Mål T‑348/08

Aragonesas Industrias y Energía, SAU

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för natriumklorat – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES‑avtalet konstateras – Talan om ogiltigförklaring – Uppdelning av marknaden – Fastställande av priser – Indicier – Datum för bevisen – Konkurrenternas uttalanden – Medgivande – Överträdelsens varaktighet – Böter – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Domstolsprövning – Gränser

(Artiklarna 81.1 EG och 230 EG; EES-avtalet, artikel 53.1)

2.      Gemenskapsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Presumtion om att någon är oskyldig – Förfarande på konkurrensområdet – Tillämplighet

(Artikel 6.2 EU; artikel 81.1 EG; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; EES-avtalet, artikel 53.1)

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Bedömning av indicier

(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1)

4.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Bevis på överträdelsen – Skriftliga bevis föreligger inte – Av betydelse

(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet

(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

6.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Domstolsprövning – Identifiering av vilken bevisning som kommissionen beaktat

(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1; rådets förordning nr 1/2003)

7.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Bevis på överträdelsen – Bedömning av olika bevisuppgifters bevisvärde – Ett företags erkännande att det deltagit i otillåtna möten

(Artikel 81.1 EG)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Beräkningsmetoden definieras i kommissionens riktlinjer – Beräkning av grundbeloppet för böterna – Hänsyn till vad som kännetecknar överträdelsen som helhet

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 22)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Företages passiva eller efterföljande roll

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)

10.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Kommissionens utrymme för eget skön – Höjning av den generella bötesnivån – Tillåtet

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23)

11.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Uppträdande som skiljer sig från vad som överenskommits inom ramen för den konkurrensbegränsande samverkan – Bedömning

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3)

12.    Konkurrens – Böter – Belopp – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Konstaterande av en felaktighet – Nödvändigt att tribunalen uttalar sig om huruvida beslutet ska ändras med tillämpning av sin obegränsade behörighet

(Artikel 261 FEUF)

1.      Vad avser bevisningen för en överträdelse av artikel 81.1 EG ankommer det på kommissionen att förete bevisning om de överträdelser som den har konstaterat och att anföra den bevisning som krävs för att på ett tillfredsställande sätt visa förekomsten av de faktiska omständigheter som utgör en överträdelse.

Dessutom åligger det unionsdomstolarna att vid en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 EG endast pröva den angripna rättsaktens lagenlighet.

När talan väckts mot ett beslut i vilket kommissionen konstaterat att konkurrensbestämmelserna överträtts och påför dem till vilka beslutet riktar sig böter, åligger det den domstol vid vilken talan om ogiltigförklaring har väckts att bedöma om den bevisning som kommissionen har åberopat i beslutet är tillräcklig för att fastställa att den påtalade överträdelsen föreligger.

(se punkterna 90−92)

2.      Om domstolen anser att det föreligger tvivel, ska företräde ges åt den lösning som gynnar det företag till vilket beslutet om fastställelse av överträdelse av konkurrensreglerna riktar sig. Domstolen får således inte fastställa att kommissionen har styrkt en sådan överträdelse, om denna fråga enligt domstolen fortfarande är föremål för tvivel, särskilt i samband med talan om ogiltigförklaring av ett beslut om påförande av böter.

I sistnämnda situation är det nämligen nödvändigt att beakta principen om oskuldspresumtion, som bland annat följer av artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, och som utgör en del av de grundläggande rättigheter som enligt domstolens praxis skyddas genom unionens rättsordning, vilket dessutom stadfästs i ingressen till Europeiska enhetsakten, i artikel 6.2 EU och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Med hänsyn till arten av de ifrågavarande överträdelserna och svårighetsgraden av de därtill knutna sanktionsåtgärderna ska presumtionen för den anklagades oskuld tillämpas i bland annat förfaranden rörande åsidosättanden av konkurrensregler som gäller företag och som kan leda till ålägganden av böter eller viten.

(se punkterna 93 och 94)

3.      I konkurrensärenden måste kommissionen införskaffa tillräckligt exakt och konsekvent bevismaterial till stöd för att den påstådda överträdelsen har ägt rum.

Emellertid måste varje del av den bevisning som kommissionen har åberopat inte nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla indicier som institutionen åberopat motsvarar detta krav.

Dessutom kan det, med beaktande av att förbudet mot konkurrensbegränsande avtal är tvingande, inte krävas att kommissionen ska förebringa bevisning som på ett uttryckligt sätt påvisar att de berörda aktörerna varit i kontakt med varandra. Den fragmentariska och utspridda bevisning som kommissionen kan ha till hands bör i vilket fall som helst kunna kompletteras med slutsatser som möjliggör en rekonstruktion av de relevanta omständigheterna. Förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal kan alltså härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans, när annan hållbar förklaring saknas, kan utgöra bevisning för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett.

(se punkterna 95−97)

4.      Vad gäller den bevisning som kan åberopas för att fastställa en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), är det principen om fri bevisprövning som gäller i unionsrätten.

Följaktligen är en eventuell avsaknad av skriftlig bevisning endast relevant i samband med helhetsbedömningen av bevisvärdet av de bevis som kommissionen har lagt fram. Detta har i sig däremot inte till följd att det berörda företaget med framgång kan ifrågasätta kommissionens påståenden genom att ge en annan förklaring till de faktiska omständigheterna i förevarande fall. Så är endast fallet när de bevis som kommissionen har lagt fram inte gör det möjligt att otvetydigt styrka överträdelsen, och detta utan att det är nödvändigt med en tolkning.

För övrigt finns det inte någon bestämmelse eller någon allmän princip i unionsrätten som utgör hinder för att kommissionen mot ett företag åberopar uttalanden från andra berörda företag, även om de inhämtats av kommissionen i samband med en ansökan om att få omfattas av meddelandet om samarbete för att beviljas immunitet mot böter eller nedsatta böter i ett konkurrensärende. Annars skulle bevisbördan för beteenden som strider mot artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet, vilken åvilar kommissionen, vara omöjlig att fullgöra och oförenlig med kommissionens uppgift att övervaka att dessa bestämmelser tillämpas på rätt sätt.

Ett uttalande från ett företag som misstänks ha deltagit i en kartell och som bestritts av flera andra misstänkta företag kan emellertid inte anses utgöra tillräcklig bevisning för att de sistnämnda har gjort sig skyldiga till överträdelsen om detta inte stöds av annan bevisning, eftersom kraven på det erforderliga stödet inte behöver ställas lika högt på grund av graden av trovärdighet i de aktuella uttalandena. Ett sådant krav på att ett företags uttalande ska styrkas ska även uppfyllas om detta uttalande bestrids av ett annat misstänkt företag.

(se punkterna 98−101 och 206)

5.      I konkurrensärenden kan ett särskilt högt bevisvärde tillmätas uttalanden som för det första är trovärdiga, för det andra görs i ett företags namn, för det tredje görs av en person som på grund av sitt yrke är skyldig att handla i det företagets intresse, för det fjärde strider mot intressena hos den som gör uttalandet, för det femte görs av en person som direkt har bevittnat de omständigheter som nämns i uttalandet och för det sjätte redovisas skriftligen och på ett genomtänkt och välövervägt sätt.

Viss vaksamhet mot uppgifter som de huvudsakliga deltagarna i en lagstridig kartell har lämnat frivilligt kan visserligen i allmänhet vara på sin plats, eftersom sådana deltagare tenderar att vilja förringa betydelsen av sin egen del i överträdelsen och överdriva betydelsen av andras. Att ett företag ansöker om att få immunitet eller nedsättning av bötesbeloppet enligt meddelandet om samarbete medför emellertid inte med nödvändighet att det företaget får incitament att förvanska bevisningen avseende övriga kartellmedlemmars deltagande. Om ett företag försöker vilseleda kommissionen kan detta nämligen leda till att dess uppriktighet och dess fullständiga samarbetsvilja ifrågasätts, vilket kan äventyra företagets möjligheter att fullt ut dra fördel av meddelandet om samarbete. I detta sammanhang bör det också noteras att riskerna med att till kommissionen lägga fram förvanskade uppgifter blir större av att uppgifter från ett företag som bestrids av andra företag måste styrkas av annan bevisning. Denna omständighet ökar nämligen sannolikheten för att såväl kommissionen som de andra företagen som anklagats för att ha deltagit i överträdelsen ska upptäcka felaktigheter i uttalanden.

(se punkterna 104−106)

6.      Det administrativa förfarande som föreskrivs i förordning nr 1/2003 och som äger rum vid kommissionen sönderfaller i två särskilda och på varandra följande skeden som vart och ett har en egen intern logik, nämligen förundersökningsskedet och det kontradiktoriska skedet. Under förundersökningsskedet utnyttjar kommissionen de undersökningsbefogenheter som föreskrivs i förordning nr 1/2003. Detta skede omfattar tiden fram till meddelandet om invändningar och är avsett att ge kommissionen möjlighet att inhämta relevanta omständigheter för att avgöra huruvida konkurrensreglerna har överträtts eller ej och ta en första ställning till vilken inriktning och fortsättning förfarandet ska ges. Det kontradiktoriska skedet, som i sin tur omfattar tiden från meddelandet om invändningar till antagandet av det slutliga beslutet, ska däremot göra det möjligt för kommissionen att slutgiltigt ta ställning till den påtalade överträdelsen.

Vid bedömningen av bevisningen och av övriga omständigheter som åberopats av kommissionen för att styrka en överträdelse av konkurrensreglerna kan tribunalens undersökning för att fastställa denna bevisning endast avse den del av skälen i det angripna beslutet i vilken kommissionen har beskrivit det administrativa förfarandets kontradiktoriska skede. Det är nämligen först efter att i samband med det sistnämnda skedet ha inhämtat det berörda företagets synpunkter på kommissionens första uppfattning efter förundersökningsskedet, såsom det framgår av meddelandet om invändningar, som kommissionen kan besluta om huruvida den ovannämnda första uppfattningen ska vidhållas och således slutgiltigt ta ställning till den påtalade överträdelsen.

När kommissionen slutligen, efter att ha inhämtat synpunkterna från ett företag om meddelandet om invändningar, i sin bedömning av den bevisning som den förfogar över efter förundersökningsskedet för att ta ställning till huruvida detta företag deltagit i en överträdelse själv ifrågasätter denna bevisnings bevisvärde kan tribunalen endast ta hänsyn till denna bedömning av kommissionen.

(se punkterna 109, 110 och 113)

7.      Omständigheten att ett företag erkänner att det har deltagit i ett enligt konkurrensreglerna otillåtet möte och att det uttryckligen eller underförstått vitsordar vissa faktiska och rättsliga omständigheter under det administrativa förfarandet vid kommissionen kan utgöra bevisning vid bedömningen av om en talan vid en domstol är välgrundad.

För att använda ett sådant medgivande som en trovärdig bevisning ska det vid bedömningen av om en talan vid en domstol är välgrundad därför undersökas huruvida lydelsen av detta medgivande kompletterar annan bevisning som kommissionen lagt fram.

(se punkterna 217 och 218)

8.      Även om allvaret av en överträdelse av konkurrensreglerna först bedöms i förhållande till faktorer som har att göra med själva överträdelsen, som dess art, alla de berörda parternas samlade marknadsandel, överträdelsens geografiska utsträckning och frågan huruvida den genomförts eller inte, justeras denna bedömning därefter på grundval av försvårande eller förmildrande omständigheter som är specifika för vart och ett av de företag som har deltagit i överträdelsen.

Det första steget av kommissionens metod för fastställande av böterna har således till syfte att fastställa grundbeloppet för de böter som åläggs varje berört företag. Detta sker genom att det på försäljningsvärdet av de aktuella varorna eller tjänsterna på företagets relevanta geografiska marknad tillämpas en första multiplikationsfaktor som återspeglar överträdelsens allvar och till och med en andra multiplikationsfaktor, som syftar till att avskräcka dem från att på nytt börja sådana rättsstridiga beteenden. Såsom det framgår av riktlinjerna för beräkning av böter som dömts ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 fastställs var och en av dessa två multiplikationsfaktorer på grundval av faktorer som återspeglar överträdelsens kännetecken i dess helhet, det vill säga i det att den förenar alla deltagarnas samtliga konkurrensbegränsande beteenden.

Vid fastställandet av beloppet av dessa två multiplikationsfaktorer behöver det således inte tas hänsyn till de specifika kännetecknen för den överträdelse som var och en av deltagarna, betraktade var för sig, har begått. Detta konstaterande styrks dessutom av själva syftet med det andra steget av metoden för fastställande av böterna, som just syftar till att ta hänsyn till försvårande eller förmildrande omständigheter som kännetecknar det enskilda konkurrensbegränsande beteendet hos var och en av deltagarna i den aktuella överträdelsen.

De faktorer som anges i punkt 22 i riktlinjerna för att samtidigt fastställa multiplikationsfaktorn ”överträdelsens allvar” (punkt 21 i riktlinjerna) och multiplikationsfaktorn ”inträdesavgift” (punkt 25 i riktlinjerna) har alla till syfte att bedöma överträdelsen av unionens konkurrensbestämmelser som helhet. Det framgår särskilt inte av riktlinjerna att kommissionen är skyldig att, i detta första steg av metoden för fastställande av böterna, ta hänsyn till sådana omständigheter som är specifika för en deltagare i en överträdelse av konkurrensreglerna, såsom att ett företag sällan deltagit i de konkurrensbegränsande kontakterna och inte genomfört de avtal som ingåtts. Det är först i det andra steget av denna metod som kommissionen beaktar sådana omständigheter, och då som försvårande eller förmildrande omständigheter som är specifika för vart och ett av de företag som har deltagit i överträdelsen.

(se punkterna 264−267 och 273)

9.      I punkterna 28 och 29 i av riktlinjerna för beräkning av böter som dömts ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 föreskrivs att grundbeloppet kan anpassas med hänsyn till vissa försvårande och förmildrande omständigheter som kan tillskrivas varje berört företags agerande. I synnerhet anges i punkt 29 i riktlinjerna en icke uttömmande förteckning över förmildrande omständigheter som under vissa förhållanden kan leda till att böternas grundbelopp sänks. Denna förteckning hänvisar som förmildrande omständigheter som kan beaktas visserligen inte längre till ett företags passiva roll. I den mån som den förteckning som anges i punkt 29 i riktlinjerna inte är uttömmande kan ett sådant antagande i princip dock inte uteslutas som omständigheter som kan leda till att böternas grundbelopp sänks.

En passiv roll innebär att det berörda företaget har antagit en ”låg profil”, vilket betyder att det inte deltar aktivt i utarbetandet av konkurrensbegränsande avtal.

Omständigheter som kan visa att ett företag har haft en passiv roll i en kartell är att företaget har deltagit i möten betydligt mer sporadiskt än övriga ordinarie kartellmedlemmar, att företaget har inträtt sent på den marknad som är föremål för överträdelsen, oavsett hur länge företaget varit delaktigt i denna, eller att företrädare för andra företag som har deltagit i överträdelsen har gjort uttryckliga uttalanden med denna innebörd.

(se punkterna 279−281, 284 och 285)

10.    Kommissionen förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av bötesbeloppet för att kunna förmå företagen att iaktta konkurrensreglerna. Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa typer av överträdelser hindrar den inte från att höja denna nivå inom de gränser som föreskrivs i förordning nr 1/2003, om detta är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av konkurrenspolitiken. En effektiv tillämpning av konkurrensreglerna kräver tvärtom att kommissionen vid varje tillfälle kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver.

(se punkt 293)

11.    Det faktum att ett företag som har bevisats delta i prissamarbete med sina konkurrenter inte uppträder på marknaden på det sätt man kommit överens om med sina konkurrenter utgör inte nödvändigtvis en aspekt som måste beaktas som en förmildrande omständighet då man fastställer det bötesbelopp som ska åläggas. Ett företag som trots samverkan med sina konkurrenter för en mer eller mindre självständig politik på marknaden kan nämligen helt enkelt försöka att utnyttja avtalet för egen vinning.

(se punkt 297)

12.    Den omständigheten att en felaktighet har konstaterats vid prövningen av de grunder som ett företag har anfört mot lagenligheten av ett kommissionsbeslut som innebär att företaget påförs böter för överträdelse av unionens konkurrensregler fritar inte tribunalen från att med tillämpning av sin obegränsade behörighet undersöka huruvida det är nödvändigt att ändra det angripna beslutet.

(se punkt 306)