DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)
den 18 januari 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 63 FEUF – Fri rörlighet för kapital – Restriktioner – Förvärv av jordbruksmark i en medlemsstat – Krav på att förvärvaren ska ha bott i landet sedan mer än fem år”
I mål C‑562/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rayonen sad Burgas (Distriktsdomstolen i Burgas, Bulgarien) genom beslut av den 15 augusti 2022, som inkom till domstolen den 25 augusti 2022, i målet
JD
mot
OB,
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden N. Piçarra samt domarna M. Safjan (referent) och M. Gavalec,
generaladvokat: N. Emiliou,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Europeiska kommissionen, genom M. Mataija, G. von Rintelen och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 18, 49, 63 och 345 FEUF samt artikel 45 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan JD, österrikisk medborgare, och OB, bulgarisk medborgare, angående en talan om ogiltigförklaring av avtal om förvärv av jordbruksmark i Bulgarien, på grund av att de påstås vara fiktiva.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I artikel 1.1 i rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel [63 FEUF] (EGT L 178, 1988, s. 5) föreskrivs följande:
”I den mån annat inte föreskrivs i det följande skall medlemsstaterna avskaffa restriktioner för kapitalrörelser mellan personer bosatta i medlemsstaterna. För att underlätta tillämpning av detta direktiv skall kapitalrörelser klassificeras i enlighet med nomenklaturen i bilaga 1.”
4 Det anges i punkt II A i nomenklaturen i bilaga 1 till direktiv 88/361 att de kapitalrörelser som avses i direktivet omfattar ”Utlänningars investeringar i fast egendom i landet”.
5 Den del av nomenklaturen som har rubriken ”Förklaringar” har följande lydelse:
”I denna nomenklatur och i [detta direktiv] skall följande uttryck ha den innebörd som framgår nedan.
…
Investeringar i fast egendom
Köp av byggnader och mark samt uppförande av byggnader i privat regi i vinstsyfte eller för personligt bruk. I denna kategori ingår även nyttjanderätter, servitut och byggrätter.
…”
Bulgarisk rätt
6 I artikel 3c i zakon za sobstvenostta i polzvaneto na zemedelskite zemi (lagen om äganderätt till och nyttjande av jordbruksmark), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om jordbruksmark), föreskrivs följande:
”1) Fysiska eller juridiska personer som bor eller är etablerade i Bulgarien sedan mer än fem år får förvärva äganderätt till jordbruksmark.
2) Juridiska personer som har varit registrerade enligt bulgarisk rätt i mindre än fem år kan förvärva äganderätt till jordbruksmark om bolagsmännen, föreningens medlemmar eller aktiebolagets grundare uppfyller kraven i punkt 1.
…
4) Punkt 1 ska inte tillämpas på förvärv av äganderätt till jordbruksmark genom legal arvsrätt.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
7 EF, en bulgarisk medborgare samt far och arvlåtare till svaranden i det nationella målet, OB, en österrikisk medborgare, föreslog JD under åren 2004 och 2005 att denne tillsammans med andra personer skulle förvärva en ideell andel i tre olika jordbruksmarker belägna i Bulgarien (nedan gemensamt kallade den aktuella jordbruksmarken).
8 JD följde detta förslag genom att betala 51 000 euro för förvärvet av ideella andelar i den aktuella jordbruksmarken och 9 000 euro för transaktionskostnader. I samband med denna transaktion informerade EF JD om att på grund av det då gällande förbudet i bulgarisk rätt för utlänningar att förvärva äganderätt till jordbruksmark belägen i Bulgarien skulle EF i de av notarius publicus upprättade handlingarna avseende köpet av den aktuella jordbruksmarken anges som förvärvare med avseende på JD:s ideella andelar. Det preciserades emellertid att JD var den verkliga förvärvaren. EF angav även att dessa ideella andelar officiellt skulle överlåtas till JD genom av notarius publicus upprättad handling efter det att förbudet i bulgarisk rätt hade upphävts.
9 Försäljningen av den aktuella jordbruksmarken till de olika andelsägarna var föremål för tre avtal som ingicks genom av notarius publicus upprättade handlingar under åren 2004 och 2005, i vilka EF angavs såsom förvärvare av de ideella andelar som skulle tillfalla JD.
10 År 2006 upprättade EF under ed inför notarius publicus, för var och en av de aktuella jordbruksmarkerna, tre förklaringar i vilka han angav att JD var den verkliga ägaren av dessa ideella andelar.
11 Den 3 april 2021 avled EF och efterlämnade sin son OB som ensam arvinge.
12 JD har väckt talan vid Rayonen sad Burgas (Distriktsdomstolen i Burgas, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen, för att få fastställt dels att han är den verklige ägaren till nämnda ideella andelar, dels att de tre avtalen om försäljning av den aktuella jordbruksmarken är ogiltiga. JD har i sistnämnda avseende gjort gällande att dessa avtal är fiktiva, eftersom han ska anses vara den verklige ägaren enligt de förklaringar som upprättats under ed av EF, vilken endast har agerat i egenskap företrädare.
13 OB har gjort gällande att de förklaringar som JD har åberopat inte var av sådan art att de visade att OB:s far hade ställning som företrädare, eftersom de inte hade undertecknats av båda parterna, nämligen av JD och EF.
14 Den hänskjutande domstolen har angett att det enligt nu gällande bulgarisk lagstiftning, närmare bestämt artikel 3c i lagen om jordbruksmark, endast är fysiska och juridiska personer som bor eller är etablerade i Bulgarien sedan mer än fem år som får förvärva äganderätt till jordbruksmark belägen i denna medlemsstat.
15 Den hänskjutande domstolen har preciserat att den i förevarande mål ska uttala sig om huruvida de tre köpeavtal som EF har ingått är fiktiva och, om så är fallet, huruvida den överenskommelse som hemlighållits genom dessa tre avtal ska ges företräde och ha verkan. För att göra detta måste den, enligt nu gällande nationell lagstiftning, kontrollera att villkoren för den hemlighållna överenskommelsens giltighet är uppfyllda. Ett av dessa villkor är att köparen har rätt att förvärva jordbruksmark i Bulgarien. JD uppfyller emellertid inte detta villkor, eftersom han inte uppfyller bosättningskravet i artikel 3c i lagen om jordbruksmark.
16 I detta sammanhang uppkommer frågan huruvida artikel 3c i lagen om jordbruksmark strider mot unionsrätten genom att den utgör en restriktion i bland annat etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital, vilka stadfästs i artiklarna 49 respektive 63 FEUF. Svaret på denna fråga är desto mer relevant, eftersom Europeiska kommissionen har inlett ett överträdelseförfarande mot Republiken Bulgarien vilket bland annat avser denna bestämmelse i bulgarisk rätt.
17 Mot denna bakgrund beslutade Rayonen sad Burgas (Distriktsdomstolen i Burgas) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Med hänvisning till artikel 19.3 b FEU och artikel 267 första stycket b och tredje stycket FEUF: Utgör den lagstiftning från Republiken Bulgarien, i egenskap av medlemsstat i [Europeiska] unionen, som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det för förvärv av äganderätt till jordbruksmark i Bulgarien krävs en bosättning på fem år i nämnda medlemsstat, en restriktion som strider mot artiklarna 18, 49, 63 och 345 FEUF?
2) Mer konkret, utgör nämnda villkor för förvärv av äganderätt en oproportionerlig åtgärd som i princip strider mot diskrimineringsförbudet i artikel 18 FEUF och principerna och fri rörlighet för kapital och etableringsfrihet i unionen, som stadgas i artiklarna 49 och 63 FEUF, samt artikel 45 i [stadgan om de grundläggande rättigheterna]?”
Prövning av tolkningsfrågorna
18 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 18, 49, 63 och 345 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det för förvärv av äganderätt till jordbruksmark belägen i den medlemsstaten krävs att förvärvaren har bott i landet sedan mer än fem år.
Domstolens behörighet
19 Det följer av EU-domstolens fasta praxis att domstolen är behörig att tolka unionsrätten, vad avser dess tillämpning i en ny medlemsstat, från och med dagen för den statens anslutning till unionen (dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth, C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
20 I förevarande fall ska det påpekas att köpeavtalen avseende den aktuella jordbruksmarken ingicks under åren 2004 och 2005, nämligen före Republiken Bulgariens anslutning till unionen den 1 januari 2007. Även de förklaringar som EF år 2006 upprättade under ed ägde rum före anslutningen.
21 Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen, på grund av kraven i den bulgariska lagstiftningen, kan behöva bedöma giltigheten av den överenskommelse som hemlighållits mot bakgrund av den nationella lagstiftning som är i kraft vid den tidpunkt då den ska avgöra målet. I förevarande fall ska nämnda domstol tillämpa artikel 3c i lagen om jordbruksmark, en artikel som antogs år 2014. I denna situation skulle JD:s äganderätt således kunna fastslås på grundval av en rättsregel som införts efter Republiken Bulgariens anslutning till unionen.
22 Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att det endast är en tillämpning av den nu gällande nationella lagstiftningen som kan ge JD äganderätt, eftersom den bulgariska lagstiftning som gällde före antagandet av nämnda artikel 3 förbjöd alla utländska fysiska och juridiska personer att förvärva äganderätt till bulgarisk jordbruksmark.
23 Av det ovan anförda följer att den hänskjutande domstolens fråga avser huruvida en nationell lagstiftning som antagits av en medlemsstat efter dess anslutning till unionen och som kan ha rättsverkningar för köpeavtal och förklaringar som upprättats före detta datum är förenlig med unionsrätten.
24 Under dessa omständigheter är domstolen behörig att besvara de frågor som ställts i förevarande mål.
Prövning i sak
Huruvida artikel 49 FEUF om etableringsfrihet och/eller artikel 63 FEUF om fri rörlighet för kapital är tillämpliga i det nationella målet
25 Det ska inledningsvis erinras om att artikel 18 FEUF, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sina tolkningsfrågor, endast kan tillämpas självständigt i situationer som omfattas av unionsrätten men för vilka det inte har föreskrivits några särskilda regler om icke-diskriminering i EUF-fördraget. I detta fördrag föreskrivs emellertid en sådan särskild regel i artikel 49 FEUF, i fråga om etableringsfriheten, och i artikel 63 FEUF, i fråga om den fria rörligheten för kapital. Den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet ska därför inte prövas mot bakgrund av artikel 18 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2014, Hervis Sport- és Divatkereskedelmi, C‑385/12, EU:C:2014:47, punkterna 25 och 26, och dom av den 30 april 2020, Société Générale, C‑565/18, EU:C:2020:318, punkt 16).
26 Artikel 345 FEUF, som den hänskjutande domstolen också har hänvisat till i sina tolkningsfrågor, uttrycker dessutom principen att fördragen är neutrala i förhållande till medlemsstaternas egendomsordning. Denna artikel får emellertid inte till följd att de grundläggande bestämmelserna i EUF-fördraget inte ska tillämpas på medlemsstaternas befintliga egendomsordningar. Även om denna artikel således inte påverkar medlemsstaternas möjlighet att införa ett system för förvärv av mark som innehåller specifika åtgärder som gäller för transaktioner avseende jordbruksmark, omfattas ett sådant system av, bland annat, regeln om icke-diskriminering och bestämmelserna om etableringsfrihet och fri rörlighet för kapital (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth, C‑52/16, EU:C:2018:157, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
27 Efter dessa preciseringar kan det konstateras att tolkningsfrågorna hänför sig till både etableringsfriheten, som stadfästs i artikel 49 FEUF, och den fria rörligheten för kapital, som garanteras i artikel 63 FEUF. Följaktligen ska det först avgöras vilken frihet som är i fråga i det nationella målet. För detta ändamål är det nödvändigt att beakta syftet med den nationella lagstiftning som är aktuell i nämnda mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth, C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkterna 52 och 53 och där angiven rättspraxis).
28 I förevarande fall syftar den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, nämligen artikel 3c i lagen om jordbruksmark, till att begränsa rätten för fysiska och juridiska personer som saknar hemvist i landet att förvärva jordbruksmark belägen i Bulgarien. Det ska erinras om att när rätten att förvärva, nyttja och överlåta fast egendom i en annan medlemsstat utövas som ett komplement till etableringsrätten, ger detta upphov till kapitalrörelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth, C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
29 Även om, i detta fall, artikel 3c i lagen om jordbruksmark i princip kan omfattas av de båda grundläggande friheter som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, är det ändå så, i det sammanhang som kännetecknar det nationella målet, att de eventuella inskränkningar av etableringsfriheten som följer av den nationella lagstiftningen är en oundviklig följd av inskränkningen av den fria rörligheten för kapital och därmed inte motiverar att nämnda lagstiftning prövas självständigt mot bakgrund av artikel 49 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth, C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
30 Kapitalrörelser omfattar nämligen sådana transaktioner genom vilka personer som saknar hemvist i landet investerar i fast egendom i en medlemsstat, såsom framgår av den nomenklatur för kapitalrörelser som finns i bilaga 1 till direktiv 88/361. Denna nomenklatur fortsätter att ha samma betydelse som vägledning för att definiera begreppet kapitalrörelser (dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth, C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
31 Till detta begrepp hör bland annat investeringar i fast egendom som avser förvärv av äganderätt till jordbruksmark, vilket särskilt framgår av preciseringen i förklaringarna till nämnda nomenklatur enligt vilken kategorin investeringar i fast egendom som omfattas av nomenklaturen inbegriper ”Köp av byggnader och mark”.
32 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att det nationella målet rör en situation där en person som saknar hemvist i landet, nämligen en österrikisk medborgare, har förvärvat äganderätt till jordbruksmark belägen i Republiken Bulgarien.
33 Eftersom denna situation omfattas av den fria rörligheten för kapital, i den mening som avses i artikel 63 FEUF, ska den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet prövas uteslutande mot bakgrund av denna frihet.
Huruvida det föreligger en restriktion för den fria rörligheten för kapital
34 Enligt fast rättspraxis innebär artikel 63.1 FEUF ett generellt förbud mot alla hinder för kapitalrörelser mellan medlemsstaterna. De åtgärder som i egenskap av restriktioner för kapitalrörelser är förbjudna enligt denna bestämmelse omfattar sådana åtgärder som kan avhålla personer utan hemvist i landet från att göra investeringar i denna medlemsstat eller som kan avhålla personer med hemvist i landet från att göra investeringar i andra stater (dom av den 29 april 2021, Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö (Vinster från fondföretag), C‑480/19, EU:C:2021:334, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
35 Domstolen konstaterar att bosättningskravet i artikel 3c i lagen om jordbruksmark genom själva sitt syfte utgör ett hinder för den fria rörligheten för kapital (se, analogt, dom av den 25 januari 2007, Festersen, C‑370/05, EU:C:2007:59, punkt 25). Denna lagstiftning kan dessutom avhålla personer utan hemvist i landet från att göra investeringar i Bulgarien (se, analogt, dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätt till jordbruksmark), C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
36 Nämnda nationella lagstiftning utgör således en restriktion för den fria rörligheten för kapital, som garanteras i artikel 63 FEUF.
Huruvida restriktionen för den fria rörligheten för kapital är motiverad
37 Det följer av domstolens praxis att en åtgärd, såsom den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, som utgör en restriktion för den fria rörligheten för kapital, endast kan godtas om den grundas på tvingande skäl av allmänintresse och om den är förenlig med proportionalitetsprincipen, vilket kräver att åtgärden är ägnad att säkerställa förverkligandet av det legitima mål som eftersträvas och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätt till jordbruksmark), C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
38 Det ska i detta sammanhang även erinras om att nationell lagstiftning endast är ägnad att säkerställa förverkligandet av det åberopade målet om den verkligen på ett sammanhängande och systematiskt sätt tillgodoser behovet av att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätt till jordbruksmark), C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
39 Vad gäller de mål som eftersträvas med artikel 3c i lagen om jordbruksmark innehåller begäran om förhandsavgörande inte några exakta uppgifter i detta avseende. Efter det att EU-domstolen tillställt den hänskjutande domstolen en begäran om upplysningar angav den sistnämnda att den nationella bestämmelsen, genom att införa restriktioner för investeringar i fast egendom i bulgarisk jordbruksmark, syftar till att denna jordbruksmark ska fortsätta att nyttjas i enlighet med dess avsedda användning. Den hänskjutande domstolen har preciserat att spekulativa transaktioner avseende sådan jordbruksmark och försäljning av denna till utländska investerare i syfte att nyttja den för andra ändamål skulle medföra en betydande minskning av åkermarken och ett motsvarande försvinnande av såväl stora som små bulgariska jordbruksproducenter.
40 Det ska härvidlag påpekas att även om sådana mål i sig utgör ett allmänintresse och kan motivera restriktioner för den fria rörligheten för kapital (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2007, Festersen, C‑370/05, EU:C:2007:59, punkt 28 och där angiven rättspraxis), måste dessa restriktioner ändå vara ändamålsenliga och nödvändiga för att uppnå de mål som anges i föregående punkt i förevarande dom.
41 För det första, såvitt avser frågan huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är ändamålsenlig, ska det noteras att denna lagstiftning endast innehåller ett bosättningskrav och inte är förenad med en skyldighet att personligen nyttja den fasta egendomen. En sådan åtgärd framstår således inte i sig som ägnad att säkerställa förverkligandet av det påstådda målet att jordbruksmark belägen i Bulgarien ska fortsätta att nyttjas i enlighet med dess avsedda användning (se, analogt, dom av den 25 januari 2007, Festersen, C‑370/05, EU:C:2007:59, punkt 30).
42 Vad beträffar syftet att hindra förvärv av jordbruksmark i rent spekulativt syfte, är det riktigt att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet kan få till följd att antalet potentiella förvärvare av jordbruksmark minskar, vilket innebär att trycket på denna mark kan minska. Bosättningskravet enligt denna lagstiftning utgör emellertid inte i sig någon garanti för att jordbruksmarken förvärvas för jordbruk eller åtminstone inte i spekulationssyfte.
43 För det andra ska det under alla omständigheter prövas huruvida bosättningskravet enligt den nationella lagstiftningen utgör en åtgärd som inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas med denna lagstiftning.
44 Vid en sådan bedömning ska hänsyn tas till att detta krav inte bara begränsar den fria rörligheten för kapital, utan även förvärvarens rätt att fritt välja sin bosättningsort, trots att vederbörande garanteras denna rättighet genom artikel 2.1 i protokoll nr 4 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (se, analogt, dom av den 25 januari 2007, Festersen, C‑370/05, EU:C:2007:59, punkt 35).
45 Bosättningskravet enligt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, vilket således strider mot en grundläggande rättighet som garanteras genom denna konvention, framstår därför som särskilt ingripande (dom av den 25 januari 2007, Festersen, C‑370/05, EU:C:2007:59, punkt 37). Följaktligen uppkommer frågan huruvida andra åtgärder, som i mindre utsträckning inskränker den fria rörligheten för kapital än dem som föreskrivs i denna lagstiftning, skulle ha kunnat antas för att uppnå de mål som eftersträvas med nämnda lagstiftning.
46 Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande kan de mål som eftersträvas med den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, nämligen dels att jordbruksmark ska fortsätta att nyttjas i enlighet med dess avsedda användning, dels att hindra att marken förvärvas i spekulationssyfte, uppnås genom åtgärder som bland annat innebär en högre beskattning av transaktioner då jordbruksmark återförsäljs kort tid efter förvärvet eller ett krav på en betydande minimilöptid för avtal om arrendering av jordbruksmark (se, analogt, dom av den 25 januari 2007, Festersen, C‑370/05, EU:C:2007:59, punkt 39). Införandet av en förköpsrätt till förmån för arrendatorerna, vilken, för det fall dessa inte blir förvärvare, gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer vars verksamhet inte faller inom jordbrukssektorn att förvärva jordbruksmarken, förutsatt att de upprätthåller driften av den aktuella egendomen för jordbruksändamål, kan också utgöra en åtgärd som i mindre utsträckning inskränker den fria rörligheten för kapital (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2003, Ospelt och Schlössle Weissenberg, C‑452/01, EU:C:2003:493, punkt 52).
47 Av det ovan anförda följer, mot bakgrund av de uppgifter som domstolen förfogar över, att bosättningskravet i artikel 3c i lagen om jordbruksmark går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas med denna nationella lagstiftning.
48 Mot denna bakgrund ska de frågor som ställts besvaras enligt följande. Artikel 63 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det för förvärv av äganderätt till jordbruksmark belägen i den medlemsstaten krävs att förvärvaren har bott i landet sedan mer än fem år.
Rättegångskostnader
49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
Artikel 63 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det för förvärv av äganderätt till jordbruksmark belägen i den medlemsstaten krävs att förvärvaren har bott i landet sedan mer än fem år.
Underskrifter