DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 11 november 2021 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2014/41/EU – Europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området – Artikel 14 – Rättsmedel – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 – Ingen tillgång till rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten – Beslut om husrannsakan, beslag och vittnesförhör genom videokonferens”
I mål C‑852/19,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) genom beslut av den 7 november 2019, som inkom till domstolen den 21 november 2019, i brottmålet mot
Ivan Gavanozov,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av domstolens vice ordförande L. Bay Larsen (referent), tillika tillförordnad ordförande på första avdelningen, samt domarna J.‑C. Bonichot och M. Safjan,
generaladvokat: M. Bobek,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och T. Machovičová, samtliga i egenskap av ombud,
– Frankrikes regering, genom E. de Moustier, A. Daniel och N. Vincent, samtliga i egenskap av ombud,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av A. Giordano, avvocato dello Stato,
– Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och C. Leeb, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, inledningsvis genom I. Zaloguin, och R. Troosters, därefter genom I. Zaloguin och M. Wasmeier, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 29 april 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.4 och 14.1–14.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1) och av artiklarna 7 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett brottmål mot Ivan Gavanozov som anklagas för att leda en kriminell organisation och för skattebrott.
Tillämpliga bestämmelser
Direktiv 2014/41
3 I skälen 2, 6, 18, 19 och 22 i direktiv 2014/41 anges följande:
”(2) Enligt artikel 82.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska det straffrättsliga samarbetet inom unionen bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, vilket sedan Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 allmänt anses vara en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom unionen.
…
(6) I Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet den 10–11 december 2009, ansåg Europeiska rådet att man bör gå vidare med inrättandet av ett övergripande system för inhämtning av bevis i mål med en gränsöverskridande dimension, på grundval av principen om ömsesidigt erkännande. Europeiska rådet menade att de befintliga instrumenten på detta område utgör ett fragmentariskt system och att det krävs ett nytt angreppssätt grundat på principen om ömsesidigt erkännande, vilket samtidigt beaktar flexibiliteten i det traditionella systemet med ömsesidig rättslig hjälp. Europeiska rådet efterlyste därför ett övergripande system, som ska ersätta alla befintliga instrument på området, inklusive rambeslut 2008/978/RIF, och som i möjligaste mån ska omfatta alla typer av bevis, innehålla tidsfrister för verkställighet samt i möjligaste mån begränsa vägransgrunderna.
…
(18) I likhet med andra instrument för ömsesidigt erkännande har detta direktiv ingen inverkan på skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och grundläggande rättsprinciperna enligt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna]. För att detta ska tydliggöras har en särskild bestämmelse införts i texten.
(19) Skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen är grundat på ömsesidigt förtroende och presumtionen om andra medlemsstaters efterlevnad av unionsrätten och, i synnerhet, respekt för de grundläggande rättigheterna. Den presumtionen kan dock motbevisas. Om det finns goda skäl att anta att verkställandet av en utredningsåtgärd som anges i utredningsordern skulle leda till en kränkning av en grundläggande rättighet och att den verkställande medlemsstaten skulle åsidosätta sina skyldigheter avseende det skydd av grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan, bör verkställandet av utredningsordern vägras.
…
(22) De rättsmedel som är tillgängliga mot en utredningsorder bör åtminstone motsvara dem som är tillgängliga i ett inhemskt ärende mot utredningsåtgärden i fråga. Medlemsstaterna bör i enlighet med nationell rätt säkerställa tillämpligheten av sådana rättsmedel, bland annat genom att de berörda parterna i god tid informeras om möjligheterna och sätten att utnyttja dem. I fall där en invändning mot en utredningsorder framförs av en berörd part i den verkställande staten med avseende på de sakliga skälen för utfärdandet av en utredningsorder, är det tillrådligt att information om invändningen översänds till den utfärdande myndigheten och att den berörda parten underrättas om detta.”
4 I artikel 1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”1. En europeisk utredningsorder (nedan kallad utredningsorder) är ett rättsligt avgörande som har utfärdats eller godkänts av en rättslig myndighet i en medlemsstat (nedan kallad den utfärdande staten) för genomförande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan medlemsstat (nedan kallad den verkställande staten) i syfte att inhämta bevis i enlighet med detta direktiv.
…
2. Medlemsstaterna ska verkställa en utredningsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med detta direktiv.
…
4. Detta direktiv påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som återges i artikel 6 i EU-fördraget, bland annat rätten till försvar för personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden, och alla skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta avseende ska kvarstå opåverkade.”
5 I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:
”En utredningsorder får utfärdas
a) med avseende på straffrättsliga förfaranden som har inletts av eller ska tas upp inför en rättslig myndighet med avseende på en straffbar gärning enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning,
…”
6 I artikel 6.1 i samma direktiv föreskrivs följande:
”Den utfärdande myndigheten får endast utfärda en utredningsorder om den har konstaterat att följande villkor är uppfyllda:
a) Utfärdandet av utredningsordern är nödvändigt och proportionellt med avseende på de förfaranden som avses i artikel 4 och med beaktande av den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter, och
b) den eller de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern kunde ha begärts under samma förutsättningar i ett liknande inhemskt ärende.”
7 Artikel 9.1 i direktiv 2014/41 har följande lydelse:
”Den verkställande myndigheten ska utan krav på vidare formaliteter erkänna en utredningsorder som översänds i enlighet med detta direktiv och se till att den verkställs på samma sätt och på samma villkor som om den berörda utredningsåtgärden hade begärts av en myndighet i den verkställande staten, såvida inte denna myndighet beslutar att åberopa något av skälen för icke-erkännande eller icke-verkställighet eller något av skälen för att skjuta upp verkställigheten enligt detta direktiv.”
8 I artikel 11.1 i detta direktiv föreskrivs följande:
”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 1.4 får erkännande eller verkställighet av en utredningsorder vägras i den verkställande staten, om
…
f) det finns goda skäl att anta att verkställandet av den utredningsåtgärd som angetts i den europeiska utredningsordern skulle vara oförenligt med den verkställande statens skyldigheter enligt artikel 6 i EU-fördraget och stadgan,
…”
9 I artikel 14 i direktivet föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att rättsmedel som är likvärdiga dem som är tillgängliga i ett liknande inhemskt ärende kan tillämpas på de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern.
2. De sakliga skälen för utfärdandet av en utredningsorder får prövas endast i talan som väcks i den utfärdande staten, utan att detta påverkar garantierna avseende grundläggande rättigheter i den verkställande staten.
3. Om det inte urholkar den konfidentialitet som gäller för utredningen enligt artikel 19.1, ska den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten vidta lämpliga åtgärder för att se till att det lämnas information om möjligheterna i nationell rätt att utnyttja rättsmedel när dessa blir tillämpliga och i god tid för att de verkligen ska kunna användas.
4. Medlemsstaterna ska se till att tidsfristerna för att utnyttja rättsmedlen är samma som de som föreskrivs i liknande inhemska ärenden och att de tillämpas så att berörda parter garanteras en faktisk möjlighet att utnyttja dessa rättsmedel.
…”
10 I artikel 24 i direktivet föreskrivs följande:
”1. Om en person befinner sig på en verkställande medlemsstats territorium och ska höras som vittne eller sakkunnig av den utfärdande medlemsstatens behöriga myndigheter får den utfärdande myndigheten utfärda en utredningsorder i syfte att låta höra vittnet eller den sakkunnige genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring i enlighet med punkterna 5–7.
…
7. Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att när den person som ska höras på dess territorium i enlighet med denna artikel vägrar att vittna, trots att denne är skyldig att göra det, eller avger falskt vittnesmål ska den nationella lagstiftningen tillämpas, på samma sätt som om förhöret ägde rum i ett nationellt förfarande.”
Bulgarisk rätt
11 I artikel 107.2 i nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen, DV nr 86 av den 28 oktober 2005), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande:
”Domstolen ska på begäran av parterna eller ex officio inhämta bevisning, om detta är nödvändigt för att utreda den objektiva sanningen.”
12 Artikel 117 i straffprocesslagen har följande lydelse:
”Alla faktiska omständigheter som ett vittne har uppfattat och som kan bidra till att utreda den objektiva sanningen kan fastställas genom vittnesmål.”
13 I artikel 161.3 i straffprocesslagen föreskrivs följande:
”Husrannsakan och beslag under domstolsförfarandet ska genomföras med stöd av ett domstolsbeslut av den domstol som ska avgöra målet.”
14 Artikel 341.3 i straffprocesslagen har följande lydelse:
”Inga andra beslut och förelägganden kan bli föremål för prövning i andra instans utöver den slutliga domen.”
15 I artikel 6.1 i zakon za evropeyskata zapoved za razsledvane (lagen om en europeisk utredningsorder, DV nr 16 av den 20 februari 2018) anges följande:
”Den behöriga myndigheten enligt artikel 5.1 ska efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet utfärda en europeisk utredningsorder om följande kumulativa villkor är uppfyllda:
1. Utfärdandet av en europeisk utredningsorder är nödvändigt och proportionellt med avseende på syftet med brottmålsförfarandet. I samband med detta ska den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter beaktas.
2. De utredningsåtgärder och andra processuella åtgärder som ska vidtas på grundval av den europeiska utredningsordern kan i ett motsvarande fall och under samma omständigheter vidtas enligt bulgarisk rätt.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
16 Ivan Gavanozov har i Bulgarien åtalats för att ha deltagit i en kriminell organisation som har bildats i syfte att begå skattebrott.
17 I synnerhet misstänks Ivan Gavanozov för att via skalbolag ha importerat socker från andra medlemsstater till Bulgarien. Han ska i detta hänseende bland annat ha köpt socker från ett bolag som är etablerat i Tjeckien och företräds av Y, och därefter ha sålt detta socker på den bulgariska marknaden utan att varken beräkna eller betala mervärdesskatt, genom att förete felaktiga handlingar enligt vilka nämnda socker hade exporterats till Rumänien.
18 Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) den 11 maj 2017 att utfärda en europeisk utredningsorder som syftade till att de tjeckiska myndigheterna skulle göra husrannsakan och beslag i det i Tjeckien etablerade bolagets lokaler samt i Y:s bostad, samt genomföra förhör genom videokonferens med den sistnämnde i egenskap av vittne.
19 Efter det att Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) antagit detta beslut ställde den, med hänvisning till de svårigheter den stött på i samband med att den skulle fylla i avsnitt J i formuläret i bilaga A till direktiv 2014/41, med rubriken ”Rättsmedel”, frågor till EU-domstolen angående tolkningen av flera bestämmelser i det direktivet.
20 Mot bakgrund av bland annat det svar nämnda nationella domstol lämnade på en begäran om information från EU-domstolen, slog EU-domstolen – i punkt 38 i domen av den 24 oktober 2019, Gavanozov (C‑324/17, EU:C:2019:892) – fast att artikel 5.1 i direktiv 2014/41, jämförd med avsnitt J i det formulär som finns i bilaga A till detta direktiv, ska tolkas så, att den rättsliga myndigheten i en medlemsstat, i samband med utfärdandet av en europeisk utredningsorder, inte i detta avsnitt ska beskriva de rättsmedel som i förekommande fall föreskrivs i medlemsstaten mot utfärdandet av en sådan order.
21 Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) har i sitt beslut om hänskjutande påpekat att det i bulgarisk rätt inte föreskrivs något rättsmedel mot beslut om husrannsakan och beslag, anordnande av vittnesförhör eller utfärdande av en europeisk utredningsorder.
22 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida bulgarisk rätt strider mot unionsrätten och, i ett sådant fall, huruvida den kan utfärda en europeisk utredningsorder avseende sådana utredningsåtgärder.
23 Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:
”1) Är nationell lagstiftning som inte föreskriver någon möjlighet att överklaga ett beslut om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, som syftar till att låta genomföra husrannsakan i en bostad eller en företagslokal, beslagta särskilda föremål eller anordna ett vittnesförhör, förenlig med artikel 14.1–14.4, artikel 1.4 och skälen 18 och 22 i direktiv 2014/41 samt med artiklarna 47 och 7 i stadgan jämförda med artiklarna 13 och 8 i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)]?
2) Får en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området utfärdas under dessa omständigheter?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1.4 och 14.1–14.4 i direktiv 2014/41, mot bakgrund av skälen 18 och 22 i samma direktiv, och artiklarna 7 och 47 i stadgan, jämförda med artiklarna 8 och 13 i Europakonventionen, ska tolkas så, att de utgör hinder för lagstiftningen i en medlemsstat som utfärdar en europeisk utredningsorder, i vilken det inte föreskrivs något rättsmedel för att bestrida en europeisk utredningsorder som utfärdas i syfte att låta genomföra husrannsakan och beslag samt i syfte att låta anordna ett vittnesförhör genom videokonferens.
25 Enligt artikel 14.1 i direktiv 2014/41 ska medlemsstaterna se till att rättsmedel som är likvärdiga dem som är tillgängliga i ett liknande inhemskt ärende kan tillämpas på de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern.
26 Även om det i denna bestämmelse, jämförd med skäl 22 i direktivet, föreskrivs en allmän skyldighet för medlemsstaterna att se till att rättsmedel som åtminstone är likvärdiga dem som är tillgängliga i ett liknande inhemskt ärende kan tillämpas på de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2020, Staatsanwaltschaft Wien (Förfalskade banköverföringar), C‑584/19, EU:C:2020:1002, punkt 60), medför den inte något krav på att medlemsstaterna ska föreskriva några ytterligare rättsmedel utöver de som är tillgängliga i ett liknande inhemskt ärende.
27 Ett sådant krav framgår inte heller av lydelsen i artikel 14.2 i direktivet, i vilken det endast anges att de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder endast får prövas i en talan som väcks i den utfärdande medlemsstaten.
28 Det ska likväl erinras om att medlemsstaterna, när de genomför unionsrätten, är skyldiga att säkerställa rätten till ett effektivt rättsmedel, som stadfästs i artikel 47 första stycket i stadgan och som utgör en bekräftelse av principen om ett effektivt domstolsskydd (dom av den 15 april 2021, État belge (Omständigheter som hänför sig till tiden efter ett beslut om överföring), C‑194/19, EU:C:2021:270, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
29 Eftersom förfarandet för utfärdande och verkställighet av en europeisk utredningsorder regleras i direktiv 2014/41, utgör det en sådan tillämpning av unionsrätten som avses i artikel 51.1 i stadgan och som medför att artikel 47 i stadgan är tillämplig (se, analogt, dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund, C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
30 I artikel 47 första stycket i stadgan föreskrivs att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln.
31 Vad, för det första, gäller utfärdandet av en europeisk utredningsorder i syfte att låta genomföra husrannsakan och beslag ska det påpekas att sådana åtgärder utgör ingrepp i var och ens rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer, vilken garanteras i artikel 7 i stadgan. Genomförande av beslag kan dessutom strida mot artikel 17.1 i stadgan, enligt vilken var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den.
32 Var och en som önskar göra gällande det skydd som dessa bestämmelser ger i samband med ett förfarande avseende en europeisk utredningsorder som syftar till att låta genomföra husrannsakan och beslag ska således tillerkännas den rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i stadgan.
33 Denna rättighet innebär med nödvändighet att de personer som berörs av sådana utredningsåtgärder förfogar över lämpliga rättsmedel som gör det möjligt för dem att dels bestrida lagenligheten och behovet av åtgärderna, dels begära lämplig kompensation om dessa åtgärder har beslutats eller verkställts på ett rättsstridigt sätt. Det ankommer på medlemsstaterna att i sina nationella rättsordningar föreskriva de rättsmedel som behövs för detta ändamål.
34 Denna tolkning av artikel 47 i stadgan motsvarar dessutom den tolkning av artikel 13 i Europakonventionen som Europadomstolen har gjort i sin praxis. Det framgår nämligen av Europadomstolens praxis att personer som är föremål för husrannsakan och beslag, enligt denna sistnämnda bestämmelse, vilken i sak motsvarar artikel 47 första stycket i stadgan, ska ha tillgång till ett förfarande som ger dem möjlighet att bestrida lagenligheten och behovet av husrannsakningar och beslag som genomförts och att få lämplig kompensation om åtgärderna beslutats eller verkställts på ett rättsstridigt sätt (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, den 22 maj 2008, Iliya Stefanov mot Bulgarien, CE:ECHR:2008:0522JUD006575501, § 59; Europadomstolen, 31 mars 2016, Stoyanov m.fl. mot Bulgarien, CE:ECHR:2016:0331JUD005538810, §§ 152–154, och Europadomstolen, 19 januari 2017, Posevini mot Bulgarien, CE:ECHR:2017:0119JUD006363814, §§ 84–86).
35 Den berörda personens rätt att bestrida lagenligheten och behovet av dessa åtgärder innebär dessutom att personen måste ha tillgång till ett rättsmedel mot den europeiska utredningsorder genom vilken det beslutas att nämnda åtgärder ska genomföras.
36 Det ska i detta sammanhang påpekas att en europeisk utredningsorder i artikel 1.1 i direktiv 2014/41 definieras som ett rättsligt avgörande som har utfärdats eller godkänts av en rättslig myndighet i en medlemsstat för genomförande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevis i enlighet med detta direktiv.
37 Enligt artikel 1.2 i samma direktiv ska medlemsstaterna verkställa en europeisk utredningsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i direktivet.
38 Det framgår dessutom av artikel 9.1 i direktiv 2014/41 att den verkställande myndigheten utan krav på vidare formaliteter ska erkänna en utredningsorder som översänds i enlighet med detta direktiv och se till att den verkställs på samma sätt och på samma villkor som om den berörda utredningsåtgärden hade begärts av en myndighet i den verkställande staten, såvida inte denna myndighet beslutar att åberopa något av skälen för icke-erkännande eller icke-verkställighet eller något av skälen för att skjuta upp verkställigheten enligt detta direktiv.
39 Av detta följer att utredningsåtgärderna, inom ramen för ett förfarande avseende en europeisk utredningsorder, ska beslutas av den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten och verkställas av de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten, vilka i princip är skyldiga att erkänna en europeisk utredningsorder som översänts i enlighet med direktiv 2014/41 utan att några andra formaliteter krävs.
40 Dessutom får de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder, enligt artikel 14.2 i direktiv 2014/41, endast prövas i en talan som väcks i den utfärdande medlemsstaten.
41 För att de personer som berörs av verkställigheten av en europeisk utredningsorder, som har utfärdats eller godkänts av en rättslig myndighet i denna medlemsstat och som syftar till att låta genomföra husrannsakan och beslag, på ett ändamålsenligt sätt ska kunna utöva sin rätt enligt artikel 47 i stadgan, ankommer det på nämnda medlemsstat att se till att dessa personer har möjlighet att överklaga till en domstol i samma medlemsstat. Genom detta rättsmedel ska de kunna bestrida behovet och lagenligheten av nämnda beslut, åtminstone med avseende på de sakliga skäl som ligger till grund för utfärdandet av en sådan europeisk utredningsorder.
42 Vad, för det andra, gäller utfärdandet av en europeisk utredningsorder som syftar till att låta anordna ett vittnesförhör genom videokonferens, ska det påpekas att det i artikel 24.1 i direktiv 2014/41 föreskrivs att den utfärdande myndigheten – om en person som befinner sig på en verkställande medlemsstats territorium ska höras som vittne eller sakkunnig av den utfärdande medlemsstatens behöriga myndigheter – får utfärda en europeisk utredningsorder i syfte att låta höra vittnet eller den sakkunnige genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring i enlighet med artikel 24.5–24.7.
43 I artikel 24.7 i direktivet preciseras att varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att när den person som ska höras på dess territorium i enlighet med denna artikel vägrar att vittna, trots att denne är skyldig att göra det, eller avger falskt vittnesmål ska den nationella lagstiftningen tillämpas, på samma sätt som om förhöret ägde rum i ett nationellt förfarande.
44 Av detta följer att vägran att vittna inom ramen för verkställigheten av en europeisk utredningsorder som syftar till att låta anordna ett vittnesförhör genom videokonferens kan få betydande konsekvenser för den berörda personen i enlighet med de bestämmelser som föreskrivs för detta ändamål i den verkställande medlemsstatens lagstiftning. I synnerhet kan denna person tvingas att inställa sig till förhöret och vara tvungen att besvara de frågor som ställts inom ramen för detta förfarande, vid äventyr av sanktionsåtgärder.
45 Enligt fast rättspraxis utgör emellertid skyddet mot godtyckliga eller oproportionerliga ingripanden från det allmänna i en fysisk eller juridisk persons privata sfär en allmän unionsrättslig princip (dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund, C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
46 Domstolen har preciserat att detta skydd kan åberopas av varje person, såsom en rättighet som garanteras i unionsrätten, i den mening som avses i artikel 47 första stycket i stadgan, för att få till stånd en prövning vid domstol av en rättsakt som går denna person emot, såsom ett föreläggande om att lämna upplysningar eller en påföljd som ålagts på grund av att föreläggandet inte efterföljts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor), C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
47 Det kan konstateras att verkställigheten av en europeisk utredningsorder som syftar till att låta anordna ett vittnesförhör genom videokonferens kan gå den berörda personen emot och att vederbörande således ska ha tillgång till ett rättsmedel mot ett sådant beslut, i enlighet med artikel 47 i stadgan.
48 Domstolarna i den verkställande medlemsstaten är emellertid, enligt artikel 14.2 i direktiv 2014/41, inte behöriga att pröva de sakliga skälen för en europeisk utredningsorder som avser anordnandet av ett vittnesförhör genom videokonferens.
49 Av detta följer att det ankommer på den utfärdande medlemsstaten att se till att varje person som på grund av en europeisk utredningsorder har varit skyldig att inställa sig till ett förhör för att höras som vittne eller för att besvara de frågor som ställts till vederbörande i samband med ett sådant förhör har rätt att överklaga till en domstol i den utfärdande medlemsstaten för att åtminstone bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en sådan europeisk utredningsorder.
50 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 14 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 24.7 i direktivet och artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för lagstiftningen i en medlemsstat som utfärdar en europeisk utredningsorder, när denna lagstiftning inte föreskriver något rättsmedel mot en europeisk utredningsorder som utfärdas i syfte att låta genomföra husrannsakan och beslag eller anordna vittnesförhör genom videokonferens.
Den andra frågan
51 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1.4 och 14.1–14.4 i direktiv 2014/41, mot bakgrund av skälen 18 och 22 i samma direktiv, och artiklarna 7 och 47 i stadgan, jämförda med artiklarna 8 och 13 i Europakonventionen, ska tolkas så, att de utgör hinder för att den behöriga myndigheten i en medlemsstat utfärdar en europeisk utredningsorder som syftar till att låta genomföra husrannsakan och beslag samt anordna vittnesförhör genom videokonferens, när det i lagstiftningen i denna medlemsstat inte föreskrivs något rättsmedel mot utfärdandet av en sådan europeisk utredningsorder.
52 Enligt artikel 6.1 i direktiv 2014/41 ska två villkor vara uppfyllda för att en europeisk utredningsorder ska kunna utfärdas. Utfärdandet av utredningsordern ska vara nödvändigt och proportionellt med avseende på de förfaranden som avses i artikel 4 i direktivet och med beaktande av den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter. Vidare ska den eller de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern kunna begäras under samma förutsättningar i ett liknande inhemskt ärende.
53 I denna bestämmelse anges visserligen inte någon skyldighet att, i samband med utfärdandet av en europeisk utredningsorder, beakta de rättigheter som tillkommer andra personer som berörs av de utredningsåtgärder som anges i detta beslut än den misstänkte eller tilltalade.
54 EU-domstolen erinrar emellertid om att det följer av, bland annat, skälen 2, 6 och 19 i direktivet att den europeiska utredningsordern är ett instrument för straffrättsligt samarbete enligt artikel 82.1 FEUF, vilken grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden. Denna princip, som utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet, grundar sig på ömsesidigt förtroende och på den motbevisbara presumtionen att de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2020, Staatsanwaltschaft Wien (Förfalskade banköverföringar), C‑584/19, EU:C:2020:1002, punkt 40).
55 I samband med ett förfarande avseende en europeisk utredningsorder är det således i första hand den utfärdande medlemsstatens ansvar att se till att dessa rättigheter iakttas. Det ska således presumeras att denna medlemsstat respekterar unionsrätten och i synnerhet de grundläggande rättigheter som erkänns av denna rättsordning (se, analogt, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 50).
56 Den omständigheten att det i den utfärdande medlemsstaten inte är möjligt att bestrida behovet och lagenligheten av en europeisk utredningsorder som syftar till att låta genomföra husrannsakan och beslag eller anordna vittnesförhör genom videokonferens, åtminstone med avseende på de sakliga skäl som ligger till grund för dess utfärdande, utgör ett åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan, vilket innebär att det ömsesidiga erkännandet inte kan genomföras i förhållande till denna medlemsstat.
57 EU-domstolen erinrar vidare om att det, bland annat enligt principen om lojalt samarbete som anges i artikel 4.3 första stycket FEU, åligger medlemsstaterna att inom sina respektive territorier se till att unionsrätten tillämpas och iakttas och att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter fullgörs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2018, Achmea, C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
58 Med hänsyn till bland annat den centrala roll som principen om ömsesidigt erkännande har inom det system som inrättats genom direktiv 2014/41, ankommer det på den utfärdande medlemsstaten att skapa förutsättningar för att den verkställande myndigheten på ett ändamålsenligt sätt ska kunna lämna bistånd i enlighet med unionsrätten.
59 Såsom framgår av punkt 43 ovan grundar sig direktiv 2014/41 dessutom på principen om verkställighet av europeiska utredningsbeslut. Enligt artikel 11.1 f får de verkställande myndigheterna avvika från denna princip i undantagsfall, efter en bedömning från fall till fall, när det finns goda skäl att anta att verkställandet av en europeisk utredningsorder skulle vara oförenligt med de grundläggande rättigheter som garanteras i, bland annat, stadgan. Om det inte finns något rättsmedel i den utfärdande staten blir tillämpningen av denna bestämmelse emellertid mekanisk. En sådan konsekvens skulle strida mot både systematiken i direktiv 2014/41 och principen om ömsesidigt förtroende.
60 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 81–84 i sitt förslag till avgörande, är utfärdandet av en europeisk utredningsorder inte förenligt med principerna om ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete, om det finns grundad anledning att tro att verkställigheten skulle leda till ett åsidosättande av artikel 47 i stadgan, och den verkställande medlemsstaten således ska vägra verkställighet i enlighet med artikel 11.1 f i direktivet.
61 Såsom framgår av prövningen av den första frågan utgör verkställigheten av en europeisk utredningsorder som syftar till att låta genomföra husrannsakan och beslag eller anordna vittnesförhör genom videokonferens, vars lagenlighet inte kan blir föremål för en prövning vid en domstol i den utfärdande medlemsstaten, ett åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 första stycket i stadgan.
62 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 6 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 47 i stadgan och artikel 4.3 FEU, ska tolkas så, att den utgör hinder för att den behöriga myndigheten i en medlemsstat utfärdar en europeisk utredningsorder som syftar till att låta genomföra husrannsakan och beslag eller anordna ett vittnesförhör genom videokonferens, när det i denna medlemsstats lagstiftning inte föreskrivs något rättsmedel mot en sådan europeisk utredningsorder.
Rättegångskostnader
63 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, jämförd med artikel 24.7 i direktivet och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den utgör hinder för lagstiftningen i en medlemsstat som utfärdar en europeisk utredningsorder, när denna lagstiftning inte föreskriver något rättsmedel mot en europeisk utredningsorder som utfärdas i syfte att låta genomföra husrannsakan och beslag eller anordna vittnesförhör genom videokonferens.
2) Artikel 6 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 47 i stadgan och artikel 4.3 FEU, ska tolkas så, att den utgör hinder för att den behöriga myndigheten i en medlemsstat utfärdar en europeisk utredningsorder som syftar till att låta genomföra husrannsakan och beslag eller anordna ett vittnesförhör genom videokonferens, när det i denna medlemsstats lagstiftning inte föreskrivs något rättsmedel mot en sådan europeisk utredningsorder.
Underskrifter