Mål C‑518/15

Ville de Nivelles

mot

Rudy Matzak

(begäran om förhandsavgörande från cour du travail de Bruxelles)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2003/88/EG – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Artikel 2 – Begreppen ’arbetstid’ och ’viloperiod’ – Artikel 17 – Undantag – Brandmän – Jourtjänstgöring – Jourtjänstgöring i hemmet”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 21 februari 2018

1.        Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Begreppet arbetstagare – Frivilliga brandmän som ingår i det allmänna brandförsvaret – Omfattas – Villkor – Kontroll av den nationella domstolen

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88)

2.        Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Undantag – Brandmän som anställts av det allmänna brandförsvaret – Det är inte möjligt för medlemsstaterna att göra undantag från definitionen av begreppen ”arbetstid” och ”viloperiod”

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artiklarna 2 och 17.3 c iii)

3.        Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Mer förmånliga nationella bestämmelser – Räckvidd – Mindre restriktiv definition av begreppet ”arbetstid” – Omfattas inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artiklarna 1, 2 och 15)

4.        Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Tillämpningsområde – Lön – Omfattas inte – Skyldighet för medlemsstaterna att fastställa lönen för jourtjänstgöringsperioder i hemmet utifrån om nämnda perioder ska anses som ”arbetstid” eller ”viloperiod” – Föreligger inte

(Artikel 153.5 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 2)

5.        Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 2003/88 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden – Arbetstid – Begrepp – Jourtid som en arbetstagare tillbringar i hemmet med en skyldighet att inställa sig hos arbetsgivaren inom åtta minuter från dennes telefonsamtal, vilket i väsentlig mån inskränker möjligheterna till andra aktiviteter – Omfattas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 2)

1.      Se domen.

(se punkterna 28–31)

2.      Artikel 17.3 c iii i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ska tolkas så, att medlemsstaterna inte får undanta vissa kategorier av brandmän som anställts av det allmänna brandförsvaret från samtliga skyldigheter som följer av bestämmelserna i detta direktiv, inbegripet artikel 2 i direktivet, vari begreppen ”arbetstid” och ”viloperiod” definieras.

(se punkt 39 samt punkt 1 i domslutet)

3.      Artikel 15 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den inte tillåter medlemsstaterna att behålla eller tillämpa en mindre restriktiv definition av begreppet ”arbetstid” än den som stadgas i artikel 2 i detta direktiv.

Enligt artikel 15 i direktiv 2003/88 har medlemsstaterna möjlighet att tillämpa eller införa lagar eller andra författningar som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Av artikeln följer att de nationella bestämmelser som nämnda artikel hänvisar till är sådana bestämmelser som kan jämföras med dem som föreskrivs i direktiv 2003/88 och som avser skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

Sistnämnda bestämmelser kan endast vara de som – genom sitt syfte och föremål – är avsedda att fastställa en miniminivå vad gäller skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Så är fallet med bestämmelserna i kapitel 2 och 3 i direktivet. Bestämmelserna i kapitel 1 i nämnda direktiv, som innefattar artiklarna 1 och 2, är annorlunda. I de sistnämnda artiklarna fastställs nämligen inga minimiperioder för vila och avser inte heller några andra aspekter av arbetstidens förläggning. I stället fastställs nödvändiga definitioner för att avgränsa föremål och tillämpningsområde för direktiv 2003/88.

Det följer således av ordalydelsen i artikel 15 i direktiv 2003/88, jämförd med det system som inrättas genom direktivet, att den möjlighet som föreskrivs i sistnämnda artikel inte är tillämplig på definitionen av begreppet ”arbetstid” i artikel 2 i detta direktiv.

(se punkterna 42–44 och 47 samt punkt 2 i domslutet)

4.      Artikel 2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den inte innebär en skyldighet för medlemsstaterna att fastställa lönen för jourtjänstgöringsperioder i hemmet – såsom dem som är aktuella i det nationella målet – utifrån svaret på frågan om nämnda perioder ska anses som ”arbetstid” eller ”viloperiod”.

Domstolen erinrar härvidlag, i likhet med vad den hänskjutande domstolen påpekat, om att det är utrett att direktiv 2003/88 inte reglerar frågan om arbetstagarnas lön. Denna aspekt omfattas enligt artikel 153.5 FEUF inte av unionens behörighet.

Medlemsstaterna har förvisso befogenhet att fastställa lönen för arbetstagare som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88 utifrån definitionen av begreppen ”arbetstid” och ”viloperiod” i artikel 2 i detta direktiv, men har ingen skyldighet att göra detta.

(se punkterna 49, 50 och 52 samt punkt 3 i domslutet)

5.      Artikel 2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den jourtid som en arbetstagare tillbringar i hemmet med en skyldighet att inställa sig hos arbetsgivaren inom åtta minuter från dennes telefonsamtal, vilket i väsentlig mån inskränker möjligheterna till andra aktiviteter, ska anses utgöra ”arbetstid”.

Att utesluta perioder med jourtjänstgöring från begreppet ”arbetstid” utifrån ett krav på fysisk närvaro skulle nämligen äventyra syftet med direktiv 2003/88, vilket är att trygga säkerhet och hälsa för arbetstagare, genom att de ges viloperioder och tillräckliga raster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2000, Simap, C‑303/98, EU:C:2000:528, punkt 49).

Det följer vidare av domstolens praxis att den avgörande faktorn för att viss tid ska anses som ”arbetstid”, i den mening som avses i direktiv 2003/88, är att arbetstagaren måste vara fysiskt närvarande på en plats som arbetsgivaren bestämmer och hålla sig tillgänglig för denne för att omedelbart kunna tillhandahålla lämpliga tjänster när behov uppkommer. Dylika skyldigheter gör det omöjligt för de berörda arbetstagarna att välja sin vistelseort under jourtjänstgöringarna och ska därför anses ingå i utförandet av deras arbetsuppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2003, Jaeger, C‑151/02, EU:C:2003:437, punkt 63, och beslut av den 4 mars 2011, Grigore, C‑258/10, ej publicerat, EU:C:2011:122, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

Det förhåller sig slutligen annorlunda när en arbetstagare utför jourtjänstgöring enligt ett system med bakjour, som endast förutsätter att denne ständigt kan nås utan att det krävs att han är närvarande på arbetsplatsen. Även om vederbörande står till sin arbetsgivares förfogande på så sätt att han eller hon alltid måste vara nåbar, kan arbetstagaren i en sådan situation disponera sin tid med mindre inskränkningar och ägna sig åt sina egna intressen. Endast den tid som används för att rent faktiskt tillhandahålla tjänster ska under dessa omständigheter betraktas som ”arbetstid”, i den mening som avses i direktiv 2003/88 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2003, Jaeger, C‑151/02, EU:C:2003:437, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

(se punkterna 58–60 och 66 samt punkt 4 i domslutet)