PERSONALDOMSTOLENS BESLUT
(första avdelningen)

den 13 juli 2010

Mål F-103/09

John Allen m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Personal som anställts inom ramen för JET‑projektet – Skadeståndstalan – Rimlig tidsfrist – För sent inkommen”

Saken: Talan väckt enligt artikel 270 FEUF, som enligt artikel 106a i Euratomfördraget är tillämplig på detsamma, genom vilken John Allen och 113 andra sökande huvudsakligen yrkar att kommissionen ska utge ersättning för de materiella skador de lidit på grund av att de inte anställdes såsom tillfälligt anställda hos gemenskaperna under den tid de arbetade i samarbetsprojektet Joint European Torus (JET).

Avgörande: Talan avvisas. John Allen och de 110 andra sökandena vars namn anges på förteckningen över sökande ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Yrkande om ogiltigförklaring av det administrativa beslut genom vilket begäran om skadestånd avslogs – Yrkande som inte har någon självständig karaktär i förhållande till yrkandet om skadestånd

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Skadeståndstalan mot en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Bedömningskriterier

(Domstolens stadga, artikel 46; tjänsteföreskrifterna, artikel 90)

1.      En institutions beslut att avslå en begäran om skadestånd och beslutet att avslå klagomålet mot förstnämnda beslut ingår i det administrativa förfarande som föregår en skadeståndstalan som väcks vid personaldomstolen. Följaktligen kan yrkanden om ogiltigförklaring av dessa beslut inte bedömas självständigt i förhållande till yrkandena om skadestånd. De rättsakter som innehåller institutionens ställningstagande under det administrativa förfarandet har nämligen endast till verkan att den part som påstår sig ha lidit skada ges möjlighet att väcka en skadeståndstalan vid unionsdomstolen.

(se punkt 22)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 14 oktober 2004, T‑389/02, Sandini mot Domstolen, REGP 2004, s. I‑A‑295 och II‑1339, punkt 56

2.      Det ankommer på tjänstemän eller andra anställda att inom en rimlig tidsfrist tillställa institutionen en begäran om att unionen ska utge ersättning för en skada som unionen kan hållas ansvarig för. Den rimliga tidsfristen ska räknas från det att tjänstemannen eller den anställda får kännedom om den situation som de framfört klagomål över.

Det föreligger en skyldighet att iaktta en rimlig tidsfrist i samtliga fall där föreskrifter i detta hänseende saknas men rättssäkerhetsprincipen eller skyddet för berättigade förväntningar utgör hinder för att unionsinstitutionerna eller fysiska eller juridiska personer agerar utan inskränkningar i tiden, vilket bland annat kan äventyra stabiliteten i en redan uppkommen rättslig situation.

Även om det inte föreskrivs en tidsfrist för att väcka skadeståndstalan som grundar sig i ett felaktigt agerande som inte utgör beslut, har det slagits fast att i avsaknad av en föreskriven tidsfrist för att väcka talan för en kategori av tvister ankommer det på unionsdomstolen att avhjälpa en brist i systemet för rättsmedel. Domstolen ska härvid göra en avvägning mellan dels sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd, som är en av de allmänna principerna i unionsrätten och innebär att den enskilde ska ha rätt till en tillräcklig frist för att bedöma om den rättsakt som går denne emot är lagenlig eller med avseende på vilken den framfört klagomål över och, i förekommande fall, förbereda sin talan, dels kravet på rättssäkerhet som medför att de rättsakter som undantagits av unionens institutioner blir definitiva sedan en viss tid förflutit.

Dessa olika intressen kräver att i avsaknad av föreskrifter ska talan avseende tvister väckas vid domstolen inom en rimlig tidsfrist. Huruvida tidsfristen är rimlig ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet samt sökandens och de ifrågavarande parternas uppträdande. Det ska härvid även tas hänsyn till att det går att göra en jämförelse med preskriptionsfristen på fem år i artikel 46 i domstolens stadga vad gäller väckandet av en talan om utomobligatoriskt ansvar, även om denna frist inte är tillämplig på tvister mellan unionen och dess anställda.

Skyldigheten att iaktta kravet på en rimlig tidsfrist och den analoga tillämpningen av den preskriptionsfrist om fem år som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga, syftar just till att reglera ett oreglerat rättstillstånd och att förhindra att en skadeståndstalan kan väckas när som helst och härigenom äventyra stabiliteten i redan etablerade rättsförhållanden. En sådan tidsfrist ska bestämmas så att den säkerställer en rättvis balans mellan kraven på rättssäkerhet och sökandenas rätt till ett effektivt domstolsskydd under villkor som är jämförbara med dem som tillämpas på alla fordringsägare i unionen. Denna tidsfrist medför även att tvister om utomobligatoriskt ansvar i personalmål rörande felaktiga ageranden som inte utgör beslut, harmoniseras med allmänna tvister om utomobligatoriskt ansvar för vilka föreskrivs en preskriptionsfrist om fem år i artikel 46 i domstolens stadga.

(se punkterna 33–38, 42 och 48)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 25 mars 1998, T‑202/97, Koopman mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑163 och II‑511, punkterna 24 och 25; 6 mars 2001, T‑192/99, Dunnett m.fl. mot revisionsrätten, REG 2001, s. II‑813, punkterna 51–53; 6 juli 2004, T‑281/01, Huygens mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑203 och II‑903, punkterna 46 och 47; 5 oktober 2004, T‑144/02, Eagle m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3381, punkterna 57, 60, 65, 66 och 71; 26 juni 2009, T‑114/08 P, Marcuccio mot kommissionen, REGP 2009, s. I‑B‑1‑53 och II‑B‑1‑313, punkt 25

Tribunalen: 23 mars 2010, T‑16/09 P, Marcuccio mot kommissionen, punkterna 33 och 34

Personaldomstolen 1 februari 2007, F-125/05, Tsarnavas mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑1‑43 och II‑A‑1‑231, punkt 71