I mål T‑304/20
Laura Molina Fernández
mot
Gemensamma resolutionsnämnden
Tribunalens dom (tredje avdelningen i utökad sammansättning) av den 22 november 2023
”Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Resolution av Banco Popular Español – Gemensamma resolutionsnämndens beslut att inte bevilja ersättning till aktieägare och borgenärer som berörs av resolutionsåtgärderna – Värdering av skillnaden i behandling – Värderingsmannens oberoende”
1. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Antagande av en resolutionsordning – Gemensamma resolutionsnämndens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Aktieägares och borgenärers begäran om ersättning – Bedömning av ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter – Komplicerade ekonomiska bedömningar – Stort utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser – Uppenbart oriktig bedömning – Bevisbörda
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2 a)
(se punkterna 32–38)
2. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Antagande av en resolutionsordning – Mekanism för ersättning till aktieägare och borgenärer – Metod för bedömning av behandlingen av aktieägare och borgenärer i ett normalt insolvensförfarande – Normalt insolvensförfarande – Begrepp – Avveckling av enheten – Omfattas – Ackordsuppgörelse med borgenärer – Saknas – Scenario med fortsatt drift – Saknas
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 806/2014, artikel 20.16–20.18)
(se punkterna 48, 50, 56 och 58)
Resumé
I de förenade målen T‑302/20, T‑303/20 och T‑307/20 samt i mål T‑304/20 är sökandena fysiska och juridiska personer som var aktieägare i Banco Popular Español, SA (nedan kallad Banco Popular) innan en resolutionsordning antogs med avseende på denna bank. Mål T‑330/20 rör i stället investeringsfonder som innan resolutionsordningen antogs innehade kapitalinstrument, med undantag av en av dem, som trätt i stället för en enhet som innehade obligationer i Banco Popular.
Den 7 juni 2017 antog Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) verkställande session, med stöd av förordning nr 806/2014,(1) en resolutionsordning för Banco Popular(2), vilken Europeiska kommissionen godkände samma dag.(3)
Innan resolutionsordningen antogs anlitade SRB byrån Deloitte Réviseurs d’Entreprises som värderare (nedan kallad värderingsbyrån) för att genomföra en värdering av Banco Popular före en eventuell resolution samt en värdering av skillnaden i behandling, efter en eventuell resolution. Värderingsbyrån lade fram en värdering för SRB den 6 juni 2017 (nedan kallad värdering 2), vars syfte var att uppskatta värdet på Banco Populars tillgångar och skulder och tillhandahålla en uppskattning av hur aktieägarna och borgenärerna skulle ha behandlats om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande samt tillhandahålla uppgifter som gjorde det möjligt att fatta ett beslut om de aktier och värdepapper som skulle överlåtas och som gjorde det möjligt för SRB att fastställa affärsvillkoren för försäljningsverktyget. I resolutionsordningen fann SRB att villkoren var uppfyllda(4) och beslutade att placera Banco Popular under resolution. Efter en transparent och öppen försäljningsprocess som genomfördes av den spanska resolutionsmyndigheten, Fonden för ordnad omstrukturering av banker (FROB), överfördes de nya aktierna i Banco Popular till Banco Santander SA.
Efter antagandet av resolutionsordningen överlämnade värderingsbyrån till SRB värderingen av skillnaden i behandling(5) (nedan kallad värdering 3) med syftet att göra det möjligt att bedöma huruvida berörda aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre än i resolutionen om Banco Popular hade inlett ett normalt insolvensförfarande. Värderingen gjordes inom ramen för ett avvecklingsscenario, i enlighet med spansk lagstiftning, vid den tidpunkt då resolutionsordningen antogs. Värderingsbyrån ansåg att inledandet av ett normalt insolvensförfarande skulle ha lett till en icke-planerad avveckling. Värderingsbyrån drog slutsatsen att någon utdelning inte skulle ha kunnat förväntas i ett sådant förfarande och att det således inte förelåg någon skillnad i behandling jämfört med den behandling som följde av resolutionsåtgärden.
För att därefter kunna fatta ett slutgiltigt beslut om huruvida ersättning behövde beviljas med hjälp av den gemensamma resolutionsfonden(6), uppmanade SRB alla berörda aktieägare och borgenärer att anmäla sitt intresse av att utöva sin rätt att yttra sig, med avseende på SRB:s preliminära beslut,(7) i vilket SRB mot bakgrund av värdering 3 fann att den inte var skyldig att betala ut någon ersättning. Förfarandet avseende rätten att yttra sig genomfördes i två steg. Först anmälan, i vilket de berörda aktieägarna och borgenärerna uppmanades att anmäla sitt intresse av att utöva rätten att yttra sig och sedan samrådet, i vilket de berörda fick lämna kommentarer om det preliminära beslutet, till vilket en icke konfidentiell version av värdering 3 hade fogats som bilaga.
Efter samrådet granskade SRB de relevanta kommentarerna och erhöll av värderingsbyrån ett klargörandedokument i vilket värderingsbyrån bekräftade att strategin och de olika hypotetiska avvecklingsscenarier som angetts i värdering 3 samt de metoder som använts och de analyser som genomförts, fortfarande var giltiga.
Den 17 mars 2020 antog SRB beslut SRB/EES/2020/52 om fastställande av huruvida aktieägare och borgenärer skulle beviljas ersättning till följd av de resolutionsåtgärder som vidtagits mot Banco Popular (nedan kallat det angripna beslutet). I det beslutet fann SRB att värderingsbyrån var oberoende och att värdering 3 var förenlig med den tillämpliga lagstiftningen och tillräckligt motiverad och fullständig. SRB redogjorde även för de berörda aktieägarnas och borgenärernas kommentarer och deras värdering och slog fast att det inte förelåg någon skillnad mellan den behandling som de berörda aktieägarna och borgenärerna faktiskt hade fått och den behandling de skulle ha fått om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionen.
I domarna ogillar tribunalen talan i de tre målen. Talan i målen har väckts med stöd av artikel 263 FEUF. Tribunalen uttalar sig härvidlag för första gången om en begäran om ogiltigförklaring av ett beslut av SRB om en eventuell ersättning till berörda aktieägare och borgenärer efter en bankresolution. Tribunalen prövar flera nya frågor som tagits upp i de tre målen, i synnerhet avseende bedömningen av de berörda aktieägarnas och borgenärernas situation för det fall Banco Popular hade genomgått ett normalt insolvensförfarande, värderingsbyråns oberoende, rätten att yttra sig under förfarandet, rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till egendom.
Tribunalens bedömning
Tribunalen underkänner för det första anmärkningarna om att det angripna beslutet är rättsstridigt i den del som rör prövningen av frågan huruvida de tidigare aktieägarna i Banco Popular skulle ha fått en bättre behandling i ett normalt insolvensförfarande.
Tribunalen framhåller inledningsvis att det tydligt framgår av bestämmelserna i förordning nr 806/2014 att hänvisningen(8) till den behandling som aktieägarna och borgenärerna i en enhet skulle ha fått om enheten hade inlett ett normalt insolvensförfarande avser deras hypotetiska behandling vid en avveckling av enheten. Den metod för värdering av denna behandling som definieras i delegerad förordning 2018/344(9) motsvarar en realisering av institutets tillgångar och alltså en sådan avveckling som definieras i artikel 3.1 led 42 i förordning nr 806/2014.
Vidare ska jämförelsen i syfte att fastställa skillnaden i behandling avse den verkliga behandling som de berörda aktieägarna och borgenärerna fick i resolutionen och en värdering av deras situation för det fall resolutionsåtgärden inte hade vidtagits, det vill säga för det fall enheten hade avvecklats.
Tribunalen konstaterar dessutom att spansk rätt föreskriver att det kontrafaktiska scenariot, vid en bedömning av skillnaden i behandling efter en resolution som FROB beslutat om, ska vara ett scenario där enheten avvecklas med beaktande av bestämmelserna i den spanska lagstiftningen om avveckling. Tribunalen drar av detta slutsatsen att skillnaden i behandling ska fastställas på grundval av ett avvecklingsscenario, vilket utesluter ett scenario som grundar sig på enhetens fortsatta drift eller en ackordsuppgörelse med borgenärerna.
Tribunalen förtydligar härvidlag att det kontrafaktiska avvecklingsscenariot i värdering 3 skulle fastställas mot bakgrund av Banco Populars situation vid tidpunkten för resolutionen. Vid den tidpunkten kunde Banco Popular inte fortsätta med sin verksamhet på grund av sin likviditetssituation, på grund av att banken fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera och på grund av ett möjligt återkallande av banktillståndet. Av detta skäl var varken ett ackord eller ett insolvensscenario där banken antogs fortsätta med sin verksamhet tänkbara möjligheter.
Tribunalen underkänner också argumentet att värderingsbyrån borde ha värderat Banco Popular med avseende på en försäljning av hela institutet eller per produktionsenhet, eftersom det innebär att företagets verksamhet skulle ha fortsatt. Värderingsbyrån begick alltså inget fel när den använde sig av en metod som grundade sig på ett avvecklingsscenario och en försäljning av enskilda tillgångar eller per portfölj.
Slutligen är det angripna beslutet inte behäftat med någon uppenbart oriktig bedömning vare sig i fråga om beaktandet av en maximal tid för avvecklingsförfarandet på sju år, bland annat med hänsyn till målet att en avveckling ska genomföras inom rimlig tid och de osäkerheter som en utdragen avveckling leder till, eller i fråga om värderingen av portföljerna med icke nödlidande lån och nödlidande lån, Banco Populars fastighetsdotterbolag och de juridiska riskerna.
Tribunalen underkänner för det andra grunden avseende värderingsbyråns bristande oberoende.
Tribunalen framhåller att omständigheterna i det nu aktuella fallet dels inte visar att värderingsbyrån, när den genomförde värdering 3, påverkades av att den hade utfört värdering 2, dels motsäger argumentet att värderingsbyrån rimligen kunde förefalla sakna objektivitet eller opartiskhet.
I värdering 3 grundar sig nämligen analysen av skillnaden i behandling på den faktiska behandling som berörda aktieägare och borgenärer fick till följd av resolutionen. Värderingen av Banco Populars tillgångar och skulder i den första delen av värdering 2 beaktades inte vid värdering 3 och kunde således inte påverka värderingsbyrån när den genomförde värderingen.
Värdering 2 innehöll dessutom flera reservationer beträffande tillförlitligheten av simuleringen av avvecklingsscenariot. Tribunalen underkänner därför anmärkningen att värderingsbyrån, i syfte att skydda sitt yrkesmässiga anseende, ansåg sig bunden av slutsatserna i värdering 2 när den genomförde värdering 3.
Tribunalen underkänner också argumentet att värderingsbyrån uppmuntrades att undvika varje rättelse eller ändring av slutsatserna i värdering 2 av det skälet att de omständigheter under vilka värderingarna 2 och 3 gjordes talar emot detta. Värdering 3 grundade sig nämligen på mer förfinade uppgifter än de uppgifter som värderingsbyrån hade tillgång till i värdering 2. När SRB mottog värdering 2 hade den också kännedom om att värderingsbyrån skulle grunda sig på nya uppgifter i värdering 3 och således ändra den bedömning som gjorts i simuleringen av avvecklingsscenariot. I värdering 3 bekräftade värderingsbyrån inte bara resultatet av simuleringen i värdering 2. För övrigt är den enda omständigheten att värderingsbyrån kom fram till samma slutsats inte tillräcklig för att visa den ansåg sig vara bunden av sin värdering i värdering 2 när den genomförde värdering 3.
Tribunalen underkänner härvidlag anmärkningen om att SRB borde ha anlitat en annan värderingsman för att göra en värdering enligt en annan metod, eftersom värderingen av behandlingen av de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle göras enligt ett avvecklingsscenario. Det finns inte heller någon bestämmelse i förordning nr 806/2014 eller i delegerad förordning 2016/1075 som hindrar att värderingarna 2 och 3 utförs av samma värderingsman.
Tribunalen underkänner vidare anmärkningarna om att värderingsbyrån inte var oberoende på grund av dess påstådda kopplingar till Banco Popular och Banco Santander.
Tribunalen påpekar härvidlag att vid den tidpunkt då värderingsbyrån utsågs till oberoende värderare, var förvärvarens identitet inte känd vilket innebar att det inte var möjligt att beakta kopplingarna mellan värderingsbyrån och Banco Santander. Dessutom tillhandahöll värderingsbyrån inte längre revisionstjänster till Banco Santander.
Tribunalen understryker att SRB under hela resolutionsförfarandet avseende Banco Popular såg till, som den var skyldig att göra, att värderingsbyrån iakttog kraven på oberoende och i synnerhet kraven på avsaknad av intressekonflikter i delegerad förordning 2016/1075.(10)
SRB begick således inga fel när den fann att de tjänster som värderingsbyrån tillhandahållit till såväl Banco Popular som Banco Santander inte kunde påverka dess bedömning i genomförandet av värdering 3 och alltså inte gjorde det möjligt att fastställa några väsentliga faktiska eller potentiella intressen som var gemensamma eller i strid med dem.
Inga argument undergräver heller SRB:s bedömningar avseende avsaknaden av koppling mellan, å ena sidan, de revisionstjänster och tjänster avseende Banco Populars integrering som värderingsbyrån tillhandahöll till Banco Santander och, å andra sidan, de faktorer som var relevanta för värdering 3, vilken endast avsåg värderingen av Banco Popular och inte av Banco Santander.
Sökandena har inte heller förklarat på vilket sätt de tjänster som värderingsbyrån tillhandahöll kunde påverka eller rimligen kunde uppfattas så, att de påverkade dess bedömning vid genomförandet av värdering 3.
För att det ska kunna konstateras att SRB borde ha tagit hänsyn till att det kunde uppfattas som om värderingsbyrån inte var objektiv eller opartisk på grund av dess kopplingar till Banco Santander, finner tribunalen vidare att det måste fastställas att SRB hade för avsikt att gynna Banco Santander, när den i värdering 3 gjorde bedömningen att berörda aktieägare och borgenärer inte skulle ha behandlats bättre inom ramen för ett normalt insolvensförfarande. Även om det antas att värderingsbyrån i värdering 3 skulle ha dragit slutsatsen att de berörda aktieägarna och borgenärerna hade behandlats bättre för det fall Banco Popular avvecklades, utbetalas den ersättning som skulle kunna följa därav av den gemensamma resolutionsfonden och inte av Banco Santander.
Tribunalen finner dessutom att resultatet av värdering 3 inte påverkar vare sig lagenligheten och legitimiteten av beslutet att försätta Banco Popular i resolution eller resultatet av denna resolution, det vill säga försäljningen av banken till Banco Santander, och att det inte kan ge de berörda aktieägarna och borgenärerna någon rätt till ersättning av Banco Santander.
Tribunalen slår fast att värderingsbyrån inte kunde gynna Banco Santander, eftersom värdering 3, oberoende av dess resultat, inte kunde påverka Banco Santanders situation. Kopplingarna mellan dem kan således inte ge upphov till berättigade tvivel om huruvida det föreligger en eventuell förutfattad mening eller leda till bristande objektivitet eller opartiskhet hos värderingsbyrån. Dessa kopplingar utgjorde inte en omständighet som kunde påverka dess oberoende vid genomförandet av värdering 3 och SRB:s anlitande av värderingsbyrån som oberoende värderare.
Tribunalen underkänner för det tredje grunden avseende ett påstått åsidosättande av aktieägarnas och borgenärernas rätt att yttra sig, i synnerhet i den del SRB tvingade dem att lämna sina kommentarer i ett formulär.
Tribunalen erinrar först om att rätten att yttra sig ska iakttas även när utövandet av denna rätt inte uttryckligen föreskrivs i lagstiftning. Det föreskrivs inte något särskilt förfarande för genomförandet av rätten att yttra sig vare sig i förordning nr 806/2014 eller i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). SRB:s val att använda ett formulär för att samla in kommentarer från de berörda aktieägarna och borgenärerna omfattades således av dess utrymme för skönsmässig bedömning vid organiseringen av förfarandet i syfte att ge de berörda aktieägarna och borgenärerna möjlighet att utöva sin rätt att yttra sig, förutsatt att de kunde utöva sin rätt på ett effektivt och meningsfullt sätt.
Tribunalen påpekar vidare att SRB granskade alla kommentarer som inkommit och förklarade i det angripna beslutet varför vissa kommentarer inte var relevanta för antagandet av det angripna beslutet. Tribunalen underkänner argumentet att rätten att yttra sig åsidosattes på grund av att SRB bortsåg från icke relevanta kommentarer.
Tribunalen konstaterar därefter att frågorna i formuläret var neutralt formulerade i form av en kortfattad redogörelse för det berörda ämnet och en hänvisning till de berörda delarna i det preliminära beslutet och i värdering 3, följt av en anmodan till de berörda aktieägarna och borgenärerna att lämna kommentarer eller synpunkter i frågan.
Tribunalen underkänner även argumentet om att svarens längd begränsades i formuläret. Argumentet är rent teoretiskt och kan inte styrka att förfarandet i avsaknad av en sådan begränsning hade kunnat leda till ett annat resultat.
De kommentarer som lämnades under förfarandet avseende rätten att yttra sig i svarsformuläret analyserades nämligen ingående i det angripna beslutet och föranledde värderingsbyrån att anta klargörandedokumentet. Även om kommentarernas längd begränsades, svarade SRB och utvärderingsbyrån således utförligt.
Sökandena har inte heller angett vilka andra kommentarer än dem som SRB och värderingsbyrån besvarade som de inte hade kunnat göra gällande på grund av formulärets storlek. De har inte heller angett närmare vilka handlingar de skulle ha velat bifoga till formuläret.
Tribunalen finner för det fjärde att den grund som anförts i syfte att göra gällande att värdering 3 vilar på ett felaktigt antagande avseende Banco Populars finansiella ställning vid tidpunkten för resolutionen är verkningslös.
Tribunalen erinrar om att bedömningen av skillnaden i behandling nämligen skulle göras vid den tidpunkt då resolutionsordningen antogs. Sakkunnigutlåtandet från Spaniens centralbank av den 8 april 2019, på vilket sökandena har grundat sig och vilket sökandena i en begäran om en åtgärd för bevisupptagning har begärt ska läggas fram, avser händelser som inträffade före resolutionen av Banco Popular och som inte var relevanta för genomförandet av värdering 3.
Tribunalen underkänner för det femte grunden avseende SRB:s felaktiga delegering av beslutsbefogenheter enligt förordning nr 806/2014 till värderingsbyrån.
Tribunalen slår först fast, efter att ha konstaterat att sökanden inte har anfört någon invändning om rättsstridighet mot förordning nr 806/2014 eller några anmärkningar om SRB:s utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, om en otydlig avgränsning av SRB:s befogenheter i förordningen eller om att SRB åsidosatte nämnda förordning genom att överskrida sina befogenheter enligt förordningen, att de argument som anförts i syfte att klandra SRB för att den tilldelade värderingsbyrån en beslutsbefogenhet inte visar på något åsidosättande av principerna om delegering av befogenheter.
Tribunalen erinrar vidare om att det var SRB, inte värderingsbyrån, som fattade beslutet att inte bevilja ersättning till berörda aktieägare och borgenärer.
Enligt förordning nr 806/2014 är det dessutom inte SRB utan en oberoende värderingsman som ska bedöma de ekonomiska och tekniska aspekterna av värderingen av den behandling som berörda aktieägare och borgenärer skulle ha fått om Banco Popular hade inlett ett normalt insolvensförfarande. Den omständigheten att SRB gav värderingsbyrån i uppdrag att genomföra värdering 3 kan således inte tolkas så, att SRB delegerade sin befogenhet att fatta beslutet.
Inte heller kan den omständigheten att SRB godkände slutsatserna från värdering 3, mot bakgrund av bestämmelserna i förordning nr 806/2014, tolkas så, att SRB inte kontrollerade att de krav som den oberoende värderingsmannen skulle rätta sig efter i sin bedömning var uppfyllda. Det framgår också av själva innehållet i det angripna beslutet att SRB inte bara sammanfattade värdering 3 och klargörandedokumentet, utan att den granskade deras giltighet mot bakgrund av de berörda aktieägarnas och borgenärernas kommentarer.
Tribunalen underkänner för det sjätte grunden avseende åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel.
Vad beträffar den omständigheten att vissa uppgifter inte lämnades ut i den icke-konfidentiella versionen av värdering 3, vilken fogats som bilaga till det preliminära beslutet, framhåller tribunalen att SRB:s bedömning, att de maskerade uppgifterna om avsättningar för juridiska risker i värdering 3 omfattades av tystnadsplikt och var konfidentiella, inte har bestritts, och att det inte heller har bestritts att SRB var skyldig att skydda konfidentiella uppgifter.(11) Sökandena har inte angett att de maskerade uppgifterna var nödvändiga för att de skulle kunna förstå det angripna beslutet eller utöva rätten till ett effektivt rättsmedel.
Tribunalen underkänner för det sjunde grunden avseende åsidosättande av rätten till egendom.
Tribunalen erinrar om att det genom förordning nr 806/2014 inrättats en mekanism som syftar till att garantera aktieägarna och borgenärerna i en enhet som försatts i resolution en rättmätig ersättning i enlighet med kraven i artikel 17.1 i stadgan.
I det nu aktuella fallet har sökandena inte visat att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den med stöd av värdering 3 slog fast att de berörda aktieägarna och borgenärerna i Banco Popular inte skulle ha fått en bättre behandling i ett normalt insolvensförfarande än i resolutionen. Därmed har de inte visat att deras rätt till egendom åsidosattes genom det angripna beslutet.
De kan inte med framgång anföra att SRB åsidosatte artikel 17 i stadgan, eftersom ersättningens värde enligt principen om att ingen borgenär ska behandlas sämre beräknades med stöd av sämsta tänkbara scenario för aktieägarna, det vill säga att Banco Popular avvecklades. Tillämpningen av ett kontrafaktiskt avvecklingsscenario var förenlig med de tillämpliga bestämmelserna.