Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
TAMARA ĆAPETA
föredraget den 16 maj 2024(1)
Förenade målen C‑269/23 P och C‑272/23 P
Hengshi Egypt Fiberglass Fabrics SAE,
Jushi Egypt for Fiberglass Industry SAE (C‑269/23 P)
Jushi Egypt for Fiberglass Industry SAE (C‑272/23 P)
mot
Europeiska kommissionen
”Överklagande – Subventioner – Förordning (EU) 2016/1037 – Världshandelsorganisationens (WTO) avtal om subventioner och utjämningsåtgärder – Utjämning av ett finansiellt bidrag från en tredjestat på en annan tredjestats territorium – Giltighet)”
I. Inledning
1. Att reglera subventioner är en svår uppgift. Beviljandet av dem är mycket nära kopplat till staters suveränitet, eftersom det i allmänhet står de sistnämnda fritt att gynna sina industrier utan att behöva motivera sina åtgärder.(2)
2. Vissa av Europeiska unionens handelspartner använder sig dock i allt högre grad av subventioner som ett illa dolt medel för ekonomisk statskonst.(3) I synnerhet har Folkrepubliken Kinas (nedan kallad Kina) agerande hamnat i centrum för en internationell insats för att komma till rätta med ”subventioner som snedvrider marknader och handel”,(4) framför allt landets så kallade Go Global-strategi,(5) som uppmuntrar kinesiska företag att investera utomlands.(6)
3. Förevarande mål om överklagande avser de snedvridande effekter som Kinas strategi kan ha på den inre marknaden. Tvistefrågan är huruvida Europeiska kommissionen hade rätt att använda det antisubventionsinstrument som regleras i den grundläggande antisubventionsförordningen(7) och i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder (nedan kallat SCM-avtalet)(8) för att utjämna subventioner som beviljats av en WTO-medlem (Kina) på en annan WTO-medlems (Arabrepubliken Egypten) (nedan kallad Egypten) territorium.(9)
4. I domen i målet Hengshi Egypt Fiberglass Fabrics och Jushi Egypt for Fiberglass Industry/kommissionen(10)respektive i domen i målet Jushi Egypt for Fiberglass Industry/kommissionen(11) (nedan tillsammans kallade de överklagade domarna) slog tribunalen fast att det var befogat att använda utjämningstullar under just dessa faktiska omständigheter. Denna bedömning har nu ifrågasatts av de berörda bolagen (nedan kallade klagandebolagen).
5. Eftersom de bakomliggande undersökningarna är första gången som en WTO-medlem har utjämnat de skadliga effekterna av ”gränsöverskridande subventioner”(12) är den problematiken ny och ifrågasatt,(13) inte bara ur ett unionsrättsligt perspektiv.(14)
II. Bakgrund till tvisterna
6. Bakgrunden till de bakomliggande målen beskrivs i punkterna 2‑26 i de överklagade domarna. Med avseende på förevarande bedömning ska det erinras om följande.
7. China-Egypt TEDA Suez Economic and Trade Cooperation Zone (samarbetszonen för ekonomi och handel mellan Kina och Egypten) (nedan kallad SETC‑zonen) ingår i en större fri ekonomisk zon i norra Suezviken och är därmed en del av Egyptens territorium.(15)
8. I den egyptiska lagen nr 83/2002 om särskilda ekonomiska zoner har egyptiska staten klassificerat den zonen som en särskild ekonomisk zon.(16)
9. Kina har identifierat zonen som en av de första 18 officiellt godkända ”utländska handels- och samarbetszoner[na]”,(17) och sedan år 2013 kan kinesiska företag som ”etablerar sig utomlands”, inbegripet för att bedriva verksamhet i SETC‑zonen, åtnjuta finanspolitiskt och skattemässigt stöd, subventionerade lån, finansiellt stöd genom syndikerade lån, exportkrediter, projektfinansiering, investeringar i eget kapital och exportkreditförsäkringar.(18)
10. År 2016 undertecknade Kinas respektive Egyptens president ett samarbetsavtal om SETC‑zonen mellan Folkrepubliken Kinas handelsministerium och Arabrepubliken Egyptens allmänna myndighet för Suezkanalens ekonomiska zon.(19)
11. Enligt detta samarbetsavtal ska den kinesiska och den egyptiska staten gemensamt utveckla SETC‑zonen, i enlighet med sina respektive nationella strategier.(20) Enligt den uppgörelsen ska egyptiska staten tillhandahålla mark, arbetskraft och vissa skattelättnader, medan de kinesiska företag som verkar i området ska driva produktionsanläggningen med sina tillgångar och företagsledare. Ytterligare finansiering ska erhållas direkt från Kina.(21)
12. Klagandebolagen, Jushi Egypt for Fiberglass Industry SAE (nedan kallat Jushi Egypt) och Hengshi Egypt Fiberglass Fabrics SAE (nedan kallat Hengshi Egypt), är bolag som har bildats enligt egyptisk rätt och som har etablerats i Egypten av klagandebolagens kinesiska moderbolag, Jushi China och Hengshi China. Dessa bolag är närstående och är ytterst en del av koncernen China National Building Material (nedan kallad CNBM Group), som är ett statsägt företag.(22)
13. CNBM Group ägs i sin tur av kinesiska statens råds kommission för tillsyn och förvaltning av statsägda tillgångar (Assets Supervision and Administration Commission of the State Council) (nedan kallad SASAC).(23) SASAC står under direkt kontroll av kinesiska statens råd, som är det landets högsta förvaltningsorgan, och beskrivs i de omtvistade förordningarna som ”det centrala verktyg genom vilket de kinesiska myndigheterna på flera sätt kontrollerar statsägda företag i syfte att genomföra sin statliga politik och sina planer i stället för att följa en marknadslogik i sina affärsverksamheter”.(24)
14. De produkter som är aktuella i förevarande mål om överklagande är parallella, kontinuerliga, icke tvinnade knippen av glasfiber (nedan kallade glasfiberroving) och glasfibermaterial. Glasfiberroving är en direkt insatsvara i glasfibermaterial.
15. Glasfiberroving är i grund och botten sand som omvandlas till böjbara glasfiberfilament. Dessa filament kan sedan antingen användas som sådana eller vävas och/eller sys till glasfibermaterial. I kombination med hartser för att skapa lättviktiga kompositmaterial kan de användas för att förbättra komponenters seghet, lätthet och hållbarhet. De används därför bland annat inom fordons-, sjöfarts-, rymdfarts- och vindkraftsindustrin, inom industriell infrastruktur samt inom rör- och byggindustrin.
16. Europeiska unionens ambitiösa klimatpolitik har lett till en väsentlig ökning av efterfrågan inom EU på glasfiberroving och glasfibermaterial.(25)
17. Jushi Egypt och Hengshi Egypt tillverkar båda glasfibermaterial i SETC‑zonen. Jushi Egypt tillverkar även glasfiberroving där.(26) Båda företagen exporterar dessa produkter till Europeiska unionen från SETC‑zonen.(27)
18. I de omtvistade förordningarna konstaterade kommissionen, på grundval av den bevisning som den hade tillgång till,(28) bland annat att det fanns ett samband(29) mellan de åtgärder som vidtagits av den kinesiska och den egyptiska staten, exempelvis när det gäller förmånliga lån(30) och stöd till kapitalinvesteringar(31) till förmån för Jushi Egypt och Hengshi Egypt, vilket innebar att de finansiella bidragen från kinesiska staten till de företagen kunde tillskrivas egyptiska staten.(32)
19. I de omtvistade förordningarna tillämpade kommissionen utjämningstullar på import av glasfibermaterial och glasfiberroving till Europeiska unionen. För klagandebolagens del fastställdes denna tull till 13,1 procent.
III. De överklagade domarna
20. Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 28 juli 2020 respektive den 27 augusti 2020, väckte klagandebolagen talan om ogiltigförklaring av de omtvistade förordningarna.
21. Tribunalen meddelade de överklagade domarna den 1 mars 2023, i vilka den ogillade klagandebolagens talan och beslutade att bolagen skulle bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.
IV. Förfarandet vid domstolen
22. Genom sina överklaganden, som ingavs den 25 april 2023 respektive den 27 april 2023, har klagandebolagen yrkat att domstolen ska upphäva de överklagade domarna, delvis bifalla talan om ogiltigförklaring i målet vid tribunalen såvitt avser vissa av de i det målet åberopade grunderna samt förplikta kommissionen och intervenienterna att ersätta rättegångskostnaderna.
23. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandena i sin helhet och förplikta klagandebolagen att ersätta rättegångskostnaderna.
24. Tech-Fab Europe eV (i mål C‑269/23 P) och av European Glass Fibre Producers Association (i mål C‑272/23 P) har tillåtits att intervenera i målet på kommissionens sida.
V. Bedömning
25. Förevarande förslag till avgörande är uppbyggt enligt följande. Eftersom överklagandena framför allt rör den rättsliga frågan om giltigheten av den metod som kommissionen har använt för att utjämna Kinas ”gränsöverskridande subventioner” i Egypten, kommer jag att behandla den frågan först. Jag kommer att föreslå att tribunalen inte ska anses ha begått något fel när den godkände den omtvistade metoden med stöd av den grundläggande antisubventionsförordningen och SCM‑avtalet (avsnitt A).(33)
26. Först därefter kommer jag att gå in på de mer tekniska gemensamma grunderna för de båda överklagandena: fastställandet av den jämförbara situationen vid utjämningen av det egyptiska systemet för importtullavdrag (avsnitt B) och huruvida den skattemässiga behandlingen av valutakursförluster är utjämningsbar (avsnitt C). Slutligen kommer jag att behandla den enda grund som skiljer de båda överklagandena från varandra: storleken på den utjämningsbara subventionen för koncernenheter (avsnitt D).
A. Tillämpningen av antisubventionsinstrumentet på ”gränsöverskridande” subventioner
27. Den andra och den tredje grunden för överklagandet i mål C‑269/23 P samt den första och den andra grunden för överklagandet i mål C‑272/23 P avser, i huvudsak, frågan huruvida kommissionen hade rätt att tillämpa antisubventionsinstrumentet, såsom det regleras i den grundläggande antisubventionsförordningen, för att utjämna det direkta och indirekta finansiella stöd som klagandebolagen hade erhållit från kinesiska staten för sin tillverkning av den berörda produkten i Egypten.(34)
28. Tribunalen fann i de överklagade domarna att så var fallet. På grundval av en textuell, kontextuell och teleologisk tolkning drog tribunalen slutsatsen att ”[a]ntisubventionsförordningen [inte] utesluter … att ett finansiellt bidrag kan tillskrivas de offentliga myndigheterna i ursprungslandet eller exportlandet, även om bidraget inte kommer direkt från dem”.(35) Tribunalen gjorde den bedömningen utifrån en tolkning av artikel 3.1 a i den grundläggande antisubventionsförordningen, där begreppet ”subvention” definieras, jämförd med skäl 5 i den förordningen.(36)
29. Jag instämmer i tribunalens bedömning och kommer i det följande att ge några ytterligare skäl för detta.
30. Den rättsliga fråga som ligger till grund för överklagandena rör, i grund och botten, räckvidden av begreppet ”subvention”, som definieras i artikel 3 i den grundläggande antisubventionsförordningen.
31. I den engelska språkversionen av den bestämmelsen föreskrivs att med en subvention avses ”a financial contribution by a government in the country of origin or export”(37) på grundval av vilket en förmån beviljas.(38)
32. Kommissionens argument har ett direkt samband med de markerade delarna av ordalydelsen i den engelska språkversionen. Dess argument rör i huvudsak skillnaderna mellan användningen av den obestämda artikeln ”a” och den bestämda artikeln ”the” i artikel 3.1 a i den grundläggande antisubventionsförordningen och den därav följande öppenheten i det instrumentet till utjämning av kinesiska subventioner som beviljas företag som är etablerade i Egypten.
33. Vid en språklig granskning av de olika språkversionerna av artikel 3.1 a i den grundläggande antisubventionsförordningen framgår emellertid att skillnader föreligger, såsom klagandebolagen med rätta har påpekat.
34. Vissa språkversioner av den bestämmelsen kan nämligen, i likhet med den engelska språkversionen, tolkas på så sätt att det råder en viss öppenhet kring källan till det finansiella bidrag som den berörda produkten gynnas av i ursprungs- eller exportlandet.(39) Andra språkversioner har emellertid utformats på ett sådant sätt att begreppet subvention enbart tycks avse finansiella bidrag som beviljas av de offentliga myndigheterna i ursprungs- eller exportlandet för den berörda produkten.(40)
35. För att säkerställa en enhetlig tillämpning och tolkning av den grundläggande antisubventionsförordningen, ska artikel 3 i förordningen därför tolkas med hänsyn till ändamålet med och systematiken i de föreskrifter i vilka den ingår.(41)
36. De principer som ligger till grund för tillämpningsområdet för och tillämpningen av antisubventionsinstrumentet fastställs i artikel 1.1 i den grundläggande antisubventionsförordningen. Enligt den bestämmelsen får en utjämningstull införas för att kompensera för ”en subvention som direkt eller indirekt har beviljats för tillverkning, export eller transport av en produkt vars övergång till fri omsättning inom unionen vållar skada”.(42)
37. Det framgår tydligt av denna definition att den grundläggande antisubventionsförordningen är avsedd att tillämpas i alla situationer där en utjämningstull kan behöva införas för att kompensera för subventioneringen av en utländsk produkt genom ett brett spektrum av värdeöverföringar som kan vålla skada för EU-industrin för en likadan produkt.
38. Det föreskrivs inte i artikel 1.1 i den grundläggande antisubventionsförordningen att den skadevållande subventionen måste härröra direkt från det land som den berörda produkten har sitt ursprung i eller exporteras från. Hänvisningen till ett ”indirekt” beviljande av en sådan subvention innebär tvärtom att det inte nödvändigtvis måste finnas någon territoriell anknytning till ursprungs- eller exportlandet, så länge som det beviljandet kan vara kopplat till tillverkning, export eller transport av en produkt vars utsläppande på den inre marknaden vållar skada.
39. Denna tolkning bekräftas även av artikel 2 a i den grundläggande antisubventionsförordningen, där det i den relevanta delen slås fast att en utjämningsbar ”subvention kan beviljas av de offentliga myndigheterna antingen i den importerade produktens ursprungsland eller i ett mellanliggande land från vilket produkten exporteras till unionen”.(43) Genom användningen av det modala verbet ”kan” i den bestämmelsen lämnas det således även öppet vilka som eventuellt kan bevilja en utjämningsbar subvention, eftersom det inte anges att de måste vara etablerade i den berörda produktens ursprungs- eller exportland.
40. Härtill kommer att – i motsats till vad klagandebolagen har hävdat – någon annan bedömning inte föranleds av ordalydelsen i artikel 4.2 och 4.3 i den grundläggande antisubventionsförordningen, där frågan behandlas huruvida en utjämningsbar subvention är selektivt riktad och där det fastställs att detta ska bedömas med hänsyn till ”den beviljande myndighetens behörighet”.
41. Det framgår i själva verket inte av den bestämmelsen huruvida den myndighet som beviljar subventionen måste finnas i den berörda produktens export- eller ursprungsland.
42. Artikel 4.2 och 4.3 i den grundläggande antisubventionsförordningen innebär följaktligen, såsom tribunalen med rätta har slagit fast,(44) att kommissionen får behandla de offentliga myndigheterna i den berörda produktens ursprungs- eller exportland som ”beviljande myndighet” för ett finansiellt bidrag, i fall där den, såsom i det bakomliggande förfarandet, kan tillskriva just det finansiella bidraget till de offentliga myndigheterna i den berörda produktens ursprungs- eller exportland på grundval av den bevisning som den har tillgång till, trots att det bidraget ursprungligen kommer från ett tredjelands offentliga myndigheter eller organ.(45)
43. Slutligen har en sådan tolkning, såsom kommissionen med rätta har påpekat, även stöd i skäl 5 i den grundläggande antisubventionsförordningen, där det på ett till synes enhetligt sätt förklaras i de olika språkversionerna(46) att en subvention föreligger när det visas att ”ett finansiellt bidrag har beviljats av en offentlig myndighet eller annat offentligt organ inom ett lands territorium”.(47)
44. Tolkad mot denna bakgrund kan en produkt inte bara anses vara subventionerad när en subvention kan tillskrivas den berörda produktens ursprungs- eller exportland, utan även när en annan offentlig myndighet eller ett annat offentligt organ kan fastställas vara källan till den skadevållande subventioneringen, på grundval av den bevisning som finns tillgänglig.
45. Den tolkningen bekräftas också av syftet med den grundläggande antisubventionsförordningen som, alltsedan sin ursprungliga lydelse år 1968,(48) huvudsakligen syftar till att hjälpa EU-industrin att återställa balansen i de konkurrensvillkor på den inre marknaden som påverkas av förbjudna subventioner som beviljas utomlands.(49)
46. Sammanfattningsvis avser den grundläggande antisubventionsförordningen inte enbart subventioner som beviljats av en stats offentliga myndigheter på det ”egna” territoriet.
47. Klagandebolagen har emellertid hävdat att syftet med antisubventionsregelverket, tolkat på detta sätt, strider mot Europeiska unionens förpliktelser enligt Gatt-avtalet och SCM-avtalet.(50)
48. Jag instämmer i att dessa internationella avtal måste beaktas, eftersom Europeiska unionen har undertecknat WTO-avtalen, som innefattar Gatt-avtalet och SCM-avtalet och som därför utgör en integrerad av del av unionens rättsordning och är bindande för dess institutioner.(51)
49. Det är visserligen fastslaget att dessa avtal i regel inte har direkt effekt,(52) men Europeiska unionens konstitutionella skyldighet att iaktta de skyldigheter som följer av unionens internationella åtaganden,(53) vilken återspeglar den allmänna folkrättsliga principen om att ingångna avtal ska hållas (pacta sunt servanda),(54) innebär att unionen, där så krävs, ska tolka unionsrätten i enlighet med WTO:s regelverk.(55)
50. Enligt skäl 3 syftar den grundläggande antisubventionsförordningen till att ”i möjligaste mån” införliva de åtaganden som gjorts inom ramen för SCM-avtalet med unionsrätten.
51. Domstolen har redan förklarat att samma ordalydelse, om än i samband med den grundläggande antidumpningsförordningen,(56) inte i sig får tolkas som en avsikt från unionslagstiftarens sida att införliva alla de bestämmelser som finns i SCM-avtalet med unionsrätten.(57)
52. Det är således felaktigt att dra slutsatsen, såsom tribunalen gjorde,(58) att det på grundval av den ordalydelsen kan antas att lagstiftaren har haft för avsikt att fullgöra de särskilda förpliktelser som unionen har åtagit sig genom artikel 1.1 a 1) i SCM-avtalet.
53. Med hänsyn härtill återspeglar ordalydelsen i artikel 3.1 a i den grundläggande antisubventionsförordningen i allt väsentligt den i artikel 1.1 a i SCM-avtalet. Den förstnämnda ska således tolkas i enlighet med den sistnämnda.(59)
54. I artikel 1.1 a 1) i det avtalet föreskrivs att ”en subvention ska anses föreligga om … ett finansiellt bidrag från regering eller en offentlig myndighet inom en medlems territorium … förekommer”.(60)
55. Av en tolkning av den bestämmelsen ärligt och i överensstämmelse med den gängse meningen av dess uttryck sedda i sitt sammanhang, såsom krävs enligt artikel 31.1 i Wienkonventionen om traktaträtten (United Nations Treaty Series , vol. 1155, s. 331), framgår att den särskilda användningen av den obestämda formen av ”regering” i uttrycket ”finansiellt bidrag från regering” i början av artikel 1.1 a 1) i SCM-avtalet lämnar det öppet var källan till ifrågavarande finansiella bidrag har sitt geografiska ursprung, så länge som den aktuella subventionen härrör från en WTO-medlem.
56. Jag anser inte att den tolkningen påverkas av prepositionsattributet ”inom en medlems territorium” i artikel 1.1 a 1) i SCM-avtalet, eftersom den frasen avser begreppet ”regering eller en offentlig myndighet” och inte begreppet ”finansiellt bidrag”.
57. Denna slutsats är även förenlig med SCM-avtalet, som tolkar och tillämpar artikel VI i Gatt 1994 och vars ”huvudsakliga syfte och ändamål är att utöka och förbättra Gatt‑regelverket när det gäller användningen av såväl subventioner som utjämningsåtgärder”.(61)
58. I detta hänseende hänvisar jag i synnerhet till artikel VI.3 i Gatt 1994, där en utjämningstull definieras som en särskild tull som tas ut för att uppväga ”en premie eller en subvention … för tillverkning, produktion eller export av en vara”, utan att det anges vem som tillhandahåller denna premie eller denna subvention eller att någon territoriell begränsning görs vad gäller den tillhandahållande enheten.
59. Artikel VI i Gatt 1994 omfattar således i princip(62) alla subventioner oavsett ursprung.(63)
60. Sett även ur det perspektivet skulle en annan tolkning inte bara strida mot den gängse innebörden av de begrepp som används i SCM‑avtalet och i artikel VI i Gatt 1994, utan den skulle även motverka syftet och ändamålet med de bestämmelserna om Europeiska unionen inte skulle kunna utjämna finansiella bidrag, såsom de som är i fråga i förevarande mål, enbart på grund av deras territoriella ursprung.
61. Eftersom ingen annan tolkning kan härledas från de förhandlingar som låg till grund för artikel 1.1 a a i SCM-avtalet,(64) som kan användas som ett kompletterande hjälpmedel för att tolka det avtalet, i den mening som avses i artikel 32 i Wienkonventionen om traktaträtten, står det enligt min mening klart att artikel 1.1 a 1) i SCM‑avtalet inte territoriellt begränsar källan till ett finansiellt bidrag till den WTO-medlem på vars territorium tillverkningen av den aktuella produkten äger rum.(65)
62. Jag anser följaktligen att artikel 1.1 1 a i WTO:s SCM-avtal inte utgör hinder för att som subvention betrakta en uppgörelse varigenom en WTO-medlem ger ett finansiellt bidrag för en produkt som tillverkas på en annan WTO-medlems territorium.
63. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag följaktligen att tribunalen inte gjorde någon oriktig bedömning när den slog fast att den grundläggande antisubventionsförordningen, såsom det i synnerhet framgår av artiklarna 1.1 och 3.1 a i denna, även är tillämplig på en situation där kommissionen, på grundval av tillräcklig bevisning, kan tillskriva en regering i ett tredjeland ett finansiellt bidrag som har erhållits från ett annat tredjelands regering.
64. Jag föreslår därför att domstolen ska slå fast att överklagandet i mål C‑269/23 P inte kan vinna bifall såvitt avser den andra och den tredje grunden samt att överklagandet i mål C‑272/23 P inte kan vinna bifall såvitt avser den första och den andra grunden.
B. Fastställandet av jämförbar situation vid utjämning av det egyptiska systemet för importtullavdrag för importerade material
65. I den fjärde grunden för överklagandet i mål C‑269/23 P och den tredje grunden för överklagandet i mål C‑272/23 P har klagandebolagen, i huvudsak, gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den bekräftade kommissionens tillvägagångssätt när den jämförde deras situation med situationen för ett företag som också är etablerat i SETC‑zonen men som säljer till den egyptiska marknaden, för utjämning av system för importtullavdrag gällande klagandebolagens förmåner.(66) klagandebolagen har dessutom hävdat att deras situation borde ha jämförts med ett teoretiskt scenario där de var etablerade utanför SETC‑zonen men ändå exporterade de berörda produkterna till Europeiska unionen. I en sådan situation skulle den egyptiska regeringen, enligt klagandebolagen, inte ha efterskänkt intäkter genom systemet för importtullavdrag, eftersom regeringen aldrig skulle ha försökt att ta ut importtullar för importerade insatsvaror för tillverkning av de berörda produkterna.
66. Kärnan i klagandebolagens argument är således, i huvudsak, frågan om vilken den jämförbara situationen ska vara i förevarande fall.(67)
67. Den enda rättsliga bestämmelse som klagandebolagen har åberopat i sina överklaganden till stöd för sina argument är dock artikel 5 i den grundläggande antisubventionsförordningen. Den bestämmelsen, som avser beräkningen av storleken på den utjämningsbara subventionen, reglerar inte den jämförbara situationen vid fastställandet av huruvida den egyptiska regeringen valde att efterskänka vissa intäkter som normalt sett ska tas ut, i den mening som avses i artikel 3.1 a ii) i den grundläggande antisubventionsförordningen (eftersom beräkningen av denna uteblivna intäkt logiskt sett sker efter det att det har fastställts att den existerar).(68)
68. Klagandebolagen har inte heller förklarat på vilket sätt tribunalen gjorde fel när den tolkade eller tillämpade det tillämpliga regelverket.
69. Den förklaringen är dock avgörande för att klagandebolagens argument ska kunna tas upp till prövning. Även om det hade varit artikel 3.1 a ii) i den grundläggande antisubventionsförordningen som klagandebolagen hade velat åberopa (vilket inte är fallet), föreskrivs det emellertid inte i den bestämmelsen någon metod för att fastställa den lämpliga jämförbara situationen vid avgörandet av huruvida offentliga intäkter som normalt sett skulle tas ut inte drivs in eller efterskänks.
70. Kommissionen har följaktligen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att välja mellan de olika parametrar och scenarier som ligger till grund för dess uppgift att fastställa huruvida den egyptiska regeringen valde att efterskänka intäkter som normalt sett skulle tas ut.(69)
71. I avsaknad av andra argument för motsatsen kan tribunalen inte kritiseras för att ha godtagit kommissionens val av en lämplig jämförbar situation i de antisubventionsundersökningar som ligger till grund för förevarande överklaganden.(70)
72. Jag föreslår därför att domstolen ska slå fast att överklagandet i mål C‑269/23 P inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden och att överklagandet i mål C‑272/23 P inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
C. Utjämning av den skattemässiga behandlingen av valutakursförluster till följd av devalveringen av det egyptiska pundet år 2016
73. Som femte grund för överklagandet i mål C‑269/23 P och fjärde grund för överklagandet i mål C‑272/23 P har klagandebolagen, i huvudsak, åberopat att tribunalen underlät att bedöma huruvida kommissionen hade fastställt den rätta subventionsordningen i de omtvistade förordningarna. Enligt klagandebolagen gjorde kommissionen en felaktig bedömning när den ansåg att det var den skattemässiga behandlingen av valutakursförluster, vilken infördes till följd av devalveringen av det egyptiska pundet år 2016,(71) som utgjorde den subventionsordning som gav en förmån som i själva verket är selektiv, i den mening som avses i artiklarna 3.2 och 4.2 c i den grundläggande antisubventionsförordningen. Enligt klagandebolagen kunde alla egyptiska företag åtnjuta denna behandling, vilket i teorin innebar att alla egyptiska företag kunde dra av de förluster från sin beskattningsbara inkomst som orsakats av verkningarna av 2016 års devalvering av det egyptiska pundet. Kommissionen gjorde därför fel när den hänförde den förmån som följde av devalveringen år 2016 till den skattemässiga behandlingen av valutakursförluster.
74. Det framgår visserligen inte tydligt av överklagandena, men enligt min mening syftar inte de grunderna till att få till stånd en förnyad prövning av de faktiska omständigheterna, i motsats till vad kommissionen har hävdat. En generös tolkning av argumenten tyder snarare på att klagandebolagen vill att domstolen ska pröva tribunalens slutsats att en gemensam bedömning av den skattemässiga behandlingen och de särskilda redovisningsreglerna kunde medföra en förmån som i själva verket är selektiv.
75. Den typen av argument omfattas av domstolens behörighet.(72)
76. Jag vill i detta avseende påpeka att syftet med artikel 4.2 c i den grundläggande antisubventionsförordningen är just att reglera sådana typer av scenarier där en åtgärd i sig kan framstå som selektiv, men som i praktiken och på grundval av objektiva kriterier eller villkor innebär att det inrättas ett särskilt arrangemang för att bevilja en subvention till vissa företag.
77. Vid en sådan bedömning ska domstolen, för att avgöra huruvida en subvention i själva verket är selektiv, inte koncentrera sig på de nationella bestämmelserna som sådana, utan på den grad av påverkan som de bestämmelserna har på vissa företag,(73) mot bakgrund av det sammanhang i vilket de infördes.(74)
78. Tribunalen gjorde just detta i de överklagade domarna.
79. För det första ansåg tribunalen att klagandebolagens argument grundade sig på ett felaktigt antagande, nämligen att ”kommissionen inte ansåg att den skattemässiga behandlingen i sig utgjorde en subvention som kunde bli föremål för en utjämningsåtgärd”.(75)
80. För det andra förklarade tribunalen att kommissionen, när den behandlade den skattemässiga behandlingen och de särskilda redovisningsreglerna tillsammans, hade konstaterat att nämnda regler visserligen kunde gynna alla egyptiska företag, men att de i praktiken var avsedda att göra det möjligt att kompensera för de negativa effekterna av devalveringen av det egyptiska pundet år 2016, vilket medförde att en viss kategori av företag,(76) såsom klagandebolagen,(77) erhöll en betydande förmån.(78)
81. Slutligen förklarade tribunalen att klagandebolagen inte hade lagt fram någon bevisning för att bestrida dessa bedömningar av de faktiska omständigheterna.(79)
82. Jag föreslår således att domstolen ska slå fast att överklagandet i mål C‑269/23 P inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden och att överklagandet i mål C‑272/23 P inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
D. Fastställande av nivån på den utjämningsbara subventionen för koncernenheter
83. Som första grund för överklagandet i mål C‑269/23 P har klagandebolagen, i huvudsak, åberopat att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den godkände kommissionens metod för att beräkna storleken på den utjämningsbara subvention som bolagen erhållit på grundval av deras sammanlagda omsättning.(80)
84. Prövningen av denna grund kräver således en tolkning av artiklarna 5 och 6 i den grundläggande antisubventionsförordningen.
85. I artikel 5 i den förordningen, med rubriken ”Beräkning av storleken på den utjämningsbara subventionen”, föreskrivs att det är den förmån som ”mottagaren” konstateras få under den tid som subventionsundersökningen avser som ska ligga till grund för beräkningen av storleken på den utjämningsbara subventionen. På samma sätt anges därefter i artikel 6 i den förordningen, med rubriken ”Beräkning av förmånen för mottagaren”, vissa riktlinjer för beräkning av storleken på förmånen och därmed subventionen ”för mottagaren”.
86. Enligt klagandebolagen innebär användningen av ordet ”mottagare” i singularis, såsom tribunalen konstaterade i sin dom i mål Jindal Saw och Jindal Saw Italia/kommissionen,(81) att ”förmånen ska fastställas och beräknas för varje mottagare i förhållande till mottagarens situation”.(82) Det är endast när en subvention beviljas gemensamt till båda enheterna tillsammans som storleken på den utjämningsbara subventionen också kan fastställas för de enheterna tillsammans. Kommissionen borde följaktligen ha beräknat den procentuella förmånen separat för Jushi Egypt och Hengshi Egypt, tillämpat den procentuella förmånen på deras respektive omsättning för den berörda produkten och beräknat ett enda totalt vägt genomsnitt av subventionsmarginalen för klagandebolagen tillsammans.(83)
87. Samtidigt har klagandebolagen inte bestritt – utan i själva verket uttryckligen medgett i sina skriftliga yttranden – att trots användningen av ordet ”mottagare” i singularis i artiklarna 5 och 6 i den grundläggande antisubventionsförordningen, kan begreppet ”mottagare” tolkas så, att det även omfattar en grupp av företag.(84)
88. Jag anser inte att det är logiskt att göra den åtskillnad som klagandebolagen har föreslagit.
89. För det första har bolagen inte åberopat några hänvisningar eller någon rättspraxis till stöd för sitt resonemang.(85) Artiklarna 5 och 6 i den grundläggande antisubventionsförordningen innehåller dessutom inga bestämningsord som innebär att begreppet ”mottagare” ska tolkas restriktivt.
90. För det andra är en vid tolkning av det begreppet inte bara förenlig med den tolkning som domstolen har gjort av liknande begrepp i fråga om statligt stöd och konkurrensrätten, nämligen begreppen ”ekonomisk enhet” eller ”företag”,(86) utan det är även den tolkning som WTO:s överprövningsorgan har gjort av begreppet ”mottagare”, såsom det används i SCM-avtalet.(87)
91. För det tredje anser jag att synsättet att behandla enheter som ingår i en odelbar helhet, i industriellt och ekonomiskt avseende, som närstående ligger i linje med den ekonomiska verkligheten av det skälet att det därigenom säkerställs att koncerninterna kapitalöverföringar inte kan undkomma antisubventionsinstrumentet.(88)
92. Den därav följande breda tolkningen av begreppet ”mottagare” tjänar därför syftet med den grundläggande antisubventionsförordningen, vilket är att ”kompensera för en subvention som direkt eller indirekt har beviljats för tillverkning, export eller transport av en produkt vars övergång till fri omsättning inom unionen vållar skada”.(89)
93. Jag anser följaktligen inte att domstolen ska slå fast att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den tillämpade ovannämnda tolkning och fann att kommissionen hade gjort en korrekt beräkning av klagandebolagens utjämningsbara subvention.
94. Jag föreslår således att domstolen ska slå fast att överklagandet i mål C‑269/23 P inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.
VI. Rättegångskostnader
95. Enligt artiklarna 137 och 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när den själv slutligt avgör saken.
96. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
97. Enligt min mening har klagandebolagen, av de skäl som jag har anfört ovan, tappat målet. Jag anser därför att bolagen ska bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta kommissionens rättegångskostnader, såväl i första instans som i målen om överklagande.
98. Enligt artikel 140.3 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna också ska tillämpas i mål om överklagande, ska Tech-Fab Europe eV och European Glass Fibre Producers Association bära sina rättegångskostnader.
VII. Förslag till avgörande
99. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen ska
– ogilla överklagandena,
– fastställa domen av den 1 mars 2023, Hengshi Egypt Fiberglass Fabrics och Jushi Egypt for Fiberglass Industry/kommissionen (T‑480/20, EU:T:2023:90), och domen av den 1 mars 2023, Jushi Egypt for Fiberglass Industry/kommissionen (T‑540/20, EU:T:2023:91),
– besluta att Hengshi Egypt Fiberglass Fabrics SAE och Jushi Egypt Fiberglass Industry SAE ska bära sina rättegångskostnader och förplikta dem att ersätta de rättegångskostnader som har uppkommit för Europeiska kommissionen såväl i första instans som i målen om överklagande, samt
– besluta att Tech-Fab Europe eV och European Glass Fibre Producers Association ska bära sina rättegångskostnader.