DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 15 december 2022 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Visstidsarbete – Direktiv 1999/70/EG – Ramavtal – Icke-diskrimineringsprincipen – Åtgärder som syftar till att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar – Visstidsanställning inom offentlig sektor – Universitetsforskare”
I de förenade målen C‑40/20 och C‑173/20,
angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), av den 10 januari 2020, som inkom till domstolen den 27 januari 2020 och den 23 april 2020, i målen
AQ,
BO,
CP (C‑40/20),
AZ,
BY,
CX,
DW,
EV,
FU,
GJ (C‑173/20),
mot
Presidenza del Consiglio dei Ministri,
Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca - MIUR,
Università degli studi di Perugia,
ytterligare deltagare i rättegången:
Federazione Lavoratori della Conoscenza Cgil,
Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL),
Cipur - Coordinamento Intersedi Professori Universitari di Ruolo,
Anief - Associazione Professionale e Sindacale (C‑40/20),
HS,
IR,
JQ,
KP,
LO,
MN,
NM,
OZ,
PK,
QJ,
RI,
SH,
TG,
UF,
WE,
XC,
YD (C‑173/20),
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden P.G. Xuereb samt domarna A. Kumin (referent) och I.Ziemele,
generaladvokat: N. Emiliou,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– AQ, BO, CP, AZ, BY, CX, DW, EV, FU, GJ, HS, IR, JQ, LO, MN, NM, OZ, PK, QJ, RI, SH, TG, UF, XC och YD, genom F. Dinelli och G. Grüner, avvocati,
– Federazione Lavoratori della Conoscenza Cgil och Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL), genom F. Americo, A. Andreoni och I. Barsanti Mauceri, avvocati,
– Cipur - Coordinamento Intersedi Professori Universitari di Ruolo, genom F. Dinelli och G. Grüner, avvocati,
– Anief - Associazione Professionale e Sindacale, genom V. De Michele, S. Galleano och W. Miceli, avvocati,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av A. Berti Suman, procuratore dello Stato, samt av C. Colelli och L. Fiandaca, avvocati dello Stato,
– Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García och A. Spina, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet), som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).
2 Respektive begäran har framställts i mål mellan å ena sidan AQ, BO och CP (mål C‑40/20) samt AZ, BY, CX, DW, EV, FU och GJ (mål C‑173/20), universitetsforskare, och å andra sidan Presidenza del Consiglio dei Ministri (premiärministerns kansli, Italien), Ministero dell’Istruzione dell’Università e della Ricerca – MIUR (ministeriet för utbildning, högre utbildning och forskning, Italien) och Università degli Studi di Perugia (universitetet i Perugia, Italien), angående beslutet att inte omvandla deras visstidsanställningskontrakt till tillsvidareanställningskontrakt eller låta dem bli föremål för en utvärdering i syfte att uppföras på förteckningen över biträdande professorer.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skäl 14 i direktiv 1999/70 har följande lydelse:
”De undertecknande parterna har velat ingå ett ramavtal om visstidsarbete med allmänna principer och minimikrav för anställningsavtal och anställningsförhållanden i samband med visstidsarbete. De har visat sin vilja att förbättra visstidsarbetets kvalitet genom att garantera att principen om icke-diskriminering tillämpas och genom att ange en ram för att förhindra att visstidsanställning missbrukas genom att flera visstidsanställningar följer på varandra.”
4 I andra stycket i inledningen till ramavtalet anges att avtalets parter ”fastslår att tillsvidareanställning är och kommer att fortsätta att vara den generella formen av anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare [men konstaterar] att visstidsanställningar, under vissa omständigheter, svarar mot både arbetsgivares och arbetstagares behov”.
5 I klausul 1 i ramavtalet föreskrivs följande:
”Syftet med detta ramavtal är
a) att förbättra kvaliteten på visstidsarbete genom att garantera att principen om icke-diskriminering tillämpas, och
b) upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden.”
6 I klausul 3 i ramavtalet, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I detta avtal avses med
1. visstidställd: en person som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande som ingåtts direkt mellan en arbetsgivare och en arbetstagare och vars längd fastställts på grundval av objektiva kriterier som att det gäller fram till ett visst datum, till dess en viss uppgift har utförts eller med anledning av en särskild händelse.
2. jämförbar tillsvidareanställd: en arbetstagare med ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande som gäller till dess att vidare och som på samma arbetsplats utför samma arbete eller ett liknande arbete, med vederbörlig hänsyn tagen till kvalifikationer/yrkeskunnande. Om ingen jämförbar tillsvidareanställd finns på samma arbetsplats, skall jämförelsen göras med hänvisning till tillämpliga kollektivavtal och om tillämpliga kollektivavtal saknas, enligt lagar, kollektivavtal eller praxis i landet i fråga.”
7 I klausul 4 i ramavtalet, med rubriken ”Principen om icke-diskriminering”, föreskrivs följande i punkt 1:
”När det gäller anställningsvillkor, skall visstidsanställda inte behandlas mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder.”
8 I klausul 5 i ramavtalet, med rubriken ”Bestämmelser för att förhindra missbruk”, föreskrivs följande:
”1. För att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, så skall medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal eller praxis, och/eller arbetsmarknadens parter, där det inte finns likvärdiga lagliga åtgärder för att förhindra missbruk, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller till kategorier av arbetstagare, införa en eller fler av följande åtgärder:
a) Bestämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning.
b) Bestämmelser om en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar.
c) Bestämmelser om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas.
2. Medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter, och/eller arbetsmarknadens parter, där så är lämpligt, [ska] fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar
a) skall betraktas som ’på varandra följande’,
b) skall betraktas som tillsvidareanställningar.”
9 Klausul 8 i ramavtalet, med rubriken ”Genomförandebestämmelser”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstater och/eller arbetsmarknadens parter kan bibehålla eller införa för arbetstagarna mer förmånliga bestämmelser än vad som anges i detta [ramavtal].
…”
Italiensk rätt
10 I artikel 22 i legge n. 240 – Norme in materia di organizzazione delle università, di personale accademico e reclutamento, nonché delega al Governo per incentivare la qualità e l’efficienza del sistema universitario (lag nr 240 med bestämmelser om universitetens organisation, akademisk personal och dess rekrytering, samt om regeringens befogenhet att främja universitetssystemets kvalitet och effektivitet) av den 30 december 2010 (ordinarie tillägg till GURI nr 10 av den 14 januari 2011), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad lag nr 240/2010), med rubriken ”Forskningsbidrag”, föreskrivs följande i punkt 9:
”Den totala längden av de anställningsförhållanden som ingås med personer som beviljats sådana bidrag som avses i denna artikel och av de avtal som avses i artikel 24, inklusive med olika offentliga, icke-offentliga eller virtuella universitet, samt med de organ som avses i punkt 1 i denna artikel, som ingås med samma person, får inte i något fall överstiga tolv år, även om de inte följer på varandra. Mammaledighet eller frånvaro av hälsoskäl enligt gällande regler ska inte beaktas vid beräkningen av anställningsförhållandets längd.”
11 I artikel 24 i nämnda lag, med rubriken ”Visstidsanställda forskare”, föreskrivs följande:
”1. Inom ramen för de medel som är avsatta för forskning, undervisning, kompletterande undervisningsverksamhet och stöd till studenter, får universiteten ingå avtal om visstidsanställning. På grundval av universitetets föreskrifter ska avtalen innehålla villkoren för utövande av undervisningsverksamhet, kompletterande undervisning och stöd till studenter, samt av forskningsverksamhet.
2. Kandidaterna väljs ut genom offentliga urvalsförfaranden som anordnas av universiteten med stöd av en förordning i den mening som avses i lag nr 168 av den 9 maj 1989, med iakttagande av de principer som fastställs i den europeiska stadgan för forskare, vilken bifogats kommissionens rekommendation av den 11 mars 2005 (2005/251/EG)…
3. Avtalen ska utformas enligt följande:
a) Avtal med en löptid på tre år, vilka kan förlängas en gång för en period på två år efter en positiv utvärdering av den undervisning och forskning som utförts, vilken ska ske på grundval av villkor, kriterier och faktorer som fastställts genom ministerdekret. Dessa avtal kan även ingås med en och samma person vid olika lärosäten.
b) Avtal med en löptid på tre år, vilka är förbehållna sökande som haft sådana avtal som avses i a, eller som har erhållit den nationella vetenskapliga behörighet att tjänstgöra som universitetsprofessor på nivå I och II som avses i artikel 16 i denna lag, eller som har fullgjort en medicinsk specialistutbildning, eller som under minst tre år – även med avbrott – har mottagit forskningsstöd i den mening som avses i artikel 51.6 i lag nr 449 av den 27 december 1997, forskningsbidrag i den mening som avses i artikel 22 i denna lag eller postdoktorala stipendier i den mening som avses i artikel 4 i lag nr 398 av den 30 november 1989, eller innehaft likvärdiga avtal, bidrag eller stipendier vid utländska universitet.
…
5. Inom ramen för avsatta medel ska universitetet, under det tredje året av det avtal som avses i punkt 3 b, utvärdera en anställd som erhållit den vetenskapliga behörighet som avses i artikel 16, för att eventuellt skriva in vederbörande i den förteckning över biträdande professorer som avses i artikel 18.1 e. För det fall att utfallet av denna utvärdering är positivt ska arbetstagaren vid avtalets utgång föras upp på förteckningen över biträdande professorer. Utvärderingen ska utföras i enlighet med internationellt erkända kvalitetsnormer, vilka definieras i universitetets föreskrifter enligt de kriterier som fastställts genom ministerdekret. Den programplanering som avses i artikel 18.2 ska säkerställa att tillräckliga medel finns tillgängliga för det fall att utfallet av utvärderingen är positivt. Förfarandet ska offentliggöras på universitetets webbplats.
6. Inom ramen för avsatta medel, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 18.2, får det förfarandet som föreskrivs i punkt 5 från och med dagen för ikraftträdandet av denna lag till och med den 31 december det åttonde året därefter användas för att i förteckningen över professor på nivå I och II skriva in professorer på nivå II och forskare som rekryterats på obestämd tid vid samma universitet och som fått sådan vetenskaplig behörighet som avses i artikel 16. För detta ändamål får universiteten använda maximalt hälften av de resurser som motsvarar de resurser som krävs för att täcka lediga tjänster som ordinarie professorer. Från och med det nionde året får universitetet använda resurser som motsvarar upp till hälften av de tillgängliga tjänsterna som ordinarie professorer för de inskrivningar som avses i punkt 5.
…
8. Personer som innehar sådana avtal som avses i punkt 3 a ska ges samma lön som ingångslönen för seniora forskare, i förhållande till deras anställningsvillkor. När det gäller personer som innehar sådana avtal som avses i punkt 3 b ska den sammanlagda årliga bruttolönen vara lika med ingångslönen för heltidsanställda seniora forskare och får ökas med högst 30 procent.
9. De avtal som avses i denna artikel ger inte upphov till några rättigheter i fråga om rekrytering. Fullgörande av ett sådant avtal som avses i punkt 3 a eller punkt 3 b ger företräde till uttagningsprov för anställning inom den offentliga förvaltningen.”
12 Legge n. 124 – Deleghe al Governo in materia di riorganizzazione delle amministrazioni pubbliche (lag nr 124 om omorganisation av offentliga myndigheter) av den 7 augusti 2015 (GURI nr 187 av den 13 augusti 2015) (nedan kallad lag nr 124/2015), som bland annat innehåller bestämmelser om delegering av lagstiftningsbefogenhet angående omorganisation av den arbetsrätt som är tillämplig på arbetstagare inom den offentliga förvaltningen, föreskriver följande i artikel 17.1:
”Lagstiftningsdekreten om omorganisation av anställningsreglerna i den offentliga förvaltningen och de därtill hörande administrativa organisationsprofilerna ska, efter samråd med de mest representativa fackföreningarna, antas inom 18 månader från den dag då denna lag träder i kraft, med iakttagande av följande vägledande principer och kriterier, utöver dem som avses i artikel 16:
a) Införande i offentliga uttagningsprov av bedömningsmekanismer som gör det möjligt att värdera yrkeserfarenhet som förvärvats av personer som haft ett flexibelt anställningsförhållande med offentliga myndigheter,
…
o) Organisation av flexibla arbetsformer, omfattande ett begränsat och uttömmande antal situationer som kännetecknas av att de är förenliga med särdragen i de anställningsförhållanden som gäller för anställda inom offentliga myndigheter och med de krav som gäller för deras organisation och funktion i syfte att undvika otrygghet i anställningen.
…”
13 I artikel 20 i decreto legislativo no 75 – Modifiche e integrazioni al decreto legislativo 30 marzo 2001, no 165, ai sensi degli articoli 16, commi 1, lettera a), e 2, lettere b), c), d) ed e) e 17, comma 1, lettere a), c), e), f), g), h), l) m), n), o), q), r), s) e z), della legge 7 agosto 2015, n. 124, in materia di riorganizzazione delle amministrazioni pubbliche (lagstiftningsdekret nr 75 med ändringar och tillägg till lagstiftningsdekret nr 165 av den 30 mars 2001, i enlighet med artikel 16.1 a och artikel 16.2 b–e, artikel 17.1 a, 17.1 c, 17.1 e–h, 17.1 l–o, 17.1 q–s och 17.1 z i lag nr 124/2015 av den 7 augusti 2015 om omorganisering av offentliga myndigheter) av den 25 maj 2017 (GURI nr 130 av den 7 juni 2017) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 75/2017), med rubriken ”Motverkande av otrygga anställningar vid offentliga myndigheter”, föreskrivs följande:
”1. För att motverka otrygga anställningar, minska användningen av tidsbegränsade anställningsavtal och ta till vara den yrkeskompetens som personal förvärvat genom visstidsanställningar, kan myndigheterna under åren 2018–2020, i enlighet med den treåriga behovsplan som avses i artikel 6.2 och med uppgift om tillgänglig finansiering, anställa personal till icke ledande befattningar inom ramen för tillsvidareanställningar, förutsatt att den berörda personen
a) efter det att 2015 års lag nr 124 trätt i kraft har haft visstidsanställningar hos den myndighet som rekryterar eller, när det gäller kommunala myndigheter som fullgör integrerade uppdrag, hos de myndigheter vars tjänster är integrerade,
b) har anställts för en viss tid, avseende sådana arbetsuppgifter som faktiskt utförts, efter ett godkänt urvalsförfarande även vid andra offentliga myndigheter än den som rekryterar,
c) den 31 december 2017 har fullgjort minst tre års tjänstgöring, även med avbrott, under de senaste åtta åren, vid den myndighet som avses i punkt a som rekryterar.
2. Under åren 2018–2020 får myndigheterna, i enlighet med den treåriga behovsplan som avses i artikel 6.2 och utan att det påverkar garantin för att utomstående personer ska beredas lämplig möjlighet till anställning, med uppgift om tillgänglig finansiering, anordna urvalsförfaranden som med högst femtio procent av de disponibla tjänsterna ska vara förbehållna personal i icke ledande befattning som
a) efter det att 2015 års lag nr 124 trätt i kraft har haft ett flexibelt anställningsavtal med den myndighet som anordnar urvalsförfarandet,
b) den 31 december 2017 under de senaste åtta åren har haft anställningsavtal som omfattar minst tre år, även med avbrott, med den myndighet som anordnar urvalsförfarandet.
…
8. Myndigheterna får förlänga flexibla anställningsförhållanden med personer som deltar i de förfaranden som avses i punkterna 1 och 2 till dess att dessa förfaranden har avslutats, inom ramen för tillgänglig finansiering i den mening som avses i artikel 9.28 i lagdekret nr 78 av den 31 maj 2010, omvandlat med ändringar genom lag nr 122 av den 30 juli 2010.
9. Denna artikel är inte tillämplig vid rekrytering av undervisande, administrativ, teknisk och assisterande personal (ATA) vid statliga skolor och lärosäten. … Denna artikel är inte heller tillämplig på avtal om tillhandahållande av personal till offentliga myndigheter.”
14 I artikel 5.4 bis i decreto legislativo nº 368 – Attuazione della direttiva 1999/70/CE relativa all’accordo quadro sul lavoro a tempo determinato concluso dall’UNICE, dal CEEP e dal CES (lagstiftningsdekret nr 368 om införlivande av direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP) av den 6 september 2001 (GURI nr 235 av den 9 oktober 2001) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 368/2001), varigenom direktiv 1999/70 införlivades med italiensk rätt, föreskrevs följande:
”Utan att det påverkar reglerna om på varandra följande anställningsavtal i föregående punkter, ska anställningsförhållandet anses utgöra en tillsvidareanställning enligt punkt 2 om de på varandra följande visstidsanställningsavtal som ingåtts för att utföra likvärdiga uppgifter innebär att anställningsförhållandet mellan samma arbetsgivare och samma arbetstagare totalt överstiger 36 månader, inklusive förlängning och förnyelse, oberoende av om avbrott ägt rum mellan de olika avtalen …”
15 Denna bestämmelse upprepades i sak och förblev i kraft genom artikel 19 i decreto legislativo nº 81 – Disciplina organica dei contratti di lavoro e revisione della normativa in tema di mansioni, a norma dell’articolo 1, comma 7, della legge 10 dicembre 2014, n. 183 (lagstiftningsdekret nr 81 om systematisk reglering av anställningsavtal och översyn av lagstiftningen om yrkesmässiga skyldigheter, i enlighet med artikel 1.7 i lag nr 183 av den 10 december 2014) av den 15 juni 2015 (ordinarie tillägg till GURI nr 144 av den 24 juni 2015) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 81/2015), vilken har rubriken ”Fastställande av frist och längsta varaktighet” och trädde i kraft den 25 juni 2015. I denna bestämmelse föreskrivs att när gränsen på 36 månader har överskridits, oavsett om det rör sig om ett enda avtal eller flera på varandra följande avtal som ingåtts avseende arbetsuppgifter på samma nivå och med samma rättsliga ställning, ”ska avtalet omvandlas till ett avtal om tillsvidareanställning från och med den dag då denna gräns överskrids”.
16 Enligt artikel 10.4 bis i lagstiftningsdekret nr 368/2001 är artikel 5.4 bis i detta lagstiftningsdekret emellertid inte tillämplig i vissa fall. De avtal som är aktuella i de nationella målen utgör sådana fall enligt artikel 29.2 d i lagstiftningsdekret nr 81/2015. I denna bestämmelse föreskrivs uttryckligen att avtal om visstidsanställning som ingåtts med stöd av lag nr 240/2010 undantas från tillämpningsområdet för artikel 5.4 bis i lagstiftningsdekret nr 368/2001.
17 I artikel 29.4 i lagstiftningsdekret nr 81/2015 föreskrivs dessutom att bestämmelserna i artikel 36 i decreto legislativo n. 165 – Norme generali sull’ordinamento del lavoro alle dipendenze delle amministrazioni pubbliche (lagstiftningsdekret nr 165 om allmänna bestämmelser för organisering av arbetet vid offentliga myndigheter) av den 30 mars 2001 (ordinarie tillägg till GURI nr 106 av den 9 maj 2001) (nedan kallat lagstiftningsdekretet nr 165/2001) kvarstår oförändrade.
18 I artikel 36 i lagstiftningsdekret nr 165/2001, i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 75/2017, med rubriken ”Personal med visstidsanställningsavtal eller som anställts inom ramen för flexibla anställningsförhållanden”, föreskrivs följande:
”1. För personalbehov inom den ordinarie verksamheten ska offentliga myndigheter uteslutande rekrytera genom avtal om tillsvidareanställning…
…
5. Ett åsidosättande från de offentliga myndigheternas sida av de tvingande bestämmelser som reglerar deras rekrytering eller anställning av arbetstagare kan under inga omständigheter leda till att tillsvidareanställningar uppstår hos dessa myndigheter, vilket dock inte påverkar myndigheternas ansvar och de påföljder som de kan åläggas. Den berörda arbetstagaren har rätt till ersättning för skada som uppkommit till följd av att vederbörande har utfört arbete i strid med tvingande bestämmelser …
…
5 quater. Visstidsanställningsavtal som ingåtts i strid med denna artikel är ogiltiga och medför ansvar för myndigheten. Överordnade som handlar i strid med bestämmelserna i denna artikel bär även ansvar enligt artikel 21. Resultatbonus får inte tilldelas en överordnad som är ansvarig för oegentligheter vid användningen av flexibla anställningsformer.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
19 Var och en av klagandena i målen C‑40/20 och C‑173/20 ingick ett treårigt forskningsavtal med universitetet i Pérouse med stöd av artikel 24.3 a i lag nr 240/2010. Deras anställningsavtal förlängdes med två år.
20 Klagandena i de nationella målen, som redan var i tjänst när lag nr 124/2015 trädde i kraft, begärde med stöd av artikel 20.1 i lagstiftningsdekret nr 75/2017 att universitetet i Pérouse skulle inleda ett rekryteringsförfarande i syfte att anställa dem på tillsvidareanställningar.
21 Universitetet i Pérouse avslog dessa framställningar genom skrivelser av den 11 och den 19 april 2018, med motiveringen att bestämmelserna i artikel 20 i lagstiftningsdekret nr 75/2017, i enlighet med cirkulär nr 3 av den 23 november 2017 från premiärministerns kansli om en stabilisering av otrygga anställningsförhållanden inom den offentliga förvaltningen (nedan kallat cirkulär nr 3/2017), inte på något sätt påverkade anställningsförhållandet för de professorer och universitetsforskare vars offentligrättsliga avtal inte omfattades av förfarandet för stabilisering av otrygga anställningsförhållanden.
22 Klagandena i de nationella målen överklagade dessa beslut samt cirkulär nr 3/2017 till Tribunale amministrativo regionale per l’Umbria (Regionala förvaltningsdomstolen i Umbrien, Italien). De gjorde bland annat gällande att artikel 20 i lagstiftningsdekret nr 75/2017 inte uteslöt universitetsforskare med visstidsavtal från förfarandet för stabilisering av otrygga anställningsförhållanden, eftersom denna bestämmelse annars skulle anses vara författningsstridig och oförenlig med unionsrätten, närmare bestämt ramavtalet.
23 Tribunale amministrativo regionale per l’Umbria (Regionala förvaltningsdomstolen i Umbria) förenade först, med avseende på prövningen i sak, de överklaganden som ingetts av klagandena i de nationella målen i mål C‑40/20 respektive mål C‑173/20, och ogillade därefter dessa överklaganden med motiveringen att förfarandet enligt artikel 20.1 i lagstiftningsdekret nr 75/2017, även mot bakgrund av yttrandet från Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) av den 11 april 2017, utgjorde ett relevant undantag från principen om offentliga uttagningsprov, vars tvingande karaktär alltid hade slagits fast av Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) och i socialrättslig och förvaltningsrättslig praxis. Den menade att detta förfarande således ska betraktas som ett undantag, i sådan grad att det inte bara omfattas av skälighets- och proportionalitetsprinciperna, utan även av de programplanerings- och finansieringsbegränsningar som gäller för hela den offentliga sektorn.
24 Den fann att även om de universitetsforskare som har ingått ett avtal om visstidsanställning inte uttryckligen utesluts från personkretsen för dessa bestämmelser, är förfarandet under alla omständigheter inte tillämpligt på denna kategori av arbetstagare vars förhållanden regleras av de särskilda reglerna för universitet och forskning.
25 Klagandena i de nationella målen överklagade domen till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen).
26 Den domstolen anser att utgången i de nationella målen förutsätter att det först avgörs huruvida systemet för rekrytering av universitetsforskare är förenligt med unionsrätten.
27 Nämnda domstol har inledningsvis erinrat om att det huvudsakliga ändamålet med ramavtalet och de skyddsmekanismer som föreskrivs i ramavtalet inte är att förhindra att avtal om visstidsanställning används, utan att förhindra missbruk av detta instrument. Den har dessutom uttryckt reservationer mot en automatisk tillämpning av dessa mekanismer inom områdena offentlig förvaltning i allmänhet och vetenskaplig forskning i synnerhet, eftersom dessa områden regleras i den nationella rättsordningen på grundval av konstitutionella principer.
28 Den hänskjutande domstolen har understrukit att ett tidsbegränsat anställningsförhållande, med hänsyn till de särdrag som präglar universitetsforskningen, även om det följer på eller nära på ett tidigare anställningsförhållande mellan samma parter, på ett allmänt sätt är kopplat till vetenskaplig forskning eller till och med kan förlängas utöver den längsta tid som är tillåten enligt artikel 19.1 i lagstiftningsdekret nr 81/2015, inte nödvändigtvis endast är en dold och oskälig förlängning av det första anställningsförhållandet.
29 Rekryteringen av personal knyten till den vetenskapliga forskningen vid ett universitet på grundval av tidsbegränsade avtal motiveras således objektivt av att det på förhand inte är möjligt att förutse arten av och antalet forskningsstrategier som kan komma att genomföras samt arten, längden på och innehållet i denna undervisningsverksamhet. I båda fallen är behovet rent faktiskt tillfälligt, eftersom det inte är permanent, och avser tidsperioder som inte nödvändigtvis är avgränsade eller som kan sträcka sig över en så lång tidsperiod.
30 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida den lagstiftning som är aktuell i de nationella målen eventuellt är oförenlig med unionsrätten.
31 Den hänskjutande domstolen anser inledningsvis att bibehållandet av de två formerna för anställning av forskare enligt avtal om visstidsanställning som avses i artikel 24.3 i lag nr 240/2010 skulle kunna strida mot klausul 5.1 i ramavtalet. De ”objektiva och klara” kriterier som anges i denna bestämmelse återfinns nämligen inte i artikel 24.1 i denna lag, enligt vilken det endast krävs att avtalet om visstidsanställning ryms inom de ”medel som är avsatta”. Det framgår emellertid av rättspraxis, bland annat av domen av den 26 november 2014, Mascolo m.fl. (C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401), att budgetmässiga överväganden som syftar till att neka fortsatt anställning visserligen kan ligga till grund för en medlemsstats socialpolitiska val och påverka arten och omfattningen av de åtgärder som staten önskar vidta, men att de inte i sig utgör ett mål för socialpolitiken och därmed inte kan motivera att staten underlåter att vidta några som helst åtgärder för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar i den mening som avses i klausul 5.1 i ramavtalet.
32 Den omständigheten att en eventuell förlängning under två år endast villkoras av en ”positiv utvärdering av den undervisning och forskning som utförts” kan dessutom inte anses uppfylla kravet på att universitetet ska definiera och tillämpa objektiva och klara kriterier för att avgöra huruvida en förlängning av sådana avtal i själva verket svarar mot ett verkligt behov och är ägnad att uppnå det eftersträvade målet.
33 Slutligen påverkar ett åsidosättande av de unionsrättsliga principerna, som följer av ingåendet av ett första avtal om visstidsanställning, även en förnyelse av detta avtal.
34 Artikel 24.3 i lag nr 240/2010 skulle således kunna medföra en verklig risk för missbruk av visstidsanställningsavtal och är, om så är fallet, inte förenlig med ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan.
35 Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen, vilka är gemensamma för målen C‑40/220 och C‑173/20:
”1) Utgör klausul 5 i [ramavtalet], som har rubriken ’Bestämmelser för att förhindra missbruk’, jämförd med skälen 6 och 7 i [direktiv 1999/70] och med klausul 4 i ramavtalet (Principen om icke-diskriminering), samt mot bakgrund av principerna om likvärdighet, effektivitet och unionsrättens ändamålsenliga verkan, hinder för en nationell lagstiftning, närmare bestämt artiklarna 24.3 a och 22.9 i lag nr 240/2010, enligt vilken universiteten utan några kvantitativa begränsningar kan använda sig av treåriga visstidsanställningsavtal för forskare, som kan förlängas med två år, utan att avtalets ingående och förlängning är villkorade av några objektiva omständigheter som hänger samman med tillfälliga eller särskilda behov vid det universitet som beslutar att ingå sådana avtal och enligt vilken den enda begränsningen för att ingå flera visstidsanställningsavtal med en och samma person utgörs av den sammanlagda varaktigheten, som inte får överstiga tolv år, vilka inte behöver vara sammanhängande?
2) Utgör ovannämnda klausul 5 i ramavtalet, jämförd med skälen 6 och 7 i [direktiv 1999/70] och med ovannämnda klausul 4 i ramavtalet, samt mot bakgrund av principen om unionsrättens ändamålsenliga verkan, hinder för en nationell lagstiftning (närmare bestämt artiklarna 24 och 29.1 i lag nr 240/2010) enligt vilken universiteten enbart får rekrytera forskare genom visstidsanställningsavtal, utan att det aktuella beslutet är villkorat av tillfälliga eller särskilda behov, och utan några begränsningar, vilket innebär att universitetens ordinarie undervisnings- och forskningsbehov tillgodoses genom användning av en potentiellt oändlig rad av visstidsanställningsavtal?
3) Utgör klausul 4 i ramavtalet hinder för en bestämmelse i nationell lagstiftning såsom artikel 20.1 i lagstiftningsdekret nr 75/2017 (såsom den har tolkats i … cirkulär nr 3/2017), enligt vilken anställningsförhållandet för visstidsanställda forskare vid offentliga forskningsinstitut kan omvandlas till tillsvidareanställning – men enbart om de berörda personerna per den 31 december 2017 har varit anställda i minst tre år – medan visstidsanställningsavtal för universitetsforskare inte kan omvandlas till tillsvidareanställning enbart av det skälet att det i artikel 22.16 i lagstiftningsdekret nr 75/2017 stadgas att deras anställningsförhållande omfattas av ’förvaltningsrättsliga bestämmelser’, trots att det enligt lag grundar sig på ett anställningsavtal, och även om forskare vid forskningsinstituten och universiteten i enlighet med artikel 22.9 i lag nr 240/2010 omfattas av samma regel om en övre tidsgräns för visstidsanställningar, som universiteten och forskningsinstituten kan använda sig av, närmare bestämt genom att ingå avtal i enlighet med artikel 24 i nämnda lag eller tilldela forskningsstipendier enligt nämnda artikel 22?
4) Utgör principerna om likvärdighet, effektivitet och unionsrättens ändamålsenliga verkan, med avseende på ovannämnda ramavtal, samt principen om icke-diskriminering, som fastställs i klausul 4 i ramavtalet, hinder för en nationell lagstiftning (artikel 24.3 a i lag nr 240/2010 samt artikel 29.2 d och 29.4 i lagstiftningsdekret nr 81/2015), i vilken det – trots att alla offentlig- och privatanställda omfattas av samma regelverk, i dess senaste lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 81/2015, där den övre tidsgränsen för en visstidsanställning (från och med år 2018) är fastställd till 24 månader (inklusive förlängning och förnyelse) och där villkoret för att den offentliga förvaltningen ska få använda sig av dessa typer av anställningar är att det föreligger ’tillfälliga och särskilda behov’ – stadgas att universiteten får rekrytera forskare genom treåriga visstidsanställningsavtal som kan förlängas med två år efter en positiv utvärdering av den under treårsperioden utförda undervisningen och forskningen, utan att ingåendet av det första avtalet och förlängningen därav är villkorade av sådana tillfälliga eller särskilda behov vid det berörda universitetet, med den följden att nämnda universitet i slutet av denna femårsperiod kan ingå ytterligare ett visstidsanställningsavtal av samma typ med samma person eller med andra personer för att tillgodose samma undervisnings- och forskningsbehov som var kopplat till det föregående avtalet?
5) Utgör klausul 5 i ovannämnda ramavtal, bland annat mot bakgrund av principerna om effektivitet och likvärdighet samt av ovannämnda klausul 4, hinder för en nationell lagstiftning (artikel 29.2 d och 29.4 i lagstiftningsdekret nr 81/2015 samt artikel 36.2 och 36.5 i lagstiftningsdekret nr 165/2001) enligt vilken universitetsforskare med treåriga visstidsanställningsavtal som kan förlängas med två år (enligt artikel 24.3 a i lag nr 240/2010) inte ges någon möjlighet att senare ingå ett tillsvidareanställningsförhållande, när det i den italienska rättsordningen inte finns några andra åtgärder att tillgripa för att undvika och beivra universitetens missbruk av på varandra följande avtal om visstidsanställning?”
36 Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) ställde den 23 april 2020, i mål C‑40/20, en sjätte fråga med följande lydelse:
”6) Utgör klausul 4 i [ramavtalet], med rubriken ’Principen om icke-diskriminering’, jämförd med artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samt mot bakgrund av principerna om likvärdighet och effektivitet, hinder för en nationell lagstiftning, närmare bestämt [artikel] 24.5 och 24.6 i lag nr 240/2010, enligt vilken visstidsanställda forskare som avses i artikel 24.3 b och som har uppnått den nationella vetenskapliga behörigheten i enlighet med artikel 16 i samma lag och tillsvidareanställda forskare som även dessa har uppnått nämnda behörighet har rätt respektive möjlighet (som har införts genom tilldelning av specifika resurser) att bli – de förstnämnda när det aktuella avtalet löper ut, de sistnämnda fram till den 31 december 2021 – föremål för en specifik utvärdering i syfte att bli tillsvidareanställda som biträdande professorer, medan visstidsanställda forskare som avses i artikel 24.3 a och som har uppnått den nationella vetenskapliga behörigheten inte tillerkänns vare sig en sådan rätt eller möjlighet, även om samtliga nämnda kategorier av arbetstagare utan åtskillnad utför identiska arbetsuppgifter?”
37 Domstolens ordförande har genom beslut av den 27 april 2020 förenat målen C‑40/20 och C‑173/20 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.
Prövning av tolkningsfrågorna
Inledande synpunkter
38 Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den fjärde, den femte och den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida nationella bestämmelser är förenliga med bland annat effektivitetsprincipen och likvärdighetsprincipen. Eftersom det i dessa nationella bestämmelser föreskrivs materiella föreskrifter och inte processuella regler, är dessa principer emellertid inte relevanta för att besvara dessa frågor. Dessa principer är nämligen endast tillämpliga inom ramen för skyddet av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten och de rör således inte dessa rättigheters materiella innebörd, utan endast de processuella reglerna för att utöva dessa, vilka regleras i nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, Câmpean, C‑200/14, EU:C:2016:494, punkterna 46 och 47).
Den första delen av den första tolkningsfrågan och den andra tolkningsfrågan
39 Den hänskjutande domstolen har ställt den första delen av den första frågan och den andra frågan för att få klarhet i huruvida klausul 5 i ramavtalet utgör hinder för nationella bestämmelser som ger universiteten möjlighet att ingå treåriga visstidsanställningsavtal med forskare, vilka kan förlängas med högst två år, utan att avtalets ingående eller förlängning villkoras av objektiva skäl som rör tillfälliga eller särskilda behov.
40 I detta hänseende ska det erinras om att artikel 24.3 i lag nr 240/2010 omfattar två typer av avtal för universitetsforskare, som ersätter den tidigare lagstiftning varigenom dessa forskare fick en fast tjänst efter en godkänd prövoperiod på tre år, nämligen de avtal som avses i punkten a i denna bestämmelse (nedan kallade typ A-kontrakt) och de avtal som avses i punkten b i bestämmelsen (nedan kallade typ B-kontrakt), vilka båda också ingås för en period om tre år.
41 Även om urvalsförfarandet således leder till ett treårigt visstidsanställningsavtal för båda typerna av universitetsforskare, framgår det av respektive begäran om förhandsavgörande att det likväl finns skillnader mellan dessa typer av avtal.
42 För att ingå typ A-kontrakt krävs nämligen att det finns medel avsatta för forskning, undervisning, kompletterande undervisningsverksamhet och stöd till studenter. Ett sådant avtal kan förlängas endast en gång för en period på två år, efter en positiv utvärdering av den berörda personens vetenskapliga verksamhet. Ett typ B-kontrakt kan däremot inte förlängas, men den berörda forskaren har möjlighet att efter treårsperioden och på grundval av resultatet av en lämplig utvärdering, erbjudas en tjänst som biträdande professor men inom ramen för en tillsvidareanställning.
43 Även villkoren för att kunna ingå de olika avtalstyperna skiljer sig åt. För typ A-kontrakt är det tillräckligt att den berörda personen innehar en doktorstitel, ett motsvarande akademiskt behörighetsbevis eller ett examensbevis för en medicinsk specialistutbildning. För typ B-kontrakt krävs däremot att den berörda personen har arbetat som forskare i enlighet med artikel 24.3 a i lag nr 240/2010, är behörig att tjänstgöra som universitetsprofessor på nivå I eller II, har en avslutad läkarutbildning eller har tjänstgjort minst tre år vid olika universitet och därvid erhållit forskningsstöd eller stipendier.
44 En person som har ingått ett typ A-kontrakt får således så småningom möjlighet att ingå ett typ B-kontrakt. En universitetsforskare kan således utveckla sin akademiska karriär genom att gå från ett typ A-kontrakt till ett typ B-kontrakt, vilket därefter ger den berörda forskaren möjlighet att utnämnas till biträdande professor. En sådan utnämning beror emellertid på resultatet av en lämplig utvärdering och sker inte per automatik.
45 Av detta följer att skillnaden mellan de två kategorierna universitetsforskare består i dels att det uppställs olika villkor för att kunna ingå ett anställningsavtal, dels att forskare med ett typ A-kontrakt inte direkt inom ramen för sin karriär kan få tillgång till en tjänst som biträdande professor, medan forskare med ett typ B-kontrakt direkt kan komma i fråga för en sådan tjänst.
46 I förevarande fall anställdes klagandena i de nationella målen i egenskap av godkända sökanden i ett urvalsförfarande som organiserats i enlighet med artikel 24 i lag nr 240/2010 och således efter en positiv utvärdering, såsom krävs enligt punkt 3 a i denna artikel, och med hänsyn till ”de medel som [var] avsatta för forskning, undervisning, kompletterande undervisningsverksamhet och stöd till studenter”.
47 Det ska erinras om att ramavtalet, enligt dess klausul 1, syftar dels till att förbättra kvaliteten på visstidsarbete genom att garantera att icke-diskrimineringsprincipen tillämpas, dels till att upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande visstidsanställningsavtal eller visstidsanställningsförhållanden.
48 För att förhindra eventuellt missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningsavtal eller visstidsanställningsförhållanden fastställs i klausul 5.1 i ramavtalet de åtgärder som medlemsstaterna ska införa när det inte finns likvärdiga lagliga åtgärder för att förhindra missbruk.
49 Det framgår av lydelsen i klausul 5 att den endast är tillämplig när det föreligger på varandra följande visstidsanställningsavtal eller visstidsanställningsförhållanden, vilket innebär att ett avtal som är det första eller det enda avtalet om visstidsanställning inte omfattas av punkt 1 i nämnda klausul. Ramavtalet innebär således inte någon skyldighet för medlemsstaterna att anta bestämmelser som fordrar att det första eller det enda avtalet om visstidsanställning ska rättfärdigas av sådana objektiva grunder (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
50 Ingåendet av ett visstidsanställningsavtal, såsom ett typ A-kontrakt, omfattas således inte i sig av klausul 5.1 i ramavtalet och omfattas således inte av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.
51 Däremot är denna bestämmelse tillämplig när ett typ A-kontrakt förlängs för en period på högst två år, såsom föreskrivs i artikel 24.3 a i lag nr 240/2010, eftersom det då rör sig om två på varandra följande visstidsanställningsavtal.
52 Det ska i detta hänseende erinras om att syftet med klausul 5.1 i ramavtalet är att genomföra ett av de mål som eftersträvas med ramavtalet, nämligen att reglera möjligheterna att använda på varandra följande visstidsanställningar, vilka kan missbrukas till arbetstagarnas nackdel. I denna klausul har det därför införts en rad minimiskyddsbestämmelser för att förhindra att arbetstagarnas anställningstrygghet urholkas (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl., (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
53 För att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar är medlemsstaterna enligt klausul 5.1 i ramavtalet således skyldiga att på ett effektivt sätt och med bindande verkan införa minst en av de uppräknade åtgärderna när det i nationell rätt inte finns likvärdiga lagstadgade åtgärder. De sålunda, i klausul 5.1 a–c, uppräknade åtgärderna, vilka är tre till antalet, rör objektiva grunder för förnyad visstidsanställning, den övre sammanlagda tidsgränsen för flera på varandra följande visstidsanställningar respektive det antal gånger som en visstidsanställning får förnyas (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
54 Medlemsstaterna har i detta hänseende ett utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom de kan välja att införa en eller flera av de åtgärder som anges i klausul 5.1 a–c i ramavtalet eller att tillämpa redan existerande likvärdiga lagstadgade åtgärder, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller till kategorier av arbetstagare (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
55 Härigenom fastställs ett allmänt mål för medlemsstaterna i klausul 5.1 i ramavtalet, bestående i att förebygga sådant missbruk. Medlemsstaterna ges emellertid samtidigt rätt att själva bestämma med hjälp av vilka medel som nämnda mål ska uppnås, under förutsättning att de inte inverkar menligt på ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
56 I förevarande fall fastställs i artikel 24.3 a i lag nr 240/2010 en gräns inte enbart vad gäller den maximala löptiden för sådana typ A-kontrakt som ingåtts av klagandena i de nationella målen, utan även vad gäller det möjliga antalet förlängningar av dessa kontrakt. I denna bestämmelse fastställs närmare bestämt den längsta giltighetstiden för dessa avtal till tre år och den tillåter endast en förlängning som är begränsad till två år.
57 Artikel 24.3 a i lag nr 240/2010 innehåller således två av de åtgärder som avses i klausul 5.1 i ramavtalet, nämligen en åtgärd som rör den övre sammanlagda tidsgränsen för visstidsanställningar, och en åtgärd som rör det antal gånger som en visstidsanställning får förnyas. Den hänskjutande domstolen har inte anfört några omständigheter som skulle kunna tyda på att dessa åtgärder inte är tillräckliga för att effektivt förhindra missbruk av visstidsanställningsavtal när det gäller typ A-kontrakt.
58 Med hänvisning bland annat till domen av den 25 oktober 2018, Sciotto (C‑331/17, EU:C:2018:859), har den hänskjutande domstolen förvisso påpekat att den inhemska lagstiftning som är aktuell i de nationella målen inte innehåller några objektiva och klara kriterier som gör det möjligt att fastställa dels huruvida ingåendet och förlängningen av typ A-kontrakt motiveras av verkliga och tillfälliga behov, dels huruvida sådana kontrakt är ägnade att uppfylla dessa behov och huruvida de är proportionerliga.
59 För det första kan det emellertid, konstateras att medan frågan huruvida förnyelsen av de aktuella visstidsanställningsavtalen motiverades av objektiva grunder i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet – bestående i att tillgodose verkliga och tillfälliga behov – i det mål som avgjordes genom den domen uppkom på grund av att det inte vidtagits några sådana åtgärder som avses i klausul 5.1 b och c i ramavtalet, så innehåller den inhemska lagstiftning som är aktuell i de nationella målen, såsom angetts i punkt 57 ovan, sådana åtgärder. Den omständighet som åberopats av den hänskjutande domstolen, att denna lagstiftning inte innehåller några preciseringar om den verkliga och tillfälliga karaktären av de behov som ska tillgodoses genom användandet av visstidsanställningsavtal, saknar således relevans.
60 För det andra kan det noteras att de berörda arbetstagarna i det mål som avgjordes genom domen av den 25 oktober 2018, Sciotto (C‑331/17, EU:C:2018:859), var helt ovetande om hur länge deras anställningsförhållanden skulle vara. De personer som ingår ett typ A-kontrakt, såsom det som klagandena i de nationella målen ingått, upplyses däremot redan innan de undertecknar kontraktet om att anställningsförhållandet inte kan vara i mer än fem år.
61 Vad gäller arbetstagarnas anställningstrygghet, framgår det av andra stycket i ingressen till ramavtalet att den anses utgöra en betydande del av skyddet för arbetstagare, medan visstidsanställningar endast under vissa omständigheter svarar mot både arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
62 Den omständigheten att rättsverkningarna av ett visstidsanställningsavtal ingånget av en forskare – såsom det kontrakt som ingåtts av klagandena i de nationella målen, vilka är anställda enligt typ A-kontrakt – upphör, medför inte nödvändigtvis en osäkerhet i anställningen, eftersom den gör det möjligt för den berörda arbetstagaren att förvärva de kvalifikationer som krävs för att få ett typ B-kontrakt, vilket i sin tur kan leda till en tillsvidareanställning som biträdande professor.
63 För det tredje innebär det förhållandet att universiteten har ett permanent behov av att anställa universitetsforskare, såsom synes framgå av den nationella lagstiftningen i fråga, inte att detta behov inte kan tillgodoses genom användandet av visstidsanställningsavtal (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 67 och där angiven rättspraxis).
64 Tjänsten som forskare tycks nämligen vara avsedd att vara det första steget i en akademikers karriär, eftersom avsikten är att forskaren under alla omständigheter så småningom ska söka sig till en annan tjänst, nämligen en tjänst som inbegriper undervisning, först som biträdande professor och därefter som ordinarie professor (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
65 Vad vidare gäller den omständigheten att förlängningen med två år av ett typ A-kontrakt är beroende av en positiv utvärdering av den undervisning och forskning som utförts, kan de ”särskilda behoven” inom den berörda sektorn, det vill säga vetenskaplig forskning, rimligen bestå i att det är nödvändigt att säkerställa att de enskilda forskarnas karriärer utvecklas i förhållande till deras respektive meriter, vilka följaktligen måste utvärderas. En bestämmelse som innebär att universitetet åläggs en skyldighet att erbjuda en forskare en tillsvidareanställning, oberoende av resultaten av utvärderingen av dennes vetenskapliga verksamhet, uppfyller således inte ovannämnda krav (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 69 och där angiven rättspraxis).
66 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den första delen av den första frågan och den andra frågan besvaras enligt följande. Klausul 5 i ramavtalet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att universitet kan ingå avtal med forskare om visstidsanställning för en period på tre år, som kan förlängas med högst två år, utan att dessa avtals ingående eller förlängning villkoras av objektiva skäl som rör tillfälliga eller särskilda behov, och detta i syfte att täcka det berörda universitetets ordinarie och permanenta behov.
Den andra delen av den första frågan.
67 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delen av den första frågan för att få klarhet i huruvida klausul 5 i ramavtalet utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom artikel 22.9 i lag nr 240/2010, i vilken det fastställs att en och samma forskare kan ingå anställningsavtal för sammanlagt högst tolv år, även om avtalen avser olika universitet och institut och även om de inte följer direkt på varandra.
68 EU-domstolen konstaterar inledningsvis att syftet med artikel 22.9 i nämnda lag inte är att begränsa tidsgränsen för ett enskilt avtal om visstidsanställning, utan den sammanlagda tidsgränsen för alla olika former av visstidsanställningsförhållanden inom forskningsområdet, oavsett om det rör sig om typ A- eller typ B-kontrakt eller andra former av anställningsförhållanden, som en och samma person kan ingå, även om de ingås med olika universitet och institut.
69 Det ska i detta hänseende erinras om att syftet med klausul 5 i ramavtalet är att genomföra ett av de mål som eftersträvas med ramavtalet, nämligen att förhindra att arbetstagarnas anställningstrygghet urholkas genom användning av på varandra följande visstidsanställningar, vilka kan missbrukas till arbetstagarnas nackdel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl., (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
70 I förevarande fall fastställs i artikel 22.9 i lag nr 240/2010 den totala varaktigheten av samtliga avtal om visstidsanställning till tolv år, bland annat för typ A-kontrakt, som en och samma universitetsforskare kan ingå med ett eller flera universitet.
71 I likhet med artikel 24.3 i lag nr 240/2010 innehåller artikel 22.9 i denna lag således en av de åtgärder som anges i klausul 5.1 i ramavtalet, nämligen den som rör en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar som ingås av en och samma forskare. Utöver den omständigheten att klausul 5.1 b i ramavtalet bara avser en situation där det endast finns en arbetsgivare, med följden att denna klausul endast är relevant om en forskare har ingått flera på varandra följande visstidsanställningsavtal vid samma universitet, har den hänskjutande domstolen inte åberopat några omständigheter som skulle kunna tyda på att denna åtgärd inte är tillräcklig för att på ett effektivt sätt förhindra missbruk av visstidsanställningsavtal när det gäller typ A-kontrakt.
72 Den av den hänskjutande domstolen åberopade omständigheten att den inhemska lagstiftning som är i fråga i det nationella målet inte innehåller några preciseringar om den verkliga och tillfälliga karaktären av de behov som ska tillgodoses genom användandet av visstidsanställningsavtal, saknar således relevans, av samma skäl som de som anges i punkt 59 ovan (se, analogt, dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 63).
73 Även om det antas att en sådan åtgärd inte är tillräcklig för att på ett effektivt sätt förhindra ett sådant missbruk och att det finns situationer där en medlemsstat – trots att det finns en skyddsregel som, såsom i förevarande fall, föreskriver en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar – kan åsidosätta kraven i klausul 5 i ramavtalet genom att använda sig av visstidsanställningskontrakt för att tillgodose behov som är permanenta och varaktiga, skulle en sådan användning av visstidsanställningar i en sådan situation som den som är aktuell i de nationella målen vara motiverad av objektiva skäl enligt klausul 5.1 a i ramavtalet.
74 För det första, och såsom även den hänskjutande domstolen har påpekat i sina beslut att begära förhandsavgörande, kan universitetsforskningens karaktär nämligen motivera att rekryteringen av universitetsforskare är av tillfällig karaktär.
75 En forskares ofta begränsade uppdragstid är knuten till den typ av tjänster som forskaren ska utföra, som bland annat består i att analysera specifika ämnen och att genomföra studier och forskning, vars resultat senare offentliggörs. För ett universitet är arten av och antalet forskningsområden samt typen av, varaktigheten av och innehållet i den forskningsverksamhet som kan väljas i stor utsträckning oförutsebar.
76 För det andra, såsom det konstaterats i punkterna 63–65 ovan, innebär det förhållandet att universiteten har ett permanent behov av att anställa universitetsforskare, såsom synes framgå av den inhemska lagstiftning som är aktuell i de nationella målen, inte att detta behov inte kan tillgodoses genom användandet av visstidsanställningsavtal (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 67 och där angiven rättspraxis).
77 Tjänsten som forskare tycks nämligen vara avsedd att vara det första steget i en akademikers karriär, eftersom avsikten är att forskaren under alla omständigheter så småningom ska söka sig till en annan tjänst, nämligen en tjänst som inbegriper undervisning, först som biträdande professor och därefter som ordinarie professor (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
78 För övrigt framgår det inte av besluten om hänskjutande att universiteten använder sig av visstidsanställningsavtal för att tillgodose ordinarie och permanenta forsknings- och undervisningsbehov, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
79 Vad vidare gäller den omständigheten att förlängningen med två år av ett typ A-kontrakt är beroende av en positiv utvärdering av den undervisning och forskning som utförts, kan de ”särskilda behoven” inom den berörda sektorn, det vill säga vetenskaplig forskning, rimligen bestå i att det är nödvändigt att säkerställa att de enskilda forskarnas karriärer utvecklas i förhållande till deras respektive meriter, vilka följaktligen måste utvärderas.
80 För det tredje kan, såsom redan har påpekats i punkt 65 ovan, en sammanlagd period på högst tolv år, såsom den som är aktuell i det nationella målet, motiveras av behovet av att säkerställa att de enskilda forskarnas karriärer utvecklas i förhållande till deras respektive meriter och den är således inte oförenlig med idén om karriärgången vid universiteten (se, analogt, dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca ‐ MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 69 och där angiven rättspraxis).
81 Dessutom förefaller en forskare som har ett typ A-kontrakt inte vara förhindrad att delta i uttagningsprov för att erhålla en annan typ av avtal om visstidsanställning, såsom ett typ B -kontrakt, vilket därefter kan leda till en fast anställning som professor vid samma universitet eller vid en annan institution. Ett typ A-kontrakt tycks således medföra en möjlighet för en forskare att förvärva ytterligare akademiska och vetenskapliga kvalifikationer i syfte att erhålla ett typ B-kontrakt eller att, efter vetenskapligt godkännande, delta i uttagningsprov för att ingå ett avtal om tillsvidareanställning som professor.
82 I detta sammanhang ankommer det på den nationella domstolen att i varje enskilt fall bedöma samtliga faktiska omständigheter i de mål som anhängiggjorts vid den, och därvid beakta bland annat det antal anställningsavtal som samma universitet ingått med samma forskare eller för att utföra samma arbete och även undersöka de olika typerna av urvalsförfaranden och tidsintervallet mellan varje förfarande, för att undvika att arbetsgivaren missbrukar på varandra följande avtal om visstidsanställning (se, analogt, dom av den 13 januari 2022, MIUR och Ufficio Scolastico Regionale per la Campania, C‑282/19, EU:C:2022:3, punkt 107).
83 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den andra delen av den första frågan besvaras enligt följande. Klausul 5 i ramavtalet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, i vilken det fastställs att en och samma forskare kan ingå anställningsavtal för sammanlagt högst tolv år, även om avtalen avser olika universitet och institut och även om de inte följer direkt på varandra.
Den femte frågan
84 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida klausul 5 i ramavtalet utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken visstidsanställningsavtal ingångna av universitetsforskare med en löptid på tre år, vilka kan förlängas med högst två år, inte kan omvandlas till tillsvidareanställningsavtal, när det i den nationella rättsordningen inte finns någon annan åtgärd för att förhindra och beivra ett eventuellt missbruk från universitetens sida av visstidsanställningsavtal.
85 Såsom framgår av svaren på den första och den andra frågan, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, utgör klausul 5 i ramavtalet inte hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, eftersom den inte medför någon risk för missbruk av visstidsanställningsavtal. Det är därför inte nödvändigt att svara på den femte frågan.
Den tredje frågan
86 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida klausul 4 i ramavtalet utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en möjlighet, på vissa villkor, för forskare vid offentliga forskningsorgan som har ingått ett visstidsanställningsavtal att få fast anställning, samtidigt som denna möjlighet nekas universitetsforskare som har ingått ett visstidsanställningsavtal.
87 Domstolen erinrar i detta sammanhang om att det av fast rättspraxis följer att den icke-diskrimineringsprincip som stadfästs i ramavtalet har genomförts och konkretiserats genom detta avtal endast vad gäller skillnader i behandling mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda som befinner sig i en jämförbar situation, och följaktligen omfattar den inte eventuella skillnader i behandling mellan vissa kategorier av visstidsanställda (dom av den 13 januari 2022, MIUR och Ufficio Scolastico Regionale per la Campania, C‑282/19, EU:C:2022:3, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
88 Klausul 4 i ramavtalet syftar i synnerhet till att säkerställa att principen om icke-diskriminering tillämpas på visstidsanställda för att förhindra att arbetsgivare använder denna anställningsform för att utesluta visstidsanställda från rättigheter som tillkommer tillsvidareanställda (dom av den 13 januari 2022, MIUR och Ufficio Scolastico Regionale per la Campania, C‑282/19, EU:C:2022:3, punkt 73 och där angiven rättspraxis).
89 Den omständigheten att vissa visstidsanställda, såsom universitetsforskare, inte kan få till stånd en stabilisering av sina anställningsförhållanden medan detta är möjligt för forskare vid offentliga forskningsorgan som ingått ett visstidsanställningsavtal, utgör emellertid en skillnad i behandling mellan två kategorier av visstidsanställda.
90 Den tredje frågan ska således besvaras på följande sätt. Klausul 4 i ramavtalet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en möjlighet för forskare vid offentliga forskningsorgan som har ingått ett visstidsanställningsavtal att, på vissa villkor, få fast anställning, samtidigt som denna möjlighet nekas universitetsforskare som har ingått ett visstidsanställningsavtal.
Den fjärde frågan
91 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida klausul 4 i ramavtalet utgör hinder för en nationell lagstiftning som – med avvikelse från den allmänna regeln som är tillämplig på alla offentlig- och privatanställda, enligt vilken den övre tidsgränsen för en visstidsanställning, från och med år 2018, är fastställd till 24 månader, inklusive förlängningar och förnyelser, och med avvikelse från den regel som är tillämplig på anställda inom den offentliga förvaltningen, enligt vilken det för att dessa typer av anställningar ska få användas krävs att det föreligger ”tillfälliga och särskilda behov” – ger universiteten möjlighet att ingå treåriga visstidsanställningsavtal med forskare, som kan förlängas med högst två år, utan att ingåendet av avtalen och förlängningen av dem behöver vara villkorade av att universitetet har sådana tillfälliga eller särskilda behov, och som även ger universiteten möjlighet att vid utgången av denna femårsperiod ingå ytterligare ett visstidsanställningsavtal av samma typ med samma person eller med andra personer för att tillgodose samma undervisnings- och forskningsbehov som var kopplade till det föregående avtalet.
92 I punkterna 87 och 88 ovan erinrade domstolen om att den icke-diskrimineringsprincip som stadfästs i ramavtalet har genomförts och konkretiserats genom detta avtal endast vad gäller skillnader i behandling mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda som befinner sig i en jämförbar situation, och att denna princip följaktligen inte omfattar eventuella skillnader i behandling mellan vissa kategorier av visstidsanställda. Klausul 4 i ramavtalet syftar i synnerhet till att säkerställa att principen om icke-diskriminering tillämpas på visstidsanställda för att förhindra att arbetsgivare använder denna anställningsform för att utesluta visstidsanställda från rättigheter som tillkommer tillsvidareanställda.
93 Eftersom den hänskjutande domstolen inte exakt har angett med vilken kategori av tillsvidareanställda som forskare som har ingått typ A-kontrakt ska jämföras, förefaller frågan dessutom snarare röra ingåendet av på varandra följande visstidsanställningsavtal, vars missbruk beivras genom klausul 5 i ramavtalet, och inte diskriminering av visstidsanställda forskare i förhållande till jämförbara tillsvidareanställda.
94 Av detta följer att den fjärde frågan ska besvaras enligt följande. Klausul 4 i ramavtalet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som – med avvikelse dels från den allmänna regel som är tillämplig på alla offentlig- och privatanställda, enligt vilken den övre tidsgränsen för en visstidsanställning, från och med år 2018, är fastställd till 24 månader, inklusive förlängningar och förnyelser, dels från den regel som är tillämplig på offentliganställda, enligt vilken det för att använda denna typ av anställningsförhållanden krävs att det föreligger tillfälliga och särskilda behov – ger universiteten möjlighet att ingå treåriga visstidsanställningsavtal med forskare, som kan förlängas med högst två år, utan att ingåendet av avtalen och förlängningen av dem behöver vara villkorade av att det berörda universitetet har sådana tillfälliga eller särskilda behov, och som även ger universiteten möjlighet att vid utgången av denna femårsperiod ingå ytterligare ett visstidsanställningsavtal av samma typ med samma person eller med andra personer för att tillgodose samma undervisnings- och forskningsbehov som var kopplade till det föregående avtalet.
Den sjätte frågan
95 Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan, som endast har ställts inom ramen för mål C‑40/20, för att få klarhet i huruvida klausul 4.1 i ramavtalet utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken endast forskare som har ingått ett visstidsanställningsavtal av en viss typ eller ett tillsvidareanställningsavtal har möjlighet att, när de har erhållit nationell vetenskaplig behörighet, bli föremål för ett särskilt utvärderingsförfarande för att kunna bli uppförda på förteckningen över biträdande professorer, medan forskare som ingått ett visstidsanställningsavtal av en annan typ, även om de likaledes erhållit nationell vetenskaplig behörighet, nekas denna möjlighet, i det fall då dessa sistnämnda utövar samma yrkesverksamhet och tillhandahåller samma undervisningstjänster till studenterna som de två förstnämnda forskarkategorierna.
96 Det framgår av svaren på den tredje och den fjärde frågan att klausul 4 i ramavtalet endast avser diskriminering mellan arbetstagare som har ingått visstidsanställningsavtal och arbetstagare som har ingått tillsvidareanställningsavtal och som arbetar inom samma sektor. En eventuell skillnad i behandling mellan två kategorier av visstidsanställda och således, såsom i de nationella målen, mellan de forskare som ingått typ A-kontrakt och de som ingått typ B-kontrakt omfattas inte av tillämpningsområdet för klausul 4.
97 Däremot omfattas en eventuell ojämlikhet mellan de forskare som ingått tillsvidareanställningsavtal och de forskare som ingått typ A-kontrakt, eftersom de sistnämnda forskarna inte har rätt att delta i utvärderingsförfarandet i syfte att kunna få fast anställning som professorer enligt artikel 24.6 i lag nr 240/2010, av tillämpningsområdet för denna klausul.
98 Även om det i princip ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa de aktuella åtgärdernas art och syften, framgår det av handlingarna i målet och av fast rättspraxis i detta avseende att villkoren för karriärutveckling ska anses vara ”anställningsvillkor” i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 22 mars 2018, Centeno Meléndez, C‑315/17, ej publicerat, EU:C:2018:207, punkterna 46–48 och där angiven rättspraxis).
99 Med detta sagt, följer det av fast rättspraxis att icke-diskrimineringsprincipen – som kommer till särskilt uttryck i klausul 4.1 i ramavtalet – innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (Italienska fredsdomares ställning), C‑658/18, EU:C:2020:572, punkt 141 och där angiven rättspraxis).
100 Principen om icke-diskriminering har således genomförts och konkretiserats genom ramavtalet endast såvitt avser skillnader i behandling mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda som befinner sig i en jämförbar situation (dom av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (Italienska fredsdomares ställning), C‑658/18, EU:C:2020:572, punkt 142 och där angiven rättspraxis).
101 Av fast rättspraxis följer att det, för att bedöma huruvida personer utför samma eller liknande arbete, i den mening som avses i ramavtalet, i enlighet med klausulerna 3.2 och 4.1 i avtalet, ska prövas huruvida dessa personer – med hänsyn tagen till en rad omständigheter, såsom arbetets art, utbildningsvillkoren och arbetsvillkoren – kan anses befinna sig i en jämförbar situation (dom av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (Italienska fredsdomares ställning), C‑658/18, EU:C:2020:572, punkt 143 och där angiven rättspraxis).
102 Om det är utrett att visstidsanställda, under sin anställning, utför samma arbetsuppgifter som de arbetstagare som har ingått ett avtal om tillsvidareanställning med samma arbetsgivare eller innehar samma tjänst som dessa, så ska situationen för dessa båda kategorier av arbetstagare i princip anses vara jämförbar (dom av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (Italienska fredsdomares ställning), C‑658/18, EU:C:2020:572, punkt 144 och där angiven rättspraxis).
103 I förevarande fall ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att fastställa huruvida de forskare som ingått typ A-kontrakt befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för de forskare som ingått ett tillsvidareanställningsavtal, med beaktande av samtliga omständigheter som nämns i punkt 101 ovan.
104 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen tycks anse att de olika forskarkategorierna har anförtrotts identiska uppdrag.
105 Vad beträffar en eventuell objektiv grund som kan motivera en skillnad i behandling mellan två forskarkategorier, erinrar domstolen om att begreppet ”objektiva grunder” i klausul 4.1 i ramavtalet enligt fast rättspraxis ska tolkas på så sätt att det inte medger att en skillnad i behandling mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda motiveras med att skillnaden i behandling föreskrivs i generella eller abstrakta bestämmelser, såsom bestämmelser i en lag eller ett kollektivavtal (dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing, C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
106 Tvärtom innebär nämnda begrepp ett krav på att den skillnad i behandling som konstaterats ska vara motiverad av precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för det aktuella anställningsvillkoret i det särskilda sammanhang där det förekommer och på grundval av objektiva och klara kriterier, så att det kan kontrolleras huruvida denna skillnad tillgodoser ett verkligt behov, är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och är nödvändig för att uppnå detta. Sådana omständigheter kan till exempel följa av att de arbetsuppgifter för vilkas utförande avtal om visstidsanställning har ingåtts är av ett särskilt slag och har vissa inneboende egenskaper eller, i förekommande fall, av en medlemsstats strävan efter att uppnå ett berättigat socialpolitiskt mål (dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing, C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
107 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen emellertid inte angett något objektivt skäl som skulle kunna motivera den särbehandling som den förefaller ha konstaterat och som består i att forskare som har ingått ett tillsvidareanställningsavtal har möjlighet att bli föremål för ett särskilt utvärderingsförfarande i syfte att uppföras på förteckningen över biträdande professorer, medan denna möjlighet nekas forskare som har ingått ett typ A-kontrakt. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det således föreligga en skillnad i behandling mellan de forskare som ingått ett tillsvidareanställningsavtal och de forskare som ingått ett typ A-kontrakt, vilket strider mot klausul 4 i ramavtalet.
108 Av detta följer att den sjätte frågan ska besvaras enligt följande. Klausul 4.1 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken forskare som har ingått ett tillsvidareanställningsavtal har möjlighet att, när de har erhållit nationell vetenskaplig behörighet, bli föremål för ett särskilt utvärderingsförfarande för att kunna bli uppförda på förteckningen över biträdande professorer, medan forskare som har ingått ett visstidsanställningsavtal, även om de likaledes har erhållit nationell vetenskaplig behörighet, nekas denna möjlighet, i de fall då dessa sistnämnda utövar samma yrkesverksamhet och tillhandahåller samma undervisningsstöd till studenterna som de forskare som har ingått ett tillsvidareanställningsavtal.
Rättegångskostnader
109 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
1) Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att universitet kan ingå avtal med forskare om visstidsanställning för en period på tre år, som kan förlängas med högst två år, utan att dessa avtals ingående eller förlängning villkoras av objektiva skäl som rör tillfälliga eller särskilda behov, och detta i syfte att täcka det berörda universitetets ordinarie och permanenta behov.
2) Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, i vilken det fastställs att en och samma forskare kan ingå anställningsavtal för sammanlagt högst tolv år, även om avtalen avser olika universitet och institut och även om de inte följer direkt på varandra.
3) Klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en möjlighet för forskare vid offentliga forskningsorgan som har ingått ett visstidsanställningsavtal att, på vissa villkor, få fast anställning, samtidigt som denna möjlighet nekas universitetsforskare som har ingått ett visstidsanställningsavtal.
4) Klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som – med avvikelse dels från den allmänna regel som är tillämplig på alla offentlig- och privatanställda, enligt vilken den övre tidsgränsen för en visstidsanställning, från och med år 2018, är fastställd till 24 månader, inklusive förlängningar och förnyelser, dels från den regel som är tillämplig på offentliganställda, enligt vilken det för att använda denna typ av anställningsförhållanden krävs att det föreligger tillfälliga och särskilda behov – ger universiteten möjlighet att ingå treåriga visstidsanställningsavtal med forskare, som kan förlängas med högst två år, utan att ingåendet av avtalen och förlängningen av dem behöver vara villkorade av att det berörda universitetet har sådana tillfälliga eller särskilda behov, och som även ger universiteten möjlighet att vid utgången av denna femårsperiod ingå ytterligare ett visstidsanställningsavtal av samma typ med samma person eller med andra personer för att tillgodose samma undervisnings- och forskningsbehov som var kopplade till det föregående avtalet.
5) Klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken forskare som har ingått ett tillsvidareanställningsavtal har möjlighet att, när de har erhållit nationell vetenskaplig behörighet, bli föremål för ett särskilt utvärderingsförfarande för att kunna bli uppförda på förteckningen över biträdande professorer, medan forskare som har ingått ett visstidsanställningsavtal, även om de likaledes har erhållit nationell vetenskaplig behörighet, nekas denna möjlighet, i de fall då dessa sistnämnda utövar samma yrkesverksamhet och tillhandahåller samma undervisningsstöd till studenterna som de forskare som ingått ett tillsvidareanställningsavtal.
Underskrifter