Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JEAN RICHARD DE LA TOUR
föredraget den 16 maj 2024(1)
Förenade målen C‑289/23 [Corván] och C‑305/23 [Bacigán](i)
Agencia Estatal de la Administración Tributaria
mot
A.
(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Mercantil no 1 de Alicante (Handelsdomstol nr 1 i Alicante, Spanien))
och
S.E.I.
mot
Agencia Estatal de la Administración Tributaria
(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Mercantil no 10 de Barcelona (Handelsdomstol nr 10 i Barcelona, Spanien))
”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv (EU) 2019/1023 – Förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning – Ansökan om skuldavskrivning – Fysisk person som blivit insolvent – Villkor för tillgång till skuldavskrivning – Offentligrättsliga fordringar – Övre gräns för avskrivningen”
I. Inledning
1. Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 23.2 och 23.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 av den 20 juni 2019 om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (Rekonstruktions- och insolvensdirektiv).(2)
2. Respektive begäran har framställts inom ramen för tvister mellan fysiska personer som blivit insolventa (nedan kallade gäldenärerna) och Agencia Estatal de Administración Tributaria (den statliga skattemyndigheten, Spanien) (nedan kallad skattemyndigheten) angående en ansökan från gäldenärerna om avskrivning av skulder inom ramen för insolvensförfarandet avseende dem. Skattemyndigheten har motsatt sig ansökningarna om skuldavskrivning på grund av gäldenärens onda tro (mål C‑289/23) eller ohederlighet (C‑305/23), samtidigt som den erinrat om att offentligrättsliga fordringar är uteslutna från skuldavskrivning.
3. Detta mål ger domstolen tillfälle att klargöra vilket handlingsutrymme medlemsstaterna har vid införlivandet av artikel 23.1, 23.2 och 23.4 i direktiv 2019/1023, i vilken det föreskrivs att medlemsstaterna ska införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning för de fall gäldenären är ohederlig eller i ond tro, att de får hindra eller begränsa tillgången på grundval av vissa beteenden från gäldenärens sida respektive att de får utesluta vissa särskilda skuldkategorier från total skuldavskrivning.
4. På domstolens begäran kommer jag att inrikta min bedömning på fråga 2 d i mål C‑289/23, vilken i huvudsak avser medlemsstaternas handlingsutrymme vid införlivandet av direktiv 2019/1023 och särskilt möjligheten att begränsa skuldavskrivning avseende offentligrättsliga fordringar inom gränser som saknar samband med det faktiska skuldbeloppet.
5. I detta förslag kommer jag, efter min bedömning, att föreslå att domstolen ska svara Juzgado de lo Mercantil no 1 de Alicante (Handelsdomstol nr 1 i Alicante, Spanien), som är hänskjutande domstol i detta mål, att medlemsstaterna får föreskriva en begränsning av skuldavskrivningen för vissa skuldkategorier i form av en övre gräns över vilken avskrivning inte får ske, under förutsättning att denna begränsning är vederbörligen motiverad.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
6. I artikel 23 i direktiv 2019/1023, med rubriken ”Avvikelser”, anges följande:
”1. Med avvikelse från artiklarna 20–22 ska medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder om den insolventa entreprenören agerade ohederligt eller i ond tro enligt nationell rätt gentemot borgenärerna eller andra intressenter när denne blev skuldsatt, under insolvensförfarandet eller när skulden betalades, utan att detta påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser om bevisbörda.
2. Med avvikelse från artiklarna 20–22 får medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under vissa väldefinierade omständigheter och om sådana avvikelser är vederbörligen motiverade, exempelvis
a) om den insolventa entreprenören allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter enligt en betalningsplan eller någon annan rättslig skyldighet som syftar till att skydda borgenärernas intressen, inbegripet skyldigheten att maximera utdelningen till borgenärerna,
b) om den insolventa entreprenören inte efterlever informations- eller samarbetsskyldighet enligt nationell rätt eller unionsrätt,
c) vid otillbörliga ansökningar om skuldavskrivning,
d) vid en ny ansökan om skuldavskrivning inom en viss tidsperiod efter det att den insolventa entreprenören beviljades en fullständig skuldavskrivning eller nekades en fullständig skuldavskrivning på grund av en allvarlig överträdelse av informations- eller samarbetsskyldigheterna,
e) om kostnaderna för det förfarande som leder till skuldavskrivningen inte är täckta, eller
f) om det behövs ett undantag för att säkerställa jämvikten mellan gäldenärens rättigheter och en eller flera borgenärers rättigheter.
…
4. Medlemsstaterna får utesluta vissa skuldkategorier från skuldavskrivning eller begränsa tillgången till skuldavskrivning eller föreskriva en längre skuldavskrivningsperiod om sådan uteslutning, begränsning eller längre period är vederbörligen motiverad, till exempel avseende
a) skulder med säkerhet,
b) skulder som härrör från eller har anknytning till straffrättsliga påföljder,
c) skulder som härrör från utomobligatoriskt ansvar,
d) skulder rörande underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande,
e) skulder som uppkommit efter ansökan om eller inledande av det förfarande som leder till en skuldavskrivning, och
f) skulder som härrör från skyldigheten att betala kostnaderna för det förfarande som leder till en skuldavskrivning.
…”
B. Spansk rätt
7. Den lag som är tillämplig i tiden (ratione temporis) på de nationella målen är Real Decreto Legislativo 1/2020 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley Concursal (Kungligt lagstiftningsdekret 1/2020 om godkännande av den omarbetade lydelsen av insolvenslagen)(3) av den 5 maj 2020, i dess lydelse enligt Ley 16/2022 de reforma del texto refundido de la Ley Concursal aprobado por el Real Decreto Legislativo 1/2020, de 5 de mayo, para la transposición de la [Directiva 2019/1023] (lag 16/2022 om ändring av den omarbetade lydelsen av insolvenslagen, godkänd genom kungligt lagstiftningsdekret 1/2020 av den 5 maj 2020 i syfte att införliva [direktiv 2019/1023])(4) av den 5 september 2022 (nedan kallad TRLC).
8. I ingressen till denna lag anges följande:
”…
När den insolventa gäldenären är en fysisk person syftar insolvensförfarandet till att identifiera de gäldenärer som är i god tro och att erbjuda dem en partiell avskrivning av deras skulder, för att därigenom ge dem en andra chans och förhindra att de börjar verka inom den svarta ekonomin eller i utkanten av vad som är lagligt.
…
En av de mest genomgripande förändringarna i de nya bestämmelserna är att det, i stället för att avskrivningen villkoras av att en viss typ av skulder betalas (såsom föreskrevs i artikel 487.2 [TRLC innan dessa ändringar]), införs ett system med avskrivning efter förtjänst som innebär att varje gäldenär, oavsett om denne är entreprenör eller inte, under förutsättning att vederbörande uppfyller det krav på god tro som denna institution grundar sig på, kan få tillgång till en avskrivning av alla sina skulder, med undantag för de skulder som undantagsvis och på grund av sin särskilda karaktär anses inte lagligen kunna avskrivas. Den möjlighet att bevilja varje gäldenär som är en fysisk person i god tro avskrivning, oavsett om denne är entreprenör eller inte, som den spanska lagstiftaren godtog redan år 2015, bibehålls.
…
Gäldenärens goda tro är fortfarande avskrivningens fundament. I enlighet med rekommendationer från internationella organ ska en normativ avgränsning av god tro göras genom hänvisning till vissa på ett uttömmande sätt uppräknade objektiva beteenden (fast lista), utan hänvisning till vaga eller otillräckligt specifika beteendemodeller eller vilka medför en omöjlig bevisbörda för gäldenären …
…
Skuldavskrivningen utvidgas till att omfatta samtliga fordringar inom ramen för insolvensförfarandet och massafordringarna. Undantagen grundar sig i vissa fall på att det är av särskild vikt för ett rättvist och solidariskt samhälle som grundar sig på rättsstatsprincipen att betalning sker för vissa fordringar (till exempel skulder rörande underhållsskyldighet, skulder som härrör från offentligrättsliga fordringar, skulder som härrör från brott eller skulder som härrör från utomobligatoriskt ansvar). Avskrivning av skulder avseende offentligrättsliga fordringar är således underkastad vissa begränsningar och kan endast ske vid den första avskrivningen av skulder och inte vid efterföljande avskrivningar …
…”
9. I artikel 486 TRLC anges följande:
”En gäldenär som är en fysisk person, oavsett om denne är entreprenör eller inte, kan ansöka om avskrivning av obetalda skulder på de villkor som anges i denna lag, under förutsättning att vederbörande är gäldenär i god tro,
1) genom att följa en betalningsplan utan föregående avveckling av tillgångarna i enlighet med den ordning för skuldavskrivning som avses i underavsnitt 1 i avsnitt 3 nedan, eller
2) genom avveckling av tillgångarna, varvid skuldavskrivningen kommer att omfattas av den ordning som föreskrivs i underavsnitt 2 i avsnitt 3 nedan, om orsaken till att insolvensförfarandet avslutas är att fasen för avveckling av tillgångarna har avslutats eller att tillgångarna inte är tillräckliga för att tillgodose fordringarna mot insolvensboet.”
10. I artikel 489 TRLC föreskrivs följande:
”1. Skuldavskrivningen omfattar alla utestående skulder, med undantag för följande:
…
5) Skulder som härrör från offentligrättsliga fordringar. Skulder för vilka indrivningen omfattas av [AEAT:s] ansvarsområde får dock avskrivas upp till högst 10 000 euro per gäldenär. För de första 5 000 euron av skulden ska avskrivningen vara fullständig och från och med detta belopp ska avskrivningen uppgå till 50 procent av skulden upp till det högsta angivna beloppet. På samma sätt kan socialförsäkringsskulder avskrivas upp till samma belopp och på samma villkor. Det avskrivna beloppet, upp till det ovannämnda taket, ska tillämpas i omvänd ordning i förhållande till den prioritetsordning som fastställs i denna lag och, inom varje kategori, efter dess ålder.
…
3. En offentligrättslig fordran kan skrivas av upp till det belopp som anges i punkt 1.5º andra meningen, men endast vid den första skuldavskrivningen; inget belopp får skrivas av vid de successiva skuldavskrivningar som en och samma gäldenär skulle kunna erhålla.”
III. Bakgrund till de nationella målen och tolkningsfrågorna
A. Mål C‑289/23
11. Den 7 juli 2022 ingav A. en ansökan om att ett insolvensförfarande skulle inledas och deklarerade skulder till ett belopp på 537 787,69 euro. Efter att den hänskjutande domstolen den 26 juli 2022 förklarat gäldenären insolvent och avslutat förfarandet på grund av otillräckliga tillgångar ansökte gäldenären den 28 september 2022 om fullständig skuldavskrivning. Den 19 oktober 2022 fastställde denna domstol AEAT:s invändning mot skuldavskrivningen kunde tas upp till prövning på grund av att det fanns olika offentligrättsliga fordringar.
12. AEAT har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att vägran att avskriva skulderna motiverades av att det sedan mindre än tio år tillbaka fanns ett slutgiltigt beslut om företrädaransvar för ett sammanlagt belopp på 114 408,09 euro i skatteskulder och straffavgifter för det bolag i vilket gäldenären var styrelseledamot, och att gäldenären följaktligen inte var i god tro. AEAT har vidare tillagt att vissa av fordringarna är offentligrättsliga och således undantagna från skuldavskrivningen.
13. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om det sätt på vilket den spanska lagstiftaren har införlivat direktiv 2019/1023, för det första vad gäller begreppet ”god tro”, som är ett villkor för tillgång till skuldavskrivning och som definieras på ett objektivt sätt (bland annat att det inte ska ha funnits något företrädaransvar under de tio år som föregick ansökan om skuldavskrivning), och för det andra vad gäller undantaget för offentligrättsliga fordringar.
14. Vad gäller den sistnämnda frågan har den hänskjutande domstolen angett att det i spansk rätt föreskrivs att de offentligrättsliga fordringar som AEAT och Tesoreria General de la Seguridad Social (Allmänna socialförsäkringskassan, Spanien) är behöriga att driva in kan bli föremål för en partiell avskrivning. För dessa fordringar är avskrivningen nämligen begränsad till 10 000 euro per gäldenär, varvid det ska preciseras att avskrivningen för de första 5 000 eurona är fullständig och att den utöver detta belopp uppgår till 50 procent av fordran upp till ett maximibelopp på 10 000 euro. Det avskrivna beloppet ska tillämpas i omvänd ordning i förhållande till den prioritetsordning som fastställs i lag och, inom varje kategori av fordringar, i förhållande till dess ålder.
15. Den hänskjutande domstolen ifrågasätter särskilt att den lagstadgade skuldavskrivningen inte är proportionerlig i förhållande till skuldernas totala belopp, vilket riskerar att leda till att skuldavskrivningen förlorar sin verkliga verkan.
16. Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil no 1 de Alicante (Handelsdomstol nr 1 i Alicante) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1. a) Ska artikel 23.2 i [direktiv 2019/1023] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tillgången till skuldavskrivning, i den mening som avses i artikel 487.1.2º [TRLC], hindras, i den mån denna begränsning inte föreskrevs i den lagstiftning som erkände rätten till avskrivning före det att direktivet införlivades och i den mån den har införts på nytt av lagstiftaren? Kan den nationella lagstiftaren vid införlivandet av nämnda direktiv närmare bestämt införa större begränsningar av tillgången till skuldavskrivning än vad som föreskrevs i den tidigare lagstiftningen, särskilt när dessa begränsningar inte motsvarar någon av de omständigheter som anges i artikel 23.2 i direktivet?
b) För det fall att domstolen besvarar föregående fråga nekande: Ska artikel 23.2 i direktiv 2019/1023 tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att tillgången till skuldavskrivning hindras ’[n]är [gäldenären], under de tio år som föregått ansökan om skuldavskrivning, genom ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut får en påföljd för mycket allvarliga skattebrott, socialförsäkringsbrott eller brott mot allmän ordning, eller när det inom samma tidsperiod har meddelats ett slutgiltigt beslut om företrädaransvar, såvida inte gäldenären vid tidpunkten för ansökan om skuldavskrivning helt och hållet betalat sina skulder’ (487.1.2º TRLC), i den mån detta innebär att systemet för kategorisering av konkursfordringar ändras?
c) För det fall att domstolen besvarar föregående fråga nekande: Ska artikel 23.2 i [direktiv 2019/1023] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tillgången till skuldavskrivning, i den mening som avses i artikel 487.1.2º TRLC, hindras ’[n]är … ett slutgiltigt beslut om företrädaransvar har meddelats, såvida inte [gäldenären] vid tidpunkten för ansökan om skuldavskrivning helt och hållet betalat sina skulder’, i den mån en sådan omständighet inte gör det möjligt att fastställa ond tro hos gäldenären? Har det i detta avseende någon betydelse att konkursen inte har befunnits ha orsakats av vårdslöshet?
d) För det fall att domstolen besvarar föregående fråga nekande: Ska artikel 23.2 i [direktiv 2019/1023] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att tillgång till skuldavskrivning, i den mening som avses i artikel 487.1.2º TRLC, hindras på grund av brott eller beslut om företrädaransvar som begåtts respektive meddelats under de tio år som föregått ansökan om skuldavskrivning, utan att hänsyn tas till tidpunkten för den ansvarsgrundande händelsen och den eventuella förseningen av antagandet av beslutet om företrädaransvar?
e) För det fall att domstolen besvarar föregående frågor nekande: Ska artikel 23.2 i [direktiv 2019/1023] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tillgången till skuldavskrivning, i den mening som avses i artikel 487.1.2º TRLC, hindras, i den mån denna begränsning inte vederbörligen har motiverats av den nationella lagstiftaren?
2. a) Ska artikel 23.4 i [direktiv 2019/1023] tolkas så, att den utgör hinder för en sådan bestämmelse som den som föreskrivs i artikel 487.1.2º TRLC, vari skäl för att hindra tillgången till skuldavskrivning, vilka inte förekommer i den förteckning som finns i ovannämnda artikel 23.4, anges? Ska, närmare bestämt, den förteckningen över skäl som finns i artikel 23.4 tolkas som en uttömmande förteckning eller tvärtom som en icke uttömmande förteckning?
b) Förutsatt att förteckningen inte är uttömmande och att den nationella lagstiftaren får föreskriva andra undantag än de som föreskrivs i [direktiv 2019/1023]: Utgör artikel 23.4 i direktivet hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en allmän regel om att offentligrättsliga fordringar inte får skrivas av utom under mycket begränsade omständigheter och till mycket begränsade belopp, oberoende av arten av och omständigheterna kring de specifika offentligrättsliga skulderna? Är det i förevarande fall relevant att den tidigare lagstiftningen, såsom den tolkats i Tribunal Supremos [Högsta domstolen, Spanien] praxis, tillåter viss avskrivning av offentligrättsliga fordringar och att införlivandebestämmelsen har begränsat skuldavskrivningens tillämpningsområde?
c) För det fall att domstolen besvarar föregående fråga nekande: Ska artikel 23.4 i [direktiv 2019/1023] anses utgöra hinder för en sådan nationell bestämmelse som den i artikel 489.1.5º TRLC, i vilken det föreskrivs en allmän regel om att offentligrättsliga fordringar inte kan skrivas av (med vissa förbehåll som avses i följande fråga), i den mån den innebär att offentligrättsliga borgenärer ges en särställning i förhållande till övriga borgenärer?
d) I synnerhet, och med beaktande av föregående fråga: Är det av betydelse att det i lagstiftningen föreskrivs viss avskrivning av offentligrättsliga fordringar, men endast vad gäller vissa skulder och inom bestämda gränser som saknar samband med det faktiska skuldbeloppet?
e) Ska, slutligen, artikel 23.4 i direktiv 2019/1023 tolkas så, att den utgör hinder för en sådan bestämmelse som den som föreskrivs i artikel 489.1.5º TRLC, i den mån det där föreskrivna [uteslutandet av] skuldavskrivning [av offentligrättsliga fordringar] motiveras av ’den särskilda betydelsen, för ett rättvist och solidariskt samhälle som grundar sig på rättsstatsprincipen, av att betalning av dessa fordringar sker’, och i den mån denna bestämmelse avser offentligrättsliga fordringar i allmänhet utan hänsyn till fordrans konkreta art? I synnerhet: Är det i detta sammanhang av betydelse att den allmänna motiveringen används såväl för de skulder som anges i förteckningen i artikel 23.4 i direktivet som för omständigheter eller skulder som inte förekommer i den förteckningen?”
B. Mål C‑305/23 (förklarande redogörelse)
17. Inom ramen för ett likvidationsförfarande som bland annat ledde till försäljning av hans bostad ansökte S.E.I., som är en fysisk person, om skuldavskrivning och föreslog samtidigt en saneringsplan för de skulder som han ansåg inte kunde bli föremål för avskrivning. AEAT motsatte sig denna ansökan med motiveringen att, under de tio år som föregick begäran om avskrivning, en påföljd hade meddelats mot S.E.I. genom ett slutgiltigt förvaltningsbeslut (böter på 504,99 euro) för mycket allvarliga överträdelser av skattelagstiftningen och att påföljden inte hade verkställts vid tidpunkten för ansökan om skuldavskrivning.
18. Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil no 10 de Barcelona (Handelsdomstol nr 10 i Barcelona) att vilandeförklara målet och ställa flera tolkningsfrågor till EU-domstolen, vilka inte är relevanta för detta förslag till avgörande.
19. Domstolens ordförande har genom beslut av den 21 juni 2023 förenat målen C‑289/23 och C‑305/23 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.
20. S.E.I., den spanska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
IV. Bedömning
21. På domstolens begäran kommer jag att inrikta min bedömning på fråga 2 d i mål C‑289/23, varigenom den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i om medlemsstaternas handlingsutrymme vid införlivandet av direktiv 2019/1023 gör det möjligt att begränsa avskrivningen av offentligrättsliga fordringar inom gränser som saknar samband med det faktiska skuldbeloppet.
22. Utöver frågan om vilken kategori av fordringar som inte kan bli föremål för skuldavskrivning, vilken nyligen har avgjorts av domstolen,(5) aktualiserar detta mål problematiken kring den kvantitativa omfattningen av uteslutandet av denna avskrivning.
23. Frågan visar att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i den spanska lagstiftarens metod med dubbla tröskelvärden på 5 000 och 10 000 euro för avskrivning av skatte- eller socialförsäkringsskulder, utan att beakta det totala beloppet av skatte- eller socialförsäkringsskulden i fråga
24. Kommissionen har i sitt yttrande instämt och angett att även om denna begränsning går i rätt riktning är det inte säkert att den är tillräcklig för att iaktta artikel 23.4 i direktiv 2019/1023. Kommissionen har använt den hänskjutande domstolens argument för att proportionalitetsprincipen ska iakttas med avseende på det totala skuldbeloppet vid uteslutande från skuldavskrivning.
25. Enligt det direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att insolventa entreprenörer har tillgång till åtminstone ett förfarande som kan leda till fullständig skuldavskrivning.(6) Nämnda artikel ålägger inte medlemsstaterna att säkerställa total skuldavskrivning för insolventa entreprenörer.
26. I artikel 23 i direktiv 2019/1023 anges dessutom ett antal situationer som kan leda till att tillgången till skuldavskrivning hindras eller begränsas, att det föreskrivs längre tidsfrister för skuldavskrivning, antingen på grund av gäldenärens ohederlighet eller onda tro (punkt 1), på grund av andra beteenden från gäldenärens sida (punkt 2), på grund av den berörda fordringens art (punkt 4) eller på grund av entreprenörens yrke (punkt 5).
27. Domstolen har redan slagit fast att artikel 23.4 i direktiv 2019/1023 ska tolkas så, att förteckningen över vissa skuldkategorier i nämnda bestämmelse inte är uttömmande och att medlemsstaterna har möjlighet att från skuldavskrivning utesluta vissa skuldkategorier som inte räknas upp i denna bestämmelse när det är vederbörligen motiverat.(7)
28. Medlemsstaterna får således lägga till särskilda skuldkategorier till de sex kategorier som nämns i artikel 23.4.
29. Samma resonemang kan föras avseende artikel 23.2 i direktiv 2019/1023 vari det föreskrivs en förteckning över sex beteenden som särskilt kan påverka skuldavskrivningen. Medlemsstaterna får göra tillägg även till denna lista.
30. Följaktligen kan antalet undantag från skuldavskrivningen vara stort, eftersom medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på området för att beakta sina rättssystem, med hänsyn till de konsekvenser som sådana regler kan få.
31. Domstolen har klargjort att unionslagstiftaren uttryckligen har uppställt som villkor för utövandet av möjligheten enligt artikel 23.4 i direktiv 2019/1023 att denna uteslutning ska vara ”vederbörligen motiverad”. Domstolen har tillagt att när den nationella lagstiftaren inför sådana avvikelser ska skälen för dessa avvikelser härröra från nationell rätt eller från det förfarande som har lett fram till dem samt att dessa skäl ska tillgodose ett legitimt allmänintresse.(8)
32. Medlemsstaternas stora utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att lägga till särskilda skuldkategorier är följaktligen begränsat av dessa två krav, nämligen att det ska föreligga en motivering i nationell rätt och att ett legitimt allmänintresse ska eftersträvas.
33. Dessutom framgår det av artikel 23.4 i direktiv 2019/1023 att medlemsstaterna, för dessa särskilda skuldkategorier, får föreskriva uteslutande från skuldavskrivning eller en begränsning av möjligheten till avskrivning eller en längre frist för avskrivning om sådant uteslutande eller sådana begränsningar eller längre tidsfrister är vederbörligen motiverade.
34. Unionslagstiftaren har således inte bara tillåtit fullständigt uteslutande av skuldavskrivning, utan har inte heller hänvisat till någon särskild form av begränsning av möjligheten till avskrivning (övre gräns, andel, trösklar där proportionen varierar) när uteslutningen endast är partiell, vilket än en gång bekräftar medlemsstaternas stora utrymme för skönsmässig bedömning och avsaknaden av harmonisering på området.
35. Det skulle under alla omständigheter vara paradoxalt att inskränka medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning i högre grad vad gäller begränsningar än vad gäller uteslutande.
36. Även om en begränsning av skuldavskrivningen som står i proportion till det totala skuldbeloppet är tänkbar finns det således inget som hindrar användningen av en övre gräns för skuldavskrivningen, under förutsättning att båda metoderna är vederbörligen motiverade. En skuldavskrivning med en övre gräns kan ha en stimulanseffekt för att entreprenören snabbare ska reagera på ett ökande skuldbelopp. Denna entreprenör kommer att veta att över denna tröskel kommer avskrivningen inte att äga rum utan reaktion från entreprenörens sida.
37. Den enda hänvisningen till en proportion finns i artikel 20.2 i direktiv 2019/1023, där det är fråga om en skuldavskrivning som förutsätter att entreprenören delvis återbetalar skulderna. I sådana fall ska återbetalningsskyldigheten bygga på entreprenörens individuella situation och framför allt stå i proportion till entreprenörens disponibla inkomst och tillgångar under avskrivningsperioden samt beakta borgenärernas rättmätiga intressen.
38. Jag anser inte att denna hänvisning till en proportion mellan gäldenärens partiella återbetalning och dennes disponibla inkomster och tillgångar i detta specifika fall räcker för att göra detta till en skyldighet för medlemsstaterna när de överväger att begränsa skuldavskrivningen.
39. Medlemsstaternas tillämpning av proportionalitetsprincipen vid införlivandet av direktiv 2019/1023 innebär inte att ett krav på att skuldavskrivning i proportion till skulderna används i stället för, till exempel, en skuldavskrivning med en övre gräns. Däremot innebär denna princip en skyldighet för medlemsstaterna att vidta proportionerliga åtgärder för att uppnå det resultat som eftersträvas med direktivet, det vill säga att det finns ett förfarande som kan leda till en total skuldavskrivning för den insolventa entreprenören. Det ankommer således på varje medlemsstat att mot bakgrund av dess insolvensrätt, säkerheter, makars egendomsordning och skatterätt bedöma hur detta förfarande kan integreras i ett övergripande system. Det ska härvid erinras om att det i direktivet i sig inte bortses från jämvikten mellan gäldenärens rättigheter och en eller flera borgenärers rättigheter. (9)
40. Eftersom direktiv 2019/1023 inte harmoniserar undantagen från skuldavskrivning och villkoren för detta, får sådana föreskrivas i den inhemska rättsordningen i varje medlemsstat, under förutsättning att de bestämmelserna varken är mindre förmånliga än de som reglerar liknande situationer där nationell rätt är tillämplig (likvärdighetsprincipen) eller medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).(10)
41. Jag anser att direktiv 2019/1023 är ett minimiharmoniseringsdirektiv, vars syfte är att i varje medlemsstat införa ett förfarande för fullständig eller partiell skuldavskrivning, där villkoren för begränsning av avskrivningen i stor utsträckning har överlåtits åt medlemsstaterna att bedöma, förutsatt att dessa begränsningar, med beaktande av effektivitetsprincipen, är vederbörligen motiverade och följer av nationell rätt eller av det förfarande som ledde fram till begränsningen.
42. Jag föreslår således att fråga 2 d i mål C‑289/23 ska besvaras på följande sätt. Artikel 23.4 i direktiv 2019/1023 ska tolkas så, att det är möjligt att begränsa skuldavskrivningen för en viss kategori av fordringar genom att införa en övre gräns över vilken ingen avskrivning kommer att ske, under förutsättning att denna begränsning är vederbörligen motiverad enligt nationell rätt eller enligt det förfarande som ledde fram till begränsningen.
V. Förslag till avgörande
43. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar fråga 2 d från Juzgado de lo Mercantil no 1 de Alicante (Handelsdomstol nr 1 i Alicante, Spanien) på följande sätt.
Artikel 23.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 av den 20 juni 2019 om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (Rekonstruktions- och insolvensdirektiv)
ska tolkas så,
att det är möjligt att begränsa skuldavskrivningen för en viss kategori av fordringar genom att införa en övre gräns över vilken ingen avskrivning kommer att ske, under förutsättning att denna begränsning är vederbörligen motiverad enligt nationell rätt eller enligt det förfarande som ledde fram till begränsningen.