Language of document : ECLI:EU:T:2011:27

TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)

den 3 februari 2011(*)

”Statligt stöd – Tillfällig skyddsordning för varvsindustrin – Ändring som de italienska myndigheterna planerade att genomföra i en stödordning som godkänts av kommissionen – Beslut att förklara stödordningen oförenlig med den gemensamma marknaden”

I mål T‑3/09,

Republiken Italien, företrädd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av E. Righini, C. Urraca Caviedes och V. Di Bucci, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 21 oktober 2008 om det statliga stöd (C 20/08, f.d. N 62/08) som Italien planerar att genomföra genom en ändring av stödordning N 59/04 rörande den tillfälliga skyddsordningen för varvsindustrin (EUT L 17, 2010, s. 50),

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen),

sammansatt av ordföranden M.E. Martins Ribeiro samt domarna S. Papasavvas och N. Wahl (referent),

justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 juni 2010,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        I artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1), föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med

b)      befintligt stöd:

i)      … allt stöd som fanns innan fördraget trädde i kraft i respektive medlemsstat, det vill säga stödordningar och individuellt stöd som infördes före och som fortfarande är tillämpliga efter det att fördraget har trätt i kraft,

ii)      godkänt stöd, det vill säga stödordningar och individuella stöd som har godkänts av kommissionen eller av rådet,

v)      stöd som är att betrakta som befintligt stöd, eftersom det kan fastställas att det inte utgjorde något stöd när det infördes men senare blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden, utan att medlemsstaten företagit någon ändring. När vissa åtgärder blir stöd sedan en verksamhet har liberaliserats genom gemenskapslagstiftning, skall sådana åtgärder inte betraktas som befintligt stöd efter det datum som har fastställts för liberalisering.

c)      nytt stöd: allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd,

…”

2        I artikel 4.1 i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av förordning nr 659/1999 (EGT L 140, s. 1) föreskrivs följande:

”För det ändamål som avses i artikel 1 c i förordning … nr 659/1999 skall en ändring av befintligt stöd vara varje ändring, utom ändringar av rent formell eller administrativ art som inte kan påverka bedömningen av stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden. En ökning av den ursprungliga budgeten för en befintlig stödordning med upp till 20 % skall dock inte betraktas som en ändring av befintligt stöd.”

3        Med stöd av artikel 87.3 e EG antog rådet förordning (EG) nr 1177/2002 av den 27 juni 2002 om en tillfällig skyddsordning för varvsindustrin (EGT L 172, s. 1). Enligt förordningen godkändes en sådan ordning i syfte att stödja varv som hade lidit allvarlig skada på grund av illojal konkurrens från varv i Sydkorea (skäl 3 i förordningen). I artikel 2.2 och 2.3 i förordningen preciserades att direkt stöd för vissa fartygsbyggnadskontrakt kunde betraktas som förenliga med den gemensamma marknaden när detta stöd inte översteg 6 procent av kontraktsvärdet och när illojal konkurrens från Sydkorea hade orsakat allvarlig skada i det aktuella marknadssegmentet.

4        Enligt artikel 3 i förordning nr 1177/2002 är det en förutsättning för att stöd ska beviljas att det anmäls till kommissionen i enlighet med artikel 88 EG. Kommissionen ska granska stödet och fatta ett beslut i enlighet med förordning nr 659/1999.

5        Artikel 2.4 samt artiklarna 4 och 5 i förordning nr 1177/2002 har följande lydelse:

”Artikel 2

Denna förordning gäller inte för fartyg som levereras senare än tre år efter dagen för undertecknandet av det slutliga kontraktet. Kommissionen kan dock bevilja en förlängning av den tre år långa leveransfristen när detta anses berättigat på grund av det berörda fartygsbyggnadsprojektets komplicerade tekniska karaktär eller på grund av förseningar till följd av oväntade och betydande, berättigade avbrott som inverkar på ett varvs arbetsprogram på grund av exceptionella yttre omständigheter som företaget inte kan förutse.

Artikel 4

Förordningen skall tillämpas på slutliga kontrakt som ingås under tiden från dess ikraftträdande till dess upphörande, med undantag för slutliga kontrakt som ingås innan kommissionen meddelar i Europeiska gemenskapernas officiella tidning att den har inlett ett förfarande om tvistlösning mot Sydkorea genom att begära samråd i enlighet med Världshandelsorganisationens överenskommelse om regler och förfaranden för tvistlösning, och för slutliga kontrakt som ingås en månad eller mer efter det att kommissionen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning meddelar att förfarandet har lett till en lösning eller lagts ned därför att gemenskapen anser att det godkända protokollet verkligen har genomförts.

Artikel 5

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning och gäller till och med den 31 mars 2004.

…”

6        Genom rådets förordning (EG) nr 502/2004 av den 11 mars 2004 om ändring av förordning nr 1177/2002 (EUT L 81, s. 6), framflyttades det datum från vilket förordning nr 1177/2002 enligt artikel 5 skulle upphöra att gälla till den 31 mars 2005.

 Bakgrund till tvisten

7        Den 15 januari 2004 anmälde Republiken Italien en stödordning för vilken denna stat planerade att tillämpa förordning nr 1177/2002 genom artikel 4.153 i lag nr 350 av den 24 december 2003 med bestämmelser om utformningen av statens årliga och fleråriga budget (2004 års finanslag) (legge n. 350 – Disposizioni per la formazione del bilancio annuale e pluriennale dello Stato (legge finanziaria 2004)) (ordinarie tillägg till GURI nr 299 av den 27 december 2003, nedan kallad lag nr 350/2003), vilken bestämmelse har följande lydelse:

”I syfte att genomföra [förordning nr 1177/2002] anslås ett belopp om 10 miljoner euro för år 2004. Villkoren för beviljande av stödet fastställs i dekret från ministeriet för infrastruktur och transporter. Bestämmelserna i förevarande punkt måste för att kunna tillämpas godkännas i förväg [av kommissionen] i enlighet med artikel 88.3 [EG].”

8        Villkoren för beviljande av stöd fastställdes i ministerdekret från ministeriet för infrastruktur och transport om bestämmelser för tillämpning av förordning nr 1177/2002, GURI nr 93 av den 21 april 2004 (decreto ministeriale (ministro delle infrastrutture e dei trasporti), Attuazione del regolamento (CE) n. 1177/2002 del 27 giugno 2002 del Consiglio, relativo ad un meccanismo difensivo temporaneo per la costruzione navale, nedan kallat ministerdekret av den 2 februari 2004).

9        Genom beslut av den 19 maj 2004 om statligt stöd N 59/2004 rörande den tillfälliga skyddsordningen för varvsindustrin, vilken stödordning anmälts med referensnumret C (2004) 1807 (nedan kallat 2004 års godkännandebeslut), godkände kommissionen den anmälda stödordningen som den fann stå i överensstämmelse med bestämmelserna i förordning nr 1177/2002 och vara förenlig med den gemensamma marknaden (nedan kallad 2004 års stödordning).

10      Republiken Italien bedömde att det ursprungligen anslagna beloppet om 10 miljoner euro inte var tillräckligt för att täcka samtliga stödansökningar som ingetts innan förordning nr 1177/2002 i dess lydelse enligt förordning nr 502/2004 upphört att gälla och anmälde den 1 februari 2008 till kommissionen att den planerade att i budgeten anslå ytterligare 10 miljoner euro till 2004 års stödordning (nedan kallad den anmälda åtgärden) i enlighet med artikel 2.206 i lag nr 244 av den 24 december 2007 med bestämmelser om utformningen av statens årliga och fleråriga budget (2008 års finanslag) (legge n. 244 – Disposizioni per la formazione del bilancio annuale e pluriennale dello Stato (legge finanziaria 2008)) (ordinarie tillägg till GURI nr 300 av den 28 december 2007).

11      Genom skrivelse av den 30 april 2008 underrättade kommissionen Republiken Italien om sitt beslut att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG avseende den anmälda åtgärden. Beslutet att inleda granskningsförfarandet offentliggjordes bland annat i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 140, s. 20). Kommissionen uppmanade däri samtliga berörda parter att inkomma med synpunkter inom en månad från offentliggörandet.

12      Den 21 oktober 2008 antog kommissionen beslut 2010/38/EG om det statliga stöd (C 20/08, f.d. N 62/08) som Italien planerar att genomföra genom en ändring av stödordning N 59/04 rörande den tillfälliga skyddsordningen för varvsindustrin (EUT L 17, 2010, s. 50) (nedan kallat det angripna beslutet). I artikel 1 i beslutet föreskrivs följande:

”Det statliga stöd som Italien planerar att genomföra genom en ändring av stödordning N 59/04 rörande den tillfälliga skyddsordningen för varvsindustrin, på så sätt att budgeten för [2004 års stödordning] ökas med 10 miljoner euro, är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Detta stöd får därför inte genomföras.”

13      Kommissionen gjorde i det angripna beslutet bedömningen att den anmälda åtgärden utgjorde nytt stöd i den mening som avses i artikel 1 c i förordning nr 659/1999 och artikel 4 i förordning nr 794/2004 och att detta stöd inte kunde anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, eftersom förordning nr 1177/2002 inte längre var i kraft och således inte kunde användas som rättslig grund för bedömningen av den anmälda åtgärden. Kommissionen preciserade även att den anmälda åtgärden inte kunde anses vara förenlig med den gemensamma marknaden på grundval av rambestämmelserna för statligt stöd till varvsindustrin (EUT C 317, 2003, s. 11) och att den heller inte tycktes vara förenlig med den gemensamma marknaden på grundval av några andra bestämmelser om statligt stöd.

14      Kommissionen angav vidare att sedan förordning nr 1177/2002 trätt i kraft hade Republiken Korea vid Världshandelsorganisationens (WTO) tvistlösningsorgan väckt frågan om förordningens lagenlighet med avseende på WTO:s bestämmelser. Den 22 april 2005 publicerade en expertgrupp som tillsatts av WTO:s tvistlösningsorgan en rapport i vilken det konstaterades att förordning nr 1177/2002 och ett flertal nationella stödordningar som antagits med stöd av förordningen, vilka var aktuella vid den tidpunkt då Republiken Korea inledde förfarandet vid WTO:s tvistlösningsorgan, stred mot vissa av WTO:s bestämmelser. Den 20 juni 2005 antog WTO:s tvistlösningsorgan expertgruppens rapport. Gemenskapen rekommenderades i rapporten att bringa förordning nr 1177/2002 och de nationella stödordningar som antagits på grundval av denna i överensstämmelse med gemenskapens förpliktelser enligt WTO-avtalen.

 Förfarandet och parternas yrkanden

15      Republiken Italien har väckt denna talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 2 januari 2009.

16      Republiken Italien har yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet.

17      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

18      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (åttonde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet, och anmodade, såsom en åtgärd för processledning i enlighet med artikel 64 i rättegångsreglerna, parterna att yttra sig över lämpligheten av att förena förevarande mål med mål T‑584/08 i vilket företaget Cantiere navale De Poli SpA väckt en talan med samma föremål. Efter att parternas yttranden inkommit till tribunalen och ingen av parterna haft några invändningar, förenade ordföranden på åttonde avdelningen, genom beslut av den 2 juni 2010, målen vad gäller förhandlingen, i enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna.

19      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 16 juni 2010.

 Rättslig bedömning

20      Till stöd för sin talan har Republiken Italien åberopat sju grunder. Som första grund har det gjorts gällande att den anmälda åtgärden felaktigt kvalificerades som nytt stöd. Den andra grunden avser åsidosättande av förordning nr 1177/2002. Såvitt avser den tredje grunden har det gjorts gällande att artiklarna 87 EG och 88 EG åsidosattes. Som fjärde grund har det gjorts gällande att principerna om skydd för berättigade förväntningar och likabehandling åsidosattes. Den femte grunden avser att principen om ett kontradiktoriskt förfarande åsidosattes. Som sjätte grund har det gjorts gällande att WTO:s bestämmelser beaktades vid bedömningen av huruvida den anmälda åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden. Den sjunde grunden avser att det angripna beslutet grundades på kommissionens meddelande till WTO av den 20 juli 2005 (nedan kallat meddelandet till WTO).

 Den första grunden: Felaktig kvalificering av den anmälda åtgärden som nytt stöd

 Parternas argument

21      Republiken Italien har påpekat att det i förordning nr 1177/2002 inte föreskrivs något högsta belopp för det totala stöd varje medlemsstat kan bevilja med stöd av nämnda förordning. I 2004 års stödordning, såsom den anmälts till och godkänts av kommissionen, preciserades inte heller den totala budget som skulle anslås för stöd till varvsindustrin eller någon begränsning av en sådan budget. Den enda finansiella begränsningen av 2004 års stödordning är den som anges i artikel 2.3 i förordning nr 1177/2002, nämligen en ”högsta stödnivå på 6 % av kontraktsvärdet” före stöd.

22      Republiken Italiens åtagande, enligt vad som föreskrivs i artikel 4.153 i lag nr 350/2003 och ministerdekret av den 2 februari 2004, var med andra ord obegränsat vad avser det totala beloppet av eventuellt stöd. Strukturen på 2004 års stödordning var nämligen till sin natur sådan att det totala stödbeloppet a priori inte kunde fastställas, eftersom det var beroende av antalet och värdet av de kontrakt som påverkats negativt av illojal konkurrens från Korea under den period som avses i förordning nr 1177/2002, i dess lydelse enligt förordning nr 502/2004.

23      Det i artikel 4.153 i lag nr 350/2003 föreskrivna ursprungliga beloppet om 10 miljoner euro var endast ett vägledande anslag i 2004 års budget som saknade betydelse för omfattningen av Republiken Italiens åtagande och rättsliga skyldigheter med avseende på italienska varv som utsattes för illojal konkurrens från Korea. Bedömningen av huruvida 2004 års stödordning var förenlig med den gemensamma marknaden grundades dessutom enbart på bestämmelserna i ministerdekret av den 2 februari 2004, vilket i likhet med förordning nr 1177/2002 inte innehöll någon beloppsbegränsning. Kommissionen tillmätte nämligen inte anslaget på 10 miljoner euro någon betydelse när den antog 2004 års godkännandebeslut.

24      Den totala slutsumman av den offentliga utgiften kunde följaktligen inte ingå i strukturen av den stödordning som Republiken Italien anmälde till kommissionen år 2004. Republiken Italien förbehöll sig tvärtom rätten att öka anslaget under följande år.

25      Republiken Italien har till stöd för sin ståndpunkt att omfattningen av 2004 års stödordning var oberoende av anslagna budgetmedel gjort gällande att de medel som anslagits till nämnda ordning redan ökats med en miljon euro under 2005 utan att kommissionen har rest några invändningar.

26      Kommissionen gjorde följaktligen en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna i förekommande fall, genom att slå fast att det ursprungliga beloppet om 10 miljoner euro utgjorde en integrerad del av 2004 års stödordning.

27      Detta fel ledde vidare till att kommissionen gjorde en felaktig tillämpning av flera unionsrättsliga bestämmelser, bland annat artikel 87.1 EG, artikel 88.3 EG, artikel 1 c i förordning nr 659/1999 och artikel 4 i förordning nr 794/2004.

28      Den anmälda åtgärden kunde inte betraktas som en ändring av 2004 års stödordning, eftersom det nya anslaget endast utgjorde en bokföringsåtgärd utan inverkan på omfattningen av Republiken Italiens åtagande och skyldigheter i förhållande till de italienska varv som mötte illojal konkurrens från Korea. Kommissionen gjorde följaktligen en felaktig bedömning när den drog slutsatsen att den anmälda åtgärden utgjorde nytt stöd i den mening som avses i artikel 1 c i förordning nr 659/1999.

29      Det nämnda budgetanslaget utgjorde i själva verket endast en ändring av rent administrativ art, i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 794/2004. Republiken Italien har i detta sammanhang påstått att den genom att öka budgeten för 2004 års stödordning, varken ändrat villkoren för att tillämpa stödordningen eller utsträckt dess tillämplighet i tiden.

30      Den omständigheten att den italienske lagstiftaren funnit det lämpligt att anmäla det nya anslaget till kommissionen är utan betydelse för frågan huruvida det är fråga om ett nytt stöd, eftersom en nationell bestämmelse inte kan väga tyngre än unionsbestämmelserna.

31      Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund och har hävdat att den ursprungliga budget på 10 miljoner euro som anslagits till 2004 års stödordning utgjorde en integrerad del av denna ordning.

 Tribunalens bedömning

32      Det ska erinras om att samtliga de invändningar som Republiken Italien har gjort inom ramen för den första grunden vilar på antagandet att kommissionen i 2004 års godkännandebeslut inte ansåg, och heller inte kunde anse, att 2004 års stödordning, såsom den anmälts av Republiken Italien, omfattades av ett utgiftstak på 10 miljoner euro. Härav följer att den anmälda åtgärden, det vill säga det ytterligare anslaget om 10 miljoner euro år 2008, inte utgör en ändring av ett befintligt stöd.

33      Republiken Italiens invändningar bygger i huvudsak på två argument. Det första rör särdragen i förordning nr 1177/2002 och det andra rör det sätt på vilket de italienska myndigheterna definierat villkoren för att tillämpa förordning nr 1177/2002 i den nationella lagstiftningen.

34      För det första, vad gäller argumentet enligt vilket det i förordning nr 1177/2002 inte föreskrivs någon beloppsgräns avseende den totala summa som varje medlemsstat kan bevilja som stöd enligt förordningen, kan det konstateras att Republiken Italiens resonemang brister vad gäller två grundläggande förutsättningar.

35      Det ska påpekas att artikel 87.3 e EG utgör grunden för förordning nr 1177/2002. De stöd som avses i förordningen utgör följaktligen endast en kategori av stöd som ”[kan anses s]om förenligt med den gemensamma marknaden”. Denna ordalydelse återges för övrigt exakt[*] i artikel 2.1 i förordning nr 1177/2002. [*Detta påstående är ej korrekt vad avser de svenska språkversionerna av aktuella bestämmelser. Övers. anm.]

36      Även om sådana stöd således kan betraktas som förenliga med den gemensamma marknaden, följer följaktligen inte därav att de nödvändigtvis måste vara det (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 oktober 1996 i mål C-311/94, IJssel-Vliet, REG 1996, s. I-5023, punkterna 26–28).

37      Det ankommer nämligen på kommissionen att med stöd av artikel 88.3 EG kontrollera huruvida dessa stöd uppfyller samtliga villkor för att vara förenliga med den gemensamma marknaden. Detta anges i artikel 3 i förordning nr 1177/2002, i vilken det uttryckligen föreskrivs att artikel 88 EG och förordning nr 659/1999 är tillämpliga på stöden i fråga.

38      Det ska påpekas att förordning nr 1177/2002 ingår i en lång rad åtgärder som kommissionen antog med stöd av artikel 87.3 e EG, för att möta de problem vad gäller konkurrenskraft och överkapacitet som unionens varv stod inför. Dessa åtgärder hade alltid dubbla syften, nämligen dels att överbrygga konkurrensskillnaden mellan de europeiska varven och deras internationella konkurrenter, dels säkerställa rättvisa och likformiga konkurrensvillkor mellan varv i olika medlemsstater (se, exempelvis, andra och sjätte skälen i rådets direktiv 87/167/EEG av den 26 januari 1987 om stöd till varvsindustrin (EGT L 69, s. 55), femte och nionde skälen samt artikel 4.5 i rådets direktiv 90/684/EEG av den 21 december 1990 om stöd till varvsindustrin (EGT L 380, s. 27; svensk specialutgåva, område 8, volym 3, s. 3), och tredje och sjätte skälen samt artikel 3.3 i rådets förordning (EG) nr 1540/98 av den 29 juni 1998 om fastställande av nya regler för stöd till varvsindustrin (EGT L 202, s. 1)),.

39      Av det anförda följer, i motsats till vad Republiken Italien har påstått, att kommissionen kunde ta med den budget som Republiken Italien beviljat för denna ordning i sin bedömning av huruvida 2004 års stödordning var förenlig med den gemensamma marknaden, eftersom detta gav kommissionen möjlighet att övervaka konkurrensvillkoren inom varvsbranschen i gemenskapen.

40      För det andra kan argumentet att 2004 års stödordning endast är en följd av ministerdekret av den 2 februari 2004, i vilket ingen begränsning av budgeten anges, inte godtas. Vid bedömningen av den rättsliga grunden för 2004 års stödordning är det nämligen inte möjligt att bortse från den överordnade nationella rättsregeln, det vill säga lag nr 350/2003, i vilken det föreskrivs att en underordnad rättsregel, i förevarande fall ministerdekret av den 2 februari 2004, ska antas.

41      Det är vidare utrett att lag nr 350/2003, i vilken det preciseras att den ursprungliga budgeten för stödordningen uppgick till 10 miljoner euro, ingick i det underlag som Republiken Italien ingav till kommissionen för granskning inom ramen för det förfarande som ledde till 2004 års godkännandebeslut.

42      Republiken Italiens argument att kommissionen inte tillmätt beloppet 10 miljoner euro någon betydelse i 2004 års godkännandebeslut kan inte godtas. Det är ostridigt att kommissionen godkände 2004 års stödordning såsom den anmäldes av Republiken Italien. Såsom angetts ovan och som dessutom framgår av skäl 11 i 2004 års godkännandebeslut ingick den ursprungliga budgeten på 10 miljoner euro bland de parametrar som Republiken Italien uppgett för kommissionen inför dennas granskning. I den skrivelse genom vilken den aktuella åtgärden anmäldes anges nämligen att budgeten är begränsad till 10 miljoner euro för såväl 2004 som för det totala belopp som avsatts.

43      Republiken Italien kan följaktligen inte med rätta göra gällande att den ursprungliga budgeten för 2004 års stödordning inte utgjorde en relevant omständighet för att besvara frågan huruvida den anmälda åtgärden utgjorde nytt stöd.

44      Den omständigheten att Republiken Italien år 2005 anslog ytterligare en miljon euro till budgeten för 2004 års stödordning är dessutom utan betydelse när det gäller att avgöra huruvida kommissionen gjorde en riktig bedömning när den i det angripna beslutet slog fast att den anmälda åtgärden utgjorde nytt stöd. Den ökning av budgeten som Republiken Italien gjorde år 2005 anmäldes nämligen aldrig till kommissionen och skulle, under alla omständigheter, anses omfattas av undantaget i artikel 4.1 i förordning nr 794/2004 enligt vilken bestämmelse en ökning av den ursprungliga budgeten för en befintlig stödordning med upp till 20 procent inte ska betraktas som en ändring av befintligt stöd.

45      För fullständighets skull ska det slutligen påpekas att ett statligt stöds eventuella förenlighet med den gemensamma marknaden som sådan inte kan påverka definitionen av ändring av befintligt stöd, och därmed skyldigheten att i förväg anmäla stödet till kommissionen enligt artikel 88.3 EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 21 juli 2005 i mål C‑71/04, Xunta de Galicia, REG 2005, s. I‑7419, punkterna 26–31). Den omständigheten att Republiken Italien hade kunnat anmäla och eventuellt också ha fått en total budget på 20 miljoner euro godkänd år 2004 saknar följaktligen betydelse för slutsatsen att kommissionen med rätta kunde betrakta den anmälda åtgärden som nytt stöd.

46      Av det anförda följer att det antagande som förevarande grund vilar på, nämligen att 2004 års stödordning är oberoende av den ursprungliga budgeten på 10 miljoner euro, är felaktigt. Kommissionen kan följaktligen inte klandras för att den fann att den anmälda åtgärden utgjorde nytt stöd i den mening som avses i de unionsrättsliga bestämmelserna, såsom artikel 1 c i förordning nr 659/1999 och artikel 4 i förordning nr 794/2004.

47      Av det anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av förordning nr 1177/2002

 Parternas argument

48      Republiken Italien har framhållit kommissionens påstående i skäl 26 i det angripna beslutet, enligt vilket förordning nr 1177/2002 inte kunde utgöra rättslig grund för bedömningen av den anmälda åtgärden, eftersom förordningen inte längre var i kraft då nämnda åtgärd anmäldes.

49      Enligt Republiken Italien framgår det av ordalydelsen i artiklarna 2–5 i förordning nr 1177/2002, i dess lydelse enligt förordning nr 502/2004, att det datum då förordningen skulle upphöra att gälla, det vill säga den 31 mars 2005, enbart medförde att de kontrakt som undertecknades efter detta datum inte kunde bli föremål för den ordning som inrättats genom förordning nr 1177/2002. Det finns däremot inga bestämmelser i förordningen som innebär att den inte kan tillämpas efter den 31 mars 2005 på kontrakt som undertecknats dessförinnan. Det framgår tvärtom av artikel 2.4 i förordning nr 1177/2002 att stöd som beviljats enligt förordningen kunde betalas ut fram till och med den 31 mars 2008, eller, om fristen förlängts av särskilda skäl, till och med den 31 mars 2011.

50      Republiken Italien har påpekat att den anmälda åtgärden antogs den 24 december 2007 och trädde i kraft den 1 januari 2008. Syftet med åtgärden var att från administrativ och bokföringsmässig synpunkt möjliggöra utbetalning avseende alla de skeppsbyggnadskontrakt som undertecknats före den 31 mars 2005. Dessa kontrakt skulle uppfylla samtliga de övriga villkor som anges i förordning nr 1177/2002, däribland att leverans skulle ske inom tre år från undertecknandet av kontraktet, utom då fristen förlängts av ett i förordningen angivet skäl. Det är följaktligen uppenbart att den anmälda åtgärden utgjorde en korrekt tillämpning av förordning nr 1177/2002 och att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den inte beaktade denna förordning i det angripna beslutet. Denna felaktiga rättstillämpning är i sig själv tillräcklig för att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.

51      Republiken Italien har tillbakavisat kommissionens argument, att de konkurrensförhållanden som hade gett upphov till att förordning nr 1177/2002 antogs inte längre förelåg när det angripna beslutet antogs. Republiken Italien har för det första hävdat att kommissionens argument inte kan prövas, eftersom det innebär en väsentlig begränsning i genomförandet av förordning nr 1177/2002 och varken återfinns i det angripna beslutet eller i 2004 års godkännandebeslut.

52      Republiken Italien har för det andra hävdat att kommissionens argument saknar grund, eftersom kommissionen inte har angett några konkreta omständigheter till stöd för påståendet att varv i unionen som undertecknat kontrakt före den 31 mars 2005, med avseende på dessa kontrakt inte längre led av följderna av den koreanska dumpningen under 2008.

53      Kommissionen har tillbakavisat Republiken Italiens argument.

 Tribunalens bedömning

54      Inom ramen för denna grund är det nödvändigt att besvara frågan huruvida förordning nr 1177/2002 kunde tillämpas efter den 31 mars 2005, då den upphörde att gälla, för att bedöma om den anmälda åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden.

55      Det är utrett att kommissionen i det angripna beslutet slagit fast att förordning nr 1177/2002 inte kunde utgöra den rättsliga grunden för den anmälda åtgärden, eftersom förordningen upphörde att gälla den 31 mars 2005 (skälen 11, 25 och 26 i det angripna beslutet).

56      Vad gäller en rättsregels tillämpning i tiden ska det i det aktuella fallet, då övergångsregler saknas, göras en åtskillnad mellan bestämmelser om behörighet och materiella bestämmelser.

57      Vad avser bestämmelser om behörighet för Europeiska unionens institutioner framgår av rättspraxis att den bestämmelse som utgör rättslig grund för en rättsakt och som förklarar unionsinstitutionen behörig att anta den ifrågavarande rättsakten ska vara gällande vid tiden för antagandet av rättsakten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 4 april 2000 i mål C‑269/97, kommissionen mot rådet, REG 2000, s. I‑2257, punkt 45).

58      I förevarande fall utgör artikel 88 EG den rättsliga grund som ger kommissionen behörighet att anta beslut vad gäller statligt stöd och som varaktigt, sedan 1968, ger kommissionen behörighet att fatta beslut avseende frågan om huruvida stödåtgärder är förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 87 EG.

59      Vad avser materiella bestämmelser tillämpas dessa från och med ikraftträdandet på samtliga framtida verkningar av situationer som uppkommit när de äldre bestämmelserna var i kraft. Materiella bestämmelser kan följaktligen endast tillämpas med avseende på sådana verkningar som uppkommit innan de trätt i kraft under förutsättning att de extraordinära villkoren för en retroaktiv tillämpning är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 april 1970 i mål 68/69, Brock, REG 1970, s. 171, punkt 6, av den 29 januari 2002 i mål C‑162/00, Pokrzeptowicz-Meyer, REG 2002, s. I‑1049, punkt 49, och av den 24 september 2002 i de förenade målen C‑74/00 P och C‑75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, REG 2002, s. I‑7869, punkt 119, förstainstansrättens dom av den 14 februari 2007 i mål T‑435/04, Simões Dos Santos mot harmoniseringsbyrån, REG 2007, s. II‑0000, punkt 100, och av den 12 september 2007 i mål T‑25/04, González y Díez mot kommissionen, REG 2007, s. II‑3121, punkt 70).

60      Vad avser stöd som anmälts men inte betalats ut sammanfaller, inom unionens system för kontroll av statligt stöd, det datum då effekterna av stödet fastställs med den tidpunkt då kommissionen antar sitt beslut om huruvida det aktuella stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. De bestämmelser, principer och granskningskriterier för bedömningen av om ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden som gäller då kommissionen fattar sitt beslut kan nämligen i princip anses bättre anpassade till konkurrenssituationen (domstolens dom av den 11 december 2008 i mål C‑334/07 P, kommissionen mot Freistaat Sachsen, REG 2008, s. I‑9465, punkterna 50–53). Detta beror på att det aktuella stödet inte ger upphov till verkliga fördelar eller nackdelar på den gemensamma marknaden förrän tidigast när kommissionen beslutar att godkänna eller inte godkänna stödet.

61      För olagligt stöd som inte anmälts i förväg är däremot de materiella bestämmelser som är i kraft när stödet utbetalades tillämpliga, eftersom de fördelar eller nackdelar som följer av ett sådant stöd uppkommer under den period då det aktuella stödet betalas ut (förstainstansrättens dom av den 15 april 2008 i mål T‑348/04, SIDE mot kommissionen, REG 2008, s. II‑625, punkterna 58–60).

62      Härav följer att kommissionen i det aktuella fallet inte kan klandras för att den inte tillämpade förordning nr 1177/2002, eftersom det planerande stödet hade anmälts men inte betalats ut. De faktiska fördelar eller nackdelar som den anmälda åtgärden skulle medföra för den gemensamma marknaden kunde nämligen inte antas uppkomma innan kommissionen hade antagit det angripna beslutet, vilket skedde efter det att förordning nr 1177/2002 hade upphört att gälla, det vill säga den 31 mars 2005.

63      Argumentet att det i artikel 4 i förordning nr 1177/2002 föreskrivs att förordningen ska tillämpas på kontrakt som ingåtts före den 31 mars 2005 kan inte vederlägga slutsatsen att förordning nr 1177/2002 inte var tillämplig på den anmälda åtgärden. I artikel 4 i förordning nr 1177/2002 preciseras nämligen, liksom i artikel 2 i förordningen, de materiella villkor som ska vara uppfyllda för att kommissionen i enlighet med förordningen ska kunna fatta ett beslut om att det aktuella stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Denna förordnings tillämpning i tiden regleras emellertid i artikel 5 i förordningen och av de principer som angetts i punkterna 57–60 ovan.

64      Den omständigheten att det datum som är avgörande för vilka materiella bestämmelser som ska tillämpas – när det gäller stöd som anmälts och inte betalats ut – sammanfaller med det datum då kommissionen beslutar om stödets förenlighet med den gemensamma marknaden medför visserligen att kommissionen, genom att anpassa tiden för granskningen av det anmälda stödet, kan framkalla en situation där materiella bestämmelser som trätt i kraft efter det att den aktuella stödåtgärden anmälts till kommissionen tillämpas. Denna omständighet – vilken för övrigt inte är aktuell i förekommande fall, eftersom åtgärden anmäldes efter det att förordning nr 1177/2002 upphört att gälla – är emellertid inte tillräcklig för att motivera ett undantag från principen att de nya materiella bestämmelserna, från det att de träder i kraft, reglerar samtliga framtida verkningar av situationer som uppkommit under den tid då de äldre bestämmelserna var i kraft.

65      Det ska erinras om att dels det förhållandet att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad avser tidpunkten för att anmäla stödåtgärderna, dels den omständigheten att kommissionen enligt artikel 4 i förordning nr 659/1999 och i enlighet med principen om god förvaltningssed ska agera med skyndsamhet, medför att kommissionens möjlighet att välja att tillämpa den nya eller den äldre bestämmelsen begränsas och balanseras (se, för ett liknande resonemang och analogt, förstainstansrättens dom av den 18 november 2004 i mål T‑176/01, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3931, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

66      Det förhållandet att medlemsstaterna, för att kunna dra nytta av tillämpningen av förordning nr 1177/2002, var skyldiga att anmäla planerade stödåtgärder innan förordningen upphörde att gälla och innan samtliga kontrakt som kunde komma i fråga för stödåtgärden hade undertecknats, medför inte att principerna om materiella bestämmelsers tillämpning i tiden inte ska tillämpas på unionens system för kontroll av statligt stöd. Det är nämligen en nödvändig följd av systemet med förhandskontroll av statligt stöd att anmälningarna måste innefatta uppskattningar av det totala förväntade stödbeloppet. Detta gäller särskilt då det, som i det aktuella fallet, är fråga om driftsstöd.

67      Av det anförda följer att talan, i avsaknad av övergångsbestämmelser som utsträcker tillämpningen i tiden av förordning nr 1177/2002, inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden i dess helhet.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av artiklarna 87 EG, 88 EG och 253 EG

 Parternas argument

68      Republiken Italien har gjort gällande att även om den anmälda åtgärden skulle betraktas som nytt stöd, eftersom den inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1177/2002, har kommissionen åsidosatt artikel 87.2 EG och 87.3 EG, liksom artikel 88.3 EG, genom att den i det angripna beslutet underlåtit att granska huruvida den anmälda åtgärden faktiskt kunde betraktas som förenlig med den gemensamma marknaden enligt ett av de undantag som föreskrivs i artikel 87.2 EG och 87.3 EG, särskilt de som anges i artikel 87.3 b EG och 87.3 c EG.

69      Kommissionen fann nämligen att den anmälda åtgärden var oförenlig med den gemensamma marknaden enbart därför att förordning nr 1177/2002 hade upphört att gälla och inget av de fall som avses i avdelningarna 3.1 och 3.2 i de ovan i punkt 12 angivna rambestämmelserna för statligt stöd till varvsindustrin var aktuella vad gäller den anmälda åtgärden.

70      Det framgår enligt Republiken Italien av rättspraxis att kommissionen alltid ex officio ska undersöka huruvida stödet eventuellt är förenligt med artikel 87.2 EG och 87.3 EG, utom då det föreligger sådana omständigheter som gör att det är uppenbart att den aktuella stödordningen inte kan vara berättigad. Detta är inte aktuellt i förevarande fall, eftersom den anmälda åtgärden enbart bestod i en refinansiering av en stödordning som redan hade ansetts vara förenlig med den gemensamma marknaden och för vilken alla andra villkor var oförändrade.

71      Republiken Italien har tillagt att den, under alla omständigheter, under det administrativa förfarandet försökte uppmärksamma kommissionen på det förhållandet att den anmälda åtgärden var nödvändig för att uppnå en likabehandling i konkurrenshänseende mellan de aktörer som kunde komma i fråga för stödet. Republiken Italien påpekade även att uteblivet stöd hade kunnat leda till stängning av varv. Kommissionen gav emellertid inte några adekvata svar på dessa frågor i det angripna beslutet.

72      Republiken Italien har dessutom yrkat att tribunalen ska granska den anmälda åtgärden och slå fast att den är förenlig med den gemensamma marknaden.

73      Republiken Italien har vidare påstått, av samma skäl som angetts i punkterna 68–71 ovan, att motiveringen i skäl 26 i det angripna beslutet är otillräcklig, vilket enligt Republiken Italien innebär ett åsidosättande av artikel 253 EG. Republiken Italien har i detta avseende hänvisat till rättspraxis enligt vilken kommissionen för att uppfylla sin motiveringsskyldighet måste anföra specifika, och inte allmänna, omständigheter.

74      Sökanden har slutligen gjort gällande att det angripna beslutet brister i motivering, då kommissionen begränsade sig till att granska den anmälda åtgärden utan att i sin analys beakta 2004 års stödordning, till vilken den anmälda åtgärden hänvisar.

75      Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

 Tribunalens bedömning

76      Det ska inledningsvis konstateras att Republiken Italiens yrkande om att tribunalen ska slå fast att den anmälda åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden inte kan prövas i sak. Domstolsprövningen enligt artikel 230 EG omfattar nämligen endast det angripna beslutets rättsenlighet och kan inte leda till att tribunalen ändrar det angripna beslutet eller antar ett nytt beslut i dess ställe (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 december 2008 i mål C‑487/06 P, British Aggregates mot kommissionen, REG 2008, s. I‑10505, punkt 141). Härav följer att tribunalen i förevarande fall endast ska pröva huruvida det angripna beslutet är rättsenligt mot bakgrund av de invändningar som Republiken Italien uttryckligen har framfört mot det.

77      För övrigt, för det fall ovannämnda yrkande ska förstås på så sätt att det avser ogiltigförklaring av det angripna beslutet på grund av att det innebär ett åsidosättande av principerna om likabehandling och skydd för berättigade förväntningar, ska det behandlas inom ramen för prövningen av den fjärde grunden.

78      Vad gäller den grund som avser att skäl 26 i det angripna beslutet är bristfälligt motiverat, erinrar tribunalen om att den motivering som krävs i artikel 253 EG enligt fast rättspraxis ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 230 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se domstolens dom av den 1 juli 2008 i de förenade målen C‑341/06 P och C‑342/06 P, Chronopost mot UFEX m.fl., REG 2008, s. I‑4777, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

79      I förevarande fall är det möjligt för såväl Republiken Italien som för tribunalen att, mot bakgrund av vad som anges i skälen 11 och 25–35 i det angripna beslutet, förstå hur kommissionen har resonerat vid bedömningen av den anmälda åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden. Det framgår nämligen av skälen 11 och 26 i det angripna beslutet att kommissionen ansåg att förordning nr 1177/2002 hade upphört att gälla den 31 mars 2005 och att den inte var tillämplig på den anmälda åtgärden. I skälen 29 och 30 i det angripna beslutet slog kommissionen fast att principerna om skydd för berättigade förväntningar och likabehandling saknade relevans med motiveringen att kommissionen, i 2004 års godkännandebeslut, inte gett några försäkringar vad gäller en eventuell och senare ökning av budgeten för 2004 års stödordning. Kommissionen utvecklade slutligen, i skäl 31 och följande skäl i det angripna beslutet, varför den ansåg att den rättspraxis som åberopats av Republiken Italien inte var tillämplig i det aktuella fallet.

80      Med hänsyn till ovan i punkt 78 angiven rättspraxis och mot bakgrund av skälen 11 och 25–35 i det angripna beslutet, samt till den omständigheten att det i förekommande fall ankom på Republiken Italien att visa att den anmälda åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden (se punkterna 83–85 nedan), kan invändningen avseende otillräcklig motivering inte godtas.

81      Påståendet att kommissionen begränsade sig till att pröva den anmälda åtgärden, utan att ta med 2004 års stödordning i sin analys, kan inte godtas. Det framgår av det angripna beslutet att kommissionen faktiskt gjorde bedömningen att den ursprungliga budgeten på 10 miljoner euro utgjorde en integrerad del av 2004 års stödordning, eftersom den fann att ökningen av denna budget utgjorde en ändring av befintligt stöd (skälen 7–9 och 11 i det angripna beslutet). I den mån denna invändning ska förstås som ett bestridande av denna slutsats kan det konstateras att tribunalen redan godtagit slutsatsen inom ramen för prövningen av den första grunden.

82      Den invändning som innebär att kommissionen agerade felaktigt när den inte prövade huruvida den angripna åtgärden kunde betraktas som förenlig med den gemensamma marknaden med stöd av de undantag som föreskrivs i artikel 87.2 EG och 87.3 EG, särskilt i artikel 87.3 b EG och 87.3 c EG, kan heller inte godtas.

83      När kommissionen beslutar inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG ankommer det nämligen enligt fast rättspraxis på medlemsstaten och den potentiella stödmottagaren att lägga fram sina argument för att visa att det planerade stödet motsvarar de undantag som föreskrivits genom tillämpning av fördraget. Syftet med det formella förfarandet är nämligen just att kommissionen ska informeras om samtliga faktiska omständigheter i ärendet. Även om kommissionen, när den inleder det formella förfarandet, är skyldig att klart ange varför den tvivlar på att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden för att medlemsstaten och berörda parter ska kunna bemöta detta på bästa sätt, ankommer det inte desto mindre på den som ansökt om stöd att undanröja dessa tvivel och visa att investeringen uppfyller villkoren för beviljande (se domen i det ovan i punkt 65 angivna målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkterna 93 och 94 och där angiven rättspraxis).

84      Även om artikel 88.2 EG innebär att kommissionen åläggs en skyldighet att inhämta yttranden från berörda parter innan den fattar beslut, innebär denna artikel, enligt nämnda rättspraxis, inte att nämnda institution inte har rätt att fastställa att ett stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden när några sådana yttranden inte har lämnats. Kommissionen kan i synnerhet inte kritiseras för att den inte har beaktat eventuella faktiska eller rättsliga förhållanden som skulle ha kunnat åberopas under det administrativa förfarandet men som inte har åberopats, eftersom den inte har någon skyldighet att ex officio föreställa sig vilka omständigheter som skulle ha kunnat åberopas (se förstainstansrättens dom av den 14 januari 2004 i mål T‑109/01, Fleuren Compost mot kommissionen, REG 2004, s. II‑127, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis).

85      Lagenligheten av ett beslut avseende stöd ska bedömas mot bakgrund av de upplysningar som kommissionen förfogade över när den antog beslutet. Ingen har således rätt att inför unionsdomstolen åberopa omständigheter som inte har angetts under det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 84 nämnda målet Fleuren Compost mot kommissionen, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

86      Kommissionen angav i förevarande fall, i skälen 26 och 27 i det angripna beslutet, att Republiken Italien under det administrativa förfarandet hänvisat till förordning nr 1177/2002 och till principerna om skydd för berättigade förväntningar och likabehandling till stöd för sin begäran om godkännande av den anmälda åtgärden. Det framgår dessutom av skälen 25–36 i det angripna beslutet att kommissionen faktiskt prövade och underkände de argument och den rättspraxis som åberopats av Republiken Italien.

87      Tribunalen har under förhandlingen inbjudit Republiken Italien att precisera ytterligare relevanta omständigheter som framlagts inför kommissionen under det administrativa förfarandet, men som kommissionen underlåtit att bedöma. Republiken Italien har emellertid inte kunnat ange andra argument än de som prövats och underkänts av kommissionen i det angripna beslutet.

88      Av det anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden i dess helhet.

 Den fjärde grunden: Åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar och likabehandling

 Parternas argument

89      Republiken Italien har hävdat att även om det skulle antas att den anmälda åtgärden var oförenlig med den gemensamma marknaden, framgår det av kommissionens beslutspraxis att åtgärden borde ha godkänts, i enlighet med principerna om skydd för berättigade förväntningar och likabehandling.

90      Med hänsyn till att det i 2004 års godkännandebeslut inte fästes något avseende vid de budgetmedel som avsatts till stöd till varvsindustrin kunde Republiken Italien och de slutliga mottagarna av stödet hysa berättigade förväntningar avseende att kommissionen skulle godkänna den anmälda åtgärden, då den ingår i 2004 års stödordning, eftersom den endast innebär att den totala budgeten ökar utan att några andra ändringar görs i villkoren för att tillämpa denna stödordning.

91      Kommissionen har även åsidosatt principen om likabehandling, eftersom det angripna beslutet innebar att vissa varv inte kunnat få del av stödordningen trots att de befunnit sig i en faktisk och rättslig situation som var identisk med situationen för de stödmottagare som faktiskt fått del av stödordningen.

92      Republiken Italien avsåg med den anmälda åtgärden just att återupprätta principen om likabehandling. Den totala budgeten för stödordningen i fråga ökades så att inget varv som ingått ett skeppsbyggnadskontrakt som kunde bli föremål för nämnda stödordning skulle gå miste om sin rätt på grund av otillräcklig finansiering.

93      Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

 Tribunalens bedömning

94      Det ska inledningsvis erinras om att den premiss som Republiken Italiens grund delvis vilar på, nämligen att det i 2004 års godkännandebeslut inte fästes något avseende vid den budget som avsatts till stöd för varvsindustrin, redan har underkänts i punkt 42 ovan.

95      Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med sitt påstående att kommissionen har åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar eftersom det inte är möjligt att åberopa ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar om inte den aktuella institutionen gett denne precisa försäkringar (förstainstansrättens dom av den 19 mars 2003 i mål T‑273/01, Innova Privat-Akademie mot kommissionen, REG 2003, s. II‑1093, punkt 26).

96      Förordning nr 1177/2002 innehåller inte några bestämmelser om undantag från medlemsstaternas anmälningsskyldighet enligt artikel 88.3 EG eller några bestämmelser som ändrar definitionerna av dithörande begrepp såsom begreppet ändring av befintligt stöd. Enligt förordningen ska tvärtom densamma tillämpas under iakttagande av bestämmelserna i artikel 88 EG och i förordning nr 659/1999. Följaktligen kunde inte 2004 års godkännandebeslut, vilket grundades på förordning nr 1177/2002, på något sätt ge upphov till berättigade förväntningar utöver vad som uttryckligen angavs i beslutet, nämligen att Republiken Italien medgavs att bevilja stöd med ett totalt belopp om 10 miljoner euro.

97      Vad gäller argumentet avseende åsidosättande av principen om likabehandling är det uppenbart att det saknar grund. Den omständigheten att förordning nr 1177/2002 inte är tillämplig på den anmälda åtgärden följer nämligen av en rättsregel och är inte resultatet av en skönsmässig bedömning. Skälet till att de kontrakt som omfattas av den anmälda åtgärden inte kan ges stöd enligt förordning nr 1177/2002 har enbart att göra med denna förordnings begränsade giltighet i tiden och att Republiken Italien inte hade anmält den aktuella åtgärden så att kommissionen kunde fatta ett beslut innan förordningen upphörde att gälla.

98      Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

 Den femte grunden: Åsidosättande av principen om ett kontradiktoriskt förfarande

 Parternas argument

99      Republiken Italien har kritiserat kommissionen för att den beaktat WTO:s tvistlösningsorgans rekommendation avseende förordning nr 1177/2002 i det angripna beslutet utan att dessförinnan, under det administrativa förfarandet, ha inlett en dialog avseende detta med de italienska myndigheterna. Kommissionen kunde enligt Republiken Italien följaktligen inte grunda sitt beslut på förfarandet vid WTO:s tvistlösningsorgan och på resultatet av detta förfarande. Den omständigheten att kommissionen under det administrativa förfarandet tog upp frågan om förfarandet vid WTO:s tvistlösningsorgan saknar relevans, eftersom kommissionen gjorde detta för fullständighetens skull och för att betona att sistnämnda förfarande inte hade någon suspensiv verkan på tillämpningen av förordning nr 1177/2002 och inte heller på den anmälda åtgärden.

100    Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

 Tribunalens bedömning

101    Genom skrivelse av den 7 juli 2008 meddelade Republiken Italien kommissionen att den var av den uppfattningen att förfarandet vid WTO:s tvistlösningsorgan avseende förordning nr 1177/2002 inte kunde utgöra ett hinder för att de varv som gett in en ansökan om stöd innan tvistlösningsförfarandet avslutats beviljades stöd enligt förordning nr 1177/2002 och 2004 års stödordning.

102    Kommissionen har besvarat detta påstående i skälen 35–37 i det angripna beslutet. Kommissionen hävdade att det framgår av rättspraxis att förordning nr 1177/2002 så långt som möjligt ska tolkas mot bakgrund av gemenskapens åtaganden inom ramen för WTO. Kommissionen konstaterade därefter att WTO:s tvistlösningsförfarande, till vilket Republiken Italien hänvisat i sin skrivelse av den 7 juli 2008, föranlett WTO:s tvistlösningsorgan att den 20 juni 2005 slå fast att förordning nr1177/2002 och de olika nationella systemen för tillämpning av denna förordning stred mot WTO:s bestämmelser. Kommissionen angav därefter att gemenskapen den 20 juli 2005 meddelat WTO att förordning nr 1177/2002 upphört att gälla den 31 mars 2005 och att medlemsstaterna således inte längre kunde bevilja stöd i enlighet med förordningen. Kommissionen fann att detta meddelande till WTO innebar ett åtagande från gemenskapen gentemot WTO att inte längre tillämpa förordning nr 1177/2002.

103    Mot denna bakgrund kan kommissionen inte kritiseras för att ha åsidosatt principen om ett kontradiktoriskt förfarande. Kommissionen har tvärtom, genom att besvara ett påstående från Republiken Italien, respekterat medlemsstatens rätt till försvar, särskilt rätten att yttra sig. Den omständigheten att svaret innehöll den slutsats kommissionen hade dragit av förfarandet vid WTO:s tvistlösningsorgan vederlägger inte detta övervägande, eftersom det var Republiken Italien som i sin skrivelse av den 7 juli 2008 hade tagit upp frågan om vilka verkningar förfarandet fick med avseende på förordning nr 1177/2002.

104    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

 Den sjätte grunden: Huruvida WTO:s bestämmelser beaktades vid bedömningen av den anmälda åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden

 Parternas argument

105    Republiken Italien har med denna grund hävdat att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den prövade huruvida den anmälda åtgärden var förenlig med WTO:s bestämmelser. Kommissionen kan nämligen inte, när den prövar ett föreslaget stöd enligt artikel 88.3 EG, såsom det aktuella stödet, grunda sin bedömning på andra överväganden än dem som anges i artikel 87 EG.

106    Republiken Italien har även påpekat att frågan huruvida en stödordning eventuellt är oförenlig med WTO:s bestämmelser ska avgöras av domstolen inom ramen för förfarandet enligt artikel 226 EG.

107    Av det anförda följer att kommissionen, när den prövade huruvida den anmälda åtgärden var förenlig med WTO:s bestämmelser, överskred sin behörighet och därmed åsidosatte artikel 88.3 EG samt artiklarna 87 EG och 226 EG.

108    Kommissionen har bestritt påståendet att den skulle ha prövat huruvida den anmälda åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden på grundval av WTO:s bestämmelser.

 Tribunalens bedömning

109    Det framgår av skäl 26 i det angripna beslutet att kommissionen fann att den anmälda åtgärden var oförenlig med den gemensamma marknaden dels på grund av att förordning nr 1177/2002 hade upphört att gälla, dels på grund av det inte fanns någon annan rättslig grund för ett beslut om att åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden.

110    Kommissionen angav i skäl 37 i det angripna beslutet, som svar på Republiken Italiens argument i skäl 35 i nämnda beslut, att gemenskapen den 20 juli 2005 underrättat WTO om att förordning nr 1177/2002 upphört att gälla den 31 mars 2005 och att medlemsstaterna inte längre kunde bevilja stöd på grundval av nämnda förordning. Kommissionen drog slutsatsen att denna underrättelse utgjorde ett åtagande från gemenskapen gentemot WTO att inte längre tillämpa förordning nr 1177/2002.

111    Det framgår av skäl 26 i förening med skäl 37 i det angripna beslutet att kommissionen i beslutet gjorde bedömningen att ett eventuellt godkännande av den anmälda stödordningen skulle vara oförenligt såväl med den gemensamma marknaden som med gemenskapens åtaganden gentemot WTO. Slutsatsen att den anmälda åtgärden är oförenlig med den gemensamma marknaden är följaktligen en klart avgränsad, självständig bedömning som gjorts före bedömningen avseende gemenskapens åtaganden gentemot WTO.

112    Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

 Den sjunde grunden: Huruvida det angripna beslutet grundades på meddelandet till WTO

 Parternas argument

113    Republiken Italien har gjort gällande att det angripna beslutet är rättsstridigt, i den mån det grundades på meddelandet till WTO, i vilket det anges att medlemsstaterna inte längre kunde bevilja stöd enligt förordning nr 1177/2002, eftersom denna förordning hade upphört att gälla den 31 mars 2005.

114    Republiken Italien har för det första påstått att den aldrig blivit informerad om meddelandet till WTO, vilket skulle ha förhindrat kommissionen att beakta meddelandet när den antog det angripna beslutet.

115    Republiken Italien har för det andra gjort gällande att kommissionen under alla omständigheter inte hade kunnat underlåta att godkänna den anmälda åtgärden med stöd av meddelandet. Genom meddelandet till WTO förklarade nämligen kommissionen endast att den inte avsåg att förlänga giltighetstiden för förordning nr1177/2002. Medlemsstaterna kunde följaktligen inte bevilja stöd till företag för kontrakt som ingåtts efter den 31 mars 2005. Meddelandet till WTO innebar emellertid inte något undantag för medlemsstaterna från skyldigheten att respektera rätten till stöd på grundval av de kontrakt som företagen ingått före den 31 mars 2005.

116    Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

 Tribunalens bedömning

117    I artikel 1 i det angripna beslutet preciseras att den anmälda åtgärden inte får genomföras eftersom den är oförenlig med den gemensamma marknaden.

118    Såsom angetts i punkt 111 ovan, var syftet med att i det angripna beslutet hänvisa till meddelandet till WTO enbart att som svar på frågorna från den italienska regeringen och för fullständighetens skull ange att ett eventuellt godkännande av den anmälda åtgärden dessutom skulle strida mot gemenskapens åtagande gentemot WTO. Det framgår nämligen av skäl 26 i det angripna beslutet att kommissionen, när den drog slutsatsen att den anmälda åtgärden var oförenlig med den gemensamma marknaden, inte på något sätt grundade sig på meddelandet till WTO.

119    Härav följer att meddelande till WTO under alla omständigheter inte påverkat artikeldelen i det angripna beslutet.

120    Talan kan således inte heller vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden.

121    Följaktligen ska talan ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

122    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Italien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Republiken Italien ska ersätta rättegångskostnaderna.

Martins Ribeiro

Papasavvas

Wahl

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 3 februari 2011.

Underskrifter

Innehållsförteckning


Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Den första grunden: Felaktig kvalificering av den anmälda åtgärden som nytt stöd

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den andra grunden: Åsidosättande av förordning nr 1177/2002

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den tredje grunden: Åsidosättande av artiklarna 87 EG, 88 EG och 253 EG

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den fjärde grunden: Åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar och likabehandling

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den femte grunden: Åsidosättande av principen om ett kontradiktoriskt förfarande

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den sjätte grunden: Huruvida WTO:s bestämmelser beaktades vid bedömningen av den anmälda åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Den sjunde grunden: Huruvida det angripna beslutet grundades på meddelandet till WTO

Parternas argument

Tribunalens bedömning

Rättegångskostnader


* Rättegångsspråk: italienska.