Mål C‑90/22
”Gjensidige” ADB
(begäran om förhandsavgörande från Lietuvos Aukščiausiasis Teismas)
Domstolens dom (första avdelningen) av den 21 mars 2024
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artikel 45 – Vägran att erkänna en dom – Artikel 71 – Förhållandet mellan denna förordning och konventioner som reglerar ett särskilt område – Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR-konventionen) – Artikel 31.3 – Litispendens – Avtal om domstols behörighet – Begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public)”
1. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 1215/2012 – Förhållandet till konventioner som reglerar ett särskilt område – Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg – Avgörande från en domstol angående en talan som väckts med stöd av detta avtal – Huruvida det är möjligt att vägra att erkänna detta avgörande med bortseende från ett avtal om domstols behörighet – Förordningens tillämplighet
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012, artikel 71.1 och 71.2 b)
(se punkterna 41 och 44–47)
2. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 1215/2012 – Erkännande och verkställighet av domar – Grunder för vägran – Bortseende från exklusiv behörighet – Tillämpningsområde – Avgörande som en domstol i en medlemsstat har meddelat med bortseende från ett avtal om domstols behörighet – Omfattas inte – Åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande – Föreligger inte
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012, artikel 25 och 45.1 a och e ii och 45.3)
(se punkterna 52, 53, 56–59 och 72–76 samt domslutet)
Resumé
Vid sin prövning av en begäran om hänskjutande klargör domstolen räckvidden av de grunder för att vägra att erkänna domstolsavgöranden som meddelats i medlemsstaterna som fastställs i Bryssel Ia-förordningen,(1) för det fall domstolen i ursprungsmedlemsstaten har förklarat sig behörig med bortseende från ett avtal om internationell transport.
ACC Distribution UAB hade ingått ett avtal med Rhenus Logistics UAB, ett transportbolag, om transport av varor från Nederländerna till Litauen. Efter det att en del av varorna hade stulits under transporten betalade Gjensidige ADB, ett försäkringsbolag, ersättning till ACC Distribution.
Rhenus Logistics väckte i februari 2017 talan vid en nederländsk domstol om fastställande av att bolaget omfattades av en ansvarsbegränsning. Den domstolen förklarade sig behörig att pröva talan och fann att den prorogationsklausul till förmån för litauisk domstol som ingick i avtalet mellan ACC Distribution och Rhenus Logistics var ogiltig, eftersom den innebar en begränsning av valet av behörig domstol enligt konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (nedan kallad CMR).(2)
I september 2017 väckte Gjensidige talan vid en litauisk domstol och yrkade att Rhenus Logistics skulle förpliktas att återbetala den ersättning som hade betalats till ACC Distribution. Den domstolen vilandeförklarade målet till dess att den nederländska domstolen, år 2019, hade meddelat slutligt avgörande angående Rhenus Logistics ansvarsbegränsning. Den litauiska domstolen ogillade därefter Gjensidiges talan på grund av att den nederländska domstolens avgörande hade vunnit laga kraft. Den litauiska domstolens avgörande fastställdes efter överklagande.
Gjensidige överklagade det beslutet till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol), som vill få klarhet i huruvida CMR är förenlig med Bryssel Ia-förordningen, eftersom det enligt denna konvention är tillåtet att avvika från avtal om domstols behörighet, vilka, enligt förordningen, i princip är exklusiva.(3) Även om nämnda domstol anser att det i förordningen inte uttryckligen föreskrivs någon grund för att vägra erkännande av en dom som meddelats i en annan medlemsstat i strid med ett avtal om domstols behörighet, vill den dessutom få klarhet i huruvida skyddet för sådana avtal inte borde utsträckas till att omfatta erkännande och verkställighet av en sådan dom. Den beslutade följaktligen att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.
Domstolens bedömning
Eftersom det avtal om internationell transport som är aktuellt i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för både Bryssel Ia-förordningen och CMR, prövar domstolen inledningsvis huruvida en eventuell vägran att erkänna en dom som meddelats trots att det finns ett avtal om domstols behörighet till förmån för domstolarna i en annan medlemsstat ska bedömas mot bakgrund av Bryssel Ia-förordningen eller CMR.
För det första föreskrivs det, i detta hänseende, i Bryssel Ia-förordningen(4) att domar som har meddelats av en medlemsstats domstol som grundat sin behörighet på en konvention som reglerar ett särskilt område ska erkännas och verkställas i de andra medlemsstaterna i enlighet med denna förordning, vars bestämmelser alltid kan tillämpas, även när förutsättningarna för erkännande eller verkställighet av dessa domar anges i denna konvention. Vad beträffar CMR,(5) förutsätts i denna endast att de formföreskrifter har blivit uppfyllda som gäller i den fördragsslutande stat där verkställighet söks och att sådana formföreskrifter inte får innefatta möjlighet till en ny prövning av själva saken.
För det andra får tillämpningen av en sådan konvention inte medföra ett åsidosättande av de principer som ligger bakom det rättsliga samarbetet inom unionen på privaträttens område. Vad särskilt avser principen om ömsesidigt förtroende är den domstol som ansökan riktar sig till aldrig bättre skickad än domstolen i ursprungsstaten att pröva den senare domstolens behörighet. Enligt Bryssel Ia-förordningen är det således i princip inte tillåtet att en domstol i en medlemsstat prövar huruvida en domstol i en annan medlemsstat är behörig.
Under dessa omständigheter ska frågan om en eventuell vägran av erkännande bedömas mot bakgrund av Bryssel Ia-förordningen.
Efter denna precisering drar domstolen, för det första, av lydelsen av artikel 45.1 a(6) och e ii)(7) i Bryssel Ia-förordningen slutsatsen att en domstol i en medlemsstat inte får vägra att erkänna en dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat med motiveringen att den sistnämnda domstolen har förklarat sig behörig med bortseende från ett avtal om domstols behörighet.
För det andra stöds denna bokstavstolkning av det sammanhang i vilket dessa bestämmelser ingår samt av de mål och det syfte som eftersträvas med Bryssel Ia-förordningen. Domstolen erinrar om att principen om ömsesidigt erkännande i det system som inrättats genom denna förordning utgör huvudregeln, medan de grunder på vilka erkännande kan vägras anges på ett uttömmande sätt. Unionslagstiftaren har valt att inte låta ett åsidosättande av förordningens bestämmelser avseende avtal om domstols behörighet omfattas av dessa grunder. Det skydd för avtal om domstols behörighet som avses i denna förordning(8) får således inte till följd att ett åsidosättande av sådana avtal i sig utgör en grund för att vägra erkännande.
För det tredje påpekar domstolen att det inte finns något i handlingarna i målet som medger slutsatsen att erkännandet av den nederländska domstolens avgörande på ett icke godtagbart sätt skulle utgöra en kränkning av den litauiska rättsordningen genom att det strider mot en grundläggande princip. Det är i synnerhet så, att enbart den omständigheten att en talan inte prövas av den domstol som anges i ett avtal om domstols behörighet och att talan följaktligen inte prövas enligt lagstiftningen i den medlemsstat där den domstolen är belägen inte i sig kan anses utgöra ett så allvarligt åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång att ett erkännande av avgörandet av nämnda talan uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande.