Talan väckt den 13 juni 2013 – Adorisio m.fl. mot kommissionen

(Mål T-321/13)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Stefania Adorisio (Rom, Italien) och 367 andra (ombud: advokaterna F. Sciaudone, L. Dezzani, D. Contini, R. Sciaudone och S. Frazzani)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 22 februari 2013 (K(2013) 1053 slutlig), om statligt stöd SA.35382 (2013/N) – Nederländerna (Rescue SNS REAAL 2013) (EUT C-104, s. 3), och

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökandena fem grunder.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 107.3 b FEUF och en uppenbart felaktig bedömning.

De omtvistade stödåtgärderna har inte samband med exceptionella omständigheter, utan med felaktigheter i ledningen och brister i affärsmässigheten för SNS REAAL.

Den påstådda störningen i den nederländska ekonomin är inte allvarlig. De nederländska myndigheterna har inte visat att det föreligger allvarliga sociala och ekonomiska svårigheter.

Den påstådda störningen påverkar inte ens en hel ekonomisk sektor, ännu mindre Nederländernas ekonomi i sin helhet. Den nederländska regeringen har nämligen inte visat att SNS Bankens konkurs skulle ha haft systematiska konsekvenser för hela det nederländska finansiella systemet, och mer allmänt, konsekvenser för hela den nederländska ekonomin, och i detta avseende har myndigheterna inte lagt fram någon kvantitativ bedömning av de möjliga konsekvenser som en banks betalningsoförmåga kan ha på hela ekonomin.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 4.3 i rådets förordning (EG) nr 659/99¹ , eftersom kommissionen i sitt beslut har ställt upp flera villkor som syftar till att ändra de anmälda stödåtgärderna, vilket strider mot artikel 4.3 i rådets förordning (EG) nr 659/99. Enligt denna bestämmelse har kommissionen inte befogenhet att under den preliminära granskningen ingripa i den anmälda stödåtgärden och ändra den genom villkor eller andra krav på medlemsstaten.

Tredje grunden: Åsidosättande av artikel 4.4 i rådets förordning (EG) nr 659/99, eftersom det fanns faktorer och omständigheter som visade att det förelåg allvarlig tveksamhet angående åtgärdernas förenlighet med den gemensamma marknaden, såsom oförenligheten mellan kommissionens yttrande ”att de nederländska bankerna visade goda resultat vid EBA:s (Europeiska bankmyndigheten) senaste stresstester, tack vare en fördelaktig andel riskutsatta tillgångar (inklusive hypotekslån), och borde kunna tåla en ökad nivå av uteblivna betalningar” och det tysta accepterandet av de nederländska myndigheternas argument att den nederländska banksektorn i verkligenheten är svag och att användning av det nederländska insättningsgarantisystemet skulle ha försämrat situationen för sektorn, eller det faktum att det omtvistade beslutet innehåller villkor som tydligt visar att det var nödvändigt att inleda ett formellt granskningsförfarande.

Fjärde grunden: Åsidosättande av sökandenas rättigheter, eftersom

det inte är visat att sökandenas invändning mot de statliga stödåtgärderna blev föremål för någon granskning och analys, tvärtom fanns ingen hänvisning till invändningen i det omtvistade beslutet, och

sökandena inte informerades på något sätt om det omtvistade beslutet.

Femte grunden: Åsidosättande av artikel 17 i Europeiska unionens stadga för grundläggande rättigheter.

Tillämpningen av reglerna om statligt stöd kan inte åsidosätta andra unionsrättigheter, såsom rätten till egendom. I förevarande fall kunde inte kommissionen stödja sig på tvångsinlösen av investeringar utan att ens bedöma om det skedde i enlighet med lag. Tvångsinlösen är i sig ett åsidosättande av rätten till egendom och kommissionen kunde inte bortse från denna omständighet i sin bedömning.

Kommissionen skulle ha granskat förutsättningarna och villkoren för en sådan tvångsinlösen, för att besluta om huruvida det var en omständighet som den kunde grunda sin bedömning av de statliga stödåtgärderna på.

____________

¹ Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1).