TRIBUNALENS BESLUT (fjärde avdelningen)
den 21 september 2011 (*)
”Tillgång till handlingar – Förordning (EG) nr 1049/2001 – Handlingar rörande avtalet LIEN 97-2011 – Avslag på ansökan om tillgång – Ny prövning under förfarandet – Anhängiggörande av självständig talan – Berättigat intresse av att få saken prövad föreligger inte längre – Anledning saknas att döma i saken”
I mål T‑141/05 RENV,
Internationaler Hilfsfonds eV, Rosbach (Tyskland), företrätt av advokaten H. Kaltenecker,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av P. Costa de Oliveira och T. Scharf, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 14 februari 2005 om avslag på Internationaler Hilfsfonds eV:s begäran om fullständig tillgång till handlingarna rörande avtalet LIEN 97-2011,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna K. Jürimäe (referent) och M. van der Woude,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Internationaler Hilfsfonds eV, är en icke-statlig organisation, bildad enligt tysk rätt, som är verksam inom området för humanitärt bistånd. Den 28 april 1998 undertecknade sökanden och Europeiska gemenskapernas kommission avtalet LIEN 97-2011 (nedan kallat avtalet) om medfinansiering av ett medicinskt biståndsprogram som sökanden anordnade i Kazakstan.
2 Den 1 oktober 1999 hävde kommissionen ensidigt avtalet. Efter hävningen informerade kommissionen, den 6 augusti 2001, sökanden om sitt beslut att återkräva ett visst belopp som utbetalats till denna i samband med att avtalet verkställdes.
3 Den 9 mars 2002 lämnade sökanden in en begäran till kommissionen om att få tillgång till handlingarna rörande avtalet. Denna begäran bifölls endast delvis, varför sökanden ansökte om fullständig tillgång till handlingarna rörande avtalet, genom skrivelse av den 11 juli 2002 till kommissionens ordförande. Då inte denna begäran bifölls fullständigt, ingav sökanden ett klagomål till Europeiska ombudsmannen, vilket registrerades som ärende 1874/2003/GG. I detta anmäldes kommissionens beslut att inte ge sökanden fullständig tillgång till handlingarna rörande avtalet.
4 Med anledning av det utkast till rekommendation som ombudsmannen riktade till kommissionen den 15 juli 2004 och det detaljerade yttrande som kommissionen sände till ombudsmannen den 12 och den 21 oktober 2004, fattade ombudsmannen den 14 december 2004 ett slutligt beslut. I detta konstaterade denne, i en kritisk anmärkning, att det förhållandet att kommissionen inte hade angett några giltiga skäl som motivering för beslutet att inte ge sökanden tillgång till ett flertal handlingar rörande avtalet, var oförenligt med god förvaltningssed.
5 På grundval av slutsatserna i ombudsmannens slutliga beslut av den 14 december 2004, sände sökanden den 22 december 2004 en ny ansökan till kommissionens ordförande om fullständig tillgång till handlingarna rörande avtalet. Kommissionen besvarade denna ansökan genom skrivelse av den 14 februari 2005 (nedan kallat det angripna beslutet). Kommissionen beslutade därvid att inte ge tillgång till andra handlingar än dem till vilka den tidigare hade gett tillgång.
Förfarande och parternas yrkanden
Förfarandet i första instans
6 Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 11 april 2005 väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Ansökan registrerades under målnummer T‑141/05. Sedan kommissionen hade gjort en invändning om rättegångshinder med stöd av artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler, avvisade tribunalen sökandens talan genom dom av den 5 juni 2008 i mål T‑141/05, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen.
Överklagande till domstolen
7 Sökanden överklagade domen med stöd av artikel 56 i domstolens stadga. Genom dom av den 26 januari 2010 i mål C‑362/08 P, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen (REU 2010, s. I‑0000), upphävde domstolen den ovan i punkt 6 nämnda domen av den 5 juni 2008, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, ogillade den invändning om rättegångshinder som kommissionen hade framställt vid tribunalen och återförvisade målet till tribunalen för prövning av sökandens yrkanden om ogiltigförklaring av det angripna beslutet.
Förfarandet i det till tribunalen återförvisade målet
8 När målet återförvisades till tribunalen tilldelades det först den tidigare andra avdelningen. På grund av att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, tilldelades det därefter fjärde avdelningen.
9 I enlighet med artikel 119.2 i rättegångsreglerna, upplyste tribunalens kansli genom skrivelse av den 23 mars 2010 parterna om att förfarandet skulle återupptas i det skede i vilket det befann sig då den dom avkunnades, genom vilken målet återförvisades. Tribunalen uppmanade härvid kommissionen att inkomma med svaromål.
10 Den 5 maj 2010 ingav kommissionen en rättegångshandling som, enligt beslut som fattades av ordföranden på den tidigare andra avdelningen, fogades till handlingarna i målet som en begäran att det ska fastställas att anledning saknas att döma i saken med en begäran om vidtagande av åtgärder för processledning.
11 Den 22 juni 2010 inkom till tribunalens kansli sökandens yttrande över begäran att det ska fastställas att anledning saknas att döma i saken.
12 I skrivelse av den 19 juli 2010, som inkom till tribunalens kansli den 20 juli 2010, har sökanden, i enlighet med artikel 48 i rättegångsreglerna, åberopat nya grunder, i syfte att till sin argumentation i förevarande talan lägga nya argument som påstås likna dem som tribunalen godtagit i sin dom av den 7 juli 2010 i mål T‑111/07, Agrofert Holding mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallssamlingen).
13 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan på den grunden att den inte längre har något föremål,
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
14 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogilla begäran att det ska fastställas att anledning saknas att döma i saken på grund av att talan inte längre skulle ha något föremål,
– ogiltigförklara det angripna beslutet till den del kommissionen inte gav sökanden fullständig tillgång till handlingarna rörande avtalet,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Parternas argument
15 I sin begäran att det ska fastställas att anledning saknas att döma i saken har kommissionen erinrat om att sökanden, genom skrivelser av den 28 och den 31 augusti 2009, gav in en ny ansökan om fullständig tillgång till handlingarna rörande avtalet. Kommissionen har angett att den besvarade denna begäran i skrivelse av den 9 oktober 2009 och att den hade beslutat att ge sökanden en mer omfattande, men inte fullständig, tillgång till dessa handlingar. Kommissionen har tillagt att sökanden i skrivelse av den 15 oktober 2009 begärde att kommissionen skulle ompröva sitt svar av den 9 oktober 2009. Kommissionen har preciserat att den först, i skrivelse av den 1 december 2009, angav att den tyvärr inte hade möjlighet att vid den tidpunkten besvara denna begäran slutgiltigt, men att den emellertid senare, i skrivelse av den 29 april 2010, efter att på nytt noggrant ha undersökt var och en av de kontraktshandlingar som sökanden inte hade fått tillgång till, antog ett beslut att ge sökanden en ännu mer omfattande, men inte fullständig, tillgång till dessa handlingar (nedan kallat beslutet av den 29 april 2010). Kommissionen har slutligen anmärkt att sökanden har väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 9 oktober och den 1 december 2009 och att tribunalens kansli har registrerat ansökan under målnummer T‑36/10.
16 Kommissionen anser således att sökanden, med anledning av beslutet av den 29 april 2010, inte längre har något berättigat intresse av att få saken prövad i förevarande mål. Kommissionen har gjort gällande att sökandens situation inte alls skulle påverkas av om tribunalen ogiltigförklarade det angripna beslutet. Kommissionen skulle nämligen i sådant fall vara tvungen att ompröva sökandens begäran om tillgång till handlingarna rörande avtalet. Kommissionen gjorde emellertid just detta vid prövningen av sökandens nya begäran i detta avseende i skrivelserna av den 28 och den 31 augusti 2009. Denna prövning utmynnade i beslutet av den 29 april 2010. Under dessa förhållanden medför det inte någon ytterligare fördel för sökanden om tribunalen avgör förevarande mål i sak.
17 Kommissionen säger sig emellertid vara medveten om att en avvisning av förevarande mål, på grund av att talan har förlorat sitt föremål, kan ge sökanden incitament att väcka talan mot beslutet av den 29 april 2010. Av processekonomiska skäl har kommissionen därför föreslagit att tribunalen ska tillåta sökanden att förklara vilka konsekvenser den anser att beslutet av den 29 april 2010 har för förevarande mål. Kommissionen har föreslagit att sökanden ska tillåtas att justera sina yrkanden och grunder i förevarande talan för att beakta det ovannämnda beslutet såsom en ny omständighet.
18 I sitt yttrande över begäran att det ska fastställas att anledning saknas att döma i saken har sökanden för det första hävdat att den fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad i förevarande mål, bland annat för att skydda sin rätt till ett effektivt domstolsskydd. Sökanden har härvid erinrat om att den fortfarande inte har haft möjlighet att få kännedom om alla omständigheter i samband med kommissionens beslut att ensidigt och abrupt häva avtalet – detta trots att sökanden väckte förevarande talan år 2005, sedan kommissionen hade gjort en invändning om rättegångshinder och tribunalen felaktigt hade avvisat denna talan (ovan punkt 6). Sökanden har tillagt att kommissionen, sedan avtalet hävdes år 1999, har hindrat sökanden från att ta del av samtliga relevanta handlingar rörande avtalet och därmed att förstå skälen till att avtalet hävdes. Denna situation innebär att sökanden hindras från att vid belgisk domstol – vid vilken kommissionen har väckt talan mot sökanden om återbetalning av ett visst belopp som utbetalades i samband med att avtalet verkställdes – inge samtliga handlingar som den behöver för sitt försvar. Dessutom har sökanden enligt domen i det ovan i punkt 7 nämnda målet av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, ett berättigat intresse av att få saken prövad. I denna dom ålade domstolen nämligen tribunalen att avgöra målet i sak, och inte att fastställa att anledning saknas att döma i saken.
19 Sökanden har för det andra angett att med hänsyn till rättegångsreglerna och rättspraxis kan dess yrkanden och grunder i förevarande talan inte justeras. Den nya rättsakt som kommissionen stöder sig på har nämligen inte upprättats av någon utomstående, utan av svaranden själv. Sökanden har underrättat tribunalen om att den därför beslutat att väcka talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 29 april 2010.
20 Sökanden har för det tredje begärt att tribunalen ska förena förevarande mål och mål T‑36/10 (se ovan punkt 15), så att grunderna för talan i de båda målen prövas tillsammans. Sökanden har vidare begärt att tribunalen ex officio ska vilandeförklara förfarandet i dessa båda mål med stöd av artikel 77 d i rättegångsreglerna, till dess den talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 29 april 2010 som sökanden har beslutat att väcka (se ovan punkt 19) är avgjord.
Tribunalens bedömning
21 Om en part begär det kan tribunalen, i enlighet med artikel 114.1 i rättegångsreglerna, meddela beslut i en rättegångsfråga utan att pröva själva sakfrågan. Mot bakgrund av kommissionens yrkande av den 5 maj 2010 att det ska fastställas att det saknas anledning att döma i saken och sökandens yttrande av den 22 juni 2010 över detta yrkande, finner tribunalen att handlingarna innehåller tillräckliga upplysningar för att avgöra rättegångsfrågan utan att inleda det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 114.3 och 114.4 i rättegångsreglerna.
22 Tribunalen erinrar först och främst om att en talan enligt fast rättspraxis ska grunda sig på att sökanden har ett berättigat intresse av att få saken prövad (domstolens beslut av den 18 mars 1987 i mål 13/86, von Bonkewitz-Lindner mot parlamentet, REG 1987, s. 1417, punkt 6, och av den 24 september 1987 i mål 134/87, Vlachou mot revisionsrätten, REG 1987, s. 3633, punkt 8). Om det inte föreligger något berättigat intresse av att få saken prövad, utgör detta ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas och som tribunalen kan pröva ex officio (domstolens beslut av den 7 oktober 1987 i mål 108/86, D.M. mot rådet och Ekonomiska och sociala kommittén, REG 1987, s. 3933, punkt 10, förstainstansrättens dom av den 18 februari 1993 i mål T‑45/91, Mc Avoy mot parlamentet, REG 1993, s. II‑83, punkt 22, och av den 20 september 2000 i mål T‑261/97, Orthmann mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A-181 och II‑829, punkt 31).
23 Mot bakgrund av den rättspraxis som tribunalen har erinrat om ovan i punkt 22, kan den omständigheten att domstolen återförvisar ett mål till tribunalen inte innebära en avvikelse från principen att tribunalen kan pröva en begäran att den ska fastställa att anledning saknas att döma i saken, avseende ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, såsom att det inte föreligger något berättigat intresse av att få saken prövad. Således kan tribunalen inte godta sökandens argument att domstolen, i domen i det ovan i punkt 7 nämnda målet av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, skulle ha ålagt tribunalen att avgöra målet i sak och inte att fastställa att anledning saknas att döma i saken.
24 Tribunalen erinrar för det andra om att enligt rättspraxis ska sakprövningsförutsättningarna, med reservation för den härifrån skilda frågan om huruvida ett berättigat intresse av att få saken prövad inte längre föreligger, bedömas vid tiden för talans väckande (se förstainstansrättens dom av den 21 mars 2002 i mål T‑131/99, Shaw och Falla mot kommissionen, REG 2002, s. II‑2023, punkt 29 och där angiven rättspraxis). I den goda rättskipningens intresse ska denna anmärkning avseende tidpunkten vid vilken sakprövningsförutsättningarna bedöms likväl inte hindra tribunalen från att slå fast att anledning saknas att döma i saken om sökanden, som ursprungligen hade berättigat intresse av att få saken prövad, inte längre har något personligt intresse av att det angripna beslutet ogiltigförklaras på grund av en händelse som har inträffat efter det att talan har väckts. För att en sökande ska kunna fortsätta att föra en talan om ogiltigförklaring av ett beslut, måste denne nämligen bibehålla ett eget intresse av att det angripna beslutet ogiltigförklaras (se förstainstansrättens beslut av den 17 oktober 2005 i mål T‑28/02, First Data m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4119, punkterna 36 och 37, och förstainstansrättens dom av den 9 juli 2008 i mål T‑301/01, Alitalia mot kommissionen, REG 2008, s. II‑1753, punkt 37). Om detta intresse inte föreligger kan ett avgörande i sak av tribunalen inte medföra någon fördel för sökanden (domstolens dom av den 7 juni 2007 i mål C‑362/05 P, Wunenburger mot kommissionen, REG 2007, s. I‑4333, punkt 43, och tribunalens dom av den 19 januari 2010 i de förenade målen T‑355/04 och T‑446/04, Co-Frutta mot kommissionen, REG 2010, s. II‑1, punkt 44).
25 Av artikel 4.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43), enligt vilken de undantag som anges i punkterna 1–3 i artikeln enbart ska tillämpas under den period då skyddet är motiverat på grundval av handlingens innehåll, framgår dessutom att en person kan ansöka på nytt om tillgång till handlingar som vederbörande tidigare har vägrats tillgång till. En sådan ansökan innebär att den berörda institutionen blir skyldig att pröva om ett tidigare avslagsbeslut kvarstår som berättigat, mot bakgrund av att den rättsliga eller faktiska situationen har förändrats under tiden (domen i det ovan i punkt 7 nämnda målet av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, punkterna 56 och 57). Under dessa förhållanden kan nämnda institution inte nöja sig med att avslå nya ansökningar om tillgång till de ovannämnda handlingarna på grundval av tidigare avslag (domen i det ovan i punkt 7 nämnda målet av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen, punkt 59).
26 Parterna har i förevarande mål inte bestritt att det angripna beslutet gick sökanden emot vid den tidpunkt då talan väcktes i förevarande mål, eftersom beslutet innebar avslag på sökandens ansökan om tillgång till handlingarna rörande avtalet. Vid den tidpunkten hade sökanden därför ett personligt intresse av att det angripna beslutet skulle ogiltigförklaras så att kommissionen skulle ompröva sökandens ansökan om tillgång till handlingarna.
27 Det är emellertid utrett att sökanden, genom skrivelser av den 28 och den 31 augusti 2009, det vill säga efter det att talan hade väckts i förevarande mål, på nytt ansökte om tillgång till handlingar rörande avtalet som denne fortfarande inte hade fått tillgång till. Enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 25, medförde denna nya ansökan att det blev nödvändigt att undersöka de ifrågavarande handlingarna på nytt. Tribunalen konstaterar vidare att kommissionen, som svar på denna nya ansökan och på sökandens skrivelse av den 15 oktober 2009, i sina beslut av den 9 oktober 2009 och den 29 april 2010, gav sökanden en mer och mer omfattande, men inte fullständig, tillgång till de ovannämnda handlingarna. I enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 25, antogs beslutet av den 29 april 2010 närmare bestämt sedan den nya ansökan hade prövats och kommissionen därvid funnit att det tidigare beslutet att inte ge sökanden tillgång till vissa av de ifrågavarande handlingarna inte längre var motiverat, men att det fortfarande var motiverat beträffande övriga handlingar.
28 Tribunalen konstaterar därför att kommissionen fattade beslutet av den 29 april 2010 med anledning av en ny ansökan om tillgång till de handlingar som inte hade lämnats ut. På grund av denna ansökan gjorde kommissionen en förnyad bedömning och undanröjde till och med den tidigare motiveringen till att inte ge tillgång till de ovannämnda handlingarna. Trots att kommissionen i beslutet av den 29 april 2010 inte uttryckligen beslutade att återkalla det angripna beslutet, ersattes detta beslut därför med beslutet av den 29 april 2010, vad avser beslutets rättsverkningar för sökanden (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 18 september 2008 i mål T‑47/05, Angé Serrano m.fl. mot parlamentet, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 88).
29 Under dessa förhållanden skulle kommissionen, om tribunalen beslutade att ogiltigförklara det angripna beslutet, med hänsyn till artikel 266 FEUF, såsom kommissionen själv har medgett (se ovan punkt 16), vara skyldig att ompröva sökandens begäran om fullständig tillgång till handlingarna rörande avtalet. Vid en sådan omprövning skulle kommissionen endast kunna antingen fatta ett beslut med samma lydelse som beslutet av den 29 april 2010, eller, för det fall den rättsliga eller faktiska situationen skulle ha ändrats sedan detta antogs, anta ett för sökanden fördelaktigare beslut.
30 Vidare framgår av sökandens yttrande över begäran att det ska fastställas att anledning saknas att döma i saken att den inte ansåg sig kunna justera sina yrkanden och grunder i förevarande talan för att beakta att kommissionen hade antagit beslutet av den 29 april 2010. Sökanden väckte däremot, såsom den har uppgett för tribunalen i det ovannämnda yttrandet, den 9 juli 2010 talan med stöd av artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av beslutet av den 29 april 2010. Denna talan registrerades under målnummer T‑300/10.
31 Av vad som anförts ovan i punkterna 29 och 30 följer att det inte skulle medföra någon ytterligare fördel för sökanden om tribunalen skulle ogiltigförklara det angripna beslutet, i förhållande till den fördel som den kan komma att få av att beslutet av den 29 april eventuellt ogiltigförklaras i mål T‑300/10.
32 I motsats till vad sökanden i huvudsak har gjort gällande, kan ett sådant konstaterande inte vara till förfång för sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd.
33 Enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1), vilken, sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009, enligt artikel 6.1 första stycket FEUF har samma rättsliga värde som fördragen, har nämligen var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts, rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, så att denne inom skälig tid kan få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång.
34 Det framgår av artikel 48.2 i rättegångsreglerna att nya grunder får åberopas under rättegången, om de föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. Av rättspraxis framgår dock inte att det för att sökanden ska ha rätt att justera de yrkanden och grunder som har åberopats i en talan mot ett beslut som därefter har ersatts av ett annat beslut, förutsätts att den nya rättsakten eller omständigheten ska tillskrivas en utomstående. Det framgår nämligen tydligt av rättspraxis, som kommissionen för övrigt har hänvisat till i sin begäran att det ska fastställas att anledning saknas att döma i saken, att när ett beslut under förfarandets gång ersätts med ett annat beslut med samma föremål, ska detta sistnämnda betraktas som en ny omständighet som innebär att sökanden har möjlighet att justera sina yrkanden och grunder. Genom att sökanden gör en sådan justering har denne således fortfarande ett berättigat intresse av att få saken prövad i den talan som väcktes innan den nya omständigheten uppkom. Det skulle nämligen strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att tvinga sökanden att väcka en ny talan. Det skulle dessutom vara oskäligt om institutionen i fråga, för att undslippa den kritik som framförts mot ett beslut i en ansökan som getts in till unionsdomstolen, skulle kunna ändra det angripna beslutet eller byta ut det mot ett annat och, genom att under förfarandets gång åberopa denna ändring eller detta byte, kunna frånta motparten möjligheten att utvidga sina ursprungliga yrkanden och grunder till att avse det senare beslutet, eller att anföra ytterligare yrkanden och grunder mot detta (domstolens dom av den 3 mars 1982 i mål 14/81, Alpha Steel mot kommissionen, REG 1982, s. 749, punkt 8, och av den 14 juli 1988 i mål 103/85, Stahlwerke Peine-Salzgitter mot kommissionen, REG 1988, s. 4131, punkterna 11 och 12, samt förstainstansrättens dom av den 3 februari 2000 i de förenade målen T‑46/98 och T‑151/98, CCRE mot kommissionen, REG 2000, s. II‑167, punkt 33).
35 Tvärtemot vad sökanden har låtit påskina hade denne, sedan beslutet av den 29 april 2010 hade antagits, rätt att antingen anpassa de yrkanden och grunder som åberopats i förevarande talan för att beakta detta beslut, vilket, såsom tribunalen har konstaterat ovan i punkt 28, ersatte det angripna beslutet, eller väcka talan mot det.
36 Såsom tribunalen har angett ovan i punkt 30, har sökanden väckt talan mot beslutet av den 29 april 2010. Sökanden har därmed verkligen utövat sin rätt enligt artikel 263 FEUF att bestrida detta besluts rättsenlighet vid unionsdomstolen. Unionsdomstolen kan således pröva sökandens sak, nämligen att kommissionens beslut att inte ge sökanden fullständig tillgång till handlingarna rörande avtalet påstås vara rättsstridigt, i en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid efter den dag då ansökan i det nya målet inkom.
37 Även om sökanden inte har anfört några argument i detta avseende i sitt yttrande över begäran att det ska fastställas att anledning saknas att döma i saken, ska det påpekas att en prövning av förevarande talan inte kan motiveras av vare sig syftet att undvika att den påstådda rättsstridigheten upprepas eller syftet att underlätta en eventuell skadeståndstalan. Dessa syften kan nämligen uppnås genom en prövning av talan mot beslutet av den 29 april 2010 (se, analogt, tribunalens dom av den 10 december 2010 i de förenade målen T‑494/08–T‑500/08 och T‑509/08, Ryanair mot kommissionen, REG 2010, s. II‑0000, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
38 Med beaktande av vad ovan anförts samt med hänsyn till kraven på en god rättskipning och processekonomi, finner tribunalen att sökanden – till följd av att beslutet av den 29 april 2010 antogs och att talan väckts om ogiltigförklaring av detta beslut (se ovan punkt 30) – sedan förevarande talan väcktes har förlorat allt personligt intresse av att det angripna beslutet ogiltigförklaras. Förevarande talan har därför förlorat sitt föremål till den del den riktar sig mot det angripna beslutet.
39 Det saknas skäl att vidta åtgärder för processledning i syfte att ställa en fråga till sökanden om den vill anpassa sina yrkanden och grunder i förevarande mål. Det finns inte anledning att vilandeförklara förfarandet i förevarande mål och i mål T‑36/10 eller att pröva huruvida de båda målen ska förenas. Det finns slutligen inte anledning att pröva huruvida sökandens nya grund i skrivelsen av den 20 juli 2010 (se ovan punkt 12) kan tas upp till sakprövning. Tribunalen finner följaktligen att det inte längre finns anledning att pröva förevarande talan.
Rättegångskostnader
40 Enligt artikel 87.6 i rättegångsreglerna ska tribunalen i mål där det inte finns anledning att döma i saken besluta om kostnader enligt vad den finner skäligt.
41 Tribunalen konstaterar att sökanden, såsom den hade rätt att göra, beslutade att ansöka på nytt om tillgång till handlingarna rörande avtalet, vilka den tidigare hade vägrats tillgång till. Med hänsyn till att kommissionen är skyldig att pröva om ett tidigare avslagsbeslut kvarstår som berättigat mot bakgrund av att den rättsliga eller faktiska situationen har förändrats under tiden (se ovan i punkt 25 angiven rättspraxis), antog denna beslutet av den 29 april 2010, vilket, såsom angetts ovan i punkt 28, ersatte det angripna beslutet.
42 Såsom angetts ovan i punkt 30, ansåg sig sökanden, oaktat den rättspraxis som angetts ovan i punkt 34, felaktigt inte kunna justera sina yrkanden och grunder i förevarande talan för att beakta beslutet av den 29 april 2010, vilket hade kunnat göra det möjligt för den att bibehålla sitt berättigade intresse av att få saken prövad i förevarande mål. Sökanden har dessutom beslutat att väcka talan mot det sistnämnda beslutet med stöd av artikel 263 FEUF. Detta innebär att sökanden, såsom angetts ovan i punkterna 38 och 39, inte längre har något berättigat intresse av att få saken prövad i förevarande mål.
43 Sökanden ska därför förpliktas att bära sina rättegångskostnader och att ersätta kommissionens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Det finns inte längre någon anledning att pröva Internationaler Hilfsfonds eV:s yrkande om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut av den 14 februari 2005 om avslag på Internationaler Hilfsfonds eV:s begäran att få tillgång till handlingarna rörande avtalet LIEN 97-2011.
2) Internationaler Hilfsfonds ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.
Luxemburg den 21 september 2011.
Justitiesekreterare | | Ordförande |