Mål C‑384/10

Jan Voogsgeerd

mot

Navimer SA

(begäran om förhandsavgörande från Hof van Cassatie)

”Romkonventionen om tillämplig lag på avtalsförpliktelser – Anställningsavtal – Parternas lagval – Tvingande regler i den lag som är tillämplig om inget lagval gjorts – Fastställande av denna lag – Anställd som utför sitt arbete i mer än en konventionsstat”

Sammanfattning av domen

1.        Konventionen om tillämplig lag på avtalsförpliktelser – Den lag som är tillämplig om inget lagval gjorts – Anknytningskriterier – Anställningsavtal – Hierarki mellan anknytningskriterier – Det land där arbetet vanligtvis utförs – Det anknytningskriterium som ska tillämpas i första hand

(Romkonventionen av den 19 juni 1980, artikel 6.2 a och b)

2.        Konventionen om tillämplig lag på avtalsförpliktelser – Den lag som är tillämplig om inget lagval gjorts – Anknytningskriterier – Anställningsavtal – Det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes – Begrepp – Den ort där arbetstagaren utför det faktiska arbetet – Omfattas inte – Krav på att verksamhetsstället ska ha status som juridisk person – Föreligger inte

(Romkonventionen av den 19 juni 1980, artikel 6.2 b)

1.        Det framgår av artikel 6.2 i Romkonventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag på avtalsförpliktelser att lagstiftaren avsett att åstadkomma en hierarki mellan de kriterier som ska beaktas vid fastställande av tillämplig lag för ett anställningsavtal. Härav följer att artikel 6.2 i Romkonventionen ska tolkas så, att den nationella domstol vid vilken talan väckts allra först måste fastställa huruvida den anställde, vid fullgörande av avtalet, vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land, det vill säga det land där eller från vilket den anställde – med beaktande av samtliga omständigheter som är utmärkande för dennes verksamhet – huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren.

De omständigheter som är utmärkande för anställningsförhållandet – det vill säga den ort där den anställde utför det faktiska arbetet, den ort där han mottar instruktioner eller den ort där han ska inställa sig innan han tar sig an utförandet av sina uppdrag – är av betydelse vid fastställandet av vilken lag som är tillämplig på detta anställningsförhållande. Om dessa orter är belägna i samma land kan den domstol vid vilken talan väckts nämligen slå fast att det är fråga om ett fall som omfattas av artikel 6.2 a i Romkonventionen.

Kriteriet avseende det land där den anställde ”vanligtvis utför sitt arbete” i artikel 6.2 a i konventionen ska således tolkas extensivt, medan kriteriet avseende belägenheten av ”det verksamhetsställe genom vilket han anställdes” i artikel 6.2 b i konventionen endast ska tillämpas då den domstol vid vilken talan väckts inte kan fastställa det land där arbetet vanligtvis utförs.

(se punkterna 34, 35, 40 och 41 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Artikel 6.2 b i Romkonventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag på avtalsförpliktelser ska tolkas enligt följande:

– Begreppet ”arbetsgivarens verksamhetsställe, genom vilket arbetstagaren anställdes” ska tolkas så, att det endast avser det verksamhetsställe som har företagit själva anställningen av arbetstagaren och inte det verksamhetsställe till vilket vederbörande är knuten vid utförandet av det faktiska arbetet.

– Det krävs inte enligt denna bestämmelse att arbetsgivarens verksamhetsställe har status som juridisk person.

– Ett annat företags verksamhetsställe, vilket företag är anknutet till det företag som formellt sett framstår som arbetsgivare, kan anses utgöra ett ”verksamhetsställe” i den mening som avses i artikel 6.2 b i nämnda konvention, om det föreligger objektiva faktorer som kan leda till slutsatsen att den faktiska situationen är en annan än vad som framgår av avtalet. Detta gäller även om det inte har skett någon formell överföring av ledningsfunktioner till det andra företaget. I ett sådant fall då det mot bakgrund av omständigheterna kring anställningsförfarandet kan konstateras att det företag som ingått anställningsavtalet i praktiken har handlat i ett annat företags namn och för dess räkning kan den nationella domstolen således tolka anknytningskriteriet i artikel 6.2 b i Romkonventionen så, att det avser lagen i det land där sistnämnda företags verksamhetsställe är beläget.

(se punkterna 49, 52, 58 och 65 samt punkt 2 i domslutet)