Mål C‑158/16
Margarita Isabel Vega González
mot
Consejería de Hacienda y Sector Público del gobierno del Principado de Asturias
(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Contencioso-Administrativo n. 1 de Oviedo)
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 1999/70/EG – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Klausul 4 – Icke-diskrimineringsprincipen – Begreppet anställningsvillkor – Tjänstledighet – Nationell lagstiftning som anger att endast tjänstemän som valts till offentliga uppdrag kan beviljas tjänstledighet, med undantag av tillfälligt anställda”
Sammanfattning – Domstolens dom (tionde avdelningen) av den 20 december 2017
1. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Anställningsvillkor – Begrepp – Rätt för en arbetstagare som valts till ett parlamentariskt uppdrag att beviljas tjänstledighet. – Anställningen avbryts alltjämt som arbetstagarens anställningsförhållande kvarstår och rätt till befordran till och med den tidpunkt då mandatperioden för uppdraget löper ut – Omfattas
(Rådets direktiv 1999/70, klausul 4.1 i bilagan)
2. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Förbud mot diskriminering av visstidsanställda – Nationell lagstiftning som utgör absolut hinder mot att tillfälligt anställda arbetstagare som ska fullgöra ett politiskt uppdrag kan beviljas tjänstledighet, varvid anställningsförhållandet avbryts till och med den tidpunkt då arbetstagaren återinträder i tjänst vid mandatperiodens slut – Otillåtet – Motivering – Föreligger inte
(Rådets direktiv 1999/70, klausul 4 i bilagan)
1. Klausul 4 punkt 1 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas så, att begreppet anställningsvillkor, som avses i denna bestämmelse, omfattar en rätt för en arbetstagare som har valts till parlamentsledamot att beviljas tjänstledighet i enlighet med nationell lagstiftning, som anger att anställningsförhållandet tillfälligt upphör, med följden att arbetstagaren behåller sin tjänst och sin rätt till befordran till och med den tidpunkt då mandatperioden för det politiska uppdraget löper ut.
Såvitt avser begreppet anställningsvillkor, i den mening som avses i klausul 4 i ramavtalet, har domstolen tidigare slagit fast att det avgörande kriteriet för att avgöra huruvida en åtgärd omfattas av detta begrepp just är själva anställningen, det vill säga anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren (dom av den 12 december 2013, Carratù, C‑361/12, EU:C:2013:830, punkt 35, dom av den 13 mars 2014, Nierodzik, C‑38/13, EU:C:2014:152, punkt 25, dom av den 14 september 2016, de Diego Porras, C‑596/14, EU:C:2016:683, punkt 26, och beslut av den 9 februari 2017, Rodrigo Sanz, C‑443/16, EU:C:2017:109, punkt 32).
Såsom generaladvokaten framhållit i punkt 22 i sitt förslag till avgörande åsyftar begreppet anställningsvillkor således de rättigheter och skyldigheter som definierar ett visst anställningsförhållande, vilket inkluderar villkor avseende såväl hur en person utför sitt arbete som anställningsförhållandets upphörande.
Det är under alla omständigheter viktigt att tillägga att en tolkning av klausul 4 punkt 1 i ramavtalet som medför att rätten till tjänstledighet utesluts från tillämpningsområdet för begreppet anställningsvillkor skulle begränsa omfattningen av det skydd mot diskriminering som visstidsanställda tillerkänns, i strid med bestämmelsens syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2014, Nierodzik, C‑38/13, EU:C:2014:152, punkterna 27 och 29, dom av den 14 september 2016, de Diego Porras, C‑596/14, EU:C:2016:683, punkt 30, och beslut av den 21 september 2016, Álvarez Santirso, C‑631/15, EU:C:2016:725, punkt 39).
(se punkterna 30, 34, 38 och 39 samt punkt 1 i domslutet)
2. Klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som utgör ett absolut hinder för att tillfälligt anställda arbetstagare som ska fullgöra ett politiskt förtroendeuppdrag beviljas tjänstledighet, varvid anställningsförhållandet avbryts till och med den tidpunkt då arbetstagaren återinträder i tjänst vid mandatperiodens slut, medan tillsvidareanställda arbetstagare har rätt till sådan ledighet.
Även om den hänskjutande domstolen i förevarande fall inte har uteslutit att behovet av tillfälliga anställningar och deras brådskande karaktär, liksom den omständigheten att det är möjligt att förutsäga när anställningsförhållandet kommer att upphöra, i princip kan utgöra tydliga och konkreta faktorer som kan ligga till grund för en särbehandling beträffande beviljande av tjänstledighet, har nämnda domstol likväl påpekat att sådana argument inte kan godtas i en situation som den som gett upphov till det nationella målet, där tjänsten innehafts av samma tillfälligt anställda arbetstagare i över fyra år.
Under alla omständigheter förefaller det vid första påseende inte som om det absoluta förbudet mot att bevilja visstidsanställda sådan särskild tjänstledighet är oundgängligt för att uppnå det ändamål som eftersträvas med lag 3/1985, nämligen att tillsvidareanställda – närmare bestämt tjänstemän som fullgör ett politiskt förtroendeuppdrag – behåller sin tjänst och rätt till befordran, eftersom den hänskjutande domstolen själv har konstaterat att det är fullt möjligt att bevilja visstidsanställda arbetstagare som fullgör ett motsvarande uppdrag sådan tjänstledighet, varvid anställningsförhållandet avbryts till och med den tidpunkt då mandatperioden löper ut och de är garanterade rätten att återinträda i tjänst, under förutsättning att tjänsten inte under tiden upphört eller övertagits av en tjänsteman.
(se punkterna 49–51 samt punkt 2 i domslutet)