TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 25 oktober 2018 (*)
”Överklagande – Personalmål – Tillfälligt anställda – Flytt av Cepols säte från Bramshill (Förenade kungariket) till Budapest (Ungern) – Omplacering av personal – Rättsakt mot vilken talan inte kan väckas – Avvisning av talan vid personaldomstolen”
I mål T‑334/16 P,
angående ett överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) meddelade den 11 april 2016 i målet FN m.fl./Cepol (F‑41/15 DISS II, EU:F:2016:70), med yrkande om att den ska upphävas,
FN, tillfälligt anställd vid Europeiska unionens byrå för utbildning av tjänstemän inom brottsbekämpning,
FP, tillfälligt anställd vid Europeiska unionens byrå för utbildning av tjänstemän inom brottsbekämpning,
FQ, tillfälligt anställd vid Europeiska unionens byrå för utbildning av tjänstemän inom brottsbekämpning,
företrädda av advokaterna L. Levi och A. Blot,
klagande,
i vilket den andra parten är
Europeiska unionens byrå för utbildning av tjänstemän inom brottsbekämpning (Cepol), inledningsvis företrädd av F. Bánfi och R. Woldhuis, därefter av R. Woldhuis och D. Schroeder, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten B. Wägenbaur,
svarande i första instans,
meddelar
TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden)
sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna M. van der Woude (referent), S. Frimodt Nielsen, H. Kanninen och D. Gratsias,
justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 16 januari 2018,
följande
Dom
1 Genom överklagande som har ingetts i enlighet med artikel 9 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol har klagandena FN, FP och FQ yrkat att tribunalen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) den 11 april 2016 i målet FN m.fl./Cepol (F‑41/15 DISS II, EU:F:2016:70) (nedan kallad den överklagade domen). Genom nämnda dom ogillade personaldomstolen deras talan med yrkande om, för det första, att beslut 17/2014/DIR av den 23 maj 2014 om Cepols flytt till Budapest (Ungern), vilket antagits av direktören för Europeiska polisakademin (Cepol) (nu Europeiska unionens byrå för utbildning av tjänstemän inom brottsbekämpning (Cepol)) (nedan kallat det angripna beslutet), och, såvitt nödvändigt, Cepols beslut av den 28 november 2014 om avslag på deras klagomål mot det angripna beslutet (nedan kallade besluten om avslag på klagomålen) skulle ogiltigförklaras och, för det andra, att Cepol skulle förpliktas att ersätta dem för den skada de påstår sig ha lidit.
Bakgrund till tvisten
2 Bakgrunden till tvisten har beskrivits i parternas skriftliga inlagor till personaldomstolen och punkterna 7–38 i den överklagade domen. Bakgrunden sammanfattas nedan i den mån det behövs för förevarande dom.
3 Den 22 december 2000 antog Europeiska unionens råd beslut 2000/820/RIF om inrättande av Cepol (EGT L 336, 2000, s. 1).
4 I beslut 2004/97/EG, Euratom, antaget i samförstånd mellan medlemsstaternas företrädare, församlade på stats- eller regeringschefsnivå av den 13 december 2003 om lokaliseringen av sätena för vissa av Europeiska unionens myndigheter och byråer (EUT L 29, 2004, s. 15), fastställdes att Cepol skulle ha sitt säte i Bramshill (Förenade kungariket).
5 Den 20 september 2005 antog rådet beslut 2005/681/RIF om inrättande av Europeiska polisakademin (Cepol) och om upphävande av beslut 2000/820 (EUT L 256, 2005, s. 63). I artikel 4 i beslut 2005/681 föreskrivs att ”CEPOL skall ha sitt säte i Bramshill i Förenade kungariket.”
6 Mellan åren 2009 och 2012 rekryterade Cepol klagandena som tillfälligt anställda i enlighet med artikel 2 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren). I artikel 2 andra stycket i deras respektive anställningsavtal angavs att ”[a]nställningsort är Bramshill i Förenade kungariket, där Cepol har sitt officiella säte”.
7 Inrikesministeriet i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland informerade den 12 december 2012 Cepols direktör om att det hade beslutat att stänga det nationella polisutbildningscentret i Bramshill, vilket också inrymde Cepols lokaler. Inrikesministeriet angav att lokalerna skulle säljas senast år 2014 och att det hade kännedom om att Europeiska kommissionen hade för avsikt att i början av år 2013 lägga fram ett förslag till ny förordning om Cepols verksamhet och därvid eventuellt föreslå en sammanslagning med Europeiska polisbyrån (Europol). Inrikesministeriet preciserade att antagandet av den nya förordningen utgjorde ett tillfälle för medlemsstaterna att komma överens om var Cepol skulle ha sitt nya säte, för det fall att byrån skulle fortsätta som ett helt separat organ inom Europeiska unionen.
8 Den 8 oktober 2013, i anslutning till ett möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor), beslutade medlemsstaterna i samförstånd att Cepol skulle fortsätta att vara ett helt separat unionsorgan och skulle ha sitt säte i Budapest när det lämnade Bramshill.
9 Den 15 maj 2014 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EU) nr 543/2014 om ändring av beslut 2005/681 (EUT L 163, 2014, s. 5). Genom artikel 1 i denna förordning ändrades artikel 4 i beslut 2005/681 så, att den har följande lydelse: ”Cepol ska ha sitt säte i Budapest, Ungern”.
10 Den 23 maj 2014 antogs det angripna beslutet av Cepols direktör, i egenskap av den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten). I artikel 1 i beslutet, med rubriken ”Datum för flytten”, föreskrivs att ”[a]lla anställda förväntas … tillträda sina tjänster vid Cepols nya högkvarter … i Budapest den 1 oktober 2014 eller på ett datum som överenskommits mellan direktören och den anställde [i fråga och u]nderlåtenhet att följa denna instruktion kommer att betraktas som en uppsägning från den anställdes sida med verkan från den 30 september 2014”.
11 Artikel 2 i det angripna beslutet, som har rubriken ”Information till Cepol från de anställda”, har följande lydelse:
”Alla anställda anmodas att senast den 30 juni 2014 skriftligen informera direktören om huruvida de har för avsikt att följa med till Cepols nya [säte].
För det fallet att den anställde [i fråga] inom denna frist informerar direktören om att han [eller] hon inte vill flytta till Budapest, kan direktören använda informationen för att inleda ett förfarande för upprättande av en reservlista avseende den anställdes tjänst.
De anställda erinras om den uppsägningstid som anges i deras avtal. [En] ändring av villkoren avseende uppsägningstiden kan överenskommas med direktören på individuell grund.”
12 Den 30 juni 2014 meddelade klagandena Cepols direktör att de ville fortsätta sina respektive anställningsförhållanden vid Cepols nya säte i Budapest, men att deras svar inte var bindande för dem och inte innebar att de ansåg att förfarandet var lagenligt.
13 Den 13 augusti, den 18 augusti och den 19 augusti 2014 lämnade klagandena in sina respektive klagomål mot det angripna beslutet i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna). FP gjorde gällande att det angripna beslutet stred dels mot hans anställningsavtal, eftersom det ensidigt ändrade hans anställningsort, dels mot hans berättigade löneförväntningar, som var kopplade till tillämpningen av korrigeringskoefficienten för Förenade kungariket.
14 FQ och FN hävdade båda två att ändringen av deras anställningsort var en onormal och oförutsebar händelse som inte kunde åläggas dem utan deras samtycke och utan lämplig ekonomisk ersättning. FQ klagade också över att korrigeringskoefficienten för Ungern nu skulle tillämpas på hennes lön i stället för den mycket högre korrigeringskoefficient som är tillämplig för Förenade kungariket och som hon hade räknat med skulle gälla under hela hennes anställningstid. Under dessa omständigheter ansåg FQ att hon borde erhålla lämplig ekonomisk ersättning.
15 FN åberopade också att principen om skydd för berättigade förväntningar hade åsidosatts, med beaktande av de klara och exakta försäkringar som han getts om att han skulle arbeta i Bramshill under hela sin anställning. Han kritiserade dessutom dels den korta frist han getts för att meddela Cepol huruvida han avsåg att följa med till Cepols nya säte i Budapest, dels den omständigheten att det enda alternativ till omplacering som erbjöds i det angripna beslutet var uppsägning utan ekonomisk ersättning.
16 Den 1 oktober 2014 tillträdde klagandena sina tjänster vid Cepols nya säte i Budapest.
17 Den 28 november 2014 avslog Cepols direktör, i egenskap av anställningsmyndighet, klagandenas respektive klagomål. Cepols direktör betonade bland annat, för det första, att beslutet att flytta Cepols säte hade antagits av unionslagstiftaren, som har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på området, för det andra, att klagandena inte hade fått några precisa försäkringar om att korrigeringskoefficienten för Förenade kungariket skulle tillämpas på dem under hela deras anställningstid, för det tredje, att anställningsmyndigheten enligt rättspraxis kan besluta att i tjänstens intresse omplacera sina anställda till andra arbetsorter, för det fjärde, att det inte var i tjänstens intresse att Cepol behöll anställda i Bramshill när dess verksamhet och tjänster lokaliserats till Budapest, för det femte – i besluten om avslag på FN:s respektive FQ:s klagomål – att Cepols personal sedan länge hade varit informerad om flytten av Cepols säte, även om den exakta tidsplanen meddelats först i maj 2014, och att den korta svarstid som angavs i det angripna beslutet förklarades av nödvändigheten att snabbt organisera Cepols flytt på grund av begäran från Förenade kungarikets inrikesministerium om att lokalerna i Bramshill skulle tömmas senast den 30 september 2014 och, för det sjätte – vad gällde FQ:s begäran om ekonomisk ersättning – att FQ enligt villkoren i tjänsteföreskrifterna hade rätt till ersättning för sina flyttkostnader samt till dagtraktamente och bosättningsbidrag.
Förfarandet i första instans och den överklagade domen
18 Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 9 mars 2015 och registrerades med nummer F‑41/15 yrkade FK, FL, FM och FO samt klagandena bland annat att det angripna beslutet och, såvitt nödvändigt, besluten om avslag på klagomålen skulle ogiltigförklaras samt att Cepol skulle förpliktas att ersätta den skada de påstår sig ha lidit.
19 Genom beslut av den 16 september 2015 i målet FK m.fl./Cepol (F‑41/15, ej publicerat, EU:F:2015:104) beslutade ordföranden på personaldomstolens tredje avdelning, som hade tilldelats målet, att i enlighet med artikel 44.2 i personaldomstolens rättegångsregler avskilja dels ärendet avseende FL, FM och FO, dels ärendet avseende klagandena från ärendet avseende FK. I den del talan i målet F‑41/15 hade väckts av klagandena registrerades den med nummer F‑41/15 DISS II.
20 Genom en skrivelse från personaldomstolens kansli av den 27 oktober 2015 informerades klagandena om att personaldomstolen i enlighet med artikel 55.1 i sina rättegångsregler hade beslutat att en andra skriftväxling var nödvändig. Klagandena ombads att i sin replik ta ställning till upptagandet till prövning av deras yrkanden om ogiltigförklaring och skadestånd.
21 Den 11 april 2016 meddelade personaldomstolen den överklagade domen, i vilken den ogillade klagandenas talan och förpliktade dem att ersätta rättegångskostnaderna.
22 Personaldomstolen underkände för det första, i punkterna 47–49 i den överklagade domen, Cepols invändning om rättegångshinder avseende att det angripna beslutet var av bekräftande karaktär och endast, inom ramen för en normbunden behörighet, innebar ett genomförande av unionslagstiftarens beslut att flytta Cepols säte till Budapest, vilket klagandena inte hade väckt någon talan mot och inte hade gjort gällande var rättsstridigt:
”47 Personaldomstolen erinrar inledningsvis om att även om det är utrett att sökandena själva samtyckte till att tillträda sina tjänster i Budapest, innebär detta samtycke inte att det angripna beslutet mister karaktären av en rättsakt som går dem emot (dom av den 11 juli 1996, Ortega Urretavizcaya/kommissionen, T‑587/93, EU:T:1996:100, punkt 28).
48 Personaldomstolen konstaterar vidare att Cepols anställningsmyndighet genom det angripna beslutet meddelade hela personalen att Cepol i enlighet med beslut 2005/681/RIF, i dess lydelse enligt förordning nr 543/2014, hade bestämt ort och datum för personalens omplacering. Av det angripna beslutet framgår nämligen att däri fastställdes principen att Cepols personal skulle tillträda sina tjänster i Budapest den 1 oktober 2014.
49 Ett sådant meddelande ska, även om det genomför en rättsakt med allmän giltighet som antagits av rådet och parlamentet, betraktas som ett beslut som går sökandena emot, i den del det ändrar deras anställningsort på villkor som påståtts vara rättsstridiga. Det måste därför medges att det angripna beslutet är en rättsakt mot vilken talan kan väckas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen, 161/80 och 162/80, EU:C:1981:51, punkt 14), vilket innebär att den invändning om rättegångshinder som Cepol anfört ska ogillas.”
23 Personaldomstolen ansåg för det andra, i punkterna 50 och 51 i den överklagade domen, att lagenligheten av såväl det angripna beslutet som besluten om avslag på klagomålen skulle prövas, eftersom de sistnämnda besluten innehöll nya ställningstaganden av Cepols anställningsmyndighet som svar på de krav och argument som klagandena anfört i sina klagomål.
24 Personaldomstolen underkände för det tredje de tre grunder som klagandena hade åberopat till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring, vilka avsåg, för det första, att artikel 47 i anställningsvillkoren hade åsidosatts, för det andra, att bestämmelserna i klagandenas avtal med Cepol och deras förvärvade rättigheter hade åsidosatts och, för det tredje, att omsorgsplikten samt principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om god förvaltning hade åsidosatts.
25 Först underkände personaldomstolen, i punkterna 56 och 57 i den överklagade domen, den första grunden som verkningslös. Genom denna grund hade klagandena kritiserat Cepol för att ha åsidosatt artikel 47 i anställningsvillkoren genom att i artikel 1 i det angripna beslutet ange att det skulle betraktas som en uppsägning från deras sida om de vägrade att tillträda sina tjänster vid Cepols nya säte. Personaldomstolen konstaterade att Cepols anställningsmyndighet inte hade verkställt denna varning i klagandenas fall, eftersom de hade accepterat att fortsätta sina respektive anställningsförhållanden med Cepol och att tillträda sina tjänster vid Cepols nya säte den 1 oktober 2014.
26 I punkterna 58–62 i den överklagade domen tillade personaldomstolen att det i vart fall inte fanns fog för den första grunden. Efter att ha betonat att enligt rättspraxis kan den omständigheten att en anställd inte infinner sig på sin arbetsplats betraktas som uppsägning från den anställdes sida i den mening som avses i artikel 47 i anställningsvillkoren, påpekade den att Cepols anställningsmyndighet inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 4 i beslut 2005/681, i dess lydelse enligt förordning nr 543/2014, av vilken det följde att unionslagstiftaren implicit, men ovillkorligen hade beslutat att Cepols personal skulle omplaceras till Budapest.
27 Enligt personaldomstolen är varje tjänsteman eller anställd vid Europeiska unionen skyldig att dels – i överensstämmelse med tjänstens krav – godta varje placering i hela unionen och på varje anställningsort inom den institution eller det organ där han eller hon tillträtt sin tjänst, vilken motsvarar hans eller hennes tjänstegrupp och lönegrad, dels – i enlighet med artikel 20 i tjänsteföreskrifterna, vilken är analogt tillämplig på tillfälligt anställda och kontraktsanställda enligt artiklarna 11 och 81 i anställningsvillkoren – vara bosatt på anställningsorten eller på ett sådant avstånd från den att han eller hon inte hindras i tjänsteutövningen.
28 Mot denna bakgrund konstaterade personaldomstolen att Cepols anställningsmyndighet inte kunde kritiseras för att den hade krävt att Cepols personal skulle tillträda sina tjänster vid Cepols nya säte i Budapest. Följaktligen, och med beaktande av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som Cepol har när den organiserar och strukturerar sin verksamhet, slog personaldomstolen fast att under de särskilda omständigheterna i förevarande fall kunde Cepols anställningsmyndighet inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning besluta att om en anställd vägrade att tillträda sin tjänst vid Cepols nya säte i Budapest motsvarade detta en uppsägning från den anställdes sida.
29 Därefter underkände personaldomstolen, i punkterna 68–74 i den överklagade domen, det argument som klagandena hade anfört till stöd för sin andra grund, nämligen att Cepols anställningsmyndighet hade åsidosatt deras respektive anställningsavtal och deras förvärvade rättigheter genom att omplacera dem utan deras samtycke.
30 I punkterna 81–99 i den överklagade domen underkände personaldomstolen slutligen den tredje grunden, genom vilken klagandena hade gjort gällande att de berättigade förväntningar som de ansåg sig kunna ha på att anställningsorten inte skulle ändras hade åsidosatts samt att principen om god förvaltning hade åsidosatts, eftersom de getts en alltför kort betänketid för att besluta om de skulle fortsätta sina respektive anställningsförhållanden med Cepol i Budapest och eftersom Cepol inte hade inrättat någon övergångsordning och, slutligen, att omsorgsplikten hade åsidosatts. Vid prövningen av denna grund underkände personaldomstolen även det argument som klagandena anfört till stöd för den andra grunden, nämligen att Cepols anställningsmyndighet i stället för att ändra deras anställningsort kunde ha föreslagit att de skulle arbeta på distans hemifrån Förenade kungariket med behållande av korrigeringskoefficienten för denna medlemsstat, eller också ha erbjudit dem ekonomisk ersättning, eventuellt tillsammans med tjänstens upphörande.
31 För det fjärde prövade personaldomstolen klagandenas yrkande om skadestånd. I punkterna 106–113 i den överklagade domen ogillade den yrkandet av följande skäl:
”106 Det administrativa förfarandet vid skadeståndstalan varierar beroende på om den skada för vilken det yrkas ersättning orsakats av en åtgärd som gått den berörde emot enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna eller av åtgärder av administrativ art som inte är av beslutskaraktär. I det första fallet ankommer det på den berörda parten att inom en bestämd frist vända sig till tillsättningsmyndigheten eller anställningsmyndigheten med klagomål mot åtgärden i fråga. I det andra fallet måste däremot det administrativa förfarandet börja med ingivandet av en begäran enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, som syftar till att erhålla skadestånd, och fullföljas genom en talan mot ett eventuellt avslagsbeslut (beslut av den 25 februari 1992, Marcato/kommissionen, T‑64/91, EU:T:1992:22, punkterna 32 och 33, dom av den 6 november 1997, Liao/rådet, T‑15/96, EU:T:1997:169, punkt 57, och beslut av den 20 mars 2014, Michel/kommissionen, F‑44/13, EU:F:2014:40, punkt 43).
107 Enligt fast rättspraxis är rätten härvid, oavsett parternas inställning, ensam behörig att rättsligt kvalificera en tjänstemans skrivelse som en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, eller som ett ’klagomål’ i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna (dom av den 30 april 1998, Cordiale/parlamentet, T‑205/95, EU:T:1998:76, punkt 34, dom av den 15 februari 2011, AH/kommissionen, F‑76/09, EU:F:2011:12, punkt 38, och beslut av den 16 december 2015, Bärwinkel/rådet, F‑118/14, EU:F:2015:154, punkt 61).
108 I det angripna beslutet tog anställningsmyndigheten i förevarande fall inte ställning till de ekonomiska följderna enligt tjänsteföreskrifterna för var och en av sökandena individuellt. Särskilt nämndes i detta beslut inte att korrigeringskoefficienten för Ungern skulle tillämpas i stället för den som gällde för Förenade kungariket.
109 Av handlingarna i målet framgår således att det – såsom Cepol har hävdat – var först i sina respektive klagomål som sökandena, vilka då redan hade godtagit att tillträda sina tjänster i Budapest, formellt begärde att anställningsmyndigheten skulle vidta åtgärder för att de, när de tillträdde sina tjänster, skulle erhålla skälig ersättning för den minskning av nettoinkomsten som följde bland annat av tillämpningen av korrigeringskoefficienten för Ungern. Personaldomstolen konstaterar följaktligen att sökandenas anspråk på skälig ekonomisk ersättning i samband med att de trädde i tjänst i Budapest utgjorde en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna och att anställningsmyndigheten avslog denna begäran i samband med besluten att avslå klagomålen.
110 Eftersom sökandena innan de väckte förevarande talan inte hade ingett något klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot anställningsmyndighetens avslag på deras begäran om skälig ekonomisk ersättning, vilket meddelades i besluten om avslag på klagomålen, ska sökandenas yrkande om skadestånd för den ekonomiska skada de påstår sig ha lidit följaktligen avvisas, eftersom de inte iakttog de krav som gäller för det administrativa förfarandet.
111 Även om yrkandet om ersättning för ekonomisk skada skulle kunna anses ha ett nära samband med yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och besluten om avslag på klagomålen, måste yrkandet om ersättning leda till samma resultat som yrkandet om ogiltigförklaring och måste följaktligen i vart fall ogillas (dom av den 15 december 2015, Bonazzi/kommissionen, F‑88/15, EU:F:2015:150, punkt 105 och där angiven rättspraxis).
112 När berörda tjänstemän och anställda omplaceras till en annan anställningsort inom den institution eller det organ vid vilken/vilket de har tillträtt sin tjänst erhåller de – som det erinras om i punkt 84 ovan – ersättning för de personliga och familjemässiga olägenheter som tjänstgöringen under dessa omständigheter kan medföra, och detta genom de ekonomiska förmåner som fastställs i tjänsteföreskrifterna, bland annat utlandstillägg, bosättningsbidrag, dagtraktamente och ersättning för flyttkostnader vid flytten till den nya anställningsorten och för resekostnader till ursprungsorten.
113. Vad gäller sökandenas anspråk på att fortsättningsvis omfattas av korrigeringskoefficienten för Förenade kungariket efter det att de trätt i tjänst i Budapest, kan detta endast underkännas, som det konstaterats i punkterna 95–98 ovan.”
32 I punkterna 117 och 118 i den överklagade domen konstaterade personaldomstolen att sökandenas yrkande om ersättning för ideell skada hade ett nära samband med yrkandet om ogiltigförklaring och att det följaktligen skulle ogillas, eftersom yrkandet om ogiltigförklaring hade ogillats.
Förfarandet vid tribunalen och parternas yrkanden
33 Genom inlaga som inkom till tribunalens kansli den 20 juni 2016 ingav klagandena förevarande överklagande. Genom en skrivelse som inkom till tribunalens kansli samma dag ansökte klagandena om att få vara anonyma, vilket tribunalen beviljade genom beslut av den 15 juli 2016.
34 Den 21 september 2016 inkom Cepol med sin svarsskrivelse.
35 Den 1 december 2016 tillät tribunalen, till följd av en motiverad ansökan av klagandena, en andra skriftväxling i enlighet med artikel 201.1 i tribunalens rättegångsregler. Parterna inkom med sina inlagor inom de angivna fristerna.
36 Genom en skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 11 april 2017 ingav klagandena i enlighet med artikel 207.1 i rättegångsreglerna en motiverad begäran om att få yttra sig under den muntliga delen av förfarandet. På förslag av referenten biföll tribunalen (avdelningen för överklaganden) denna begäran och inledde följaktligen den muntliga delen av förfarandet.
37 Genom beslut av den 20 september 2017 hänsköt tribunalen, i enlighet med artikel 28.1–28.3 i rättegångsreglerna och på förslag av avdelningen för överklaganden, förevarande mål till en avdelning i utökad sammansättning.
38 Genom skrivelser från tribunalens kansli av den 9 november 2017 anmodade tribunalen, genom åtgärder för processledning i enlighet med artikel 89 i rättegångsreglerna, parterna att skriftligen svara på två frågor som rörde upptagandet till prövning av det yrkande om ogiltigförklaring som framställts i första instans. Genom sin första fråga ville tribunalen veta i vilken mån parterna ansåg att artikel 1 i det angripna beslutet gick klagandena emot, i den del det där föreskrevs dels att ”[a]lla anställda förväntas … tillträda sina tjänster vid Cepols nya högkvarter … i Budapest den 1 oktober 2014 eller på ett datum som överenskommits mellan direktören och den anställde [i fråga]”, dels att ”[u]nderlåtenhet att följa denna instruktion kommer att betraktas som en uppsägning från den anställdes sida med verkan från den 30 september 2014”. Vad gäller det sistnämnda anmodade tribunalen parterna att ange om artikel 1 i det angripna beslutet bör tolkas så, att en anställd som inte trädde i tjänst den 1 oktober 2014 automatiskt ansågs ha sagt upp sig utan någon bedömning i det enskilda fallet.
39 Parterna efterkom tribunalens begäran inom de angivna fristerna.
40 Inom ramen för de åtgärder för processledning som avses i punkt 38 ovan anmodade tribunalen även parterna att under förhandlingen muntligen svara på tre frågor som rörde saken i målet och en fråga som rörde personaldomstolens bedömning av huruvida deras yrkande om ersättning för den ekonomiska skada de påstår sig ha lidit kunde tas upp till prövning. Genom sistnämnda fråga ville tribunalen veta om personaldomstolen hade uttalat sig om huruvida det fanns ett direkt samband mellan detta yrkande och yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och besluten om avslag på klagomålen och om den därvid hade motiverat sina uttalanden tillräckligt.
41 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens skriftliga och muntliga frågor vid förhandlingen den 16 januari 2018.
42 Klagandena har yrkat att tribunalen ska
– upphäva den överklagade domen, och
– följaktligen
– ogiltigförklara det angripna beslutet och, såvitt nödvändigt, besluten om avslag på klagomålen,
– förplikta Cepol att ersätta den ekonomiska och ideella skada de har lidit, och
– förplikta Cepol att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.
43 Cepol har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet,
– fastställa den överklagade domen, och
– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.
Prövning av överklagandet
44 Klagandena har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande. Genom de båda första grunderna – vilka avser felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 47 i anställningsvillkoren respektive felaktig rättstillämpning vid tolkningen av klagandenas förvärvade rättigheter och bestämmelserna i deras avtal med Cepol samt vid tillämpningen av principen om god förvaltning och omsorgsplikten samt åsidosättande av principen om likabehandling och motiveringsskyldigheten och missuppfattning av de faktiska omständigheterna – har klagandena invänt mot att deras yrkande om ogiltigförklaring ogillades. Genom den tredje grunden, som bland annat avser åsidosättande av artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, har de invänt mot att deras yrkande om ersättning för den ekonomiska skada de påstår sig ha lidit ogillades.
45 Klagandena har däremot inte uttryckligen invänt mot att personaldomstolen ogillade deras yrkande om ersättning för den ideella skada som de påstår sig ha lidit. Klagandena har i överklagandet endast angett att denna skada har ett direkt samband med deras yrkande om ogiltigförklaring. Som det framgår av punkt 32 ovan konstaterade personaldomstolen i punkterna 117 och 118 i den överklagade domen att yrkandet om ersättning för ideell skada hade ett nära samband med yrkandet om ogiltigförklaring och följaktligen skulle ogillas, eftersom yrkandet om ogiltigförklaring hade ogillats.
46 Under dessa omständigheter ska tribunalen pröva, för det första, den omständigheten att klagandenas yrkande om ogiltigförklaring ogillades i den överklagade domen och, för det andra, att deras yrkande om ersättning för den ekonomiska skada de påstår sig ha lidit ogillades i samma dom.
Den omständigheten att yrkandet om ogiltigförklaring ogillades i första instans
47 Tribunalen erinrar inledningsvis om att personaldomstolen, i punkterna 53–99 i den överklagade domen, ogillade klagandenas yrkande om ogiltigförklaring. Därförinnan hade den, i punkterna 47–49 i den överklagade domen, konstaterat att det angripna beslutet gick klagandena emot. I punkt 51 i nämnda dom konstaterade den att besluten om avslag på klagomålen som svar på de krav och argument som klagandena anfört i sina respektive klagomål innehöll nya ställningstaganden av Cepols anställningsmyndighet som inte hade anförts i det angripna beslutet och att lagenligheten av såväl det angripna beslutet som besluten om avslag på klagomålen därför skulle prövas.
48 Cepol har inte ingett något anslutningsöverklagande i enlighet med artikel 202.1 i rättegångsreglerna med yrkande om att tribunalen ska upphäva personaldomstolens beslut avseende att klagandenas yrkande om ogiltigförklaring kunde tas upp till prövning.
49 Det ska emellertid påpekas att när ett överklagande inges till tribunalen i enlighet med artikel 9 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol, kan den med stöd av artikel 129 i rättegångsreglerna när som helst på eget initiativ avgöra om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas. Eftersom villkoren för att ta upp en talan till prövning enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna hör till tvingande rätt, ankommer det vid behov på tribunalen att ex officio pröva om de är uppfyllda, förutsatt att den dessförinnan har berett parterna tillfälle att yttra sig. Ett nödvändigt villkor för att en talan som väcks av en tjänsteman eller anställd vid Europeiska unionen mot den institution eller det organ där han är anställd ska kunna tas upp till prövning är att det föreligger en åtgärd som går honom emot i den mening som avses i artiklarna 90.2 och 91.1 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2011, kommissionen/Q, T‑80/09 P, EU:T:2011:347, punkterna 129–131 och där angiven rättspraxis).
50 Tribunalen anser att det i förevarande fall är lämpligt att ex officio pröva om personaldomstolen hade fog för att i punkterna 47–49 i den överklagade domen anse att det angripna beslutet gick klagandena emot. Det ska härvid betonas att endast åtgärder som härrör från den behöriga myndigheten och som innehåller ett slutligt ställningstagande av förvaltningen vilket har bindande rättsverkningar som direkt och omedelbart kan påverka klagandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, utgör åtgärder som kan gå vederbörande emot (beslut av den 13 december 2011, Marcuccio/kommissionen, T‑311/09 P, EU:T:2011:734, punkt 74).
51 Som svar på de åtgärder för processledning som anges i punkt 38 ovan har Cepol anfört att det angripna beslutet inte gick klagandena emot, i den del det i artikel 1 föreskrevs att de förväntades tillträda sina tjänster vid Cepols nya säte i Budapest den 1 oktober 2014 eller på ett datum som överenskommits med Cepols direktör. Enligt Cepol utgör artikel 1 i det angripna beslutet endast en bekräftelse av unionslagstiftarens beslut att flytta Cepols säte från Bramshill till Budapest. I den mån som det i denna bestämmelse anges på vilket datum Cepols anställda skulle tillträda sina tjänster i Budapest utgör detta endast en påminnelse om deras skyldigheter enligt artikel 20 i tjänsteföreskrifterna, där det föreskrivs att en tjänsteman ska vara bosatt på anställningsorten eller på ett sådant avstånd från den att han inte hindras i tjänsteutövningen.
52 Cepol har även gjort gällande att angivelsen i artikel 1 i det angripna beslutet, avseende att ”underlåtenhet att följa denna instruktion [enligt vilken alla anställda förväntas tillträda sina tjänster vid Cepols nya högkvarter i Budapest den 1 oktober 2014 eller på ett datum som överenskommits med direktören] kommer att betraktas som en uppsägning från den anställdes sida med verkan från den 30 september 2014”, inte på något sätt utgör ett beslut.
53 Genom denna angivelse informerades nämligen Cepols alla anställda endast om de avtalsenliga följderna av att vägra att tillträda sin tjänst i Budapest. En sådan vägran är per definition inte en åtgärd som vidtas av Cepols direktör, utan är att likställa med en underlåtenhet från den anställdes sida, varav uppsägning är den rättsliga följden. Hänvisningen till ”instruktionen” från Cepols direktör påverkar inte denna slutsats, eftersom detta begrepp endast i icke-tekniska termer hänvisar till den första meningen i artikel 1 i det angripna beslutet.
54 Vidare ansågs det inte automatiskt, utan en individuell bedömning i det särskilda fallet, att anställda vid Cepol som inte rättade sig efter denna ”instruktion” hade sagt upp sig. Det datum för att tillträda tjänsterna som angavs i första meningen i artikel 1 i det angripna beslutet var inte av en definitiv karaktär, eftersom Cepols anställda hade möjlighet att överenskomma med Cepols direktör om ett senare datum för att tillträda sin tjänst. Detta framgår inte endast av ordalydelsen i artikel 1 i det angripna beslutet, utan följer också av att den nya situationen gällde Cepols alla anställda och därför nödvändigtvis resulterade i en mängd enskilda fall. Exempelvis tilläts en av Cepols anställda arbeta på distans hemifrån Förenade kungariket från oktober 2014 fram till dess att dennes avtal upphörde den 31 december samma år.
55 Klagandena har hävdat att det angripna beslutet gick dem emot, eftersom det däri beslutades att de skulle omplaceras från Bramshill till Budapest. Klagandena har särskilt hävdat att detta beslut har haft ekonomiska verkningar för dem i form av en kraftig lönesänkning, som de var tvungna att samtycka till på grund av skillnaden mellan korrigeringskoefficienterna för Förenade kungariket respektive Ungern. Även klagandenas privatliv påverkades. FN är tvungen att fortsätta att försörja sin hustru och sina styvbarn som bor kvar i Förenade kungariket, medan FQ var tvungen att ta två månaders ledigt utan lön och en månads semester för att så snabbt som möjligt sälja ett hus som hon ägde i Frankrike och för vilket hon inte längre kunde betala underhållskostnader eller göra månadsavbetalningar. Till stöd för sina argument har klagandena åberopat domen av den 11 juli 1996, Aubineau/kommissionen (T‑102/95, EU:T:1996:104), vilken avsåg omplaceringen av en tillfälligt anställd, men där upptagandet till prövning inte ifrågasattes.
56 Klagandena har vidare, beträffande intresset av att få saken prövad, anfört att det angripna beslutet är det enda beslut som de kan angripa för att invända mot att de omplacerats till Budapest.
57 Klagandena har även gjort gällande att anställda vid Cepol som, såvida de inte överenskommit om ett annat datum med Cepols direktör, underlät att tillträda sin tjänst i Budapest den 1 oktober 2014 automatiskt ansågs ha sagt upp sig. Klagandena har härvid, för det första, betonat att det inte gjordes några bedömningar i det enskilda fallet. Inte heller fattades det några individuella beslut avseende de av Cepols anställda som inte tillträdde sina tjänster i Budapest vid den angivna tidpunkten. Klagandena har, för det andra, gjort gällande att personaldomstolen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den i punkt 57 i den överklagade domen slog fast att en anställds vägran att tillträda sin tjänst i Budapest den 1 oktober 2014 ”under omständigheterna i förevarande fall kunde betraktas som en uppsägning från den anställdes sida”. Personaldomstolen lät därigenom förstå att en sådan vägran kunde anses inte utgöra en uppsägning från den anställdes sida. Enligt klagandena framgår det dock av ordalydelsen i artikel 1 i det angripna beslutet att en vägran av detta slag ”kommer att betraktas som en uppsägning från den anställdes sida”.
58 Tribunalen konstaterar härvid att det angripna beslutet och besluten om avslag på klagomålen innehåller två delar. Den första delen rör flytten av Cepols säte från Bramshill till Budapest och de ekonomiska följderna av denna flytt för Cepols alla anställda. Den andra delen rör situationen för de anställda som inte önskade tillträda sina tjänster vid Cepols nya säte i Budapest vid den angivna tidpunkten.
Den första delen
59 I punkt 48 i den överklagade domen ansåg personaldomstolen att Cepols anställningsmyndighet genom det angripna beslutet hade beslutat om såväl ort som datum för personalens omplacering. I punkt 49 i den överklagade domen stödde personaldomstolen sig på domen av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen (161/80 och 162/80, EU:C:1981:51), för att konstatera att det angripna beslutet, även om det genomförde en rättsakt med allmän giltighet som antagits av rådet och parlamentet, skulle betraktas som ett beslut som gick klagandena emot, i den del det ändrade deras anställningsort på villkor som påståtts vara rättsstridiga.
60 Tribunalen konstaterar emellertid att det angripna beslutet inte alls ändrade klagandenas anställningsort. Det ska härvid erinras om att flytten av Cepols säte följde av en överenskommelse mellan medlemsstaterna och, som det framgår av tredje skälet i det angripna beslutet och besluten om avslag på klagomålen, en rättsakt som antagits av unionslagstiftaren. Dels hade medlemsstaterna den 8 oktober 2013 i samförstånd beslutat att Cepol skulle ha sitt säte i Budapest så snart det lämnade Bramshill. Dels hade unionslagstiftaren genom artikel 1 i förordning nr 543/2014 ändrat artikel 4 i beslut 2005/681 så, att Cepol inte längre har sitt säte i Bramshill, utan i Budapest. Genom att ändra orten för Cepols säte hade medlemsstaterna och – som personaldomstolen påpekade i punkt 59 i den överklagade domen – lagstiftaren ovillkorligen beslutat att Cepols personal skulle omplaceras från Bramshill till Budapest. Eftersom det i artikel 20 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att personalen ska vara bosatt på anställningsorten eller i närheten av den och eftersom Cepols säte är dess enda arbetsplats, är personalen vid detta organ i princip tvungen att arbeta på den ort där det har sitt säte.
61 I artikel 1 i det angripna beslutet erinrade Cepols anställningsmyndighet följaktligen endast om principen att dess personal skulle omplaceras, såsom det hade beslutats av medlemsstaterna i samförstånd den 8 oktober 2013 och genom artikel 4 i beslut 2005/681, i dess lydelse enligt förordning nr 543/2014. Cepols anställningsmyndighet har därigenom inte klart förändrat klagandenas rättsliga ställning, utan förändringen följde av det beslut som medlemsstaterna i samförstånd hade antagit den 8 oktober 2013 och av artikel 4 i beslut 2005/681, i dess lydelse enligt förordning nr 543/2014. Artikel 1 i det angripna beslutet gick således inte klagandena emot i detta avseende.
62 Varken domen av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen (161/80 och 162/80, EU:C:1981:51), som personaldomstolen hänvisade till i punkt 49 i den överklagade domen, eller domen av den 11 juli 1996, Aubineau/kommissionen (T‑102/95, EU:T:1996:104), som klagandena har hänvisat till, påverkar denna slutsats. Båda dessa domar avsåg nämligen andra situationer än den som avses i förevarande fall. Inte i något av de målen var det, såsom i förevarande fall, frågan om en omplacering som hade beslutats av medlemsstaterna eller lagstiftaren och som den berörda institutionen endast allmänt genomförde i sak genom den angripna rättsakten. Föremålet för båda de nämnda målen var tvärtom individuella rättsakter, vilkas antagande förutsatte att förvaltningen utövade sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Föremålet för det mål som gav upphov till domen av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen (161/80 och 162/80, EU:C:1981:51), var således individuella rättsakter som objektivt kunde anses utgöra beslut om omplacering av två tjänstemän från yttre tjänst i Rom (Italien) till sätet för Europeiska gemenskapernas kommission i Bryssel (Belgien), vilka antogs i enlighet med ett beslut med allmän giltighet om inrättande av ett rotationssystem, som gav förvaltningen ett utrymme för skönsmässig bedömning och gav den möjlighet att bland annat ta hänsyn till särskilda problem i tjänsten eller personliga problem som påverkade de berörda personerna (dom av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen 161/80 och 162/80, EU:C:1981:51, punkterna 4–9 och 12–15).
63 I det mål som gav upphov till domen av den 11 juli 1996, Aubineau/kommissionen (T‑102/95, EU:T:1996:104), invändes likaså mot ett individuellt beslut genom vilket en tillfälligt anställd hade omplacerats från Bryssel till Ispra (Italien) utan dennes samtycke, inte till följd av en rättsakt som antagits av lagstiftaren, utan av det skälet att det vid det av kommissionens generaldirektorat vid vilket han anställts inte fanns någon anställning som motsvarade hans kvalifikationer (dom av den 11 juli 1996, Aubineau/kommissionen, T‑102/95, EU:T:1996:104, punkterna 1–4).
64 Vad vidare gäller klagandenas ekonomiska rättigheter enligt tjänsteföreskrifterna ska det erinras om ordalydelsen i artikel 64 första stycket i tjänsteföreskrifterna, som i enlighet med artiklarna 20.1 och 92 i anställningsvillkoren är analogt tillämplig på tillfälligt anställda och kontraktsanställda: ”En tjänstemans lön i euro ska efter de obligatoriska avdrag som anges i … tjänsteföreskrifter[na] eller i genomförandeförordningar till dessa, korrigeras med en koefficient som är över, under eller lika med 100 % beroende på levnadskostnaderna på de olika anställningsorterna”. Av detta följer att fastställandet av den korrigeringskoefficient som är tillämplig på personalen vid ett organ såsom Cepol inte överlåts på anställningsmyndigheten, utan är en följd av levnadsvillkoren på anställningsorten. Som det framgår av punkterna 60 och 61 ovan berodde ändringen av klagandenas anställningsort på det beslut som medlemsstaterna i samförstånd antagit den 8 oktober 2013 och artikel 1 i förordning nr 543/2014. Det måste således konstateras att tillämpningen på klagandena av den korrigeringskoefficient som gäller för Ungern i stället för den som gäller för Förenade kungariket endast är en mekanisk följd av dels det beslut som medlemsstaterna i samförstånd antog den 8 oktober 2013 och artikel 1 i förordning nr 543/2014, dels artikel 64 första stycket i tjänsteföreskrifterna, och att det angripna beslutet och besluten om avslag på klagomålen inte vare sig tillfogade eller strök något i detta avseende.
65 Av detta följer att den första delen av det angripna beslutet och besluten om avslag på klagomålen inte gick klagandena emot, eftersom den inte förändrade klagandenas rättsliga ställning.
Den andra delen
66 Tribunalen erinrar om att enligt angivelsen i artikel 1 i det angripna beslutet förväntades Cepols alla anställda tillträda sina tjänster vid Cepols nya säte i Budapest den 1 oktober 2014 eller på ett datum som överenskommits mellan Cepols direktör och den anställde i fråga och underlåtenhet att följa denna instruktion betraktades som en uppsägning från den anställdes sida med verkan från den 30 september 2014. Denna angivelse gav Cepols anställda två alternativ. De kunde antingen tillträda sina tjänster vid Cepols nya säte i Budapest på den angivna tidpunkten eller låta bli att tillträda sina tjänster på den angivna tidpunkten. Klagandena valde det första alternativet. Som personaldomstolen konstaterade i punkt 57 i den överklagade domen tillämpade Cepols anställningsmyndighet således inte angivelsen i artikel 1 i det angripna beslutet gentemot klagandena.
67 För att förändra klagandenas rättsliga ställning i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 50 ovan borde denna angivelse inte endast ha uttryckt att Cepols anställningsmyndighet hade för avsikt att följa en allmän handlingslinje utifrån vilken den avsåg att i framtiden anta individuella beslut, utan borde där och då ha fastställt allmänt tillämpliga och slutgiltiga regler som Cepols anställningsmyndighet i princip inte kunde frångå vid bedömningen av den individuella situationen för de anställda som inte infann sig vid Cepols nya säte på fastställt datum (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2008, Italien/kommissionen, T‑185/05, EU:T:2008:519, punkterna 41 och 47, och dom av den 13 december 2016, IPSO/ECB, T‑713/14, EU:T:2016:727, punkterna 19–22).
68 Tribunalen konstaterar att det angripna beslutet inte innehåller några slutgiltiga regler av detta slag. Som Cepol har betonat ledde den omständigheten att en anställd vid Cepol inte trädde i tjänst vid det nya sätet i Budapest den 1 oktober 2014 inte automatiskt till att vederbörande ansågs ha sagt upp sig med verkan från den 30 september 2014 utan att en individuell bedömning gjordes i det särskilda fallet. Eftersom det kan finnas olika skäl till att en anställd inte infinner sig på anställningsorten, kunde enbart den omständigheten att en av Cepols anställda inte infann sig vid det nya sätet i Budapest på den angivna tidpunkten inte tolkas som att vederbörande hade sagt upp sig.
69 Tribunalen betonar härvid, för det första, att det angripna beslutet gav direktören för Cepol och de anställda ett förhandlingsutrymme. Dels föreskrivs i artikel 2 tredje stycket i beslutet, såsom det påpekades i punkt 29 i den överklagade domen, en möjlighet till individuella förhandlingar om uppsägningstiden mellan Cepols direktör och de anställda som inte ville följa med till Cepols nya säte i Budapest.
70 Dels framgår det av artikel 1 i det angripna beslutet att de av Cepols anställda som ville följa med till Cepols nya säte i Budapest kunde komma överens med Cepols direktör om ett senare datum för att tillträda sina tjänster än den 1 oktober 2014.
71 Tribunalen påpekar för det andra att det av akten i första instans framgår att de av Cepols anställda som inte tillträdde sina tjänster vid Cepols nya säte i Budapest på den angivna tidpunkten, erhöll ett individuellt beslut där det angavs att Cepols anställningsmyndighet hade ”beslutat att godta [deras] uppsägning” efter att ha kontrollerat att det inte fanns några medicinska skäl till att de uteblivit.
72 Av det ovan anförda framgår att Cepols anställningsmyndighet i det angripna beslutet angav en allmän handlingslinje, utifrån vilken den avsåg att senare, i enlighet med relevanta bestämmelser och med beaktande av den särskilda situationen i varje enskilt fall, anta individuella beslut avseende de av Cepols anställda som inte hade tillträtt sina tjänster vid Cepols nya säte i Budapest på den angivna tidpunkten, i vilka det konstaterades att de hade sagt upp sig.
73 Tribunalen konstaterar således att inte heller den andra delen av det angripna beslutet gick klagandena emot.
74 Efter att ha hört parterna konstaterar tribunalen följaktligen ex officio att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte avvisa det yrkande om ogiltigförklaring som anfördes i första instans.
75 Av detta följer att den överklagade domen ska upphävas i den mån som det yrkande om ogiltigförklaring som anfördes i första instans inte avvisades. Det är således inte nödvändigt att pröva de båda första grunderna för överklagandet, genom vilka klagandena har invänt mot att yrkandet om ogiltigförklaring ogillades.
Den omständigheten att det skadeståndsyrkande som anfördes i första instans ogillades
76 Klagandena har genom sin tredje grund gjort gällande att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av deras yrkande om ersättning för den ekonomiska skada som de lidit. Till stöd för sina argument har klagandena anfört två invändningar.
77 Genom den första invändningen har klagandena hävdat att det var fel av personaldomstolen att i punkterna 106–110 i den överklagade domen avvisa deras yrkande om ersättning för den ekonomiska skada som de lidit med motiveringen att de inte hade iakttagit kraven avseende det administrativa förfarande som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Till stöd för denna invändning har klagandena åberopat flera beslut som meddelats av unionsdomstolen, av vilka det framgår att en talan om skadestånd som har ett direkt samband med en talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning tillsammans med ogiltighetstalan, utan att nödvändigtvis ha föregåtts av en begäran om skadestånd och, i förekommande fall, ett klagomål mot beslutet att avslå en sådan begäran. Som svar på den skriftliga fråga från tribunalen som anges i punkt 40 ovan har klagandena hävdat att personaldomstolen inte egentligen prövade huruvida det fanns ett direkt samband mellan deras yrkande om ogiltigförklaring och skadeståndsyrkandet. Vidare har klagandena anfört att föremålet för deras skadeståndsyrkande i första instans just var att få ersättning för en skada som hade ett direkt samband med det angripna beslutet. Under dessa omständigheter behövde nämnda begäran, enligt deras mening, inte nödvändigtvis ha föregåtts av ett klagomål.
78 Genom den andra invändningen har klagandena gjort gällande att eftersom det var fel av personaldomstolen att ogilla deras yrkande om ogiltigförklaring, ska personaldomstolen även kritiseras för att den i punkt 111 i den överklagade domen slog fast att även om yrkandet om ersättning för ekonomisk skada skulle ha ett nära samband med yrkandet om ogiltigförklaring, måste det ogillas, eftersom yrkandet om ogiltigförklaring ogillats.
79 Cepol har invänt mot klagandenas argument.
80 I den överklagade domen angav personaldomstolen två skäl till att klagandenas yrkande om ersättning för ekonomisk skada skulle ogillas.
81 Dels avvisade personaldomstolen, i punkt 110 i den överklagade domen, klagandenas yrkande om ersättning för ekonomisk skada av det skälet att de inte hade iakttagit kraven i samband med det administrativa förfarandet. Denna slutsats grundade personaldomstolen på sitt konstaterande i punkt 108 i den överklagade domen att Cepols anställningsmyndighet i det angripna beslutet inte hade tagit ställning till de ekonomiska följderna enligt tjänsteföreskrifterna för var och en av klagandena individuellt. I punkt 109 i den överklagade domen konstaterade personaldomstolen att det var först i sina respektive klagomål som klagandena formellt hade begärt att Cepols anställningsmyndighet skulle vidta åtgärder för att de, när de tillträdde sina tjänster, skulle erhålla skälig ersättning för den minskning av nettoinkomsten som följde bland annat av tillämpningen av korrigeringskoefficienten för Ungern. Personaldomstolen konstaterade att detta anspråk utgjorde en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, och att klagomål borde ha ingetts mot de avslag på nämnda ansökan som meddelades genom besluten om avslag på klagomålen. Enligt personaldomstolen ingav klagandena dock inga klagomål mot dessa avslag innan de väckte talan i första instans.
82 Dels fastslog personaldomstolen, i punkt 111 i den överklagade domen, att även om yrkandet om ersättning för ekonomisk skada skulle ha ett nära samband med yrkandet om ogiltigförklaring måste det i vart fall ogillas, eftersom yrkandet om ogiltigförklaring hade ogillats.
83 Personaldomstolen gjorde sig därvid inte skyldig till felaktig rättstillämpning.
84 Som det framgår av punkterna 51–74 ovan var personaldomstolen skyldig att avvisa det yrkande om ogiltigförklaring som anfördes i första instans, eftersom det riktats mot en rättsakt som inte gick vederbörande emot. Personaldomstolen kunde således i punkt 111 i den överklagade domen anse att även om klagandenas yrkande om ersättning för ekonomisk skada skulle ha ett nära samband med yrkandet om ogiltigförklaring måste det ogillas, eftersom sistnämnda yrkande hade ogillats. Även om det antogs att klagandena har fog för att inom ramen för sin första invändning hävda att personaldomstolen gjorde fel när den inte fastslog att det fanns ett direkt samband mellan detta yrkande och yrkandet om ersättning för ekonomisk skada, kan personaldomstolen inte kritiseras för att ha avvisat sistnämnda yrkande.
85 Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.
Talan i första instans
86 Om tribunalen upphäver ett avgörande av personaldomstolen och anser att målet är färdigt för avgörande ska den avdelning som avgjorde överklagandet avgöra målet enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till Europeiska unionens tribunal av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137). Så är fallet i förevarande mål.
87 Tribunalen erinrar inledningsvis om att den överklagade domen ska upphävas endast i den mån som personaldomstolen inte konstaterade att yrkandet om ogiltigförklaring måste avvisas. Som det konstaterats i punkterna 76–85 ovan är den överklagade domen däremot fortsatt välgrundad i den del som personaldomstolen ogillade klagandenas yrkande om ersättning för den ekonomiska skada de påstår sig ha lidit. Vad gäller att personaldomstolen ogillade klagandenas yrkande om ersättning för den ideella skada de påstår sig ha lidit, har inga invändningar anförts mot detta inom ramen för förevarande överklagande (se punkt 45 ovan).
88 På tribunalen ankommer således endast att slutligt avgöra det yrkande om ogiltigförklaring som anfördes i första instans. Av de skäl som anges i punkterna 49–75 ovan anser tribunalen att detta yrkande ska avvisas.
Rättegångskostnader
89 Enligt artikel 211.2 i rättegångsreglerna ska tribunalen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas, eller när överklagandet bifalls och tribunalen själv avgör saken. Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 211.1 i rättegångsreglerna, ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
90 När en tjänsteman eller annan anställd vid en institution har överklagat får tribunalen emellertid, enligt artikel 211.4 i rättegångsreglerna, med avvikelse från artikel 134.1, fördela rättegångskostnaderna mellan rättegångsdeltagarna, om så anses skäligt.
91 I förevarande fall har klagandena tappat såväl målet om överklagande som målet i första instans och Cepol har yrkat att de ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Tribunalen finner emellertid att det mot bakgrund av samtliga omständigheter i förevarande fall är skäligt att parterna ska bära sina egna rättegångskostnader för båda förfarandena.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden)
följande:
1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) den 11 april 2016, FN m.fl./Cepol (F‑41/15 DISS II), upphävs i den mån som personaldomstolen inte avvisade det yrkande om ogiltigförklaring som hade anförts av FN, FP och FQ.
2) Det yrkande om ogiltigförklaring som anfördes av FN, FP och FQ vid personaldomstolen i målet F‑41/15 DISS II ogillas.
3) Överklagandet ogillas i övrigt.
4) FN, FP och FQ, å ena sidan, och Europeiska unionens byrå för utbildning av tjänstemän inom brottsbekämpning (Cepol), å andra sidan, ska bära sina egna rättegångskostnader för överklagandeförfarandet och förfarandet i första instans.
Jaeger | Van der Woude | Frimodt Nielsen |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 25 oktober 2018.
Underskrifter