilken en gemenskapsinstitution har väckt grundade förhoppningar. Vidare kan ingen göra gällande ett åsidosättande av denna princip i avsaknad av tydliga försäkringar från gemenskapsadministrationen (domstolens dom av den 22 juni 2006 i de förenade målen C-182/03 och C-217/03, Belgien och Forum 187 mot kommissionen, REG 2006, s. I-5479, punkt 147).

100    Det framgår emellertid av punkt 5.1 a i i fjärde strecksatsen i meddelandet om att ett förfarande inletts, och särskilt av fotnot 1 till denna punkt, att kommissionen underrättade de berörda företagen om möjligheten att tillämpa ett stickprovsförfarande i enlighet med artikel 17 i grundförordningen och om att i ett sådant fall de företag som inte ingick i urvalet skulle kunna begära att en individuell dumpningsmarginal beräknades enligt artikel 17.3 i grundförordningen. Denna information upprepades i punkt 5.1 b i meddelandet om att ett förfarande inletts. Den omständigheten att de berörda företagen uppmanades att inkomma med ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling är inte att jämställa med en tydlig, ovillkorlig och samstämmig försäkran om att ansökningarna skulle komma att prövas.

101    I detta sammanhang kan inte heller kommissionens uteblivna reaktion under en längre tid anses utgöra en försäkran som gav upphov till berättigade förväntningar hos sökandena. Den uteblivna reaktionen påverkar nämligen inte den tydliga ordalydelsen i meddelandet om att ett förfarande inletts.

102    Vad beträffar invändningen att institutionerna gjort avsteg från sin praxis i tidigare ärenden gäller följande. Kommissionen överskred inte det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över enligt artikel 17.3 i grundförordningen när den bedömde att det inte hade varit möjligt att avsluta undersökningen inom de i grundförordningen angivna fristerna, om den skulle ha gjort en granskning av samtliga ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som hade lämnats in av de kinesiska exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet. Det följer emellertid av fast rättspraxis att när institutionerna förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning beträffande vilka åtgärder som är nödvändiga för att förverkliga deras politik kan de ekonomiska aktörerna inte grunda sina berättigade förväntningar på de åtgärder som inledningsvis valts, eftersom dessa kan ändras inom ramen för utövandet av institutionernas behörighet (domstolens dom av den 7 maj 1987 i mål 258/84, Nippon Seiko mot rådet, REG 1987, s. 1923, punkt 34, och av den 10 mars 1992 i mål C-171/87, Canon mot rådet, REG 1992, s. I-1237, punkt 41).

103    Vad slutligen beträffar den femte grunden ska det framhållas att eftersom institutionerna inte har gjort någon felaktig rättslig bedömning genom att underlåta att pröva ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de operatörer som inte ingår i urvalet och genom att för dessa tillämpa den genomsnittliga dumpningsmarginalen för företagen i urvalet, har institutionerna inte av denna anledning gjort en felaktig bedömning av sökandenas dumpningsmarginal. Det kan tilläggas i enlighet med vad rådet har anfört att dumpningsmarginalen för Golden Step har beaktats vid beräkningen av den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen för urvalet.

104    Det följer av det anförda att talan ska ogillas såvitt avser de tre första grunderna och den femte grunden.

 Den fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till försvar, motiveringsskyldigheten och rätten till ett effektivt domstolsskydd

 Parternas argument

105    Sökandena har gjort gällande att gemenskapsinstitutionerna har åsidosatt sökandenas rätt till försvar enligt artikel 18.4 i grundförordningen och brustit i motiveringsskyldigheten genom att inte informera sökandena förrän i juli 2006 om institutionernas avsikt att inte pröva sökandenas ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Även om det är riktigt att sökandena informerades, genom dokumentet med slutliga upplysningar, om att deras ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling inte skulle prövas till följd av att de inte ingick i urvalet hade de vid denna tidpunkt inte längre möjlighet att bestrida beslutet om urvalets sammansättning. I den preliminära förordningen angavs inte att ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från producenter som inte ingick i urvalet inte skulle undersökas eller att urvalet hade gjorts med hänsyn till den procentuella andel av de kinesiska operatörerna som åtnjöt marknadsekonomisk status. Sökandena har vidare anmodat rådet att förete det meddelande från den kinesiska regeringen genom vilket den sistnämnda ifrågasatte urvalets representativitet.

106    Eftersom kommissionen under de elva första månaderna av undersökningen inte underrättade sökandena om hur urvalet hade gjorts, har sökandena berövats möjligheten att begära att urvalet ska göras på grundval av de kandidater som skulle kunna beviljas marknadsekonomisk status. Denna omständighet innebär även att punkt 6.9 i 1994 års antidumpningsavtal har åsidosatts (se punkt 10 ovan). Det kan vidare inte uteslutas att de kinesiska myndigheterna skulle ha haft invändningar mot urvalets sammansättning om de hade känt till att institutionerna inte hade för avsikt att pröva ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från företag som inte ingick i urvalet. Under dessa förutsättningar har sökandenas rätt till ett effektivt domstolsskydd undergrävts, eftersom de inte har haft möjlighet att framföra sina argument rörande att deras ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling avvisats.

107    Rådet har, med stöd av kommissionen, CEC och de italienska producenterna, bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

108    Det ska inledningsvis påpekas att enligt fast rättspraxis ska, i kraft av principen om rätten till försvar, de företag som berörs av en undersökning som föregår antagandet av en antidumpningsförordning ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som enligt kommissionen styrker dess påstående om att det har förekommit dumpning och att denna har orsakat skada (domstolens dom av den 27 juni 1991 i mål C‑49/88, Al‑Jubail Fertilizer mot rådet, REG 1991, s. I‑3187, punkt 17, och av den 3 oktober 2000 i mål C‑458/98 P, Industrie des poudres sphériques mot rådet, REG 2000, s. I‑8147, punkt 99, samt förstainstansrättens dom av den 19 november 1998 i mål T‑147/97, Champion Stationery m.fl. mot rådet, REG 1998, s. II‑4137, punkt 55, och av den 21 november 2002 i mål T‑88/98, Kundan och Tata mot rådet, REG 2002, s. II‑4897, punkt 132.

109    I förevarande fall har kommissionen, som framgår av skälen 62, 64, 135 och 143 i den preliminära förordningen, redogjort för att alla antidumpningstullar som berör företag som inte ingår i urvalet skulle beräknas enligt artikel 9.6 i grundförordningen och att dumpningsmarginalen för dessa företag har bestämts genom att den vägda genomsnittliga dumpningsmarginalen för de företag som ingår i urvalet har beräknats.

110    Kommissionen har således i den preliminära förordningen redogjort för sitt ställningstagande att metoden för beräkning av dumpningsmarginalen för de operatörer som inte ingår i urvalet var att använda den genomsnittliga dumpningsmarginalen för de företag som ingår i urvalet. Denna metod innebar att ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från dessa företag inte skulle prövas då en sådan prövning inte tjänade något syfte i det ifrågavarande förfarandet.

111    Det följer av det anförda att sökandena från och med översändandet av den preliminära förordningen och den preliminära upplysningshandlingen (se punkt 23 ovan) hade möjlighet att göra gällande sina synpunkter rörande den metod som kommissionen hade använt sig av för att beräkna deras dumpningsmarginal. Av samma skäl kan invändningen att punkt 6.9 i 1994 års antidumpningsavtal har åsidosatts inte godtas, eftersom denna bestämmelse endast innebär en begränsning för de undersökande myndigheterna när det gäller att redogöra för de omständigheter och överväganden som legat till grund för att ålägga en slutgiltig antidumpningstull.

112    Vad avser invändningen att kommissionen borde ha underrättat sökandena om kommissionens avsikt att inte pröva deras ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling för att möjliggöra för dem att ifrågasätta representativiteten i urvalet så framgår det, som har angetts ovan i punkt 100, av meddelandet om att ett förfarande inletts att kommissionen har informerat berörda operatörer om möjligheten att använda ett stickprovsförfarande i enlighet med artikel 17 i grundförordningen och att i ett sådant fall företag som inte ingår i urvalet kan ansöka om beräkning av individuella dumpningsmarginaler enligt artikel 17.3 i grundförordningen.

113    Det är i överensstämmelse med artikel 2.7 b och artikel 17 i grundförordningen (se punkterna 88–91 ovan) att inte pröva ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från företag som inte ingår i urvalet. Således hade sökandena redan när undersökningen inleddes tillgång till information om att kommissionen kunde befrias från skyldigheten att pröva sådana ansökningar om förutsättningarna i artikel 17.3 i denna förordning var för handen. Kommissionen var inte heller skyldig att ta slutlig ställning i detta avseende redan när undersökningen inleddes, eftersom kommissionen inte vid denna tidpunkt hade tillgång till alla omständigheter för att möjliggöra en bedömning av om den hade möjlighet att beräkna individuella dumpningsmarginaler för de operatörer som inte ingick i urvalet. Således kan dessa invändningar inte godtas.

114    De invändningar som redovisas i punkt 106 ovan och som grundar sig på förutsättningen att institutionerna inte skulle ha uppfyllt sina skyldigheter i fråga om skyddet för sökandenas rätt till försvar kan inte heller godtas.

115    Det följer av det anförda att talan ska ogillas såvitt avser den fjärde grunden.

 Den sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 20 i grundförordningen, åsidosättande av rätten till försvar och bristande motivering

 Parternas argument

116    Sökandena har gjort gällande att institutionerna varken underrättade dem på lämpligt sätt om den nya bedömningen av de faktiska omständigheterna avseende den skada som vållats gemenskapsindustrin eller gav dem möjlighet att lämna synpunkter på den nya bedömningen av den slutgiltiga tullens utformning (se ovan punkterna 24–30). Kommissionen gav inte heller tillräckliga förklaringar till varför den ändrat sin bedömning eller till att andra uppgifter än dem som fanns i det första förslaget användes.

117    I den slutliga upplysningshandlingen av den 7 juli 2006 angav kommissionen att import av 140 miljoner par skor per år inte hade skadlig verkan på gemenskapsindustrin. I handlingen med kompletterande slutliga upplysningar av den 28 juli 2006 sänkte emellertid kommissionen denna siffra till 41,5 miljoner par skor, utan att ange skälen för denna förändring, som hade den märkliga effekten att värdet på de tullar som införts för Kina och Vietnam kastades om genom att referensåren manipulerades. Det ekonomiska syftet bakom de kvoter som infördes genom ett system med fördröjda tullar var att bemöta det tryck som följde av importvolymer som likväl inte ansågs följa av otillbörliga metoder, medan antidumpningsåtgärderna vidtagits på grund av otillbörlig dumpning. Med hänsyn till dessa skillnader var den frist på fem dagar som kommissionen gav sökandena för att lämna synpunkter på det nya förslaget otillräcklig, vilket sökandena framförde kritik mot under det administrativa förfarandet.

118    I den angripna förordningen, i vilken det i skäl 301 anges att kommissionen har följt det sista förslaget, saknas en tillräcklig motivering till denna divergens. Skälen till att denna nya metod tillämpats anges inte heller. I stället begränsar sig skäl 301 i den angripna förordningen till att återge lydelsen i punkt 280 i handlingen med kompletterande slutliga upplysningar, som inte innehåller vidare information. I handlingen med ytterligare slutliga upplysningar anges inte heller vilka sifferuppgifter eller beräkningar som ligger till grund för den metod som beskrivs i skäl 301 i den angripna förordningen. Handlingen med ytterligare slutliga upplysningar anger heller inte skälen till valet av andra år, värden och volymer än dem som användes i det första förslaget. Institutionerna åsidosatte dessutom artikel 20 i grundförordningen, enligt vilken det krävs att uppgifter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka kommissionen avser att föreslå provisoriska åtgärder lämnas ut. Bedömningen av de faktiska omständigheter som ligger till grund för kommissionens nya tillvägagångssätt har nämligen varken förklarats eller styrkts.

119    Kommissionen åsidosatte dessutom sökandens rätt till försvar, eftersom den inte gav sökandena tillfälle att på ett lämpligt sätt göra gällande deras inställning till ett antal viktiga frågor, såsom huruvida det nya förslaget är rimligt, exaktheten och relevansen av de omständigheter som har åberopats, beräkningarna och de omständigheter som kommissionen har framfört till stöd för sin slutsats om dumpning och den skada som vållats gemenskapsindustrin. De två systemen kännetecknas av fundamentala skillnader vad avser den bedömning av de faktiska omständigheter som de grundar sig på. Dessa olikheter medför konsekvenser för de kinesiska och vietnamesiska producenterna, som skiljer sig radikalt åt, utan att kommissionen för den skull har förklarat hur den kommit fram till detta resultat eller gett de berörda parterna tillfälle att utöva sin rätt till försvar.

120    Rådets försök att förringa skillnaderna mellan de två förslagen, genom att framhålla att det system som antogs beaktade att endast importvolymer över vissa tröskelvärden vållar skada, medför att antidumpningstullar införs på import som inte vållar skada, vilket strider mot artikel 1.1 i grundförordningen. Den omständigheten att sökandena kunde lämna synpunkter på detta system inom en kortare tidsfrist än de tio dagar som föreskrivs i artikel 20.5 grundförordningen kan för övrigt varken användas mot sökandena eller avhjälpa att informationen från kommissionen varit bristfällig. Frågan huruvida den tidsfrist som kommissionen beviljade var tillräcklig med avseende på sökandens rätt till försvar ska bedömas med hänsyn till omfattningen av förändringen av den metod som kommissionen antagit och till att uppgifter och förklaringar saknas rörande den nya rättsliga bedömningen och den nya bedömningen av de faktiska omständigheterna. Sökandena har i detta hänseende gjort gällande att den omständigheten att de har kunnat lämna synpunkter är av begränsat värde och innebär inte att kraven i artikel 20 i grundförordningen, de allmänna gemenskapsrättsliga principerna eller WTO-rätten är uppfyllda, eftersom institutionerna inte gav någon lämplig förklaring till metoden och den bedömning som de gjort av omständigheterna. Dessutom antog kommissionen själv en mycket snäv tidsplan, vilket medfört att det inte varit möjligt att förlänga den frist som beviljats för att lämna synpunkter på handlingen med ytterligare upplysningar. De diskussioner som varade flera månader handlade vidare om systemet med fördröjda tullar och inte om det system som slutligen antogs.

121    Sökandena har framhållit att de till följd av bristerna i handlingen med kompletterande slutliga upplysningar och den otillräckliga frist som de beviljats varken hade möjlighet att till kommissionen framföra skälen till att det föreslagna tillvägagångssättet var olämpligt och orimligt eller lämna synpunkter på den metod och de sifferuppgifter som ligger till grund för förslaget i denna handling. Institutionerna har således åsidosatt artikel 20 i grundförordningen genom att inte underrätta sökandena om de omständigheter och överväganden som legat till grund för den angripna förordningen.

122    Sökandena har slutligen gjort gällande att om de hade haft möjlighet att på ett tillfredsställande sätt lämna synpunkter på handlingen med kompletterande slutliga upplysningar så hade sökandena för det första anfört att det föreslagna systemet utgjorde ett åsidosättande av artikel 1.1 i grundförordningen, eftersom det leder till att antidumpningstullar införs på import som inte vållar skada. För det andra borde en individuell skademarginal ha beräknats för sökandena. För det tredje är kommissionens senaste förslag orimligt och oproportionerligt, eftersom den ändrade bedömningen av de faktiska omständigheterna, som varken har förklarats eller styrkts, fick den märkliga effekten att de tullar som följde av antidumpningsåtgärderna kastades om mellan Kina och Vietnam.

123    Rådet har anfört att både systemet med uppskjutna tullar och den metod som slutligen har använts är baserade på tanken att i förevarande fall endast den import som överstiger en viss volym orsakar väsentlig skada och att hänsyn borde tas till denna omständighet vid valet av metod för att fastställa nivån på de slutliga tullarna. Endast sättet att ta hänsyn till denna omständighet utmärker den metod som slutligen har valts för att beräkna de slutliga antidumpningstullarna.

124    Rådet har framhållit att kommissionen, genom att anta handlingen med kompletterande slutliga upplysningar, inte har använt sig av begreppet ej skadligt värde, vilket sökandena inte anser sig kunna beräkna på grundval av de omständigheter som de har underrättats om. Tvärtom är den kvantitativa aspekten av dumpning, det vill säga den volym som är föremål för dumpning, alltjämt den väsentliga punkten i den nya metoden, medan varje referens till värdet av importen för ett givet år kan beräknas på grundval av de omständigheter som anges i punkterna 157–159 i dokumentet med slutliga upplysningar.

125    Redogörelsen av den metod enligt vilken den ekonomiska inverkan av den import som inte har någon skadlig effekt beaktas när nivån för undanröjande av skada bestäms (se punkt 29 ovan) har möjliggjort för sökandena att inkomma med detaljerade synpunkter i sina e-brev från den 2 augusti 2006. Om sökandena hade behov av kompletterande information för att göra gällande sina rättigheter hade det ankommit på dem att inkomma med en tydlig begäran härom.

126    Rådet har tillbakavisat, med stöd av CEC, att sökandenas rätt till försvar skulle ha åsidosatts på grund av att sökandena endast fick fem dagar på sig att göra gällande sin uppfattning om handlingen med kompletterande slutliga upplysningar. Den aktuella fristen måste anses tillräcklig, givet för det första att sökandena varken har inkommit med några anmärkningar rörande handlingen med kompletterande slutliga upplysningar eller begärt en förlängning av fristen för att lämna synpunkter på detta dokument, att förfarandet för det andra redan var mycket långt gånget och för det tredje att hänsyn till den kvantitativa aspekten av dumpning redan debatterades sedan flera månader. I alla händelser har sökandena inte visat att de har varit förhindrade att försvara sina intressen till följd av denna frist, eftersom de har inkommit med detaljerade synpunkter i sak utan att det i inlagan anges vilka ytterligare uppgifter som sökandena hade kunnat inkomma med. Under dessa förutsättningar anser rådet att det inte är nödvändigt att bemöta de argument som sökandena skulle ha inkommit med om de hade beviljats en längre frist.

127    Vad slutligen beträffar argumenten om lagligheten av det system som slutligen antogs med hänsyn till artikel 1.1 i grundförordningen har rådet gjort gällande att dessa argument inte ska beaktas då den aktuella grunden endast rör sökandenas rätt till försvar.

 Tribunalens bedömning

128    Genom den sjätte grunden har sökandena för det första gjort gällande att institutionerna åsidosatte artikel 20 i grundförordningen, eftersom kommissionen dels inte underrättade sökandena om de uppgifter på vilka den hade baserat sina beräkningar i handlingen med kompletterande slutliga upplysningar, dels inte gav sökanden en tillräcklig tidsfrist, i enlighet med punkt 5 i samma artikel, för att inkomma med fullständiga synpunkter på kommissionens nya tillvägagångssätt.

129    Sökandena har för det andra gjort gällande att institutionerna inte, i vare sig den slutliga upplysningshandlingen, handlingen med kompletterande slutliga upplysningar eller den angripna förordningen, redogjort för de skäl som motiverar den metod som tillämpats för att ta hänsyn till importvolymer som inte vållar skada och som består i att minska skademarginalen i stället för att befria import som inte är skadlig från antidumpningstullar. Dessa omständigheter innebär att sökandenas rätt till försvar har åsidosatts och att det är fråga om en bristande motivering.

130    I artikel 20 i grundförordningen föreskrivs villkoren för utövandet av den rätt att höras som berörda parter, särskilt exportörerna, har, vilket utgör en grundläggande rättighet inom gemenskapsrättsordningen och innefattar rätten att ta del av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka man rekommenderar att slutgiltiga åtgärder införs (se, för ett liknande resonemang, domarna i målen Al-Jubail Fertilizer mot rådet, punkt 15, och Champion Stationery m.fl. mot rådet, punkt 55).

131    Sökandenas argument avseende att artikel 20 i grundförordningen har åsidosatts ska mot denna bakgrund tolkas så, att sökandena gör gällande att dess rätt till försvar åsidosatts, såsom den föreskrivs i den gemenskapens rättsordning, inbegripet denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 108 nämnda målet Kundan och Tata mot rådet, punkt 131).

132    De företag som berörs av en undersökning som föregår antagandet av en antidumpningsförordning ska ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som enligt kommissionen styrker dess bedömning avseende att det har förekommit dumpning och att denna har orsakat skada.

133    Den omständigheten att den slutgiltiga informationen är ofullständig innebär även att en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningstullar är ogiltig om, på grund av denna ofullständighet, de berörda parterna inte kan tillvarata sina intressen på ett tillfredsställande sätt. Så är särskilt fallet om underlåtenheten avser omständigheter och överväganden som skiljer sig från dem som legat till grund för de preliminära åtgärderna, till vilka särskild hänsyn måste tas i den slutgiltiga informationen enligt artikel 20.2 i grundförordningen. Så är även fallet, av samma skäl, om underlåtenheten avser andra omständigheter och överväganden än dem som ligger till grund för ett beslut fattat av kommissionen eller rådet efter det att den slutliga upplysningshandlingen lämnats ut, enligt artikel 20.4 sista meningen i grundförordningen.

134    Såsom har redovisats i punkterna 25–27 ovan har kommissionen i förevarande fall, i den slutliga upplysningshandlingen, först förordat ett system med fördröjda tullar grundat på att det endast var import överskridande 140 miljoner par skor per år som vållade skada enligt artikel 3 i grundförordningen. Denna bedömning grundade sig på det system med kvantitativa kvoter som upphörde att gälla den 1 januari 2005 och som skulle ha förhindrat en sådan skada, samt på en beräkning av de kvantiteter som importerades från Kina under år 2005. Enligt detta förslag skulle en slutlig antidumpningstull införas på import från Kina som översteg 140 miljoner par skor per år. Denna tull fastställdes i överensstämmelse med målprisunderskridandemarginalen, vilken i förevarande fall uppgick till 23 procent.

135    Såsom har redovisats i punkterna 29 och 30 ovan ändrade kommissionen, inom ramen för handlingen med kompletterande slutliga upplysningar, sitt förslag beträffande utformningen av de tullar som var nödvändiga för att undanröja skada. Detta nya tillvägagångssätt grundade sig även det på att det var fråga om en importvolym som inte vållade skada enligt artikel 3 i grundförordningen. Enligt handlingen med kompletterande slutliga upplysningar skilde sig emellertid både sättet att beräkna den importvolym som inte var skadlig och inverkan av denna import på utformningen av de slutliga antidumpningstullar som föreslagits från dem i den slutliga upplysningshandlingen.

136    Kommissionen erinrade särskilt i handlingen med kompletterande slutliga upplysningar om att målprisunderskridandemarginalen för import från Kina uppgick till 23 procent. Kommissionen fastställde vidare att importvolymen från detta land under undersökningsperioden utgjorde 38 procent av importen från de två länder som var föremål för åtgärderna. Denna procentandel av den totala importen från Kina och Vietnam under år 2003 (109 miljoner par skor) motsvarade ungefär 41,5 miljoner par skor – en volym som inte ansågs skadlig för gemenskapsindustrin. Kommissionen uppskattade därutöver att denna volym motsvarade 28,26 procent av importen från Kina under år 2005. Slutligen sänkte kommissionen den skademarginal som först hade fastställts (23 procent) till 28,26 procent, vilket resulterade i en ”vägd” skademarginal om 16,5 procent.

137    Det följer av det anförda att skillnaderna mellan den metod som redovisats i den slutliga upplysningshandlingen och metoden i handlingen med kompletterande slutliga upplysningar är de följande. För det första fastställde kommissionen, i stället för att fastställa den årliga importvolym från Kina för år 2005 som inte var skadlig, denna årliga volym genom att multiplicera de 109 miljoner par skor som importerades under år 2003 med 38 procent. Det rör sig om den procentandel som importen från detta land utgjorde av all import från dessa två länder under undersökningsperioden. För det andra valde kommissionen att ta hänsyn till den årliga volym som inte ansågs vara skadlig i punkterna 278–280 i handlingen med kompletterande slutliga upplysningar, genom att sänka nivån för undanröjande av skada och påföra antidumpningstullar från och med det första importerade paret, i stället för att undanta denna volym från antidumpningstull.

138    Den omständigheten att kommissionen ändrade sin bedömning till följd av de synpunkter som de berörda parterna lämnade på den slutliga upplysningshandlingen utgör inte i sig ett åsidosättande av rätten till försvar. Det följer nämligen av artikel 20.4 sista meningen i grundförordningen att den slutliga upplysningshandlingen inte inverkar på något beslut som kommissionen eller rådet därefter kan komma att fatta. Denna bestämmelse medför endast en skyldighet för kommissionen att så snart som möjligt informera om de omständigheter och överväganden som skiljer sig från dem som stöder kommissionens inledande tillvägagångssätt enligt den slutliga upplysningshandlingen. Det är nämligen genom denna redogörelse som de berörda parterna kan förstå skälen till att institutionerna har ändrat uppfattning.

139    I syfte att avgöra om kommissionen har iakttagit sökandenas rättigheter, som följer av artikel 20.4 sista meningen i grundförordningen, ska det följaktligen kontrolleras om kommissionen underrättade sökandena om de omständigheter och överväganden som den lagt till grund för den nya bedömningen av skadan och utformningen av de åtgärder som är erforderliga för att undanröja den, i den utsträckning som dessa skiljer sig från dem som kommissionen redogjort för i den slutliga upplysningshandlingen (se ovan punkt 133).

140    Kommissionen anförde i handlingen med kompletterande slutliga upplysningar att dess nya förslag innebär att det inte behöver göras skillnad mellan de olika kategorierna av importörer.

141    Vad vidare avser de uppgifter på grundval av vilka kommissionen justerade skademarginalen från 23 till 16,5 procent har sökandena felaktigt påstått att de inte har fått tillgång till dessa uppgifter. Den metod som beskrivs i punkt 136 ovan beträffande justeringen av skademarginalen med beaktande av att en viss importvolym inte är skadlig finns nämligen angiven i handlingen med kompletterande slutliga upplysningar. Det är riktigt att denna handling inte innehåller upplysningar om den exakta importvolymen från Kina under år 2005, med hjälp av vilka det skulle vara möjligt att kontrollera att procentsatsen 28,26 procent stämmer överens med verkligheten. Det följer inte desto mindre härav, med hänsyn till att de 41,5 miljoner paren skor enligt kommissionen motsvarar 28,26 procent av den totala importen från Kina år 2005, att denna import uppgår till 146,85 miljoner par skor. Denna beräkning har för övrigt återgetts av sökandena själva i deras e-postmeddelande av den 2 augusti 2006 (se ovan punkt 31).

142    Det följer av det ovan anförda att kommissionen har underrättat sökandena om skälen till att den valde att beräkna skademarginalen genom att ta hänsyn till en importvolym som inte är skadlig. Kommissionen har även redovisat alla de sifferuppgifter som den bedömde var relevanta i detta sammanhang, varför sökandenas rätt till försvar inte har åsidosatts i detta avseende.

143    Det ska i likhet med vad rådet har anfört (se punkt 127 ovan) framhållas att den grund som sökandena åberopat i ansökan avser ett åsidosättande av principen om rätt till försvar och inte åsidosättande av artikel 1.1 i grundförordningen. Av detta följer att frågan huruvida det system som antogs genom den angripna förordningen är förenligt med artikel 1.1 i grundförordningen, eftersom det härigenom införs antidumpningstullar på import som understiger tröskeln per år för import som inte anses vara skadlig, inte som sådan har underställts tribunalens prövning.

144    Parterna är eniga om att den förelagda tidsfristen löpte ut den 2 augusti 2006.

145    Genom att ge sökandena en tidsfrist som var kortare än tio dagar för att lämna synpunkter på handlingen med kompletterande slutliga upplysningar åsidosatte kommissionen artikel 20.5 i grundförordningen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 108 nämnda målet Champion Stationery m.fl. mot rådet, punkt 80). Denna omständighet är emellertid inte i sig tillräcklig för att den angripna förordningen ska kunna ogiltigförklaras. Det krävs nämligen dessutom att den omständigheten att sökandena beviljades en kortare tidsfrist än den föreskrivna på ett konkret sätt har påverkat sökandenas rätt till försvar inom ramen för ifrågavarande förfarande (se förstainstansrättens dom av den 28 oktober 2004 i mål T-35/01, Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, REG 2004, s. II-3663, punkt 331).

146    I sitt e-brev av den 2 augusti 2006 erinrade sökandena om kommissionens beräkningar och om att de hade redovisat en alternativ beräkning som skulle ha lett till ett annat resultat som enligt sökandena är skäligt. Följaktligen har sökandena förstått kommissionens resonemang och även föreslagit ett annat tillvägagångssätt, utan att begära en förlängning av den förelagda fristen. Sökandena har inte heller förklarat skälet till att de inte, inom den tidsfrist de har fått av kommissionen, har kunnat göra gällande att artikel 1.1 i grundförordning har åsidosatts. Mot denna bakgrund har sökandena haft möjlighet att göra gällande sina synpunkter på ett ändamålsenligt sätt.

147    Av det ovan anförda följer att sökandenas rätt till försvar inte har åsidosatts.

148    Av samma skäl kan sökandenas argument, att den metod som tillämpades för att beräkna nivån för undanröjande av skada har motiverats bristfälligt, inte godtas. Motiveringen till den angripna förordningen ska nämligen bland annat bedömas med hänsyn till de upplysningar som lämnats till sökandena och till de synpunkter sökandena inkommit med under det administrativa förfarandet (förstainstansrättens dom av den 15 december 1999 i de förenade målen T-33/98 och T-34/98, Petrotub och Republica mot rådet, REG 1999, s. II-3837, punkt 107).

149    Som anges ovan i punkt 36 innehåller skälen 296–301 i den angripna förordningen den bedömning som i förevarande fall föranledde rådet att anta det system som slutligen har genomförts. Med hänsyn till att kommissionen underrättade sökandena om det resonemang som den har följt för att beräkna skademarginalen, genom att ta hänsyn till en importvolym som inte var skadlig, och till att kommissionen för sökandena redovisade de sifferuppgifter som den ansåg var relevanta i detta avseende (se ovan punkterna 140-142) är den angripna förordningen följaktligen tillräckligt motiverad.

150    Talan kan således inte bifallas vad avser den sjätte grunden.

 Den sjunde grunden: En uppenbart oriktig bedömning av den skada gemenskapsindustrin har lidit

 Parternas argument

151    Sökandena anser att beslutet om skada inte grundar sig på en tillräckligt lång period av normal import och att det följaktligen inte grundar sig på tillförlitliga och objektiva uppgifter. Med hänsyn till att undersökningsperioden sträckte sig över perioden den 1 april 2004–31 mars 2005 blev kommissionen övertygad om att ökningen av importen efter det att systemet med kvoter hade upphört att gälla vållade särskilt påtaglig skada för gemenskapsindustrin genom att endast en period om tre månader beaktades, nämligen det första kvartalet under år 2005. De tecken som tydligt visar att det uppkommit en väsentlig skada under år 2004, vilka kommissionen hänvisar till i punkt 277 under det nya avsnittet H i handlingen med kompletterande slutliga upplysningar, innebär inte att gemenskapsindustrin faktiskt vållats en väsentlig skada under år 2004. Frånvaron av väsentlig skada under år 2004 stöds av den omständigheten att ökningen av importen för detta år hade avtagit jämfört med år 2003 samt bekräftas i punkt 285 i den slutliga upplysningshandlingen.

152    Emellertid utgjorde de tre första månaderna av år 2005 den inledande perioden för öppnande av en marknad som under mer än tolv år varit föremål för ett strikt system med kvantitativa kvoter. Såsom kommissionen påpekade i den slutliga upplysningshandlingen har den period som följde efter det att systemet med kvoter hade upphört att gälla förvanskats till följd av förväntningar knutna till borttagandet av kvoterna. Den angripna förordningen grundar sig därför på uppgifter hänförliga till en kort period från vilken tillförlitliga uppgifter inte kan härledas på grund av borttagandet av kvoterna. Det följer härav att kommissionen har åsidosatt artikel 3.2 i grundförordningen. Det finns inte heller någon omständighet som styrker att kommissionen undersökt skadefaktorerna under hela den berörda perioden.

153    Sökandena har slutligen erinrat om att systemet med kvoter inte var avsett att korrigera effekterna av dumpad import.

154    Rådet har, med stöd av kommissionen, CEC och de italienska producenterna, bestritt sökandenas argument.

 Tribunalens bedömning

155    Det ska inledningsvis erinras om att införandet av antidumpningstullar inte utgör en påföljd för tidigare uppträdande utan är en säkerhets- och skyddsåtgärd mot otillbörlig konkurrens till följd av dumpning. Det är därför nödvändigt att undersökningen utförs på grundval av så aktuella uppgifter som möjligt i syfte att kunna fastställa antidumpningstullar som är ägnade att skydda gemenskapsindustrin mot dumpning (domen i det ovan i punkt 108 nämnda målet Industrie des poudres sphériques mot rådet, punkterna 91 och 92, och förstainstansrättens dom av den 14 november 2006 i mål T-138/02, Nanjing Metalink mot rådet, REG 2006, s. II-4347, punkt 60).

156    När institutionerna konstaterar en importökning av en produkt, som dessförinnan varit föremål för kvantitativa kvoter, efter det att dessa restriktioner tagits bort, kan de ta hänsyn till denna ökning när de bedömer den skada som vållats gemenskapsindustrin.

157    Såsom rådet har påpekat visar vidare kommissionens bedömning i punkt 283 i den slutliga upplysningshandlingen, enligt vilken importvolymen ökade efter det att systemet med kvoter hade upphört att gälla, inte att institutionerna grundade sin slutsats om att skada uppkommit endast på denna kvantitativa omständighet.

158    Som slutligen följer av skälen 162, 168–170, 187–206 och 216–240 i den angripna förordningen tog institutionerna hänsyn till flera aspekter rörande skada och orsakssamband, vilka inte endast avsåg de sista tre månaderna av undersökningsperioden, utan även skadeundersökningsperioden.

159    Av det anförda följer att talan ska ogillas såvitt avser den sjunde grunden.

160    Under dessa förutsättningar ska talan ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

161    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.

162    Enligt artikel 87.4 i rättegångsreglerna ska kommissionen, CEC och de italienska producenterna bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas i båda målen.

2)      Zhejiang Aokang Shoes Co., Ltd och Wenzhou Taima Shoes Co., Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnad.

3)      Europeiska kommissionen, Confédération européenne de l’industrie de la chaussure (CEC), BA.LA. di Lanciotti Vittorio & C. Sas och de sexton andra intervenienterna vars namn anges i bilagan ska bära sina rättegångskostnader.

Martins Ribeiro Papasavvas Dittrich

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 4 mars 2010.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten och den angripna förordningen

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

De första tre grunderna och den femte grunden: Åsidosättande av artikel 2.7 b och c och artikel 9.5 i grundförordningen, åsidosättande av likabehandlingsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar samt felaktig beräkning av sökandenas dumpningsmarginal

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till försvar, motiveringsskyldigheten och rätten till ett effektivt domstolsskydd

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 20 i grundförordningen, åsidosättande av rätten till försvar och bristande motivering

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den sjunde grunden: En uppenbart oriktig bedömning av den skada gemenskapsindustrin har lidit

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Rättegångskostnader

Bilaga

Calzaturificio Elisabet Srl, Monte Urano (Italien),

Calzaturificio Iacovelli di Iacovelli Giuseppe & C. Snc, Monte Urano,

Calzaturificio Leopamy Srl, Monte Urano,

Calzaturificio Lunella Srl, Monte Urano,

Calzaturificio Mia Shoe Snc di Gattafoni Carlo & C., Monte Urano,

Calzaturificio Primitempi di Monaldi Geri, Monte Urano,

Calzaturificio R.G. di Rossi & Galiè Srl, Monte Urano,

Calz. S.G. di Seghetta Giampiero e Sergio Snc, Monte Urano,

Carim Srl, Monte Urano,

Florens Shoes SpA, Monte Urano,

Gattafoni      Shoe Snc di Gattafoni Giampaolo & C., Monte Urano,

Grif Srl, Monte Urano,

Missouri Srl, Monte Urano,

New Swing Srl, Monte Urano,

Podosan Medical Shoes di Cirilli Michela, Monte Urano, och

Viviane Sas, Monte Urano.

* Rättegångsspråk: engelska.